• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Känslostorm i bollhavet

       

      Arkivbild. AP Photo/Andy Wong

      Februari är en månad som för mig alltid är iklädd många lager känslor.
      När Kalla och Öberg firade triumfer i Pyeongchang så blev jag snyftig. Jag fick kaninpuls när förskolan ringde och berättade att årets magsjuka hade anlänt till avdelningen. Och jag drabbades av existentiell ångest när min treårings största intresse, kort därefter, plötsligt verkade vara att slicka på allt som fanns i Värmlands alla bollhav. Jag är helt enkelt som skörast, rent emotionellt, den här årstiden.
      Mitt i kaoset väntade dessutom, ironiskt och traditionsenligt, Alla hjärtans dag. Vartenda år bedrivs en löjeväckande kohandel mellan min aversion mot kommersialismen och den ständigt stelbenta önskan om att visa min livskamrat lite uppskattning. Ständigt slutar den kampen med att jag står, tämligen bortkommen, i en blomsterbutik med en florist och en stressinköpt fläskfilé som sällskap – så även i år.
      Några timmar senare satt vi därför, för femte året i rad, och tittade varandra i ögonen för en liten stund, omgivna av pipande disk- och tvättmaskiner och en nöjd avkomma som likt en ko på väg in till nödslakt stirrade på en surfplatta för lugnets skull. Axlarna gick snart ner och förtroliga samtal avhandlades. Semesterdrömmar ventilerades, funderingar om att i framtiden skaffa fler barn likaså. Allt var plötsligt möjligt!

      Sedan gick jag till tandläkaren och februari blev plötsligt ännu en känsla rikare, den här gången en svårdefinierad sådan. Tydligen gnisslar jag tänder om nätterna och lösningen på problemet känns inget vidare. Min utmärkta tandläkare tipsade nämligen om en bettskena. Den kommer säkerställa att jag inte kan panikgnugga mina käkar mot varandra, som en neandertalare som försöker göra en brasa, under de fem timmar per dygn där jag sluter ögonen och istället för att gå omkring och grubbla tydligen bearbetar dagislämningar, parmiddagar och amorteringsångest med hela käften.

      Det här 40-pluslivet bjuder onekligen på en hel del överraskningar. Jag nattkissar numera så ofta att jag har funderat på att ställa in en tältsäng i badrummet. Det växer hår ur öppningar jag tidigare inte kände till (då har jag ändå läst till sjukgymnast),

      Magnus Skoglund, krönikör.

      samtidigt har jag en frisyr som påminner om ett schimpansarsle ovanifrån. Och nu ska jag även behöva sova med en bettskena? Är det här livskvalitet? Kommer jag ens få chansen att skaffa fler barn? Det låter måhända ytligt, men framför allt tycker jag synd om min kvinna. Hon förtjänar bättre.
      Jag och den olympiska curlingspelaren som hade dopat sig går i dessa dagar antagligen runt med samma känsla i kroppen, nämligen att något känns förbannat onödigt. Då talar jag såklart om den här månaden. I skrivande stund är den snart ändå över och det är ju i alla fall något slags glädjeämne. Någon betydligt mer begåvad person än jag sade att män är från mars.
      Och jag längtar dit.

      Vad är kunskaper och fakta egentligen värda i dag?

      Foto: Vilhelm Stokstad / TT

      Efter Donald Trumps installation som USA:s 45:e president hävdade Trump själv att det var den största publiken vid en presidentinstallation någonsin.
      När etablerade medier som New York Times rapporterade att publiken var betydligt större när Barack Obama installerades 2009, framträdde Trumps talesperson Kellyanne Conway på TV och gjorde ett uttalande enligt följande: ”Det som presenterats av Vita Huset är bara alternativa fakta.”

      Det har kommit att kallas faktaresistens, oviljan att ta till sig fakta. Ett annat häpnadsväckande uttalande av Trumpadministrationen är som följer: ”Det finns tyvärr inte några fakta längre”. Det var en reaktion på Trumps påstående att flera miljoner människor röstade olagligt i presidentvalet. Under presidentkampanjen var enligt Politifact 70 procent av Trumps påståenden falska, fyra procent helt sanna och elva procent mestadels sanna. Washington Post har räknat Trumps vilseledande eller falska påståenden och i maj var det 586 stycken. Det är helt obegripligt. USA:s osannolike president är den yttersta representanten för en tidsålder där ledande makthavare kan ljuga i en hittills okänd omfattning – och det utan konsekvenser. Det är farligt när begrepp som sanning och lögn förlorar sin innebörd. Då förlorar också världen sin fakticitet. Vad gäller Trump har 27 av USA:s främsta praktiserande amerikanska psykiatriker och forskare i psykiatri slagit fast följande: ”Det krävs ingen psykiatriker för att kunna notera att presidenten inte fungerar mentalt optimalt.”

      Utöver alternativa fakta och ”fake news” kan i propagandan inrymmas en skala allt från förskönande omskrivningar till medvetna lögner. Ett lysande exempel på det senare är de trollfabriker som dväljs i Ryssland. Facebook har medgett att en trollfabrik i Sankt Petersburg har öppnat 470 ryska konton och köpt över 3 000 reklamannonser. Det är inte alls märkligt att vi i vårt land hyser en hälsosam misstro till den nye tsaren i Kreml och hans politik. Det ska bli mycket intressant att se vilken form av påverkan som kan komma därifrån i den svenska valrörelsen i år.
      Vi kan kallt konstatera att en ny kommunikationskultur kommit att utvecklas med fabricerade nyheter och påståenden i sociala medier som Google, Facebook och Twitter.
      I denna nya sköna värld är kritiskt tänkande av utomordentligt stor vikt. Årtionden av hjärnforskning menar en sakkunnig på området visar att kritiskt tänkande inte går att lära ut och att förmågor förutsätter faktakunskaper. Allt kritiskt tänkande kräver kunskap. Thomas Nygren, docent i historia, har specialiserat sig på källkritik i digitala medier och han betonar att all källkritik kräver en sorts allmänorientering.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Att återupprätta kunskapsskolan är därför viktigare än någonsin. Att läsa böcker har idag fått ordentlig konkurrens av sociala medier. Man kan lugnt säga att bokens ställning bland främst unga människor på sikt kommer att vara hotad. Författaren Zadie Smith talar i Vi Läsers februarinummer om hur sociala medier krymper utrymmet för litteratur:”Jag hör författarkollegor säga: Jag hinner inte läsa längre, jag är ju på Twitter.”
      Twitter, Facebook, Instagram, Spotify, Netflix, HBO etcetera lägger beslag av mycket av vår dagliga tid. Bokens position är med andra ord grovt konkurrensutsatt. Låt oss slå fast en gång för alla att kritiskt tänkande förutsätter en kunskapsbas att utgå ifrån. Den 13 mars är det Källkritikens dag. I dagens informationssamhälle där vi överöses av allehanda uppgifter från olika håll känns den dagen mer angelägen än någonsin.

      På äldre dar

      Det anses bortom allt tvivel att Beethoven fullbordade nio symfonier. Varken mer eller mindre, försåvitt vi håller oss till färdigkomponerade verk. Mindre känt är kanske att B. trots betydande ohälsa fick kraft att påbörja ytterligare en symfoni innan han gick ur tiden 1827. I komponistens bostad två trappor upp i ett hyreshus i norra Wien påträffar vi också en sekreterare, Anton Schindler, som bistod Beethoven med stort och smått rörande sådant där hushållerskan inte hade mästarens förtroende.

      På Schindler ankom till exempel att på prick klockan nio tända i den öppna spisen. Att sedan och inte utan viss motsträvighet väcka mästaren och få honom något så när på fötter, kammad och rakad. Schindler var även anförtrodd den ansvarsfulla uppgiften att tillaga frukosten, bestående av en fransk omelett, ett krus rödvin och en ”balja” starkt kaffe, att serveras i sängen.
      – Min hushållerska klarar inte en så grannlaga uppgift, brukade tonsättaren muttra. Omeletten bränner hon vid och hennes kaffe försätter mej ofelbart på dåligt humör vilket går ut över arbetet.
      – Opp och hoppa, ropar Schindler en vårdagsmorgon 1826 och drar ifrån gardinerna.
      –  Här kommer  frukosten och ett brev från gode vännen von Breuning.
      – Och du bara pratar och pratar, grumsade Beethoven. Ge hit brevet.
      Schindler himlar beskäftigt med ögonen och lägger ifrån sig peruken på ett av bostadens pianon. Sedan kastar han ner några rader i det samtalshäfte där man skriver ner vad man har att säga till den stendöve kompositören. Schindler överlämnar brevet och Beethoven arbetar sig pustande upp i halvsittande. Genast kommer Schindler ilande med en stor och sedan allt för länge otvättad kudde som han skjuter in under tonsättarens huvud med de vildväxande hårmassorna. Beethoven trär på sig brillorna  och högläser med rostig stämma:
      ”Käre vän och stormästare
      Greve Waldstein och jag och några till ur Wiens aristokrati önskar högaktningsfullt beställa en ny symfoni av er. Önskemål om ett skäligt förskott ställer vi oss självfallet välvilliga till”.
      Sen följer ännu ett svassande avsnitt, det hoppar vi över. Men sist i beställningen kommer några intressanta rader. Hör bara: ”Dock tror vi med all respekt för ert snille att Era oöverträffade symfonier skulle vinna på att kortas en smula. Åtminstone så mycket att vi lyssnare inte försmäktar i aristokratins ovädrade salonger. Er senaste symfoni, den nionde, var så överväldigande till både längd, bredd och djup att min stackars hustru fick gå till sängs med blixtrande huvudvärk – -”
      Här slängde Beethoven ifrån sig Breunings beställning med ett ilsket fnysande. Sedan gav han sin vrede fria tyglar.
      – Så vad begär man av mej dessa yttersta dagar? Vill man ha mej, Ludwig von Beethoven, att skriva lättsymfonier för en publik med åsneöron? Och varför inte med inlagda pauser för födointag och försäljning av förfriskningar, puder och parfymer… Och när ska du lära dig att inte läsa mina privatbrev!
      En vårdagmorgon något halvår framåt i tiden har Schindler med sig sin son Ludwig (uppkallad efter kompositören) så att pojken kan få få hälsa på den berömde mannen. Pojken omtalas som en oroligt kringkilande och försigkommen krabat i femårsåldern.
      Med detta redovisat är allt sagt som behöver sägas inför vad som sedan ägde rum. Schindler återfinns i köket upptagen med tonsättarens hushållsekonomi. Under tiden får sonen fatt i utkasten till den påbörjade tionde symfonin, slarvigt inproppade i en skänk full med räkningar från kopister, korrespondens med musikförläggare och andra dokument. Tultande med notpappren i båda händerna pallrar sig krabaten fram till den öppna spisen. Där kastas partitursidorna på elden och pojken ser kisnande av förtjusning hur elden kastar sig över pappersarken med de nerklottrade nottecknen. När nästan allt blivit aska springer han ut i köpet.
      – Kom pappa, kom och titta hur papprena brinner…
      Schindler förfäras och han störtar in i vardagsrummet och fram till den öppna spisen. Där bevittnar han hur symfoni nummer tio (åtminstone början av den) går upp i rök. Vit i ansiktet får han fatt i pojken och bestraffar honom med vad som räknas som musikhistoriens mäktigaste örfil. Den sänder pojken tvärs över golvet, galltjutande hela vägen nedför trapporna och in i den anslutande parken. Här bör inskjutas att pojken har en för åldern kännetecknande benägenhet att överdramatisera sina missöden.
      Beethoven hör ingenting av pojkens gråt men efterlyser grälsjukt sin frukost.
      Schindler skriver i samtalshäftet, med tårar fallande ner över orden så att de späder ut bläcket. Häftet finns bevarat och vi kan läsa det avslutande ordbytet mellan Beethoven (B) och hans hjälpreda Schindler (S). Tonsättarens ord saknas naturligtvis, men med hjälp av Schindlers nedtecknade rader kan vi på ett ungefär föreställa oss replikskiftet.
      S – Det har hänt en fruktansvärd olycka!
      B – Seså seså, lugna sig nu bäste Schindler.
      S – Min son har…jag hann inte ingripa!!…
      B – Ingripa mot vad, um Gottes Willen…? Se här, låna min näsduk och sansa er innan jag blir ordentlig arg!
      S – Tionde symfonin, pojken tog partituret…eldens rov…
      B (kastar av sig täcket) – Vad är det ni säger…pojken?!)
      S – Nejnej, inte pojken, partituret med tionde symfonin som hela Wien väntar på!
      B (avfärdande, i det han sjunker tillbaka ner i bädden) – Jaså den. Ingen skada skedd, jag läste häromdagen igenom vad jag komponerat. En del av första satsen, hela scherzot. Idel oanvändbart! Donnerwetter, jag får lägga av med symfonierna. För övrigt har jag alltsammans i huvudet, och där får det stanna. Eftervärlden kan ju få kalla det ‘Beethovens Ofullbordade’…

      Sommarhallucinationer

      Foto: Anders Wiklund / TT

      Det är mer än tre månader nu. Redan i mitten av november kom den första snön och nu vet jag inte hur många gånger den har smält eller regnat bort – bara för att börja falla igen, ilsket på tvären, på diagonalen eller i ymniga sjok från en grå himmel.
      Och så fryser det på och blir isigt och knaggligt där folk har gått innan det blev plogat, eller där det inte gick att ploga det alltför hårdtrampade eländet. Och nej, det är inte okej – inte på något vis för en vinterhatare. Tre månader; nu borde vintern vara slut. En klok devis, som för många år sedan myntades i den eminenta Vinterhatarklubben, är att årstiderna ska veta sin plats – i synnerhet vintern. Men som det ser ut nu, verkar vinterhelvetet bara fortsätta och fortsätta och fortsätta. Långtidsprognoserna ger ingen som helst tröst eller hopp om vår.

      När jag står i köket och rör i risottogrytan och tomglor ut i ingenting, händer det att jag börjar hallucinera om det andra livet, det riktiga livet, sommarlivet. I stället för ett kompakt mörker alternativt spöklikt vitt föreställer jag mig glittrande vatten och den blåaste himmel när jag tittar ut genom nedgångsluckan ombord på vår båt, och i stället för inbäddad snötystnad eller plogbilsdunder hör jag måsskrin, koltrastjubel och vågornas brus mot hällarna. Och visst är det gott med risotto milanese och långkok, och nog ger den kärleksfullt tillredda maten tröst i vintereländet, men det är inte sommarmat och det är ingen båtmat. Nej, ombord på Minerva vankas det snabba pastarätter, sill och dill och färskpotatis, melon och parmaskinka och sallader på färskt och fräscht. Varmrökt fisk inköpt i någon trevlig hamn, kräftor i augusti och någon enstaka regnig dag en burk ärtsoppa med varm punsch. Det är sol, det är varmt badvatten, det är dagslånga segelturer mellan hamnarna med pilsnerkorv till lunch och horisont runt omkring oss, och det är lång, långt både från och till vintern.

      Blir det riktigt vinterilla kan jag bli sittande i timmar och bläddra i fotoalbum och läsa mina blogginlägg – de som handlar om vår och sommar, naturens uppvaknande från snödroppe via vitsippsbackar till yppig och flödande hägg och syren. Och då kan jag konstatera, att visst borde det vara dags nu för det allra första vårregnet, fågelsträck, små öppna råkar längs stränderna, kanske rentav islossning som för tre år sedan, eller

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      blommande vintergäck som jag såg i slutet av februari både i fjol och för två år sedan.
      Men nej, det verkar inte som den där Bore har någon som helst tanke på att abdikera, och vinterivrarna jublar. Så ut i snön och den isiga vinden med er då, ni som älskar vinter! Men kom inte och gnäll om våren låter vänta på sig, för ynket och klagandet, det är vårt – vinterhatarnas – privilegium!

      LO:s jakt på ingångslönerna skapar klyftorna

      LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
      Foto: Alexander Larsson Vierth / TT

      LO, med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen, har sedan snart två decennier producerat en rapport om hur den ekonomiska ojämlikheten i Sverige utvecklas. Nytt för i år är att LO dessutom kommer med skarpa förslag till lagar och regler för att minska löneökningarna i näringslivstoppen med syftet att minska klyftorna.
      Ja, livet är orättvist. Det är hemskt orättvist att vissa människor lever i länder med korrupta regeringar och planekonomiskt vanstyre där man tvingas anpassa sig till rättslöshet och förtryck medan andra växer upp i fria, liberala demokratier. Det är bedrövligt att en del människor lever i länder där åsikter registreras, homosexuella handlingar straffas med piskning och kvinnor tvingas klä sig på ett visst sätt när andra lever i samhällen med decennier av kapitalistiskt välståndsbyggande med efterföljande hög levnadsstandard där man får tycka vad man vill och älska den man älskar.
      Syftet med LO:s utspel tidigt i ett valår är naturligtvis att skapa en diskussion om löneskillnader där man hoppas kunna skjuta debatten vänsterut. LO är hårt pressat med sjunkande medlemsantal och bland de som är kvar så är S, partiet de sitter ihop med och även skickar väldigt mycket pengar till, inte ens största parti.

      Ett aktiebolag startas av en entreprenör, den dagliga verksamheten sköts av en vd som i sin tur tillsätts av en styrelse som utses av företagets ägare. Det är privata verksamheter som i grunden bygger på att någon har tagit en risk. Att LO skulle få sätta löner i privata eller börsnoterade företag vore ett enormt ingrepp i äganderätten. Det är givetvis de som äger företaget som sätter lönerna, ingen annan.

      LO har dock rätt i att det finns problematiska klyftor i samhället. Dessvärre är de själva i stor utsträckning skyldiga till dem. För de stora klyftorna i Sverige hittar vi inte bland de som arbetar. De flesta har fått det betydligt bättre de senaste decennierna och de som sparar i fonder har oftast dessutom åtnjutit stora kapitalvinster då börserna utvecklats fantastiskt, vilket i sin tur beror på att företagen har visat fin tillväxt och ökat sina vinster. Den stora klyftan hittar vi hos de som inte har jobb. De flesta i denna grupp har ingen eller låg utbildning och har man dessutom bristfälliga språkkunskaper så blir det ännu svårare.

      Genom att driva upp ingångslönerna och på så sätt ge oss en av västvärldens mest sammanpressade lönespridning och benhårt motsätta sig alla förslag på lägre ingångslöner för att företag ska kunna anställa personer med lägre kompetens, de enkla jobben, så har de byggt en tröskel så hög att den blir nästintill oöverkomlig. Gällande arbetsrätt gör det dessutom enormt riskabelt för ett mindre företag att anställa. Det är ju inte så att LO inte förstår att ett företag inte kan betala samma lön om det finns stora kompetensskillnader – vi har ju subventionerade anställningsformer men problemet med

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      dessa är att någon annan (läs: vi skattebetalare) betalar mellanskillnaden. Samtidigt har de en nästintill myndighetsliknande funktion hos Migrationsverket där de har möjlighet att avgöra vilka som ska få arbetstillstånd och vilka som ska skickas hem. Hur bedrövligt detta fungerar i praktiken finns det alltför gott om exempel på.
      Så Karl-Petter Thorwaldssons utspel med efterföljande presskonferens kan i bästa fall beskrivas som cynisk. Men hur detta kan tillåtas pågå är egentligen mest obegripligt.

      Två bitar från olika pussel

      Foto: Marcus Lindblad / SVD / TT

      Det brukar sägas att motsatser attraherar varandra. En gång i tiden var det ett främmande koncept för mig. Jag strävade ständigt efter att träffa någon på samma sida av spektrumet, någon som jag skulle dela både egenskaper, tankar och intressen med. Fan vad tråkigt det låter nu i efterhand.
      Jag minns något Navid Modiri sa en gång när vi pratade om relationer. Han sa att det är roligare om man har olika intressen, för då kan man lära sig något av varandra. Det låter så självklart i dag. Det är klart att man har mer utbyte av varandra om man är olika.
      För tio år och cirka två månader sedan träffade jag någon som mejade ned min mur av kriterier. Hon var allt jag inte visste att jag behövde. Jag lever tillsammans med min motsats och det känns så rätt. Vi är två bitar från olika pussel som ändå passar ihop.
      Visst har det skett en hel del krockar mellan våra personligheter och perspektiv. Det gör det fortfarande. Jag är eftertänksam och hon är impulsiv. Jag prokrastinerar och hon vill ha saker gjorda nu. Eller helst i går.

      Vi lever i helt olika takt men lyckas ändå synka varandra. Hennes hjärta är min metronom; hennes puls är klickspåret som får min puls på rätt kurs när jag är stressad. Jag har samma funktion för henne. På sin arm har hon förevigat en rad jag skrivit om just detta som lyder: ”lip-sync to my pulse”, alltså ”mima till min puls.”
      Min släkting och vän Martin Ehrencrona, som är keyboardist i Les Big Byrd, var tidigare med i bandet Don’t Be A Stranger som gjorde den fantastiska låten Perfect Problem. Baserat på den har vi graverat våra förlovningsringar med texten ”my perfect problem.”
      Det är vår låt. Vi är varandras perfekta problem. Vi är perfekta för varandra för att vi inte är perfekta. Vi har båda kantiga personligheter stöpta ur helt olika former men matchar ändå varandra.

      När vi skulle flytta ihop för cirka sex år sedan så fanns det lite oro från bådas sidor. Vad händer när två så olika människor ska försöka inreda ett hem tillsammans? Kommer det att spillas både blod, svett och tårar?
      Det visade sig dock under processen att stil och interiör är något vi chockerande nog är ganska överens om. Bortsett från köksbordet av glas. Jag hatar det fortfarande. Men jag älskar henne, och då är det acceptabelt med vissa uppoffringar.

      Tim Sterner, krönikör

      Jag minns att jag satt uppe hela natten när lägenheten var färdiginredd och kände en värme sprida sig i bröstet. Det händer fortfarande att jag blir tårögd när jag ser mig omkring i lägenheten. Vi har trots våra många olikheter byggt ett hem och ett liv tillsammans. Jag vet inte hur det gick till, men jag vet att jag känner en tacksamhet för det varje dag. Kanske speciellt nu omkring alla hjärtans dag.

      Ett öppet och välmående Värmland växer!

      Välståndet ökar i både Sverige och övriga världen. Värmland växer och Karlstad växer mest i Värmland. Vi rör oss mer än någonsin och är – i positiv bemärkelse – mer beroende av och sammanflätade med varandra än någonsin. Samtidigt målar vissa upp en bild av kris, elände och misär. Man kan fråga sig varför?
      Och man kan fråga sig varför grupper och även världsbilder ställs mot varandra? Visst är det mänskligt att vara rädd för det okända och visst är det mänskligt att vilja värna om sitt välstånd. Men välståndet har vi byggt tack vare vår öppenhet!
      Socialdemokraterna i Danmark deklarerade för ett par veckor sedan att de har för avsikt att gå till val på en helt slopad asylrätt, undantaget de som redan har beviljats asyl vid olika tilltänkta mottagningscentrum i till exempel Nordafrika. I Sverige har Moderaterna, skrämmande nog, redan aviserat liknande ambitioner.

      Det är inte fel att ge flyktingar möjlighet att söka asyl utanför våra gränser, men det ska inte ställas i motsättning till asylrätten. Det är särskilt anmärkningsvärt och upprörande att motivet som ges förpackas i någon slags uttalad omtanke mot flyktingarna, som då ska slippa att ta sig över medelhavet. Att öppna möjligheter för att få asyl prövad utanför landets gränser blir ett argument för att slopa rätten för människor på flykt att få sitt skyddsbehov prövat efter ankomst. Cyniskt, ovärdigt och ännu ett exempel på hur stora partigrupperingar både här i Sverige och övriga Europa anpassar sin politik till en högljudd främlingsfientlig opinion snarare än efter humanistiska värden och internationell rätt. Man frågar sig onekligen hur de svenska socialdemokraterna kommer att ställa sig till deras danska systerpartis populistiska förslag?

      Sverige har problem med integrationen, även om vi i Värmland lyckats bättre än i de flesta andra delar av vårt land. Integrationsproblematiken är inte bara en fråga om mängden flyktingar. Integration handlar om att mötas, att lära och att utvecklas – tillsammans. Kultur som möter kultur berikar. Integration handlar om att öppna dörrar, att sänka trösklar men framför allt om att kommunicera. Det handlar för den enskilda människan som är ny i Sveriges om att vilja delta, men för oss som har bott här länge och i

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      generationer att öppna upp och låta människor delta. Det kan vi göra genom tydliga spelregler, en väl fungerande rättsstat, en arbetsmarknad utan höga murar. Höga lönetrösklar till det där första, så viktiga, jobbet måste till exempel sannolikt sänkas. Genom tydliga krav på språkkunskaper i kombination med generösa möjligheter till bildning kan vi tillsammans bygga broar mellan kulturer för ömsesidigt utbyte! Kort sagt, genom att värna ett liberalt och öppet samhälle som sätter alla människors lika värde i centrum och låter den principen gälla även när det kostar popularitet – så skapas välstånd!

      Min uppgift är att vara människa

      Ibland blir jag rätt trött på omvärldens förväntningar. På allt som ska göras och som formar livet för så många trots att det kanske inte alls ligger i ens intresse. Jag blir framförallt trött på vad som förväntas av oss flickor, tjejer, kvinnor.

      För tyvärr är det så att vi har långt fler saker vi borde eller inte borde göra som det täckta könet. Under veckan som gick blev jag extra trött och med detta som bakgrund satte jag mig ner och skrev en text om hur jag tänker kring detta.
      Känsliga läsare varnas. Håll i dig.
      Det är inte min uppgift att vara konventionell. Min uppgift är att leva det liv jag vill leva, oavsett om det är enligt normen eller inte. Jag måste inte alltid säga ja, för det är otroligt skönt att säga nej också. Det är inte mitt jobb att alltid vara trevlig och hålla med om allt du säger. Det är okej för mig att inte alltid vara attraktiv. Det är inte mitt mål att övertyga andra människor. Jag måste inte vilja skaffa barn. Det finns inget som säger att jag ska behöva försvara mina livsval. Jag ”borde” verkligen inte vara gift vid det här laget. Det är inte min uppgift att alltid hålla fred eller att se till så att folk inte känner sig illa till mods. Jag måste inte säga rätt saker.

      Jag tänker inte klä mig för att folk inte ska ta anstöt eller för att undvika att bli antastad. Jag tänker aldrig vara tyst. Jag kommer aldrig bli ett med en annan person. Jag tänker aldrig flytta från min hemstad. Nej jag är inte feg. Jag är beslutsam och orädd. Jag som är “så fin” borde inte alls ha pojkvän. Jag ber sällan om din åsikt ändå får jag den hela tiden. Jag behöver inte ditt medhåll. Jag klarar mig utan dömande tystnad och spyr på förväntningar om hur ett liv ska levas.

      Jag kommer aldrig uppträda som att jag inte tar åt mig, inte blir ledsen, upprörd, glad eller överväldigad. Det finns inget som kan få mig att upprätthålla en fasad. Min uppgift är inte att uppfylla dina eller samhällets förväntningar. Jag behöver inte ens uppfylla mina egna.
      Min uppgift är att vara äkta. Att känna för mycket. Att rasa ihop. Ställa mig upp. Jag är stark och jag är svag. Min uppgift är att stå upp för det jag tror på. Min uppgift är att må bra. Vara lycklig. Jag får vara arg, ledsen, irriterad och starta så många bränder jag vill. Min uppgift är att älska. Att njuta. Min uppgift är att vara ärlig och unik.
      Min enda riktigt stora uppgift är att vara människa, och det enda du kan räkna med när det gäller mig är att se normer brytas.

      Låt min bordsgranne röka sin cigarett ifred

      Foto: Lars Pehrson/SvD/Scanpix

      Regeringen meddelade nyligen att man vill ha rökförbud på fler platser utomhus. Rökförbudet ska bland annat omfatta perronger, hållplatser och uteserveringar. Utomhus, alltså.

      Man kan fråga sig varför? Det finns nämligen inga bevis för att man skadas av att någon står och drar ett bloss utomhus. Vetenskaplig evidens verkar å andra sidan vara sekundärt för socialminister Annika Strandhäll (S). ”Vi behöver avnormalisera rökningen” förklarade hon när lagförslaget presenterades och gav samtidigt känslan av att en liten fredagscigg till rödvinet är en abnormitet i klass med att injicera metaamfetamin via en droppställning på uteserveringen. För om rökning utomhus inte skadar andra, varför ska det då förbjudas? Varför ska nikotinfria vattenpipor också omfattas av förbudet? Samt e-cigaretter och örtprodukter?

      Rökning är redan på väg att bli en alltmer sällsynt förströelse som en följd av ett större hälsomedvetande samt insikten om att det ofta finns meningsfullare utgifter än lagliga, högbeskattade tobaksprodukter. Rökningen har därför varit på nedåtgående ända sedan 1970-talet och sedan 2000-talets början har dagligrökningen näst intill halverats. År 2016 noterade SCB att bara 11 procent av befolkningen är dagligrökare. Rökarna blir alltså färre och färre – men av eget val.

      Jag har aldrig lidit av att någon rökt vid en busshållplats eller på en perrong och när det gäller uteserveringar har jag snarare upplevt ett vänligt hänsynstagande då bordsgrannen ofta frågat om det är okej att man tänder en cigg. Det är så det sociala spelet ska fungera i en stadsmiljö. Man tar hänsyn, man frågar om lov och framför allt har man en förståelse för att det allmänna utrymmet inte är ens eget vardagsrum utan en plats där man får ge och ta. Det betyder till exempel att jag och många andra sväljer en Panodil och sammanbitet nynnar toleransens underbara lov när någon förälder drar in en skrikig unge på uteserveringen där man hoppats få en stunds kontemplation över en kopp kaffe.

      Regeringens förslag är marinerat i en grinig, gammaldags moralism. En moralism som hör hemma i det folkhemsfascistiska idéarvet där staten siktade mot ett perfekt mönstersamhälle med lagom fria men välanpassade medborgare som knaprade sex till åtta brödskivor om dagen, söp efter motbok och hade händerna på täcket. Men kan det inte få vara en del av livet, med dess underbara utbud av synder och förlustelser, att ibland få göra val som hälsoministern inte gett grönt ljus, så länge ingen annan tar skada? Inom liberalismen finns det en sympatisk tanke om att den personliga friheten ska vara stor, så länge den inte inkräktar på någon annans frihet. Gränsdragningen är inte alltid enkel men andemeningen tål att prövas mot alla politiska förslag som bottnar mer i moralism än vetenskaplighet.

      Alltsammans landar ner i slutsatsen att i varje någorlunda fritt samhälle kommer det finnas beteenden som vi inte delar eller ens uppskattar men som vi vackert får försöka ha fördragsamhet med. Tobak är inte olagligt men genom att ytterligare stigmatisera rökare som en tillvarons tysta lönnmördare bidrar regeringen till fler rökdispyter i krogköer och på allmänna platser samt till ett Sverige som blir lite tristare, lite mindre kontinentalt.

      Kapten Rapps krigsminnen

      Solen flödade över Avans båtklubb. Snart var det dags för sjösättning av flytetygen, och bestyren blev för var dag alltmer febrila. Dock inte för alla.

      Jag sökte och fann före detta kaptenen Åke Rapp sittande med halvslutna ögon på bänken utanför klubbhuset. Vid hans fötter dåsade lika avspänt en tax med dunkel härstamning, sannolikt en så kallad gatukorsning. Kaptenen räknades som en av de äldsta medlemmarna på båtklubben, själv var jag en av de yngre.
      – Sov du? frågade jag.
      Kaptenen öppnade på prov babordögat, därfter motvilligt även det andra.
      – Ja, muttrade han, men det blir ingen riktig vila som han sa som somnade i Hovkapellet. – Och båten har du sålt?
      – Ja. Bäst så. Med tanke på, och det ena med det andra. Sen har sig saken…
      Förre kaptenen Rapp var inte alltid så lätt att förstå hur han menade. Han mätte en och åttio när han rätade på ryggen, något han numera sällan besvärade sig med. Ansiktet dolde sig delvis bakom ett helskägg, och när han åt ansamlades ett och annat i den nedhängande mustaschen, där det framlirkades av taxen. Jag förklarade att jag länge hade velat få göra en intervju med kaptenen, med betoning på hans yrkesverksamhet.

      Kapten Rapp

      Kaptenen tog då fram sin snugga och laddade den omständligt med finskuren Mac Baren Mixture. Tände och utbolmade ett förstabloss för justering av pipglöden. Mannen föreföll  vid det här laget fullt vaken, så även hans tax. Efter att ha harklat sig vände sig kaptenens uppmärksamhet mot mig.
      – En intervju, säger du? Med mej. Tja, en fin dag som idag händer det att jag tänker tillbaka på de yrkesverksamma åren. Jag var på den tiden chef på ett mudderverk som ägdes av Skånska cementgjuteriet. Men vad säger du om att vi går inom hos mej och äter en råbiff. Min fru heter Ellen och är en tusenkonstnär i köket. Mitt i råbiffen lägger hon en äggula. Tillkommer lök, rödbettor och kapris. Och persiljesmör. Sen har sig saken.
      Tre kvart senare befann vi oss vi på verandan till ett inte helt fräscht tvåvåningshus beläget invid sjön Nylingen. Fastigheten tycktes huka sig aningen generat innanför den  omslutande trädgården. Kaptenen ledde mej en trappa opp till ett vindsrum som han hade iordningställt till kommandobrygga. Där fanns en ratt för styrning och bredvid den kompassrosen i kardansk upphängning. Kaptenen demonstrerade också ekolodet och visade hur det användes för mätning av vattendjupet. Sedan tog han av proppen till talröret ner till köket.
      – Är du där? frågade han.
      – Här, svarade talröret.
      – Vi får en gäst till middagen. Sätt fram en extra tallrik med bestick är du snäll, och snaps- och ölglas. Jag har utlovat råbiff, disken tar jag hand om senare, så har sig saken.

      På ena kortväggen hängde en litografi av mudderverket Jupiter som föreföll mig vara en modifierad pråm utrustad med en rad av grävande skopor på en ändlös kedja. Anläggningen hölls på plats av ett stödben nedfört i sjöbottnen.
      – Där ser du Jupiter i all sin glans, sa kaptenen. Vi kallar mudderverk av det här slaget för ett paternosterverk, tillade han sakförståndigt. Det var ett effektivt flytetyg vill jag påstå, med en mudderförmåga på upp till 600 kubikmeter i timmen. Förutom sand och andra bottensediment tog hon med sig upp en förfärande mängd grovsopor. Där var utslitna kläder, kasserade möbler och annat bohag. Inte så få mopeder och flera personbilar hade deponerats i hamninlopp och andra vatten.

      Efter middagen serverade kaptenen kaffe på den inglasade altanen. Det undgick mig inte att han föreföll stimulerad av något som pockade på att få bli berättat.
      Vad visste jag om före detta mudderverkschefen? Inte mycket utöver det faktum att han hade gjort sig känd för sin övertygelse om att det uppehöll sig en rysk miniubåt i sjön Nylingen under de sista åren av andra världskriget.
      – Det måtte väl jag veta som fick min aluminiumbåt påkörd under en fisketur, sa kaptenen. Ombord hade jag min ”besättning”, det vill säga frugan. Efter påkörningen  var båten en enda ihopknycklad buckla, vatten kom gurglande in lite varstans och båtskrället ställde sig lodrätt med aktern upp. Motorn hade stannat.
      – Abandon ship, kommenderade jag, och efter en simtur nådde vi fram till Björkön, ”besättningen” och jag.
      Jag ställde en avgörande fråga.
      – Hur tänker sig kapten att en eventuell främmande ubåt kan ha tagit sig in i sjön? Enda kontakten med havet är en grund och stenig å, på vissa sträckor igenväxt av nate.
      Men kaptenen blev mig inte svaret skyldig.
      – Med helikopter, slog han fast. Sen hade sig saken. Min mor såg helikoptern en stjärnklar natt när den kom utvispande på sjön bara några meter över vattenytan. Till sist stannade helikoptern och hovrade, det vill säga blev stående stilla i luften. En lucka öppnades undertill och ubåten sänktes ner till vattenytan med hjälp av två kättingar. I nästa ögonblick befann sig ubåten i u-läge och till synes utplånad från jordens yta. Manövern avslutades med att luftfarkosten vispade iväg österut. Sen den dagen inträffade flera observationer som låter sig bäst förklaras om man förutsätter förekomsten av en spionubåt.
      – Trovärdiga ortsbor här i trakten hörde vid flera tillfällen samtal mellan främmande personer på ett språk som visade sig vara ryska, fortsatte kaptenen. Ett par dagar före jul rörde sig återigen en helikopter över sjön, och flera personer såg med egna ögon när den släppte ner ett antal paket till miniubåten. Ett paket blev kvar i vattnet, det bärgades i gryningen av en granne till mig och visade sig innehålla brev från anhöriga till de ombordvarande på spionubåten. Där fanns också några julklappar och typiskt ryska godsaker som blinier och marsipanbjörnar.
      – Vad fanns i Nylingen som tilldrog sig det ryska intresset? frågade jag.
      – Vid sjöns norra strand låg då för tiden en fabrik som tillverkade en typ av tekniskt avancerade gengasmotorer avsedda för stridsvagnar. Och där har du förklaringen till spionaget. Gengasmotorn drevs av ett bränsle som Sovjetunionen hade och fortfarande har alldeles ofantligt gott om.
      – Nämligen? frågade jag.
      – Kottar, sa kaptenen triumferande. Den ryska tajgan producerar en överväldigande mängd kottar varje år, kottar som blir liggande i barrskogarna till ingen nytta annat än för ekorrar. Mot slutet av kriget satte ryssarna in stridsvagnar med motorer som drevs av den svenska gengasmotorn. Men efter freden 1945 tappade ryssarna intresset för gengasprojektet, och den ryska spionubåten togs ur tjänst, sannolikt med samma helikopter som fyra år tidigare hade sjösatt den i Nylingen.
      – Så nu råder lugn och ro i sjön Nylingen? undrade jag.
      – Mja, sa kaptenen. Att döma av mina egna och andras iakttagelser hyser vi ett sjöodjur i Nylingen! Men det är en separat historia. Skål!

      Mitt astrakanäpple i livet

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag trodde länge att barn var meningen med livet. Efter den senaste tidens morgnar tillsammans med min trotsiga treåring så inser jag att ingenting kunde vara mera fel. Jag var naiv, till och med korkad.
      Treåringar är Belsebubs små lakejer på jorden. Visst, de må vara söta någon gång under dagen, men det räcker inte. De måste förbjudas, i alla fall i centrum och på offentliga platser. Meningen med livet är inte barn. Meningen med livet är att njuta så länge man kan, möjligtvis känna lite ensamhet och tomhet på ålderns höst, och sedan ramla av pinnen. Det är så det borde vara i alla fall.

      De där gummibenen på toagolvet under vad som känns som vargtimmen. Otacksamheten när man mitt i frukosten släpper rostmackan för att rusa mot toaletten för att kontrolltorka deras delikata arslen. Att stå, ergonomiskt ofördelaktigt i bajsdoft, bara för att mötas av protester eftersom deras luststyrda egon plötsligt vill titta på tecknat istället för att tvätta händerna och det är 20 minuter kvar till att de måste vara på dagis och själv ska man till något möte som man knappt vet vad det handlar om eftersom man inte hinner tänka på sig själv och man nästan glömmer bort att andas och sätta punkt. Känslan när man försöker borsta tänderna på någon som förefaller ha knaprat LSD inne på barnkammaren under natten. Värmen som tär på en i kaoset i tamburen.

      Efter vad som känns som en evighet kommer vi utanför dörren och det är en Pyrrhusseger i sig självt numera. Jag känner hur min livsglöd sakta kommer tillbaka. Vi skrattar och smider planer om eftermiddagens pulkaåkning. Han sitter i vagnen och är plötsligt pojken jag hopplöst förälskat mig i. Sedan kommer vi fram till vägen och jag inser att det inte går att köra barnvagnen i snökaoset på Norra Kroppkärr. Vi rullar tillbaka till huset för att lämna vagnen och börjar om med en gemensam promenad.
      Efter 50 meter är mini-Magnus trött och måste bäras. 800 meter senare är jag ett nervvrak. Snön vräker ner. Några förrädiska flingor som letar sig ner i nacken. En isfläck som vill dansa med min 41-åriga lårbenshals. Det är otroligt att vi accepterar att bo här under vinterhalvåret. Jag måste bort från det här.

      När vi passerar skogspartiet som leder in till förskolans förlovade land blir jag Karl-Oskar i Utvandrarna. De sista 100 meter meterna känns oändliga, men inger ändå så mycket hopp. Målet är inom synhåll! Jag vänder mig mot min son och flämtar på småländska: ”Kristina, jag ser Amerikat!” Han tittar på mig oförstående, men ändå till synas roat.
      Vi kommer till slut in i kapprummet. Han ger mig en flyktig kram och springer in mot fruktstunden. Det ljusnar utanför. Jag står vid fönstret och tittar in. Och tänker att den där pojken är mitt astrakanäpple. Det är ju han som får allting att hänga ihop – min mening i livet.

      Stefan Löfven vinglar vidare

      Per Scheutz, ledarskribent.

      2017 har inte varit något lyckosamt år för vår nuvarande statsminister. Socialdemokraterna lanserade sig en gång i tiden som det tuffa partiet för ordning och reda i politiken.
      Sedan kom skandalen kring Transportstyrelsen, som kom att kraftigt ifrågasätta regeringsdugligheten och tvingade bort bland annat den tidigare inrikesministern Anders Ygeman. Sossarna gav vidare vika för Miljöpartiet i migrationspolitiken och accepterade en slags gymnasieamnesti för ensamkommande efter tillräckligt starka påtryckningar. Så gav regeringen med den svage statsministern med sig och övergav därmed ”ordningen och redan” och skickade en signal till omvärlden att man inte längre behöver ha skyddsskäl för att få stanna i Sverige. Det går inte längre att lita på ”ordning och reda-sossarna.”

      Beträffande tiggeriet skulle ena stunden tiggeriet bort och ett nej skulle vara ett nej. I nästa stund ska tiggeriet få vara kvar och ett nej blir ett ja. Löfven strävar hela tiden efter att försöka vara tydlig i all sin otydlighet. Han excellerar i uttrycket ”fullkomligt oacceptabelt”, som kommit att bli ett återkommande mantra. Carl Bildt (M) menar att den rödgröna regeringen med Miljöpartiet som ballast inte kommer att överleva i valet. MP har som regeringsparti visat att man är varken trovärdigt eller regeringsfähigt.
      Metoo-kampanjen har på ett synnerligen välgörande och välkommet sätt åstadkommit korsdrag i folkhemmet och bidragit till att dra ner byxorna på såväl hemmafixare, ledarskribenter, kulturprofiler som teaterdirektörer och talmän i riksdagen. Beträffande förste talmannen Urban Ahlin var hans förehavanden kända redan 2008 men tystades ner. Hyckleriet inom socialdemokratin firar som bekant ständigt nya triumfer. Att Ahlin över huvud taget kunde utses till förste talman vittnar än en gång om Stefan Löfvens svaga ledarskap. Det är mera angeläget än någonsin att låta Löfven och hans regering flytta ur Rosenbad.

      På Aftonbladets redaktion har vågorna gått höga i kölvattnet av metoo-kampanjen. Den kvinnliga chefredaktören och ansvarige utgivaren har inte velat publicera ett manifest sammanställt av kvinnliga redaktörer på tidningen. Man är nästan böjd att konstatera att det är dags att omformulera AB:s tidigare devis: ”AB behövs om sanningen ska fram” till ”AB behövs om sanningen inte ska behöva komma fram.”
      I USA fortsätter president Trump att leva upp till bilden av en elefant i en porslinsbutik. Trump förminskar hela tiden USA:s inflytande i världspolitiken genom sin isolationistiska politik och sina grunda kunskaper i utrikesfrågor. Samtidigt skär såväl Rysslands Putin som Kinas Xi Jinping pipor i vassen och jobbar hårt på att öka sitt inflytande i världen. Trump är en utpräglat provinsiell person enligt Maggie Haberman, journalist på New York Times, som följt Trumps liv och leverne under en mångfald år. Man har ibland också all anledning att ställa sig frågan om han har alla hästar hemma för att uttrycka sig bildligt. Det är bara att hoppas att såväl världen som USA ska kunna överleva Trumps presidentperiod. Trumps presidentskap erinrar mer och mer om episoden: ”Finns det någon pilot på de här flygplanet?” Något som för övrigt lätt kan överföras på tillståndet i sossarnas Sverige.

      Något med ljuset

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      När jag äter min frukost den här morgonen – eller nåja, förmiddagen om jag ska vara ärlig – är det något med ljuset; det är ett annat, ett klarare, ett varmare. Och så kommer solen!
      Hon har varit bortrest väldigt länge, känns det som, och det blir bara en blixtvisit – men senare kommer en glimt till och ännu en, och min dag är gjord! Plötsligt blir det lättare att andas, och jag känner något som närmast kan liknas vid hopp. Vågar jag hoppas på att det blir en vår i år också?

      Vi har fortfarande kvar vår julgran. Den – liksom förra årets och förrförra – har fått små gröna skott och barrar inte alls; och jag anser att det är på gränsen till dödsstraff att kasta ut en högst levande gran. Alltså får den stå kvar. Och det är något med ljuset, när det efter årets två mörkaste månader återvänder och möter julgransbelysningen. Nu siktar vi in oss på att kombinera makens födelsedag den nionde februari med en julgransplundring!
      Det är något med ljuset, när det dröjer sig kvar på eftermiddagen och skymningen faller först efter klockan fyra. Det börjar också märkas ute i naturen att något nytt är på gång; jag kan räkna till tre nya fågelläten, när jag är ute på min dagliga promenad – inte bara skatans och talgoxens. Och det är något med ljuset, när skatorna har börjat se sig om efter nya boplatser i lämpliga träd.

      Och nej, jag har inte ändrat uppfattning om vintern, om nu någon skulle få för sig det. Jag är fortfarande av den åsikten att vintern är en styggelse, faktiskt ett rent helvete, men jag är ju inte så korkad så att jag inte ser de olika graderna i detta helvete! Men det gäller för oss vinterhatare att försöka hitta de guldkorn som faktiskt finns – även om de är få och svårupptäckta så här års. Det återvändande ljuset är ett av dem. Att frossa i tulpaner och de härligaste apelsiner är två andra ljuvligheter som hör januari till. Sen är det väl inga fler…

      Trots ljuset är vintern långt ifrån över; vi är faktiskt bara mitt i. Det kan komma metervis med snö, och minusgraderna kan bli förfärande många, innan det hela är över. Vi vinterhatare måste stötta varandra och gemensamt försvara oss mot alla hurtiga förespråkare för snö och kyla, för vi är många – kanske till och med fler än de där som gillar att frysa, skotta snö och halka omkring på knaggliga, moddiga vägar. Det gäller bara att hitta varandra, och för det ändamålet är sociala medier mycket användbara!
      Och även om det just nu är svårt att föreställa sig, kommer även årets vinter att ta slut. Till dess får vi trösta oss med apelsiner, tulpaner, fågelkvitter och ljuset. För det är något med ljuset…

      Argumentera – men tysta inte

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      De flesta frågor mår bra av en diskussion och de flesta rörelser, och institutioner också för den delen, mår bra av att granskas.

      Samhällsdebatten gynnas av att flera röster kommer till tals och att flera perspektiv belyses och beaktas. De som håller med om detta kommer, som en logisk följd av denna inställning, att stöta på åsikter de inte delar. De kommer kanske rentutav konfronteras med åsikter de djupt ogillar, till och med avskyr. Och detta är absolut nödvändigt för samhället i stort.

      Jag tänker på personer som Hanif Bali (M) och Alexander Bard. Och även på hur samhället hanterat människor som Martin Timell. Alexander Bard är en orädd person som säger precis vad han tycker. Ofta tillspetsat och han rör naturligtvis upp känslor. Han uttryckte nyligen invändningar mot #metoo-rörelsen vilket i ett fritt och öppet samhälle naturligtvis är i hans fulla rätt att göra. Gillar man inte hans åsikter så står det var och en fritt att komma med motargument. En rörelse tog dock snabbt fart som inte så mycket handlar om att bemöta Alexander Bards argument utan att få honom sparkad från TV 4 – och här någonstans tycker jag att det börjar bli obehagligt på riktigt. Instagramkontot TNKVRT tycker att Bard normaliserar och legitimerar mobbing och vänder sig till Bards arbetsgivare med frågan ”vill TV 4 verkligen förknippas med misogyni och rasism?”.
      Dessa många drev som florerar in etern brukar ofta motivera sin egen existens med att yttrandefriheten inte är synonymt med rätten att stå oemotsagd och det är ju naturligtvis helt rätt. Men det är skillnad på att leverera motargument och att försöka få en person tystad och/eller sparkad. Det förstnämnda är sunt och bör uppmuntras, det senare är inte okej.

      Hanif Bali (M) är en annan person som rör upp mycket känslor. Men ingen är tvingad att rösta på honom, eller Moderaterna heller för den delen. Det är ohederligt att klistra på personer som Hanif Bali etiketter eller påskina att hans följares åsikter alltid är hans egna. Det rimliga förhållningssättet är att komma med motargument – Bali framstår som en debattlysten politiker så sakliga argument uppskattar han säkert.

      Martin Timell är en annan person som nyligen varit i hetluften. Inte så mycket för några politiska ställningstaganden; han har enligt flerstämmiga uppgifter, flitigt rapporterade i media, begått sexuella övergrepp mot kvinnliga medarbetare och uppvisat ett allmänt svinaktigt beteende. Detta är naturligtvis långt ifrån okej; han har fått sparken och har rimligtvis rättsliga konsekvenser att vänta. Han är helt struken från tablån – och allt detta förstår jag. Men man har även tagit bort alla program han tidigare har gjort från de digitala plattformar som finns och detta öppnar för en annan typ av diskussion. För det som i praktiken har hänt är att vi på något sätt raderar hans existens.

      Den sammantagna bilden som målas upp är att det finns en mittfåra som man bör hålla sig inom. Sticker man ut finns krafter som lätt mobiliseras som syftar till att tysta avvikande meningar samtidigt som man på ett vis inte drar sig från att skriva om historieböckerna. Att programmet Äntligen Hemma numera aldrig tycks ha existerat, att vi censurerar Tintin och skriver om Astrid Lindgrens verk är märkligt. Och obehagligt.

      Fritidsön

      Lite för sig själv i norra Stockholms yttre skärgård låg på sin tid en obebodd ö, Vindholma var dess passande namn.

      Länge och väl fick livet ha sin opåverkade gång på ön, men en omdaning stod för dörren. En bostadsförvaltare vid namn Skrake råkade upptäcka Vindholma och fäste sig omedelbart vid ön: de branta vikarna, havsutsikterna, sjöfågelkören, evighetsbruset från bränningarna…

      Ett par år senare hade Skrake hunnit skaffa sig tomt och fritidshus på ön, och med det uträttat kom en utveckling igång. Vänner och bekanta följde Skrakes exempel, och på mindre än ett decennium växte det fram en hel liten by av fritidshus på Vindholma. Det brakade av träd som fälldes, betongblandare morrade, det var hugg och slag och semesterfirare i sjudande verksamhet. En tomträttsförening bildades med styrelse, utskott och utredningar. Till att börja med anskaffades en traktor till att frakta timmer och annat gods kors och tvärs över ön. Föreningen hade också att hantera nödvändigheter som brunnar, sophämtning och vägförbindelser.

      All denna aktivitet hanterades till ingens fulla belåtenhet men med allas medverkan flåsa oss om näsanenligt sedvanlig svensk praxis: således genom kompromisser och inbördes hjälpsamhet enligt modellen ”skrubbar du min rygg så klipper jag dina tånaglar.”
      Men snart nog blev behovet av elenergi påträngande, och föreningen sammanträdde för krismöte. En tandläkare Lars Dentin begärde ordet:
      – Det kan inte ha undgått någon att det blåser något rent fördärvligt i den här delen av skärgården. Utan märkbart uppehåll dessutom. Nog borde vi utnyttja detta enorma flöde av gratisenergi som bara får flåsa oss om näsan till allmänt förtret och ingen  nytta? Mitt förslag är att vi låter bygga ett vindkraftverk och placerar det överst på öns mittpuckel där det drar som värst. Här förutskickar jag som vanligt invändningar från herr fågelskådare Winkel med fru rörande öns berömda havsörnspar. Men låt mej då påminna om att Stockholms skärgård består av trettio tusen öar, holmar och skär, de flesta fullt användbara för alla slags flygfän. Saken borde gå att lösa..

      Förslaget antogs och örnarna fördrevs genom slag med slevar mot kastruller. Tillbörliga myndigheter hanterades framgångsrikt, vindkraftverket kom på plats och en mångfald eldrivna apparater installerades i husen såsom eldrivna soppvispar och tevemottagare.
      När barnen kört sina vattenskidor och finnjollar ett par säsonger råkade de i ett tillstånd av undersysselsättning. Mängden nedskräpning och annat rackartyg ökade påtagligt, och föräldrarna svarade med krismöte. En majoritet av pappor framhöll ungdomarnas legitima behov av sysselsättning. Kraftfullt drev de igenom ett beslut om att anlägga en motokrossbana i öns norra del där terrängen var som mest svårforcerad och leran som djupast. Där fann grabbarna ett favorittillhåll hela den sommaren genom kappkörning med sina flakmoppar, men redan påföljande sommar byttes dessa ut mot mot mopeder med trimmade motorer. Vild lycka hos de unga, mindre sådan hos vuxenfolket.

      Under tiden lät föräldrarna borra brunnar ner till den vattenförande berggrunden. Grönsakstäppor anlades och ett gemensamt rökeri kom till som producerade en myckenhet os. Snart luktade alla på ön böckling. Teveapparaterna fick betydligt bättre bild sedan man rest en centralantenn nere vid den nybyggda betongbryggan där Vaxholmsbåten lade till dagligen.
      En sommar försämrades tillgången på torsk, abborre och gädda, och en melankoli hotade lamslå många av sommargästerna. En företagsam karl som hette Karl Öberg tröttnade snart på att deppa i hängmattan och startade en motorbåtsservice. Hans bror vinterförvarade båtar mot betalning.

      Påföljande sommar tillkom en kiosk med försäljning av tobaksvaror, dryckesvaror, tidningar och godis. Sortimentet växte efterhand till att omfatta även mat och filmuthyrning med mera. Kiosken omtalades nu som butik.
      En dag kom en fritidsskeppare körande till Vindholma för att tanka hos båtklubbens bensinstation. Med detta gjort slog han sig i slang med en man som stod och metade nere vid betongbryggan.
      – Imponerande att se hur ni har utvecklat ön, sa besökaren. Här finns snart sagt samma standard som i stan och drygt det. De yngre barnen måste älska ponnystallarna, för att inte tala om badpoolen. Och ni vuxna har ju alltid fisket.
      – Eller hade, sa metaren nedstämt. Av någon anledning tycks matfisken ha gett sig iväg härifrån, tagande med sig tjänligt badvatten…
      Knappt var detta sagt så nappade det, metaren hojtade överraskat och gjorde ett svischande ryck med metspöet… upp på bryggan flög en mört med ätstörningar!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se