• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Många förlorare i politiska (s)pelet

      Ringt polisen något på sistone? Var i så fall glad om de kommer, särskilt om du tagit dig en bit utanför Karlstad.
      De polisiära resurserna är sedan länge så ansträngda att man inte längre kan vara säker på att få hjälp när man som mest behöver det. Ett av årets mest uppmärksammade fall är från i våras och gäller ett yxmord där en 36-årig man i Gräsmark högg sin styvdotter flera gånger i huvudet med en yxa. Gärningsmannen ringde själv larmcentralen och samhället ryckte ut. Eller ja, åtminstone ambulansen var på plats i Gräsmark i skälig tid – inte polisen. Där uppstod ett problem som snart skulle få allvarliga följder. Vårdpersonal går nämligen inte in på en skadeplats om gärningsmannen fortfarande finns kvar. Någon ledig polispatrull stod inte att uppbringa i hela länet.
      – Nej, men då får hon ju dö då, i så fall. Han är lugn och sansad säger hon som pratar med honom. Men jag menar, vi kan ju inte ha en polispatrull i varenda hörn för att ambulansen ska ha hjälp heller. Tyvärr, sa polisens operatör till ambulanspersonalen.

      Och mycket riktigt, kvinnan avled senare av sina skador. Den här händelsen sätter fokus på ett problem vida större än den enskilda incidenten i Gräsmark även om den märker ut sig bland alla inbrott, rattfyllor och dieselstölder som polisen inte heller lyckas hantera. Det står nu allt klarare att de polisiära resurserna inte räcker till för att garantera oss den trygghet vi som medborgare har rätt till. En del skulle säga att staten har svikit sin del av samhällskontraktet men de boende i glesbygdstrakterna kan däremot vara tryggt förvissade om att de inte kommer undan sin del av avtalet; en av världens högsta skatter faktureras med en punktlighet man knappast kan hedra PostNord för.

      Visar den gångna sommaren vartåt det barkar med polisens närvaro i länet? Under semesterperioden stängde Polismyndigheten ner elva lokala stationer och höll bara öppet i Karlstad, Arvika, Torsby och Kristinehamn. Den tillfälliga sommarstängningen var i en omfattning vi inte sett tidigare vilket naturligtvis fick ett antal socialdemokratiska kommunalråd att reagera. Lokalpressen kontaktades och kommunalrådet i Hagfors, Åsa Johansson (S), hörde även av sig till regionpolischefen Dan Persson. Ett möte avkrävdes också med Thomas Sahlström, chef för lokalpolisområde Torsby, angående det omskrivna yxmordet i Gräsmark. Nu gick telefonerna varma hos en rad rödmärkta kommunalråd i särskilt utsatta kommuner. Men vad kan lokala polischefer göra åt saken? Tror kommunalråden att polischef Thomas Sahlström sitter och tjuvhåller på en hemlig piketstyrka nere i stationskällaren?

      S-politikerna vet mycket väl att polismyndigheten inte klarar sitt trygghetsuppdrag fullt ut, särskilt på landsbygden, och att ansvaret för haveriet ligger hos justitieminister Morgan Johansson (S). Dåliga löner och en polisstyrka som i antal ligger under EU-snittet per capita måste hanteras av regeringen. Det förefaller dock osannolikt att dessa socialdemokratiska kommunalråd skulle våga yppa att det egna partiet är ytterst ansvarigt för polisens verksamhet, inte minst när de arga pressutspelen ger så bra publicitet i lokaltidningarna. Med ett riksdagsval runt hörnet förefaller det naturligtvis smartare att offentligt sparka på lokala polisrepresentanter. Priset för denna sorgliga, politiska charad betalas av oss värmlänningar. I värsta fall med livet.

      Förlorat fotfäste

      Den här tiden på året är det högsäsong för förlorade fotfästen. När vintern slår till, fylls akutmottagningarna med människor som har halkat, ramlat omkull och i bästa fall kommit undan med en fraktur – oftast i den handled som de reflexmässigt har tagit emot sig med. I värsta fall har man av någon anledning inte tagit emot sig. Då kanske inte ens akutsjukvården kan göra något…

      Att det blir halt åtminstone några gånger per vinter är väl knappast någon världssensation; oftast är det värre än så med halt väglag månader i sträck och då måste man göra det bästa av situationen, även om det bär en vinterhatare emot. Men inget bli bättre för att man vägrar ta reson, det är ju man själv som drabbas och får lida för sin egen dumhet. Så jag ber dig, nej, jag beordrar dig: Sätt på dig broddar, människa!
      Av någon för mig oförklarlig anledning är det många som inte vill använda broddar. Somliga anser (hur man nu kan få för sig sådana dumheter) att de är till bara för riktigt gamla människor och att man automatiskt åldras ett halvsekel, om man tar på sig ett par. Jag har till och med hört människor i åttioårsåldern broddvägra, för med broddar ”ser man så gammal ut”. Inte så smart precis. Ganska korkat faktiskt. Vid åttio är man gammal och borde ha lärt sig något om livet.

      Ett annat argument mot broddar är att de skulle vara fula. Det tycker inte jag. På en grov känga kan de nästan se lite coola ut. Men smaken är som bekant som baken, och om det nu skulle vara så att de inte är så estetiskt tilltalande – vad spelar det för roll? När hela vintern är förfärligt ful, så kan väl inte ett par broddar göra någon större skillnad?
      Det finns en mängd olika sorter. Jag köper mina på apoteket – sådana där som man spänner fast på klackar och hälar. De är ganska lätta att ta av, när man till exempel kommer in i en butik med ömtåligt golv. För dom ska av inomhus, om inte golvet är stenlagt. Det är faktiskt rent oförskämt på gränsen till kriminellt att trava omkring och lämna små hål efter sig eller rispa det tjusiga trägolvet.
      För en sån som jag, som är gravt beroende av dagliga och helst långa promenader, är halkan en grym fiende, och av rädsla för att falla spänner jag varenda liten muskel i kroppen, vilket ger en ömmande rygg och en fånig, trippande gångart som resultat. Då är broddarna mina bästa vänner – till stor hjälp vid både ishalka och osynlig elak blixthalka; jag kan slappna av och gå som en människa.
      Men när snön faller decimetervis, kanske till och med metervis, hjälper inga broddar. Då hjälper ingenting. Då råder katastrofläge med inomhusvistelse. Tills våren kommer eller åtminstone snöröjningen har kommit ikapp.

      En dimma av vinterandetag

      I frosten på en busskur har någon ristat in en uppmaning till alla flyktingar att åka hem. Det slår mig som en iskall bris i ansiktet att Sverige blivit väldigt kallt, i flera avseenden. Det är ingen ny observation, men ibland nyper det till lite extra i kinderna. Som en liten påminnelse om samhällets rapida nedkylning.

      Jag tänker på dikten Ishjärtat av Bruno K. Öijer där Sverige beskrivs som ett avlångt ishjärta där en ängel aldrig satt sin fot. Det är en dystopisk bild han målar upp, men dessvärre är det en ganska korrekt avbildning av den nuvarande verkligheten. Det är många hjärtan som tycks ha förfrusit i det här landet och snöänglar är de enda änglarna i sikte. De här tankarna bubblar alltid upp inom mig under den här tiden på året, när man kan se andetagen framför sig men inte människorna. Man fäller upp luvan och stänger ute alla andra. Folk blir en abstrakt massa som flyter förbi, en dimma av vintertunga andetag. Man stänger liksom av, släcker ned några funktioner i hjärnan för att kunna fokusera på att lättast ta sig från punkt A till punkt B. Vinter-effektivisering.

      Det är i detta frusna tillstånd man behöver bli påmind om allt som försiggår runt omkring en; alla processer som kollektivt bidrar till att vinter inte bara är en säsong, utan även en degenerativ sjukdom i folksjälen. Symptomen är att medkänslan och medmänskligheten sätts ur spel. Det leder till hat och missunnsamhet. Det leder till rasism, sexism, homofobi och en stelfrusen världsbild. Det finns en anledning till att vi förknippar kärlek, glädje och optimism med värme medan allt det onda är kopplat till kyla. Det har inget med årstider att göra. Man kan ha en soldränkt blomsteräng i bröstet mitt i vintern. Man måste inte låta sig smittas av kylan som andra utstrålar. Man måste inte absorbera andras negativitet. Man måste inte låta sina perspektiv färgas av någon annans förvridna färgseende och göra att man värderar människor olika baserat på hudfärg. Man måste inte ha misstänksamhet som förinställning i hjärnan när man bemöter andra människor.

      Man kan välja att vara öppen och ge människor en chans. Man kan välja att lyssna på andra människor och se det som en möjlighet till lärdom. Det innebär inte att man sviker ideal. Det innebär bara att man blir större som människa, att man ger utrymme för fler perspektiv. Vi är ämnade att utvecklas, inte att hamna i ett stelfruset tillstånd. Då hade vi lika gärna kunnat stanna i grottorna. Fäll ned luvan ett tag, se människorna omkring dig och allt som händer. Alienera inte dig själv och andra. Jag vet att du fryser, men det är ingen ursäkt. Dagen efter att jag passerade den där busskuren tog jag samma väg igen. Jag noterade då att någon frenetiskt skrapat bort det hatiska budskapet. Jag kände en värme långsamt sprida sig i kroppen, en försiktig optimism. E

      Varje person är en pusselbit

      Magi. Sång. Musik. Dans. Måleri. Lek. Landsbygd. Natur. Det var vad mina första år i skolan handlade om. Inte matte, svenska, idrott eller historia. Självklart hade jag alla de där ämnena också och någonstans mitt i all lek hann jag dessutom lära mig skriva, läsa, räkna och vara en bra kompis. De tre första åren av grundskolan gick jag i en landsbygdsskola, Segerstabyns skola som låg några mil utanför Karlstad. Den ligger där fortfarande, men i dag tjänar den som förskola. En bättre start på skoltiden hade jag inte kunnat få.

      Segerstabyns skola ligger på en halvö ute i Vänern. Omgiven av åkrar och skog. I klassrummet hade vi en blå matta där vi samlades varje morgon i en ring. Där tog vi fram just vår årskurs pussel, och varje elev hade en pusselbit. Vi lade dit vår pusselbit och såg om någon saknades. På det sättet var ingen någonsin glömd. Alla var alltid en del av tillvaron. Vi hade också ett blått skåp, stående framför den blå mattan. Om ena dörren stod på glänt visste vi att skåpet hade något att visa oss, något att berätta. Det kunde vara om en bokstav, ett djur, en konstnär eller något spännande från en annan kultur. Ibland trollade vi till och med fram dessa saker ur en hatt. Och så hade vi en lärare. Så klart. Den person som skapade den här världen. Som hade sitt alldeles egna sätt att lära ut. Som visste precis hur hon skulle få oss intresserade och som alltid gjorde lärandet så kul att vi inte förstod att vi faktiskt lärde oss saker.

      I Segerstabyns skola var djur, dans, skog, teater eller poesi lika viktigt som matte eller svenska. Vi lärde alltid genom att utforska, göra, skapa, sjunga och känna. Ibland önskar jag att varje arbetsplats hade ett blått skåp. Den magin tror jag de flesta av oss skulle må bra av att få ta del av lite oftare. Ibland önskar jag att vi var barn lite längre. Jag önskar att vi tog oss tid att tänka på den som saknas. Att livet fylldes av mer musik och sång. Att fler hittade ut till landet. Jag önskar att det fanns en blå matta där vi alla kan samlas ibland, i samförstånd och gemenskap. En plats där alla alltid är välkomna. J ag önskar att vuxenlivet kunde vara mer magiskt, att vi kan behålla den där känslan av att vi har kraften att skapa magi. Att vi alla hade en oas. Precis som Segerstabyns skola var för mig. En plats där allt kunde hända. Dit hela världen hittade, där influenser från Indien och Tibet letade sig in. Där måleri och poesi var lika viktigt som matematik. Ett ställe där varje barn och varje vuxen hade en naturlig plats.

      Nya tider kräver politiskt mod

      I skrivande stund är en tjänsteresa på andra sidan jorden på väg mot sitt slut. Att världen har krympt betydligt de senaste 50 åren är tydligt.

      Bortsett från tidsskillnaden är det nuförtiden inget som helst problem att befinna sig långt hemifrån samtidigt som man arbetar och kommunicerar med sina kollegor i Karlstad. I hyrbilen spelades bland annat Zara Larsson, jag såg reklamskyltar för nya Thor-filmen och i bokhandeln slogs Dan Browns nya bok upp stort. Bortsett från klimatet så kändes det ibland precis som hemma i Karlstad. I globaliseringens och digitaliseringens tid kan vilket källarföretag som helst bli globalt, i denna text får Minecrafts skapare ”Notch” personifiera detta. Vår generation kan drömma större. Isolationistiskt och protektionistiskt tankegods och dess förlegade strukturer har under de senaste decennierna krockat med en ny värld och dess möjligheter, dock inte utan friktion. För om drömmarna är större i en värld som präglas av snabb förändring är riskerna ibland högre. Och alla klarar inte omställningen.

      När vi å ena sidan åtnjuter enorma framsteg inom de flesta områden så blottläggs också de system som inte hinner med och där finner vi ofta ett ljudligt missnöje där ytterkantspolitiker inte är sena att presentera enkla lösningar på komplexa orsakssamband. Argument som ”om vi isolerar oss och bygger murar så kan vi återgå till den fantastiska dåtiden” eller ”om vi höjer skatterna och flyttar makt från människorna till staten så löser vi alla problem” har visat sig förbluffande framgångsrika. Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inget vet. Bortsett från att omställningen kommer att fortsätta i en rasande fart. Att klamra sig fast i dåtiden är sällan framgångsrikt. Den liberala ideologin, som i betydande utsträckning har fört oss hit, har genom sin inneboende nyfikenhet, optimism och pragmatism, många av de nycklar vi nu behöver. Trots det, eller kanske tack vare det, är de liberala idéerna hårt ansatta från både höger och vänster.

      Man kan säga att ett samhälle får de politiker de förtjänar. För när jag nu sitter i ett hotellrum på andra sidan jorden så slår det mig att jag saknar en svensk, liberal röst som målar upp de stora idéerna, en vision. En riktning. Jag vill se djärva liberala reformer och en berättelse om vad vi kan åstadkomma och hur. Vi lever i den bästa av tider men vi glömmer oftast bort det, samtidigt som vi står inför betydande utmaningar – som dock är hanterbara. Det krävs politiskt mod. För de gamla strukturerna har en tendens till att vilja bestå och dess företrädare är nog så högljudda. Men vågar man inget vinner man inget.

      Hur cyklar du egentligen?

      Karlstad är en fantastisk cykelstad. Vid foten av cykel- och gångbron vid museet kan vi enligt kommunens räkneverk konstatera att nästan 650 000 cyklister passerade där under 2016. Ingen dålig siffra verkligen. Karlstad kommun har också synnerligen föredömligt satsat på att göra våra cykel- och gångbanor säkrare genom markerade avskilda fält för gång- respektive cykeltrafikanter.

      Detta naturligtvis så länge inte strecken blir alltför konstnärligt utformade. I egenskap av flitig fotgängare ofta med hunden i sällskap kan jag inte låta bli att göra några reflexioner om trafikvettet bland några olika kategorier cyklister. Först har vi mörkrets svårsedda cyklister med cyklar utan belysning. Att de utsätter såväl sig själva som andra som befinner sig på banan för stora risker behöver man inte vara raketforskare för att förstå. Karlstadspolisen gjorde i höstas ett ryck med kontroll och bötesföreläggande. Fler sådana kontroller vill vi gärna se i höst.

      Nästa kategori som svishar förbi är de så kallade telefoncyklisterna, som är mer intresserade av vad som rör sig på sociala medier än vad omgivningen har för sig. Vi får verkligen vara glada för att de inte släpper styrstången helt för att kunna avlåta ett SMS. Ett gott råd kan vara att stanna cykeln och kontrollera vad som kan anses vara så viktigt. Detsamma borde även vara att rekommendera, om du behöver kommunicera med omvärlden via mobiltelefonen. En annan kategori cyklister är de medelålders männen iklädda cykelkläder i lycra med allsköns reklam på, så kallade memils. Dessa män, för det är uteslutande män, måste ha ett ouppfyllt mål att kanske någon gång få delta och tävla i Tour de France eller Giro d’Italia. Träning på cykel är en utomordentlig form av motion men den måste kombineras med hänsyn till fotgängare och andra cyklister. Ett gott råd till dessa män i lycra: Lyft huvudet från bockstyret och betrakta omgivningen under framfarten.

      En sista grupp cyklister är de så kallade trottoarcyklisterna, som betraktar alla trottoarer som cykelbanor. Trottoarerna är till för fotgängare och inga andra. Ett fenomen som också återfinns på våra cykel- och gångbanor främst under vår och sommar är rullskidåkarna och rollerbladeåkarna. Två mycket hedervärda kategorier trafikanter, när de uppträder i dagsljus. I mörker är de lika farliga för andra som mörkercyklisterna. Någon form av ljuskälla på ekipaget vore mycket önskvärd. Något som alltid fascinerat mig är möjligheten för så kallade EU-mopedister att få framföra sina fordon på våra cykel- och gångbanor. I min värld är EU-mopeder att betrakta som motorfordon och därmed hänvisade till gator och vägar, där andra motorfordon framförs. Ungdomar på EU-mopeder i hög fart på cykel- och gångbanor är en styggelse och borde förbjudas. Av omsorg om alla våra cyklister vill jag slutligen bara lämna en viktig rekommendation: Använd alltid cykelhjälm. Den är din krockkudde i trafiken.

      Yrkesvalets dilemma

      Vad ska du bli när du blir stor? Hur många gånger har vi inte ställt den frågan till barn och barnbarn. Egentligen finns ju bara ett bra svar – ”Det vet jag inte!” Fast frågan är intressant. För en sexåring kan den upplevas som att bli tagen på allvar. Det kan bli en fin diskussion över generationsgränserna. Nu i sommar har jag diskuterat framtidsplanerna med min sexårige isländske dotterson Hjalte. Han hade fyra framtidsyrken i sin planering: läkare, festfixare, grusförsäljare och bonde. Grusförsäljare är nog ett ganska ovanligt yrkesval, men det beror på att han var med sin mormor och tog hand om ett gruslass vid hennes sommarstuga. Att han skulle bli en bra bonde tror jag säkert efter att ha jobbat tillsammans med honom för ett par år sedan med att fylla igen potthål i vägen på landet.

      Hur kom det sig att jag blev det jag blev? Vilket yrkesval har jag gjort? Först var det naturligtvis att välja bort alternativet bonde, det vill säga att som ensamarvinge ta över släktgården. Här spelade säkert min fars inställning stor roll. Han såg kanske hur olämplig jag skulle ha blivit som bonde. Dessutom hade han en realistisk syn på det svenska jordbrukets framtid. Två upplevelser, när jag gick sista året i realskolan, var helt livsavgörande. Den ena kan jag förbanna än idag, den andra upplever jag som ett fint exempel på min klokskap. Jag var bara 17 år då. Utgångspunkten är att min familj helt saknade insikter i den akademiska världen. Därför fick jag ta alla beslut helt själv. Detta gällde då våren 1955 inför valet av gymnasieutbildning. Min far var vad man idag skulle kunna kalla ”barfotajurist”.

      Kanske skulle jag satsa på att bli jurist? Därför var det värdefullt att få tala med en tillrest studievägledare (jag tror från Juristförbundet). Snart kunde jag slå alla planer på en framtida juristkarriär ur hågen. Det var hemska saker om arbetslöshet och svält för jurister som jag fick höra! Den andra livsavgörande upplevelsen var något jag själv tog ansvaret för. Under de tidiga skolåren hade jag varit en riktig ”räknenisse”. Sedan blev det algebra och geometri och då blev det lite mer uppförsbacke. Så en dag har vi lektion i något som hette linearritning. Då som en blixt från en klar himmel inser jag att det är något som fattas – jag begriper inte ett smack, när det gäller kuber och cylindrar. Alltså aldrig den så kallade reallinjen utan latinlinjen. Det beslutet blev helt rätt. I nästa krönika ska jag berätta om vad bristande dansutbildning kan betyda i yrkeskarriären.

      Rör inte asylrätten!

      Mänskliga rättigheter, betyder de något längre? Svaret måste bli ”JA” och den som säger något annat måste tänka till och tänka om.

      Att faktiskt leva upp till och sträva i den riktning som deklarationen om FN:s mänskliga rättigheter gör gällande är nödvändigt. Åtminstone om man till någon del vill hävda alla människors lika värde. Och att kompromissa med människors lika värde är farligt. 1900-talet borde ha lärt mänskligheten i allmänhet och Europa i synnerhet vad det kan leda till. Moderaterna och nu senast Kristdemokraterna har de senaste veckorna haft sina respektive riksting/riksstämma. Och i båda fallen har partiernas ställningstagande i migrationsfrågan varit aktuell för beslut. Moderaternas beslut att helt avskaffa asylrätten i vårt land är upprörande och för detta konservativa parti illa graverande. Att helt bortse från 14 paragrafen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, det är något som ligger mycket långt från den politik som Alliansen tillsammans drev under 2006-2014. Att avskaffa asylrätten är något som inte kan anses vara annat än förkastligt.

      Kristdemokraterna går – även om samma eländiga förslag var uppe till beslut på deras riksting – inte lika långt. Det nuvarande systemet med tillfälliga uppehållstillstånd som norm efter asylprövning är illa nog. Det belastar ytterligare en redan hårt ansträngd handläggning av asylärenden då redan prövade ärenden ska prövas på nytt och, vad än värre är, det skapar en oro och osäkerhet som påverkar människors möjlighet till etablering, trygghet och framtid. Oerhört negativt i en situation där de flesta utifrån olika utgångspunkter ser integration som en av våra mest aktuella utmaningar. Vi har redan sett konsekvenserna i praktiken av detta system som för övrigt även regeringspartierna med (S) i spetsen stödjer. I en tid när Migrationsverkets högar växt över alla gränser, då är majoritetens ”lösning” att pröva samma ärende flera gånger?! Om det ändå bara vore ett administrativt problem, men det är mycket värre än så. Det är individer, människor av kött och blod, som blir lidande. Bland de värre konsekvenserna är att barn drabbas av att vänta i åratal och sen skickas till krig, död och elände. Och anledningen är att en skapad byråkrati tar sådan tid på sig att de hinner åldras och därför, när deras ärende väl prövas, får en hårdare bedömning. Upprörande och djupt oetiskt!

      Tvärtemot Moderaternas snedsteg ut mot högerns brant så är det dags att börja ta mänskliga rättigheter på allvar. Det är dags att se människor som en tillgång. Det är dags att belöna de som gör rätt och försvara de som behöver skydd. Jag skriver här om de ensamkommande som varje dag kämpar för att lära sig svenska och som presterar väl i våra skolor. Jag skriver om de flyktingar som gör allt som står i deras makt för att bli en del av vårt samhälle, de ska vi belöna och hjälpa. Vi ska ställa krav och vi ska gemensamt bygga ett samhälle där spelregler är tydliga och ansvaret hos den enskilde stort. Men vi ska också erbjuda skydd och den förföljda, trygghet åt den strävsamme och frihet åt den förtryckta. Allt annat är under anständighetens gräns. Skärp till er Moderater; rör inte rätten att söka asyl!

      Att sparka i lövhögarna…

      Så här långt ut på hösten är glädjeämnena få och nöjena i stort sett obefintliga. Inte kan man njuta av solen och den ljumma vinden, inte kan man ta sig något dopp i sjön. Uteserveringarna har bommat igen och monterats ned, och utomhustemperaturen kräver allt tjockare ytterplagg. Sommarens minnen bleknar i takt med solbrännan och humöret sjunker i takt med graderna. Inte heller blir jag på bättre humör av att butikerna redan ”lockar” med glögg och julbelysningar. I oktober! Det är på gränsen till kränkande för en höstdeppig person som är alltför medveten om att november inte är någon mysmånad utan något ska kämpas igenom, innan det kan vara dags för adventsmys och julförberedelser.

      Det är inte ens vackert längre; träd och buskar har sprakat färdigt och vackerheterna ligger på marken och blir allt blekare för var dag som går. Men om man nu skulle råka ha barnasinnet i behåll, kan man i alla fall roa sig med att prassla omkring i lövhögarna – ett av de få utomhusnöjen som sena oktober har att erbjuda. En mystisk air av romantisk filmkomedi svävar över denna enkla förströelse, där man för att uppnå maximal effekt kan ikläda sig någon form av tweed eller lammull med basker på huvudet och en halsduk nonchalant slängd runt halsen. Sen kan man ge sig hän i lövmassorna.

      Att jag är barnsligt förtjust i att sparka omkring i torra lövhögar kanske är en kompensation för det jag inte vågade göra som litet barn. Polio, eller barnförlamning som då var det vanligaste namnet på den fruktade sjukdomen, hade sina mest omfattande utbrott på sensommaren och hösten – kanske för att smittan spreds lättare, när människor efter sommarlov och semestrar åter samlades inomhus. Det var en ganska allmän uppfattning att smittan fanns i fallfrukt och vissna löv, och sådana enkla nöjen som att mumsa på ett nedfallet äpple eller tumla om i lövhögar var för många barn strängeligen förbjudna. Jag har inget minne av att denna föreställning fanns i mitt eget hem, men jag hade lekkamrater som kunde måla upp de hemskaste scenarier – så som bara barn kan.

      Och jag stannade utanför lövhögarna. Så kom den allmänna poliovaccinationen i slutet av femtiotalet, epidemierna upphörde och det var fritt fram att prassla i löven, vilket jag gjorde av hjärtans lust och har fortsatt med under hela mitt liv. Ja, jag vet, det är en barnslig sysselsättning men himla härlig, i synnerhet om man hittar riktigt prassliga högar som har vuxit sig stora efter en torr och blåsig vecka i slutet av oktober – alltså nu. Det finns de som menar att rikligt med nyfallen finkornig snö har samma effekt på sinnet. Det får stå för dem. Nej tack, inte för mig. Kalt och blött och otrevligt. Inte det minsta prassligt. Och vem vet vilka smittor snö kan tänkas härbärgera?

      Oktober är en zombiemånad

      Stapplar i motvind genom ett blaskigt Karlstad. Med jämna mellanrum halkar jag på våta höstlöv och glider fram några centimeter. Jag försöker hålla fast vid tanken att det är tidseffektivt, att jag tar mig hem snabbare. Stundtals glider jag så snabbt att det skapar en illusion av att ha medvind. På vägen hem tar jag vara på posten åt grannen som ligger vid en pool på Mallorca. Jag skrubbar kontrasten i mitt ansikte, som någon alternativ form av peeling. Självplågeri hör hösten till. Det är helt enkelt mer vedertaget att vara miserabel vid den här tiden på året. På samma sätt som våren symboliserar förnyelse är hösten förknippad med förruttnelse. Den förmultnande växtligheten bekräftar det.

      Dessutom är det snart säsongspremiär för The Walking Dead. Om det är något som bidrar till att stärka oktobers förruttnelsetematik så är det väl zombies. Bevisen är omöjliga att blunda för. Vi befinner oss på den dunklare delen av spektrumet, den gråsvarta halvan av färgskalan. Jag har förvisso inget emot det blaskiga höstmörkret egentligen, så länge jag slipper rulla runt i det. Om man betraktar det på avstånd med ett fönster som filter så känns det faktiskt ganska gemytligt. Kanske rent av lite vackert. En kopp té hade bidragit till den romantiserande bilden, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i té. Inte varm choklad heller för den delen. Jag är den där typen som köper isglass mitt under vintern. Men ändå. Jag kan ta en kopp té för tankens skull. Som ytterligare en dimension av självplågeri.

      Det mest effektiva sättet att plåga sig själv och komma in i rätt sinnesstämning för hösten är dock att ladda spellistan med tungsint musik. Gärna av låtskrivare med tragiska livsöden eller som inte längre finns bland oss. Det förstärker känslan. Jag tänker till exempel på Elliott Smith, Kurt Cobain, Lou Reed. Men det handlar inte bara om att vältra i smärta och misär, utan även att bli påmind om att det trots allt är ganska härligt att få känna och leva. Därför har jag rensat min musikaliska garderob och kastat alla låtar från sommarens soliga dagar. Bort med alla peppande klubbdängor. Ett album som blivit ett stående höstinslag för mig de senaste tio åren är Neon Bible av Arcade Fire. Med låtar som Intervention och Windowsill i hörlurarna känns det inte lika hemskt att stappla i motvind genom ett blaskigt Karlstad. Eller jo, det känns precis lika hemskt. Men det känns ganska bra på samma gång. Det är väl det som är essensen av hösten. Man både älskar det och hatar det.

      Utvisad i Afghanistan: Glöm mig inte

      Många av de som flytt krig och förföljelse jagas nu på nytt, men här i Värmland. En jakt som en redan överbelamrad polismyndighet utför även i resten av landet. Polisgripandena drabbar framför allt unga afghaner som fått ett utvisningsbeslut i handen efter att ha utsatts för kontroversiella åldersbedömningar och fördröjda handläggningstider hos Migrationsverket.

      En stor andel av de afghanska ungdomarna kom till Sverige som minderåriga men har hunnit fylla arton år och blir därmed bedömda som vuxna – vilket ökar risken för att bli utvisad. Migrationsverket menar dock i sitt senaste rättsutlåtande att delar av Afghanistan är tillräckligt säkert att återvända till. Demonstrationerna har inte låtit vänta på sig. Tusentals lärare, klasskamrater, gode män, advokater och frivilliga i det nationella nätverket Vi Står Inte Ut lobbar intensivt mot myndigheterna för att stoppa de chartrade plan som regelbundet lyfter med afghanska ungdomar mot en flygplats som för bara ett par veckor sedan attackerades med raketer av en talibangrupp.

      Så hur säkert är egentligen Afghanistan? Och vad väntar de ungdomar som skickats dit? Jag bestämde mig för att ta reda på det och reste i förra veckan till Kabul för att vara med när ett svenskt utvisningsplan landade. Med planet kom en ung man som vi kan kalla Samir. Migrationsverket utvisade honom men lät hans mor och storebror stanna i Sverige. Samir berättar på svenska att han är afghan men har växt upp i Iran och därmed saknar ett nätverk att luta sig mot i sitt nya hemland. Han har fått fjorton betalda dagar på det mediokra hotellet Spintzar och sedan kastas han ut på gatan. Vad väntar där? Det finns inget fungerande skyddsnät i Afghanistan – vänner eller familj betyder allt för att kunna överleva och inget av detta har Samir. När vi kör längs med Kabuls dammiga gator ser vi kvinnor i burka som med utsträckt hand ber förbipasserande om allmosor, smutsiga barn som putsar skor och heroinister som röker på helt öppet i gathörnen.

      De asylsökande har förstås försökt fly fattigdomen men det är framför allt säkerhetsläget, som i sig borde vara fullt asylgrundande, som oroar Samir och många andra. Regeringen har tappat kontrollen över 10 procent av landet och ytterligare 33 procent är utsatt för väpnad konflikt mellan armén, talibangrupper samt ISIS. Varje år förlorar regeringen territorium till de väpnade talibangrupperna och för varje år ökar antalet civila dödsoffer. Det betyder att den afghanska regeringen inte kan garantera säkerheten någonstans i landet, inte ens i huvudstaden Kabul som regelbundet utsätts för våldsamma terrorattentat.

      Inget av detta har dock bitit på den svenska regeringen. Nu talar det mesta för att det här kapitlet i vår historia kommer att sälla sig till raden av historiska misstag och övergrepp som svenska regeringar har på sitt samvete. Har vi redan glömt Baltutlämningen? Förtrycket av samerna? Tvångssteriliseringarna triggade av så kallade rashygieniska skäl eller kravet 1938 på Nazi-Tyskland att stämpla ett “J” i alla judars pass så att vi lättare kunde avvisa de flyende? Innan jag reser hem plingar det till ett meddelande från Samir. ”Säg bara till Sverige: jag är ensam här och jag har ingen. Jag är väldigt svag och behöver hjälp. Det är farligt för mig. Glöm mig inte, tack och lycka till.”

      Är Stefan Löfven en landsfader?

      IT-skandalen i Transportstyrelsen har blottlagt kusliga brister i den rödgröna regeringens handhavande av kriser och kommunikation. Har vi en regeringschef som inte har kontroll över sin regering?

      Eller med andra ord en lagledare där lagmedlemmarna kör respektive inte kör sina respektive race utan kommunikation sinsemellan. Var finns samordningen i regeringskansliet? Ytterst handlar det om ledarskap och det som nu kommit idagen så här långt visar att det brister betänkligt härvidlag. Att ha fungerande rutiner för krishantering och kommunikation i regeringskansliet måste vara elementära för en regering, vilken färg den än har. Ytterst är det regeringschefen som bär det yttersta ansvaret. Anders Ygeman har i egenskap av samordningsminister haft stor del i att det gått snett i handläggningen i regeringen. Ygeman har varit ett kraftigt övervärderat statsråd. Vad han har åstadkommit under sin tid som inrikesminister är mest en massa prat.

      Bara det faktum att han låtit Dan Eliasson sitta kvar som rikspolischef är en skandal i sig. Det blir ingen ordning på svensk polis förrän den nya polisorganisationen utvärderats och verklighetsanpassats, polislönerna höjts och Eliasson avlägsnats från sin post som rikspolischef. Digitaliseringen i näringsliv och samhälle är en nödvändig och en önskvärd utveckling men den digitala världen är en skör värld. Den får aldrig komma att vidareutvecklas utan nödvändiga åtgärder för att säkra en tillförlitlig IT-säkerhet. Vad krävs då för att förebygga nya IT-skandaler i myndighetsvärlden? För det första att en samlad fungerande uppföljning och kontroll av IT-säkerheten för skyddsvärd verksamhet och information görs på nationell nivå. Möjligheten att utdöma böter till myndigheter som försummar säkerheten bör övervägas.

      För det andra krävs betydande kompetenssatsningar. Sverige har för få IT-säkerhetsexperter idag samtidigt som behov och efterfrågan ökar. För få utbildas idag och få anställs. För det tredje krävs förändringar av organisationskulturer på myndigheterna. IT-teknikens möjligheter nyttjas inte som den skulle kunna på grund av föråldrat tänkande och förlegade strukturer. IT-säkerhetsexperterna uppfattas ofta som besvärliga. För det fjärde är det hög tid att återupprätta ämbetsansvaret, som avskaffades 1976. Är Stefan Löfven en landsfader? Nej som någon sådan kommer Löfven aldrig att gå till historien. Snarare då, som någon uttryckt det, som en hustomte men med dålig ordning på nycklarna till visthusboden.

      Kanske hade jag hittat bort

      Den ena boken efter den andra. De avlöser varandra. Under sommaren blir det alltid fler lästa än under resterande tid på året. För att vi är mer lediga och därmed har mer tid för avkoppling. Konstigt egentligen att säga att vi har tid för avkoppling under sommaren. Det borde vi ju ha annars också. Året runt. Tid. Tid för vila. Lugn. Ro. Tid för att göra sådant som får oss att koppla av. Och ner. Min bästa avkoppling är just böcker. Att läsa. Mitt förhållande till böcker är det längsta jag någonsin haft. En kärlek utan slut. Att försvinna in bland orden. Förlora mig i berättelsen och glömma det som finns omkring. När jag lärde mig läsa blev jag frälst. Då visste jag att jag hade hittat hem. Eller kanske hade jag hittat bort.

      Just nu ligger över tjugo böcker i en trave bredvid min läsfåtölj (ja, jag har en sådan), och väntar på att bli lästa. Det är egentligen för många i kö för att det ska kännas helt bra, men det blir så ibland. När jag går in i en bokhandel kan jag inte låta bli att köpa en bok, och sedan en till, och en till. Jag lägger lika mycket pengar på böcker som jag lägger på kläder varje år. Om inte mer. De är lika viktiga för att jag ska kunna leva som allt annat vi konsumerar. De är mitt andningshål. De är frihet. Därför känns det skönt att alltid ha en hög med outforskade världar att luta sig mot när syret tryter och omgivningen trycker på.

      Jag läser verkligen det mesta och kan njuta av allt från fakta till fantasy. Men stiger du in i mitt vardagsrum som är lika mycket ett bibliotek är en övervägande del av böckerna deckare, historiska romaner, romantisk spänning eller skildringar som beskriver andra världskriget. Det är sådant som fängslar mig mest. Jag minns titlar, författare och handlingar i böcker mer än vad jag minns något annat. Precis som att jag levt mer där än i verkliga livet. Ett hem utan böcker känns för mig naket och otryggt. Det verkar vara en plats utan själ. Min kärlek till böcker gör att jag omöjligt kan slänga dem, och att låna ut en av mina böcker är inget jag gör lättvindigt. Det är nästan så att jag funderar på att lämna ut lånekvitto, eftersom jag är så rädd att en bok inte ska hitta hem igen. Ja, som ni ser är böcker något speciellt för mig. Jag brukar skämtsamt säga att om det är något jag kommer vara ledsen över att inte få vara med om när jag inte finns längre så är det alla böcker jag inte kommer få läsa.

      Skatten ingen bricka i maktspelet

      Magdalena Andersson (S) har helt plötsligt börjat signalera en vilja kring en skattereform. Strålande, kan tyckas – behovet av just det är skriande.

      Ekonomins funktionssätt på flera områden är genom dagens skattesystem satt ur spel, det tydligaste exemplet är bostadsområdet och att tro att skattesystemets utformning inte påverkar människors och företags val och beteende är aningslöst. Dessvärre så handlar finansministerns reformvilja inte om att reformera skattesystemet. Det är i själva verket ett maktspel, ett cyniskt försök att splittra alliansen. Inviten riktar sig till de Socialdemokraterna brukar beteckna som ”mittenpartier”, det vill säga C och L. Inom skattepolitiken är varken C eller L ”mitten”, de vill båda bland annat se sänkta inkomstskatter, sänkta eller borttagna marginalskatter och sänkta skatter för företag.

      Inom Alliansen är det snarare M som stretar emot, således ligger M:s ekonomiska politik närmre S – troligtvis av taktiska skäl därför att M fruktar en populistisk debatt om ”systemskifte”. Jag har vid flera tillfällen skrivit om behovet av en större skattereform och bortser man från det politiska spelet så borde det inte vara så svårt. Rimligtvis så skulle man kunna komma överens om vad som ska beskattas och att skatteuttaget ska göras på ett sådant sätt så att det påverkar ekonomins funktionssätt så lite som möjligt. Vi skulle helt enkelt behöva avpolitisera skattesystemet. Dessutom så är skattesystemet av uppenbara skäl en dålig metod för ekonomisk omfördelning, där skulle välfärdstjänster och transfereringar fungera betydligt bättre: skatterna påverkar hela samhället och för med sig breda spridningseffekter som är svåra, om inte omöjliga, att på förhand överblicka medan välfärdstjänster och transfereringar kan riktas mot specifika behov.

      Huvudregeln bör vara att det vi vill se mer av, exempelvis arbete, företagande och en rörligare bostadsmarknad bör beskattas lägre samtidigt som det vi vill se mindre av bör beskattas högre. Samtidigt skulle man kunna ta bort de subventioner som snedvrider ekonomins funktionssätt samt skapar osunda incitament som exempelvis subventionerna till byggbolagen och ränteavdragen. Med betydligt lägre inkomstskatter ökar människors disponibla inkomster och man skulle då kunna höja skatten på exempelvis konsumtion. Föreställ er en valrörelse där man inte käbblar om subventioner utan möjligtvis nivån på skattesatser och transfereringar. Där slaget om väljarna istället handlar om olika visioner för Sverige. En valrörelse präglad av djärva idéer för framtidens utmaningar. Skattesystemet bör vara stabilt, förutsägbart och förändras när samhällets förutsättningar ändras, inte i samband med varje regeringsskifte. Och skattesystemet bör inte cyniskt användas som en bricka i ett maktspel – samhällets hela funktionssätt är beroende av det.

      Vårdträdets historia avslöjad

      Förr var det vanligt att man hade ett stort vårdträd i anslutning till sitt boningshus. Så har jag också haft det nere på min dalsländska gård. En jättestor ask som nu tyvärr är döende sedan ett par år och som måste tas ner, vilket blir ett stort och sannolikt kostsamt projekt. Vårdträdet ansågs vara en garant för eller ett tecken på välfärd och lycka och fick inte fällas eller skadas. Ordet ”vård” betyder i detta sammanhang skyddsande. Ask, alm, lind eller ek var de vanligaste vårdträden. Jag har alltid funderat över när asken blev planterad och av vem. Ingen finns ju att fråga. Men nu vet jag!

      Den planterades den 7 november 1896 av min farfars far. Den var då ungefär 2½ fot hög. Den var en gåva från hans måg Anders Magnus Nilsson i Västra Torp. Hur kan jag veta så mycket om mitt vårdträd? Det är spännande som en deckare! Mellan 1888 och 1905 skrev denne Anders Magnus Nilsson dagbok. Den är ganska rapsodisk och ofullständig men innehåller en del mycket spännande notiser. Dagboken har nu bearbetats av släktingar till mig på långt håll, Kerstin Engström och Eva Stöckel. De har gett ut texten på eget förlag. I denna bok finns uppgiften om asken på min gård. Jag kommer att berätta lite om hur livet kunde gestalta sig i denna småbrukarfamilj ett par årtionden runt sekelskiftet 1900. Vi får inte veta så mycket om hustrun i Anders Magnus notiser. Under 18 år födde hon med en närmast kuslig regelbundenhet 9 barn, ett barn vartannat år. Var det amningen som var familjens preventivmedel? Hur klarade sig familjen undan barnsjukdomarna?

      Två gånger slår smittsamma sjukdomar till. Detta var ju före vaccination mot barnsjukdomar och moderna läkemedel som antibiotika. 1893 får fyra barn scharlakansfeber och en flicka är nära att dö. 1897 får fyra barn difteri och den lille pojken Oscar Mauritz dör, knappt två år gammal. Anders Magnus är noga med att ge namn till sina kor, tjurar och hästar. Inte mindre än 22 olika konamn finns med i dagboken. Han hade säkert en nära relation till sina kor, bland annat med noggranna uppgifter om deras sexuella utsvävningar, det vill säga besöken hos bygdens olika tjurar. Intressant är att Anders Magnus köper benmjöl för att förbättra skörderesultaten. Ja, han sparar också alla ben från hemmaslaktade djur och åker till den så kallade benstampen i grannsocknen för att få benmjöl. Detta var före konstgödselns tid. En lite udda notis: I juni 1895 hade Värmlands nations kör från Uppsala kommit till Dals-Eds kyrka och sjungit för 700 personer! Nu är det kanske dags att kontakta trädfällningskillen innan höststormarna slår till.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se