• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Ta kontroll över övertänkandet

      Övertänkande. Det skulle kunna vara mitt andranamn. Nu råkar mitt andranamn vara Lisa, men om jag skulle få ett nytt baserat på ett personlighetsdrag så finns det ingen konkurrens alls om förstaplatsen. Jag är drottningen av övertänkande.
      Jag tänker alltid för mycket. På allt. Har alltid gjort och kommer antagligen alltid att göra. Ibland är det en bra egenskap, speciellt den analytiska förmågan som ofta kommer på köpet, samt att övertänkare har lätt för att sätta sig in i olika situationer. Jag har några tjejkompisar som också är mästare på att tänka på något så till den grad att vi till slut kartlagt varenda sak som skulle kunna hända. Bara för att vara förberedda på allt liksom. Tyvärr skapar dessa tankar en del oro kring vad andra tänker, tycker och känner. Finns det något tillfälle detta blir som allra värst och tydligast är det när vi har problem med en relation. Då får övertänkandet blomma ut i all sin prakt och nå oanade höjder.
      Tro inte att vi inte vet att det förstör för oss. Att nittio procent av det vi oroar oss för aldrig kommer att ske. Vi vet också att det bästa vore att fråga personen som får oss att övertänka vad den egentligen känner. Vi är fullt medvetna om att kommunikation är nyckeln till allt. Det är det som gör oss människor unika, för utan den stannar våra liv, ja hela världen upp. Detta borde ju dessutom jag veta som har kommunikation som profession, men när det kommer till känslor överger förnuftet även mig fullständigt. Då står jag där oförmögen att föra fram mer än en ljudkuliss i form av utdragna vokaler.
      Övertänkande kommer alltid ur brist på kontakt och eftersom det innebär att vi inte pratar med varandra. Vi antar saker utifrån till exempel ett sms, och istället för att fråga vad personen menar väljer vi att gissa oss till vad som pågår i dennes medvetande. Detta är inte bara dåligt för oss själva. Det är också dåligt för den vi antar saker om, eftersom vi ofta tror det värsta om dem. Vi lägger över vår osäkerhet och paranoida tankar på dem och förstör något som skulle kunnat bli bra. På grund av vår egen osäkerhet ifrågasätter vi andra när vi i själva verket borde ifrågasätta oss själva.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Om vi fortsätter att gissa vad andra tänker så kommer vi ha fel större delen av tiden. Och vi kommer stressa upp oss själva genom påhittade problem som gör livet svårare än vad det behöver vara. Jag känner att övertänkande måste få ett slut.
      Så från och med nu kan vi väl istället för att anta det värsta, ta ett djupt andetag och berätta för den andra personen vad som får oss att tänka så förbannat mycket. Och inse att det väldigt sällan är så farligt som vi tror.

      Hunden – vår bästa vän

      Foto: Nora Lorek / TT

      Det bästa hos människan är hunden brukar det heta. Det ligger mycket i det.
      I dessa tider när många människor känner oro och otrygghet, kan människans bästa vän ge dig kärlek och tillgivenhet och vara en god följeslagare i livet.
      Det är viktigare än någonsin att vi kan få förtroende och tillit att växa i samhället och här kan hunden vara med och bidra. Är du hundägare vet du att du alltid har en trogen vän i din hund. När du kommer hem, finns det alltid en fyrbent kamrat som hälsar dig välkommen med oförställd glädje och tilltro. Personligen är jag lite misstänksam mot människor som inte tycker om djur och då i synnerhet hundar med undantag naturligtvis för personer med allergier eller andra besvär. Det är ingen tillfällighet att USA:s osannolike president Trump är den förste amerikanske president som inte har någon hund i Vita huset. Sannolikt beror det på att han inte vill riskera att bli utskälld. Ett lysande exempel på hundens tillgivenhet är boken om Arthur – vildhunden som efter en köttbulle och lite visad omsorg troget följde Mikael Lindnord och hans kamrater under flera dagar i djungeln och under hårda strapatser. Ömsesidig kärlek uppstod och nu återfinns Arthur efter lång vistelse i karantän i all välmåga hemma hos familjen Lindnord i Örnsköldsvik.
      Vi svenskar är ett hundälskande folk. Hundarna blir bara fler och fler i Sverige. Snart är de uppe i en miljon. Statistiken säger att hundägare skrattar oftare än andra. Hunden fyller en viktig roll i våra liv. Den tar oss med på dagliga promenader, är en unik samtalspartner för förtroliga samtal och erbjuder en varm päls att dra fingrarna igenom. Det är ganska vanligt att förmänskliga hunden. Varje dag möter man hundar som bär helt andra namn än för en generation sedan. Förr var det Karo, Roy och Fido, nu möter man allt från Vivi till Zlatan, Jakob eller Roger. En springer spaniel hette Hasse; när husse och matte ville tala allvar med honom kallade de honom uppfordrande för Hans.
      Det påminner mig om min både hundälskande och hundägande bror Bobo som för några år sedan hade en beagle med det något udda namnet Uffe Larsson. Uffe hade en tendens att ständigt vilja utöka sitt revir, vilket ofta innebar att han hamnade hos polisen i Vällingby.. Där var man mycket van vid Uffe, så de ringde alltid hem till brorsan och berättade att Uffe nu var hos dem. ”Men vi skickar hem Uffe till er med en radiobil, som vi brukar”, var alltid de vänliga beskedet från Vällingbypolisen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Själv är jag nu inne på min sjunde hund. Efter en blid och timid svart cockerspaniel, en lika svart men fruktansvärt envis tax, en beagle som vi aldrig fick någon ordning på, tre helt underbara cavalier king charles spaniels med olika färgsättning har vi nu en chihuahua. När den var en mycket liten valp döpte matte henne till Micro. Efter hand blev hon större och fick namnet Mickan. Själv har jag som den Muminvän jag är alltid kallat henne Filifjonkan. Filifjonkan förstår nästan allt vad husse säger till henne. En hundforskare som Per Jensen kan berätta att hundar kan skilja mellan verb och adjektiv. Filifjonkan är husses ögonsten.
      Man brukar ibland säga att köpa hund är att köpa sig en framtida sorg. Men hundars liv är lika ändliga som människors men under hundens levnad har du en trogen vän här i livet.Men skaffa en hund som passar dig. Olika hundar ställer olika krav på sin husse och matte.
      Fredrik den store i det gamla Preussen, der alte Fritz, har myntat några mycket talande visdomsord: ” Ju mer jag ser av människorna, desto kärare har jag min hund.”

      Problemet med polyesterligisterna

      Foto: Vegard Wivestad Grøtt / NTB scanpix / TT

      Våra vägar korsas varje dag längs Klarälvsbanan. Min son och jag, på väg till eller från förskolan, och motionscyklisterna, på väg till eller från helvetet.
      I tre år har jag stått med kaninpuls i första ledet och varit beredd på att slänga ner både mig själv och min pojke bland lupinerna i hopp om riskeliminering. Cyklisternas brist på hänsyn är stundtals spektakulär – deras utrustning likaså. Det är kolfiber där framme och titan därbak, och någonstans däremellan en kulmage som undrar vad som pågår. Det är tydligt att de, precis som jag, valt grillning före drillning. Många ser ut som en dromedar som dragit på sig en cykelslang.
      Elakt? Ja, för när de tidigare i morse, ännu en gång, susade förbi i 60-70 kilometer i timmen så upplevde jag en irritation som blandas med ren och skär rädsla för min sons välbefinnande. Det är inte deras barn som måste föras till akuten om och när olyckan är framme. För några sekunder kände jag att systemkollapsen i det här landet är nära. För några minuter ville jag förmedla de här känslorna till en större publik och addera ett swishkonto till ekvationen som plåster på såren.
      Ekorrhjulet har blivit alltmer påtagligt sedan jag fyllde 40. Svenssonlivet är trevligt, men jag vandrar bredvid en växande känsla av att jag borde engagera mig i något som betyder något, på riktigt. Muminland? Helvete, perkele, nej. Rädda Östersjötorsken? Blubb blubb. Valet? Nej, jag har det för bra. Och så rullar det på.
      När jag på kvällen åter vandrar över asfaltstungan så är jag ändå harmonisk igen. Solen steker och lilla familjen och jag ska gå ner och bada i Kroppkärrssjön. Jag hör snart det bekanta ljudet av en klunga som närmar sig. Min puls stegras åter. Även min kvinna blir defensiv och rycker till i min pojkes arm så att de nästan landar i diket.
      Jag vänder mig om. Följet är gult och lika sponsrade som Dogge. Jag ser snart att det är Team Rynkeby som är ute och tränar. När jag är som mörkast i sinnet saktar en trevlig man i täten ner och likaså resten av klungan. Hänsynsfullt glider de förbi oss.
      ”Världens snabbaste mamma”, säger han och vi ler allihop, både familjen och Team Rynkeby.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      En liten gest kan göra så mycket. Jag googlar febrigt. De ska tydligen cykla till Paris och tillbaka för att samla in pengar till barn med cancer och deras familjer. Och jag lär mig massor om mig själv. Man mår bättre när man visar varandra hänsyn, oavsett vilken agenda man har för dagen. Jag ska jobba med att få bort min lågenergiska irritation! Och jag tänker att svaret på min begynnande vardagsångest kanske just passerade framför mina ögon. Det är kanske där i lemmeltåget av funktionellt material som jag behöver vara för att få perspektiv. Och för att göra skillnad. Och för att få bort kulmagen.
      Men om en jävel till missköter sig så lägger jag ut en spikmatta i höjd med Ripstigen.

      1800-talets trädgårdar vid Älvgatan

      Sjötullen, hus med anor från 1700-talet. Låg längs Älvgatan bortanför järnvägsbron och revs ca 1970. Foto: Anna Ollson/Värmlands Museum

      Att de vackra gårdarna längs Älvgatan är bland Karlstads äldsta byggnader vet nog många karlstadsbor. Vi är glada att de husen står kvar eftersom hela 95% av stadens byggnader brann ner 1865. Men hur såg det ut bakom husen, på gårdar och i trädgårdar?
      Eftersom de stora gårdarna låg precis i utkanten av staden var Länsmansgården, Doktorsgården, Flachska gården, Pihlgrensgården och Grevgården ett mellanting mellan borgargårdarna inne i stan och de mer herrgårdsliknande byggnaderna på landsbygden. På 1700- och 1800-talen hade de huvudentrén mot älven och några av dem hade tomter nästan ända ner mot Drottninggatan i söder (som före branden hette Hammarviksgatan). Här fanns plats för det som behövdes på en gård, som uthuslängor, stall och ladugård. Men det fanns också vackra trädgårdar!

      Gårdssidan på en ännu kvarstående villa på Älvgatan 71. Bilden tagen för dryga 100 år sedan. Foto: Anna Ollson/Värmlands Museum

      Trädgårdarna bestod framför allt av fruktträd och odlingsytor. Självhushållningen var viktig och tomternas storlek möjliggjorde ett mindre jordbruk. I söder mot Drottninggatan, som då var gårdarnas baksida, fanns stall och vagnsbodar och Pihlgrensgården hade ett eget litet hönshus. Landshövdingegården som var den gård som låg närmast staden hade både handel, jordbruk och boskap inne på gården. Två av tre uthuslängor finns fortfarande kvar i kvarteret Almen. På 1800-talet innehöll de bland annat ladugård, höränne, loge, vedbod, tvättstuga, nattstuga, spannmålsmagasin samt under en period ett mindre brännvinsbränneri.
      Mellan 1858 och 1892 bodde familjen Pihlgren i ett av husen i kvarteret Gäddan, som sedan dess fått namnet Pihlgrensgården. Ett barnbarn till herr och fru Pihlgren, fröken Norberg, bodde i Stockholm som barn men fick komma till sina morföräldrar i Karlstad under somrarna. I Mats Ronges bok ”Det gamla Carlstad” finns hennes målande berättelse om hur det var i trädgården om somrarna.
      ”Jag känner aldrig doften av flox och kaprifolium, utan att morfars trädgård står upp för min inre syn. Rosor och vita liljor, reseda och convolvulus frodades där. Även jordgubbslandet spred lockande dofter. Mormor hade fått pris för sin trädgård och var stolt däröver.

      Gerda Forsgren på gårdssidan av dåvarande fastigheten Herrgårdsgatan 5 år 1905. Foto: Okänd/Värmlands Museum

      På området närmast Varenius gård (Grevgården) växte höga lindar samt ett kolossalt, gammalt päronträd, varifrån små, små päron dråsade ned om höstarna. Därinne var mörkt och svalt i den s.k. parken och där kunde man vila ut på de gula trädgårdsmöblerna. På bordet växlade brickorna dagarna i ända: saftbrickor, kaffebrickor, punschbrickor, toddybrickor. Mormor gick sällan ut i staden, men sågs ofta i parken och någon gång i skymningen ute på en soffa under kastanjerna vid älvkanten. Morfar däremot tog ofta en aftonpromenad och återvände gärna med en del herrar, som han snappat upp i staden. Landshövding Gyllenram t.ex. eller någon av de glada ungherrarna ”Haaken, Eneström och Sjöholm” (fördelningsläkaren, lasarettsläkaren och komministern). Då bänkade man sig i parken. Ibland om förmiddagarna kom magister Gjörcke på besök, och många dagar gingo inte utan besök av karlstadsfruar. Detta livliga vardagsumgänge var något nytt för oss stockholmsbarn, men djupt uppskattat, då det gav anledning till otaliga saft- och kaffekalas med mycket ”dopp”. Härtill kom att kakorna i Värmland alltid voro dubbelt så stora som uppe i Stockholm.”
      De vackra växter som fröken Norberg beskriver var vanliga trädgårdsväxter vid den här tiden. Nyttoträdgården med sin odling av frukt, bär och grönsaker hade varit dominerande fram till senare delen av 1800-talet då intresset för blommor och prydnadsväxter ökade. Växtjägare skickades ut på jakt efter nya exotiska växter. Bättre transportmöjligheter med järnväg och ångbåt samt många nya plantskolor gjorde att nya växter snabbt spreds i landet.

      Älvgatan med Pihlgrensgården till höger på en bild från 1920-talet. Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum

      Vi kan tänka oss att det fanns kaprifol i trädgårdarna på Älvgatan. Den slingrade sig runt verandor och träd och doftade underbart om kvällen. Fram till 1930-talet var bersån i stort sett obligatorisk. Den var antingen rund eller fyrkantig med ena sidan öppen och vanligast var en syrenberså, men det kunde även vara lind, alm eller bok. Längst grusade gångar blommade flox, pioner, akleja och liljor.
      Som byggnadsantikvarie ser man till helheten runt husen när man gör en kulturhistorisk analys. Vad finns att förstå om miljön där människor bott eller verkat? Trädgårdarna kan även de berätta om tidens ideal och hur man levde. Men det är förgängliga spår på ett annat sätt än byggnaderna, trädgårdar är levande material som förändras över tid. De växer, sprider sig, förökar sig eller dör ut. Men ibland är faktisk trädgården livskraftigare än husen – hittar du en syrenbuske ute i naturen så kan du vara säker på att det en gång stått ett hus där!

      (S) värld finns inte längre kvar

      Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

      Hur långt är ett snöre och hur kort är ett minne? I skrivande stund så har den sista partiledardebatten i riksdagen före valet precis avslutats och jag förundras över det cyniska strategiarbete som den senaste tiden starkt präglat (S).

      Socialdemokraterna framstår allt mer som ett helt ideologibefriat parti, utan vision och i någon mening utan hopp. De ser möjligtvis en del samhällsproblem men deras interna intrigerande tillsammans med LO-oket omöjliggör såväl idéer som reformer. Vänstergiren har inget folkligt stöd och partiledningen tycks stå helt handfallen.
      Jag tror att huvudproblemet för Socialdemokraterna är att den värld de ser inte längre finns. Tiden har rusat fram och utvecklingen likaså, medan Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen har stått stilla. Detta har gjort dem oförmögna att formulera tankar och idéer kring de utmaningar som präglar vår tid och när ett parti förlorar förmågan att inge hopp förlorar det i någon mån sitt existensberättigande. Då är det lätt att falla för populismens locktoner – utmåla syndabockar (företag, framförallt inom välfärdssektorn), skyll på andra, svartmåla och kom med enkla lösningar.

      Jag tror att Socialdemokraterna kommer att göra ett katastrofalt val. Vi har sett flera exempel på socialdemokratisk implosion runt om i Europa och även om jag inte tror att partiet kommer att balansera på riksdagsspärrens slaka lina så är tiden för ett socialdemokratiskt 30-procentsparti definitivt över.
      Som liberal skulle man naturligtvis kunna glädjas över detta men det gör jag inte. Socialdemokraternas kris har redan fört med sig en dramatiskt försämrad retorik, vilket vi såg prov på redan i valrörelsen 2014. Det politiska systemet är inte betjänt av en populistisk flodvåg från vänster och en smutsig valrörelse.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Under partiledardebatten framträdde Socialdemokraternas cynism tydligt. Taktiserande och triangulering, sök debatt med Jimmie Åkesson om välfärdsfrågor men undvik migrationspolitiken. I dagarna kunde vi läsa om Socialdemokraternas strömhopp av höga tjänstemän från regeringskansliet. En (S)-källa kommenterade det som att råttorna lämnar ett sjunkande skepp. Jag tror att den här valrörelsen redan är förlorad för (S). Efter att de slickat såren bör de kapa alla band till LO samt påbörja det mödosamma arbetet för att bli ett parti i tiden. Annars gissar jag att Socialdemokraterna går sotdöden till mötes.

      Ett historiskt undantag?

      Foto: Magnus Neideman / SvD / SCANPIX

      Ibland drabbas jag av svårartad svartsyn trots att jag i grunden är en optimistisk person. Detta kan ske när som helst, till och med den vackraste sommardag, och då hjälper ingenting. Det handlar inte om någon depression utan helt enkelt om att se verkligheten i vitögat, den förfärande och förfärliga politiska utveckling som vi kan bevittna i land efter land med allt starkare högerpopulistiska strömningar.

      Född i mitten av förra århundradet strax efter andra världskriget trodde jag länge att världen stegvis höll på att befria sig från auktoritära regimer. Nya stater bildades, och allt fler utvecklades i demokratisk riktning. Så såg det ut länge, men så började antidemokratiska krafter inte bara synas utan också med skrämmande hastighet att accepteras i många länder – och nu även här hemma. I Sverige med lång demokratisk tradition.

      Kanske har min generation utgjort det stora undantaget i den svenska historien – vi som fick skolgång och badrum och telefon. Vi som fick barnbidrag och skolmåltider. Vi som fick popmusik och jeans och tonårstid. Bibliotek och bio och musikfestivaler. Så fick vi studielån och universitetsutbildning. Fri abort och kvinnokamp och dagisplats till barnen. Facket och försäkringskassan. Kunskap och upplysning. Barnkulturaktiviteter och fritids och föräldrapenning. Semester och fritidshus. Mammografi och gynekologiska

      hälsokontroller. Jämställdhet och jämlikhet. En humanitär livsåskådning. Tron på alla människors lika värde. Och till slut pension – som dock blev lite mindre än vi hade hoppats och trott. Hela tiden skulle det bli bättre ur alla synvinklar – inte endast den materiella. Och allt tog vi för givet.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Visst fanns det rädslor. Atombomben. Kalla kriget. Världssvälten. Terrorismen. Det globala hotet mot miljön. Men de demokratiska staterna – gamla som nybildade – skulle väl ändå kunna möta svårigheterna tillsammans. Trodde vi. Trodde jag. Men tvivlar nu. Hur fort går det inte att rasera den demokrati och välfärd som tog decennier, sekler att bygga upp? Och hela tiden mal tankarna på om likheterna med trettiotalet, då demokratier jämnades med marken – genom statskupper eller på laglig väg genom allmänna val – som i Tyskland. Och när nu ett svenskt politiskt parti med rötter i nazismen är på väg att bli det största i årets riksdagsval, ryser jag både invärtes och utvändigt – så obehagligt är det. Det känns riktigt, riktigt läskigt.

      Trots att det ser mörkt ut, vill jag inte tro att jag tillhör historiens undantagsgeneration. Jag hoppas att det i framtiden kommer att finnas objektiv historieskrivning, som kan berätta om positiva vändpunkter som ledde fram till en ljus tid att leva i. Men det är bråttom; vi kan inte vänta på att någon annan ska fixa det hela. Det är det vi som ska. Nu. Innan det är för sent.

      Rabatten – stolthet eller gissel

      Foto: Jessica Gow / TT

      I denna ljuva sommartid är det lätt att bli förtrollad. Allt grönskar, blommar och doftar och gör vardagen så mycket vackrare.
      Hägg och syrén blommade nästan samtidigt i år, björkens musöron har bytts ut mot ett grönt täcke som fladdrar i vinden och solen – ja, den bara fortsätter att stråla.
      Så trots att jag är den som trivs bäst i köksträdgården och vurmar för våra ätbara växter, blir jag lite bortkollrad och förförd av all den blomprakt som lyser i varje hörn just nu. Därför tänkte jag att vi skulle prata lite om rabatten. En trädgårdsägares stolthet eller gissel.
      Att skapa en rabatt kan se lätt ut, man cyklar förbi trädgård efter trädgård med än den ena vackra, böljande rabatten efter den andra. Vissa vill ha sina rabatter i färgtoner, andra vill ha starka kontraster, några vill hålla sig till blad i olika gröna nyanser och några vill stoppa in så mycket de bara kan av sina favoriter oavsett färg eller form. Det sköna med det hela är att det är en själv som bestämmer. Man kan göra precis som man vill och har lust till. Nästan.

      Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

      För innan man börjar bör man ta reda på läget för rabatten; är det soligt, skuggigt eller väldigt blåsigt? Vad är det för jord; smuligt sandig eller tungt lerig? Att göra ett växtval utifrån rabattens naturliga förutsättningar, det vill säga vilka växter som kommer trivas på platsen är en bra start och som ger dig större chans att lyckas med din rabatt. Visst går det att ändra förutsättningarna i viss mån genom att bygga ett skyddande staket mot vinden och genom att jordförbättra i marken, men egentligen – är det inte bara skönt att ha en viss begränsning när man planerar och inte minst när man står i handelsträdgårdens hav av blommor och ska välja?
      För att få en fin kombination i din rabatt kan det vara bra att tänka på växternas former och växtsätt. Växter med frodiga blad, växter där själva blomman har en tydlig klot- eller flat form samt växter med spiror är tre pusselbitar som skapar en fin helhet bara du får ihop dem på rätt sätt. Att sedan fortsätta med ytterligare former blir lättare när man väl har satt grunden med dessa tre. Tänk till exempel funkians och daggkåpans rika bladverk som får bilda en bas, lägg därtill några rosenskäror eller pioner, som sedan får samsas med några spiror i form av silverax, stäppsalvior eller veronicor. Vill man, kan man sedan låta allt få vävas ihop med små nävor eller lite större trebladsspiror som kryper in emellan och vänslas med de andra växterna utan att ta över på något sätt.

      Foto Björn Lindgren / TT

      Även om jag tycker form går före färg så kan det vara bra att ha ett litet hum om vilken färgskala man vill ha i sin rabatt. Vill man skapa en lugn och skön plats att dricka sitt morgonkaffe på, kan färgerna få gå ton i ton, medan mer liv och rörelse trollas fram genom att till exempel låta små vita blommor som skuggbräcka eller tovsippor få dyka upp lite här och var i en rabatt som består helt av gröna blad. Riktigt effektfullt är att plantera in enstaka blommor som helt kontrasterar i färg mot de övriga i rabatten och som verkligen lyser upp.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Beroende på rabattens storlek kan det också vara bra att tänka in fler växter än perenner och sommarblommor. Ett träd gör mycket för helhetsintrycket, även buskar är fint. Båda två ger en höjd och en rymd till rabatten som inte perenner gör. Tulpanträd och katsura hör till några av mina favoriter.
      Jag hade också tänkt att skriva om stöden av björksly jag byggt till mina ärtor och bönor och om att första skörden av både sparris och spenat är smörslungad och uppäten, men det är som sagt lätt gjort att bli lite förförd av blomprakten just nu, därför får den spela huvudroll den här gången. För vem vill inte ha sin egna lilla värld av blommor utanför köksfönstret?

       

      Miljöpolitik eller bara krångel?

      Foto Bertil Ericson / SCANPIX

      Det är inte bara vädret som är ovanligt hett utan även marknaden för nya bilar. Den 1 juli träder det nya ”bonus malus” systemet i kraft.
      Enkelt uttryckt blir en bil som är miljövänligare subventionerad vid inköp på bekostnad av att en bil som släpper ut mer avgaser blir straffbeskattad. För att krångla till det blir det också förändrad fordonsskatt för de nya bilarna. Det kommer att bli riktigt dyrt att köra en bil som släpper ut mycket koldioxid. Det låter visserligen bra, särskilt som systemet inte bestraffar retroaktivt, men vilka praktiska konsekvenser får det att nyare bilar får dyrare fordonsskatt även om de är miljövänligare än äldre? Och vad blir konsekvenserna för miljön om man tar hänsyn till el- eller hybridbilens hela livscykel – från produktion till skrot – och inte bara utsläppen när bilen faktiskt körs?

      Många minns nog hur det för bara något decennium sedan såldes ”miljöbilar” som idag ses som ”miljöbovar”. Vi minns också hur man ytterligare några år tidigare tvingade bensinstationer att ha etanolpump, något som bidrog till en snabb men säker ”mack-död” i glesbygd. Och ärligt talat, hur många valde att köra på etanol och hur många gör det ännu? Exemplet visar tydligt faran med att gå in och styra marknaden med flera styrmekanismer samtidigt och främst då mot tekniskt tidsbundna och enkelspåriga lösningar.

      Förutsättningarna för att klara sig utan bil och förutsättningarna för vilken typ av bil som man faktiskt har praktisk möjlighet att välja ser dessutom oerhört olika ut i vårt land. Därför behöver också lösningarna se olika ut. Bor man ute i glesbygd är inte alltid elbil ett alternativ, inte heller om man behöver dra tunga släp efter bilen.
      Tillkrånglade system tenderar att misslyckas, det har vi sett upprepade gånger i miljöpolitiken och det kommer vi att se igen. Riktigt snett går det när politiker dessutom styr mot bestämda tekniska lösningar med vilken miljömålen ska nås. Så sker inte här men det är bara en variabel, bilarnas utsläpp av koldioxid då de körs, man verkar ta hänsyn till.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Vill man förnya bilparken och dessutom göra det billigare för folk att byta till sig en nyare bil, då finns det lyckade exempel att lära av. I vårt grannland Tyskland började man för nu snart tio år sedan införa miljözoner, först i de större städerna sedan i de mindre. Det gjorde det attraktivt och lönsamt för människor som bodde, eller hade för avsikt att köra, inne i stadskärnorna att byta till en ny bil. Följden blev kraftigt sänkta priser på halvgamla bilar, vilket i sin tur gjorde att även de med begränsad ekonomi, alternativt de som valde att ställa bilen utanför stadskärnorna, kunde byta bort sin riktigt gamla bil mot en som ändå var bättre. Bilparken förnyades i ett rasande tempo. Skillnaden mellan det systemet och de som praktiserats i Sverige upprepade tillfällen är att styrningen är tydlig, förutsägbar och använder marknadens snabba anpassningsförmåga för att styra mot miljövänligare alternativ. Mindre krångliga system ger större positiv effekt, både för den enskildes ekonomi, samhällets ekonomi och för miljön.

      Vuxendomen är ett straff

      Till slut har man bara katterna kvar att prata med… Eller? Foto: Drago Prvulovic / SCANPIX

      Det finns vissa syner man inte kan göra osedda. Som reflektionen i hallspegeln då man hasar förbi med dammsugaren iklädd enbart kompressionstights.
      Vid sådana tillfällen är det lätt att ställa sig själv frågan ”vem fan är jag ens?” För något år sedan hade ett gymkort varit ett lika troligt inslag i min plånbok som Batmans visitkort. Inte särskilt troligt alltså.

      Men nu tränar jag fyra dagar i veckan och har införskaffat träningstights som visat sig fungera oförskämt bra även vid hushållsarbete. Så kan det bli.
      Det blir dock aldrig så påtagligt hur mycket man förändrats som när man träffar en gammal vän. Häromdagen tog jag en fika med en kamrat från högstadiet.
      Vi har känt varandra i 18 år men har inte setts på drygt sex år. Tror vi. Tidsuppfattningen är en av de egenskaper som dessvärre inte förändrats till det bättre med åren.
      Det känns betryggande att jag minns hur vi lärde känna varandra i alla fall. Vi hade båda blivit svikna av våra respektive bästisar och råkade hamna bredvid varandra på en NO-lektion. Det slutade med att vi nästan blev utslängda för att vi hade för roligt.
      Tänk om det ändå kunde vara så enkelt att skaffa vänner efter 30. Att man börjar prata med en främling på roddmaskinen intill och helt plötsligt har en ny vän. Önsketänkande.
      Jag börjar misstänka att vuxendomen är ett straff som avtjänas i en isoleringscell där ytan ständigt minskar. Den sociala cirkeln krymper i takt med att man tappar kontakten med de man betraktat som sina vänner.

      Till slut sitter man där i sina kompressionstights och pratar med katter som en manlig motsvarighet till Catwoman. Vad mycket enklare livet hade varit om man var huskatt.
      Det var lättare att vara människa i ungdomen. Eller nja, det var ganska förjävligt ibland med alla hormonstormar, komplex och förväntningar. Men då fanns det åtminstone inte lika många sociala spärrar. Man blev vän med folk både hit och dit.
      Nu står man tryckt mot väggen i sociala sammanhang och försöker tänka ut strategier för hur man ska närma sig andra människor. Vuxna tänker alldeles för mycket. Vi gör allt så mycket krångligare än det behöver vara.
      På tal om att försvåra saker och ting så gjorde jag nyligen ett personlighetstest som konstaterade att min personlighetstyp är den mest sällsynta och utgör mindre än en procent av befolkningen.

      Jahapp. Som om det inte är tillräckligt svårt att hitta vänner på samma våglängd om man är normal. Varför blev jag en så krånglig jävel?
      Nåväl. Nästa gång jag passerar hallspegeln får jag väl helt enkelt låtsas att jag är min egen bästis trots att jag i själva verket är min största fiende.

      Det spökar

      Min kusin Rudolf i Gävle är oförbätterlig ungkarl och verksam i det kommunala. Sedan skoltiden håller vi kontakt och ser till att träffas när omständigheterna så tillåter. Efter en lunch på restaurang Skeppet går vi gärna en sväng genom Gamla Gefle på andra sidan ån. Båda tilltalas vi av det populära reservatet med dess sjuttonhundratalsbebyggelse och de smala kullerstensgränderna.

      Rudolf bor granne med ‘Snus-Majas hus’ på Övre Bergsgränd, numera kaffe’ men dessförinnan obebott. Det vill säga obebott av levande varelser men ett desto kärare tillhåll för gengångare!
      Senast  jag träffade kusin Rudolf var i slutet av juni förra året. Efter en rundtur i gammelstaden slog vi oss ner i hans vardagsrum, smuttande på var sitt glas rödvin. Ett fint gammalt bordsur med barometer höll oss sällskap från ett hörnbord.
       Hur har du det med grannarna? frågade jag.
       Du menar dom i Snus-Majas hus? Hur har jag det med vålnaderna? Bra. Bara bra, försäkrade Rudolf. Där pågick tidigare i våras någon form av rumsterande sammankomst på nätterna. Men inte så att spökerierna stör mig. Jag sover gott om nätterna och förlitar mej på havregrynsgröten.
       Kan du möjligen vara något utförligare?
       Jag talar om gröten som jag ställer ut på altanen på nätterna för att främja ett gott grannförhållande. På morgonen är skålen tom. Klentrogna kollegor tar för givet att det är råttorna som kalasat på gröten. Man hänvisar försmädligt till det faktum att gnagarna ökat såväl i bukomfång som till antalet.
      Helt klart, insköt jag, har vålnader och annat oknytt blivit allt aktivare under 2000-talet. Kusin Rudolf instämde och fortsatte sedan.

       Det allmänt ökade intresset har väckt liv i allehanda uppenbarelser från den Andra Sidan. I ett av husen närmast ån finns till exempel en fastighet där man kan höra en myling kvida under golvtiljorna i husets förrådsbod.
       Myling? frågade jag, obevandrad som jag är i den ockulta svängen. Kusin Rudolf visste desto mer.
       Mylingen är en gengångare av ett mördat och odöpt barn, svarade han. Men här i Gamla Gefle väcks till och med de normalt döda tingen till någon form av liv.
       Har du något exempel, undrade jag och fick en känsla av att det gamla bordsuret dämpade sitt kluckande för att inte gå miste om det som min kusin hade att berätta.
       Naturligtvis har jag exempel, sa Rudolf. Intill ån ett par kvarter härifrån har vi en övergiven fastighet som av någon anledning undsluppit grävmaskinerna i samband med stadsdelens restaureringar. Gården ägdes tidigare av en sotare med fru och barn, men bara för en kort tid, sedan flyttade familjen därifrån på grund av spökerierna i huset. Tomten omgärdas av ett nerklottrat plank med beklämmande ålderskrämpor. Brädor saknas här och var och hela skröpligheten lutar ömsom inåt ömsom utåt beroende på varifrån det blåser. Lägger man örat intill planket kan man till och med i dagsljus höra ett lågt kvidande och en hjärtskärande vädjan: ”Gör om mej!” Ännu bättre vore kanske att byta ut planket mot exempelvis ett spjälstaket.
       Märkligt, sa jag. Vad gör Gävlepolitikerna åt saken?
       Dessbättre har vi ett kommunalråd boende här i reservatet, svarade Rudolf. Han har lovat att kommunen ska titta lite närmare på de allt vidlyftigare ockulta fenomenen här i stadsdelen.

       Ett rutinerat besked, sa jag desillusionerat. Du har säkert lagt märke till att det gärna används av makthavare som vill ge intryck av engagemang och tillmötesgående. ” Vi ska titta på det där” försäkrar sådana personer när de avkrävs besked i något svårbemästrat ärende. Men i längden blir allt detta ”tittande” ansträngande för ögonen. Blåtonade ögonpåsar fördjupas, rynkor multipliceras.
       Vad sysslar du själv med? frågade jag retfullt. Gnetar du fortfarande med den där utredningen om gånghastighetens relation till graden av urbanisering eller om det var tvärt om! Sist vi råkades ansåg du dig ha hunnit ungefär halvvägs. Jag minns att du slog fast miljöns inverkan på vårt normalgående. Bosatta i storstäder snarast halvspringer från punkt A till punkt B försåvitt de inte tar bilen. I mindre städer förflyttar man sig i ett jämförelsevis makligt tempo och även här helst i bil. I norra Sverige, slutligen, framsparkar sig många fotgängare vintertid hållande i en sparkstötting, något vi sörlänningar betraktar som fusk. Eller så har jag missuppfattat alltihop…
       Jag ska be kommunalrådet titta på det, sa Rudolf.

      En valrörelse likt ingen annan

      Foto: Pontus Lundahl / TT

      Hör du också till dem som zappat bort partiledardebatterna på tv till förmån för text-tv:s sida 426 om snömängden i norra Värmland? Då är du förmodligen inte ensam.
      Och har du inte gjort det så kan vi upplysa att snömängden nu är noll. Den pågående valrörelsen liknar ingen annan, och att sjunka ner framför en partiledardebatt på tv kan kännas lika stimulerande som att hasa sig ut i skogen för att försöka räkna ut den genomsnittliga diametern på årets blåbär. Betvivla inte att detta gör ont att skriva för en inbiten politiknörd.
      För trots att vi aldrig haft det så bra som nu, så vill många av våra förtroendevalda få oss att tro att nationen – och världen med den – riskerar att störta samman i en enda rykande systemkollaps. Vi hör om romska tiggare, flyktingar och ett böneutrop i Växjö. Det är åldringarnas pannkakssylt mot ensamkommande ungdomar från krigets Afghanistan. Det är skolavslutningar i kyrkan mot religiösa friskolor. Det är vi mot dem. Ja, det är snart pyttipanna mot halalkött.
      Tonläget är högt och debatten polariserande. Den röda tråden är besynnerligt nog trygghet. Är Sverige otryggt? De flesta svenskar, cirka nio av tio, känner sig ganska eller mycket trygga när de vistas ute på dagtid i området där de bor. På kvällar och nätter uppger cirka åtta av tio svenskar att de känner sig ganska eller mycket trygga, enligt en Ipsos-undersökning från februari. Siffrorna betyder inte att man ska förminska de som faktiskt upplever otrygghet men man kan sammantaget konstatera att den här valrörelsens bärande tema inte korresponderar med hur majoriteten av befolkningen upplever sin vardag.
      Media har en betydande del av skulden till detta. Det är förstås enklare och mer effektfullt att måla upp konfliktytor och arrangera tv-debatter kring några enskilda utanförskapsområden eller tre tiggares existensberättigande i Vellinge än att gå på djupet med köerna till ungdomspsykiatrin. Samma Ipsos-undersökning visar också att hela fyra av tio anser att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i media. De som tycker att Sverige är otryggare än vad som framkommer i media, en av fyra, har gemensamt att de inte tar del av nyheter lika regelbundet som andra och lutar åt SD i valbåset.
      Är det då rimligt att den här valrörelsen i stort ska handla om otrygghet i ett av världens tryggaste länder bara för att det finns en stadig minoritet väljare som måste lockas bort från ett främlingsfientligt parti?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      När sensationslystna klickmedier och politiska partier springer i den riktningen så sviker man samtidigt alla de medborgare som kämpar med vardagsproblem som möjligen inte är så mediala men nog så viktiga för dem det berör. Frågor som har en tydlig plats i varje valrörelse. Men måste man inte bemöta ett parti som lever på rädsla och splittring mellan medborgare för att undvika att Sverige blir som Danmark eller i värsta fall Ungern?
      Vill man på allvar utmana SD så kan man till exempel fråga dem om köerna i sjukvården, hur kollektivtrafiken på landsbygden kan förbättras eller hur Sverige ska öka sin export inom EU:s gemensamma marknad. Eller om utbrändhet och den psykiska ohälsan. Jimmie Åkesson har sällan några riktigt bra svar på frågor som inte handlar om att göra livet svårare för de med invandrarbakgrund. Det är dags att detta blir tydligt. Och det är dags att vi får en valrörelse som bygger på mod och tillförsikt.

      Hatkärlek till kallpratet

      Foto: AP Photo/Michael Probst

      Mänskliga brister, osäkerheter, barndomen, döden, lögner, vad som håller dig vaken om nätterna, rädslor och sådant som inte går att förklara. Det är saker jag vill prata om.
      Det som verkligen betyder något. Jag gillar människor med djup, som är lite galna, inte följer normen och inte alltid säger det som förväntas. Jag vill egentligen aldrig veta “hur läget är”. Nej, jag gillar inte kallprat.
      Som liten var jag väldigt blyg, och ville inte att man skulle se mig. Det enda ställe jag kunde stå ut med att folk tittade på mig var när jag stod på scenen och dansade eller sjöng. Som en sann introvert ville jag flyga under radarn i de flesta sammanhang. Jag tror det är därför det där med kallprat inte kom naturligt för mig.
      Eftersom jag inte ville synas som liten, bara vara med i utkanten och gärna sitta där i min egen lilla värld blev jag tidigt bra på att känna in stämningen i ett rum och att läsa av folk. Jag studerade kroppsspråk och ansiktsuttryck, lyssnade till tonlägen, tog in känslor och analyserade saker folk sa.

      Nu är läget ett annat. Jag har blivit grym på kallprat vilket vanligtvis är de extrovertas paradgren, men jag är bara bra på det till en viss gräns. Går det för långt blir jag lätt uttråkad. Härom veckan hämtade jag en föreläsare vid tågstationen i Karlstad för att köra denne till lokalen där föreläsningen skulle äga rum. Då insåg jag hur mycket jag ansträngde mig för att få personen att trivas. Nu kan jag lätt få folk att vilja prata med mig och känna sig bekväma i mitt sällskap. Om jag vill. Och utåt sett har jag färdigheter som gör att du lätt skulle kunna ta mig för en extrovert person. Jag tycker fortfarande inte om att prata strunt, men jag har övat så mycket på att vara social i olika sammanhang att jag klarar nästan vilka sammankomster som helst nu för tiden.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Men kallprat är så extremt förutsägbart. Kanske är det därför man gillar det. Själv känner jag mig instängd och fångad i en fälla där vi utbyter dödstråkiga artighetsfraser om dödstråkiga saker. Men jag gör det och kan ibland tycka att det är rätt skönt att falla tillbaka på, om det verkligen inte finns något att prata om. Då kan det vara ganska skönt att slänga fram en kommentar om den olidliga värmen vi haft på sistone.
      Jag älskar intressanta samtal, lever lite för att provocera och jag gillar att göra folk obekväma genom att vara för rak på sak. Det är ju när vi vågar göra det som något händer, som gnistor tänds och något värdefullt och spännande kan ta form.
      Och helt ärligt. Vem är intresserad av vädret eller en okänd människas barn? Egentligen?

      Märkt för livet

      Turning Torso, originalet.
      Foto: Johan Nilsson / TT

      Klockan är 11.20 och jag sitter i ett sterilt rum i väntan på att få komma in till hudläkaren. Jag är 42 år nu och sådana här besök kommer bli alltmer frekventa. Det har jag accepterat.
      Namnskylten på dörren gör mig dock orolig. För det första så är det ett kvinnonamn. Ett namn som för tankarna till Grabbarna Grus på Ayia Napa, ett namn som utan att passera ”Gå” absolut vittnar om ungdomlighet. Jag kommer från Hässleholm. Jag är tunnhårig. Jag lever i samboskap. Förnedring är alltså inget nytt för mig, men i de här lägena föredrar jag att få träffa en riktigt oattraktiv, gärna äldre, man. Hade jag fått välja hade jag helst velat träffa Dr. Träskmannen i dag, inte en 25-årig, kvinnlig, dermatolog.

      Anledningen är att jag, dagen till ära, ska beställa nya tabletter mot håravfall och dessutom, fråga mig inte hur, har upptäckt att jag fått ett födelsemärke på ett lite känsligt ställe. Eller för att tala klarspråk: jag har ett födelsemärke i mellangården, klockan nio mellan pung och rövhål, som snart ser ut som Turning Torso. Det har tydligt växt, sedan jag senast stretchade naken i min ensamhet.
      Dörren öppnas och där står hon, vänlig, men mycket riktigt ung. Väl inne river jag av plåstret och berättar om Turning Torso och min önskan att få ett nytt recept flintpiller utskrivet. Hon ber mig lägga mig på britsen. Jag tar av mig byxor och skjorta och hon börjar metodiskt titta på födelsemärken. Hon kan sitt jobb. Det är tydligt och kaninpulsen är borta nu. Hon vill dock ha fler uttalanden och går iväg för att hämta en kollega. Hon stänger dörren varsamt. Under tiden ligger jag kvar och studerar min medelåldriga torso där under takbelysningen. Jag slås av tanken att det är ett under att jag lyckats fortplanta mig.

      In kommer en äldre man och ännu en kvinna. Jag får åter berätta om mitt, lilla problem. I grenen, ni vet. Snart får jag order om att vända mig om på magen. Jag snurrar runt och biter mig i underläppen. Jag vet ju vad som är på väg att hända.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Mycket riktigt. Plötsligt känner jag ett ryck i min boxerkalsong. Tyget står som ett segel ute på stormigt hav. Min lever-Calzone är blottad för alla som vill se. Tre par ögon tittar in i min baconrosett. Och när jag får panik så öppnar jag alltid humordörren i hopp om att komma fly. Jag tittar över axeln och säger: ”Jag ber om ursäkt. Kan ni verkligen äta lunch efter det här?”
      Ingen reaktion. Trion tittar istället stint ner på sensationen mellan mina ben.
      Jag ger nu upp. Det hela får ha sin gång. Nästa gång ska jag dock ta entré om någon vill se min skapelse, men nu handlar det bara om överlevnad. Jag tittar ner i britsen och tänker på momsen som jag ska betala in för firman i eftermiddag.
      Efter undersökningen har jag problem att titta någon i ögonen. Jag vandrar tillbaka till kontoret. Min kalsong återfår snart sin ursprungliga form. Men jag är märkt; på både kropp och i själ.

      Ordens makt

      Efter studenten tog jag med det snaraste sommarjobb som stabbläggare på ett av Korsnäs AB:s trävaruföretag i Bomhus utanför Gävle. Meningen var att slita ihop pengar till en flygresa till Mallorca lite längre fram på sommaren.
      En stabbe visade sig vara ett upplag av bräder, staplade för torkning i ett väl ventilerat skjul, stort som en flygplanshangar. Bräderna anlände per järnvägsvagn till brädgården och togs om hand av ett arbetslag om fyra man. För varje tömd godsvagn inhöstade jag och mina tre stabbläggarkamrater  var för sig 25 kronor – den gången en inte helt oansenlig summa pengar för en kontantlysten yngling.
      Mina tre arbetskamrater hette kuriöst nog Kvist, Bladh och Blom. Kvist hade vi visserligen bytt till oss från en annan grupp eftersom vi tyckte att namnet passade så bra ihop med en Bladh och en Blom. Mina tre arbetskamrater befanns vara särpräglade personligheter, var och en på sitt vis.
      Bladh var energiknippet i vårt lag. Han bar bräder som i ett rus, stönande av ansträngning och med stirriga ögon. Utmed halsen framträdde senor spända som fiolsträngar.
      Bräderna lades tre till antalet i en bunt som vi hivade upp på höger axel och sedan bar de femtio, oändligt dryga meterna från godsvagnen in i torkskjulet. Fast Bladh skulle naturligtvis vara värst och la fyra bräder på sin axel.
      En stabbläggare gick att känna igen på just sin högeraxel. Tyngden av brädbuntarna fick musklerna att växa till så att de bildade nästan som en puckel. Samtidigt försköts hela skuldran uppåt till i höjd med örsnibben, stabbläggaren blev med andra ord asymmetrisk. Att Bladh arbetat länge som brädstaplare syntes på lång väg.
      Blom var Blads raka motsats och rent ut sagt en slöpåse. Så fort tillfälle bjöds smet Blom in mellan ett par brädstaplar i torkskjulet, och där ställde han sig osolidariskt med händerna på ryggen och lät tiden gå.
      Kvist, slutligen, pratade mest hela dagen, om vad minns jag inte, dock arbetade han samtidigt. En speciell sak med Kvist var att han hade uppfunnit ett alldeles nytt ord som han svängde sig med i olika böjningsformer och sammanhang. Ordet var ”perpendera”, och Kvist hade upptäckt dess närapå obegränsade användbarhet.
      På lunchrestaurangen i Bomhus hörde jag honom i rådslag med köksmästaren:
      – Vad perpenderar du idag?
      En ögonlocksmuskel ryckte nervöst på köksmästaren medan han begrundade frågan. Det gick lätt att föreställa sig hans tankar:
      ’Perpendera’??  Måste vara ett finare ord för ’rekommendera’.
      Trygg med sin tolkning svarare köksmästaren:
      – Isterbandet för den kräsne, fläsklägg för storätaren.
      En dag tog Kvist mig avsides och frågade lågmält:
      – Kan du perpendera mej en tia till månadsskiftet?
      Under en paus i brädbärandet vände sig Kvist till laget med en annan fråga:
      – Vet ni vad Karl 12:e gjorde det första han hade korsat gränsen till Turkiet efter nederlaget vid Poltava.
      Nej, det visste ingen. Kvist upplyste oss.
      – Han perpenderade sina kragstövlar.
      Vi skrattade hjärtligt utan att förstå varför. Men ingen ville ge intryck av att vara alltför dum eller obildad för att inte fatta poängen.
      En dag inställde sig Kvist hos brädgårdens förman och arbetsledare, en lomhörd äldre man med ansiktsdrag som alla pekade nedåt. Hans namn var Persson.
      – Du ville prata med mej, sa Kvist och stoppade kepsen innanför blusen.
      – Det stämmer. Sätt dig…Hm…Du trivs med ditt arbete?
      – Det vore för mycket sagt.
      – Och familjen mår väl? Allt går sin gilla gång.
      – Det är att ta i om man tar i beaktande av att jag inte har någon familj.
      – Bra… Hrm… Det har kommit till min kännedom att Kvist har använt en av företagets sidlastare för en utflykt med goda vänner till Furuviksparken. Det är i så fall regelstridigt och ett ganska grovt tjänstefel. Hur vill Kvist förklara sig på den här punkten?
      – Det äger sin riktighet att jag använt en av företagets truckar, sa Kvist. Men avsikten var inte att besöka Furuvik utan att bedriva perpenderingar av skogsbeståndet för företagets räkning. Att Furuviksparken råkar ligga på samma ort är en ren tillfällighet och ingenting som jag kunde ändra på i en hast.
      Förmannen drog sig upprepade gånger i den nedhängande underläppen, sedan sken han upp och utbrast.
      – Jamen dåså. Det ställer ju saken i en helt annan dager, inte sant. Min uppgiftslämnare tycks ha varit ute i ogjort väder. Men Kvist kan räkna med mitt fulla stöd i den här saken. Vårt företag vill som bekant uppmuntra egna initiativ bland de anställda.
      Förman Persson sköt en blanktummad bleckdosa tvärs över skrivbordet.
      – Ta gärna en snus, Kvist, och lycka till med prepend- nå, med vad det är ni håller på med. Jag ber om min hälsning till frun och småttingarna!

      Hur mår sjukvården i Sverige?

      Foto: Claudio Bresciani / TT 

      Svensk hälso-och sjukvård står inför en nationell kris. Utvecklingen är tydlig. Vårdköerna växer i Sverige, både inom specialist- och primärvården.
      Men skillnaderna är stora, på vissa håll i landet är köerna långa och på andra ställen förhållandevis korta. I Värmland är andelen patienter som har väntat mer än 90 dagar på förstabesök i den specialiserade vården 14 procent. Längsta köerna har man i Norrbotten och i Västernorrland med 39 procent medan Stockholm har kortast köer med sex procent. Allt enligt uppgifter från Sveriges kommuner och landsting, som publicerats i DN. En gemensam faktor för de här norrlandslänen är att båda har en mycket stor brist på vårdpersonal. ”Det enskilt största problemet för oss är kompetensförsörjning av sjuksköterskor för att kunna hålla tillräckligt många vårdplatser öppna. Vi kan inte operera om vi inte har vårdplatser för eftervård”, svarar region Västernorrland. Landstingen har aldrig varit några föregångare, när det gäller att bedriva en framåtsyftande personalpolitik och att ta hand om sina medarbetare. Lönebildningen är ett stående problem.

      I internationella jämförelser har Sverige en hälso- och sjukvård av mycket hög kvalitet. Läkare, sjuksköterskor och andra medarbetare gör ovärderliga insatser under dygnets alla timmar. En mångfald av vårdgivare ger patienter valfrihet. Det stora problemet är tillgängligheten. Vården måste vara tillgänglig. Det är den absolut inte idag. Långa köer har växt fram under Stefan Löfvens tid som statsminister. Löfven gick till val 2014 med löftet att korta köerna och utvecklingen har blivit den motsatta. Nu när mandatperioden snart är till ända kommer han med en ny målsättning för 2022. Nu lovar sossarna 14 000 fler anställda i vården till 2022 utöver de tiotusentals som går i pension och måste ersättas. Hur realistiskt det är står skrivet i stjärnorna. En uppenbar risk är att effekten av de 14 000 nya tjänsterna dessutom helt äts upp av befolkningsökningen. Med en sannolik tilltagande anhöriginvandring kan Sverige år 2022 haytterligare någon halv miljon fler invånare. Vårdbehoven kan ha ökat utan att skattekraften vuxit i samma takt. Dessutom har vi en åldrande befolkning som i framtiden kommer att efterfråga en mera utbyggd sjukvård. I Värmland till exempel kommer det att behövas 9 000 undersköterskor under de närmaste tjugo åren medan det med nuvarande utbildningstakt då bara kommer att finnas 3 000. Regeringen saknar idag helt och hållet en egen politik för att korta vårdköerna. Det är hög tid att byta regering och införa en ny och uppdaterad kömiljard; något som sossarna var snara att avskaffa när man tillträdde 2014.

      Målsättningen med hälso-och sjukvårdslagen är att vård ska ges på lika villkor till hela befolkningen. Så är definitivt inte fallet idag. Ett slående exempel är cancervården, där förutsättningarna för en god cancervård varierar beroende på var du bor i landet. I en nyligen publicerad studie av Cancerfonden har cancervården dessutom blivit en klassfråga under regeringen Löfvens tid vid makten. Enligt studien är det betydligt lättare för en högutbildad  att komma intill och få en god behandling än för en lågutbildad. Sannolikt beror det på att den högutbildade har lättare att kommunicera med vården och trycka på än den lågutbildade. Alla ska ha rätt till samma vårdkvalitet. Ojämlikheten i sjukvården måste bort. Vi kan inte ha ett system där människor i ett län får bättre sjukvård än i ett annat eller beroende på socioekonomisk bakgrund.

      Våra sjukhus är dessutom minst produktiva i Norden. Vi har signifikant fler läkare än våra grannländer men får ändå inte ut mer för pengarna.”Det är påtagligt ineffektivt” konstaterar Göran Stiernstedt, som är något av en nestor inom svensk sjukvård och ständigt anlitad som utredare. Primärvården är kraftigt underdimensionerad, vilket leder till läkarflykt och stafettläkare. Läkarna skyr vårdcentralerna på grund av dåliga arbetsvillkor medan sjuksköterskorna flyr sjukhusen. Resultatet är en kronisk brist på läkare på vårdcentralerna och en lika kronisk brist på sjuksköterskor på sjukhusen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Det är hög tid att göra något åt systemfelen. Varför inte tänka i termer av sjukvården i vårt grannland Norge? Låt staten ta över ansvaret för sjukhusen som i Norge och gör det attraktivt att arbeta som sjuksköterska på sjukhusen genom en modern lönebildning och goda arbetsvillkor. Låt vidare primärkommunerna ta över ansvaret för primärvården och gör det lika attraktivt att arbeta där genom en dynamisk och framåtsyftande personalpolitik för läkarna. Landstingen har överlevt sig själva och landstinget i Värmland håller på att omstruktureras till den nya Region Värmland. Om det är den nya regionen eller en framtida värmländsk kommunsammanslagning i fyra storkommuner med en kommun i varje väderstreck som ska ansvara för primärvården får framtiden utvisa.

       

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se