• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Var din egen förebild

      Tim Sterner, förebild för sig själv.

      Under fredagen den 31 augusti infaller den internationella förebildsdagen. Då ska jag ge mig själv en klapp på axeln och en dunk i ryggen.
      En självutnämnd förebild är väl ingen vidare förebild, kanske du tänker. Det har du i så fall helt rätt i om du syftar på någon som utsett sig själv till andras förebild. Men anledningen till att jag tänker fira mig själv på fredag är att jag är min egen förebild.
      Det blir indirekt en hyllning till min mamma som under min uppväxt hela tiden sagt: ”var din egen förebild.” Genom åren har det blivit ett inre mantra. Från början var det bara fyra ord sammansatta i en välmenande mening. Det är först på senare år som budskapet faktiskt slagit rot i mig.

      Det finns ingen annan som mig, så varför ska jag söka mig själv i andra? Det är ett slöseri med tid och energi. Jag har redan alla verktyg jag behöver för att vara mig själv. Hjärnan är en verktygslåda som innehåller alla karaktärsdrag jag smitt under mitt liv bara genom att vara mig själv.
      Var din egen förebild. Mammas ekande uppmaning bottnar i min avsaknad av manliga förebilder. Alla har bleknat med tiden, precis som gamla idolkort. Vissa vill påstå att pojkar behöver män att se upp till, men jag fördömer det påståendet. Man måste inte tänka, tycka och känna som andra män för att bli en man. Jag tror snarare att man kan bli en mer funktionell man genom att distansera sig från förutbestämda mallar.
      Mallarna kan dock användas som en uteslutningsmetod. Ibland kan det vara bra att se dåliga alternativ för att veta vilken människa man inte vill vara. Därför kan det kanske vara bra att ha några av de där naggade idolkorten i bakfickan. Som en påminnelse om att man ska vara sin egen idol. Om inte annat kan det ju annars vara en psykologisk vinst bara att sitta på dem. Där kan de ligga och känna sig blasé.

      Tim Sterner, krönikör

      Så här i valtider är det lite extra praktiskt att kunna bilda sin egen uppfattning om samhället i stället för att låta sitt medvetande kontamineras av någon som aldrig kommer gå i ens skor. Det har hänt att jag gjort vissa livsval baserat på vad människor runt mig har tyckt och sagt, men det har sällan känts rätt efteråt. I många fall hade resultatet blivit bättre om jag hade lyssnat på mig själv.
      Så numera är jag min egen förebild. Jag litar mer på min egen intuition än på någon annans magkänsla. På fredag ska jag därför fira hur bra jag har lyckats vara jag under mina 31 år. Om jag känner mig själv rätt så kommer det dock inte att bli mycket till firande. Det kanske räcker med att jag betraktar mig själv lite längre i spegeln och upprepar mitt mantra.
      Var din egen förebild.

      Var vaksam på valkompasser

      Foto: Frida Jansson Högberg

      Gruppen osäkra väljare är stor och många är det säkert som nappat på TV och tidningars olika ”valkompasser” på nätet.
      Men visar verkligen svaret på 20-30 frågor vilket parti dina åsikter står närmast? Eller vilka politiker du ska ge ditt förtroende för kommande fyra år? Mitt svar är nej, politik och värderingar är mycket mer än svaret på några övergripande sakfrågor. Värderingar handlar om hur vi tillsammans ska forma vår framtid, vilken ideologisk kompass vi ska ta vägledning från när vi fattar våra beslut snarare än att en tidnings eller webbsajts kompass ska tala om för oss vilket parti vi bör välja.

      Riktigt illa blir det när kompasserna är direkt felkonstruerade. När jag roat mig med att göra några av de olika varianterna som florerar, dyker det upp frågor som jag vet omöjligt kan styra mot ett visst parti eftersom inget parti tycker så. Då är det lätt att bli illa berörd. I TV4:s valkompass ska man exempelvis ta ställning till om man tycker att lön och pension ska beskattas lika. Den frågan borde inte påverka det minsta eftersom INGET parti tycker att pension och lön ska beskattas lika. Vad jag känner till har åtminstone inget av riksdagspartierna aviserat att de tänker chockhöja skatten för de med de allra lägsta pensionerna, garantipensionärerna. Det skulle bli följden vid en lika hög beskattning av pension som av lön. Alliansen sänkte som bekant skatten för den gruppen rejält förra mandatperioden genom att höja grundavdraget för den gruppen, det vill säga den del av pensionen som helt undantas från skatt.
      Jag har letat i de partier som kompassen styr mot om man bockar i att man faktiskt vill att pension och lön ska beskattas lika – bland annat (S) – men jag hittar inget i deras program om att de vill chockhöja skatten för garantipensionärer. Visserligen har de rödgröna visat sig varit flitiga på att höja alla skatter som går att höja, men att de skulle undanhålla sådant för potentiella väljare men samtidigt delge valkompasserna sin agenda, det är väl ändå svårt att tro?
      Även när kompassfrågorna inte är direkt felaktiga som i det här fallet så riskerar ändå urvalet av enstaka frågor att på ett oproportionerligt sätt styra mot vissa partier. Ska du ändå göra en valkompass ger dig ändå SVT:s variant dig möjlighet att läsa vad kandidaterna skrivit och på så sätt mer nyanserat bilda en uppfattning, men då förutsätter det att du inte bara klickar i svar utan också läser de olika partiernas och kandidaternas motiveringar.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Bättre än valkompasser är att studera hur partierna faktiskt agerat i riksdagen och i våra beslutande församlingar i landsting och kommun. Till exempel vilka skattelättnader eller skattehöjningar som faktiskt genomförts och aviserats, vilka vallöften från tidigare år som infriats och vilka initiativ som tagits. Bättre är också att gå ner på torget och prata politik i valstugorna på torget, med alla som faktiskt kandiderar och söker väljarnas förtroende. Bättre är också att studera partiernas program och fundera på vad deras politik kan leda till för framtiden och för demokratin. För dig som individ, men också för hela Värmland, Sverige och övriga världen. Nyttja de sista veckorna före valet till att plugga och prata. Och, framför allt, använd din röst och ge i de kommande valen till kommun, landsting och riksdag ditt förtroende till de människor du litar mest på och som har en ideologisk kompass som visar riktningen mot det samhälle som DU vill leva i. Som inbiten liberal älskar jag demokrati, rättsstaten, jämställdhet, frihet och ett öppet samhälle. Hoppas att vi är många!

      Partipolitikens tynande tillvaro

      Foto: Frida Jansson Högberg

      Det går knappt att slå upp en tidning utan att man får sig till livs allsköns spekulationer om vad som egentligen kommer hända efter valet. Men med så mycket uppmärksamhet riktad mot höstens regeringsförhandlingar riskerar vi att missa historiens bredare penseldrag.
      För det är inte säkert att dagens partiväsende och demokrati – som vi nu känner dem – kommer överleva under innevarande sekel. De flesta av våra partier är numera hundraåriga, stelbenta kolosser som drivs alltmer som affärsmässiga åsiktsfabriker. Företrädarna är ofta inslussade till fabriken via ungdomsförbunden och har i sin yrkesroll kommit att omges av allt större staber av assistenter och politiska sekreterare.
      Allt är proffsigt, relativt opinionsanpassat och oändligt slätstruket.
      Dessa staber av kommunikatörer har växt men antalet medlemmar har minskat i rask takt – blott 250 000 svenskar är idag medlemmar i ett politiskt parti. Det är ungefär lika många medlemmar som hos Bygdegårdarnas Riksförbund; en nog så viktig om än inte samhällsbärande institution. Utvecklingen över de senaste tjugo åren har varit katastrofal – de politiska partierna tappat hela 300 000 medlemmar. Den folkliga förankringen? Ja, den är svag och eroderande vilket kan vara förklaringen till att fler vill rösta på utpräglade missnöjespartier.
      Statliga miljonbidrag till partierna har dessvärre gjort medlemmarna relativt ointressanta som intäktsbas. Partierna kan därför utvecklas mot mer sektliknande, inåtblickande etablissemang som i många fall erbjuder avlönat arbete under en livstid åt fåtalet uthålliga, lojala företrädare. Många nya inom politiken upplever samtidigt att det är svårt att påverka; stora kongressbeslut och förankring bakåt i leden väger lätt i en samhällsdebatt som varar lika länge som en hashtag på Twitter.
      Vidare har den folkliga legitimiteten urholkats så pass att återväxten hotas, inte minst här i Värmland. I exempelvis Munkfors har M, L, KD och MP inte lyckats hitta en enda medborgare som vill kandidera för dem till kommunfullmäktige. Liberalerna och Miljöpartiet kan samtidigt ha påbörjat sin golgatavandring ut ur den värmländska kommunpolitiken – liberalerna fick inte ihop någon fullmäktigelista för tre kommuner och miljöpartisterna saknar fullmäktigekandidater i fyra av elva värmländska kommuner. De små värmländska kommunerna är därtill ofta blygsamt representerade på länets riksdagslistor vars kandidater ofta har en relativt hög medelålder.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Men det räcker inte med den käcka uppmaningen att gå med i ett parti så löser sig allt. För det är inte medborgarna det är fel på, utan partierna. Det är därför dags att höja statusen på medlemskapet genom att kraftigt sänka de statliga bidragen till partierna. Låt istället antalet medlemmar spegla partiets operativa styrka. En valkampanj ska hänga mer på förmågan att mobilisera och inte på att spara miljoner i ladorna. Man kan också begränsa tiden för hur länge man får sitta som förtroendevald för att gynna en ökad rotation på taburetterna. Ett annat förslag som ofta förekommer är att låta det så kallade ledamotsstödet, som idag snos av partiorganisationerna, istället gå direkt till den förtroendevalde så att denne kan anställa en egen pressekreterare. Riksdagsledamöter som står mer oberoende från sitt partikansli skulle göra den fria debatten – och i sin tur det folkliga engagemanget – mer än gott.

      Blåst

      Det  var på 70-talet, en tidig höstdag i snålblåstens Gävle. På en bänk i stadens esplanad sitter en pensionär med rutig keps och en sliten svart raglanrock. På sitt knä har han en påse brödrester, som han delar ut till en flock påflugna kajor. Det blir mycket stoj och kjä kjä kjäande kring den gamles galoscher.
      En reslig man kommer då halvspringande bland löven på gångvägen, hans halsduk håller på att lossna och fladdrar som en kulört vimpel i vinden.
      Med ett svep av sin promenadkäpp skingrar mannen kajflocken, sedan stannar han tvärt framför bänken.
      – Ursäkta, men min herre har händelsevis inte sett till en förflugen hatt?
      – En vadförslag, säger pensionären med handen bakom örat.
      – En mjuk filthatt, fortsätter mannen barhuvat. Inköpt i Hannover och av utmärkt kvalitet. En borsalino. Flög av när jag korsade rådhustorget.
      Mannen pekar irriterat mot sitt huvud där vindkasten rumsterar i hans grå hår som fått växa till sig i konstnärlig frihet, särskilt i nacken.
      Pensionären ställer från sig brödpåsen och säger.
      – En man med foxterrier har jag sett, och en tom plastpåse blåste förbi här alldeles nyss. Men hatt, nej ingen hatt.
      – Om ni makar er litegrann, sa mannen, kan jag kanske få slå mig ner och hämta andan.
      Pensionären beredde plats och såg sedan skarpt på nykomlingen.
      – Jag såg en bild av er i Gävleposten igår. Ni är Igor Mann, inte sant. Som ska dirigera Beethovens femma på teatern i övermorron kväll.
      – Det stämmer, sade den hattlöse och dirigerade kajskocken med sin käpp så att de for åt alla håll, kjäande con forza.

      – Jag har biljett till konserten på söndag, sa pensionären belåtet. Det är något jag verkligen ser fram emot. Älskar Beethovens femma. Särskilt den där upprörda passagen med kontrabasarna i scherzot. Ni vet stället som låter som när en flock lejon borstar tänderna.Vad får vi höra utöver Beethovenfemman?
      – Ouvertyren till en ny opera av tysken Edmund Kugel, sa dirigenten dystert. Jag ledde uruppförandet för något år sedan på Staatsoper i Hannover. I ett av salongens oxögon satt kompositörens far, och vi kunde alla bevittna hur gripen mannen blev av sonens musik. ”Oxöga” är som ni kanske vet en speciell loge med rund öppning belägen högst upp nära scenen. Efteråt skrev en recensent i Hannover Tageblatt att ”det var första gången man sett faderstårar i ett oxöga”.
      Dirigenten belönade sig själv med ett dånande skratt som fick kajorna att på nytt kasta sig ännu ett stycke upp i träden.
      Pensionären sa.
      – Maestro har ju dirigerat lite varstans i världen. Hur är det att spela här i  Gävle?
      – Det har sina sidor, sa Igor Mann. Folk är ju så för jämnan förkylda i den här stan. Mina gästspel tycks alltid locka de värst drabbade. I stället för att gå till sängs med ett par Albyl sätter sig Gävleborna på parketten i Gävle teater och hostar sönder Beethovens femma. Förra säsongen fick jag ”Schuberts ofullbordade” ödelagd. Men inte nog med detta. Från raderna kan man höra ljudet från dom som sakta och njutningsfullt river loss långa remsor av prassligt omslagspapper från rullarna med syrliga tabletter. Dom sägs vara bra för halsen, dessa tabletter, men de är det definitivt inte välgörande för Schubert.
      – Det är blåsten som gör folk sjuka, sa pensionären och fällde upp kragen. Och han beskrev vältaligt hur Gävlebukten samlar in havsvindarna som en jättelik strut med pipen riktad in mot staden. Luftmassan trängs ihop och ökar då hastigheten till frisk kuling som drar in i centrum och gör alla lite snorigare än vi annars skulle ha varit. Hattar flyger av i vindbyarna, paraplyer vrängs ut och in. Blåser det inte hårt från nordost blåser det ännu hårdare från väster. Av detta kan man dra en viktig slutsats.
      – Vilken då?, undrade dirigenten.
      – Ja, om jag det visste..!
      – Hmhmm…Säg mig, vad sysslade ni med under yrkesåren?
      – Jag var redaktör på flera tidningar och tidskrifter fram till dess att de lades ner. Kanske frågar ni er om där finns ett orsakssamband, och då vill jag svara och göra klart att det låter jag vara osagt. I vilket fall vill jag påstå att jag blev en baddare på att knaka med fingerlederna medan jag satt vid skrivmaskinen. Så här.
      Pensionären grep med vänsterhanden om högerhandens pek- och långfingrar och gjorde ett ryck så att det knäppte till i båda.
      – Huga! sa dirigenten och reste sig. Jag får nog fortsätta jakten på min hatt. Antagligen har den blåst vidare längs esplanaden, norrut mot teatern. Dit är jag själv på väg eftersom vi repeterar söndagens konsert hela eftermiddagen idag. Fast oss emellan: orkestern är egentligen underbemannad för de verk vi ska spela. I stället för åtta kontrabasar har vi tre, varav en förkyld. Sen måste jag försöka få lite fason på ett par illgärningsmän till trumpetare. Dom är inhyrda från regementskåren och tutar på, banne mej, som för att blåsa till frontalanfall med påsatta bajonetter…Nåja, nu hoppas jag  att ni trots allt får en smula behållning av konserten på söndag – ATCHI –
      – Prosit, sa pensionären artigt.
      Dirigenten virade halsduken ytterligare ett varv kring halsen.
      – Fattas nu bara, utbrast han, att också jag fått en släng av denna vilt grasserande Gävleinfluensa!
      Han bjöd farväl och drog iväg med långa kliv, bort mot teatern som skymtade mellan träden. Ur lindkronorna kom från kajorna ett skadeglatt brus av kjä-kjä-kjä – -.
      Huruvida Igor Mann återfann sin fina hatt, och i vilket skick, förtäljer inte krönikan, men man kan ju inte begära allt!

      Återhämtning är också en nyckel till framgång

      Foto: Privat

      Jag har tidigare skrivit om min utmattningsdepression. Om omvärldens åsikter och förutfattade meningar som gjorde sjukdomen ännu lite svårare att greppa och acceptera för mig. En sådan livskris som det innebär att gå igenom en utmattning gör att du inte bara börjar ifrågasätta hur du lever utan också vem du är.
      När jag blev sjuk vägrade jag att sjukskrivas. Jag skulle bli frisk och klara det på egen hand med lite vila, bättre struktur och ännu hårdare jobb. Det var inget fel på mig. Vad jag inte erkände varken för mig själv eller för andra var att jag var livrädd för att bli sjukskriven. Eftersom jag tidigare varit arbetslös en ganska lång period fanns inget värre än att inte ha ett arbete. Hur sjuk jag än var skulle inget hålla mig från att arbeta.
      Vi växer upp i ett prestationssamhälle där vi hela tiden ska bli bättre, utmana oss själva, vara driven, leva fullt ut och vara lite bättre än andra. Att bara vara människa är inte bra nog. Det var så jag tänkte om mig själv. Jag visste inte ens vem jag var utan prestationen. Det korta svaret hade varit: ingen.

      Men vad händer då när hela livet tvunget måste pausas? När jag inte kunde jobba, inte kunde träna, inte kunde skriva och inte kunde umgås med andra människor. Då fanns inget kvar. Jag var inte värd någonting i mina ögon. Allt jag kämpat för, allt jag var, hade tagits ifrån mig. Min självkänsla var uppbyggd på prestation och uppsatta mål. Och där låg jag, trött och kraftlös i sängen, i mitt flickrum hemma hos mamma och pappa, och var ingen.
      Jag har alltid älskat mig själv mer när jag presterat och varit duktig. När jag fått bekräftelse både från andra och mig själv har det blivit lite som en drog. Jag lyssnade inte på mina känslor speciellt mycket. Tryckte undan dem och bedövade med mer prestation. Och omgivningen styrde mitt mående mer än vad jag själv gjorde.
      Självkänslan var obefintlig. Att ha bra självkänsla och se sitt egenvärde handlar egentligen om att älska sig själv precis så som man är utan yttre bekräftelse. Inse att man är någon när man skalat av det ytliga och att bara våga vara med sig själv.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Jag kommer alltid att vara en person som gillar prestationer, att ha mål att sträva mot och älskar när jag utvecklas och lär mig nya saker. Men jag får aldrig bli min prestation, alltså mitt jobb eller mina idrottsliga framgångar, för det är något som kan tas ifrån mig på en sekund. Jag har andra kvaliteter som människa, för det är ju det jag först och främst människa jag är.
      Det har varit svårt men jag har fått lära mig att trotsa måsten och inse att jag inte ska ha ett mål i allt jag gör, eller att allt i livet ska ha en struktur. Prestation ska inte vara något som tynger ner utan något lustfyllt, i alla fall större delen av tiden. Ibland kanske vi faktiskt kan åstadkomma mer än vi tror genom att göra lite mindre. Återhämtning är också en nyckel till framgång.

      A-kupor i strandbrynet

      Foto Annika af Klercker / SvD / SCANPIX

      Jag måste satsa på mig själv nu, det är helt tydligt efter den sommaren. Värmen har gjort att till och med jag har tagit av mig strumporna och allting annat som är lagligt att ta av.
      Semestern har tillbringats på stranden eftersom det enda vettiga alternativet, att hänga vid frysboxen hos den lokala handlaren, hade framstått som märkligt i det långa loppet.
      Det positiva med den relativa nakenheten är att den har gjort tillvaron dräglig. Det negativa är att jag har fått en hänsynslöst ingående bild av hur fan jag ser ut. Ibland har jag fått en utanför pappakroppen-upplevelse och sett mig själv springa i slow motion längs strandkanten vid dyngpölen på Örsholmen i jakt på en uppblåsbar jättedelfin. En smalfet tvåmetersman med golfbränna och två A-kupor som gungar i takt till den själlösa housemusiken som strömmar från grillplatsen lite längre bort – det är en mardröm för alla.
      Två år in i samboskapet fick jag bröst. Jag upptäckte det i trapporna på Herrhagen. Det kändes mjukt, men distinkt – som två halloumipaket som slår emot varandra i matkassen under en skumpig biltur hem från affären. Jag kan dock inte skylla på någon. Karaktären försvann nämligen i samma stund som jag flyttade till ett studentboende i Karlstad för 20 år sedan. Gratis bredband, kvinnor på Blue Moon Bar och så småningom småbarnsår kom i vägen, eller stal i alla fall fokus. Men nu är min son snart fyra år gammal och jag måste börja lägga lite tid på mig själv igen. Det finns inte längre några alternativ, förutom möjligtvis en etta med kokvrå på Gruvlyckan och varannan vecka-tillvaro.
      Förfallet blev ännu tydligare när jag åkte iväg för att träna golf med en yngre kompis häromkvällen. Han hade DRIVET! Han åt en baguette i FARTEN! Han blev INTE YR när han tittade ner i mobilen under bilfärden.
      ”Tänk att vara 32 igen”, tänkte jag och tittade drömskt på vägbanan framför mig.
      Han representerar allt jag inte gör. Sol i blick, kanske en nyblekt baconrosett, vad vet jag. Han kom direkt ut ur bilen, sträckte på axelpartiet och sade:
      – Jag körde ett crossfit-pass precis och det känns i trapezius.
      Sedan slog han iväg en järnsjua som träffade 150-meterspinnen, KLOONK. Så jävla deppigt. Och avundsvärt.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag vill också känna att det pumpar i venerna, eller i alla fall undvika att tvingas köpa sport-bh lagom till jul. Sedan ett dygn tillbaka har jag därför undvikit kolhydrater lika mycket som jag undviker fönsterkuvert sedan jag blev egen företagare. Det har varit hemskt. Jag är grinig och blir med jämna mellanrum överraskad av mina egna humörsvängningar. Men nu har jag bestämt mig. Jag måste också börja träna, på riktigt. Ingen kvinna ska behöva leva med den här kroppen. Då är det bättre att hon lever med eldig spanjor, för hennes skull. Jag måste rusta upp den här skiten nu. Annars får jag satsa på mig själv resten av livet, bokstavligt talat.

      Liberalernas tre stora valfrågor

      Foto: Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT

      Valdagen den 9 september närmar sig med stormsteg. Partierna arbetar för högtryck med olika utspel och att förmedla sina olika budskap till väljarna. Liberalerna, som företräder den sanna liberalismen i original, har valt att främst lyfta fram tre viktiga samhällsfrågor. Det handlar om skolan, integrationen och företagsamheten.

      I skolan är dagens situation klart oroande. Närmare var femte elev som gick ut årskurs nio förra året blev inte behörig till gymnasiet. Nu krävs ett reformpaket för ökad kunskap. Läroplaner och kursplaner behöver revideras för att stärka betoningen på kunskaper i alla ämnen. Elever som inte besitter kunskap saknar helt förutsättningar att tänka kritiskt. Det gör dem mer mottagliga för totalitära idéer och faktaresistens. Undervisningstiden måste utökas med fokus på baskunskaper som matematik och svenska. Det behövs också ett reformpaket för ordning och studiero i skolan. Slutligen behöver Sverige fler skickliga lärare. Yrkets status måste höjas. Förskolan och skolan ska vara ickekonfessionell.

      Nu måste vi se alla se till att vi får en integration värd namnet. Kanske hade engagemanget för detta varit större bland medborgarna, om vi haft en migrationspolitik tidigare, som bättre harmonierat med folkopinionen. Men nu gäller det att göra det bästa av det läge vi befinner oss i. Alla goda krafter i samhället liksom du och jag måste känna ansvar för att integrationen fungerar bättre. Annars hotar ännu mera utanförskap, segregation och kriminalitet. Samtidigt måste vi ställa krav. Vill man skapa sig en framtid i Sverige måste man lära sig svenska och tillägna sig svenska normer och värderingar. Att ställa krav är att bry sig om. Det är viktigt att samordna myndigheternas insatser mot hedersförtryck i en nationell strategi med ett tydligt barnperspektiv. Här får vi inte vara naiva. Klansamhällen utgör en grund för hedersförtryck samtidigt som salafismen, en fundamentalistisk inriktning inom sunniislam har vuxit sig starkare i Sverige. Glöm aldrig Pela och Fadime.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Årets valrörelse lär domineras av flera viktiga samhällsfrågor. Men varken rättsstaten eller välfärden fungerar utan en hållbar och livaktig ekonomi. Den långsiktiga tillväxten räknas och kräver reformer. 53 av totalt 92 initiativ som den rödgröna regeringen tagit under mandatperioden har varit till skada för näringslivet. En väl fungerande integration kan hjälpa till att ge företagen tillgång till den kompetens de behöver för att kunna fortsätta att utvecklas. Ett fortsatt svenskt EU-medlemskap är vidare livsnödvändigt för ett framgångsrikt näringsliv och för oss medborgare.
      Om du liksom jag tror på marknadsekonomi, fri företagsamhet, valfrihet, alla människors lika värde och rätt till ett arbete och tanke- och yttrandefrihet, tveka inte att lägga din röst på Liberalerna den 9 september, liberal politik i original.

      Uppståndelse i Mumindalen

      Foto: Mikael Lindblom/NWT

      Det var en vacker sommarmorgon i Mumindalen, lugn och tyst och stilla, så som det bara kan vara en riktigt sömnig sommardag. Muminmamman satt ute i trädgården och band en krans av rosor, medan Muminpappan satt högst uppe i huset och studerade sjökort. Mumintrollet låg i gräset och drömde om äventyr, och en ljus melodislinga från Snusmumrikens munharmonika letade sig fram mellan vinbärsbuskar och rosensnår – så svag att den nätt och jämt kunde uppfattas.

      Plötsligt bröts friden av att Lilla My kom farande.
      – Har ni hört, ropade hon, att man ska bygga ett Muminland i Karlstad långt borta i väster vid en stor sjö! Och det håller på att utveckla sig till en katastrof! Alla där är oeniga om hur det ska byggas eller om det ska byggas! Och de är riktigt elaka mot varandra! gastade hon så att det hördes över hela Mumindalen.
      Från alla håll och kanter kom nu sömndruckna varelser springande och snubblande för att höra vad som hade hänt. Man hade uppfattat ordet katastrof, och många var nu ordentligt uppskrämda. Muminmamman, som hade hört hela harangen, tyckte nu inte att det var så mycket att orda om. De kunde väl få hållas där borta, vad skulle det göra?

      Men Lilla My var sprickfärdig av iver, när hon ännu en gång redogjorde för vad som planerades där borta i Karlstad.
      – Pengar, pengar, pengar! ropade Sniff lika ivrigt. Vi blir rika!
      – Dumskalle! sa Lilla My, det är inte vi som kommer att tjäna några pengar på detta, utan precis som i det där konstgjorda Muminlandet i Nådendal är det några människor som tar hela förtjänsten!
      – Men det vore roligt att se hur det tar sig ut, sa Muminpappan. Kanske man kan segla dit?
      – När ska det stå klart? undrade Snorken, som tänkte att han borde bygga färdigt sitt flygande skepp för att ta sig dit och kanske lära sig något nytt.
      – Om man kommer överens om att bygga så går det säkert fort, för man har nog bråttom att tjäna pengar, sa Snusmumriken, som absolut inte hade någon tanke på att besöka något inhägnat Muminland med vakter.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Nu utbröt ett sammelsurium av röster. Man diskuterade fram och tillbaka, hit och dit. Var detta Muminland en god idé eller inte? Kunde man tänka sig att resa dit? Till slut enades man om att man inte kunde enas i frågan och att ett artificiellt Muminland ändå aldrig skulle kunna mäta sig med den riktiga Muminvärlden, där man också slapp åskådare.
      Så sänkte sig åter friden över Mumindalen. Alla återgick till sitt – Mumintrollet till sina drömmar, Muminmamman till sina rosor, Muminpappan till sina sjökort, Snusmumriken till sin munharmonika och alla de övriga till tält och andra boningar. Skymningen tätnade, stjärnorna tändes, och den enda som skuttade omkring i dunklet var Lilla My som fortfarande kände sig uppiggad vid tanken på en katastrof…

      Unga har blivit försökskaniner

      Foto: Pressbild

      Det tog bara några år innan vi kunde se effekterna som de sociala medierna har på våra liv, och inte minst på barnens.
      Jag åkte nyss genom min barndoms stadsdel, Herrhagen. Likt så många andra dagar denna sommar så var det en solig och varm eftermiddag. Under min korta genomresa mötte jag två unga killar i tio-tolvårsåldern på cykel men det var också de enda barn jag skymtade och frågan som dröjde sig kvar var; var är alla barn?
      Jag drog mig till minnes mina egna sommarlovsdagar på Herrhagen. Vi var alltid ute och lekte. Lekarna förändrades visserligen, men när jag blev för stor för lekparkerna så åkte vi skateboard eller spelade basket på skolgården. Jag behövde inte ens ringa till mina kompisar, jag visste att de var på skolgården. Nu kan det naturligtvis förhålla sig så att många familjer är bortresta. Eller vid någon strand. Men många sitter nog också inne med sina telefoner och surfplattor.

      Digitaliseringen är naturligtvis här för att stanna och den för med sig fantastiska möjligheter. Jag har tidigare slagit ett slag för att programmering borde vara ett skolämne och jag tycker att det är utmärkt att de nya tekniska redskapen från låg ålder används i skolan. Den genomsnittliga tioåringen har sällan problem att använda smarta telefoner och datorer och har ett rikt socialt digitalt liv. Så vad var det egentligen som hände?
      Det tog 105 dagar att förändra världen. Detta skedde genom tre händelser som vart och ett inte hade kraften men som tillsammans har förändrat det mesta och dess effekter har vi fortfarande inte förstått. Denna revolution inleddes i slutet av september 2006 när Facebook öppnades upp för allmänheten. Några veckor senare köpte Google videoströmningstjänsten Youtube, som då bedömdes ha viss kommersiell potential och cirkeln slöts i januari 2007 då strömmad video och sociala medier fick sin perfekta plattform i Apples Iphone. Det var först då vi kunde Facebook-uppdatera från toaletten och som det visade sig att vi har väntat på den möjligheten!
      Det tog några år innan vi kunde ana vidden av denna revolution; smarta telefoner var från början inte var mans egendom och Facebook inte optimerat för smarta telefoner. Men sedan omkring 2012 så känner våra telefoner, och dess innehållsleverantörer, oss bättre än vad vi själva gör.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Psykologen Jean M Twenge har drivit tesen att smarta telefoner har en kraftigt negativ effekt på ungas mentala hälsa. Tonårsdepressioner galopperar och inträdesbiljetten till vuxenlivet löses in allt senare. Frigörelseprocesser som alkohol- och sexdebut skjuts upp och ungdomarna flyttar hemifrån allt senare. Om ni undrar när detta mönster först börjar framträda i hennes forskning? År 2012. År 2012 var också året då Demoskop, i sin årliga lyckoundersökning, noterade en rejäl försämring i nivån på den upplevda lyckan hos personer under 30 år. De senaste decennierna dessförinnan har ingen större skillnad kunnat utläsas mellan åldersgrupperna.
      Föräldrar har berättat om tolvåringar som i smyg ställer klockorna på väckning klockan 02 på natten så att de kan inkassera belöningar i spel. En tioårig bolltalang funderar på att sluta spela fotboll så att han kan hinna med spelet Fortnite – träningarna tar för mycket tid. Jag har känslan av att vi just nu genomför ett gigantiskt experiment på våra barn, vars fulla effekter vi fortfarande inte är i närheten av att förstå vidden av.

      Skördetid i sommarträdgården

      Foto Leif R Jansson / SCANPIX

      Vi är framme vid augusti och sensommar. En sommar som har varit så varm och så torr att inget liknande har skådats här i våra trakter tidigare. Torkan har, med en liten regnpaus kring midsommar, nu varat i tre månader. Gräsmattorna är de torraste i mannaminne, många björkar har redan tappat sina löv och det brinner i skog och mark. Oavsett om man har en trädgård eller inte tror jag att de flesta av oss nu längtar efter regn.

      Grundvattennivåerna är låga och är därför onödigt att tulla på i dessa tider, så i trädgården vattnar jag enbart det som vattnas bör för att det ska överleva. Oavsett om du har kommunalt vatten eller egen brunn finns det stora fördelar med att dra ner sin vattenkonsumtion. Det känns bra att i det lilla kunna spara på det vi alla saknar nu. Ett enkelt knep att ta tillvara så mycket regn som möjligt, de få gånger det faktiskt kommer några droppar, är att samla upp det i tunnor, som placeras under takrännorna på huset. Regnvatten tycker plantorna bäst om, eftersom det inte är klorerat som vårt dricksvatten, plus att det håller en bra temperatur. Växterna behöver nämligen inte kylas ner utan föredrar ljummet vatten. Att sätta en stor skål i diskhon, som samlar upp allt spillvatten från grönsakssköljning och handtvätt är också bra. Det blir snabbt flera liter vatten, som fungerar utmärkt att använda till vattning av trädgårdslandet, krukorna i växthuset eller att helt sonika slänga ut på den torra gräsmattan.

      Växterna älskar ju denna värme så länge de får vatten och näring. Tomater i alla former och färger, små djungelgurkor, chili, paprika och alla doftande örter växer så det knakar i växthuset just nu. I trädgårdslandet frodas squash, bönor, ärtor, kronärtskocka och kål bland blommorna som sticker upp som små färgklickar överallt. Att man blir lycklig av att gå runt i grönskan är en underdrift, jag vill inte gå in om kvällarna. Nu mognar också allt i en rasande fart och det krävs lite erfarenhet och fantasi för att kunna förädla och ta hand om det som man inte äter upp direkt. Vill du inte göra pastasås av alla tomater, kan jag tipsa om att torka dem i ugn på låg värme, delade i skivor eller i halvor om det är körsbärstomater. Håller länge om du förvarar dem svalt och torrt och blir perfekta i en tomatpesto med mandel och vitlök. Squash och bönor fryser jag alltid in råa, medan gurkan får åka ner i ättikslag tillsammans med senapsfrö och dillkronor. Även de få morötter som skulle råka bli kvar efter augusti får åka ner i ättikslag, men då tillsammans med chili, citronskal och ingefära.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Att torka örter och ätliga blommor är också ett bra sätt att spara på det goda. Torkade ringblomsblad med sin knalliga färg blir så fina att blanda tillsammans med socker och använda i kakor och andra bakverk, eller tillsammans med torkad citronverbena, oregano och timjan i ett örtsalt. Jag brukar lufttorka de flesta kryddörter på ett nät och det går på några dagar att få det torrt. Även tunna strimlor av purjolök och libbsticka går bra att torka, men kryddor som basilika, koriander och persilja däremot, de fryser jag in. Även om det är en ren och skär lyx att kunna plocka fram de frysta, konserverade och syrade grönsakerna under vintern, så slår de inte de färska, om ni frågar mig. Så unna er därför att frossa i grönsaker i alla dess former nu när de är som godast. Och kanske är det just det – att äta mer grönsaksbaserat och på så vis minska på köttet, det bästa vi kan göra för att världsligt spara vatten. Det om något gör ju att man vill proppa tallriken full med grönsaker i denna torkans tid, eller hur?

      Björn

      En kvalmigt het morgon satt mormor Malin på gårdens altan, intensivt upptagen med att få lite styrsel på frisyren. Ett knippe hårnålar stack ut ur munnen, varifrån de hämtades för vidare transport upp i håret. Då kommer morfar Bernt uthasande i tofflor och röd morgonrock, med sig har han morgontidningen och en välutrustad tebricka.
      – Var är Björn? frågade morfar.
      – Mmemmumm…
      – Ta ut hårnålarna ur munnen så jag begriper vad du säger!
      Mormor gjorde honom till viljes och sa.
      – Björn ligger väl i källaren som han brukar.
      Med ”källaren” avsåg mormor gårdens jordkällare, byggd  för runt hundra år sedan som ett fristående utrymme för lagring av livsmedel. Den var till hälften nedgrävd i en kulle och byggd av stenar i form av en halvcylinder. De kilformade stenarna hölls samman genom att de pressades mot varandra.
      Men redan på 90-talet var källaren ansatt av ålderskrämpor. Av dörren återstod praktiskt taget bara spillror, och ett tiotal valvstenar hade lossnat från stengemenskapen och återfanns på jordgolvet.
      Men det fanns en som värdesatte ruinen för den svalka den fortfarande erbjöd. Han hette passande nog Björn och var av rasen newfoundlandshund. En massiv men beskedlig bjässe i tjock päls.
      Efter frukost fick Björn sin dagliga lekstund med tonåringen Göran som var sommargäst hos mor- och farföräldrarna. Men hunden fick snart nog i värmen, och med tungan tungt framhängande lufsade han in i jordkällaren.
      Göran hämtade en energidryck och slog sig sedan ner hos mormor och morfar på altanen.
      – Egentligen tycker jag inte om att Björn håller till i källaren, muttrade morfar.Visserligen har jag lappat och lagat den så långt det gick, men vi kommer inte ifrån fakta: källaren blir för vart år alltmera rasbenägen. Ibland kommer Björn utrusande till synes utan anledning och skällande som en klockboj. Jag tror både han och jordkällaren uppfångar vibrationerna i marken från dessa enorma lastbilar som kommer dånande här förbi.
      En halvtimme senare hade morfar skummat tidningen.
      – Jag går en promenad, sa han. Nån som följer med?
      – Jag tränade hårt igår, sa Göran, så idag måste jag ägna förmiddagen åt lite förberedelser för en kompisfest i kväll.
      – Och jag ska pyssla med tårtan och en del annat som Göran behöver till festen, sa mormor.
      Morfar vände sig till Björn som installerat sig i en av liggstolarna.
      – I dag är det för varmt för dig.
      Hunden begrep av tonfallet hur husse ville ha det och suckade av lättnad. Så begav sig morfar iväg på sin vanliga runda kring Långsjön. En halvtimme senare kom han tillbaka, halvspringande…
      Björn hälsade honom furstligt, men på trappstegen upp till altanen stod Göran med ett bekymrat uttryck i ögonen.
      – Morfar, sa han, det har hänt en liten olycka.
      – Vad är det du säger, pojk! Ingenting allvarligt väl?
      – Tja, sa Göran och skakade mångtydigt på axlarna.
      – Det här får du förklara närmare, sa morfar och halvsprang upp på altanen.
      – Undan med dej pojk innan det händer ytterligare en olycka!
      Morfar försvann in i huset men var strax tillbaka.
      – Du borde göra någonting åt din prostata så slapp du ränna på toa i tid och otid, sa mormor. Morfar låtsades inte ha hört utan vände sig till sonsonen.
      – Kan jag nu äntligen få veta vad som har hänt!
      – Följ med, sa Göran, så klarnar bilden.
      Tillsammans gick de runt hushörnet, fortsatte förbi fågelbadet och stannade bakom snåret med krusbärsbuskar. Där låg ett instörtat stenkummel med kokor av jord ovanpå. Före detta jordkällaren! Björn skumpade upprört omkring, stormskällande på allt och alla…
      – Det hände alldeles nyss, fortsatte Göran. Eftersom mormor hade fullt i kylskåpet hade vi ställt tårtan i jordkällaren, placerad i en kyllåda med stadigt lock. Björn stannade kvar för en tupplur innanför källaröppningen, själv läste jag läxor på altanen och mormor sysslade med sitt. Plötsligt hörde vi ett mäktigt motordån, och ute på vägen passerade en monsterlastbil lastad med sprängsten. Samtidigt hördes ett hotfullt muller från jordkällaren, och Björn kom rusande upp på altanen, skällande utan uppehåll. Budskapet var inte att ta miste på: följ mej!!
      Med Björn i spetsen sprang vi till källaren, och Björn klampade in bland de hoprasade valvstenarna. Jag följde efter och kollade förödelsen, fortsatte Göran. Jordkällaren hade åstadkommit sitt eget gravkummel! Kyllådan med tårtan stod tack och lov kvar oskadad men hotad av nya stenrasras, så vi tog den med oss när viåtervände, fortsatte Göran. Plats för tårtan röjdes i kylskåpet. Men först av allt hade vi kopplat Björn på altanen för att hindra honom från att återvända till gravkumlet. Där har du hela dramatiken, avrundade Göran.
      – Hade inte Björn varnat oss vet ingen vad som hänt med tårtan, sa mormor.
      – Och våran fest garanterat ett fiasko, tillade Göran.
      Mormor kliade Björn bakom öronen och sa.
      – Nog borde han hedras som Årets bragdhund!
      – Med ett köttben utan like, tillade Göran.
      – Och en ny hundkoja, lovade morfar!

      Europas beredskap är god

      Foto: Maja Suslin / TT

      En kaxig rubrik och den kanske bör läsas med en nypa salt. Men efter en extrem högsommar är en lärdom värd att dra; när det bokstavligen taget hettar till då är samarbete och i synnerhet det europeiska samarbetet livsavgörande.
      Mycket kan sägas om den här sommaren och mycket kommer att behöva utvärderas, inte tu tal om annat. Det kan handla om tid för beslutsfattande, tid för förflyttningar, effektivt resursutnyttjande, bemanning, tillvaratagande av ideella resurser och mycket annat. Men att ett europeiskt och internationellt samarbete behövs när katastrofen är ett faktum, det torde den som tidigare tvivlade ha blivit varse!

      När det brinner och människor flyr, då behövs hjälp. Och när katastrofen kommer nära, då vill människor samarbeta och hjälpa. I det läget behöver samordningen ske snabbt. När det brinner är tid en avgörande faktor för att begränsa skadorna. Kanske är det så att vi även när det gäller räddningsinsatser behöver jobba än mer ”glokalt”, som det brukar heta. Vi behöver kombinationen av lokalsamhällets snabba reaktion och det globala samhällets enorma förmåga att samla resurser – och samordningen av de båda. De enskildas verkliga engagemang och insatser är ovärderliga. I synnerhet de som faktiskt handlar, kavlar upp ärmarna och solidariskt offrar sin tid och ger sin energi för att i handling bidra. Men vi behöver också rejält med resurser i form av exempelvis expertkunskap, modern och ofta kostsam utrustning. Och brinner det behövs hjälpen snabbt!

      På sociala medier sprids nu budskap från auktoritärt, nationalistiskt, isolationistiskt sinnade om ”Sveriges förväntade höga nota” för den hjälp vi tagit emot från EU. Men notan kommer att vara låg i förhållande till hjälpinsatserna vi åtnjutit. En siffra som hundra miljoner kan låta mycket, men låt oss göra några enkla jämförelser för att förstå sammanhanget. Det är mindre än det kostar att bygga EN skola, det motsvarar tio kronor från varje svensk medborgare, mindre än en procent av de samlade ekonomiska värden som bränderna förstört och det är en bråkdel av vad ETT av de flygplan som andra länder ställt till förfogande kostar bara i inköp. Lite raljerande är de pengar vi betalar i form av löpande kostnader för de hjälpande ländernas insatser att jämföra med att vi ger grannen en hundring till diesel om hen hjälper till att ploga gårdsplanen – för att vi inte själva ska behöva köpa och underhålla en traktor. Proportioner är viktigare än någonsin i en tid då vi utsätts för korta rubriker och propaganda i syfte att få oss att tycka saker.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      EU är i första hand ett fredsprojekt. EU har gett oss den längsta perioden av fred i Europas historia. Men det europeiska samarbetet sträcker sig längre än så. Det europeiska samarbetet behövs för tillit och beredskap. För ett litet land som Sverige är det helt avgörande att kunna förlita sig på att vara en del av och att kunna åtnjuta hela EU:s förmåga vid händelser liknande de vi sett i och med sommarens bränder. Vi kan svårligen klara det ensamma. Det bästa försvar vi kan ha är det gemensamma försvaret och en god grannsamverkan. Därför behövs EU och Nato. Därför behövs mer organiserat samarbete – inte mindre!

      Vålnader på min tidslinje

      Foto: Christine Olsson / TT

      Det sägs att man ska hålla sina vänner nära men sina fiender närmre. Det blir ganska tydligt att jag lever efter den devisen då jag scrollar igenom min vänlista på Facebook.
      Visst har jag gott om vänner och bekantskaper som jag respekterar, men jag har även samlat på mig ett gediget utbud av människor som inte förtjänar min respekt. Gamla plågoandar som spökar på min tidslinje.
      Varför har du dem i din lista då, kanske du undrar. Jag har själv ifrågasatt detta många gånger, och har kommit fram till en ganska enkel förklaring. Jag vill att de ska se vem jag blivit.
      Jag har inget som helst intresse för deras liv. Den enda anledningen till att jag håller dem nära på Facebook är för att de ska få se mitt. Jag hemsöker deras flöde. Min närvaro ska vara en påminnelse om att de inte lyckats bryta ned mig.
      På sistone har jag dock börjat ifrågasätta om det är värt det. Varje gång jag ser ett inlägg från en nemesis ur mitt förflutna så blir jag enbart provocerad.
      Att de bara har fortsatt med sina liv som om ingenting har hänt. Många av dem minns säkert inte ens hur illa de behandlade mig. De har bara kunnat förtränga det.
      Man ska inte vara missunnsam, men man behöver inte heller vara gynnsam. De förtjänar inte mina likes. De förtjänar inte min uppmärksamhet.
      Jag tänker på den sista kampen mellan Batman och Ra’s al Ghul där Batman säger: ”I won’t kill you, but I don’t have to save you.”
      Det är samma sak i min situation, om än lite mindre dramatiskt och ödesdigert. Jag önskar dem inte illa, men jag behöver inte heller önska dem gott. Jag vet för övrigt inte varför jag återigen drar en parallell till Batman. Det får bli något för en framtida psykoanalys.
      Något jag dock vet är att jag tror på förlåtelsens kraft, men det finns ingen förlåtelse för människor som inte ens bett om förlåtelse.

      Tim Sterner, krönikör

      Jag scrollar förbi killen som slog mig med nävar och pinnar. Killen som när det uppdagades frågade mig varför jag inte sagt till honom att det inte var kul. Som om det inte vore en självklarhet att det inte är roligt att bli misshandlad.
      Jag scrollar förbi bästisen som helt plötsligt började behandla mig som skit och sedan blev förvånad när han inte blev bjuden på mina kalas.
      Jag scrollar förbi tjejen som många gånger var min enda ursäkt för att orka gå till skolan, men som bara hånade mig. Det gjorde mer ont än både nävar och pinnar.
      Jag scrollar förbi alla dessa människor, låter dem lämna mitt synfält. De förtjänar inte min vänskap. Inte ens den artificiella typen som odlas på Facebook. De är bara spöken. Vålnader på min tidslinje.

      Det enkla livet

      Foto Björn Lindgren / TT

      Juli är här och det är semestertider för många. Äntligen är det dags att njuta av dagen och ta den lite som det kommer. Även i trädgården känns lugnet och stillheten, jämfört med vårens och försommarens bråda dagar. Nu har växterna rotat sig, risken för frostnätter är över och mycket är redan klart för skörd. Lön för mödan, om man väljer att se det så. Sallat, kryddgrönt och sockerärtor kan man frossa i redan nu. Kanske till och med potatisen är klar att avnjutas? Det är så lyxigt att innan frukost, kunna gå ut och plocka ruccola och lite basilika att toppa ostsmörgåsen med.

      I dag plockade jag även in ringblommor, zinnior och kirskål, som får agera helgbukett här i köket. Kirskålens skira, vita blomställning, med sin flockblommiga form, liksom svävar över de andra blommorna vilket gör att jag gillar kirskål i buketter, även om det är det värsta tänkbara ogräset att ha i sin trädgård. På tal om ogräs, är det något som inte riktigt går att vila ifrån, även om man har semester. Ogräs kan verkligen vara ett gissel att bekämpa men är man bara lite ihärdig med rensningen och försöker ta dem innan de nått 3-4-bladstadiet, så är det mycket lättare att bli av med dem för gott. Ogräs dyker upp på platser där marken är bar, så att plantera tätt och ha marktäckande växter är ett bra sätt att bli kvitt dem. Ta med en kultivator eller en lucko på morgonrundan, krafsa lite på de ställen där du ser dem, så förhindrar du att de hinner växa till sig och ta över. Det är bäst när marken är fuktig för då lossnar de lätt. Att gå runt och luckra i jorden är också bra mot torkan vi har drabbats av i sommar. Ditt räfsande gör att jorden bearbetas och du förhindrar på så sätt både sprickbildning och avdunstning, plus att du syresätter jorden. Var bara försiktig så att du inte skadar rötterna på dina andra växter, särskilt de med ytliga rotsystem, som frilandsgurka, pumpa och lök.

      Denna torra sommar är vattningen av stor betydelse. Det finns fukt i marken och man ska inte övervattna, men när det inte kommer regn på flera veckor måste man ta fram spridare eller gå runt med kannan. Bäst är att vattna rejält lite mer sällan, än att gå och smådutta varje dag. Då blöter man upp jorden långt ner, dit rötterna letar sig och man får en stabil planta som står stadigt. Även smaken på frukten påverkas till det bättre om växten inte torkar ut. Vattning på kvällen brukar jag rekommendera, då det inte avdunstar lika snabbt av värmen från solen. Växter som sallat gynnas av nattfukten, så får den vatten även på morgonen kan bladen i värsta fall bli alltför blöta och ruttna bort. Bättre då att låta den torka upp under dagen.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Att veta hur mycket man ska vattna är alltid svårt, och det beror på vilken typ av växt det är. Ett mått som är bra att gå efter är 20-30 mm per vecka, eller 3 mm per dygn, vilket kan vara lite knixigt om man inte har regnmätare. Men ett bra sätt att avgöra om det behöver vattnas, förutom det rent uppenbara att växten slokar, är att sticka ner ett pekfinger djupt ner i jorden och känna om det är fuktigt där, även om jordytan känns knastertorr. Huvudsaken är att det är blött långt ner, där rötterna finns. Man lär känna sina växter efterhand och hur törstiga de är. Har du som jag odlat gurka, squash och kål gäller det att vattna rikligt medan jag vet att mina rödbetor och morötter tål torka bra. Sommartid och lata dagar. Det blir egenplockad färskpotatissallad till lunch, med krispiga sockerärtor av sorten ”Shiraz” som är helt purpurfärgade, smulad getost och rostade valnötter plus en drös av kryddgrönt och krasse på toppen. Kan det bli mycket bättre? Ha en skön sommarsemester så hörs vi igen lagom till den stora skördefesten i augusti

      Jag älskar att inte campa

      Foto: Christine Olsson / TT

      Där satt jag i baksätet på en bil på väg upp till Dansbandsveckan i Malung. Ett sammanhang jag aldrig trott att jag skulle befinna mig i. Jag gillar inte dansband, jag kan inte bugga och så har vi alla människor som inte går att fly undan. Vad hade jag gett mig in på?
      Värmlandsskogen flög förbi utanför fönstret. Jag var lite nervös på något sätt, jag som aldrig blir nervös. Men det här var så pass outforskat område att min höjda puls var en logisk reaktion. Trots det ville jag vara just där. Just då.
      För att vara helt ärlig så älskar jag att inte campa. Det får det att krypa i kroppen på mig. Jag upplever det som krångligt och obekvämt. Men jag hade bestämt mig för att utmana mig själv. Så där stod jag på en camping, i Malung, med dansbandsmusik sprutandes ur varje högtalare och kände mig lycklig. För ett år sedan hade jag antagligen frågat vederbörande som kom med förslaget om denna slagit i huvudet. Men nej, I’ve got this, tänkte jag och det slutade med att jag åkte därifrån med ett löfte om att komma tillbaka. Här är varför.

      Jag älskade allt från gemenskapen till killarna från Torsby i jeansväst som stod bakom oss i Langos-kön och försökte svara intelligent på frågor som en i mitt sällskap slängde ur sig. Förundrades över det välordnade kaos som skinnvästar, tofflor, hög musik och bilar som inte borde gått igenom besiktningen på femton år, skapade. Självklarheten i att man visst kan tatuera sig ute på gatan, med en skitig nål, av en kvinna som såg ut att vara kusin till Bellatrix Lestrange i Harry Potter. Log åt mannen som glatt berättade för oss var hans vänner kom från, samtidigt som han pekade ut i tomma luften på människor bara han kunde se. Mitt första intryck av platsen när vi körde in i Malung och jag sa; Fan vad fula sådana här platser kan vara. För att sedan när vi lämnade byn dagen efter se den i ett helt annat ljus.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Platser blir vackra om människorna där får dig att må bra. Jag kunde skratta hur högt och hur mycket jag ville. Brydde mig inte speciellt mycket om att jag såg ut som en tidig art av människosläktet när jag steg upp efter ett dopp i den smutsiga älven. Jag sov i en bil och vaknade med fötter så kalla att jag befarade att de dragit vidare till andra sidan. Det lugn som flyttade in i mig gjorde att jag inte ens blev irriterad över gubben som tröttnat på allt vad dansbandsvecka hette, och började klyva ved vid halv sju-snåret på lördagsmorgonen när jag sömnigt, och med en mun torr som en öken krånglade mig ur baksätet på bilen. Jag log ändå. Tröttheten var stor men jag gick runt på olämplig humor, solljus och musik. Allt blev vackrare där uppe i Malung tack vare människor som det är lätt att må bra tillsammans med.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se