• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Inget rum för känslor

      Foto: Isabell Höjman / TT

      För två år sedan tyckte jag att döden började kännas mer lockande än att fortsätta leva. För bara två år sedan led jag av svår ångest, och var så trött att jag önskade att allt kunde få ett slut.
      Varför känner jag mig isolerad och rädd? Varför har jag alltid hög puls och ont i magen? Är det bara jag som känner så här? Vi tror det, för ingen pratar om det. Inte på riktigt. Inte i vardagen. Vi pratar om det på ett högre plan. Politikerna ska ta krafttag och ger myndigheter pengar för att utföra diverse åtgärder. Arbetsplatser skriver handlingsplaner för att minska stressen. Och så långt är allt bra. Felet är att vi inte pratar om det med varandra. Vänner emellan, inom familjen, på arbetsplatsen och i skolan. Trots att media rapporterar om det mer än någonsin är psykisk ohälsa fortfarande skamfyllt och ett obekvämt ämne. Psykisk ohälsa ska sopas under mattan och läka av sig självt. “Vila lite så ska du se att det går över”, säger man och ger en klapp på axeln. Tänk om det vore så enkelt.
      Jag lider av psykisk ohälsa. Det syns inte på mig och märks oftast inte om du möter mig en helt vanlig torsdag ute på stan. Jag klarar av allt som jag klarade innan jag blev sjuk och kan leva i stort sett som jag vill. Jag är skämtsam, glad, tränar på hög nivå, jobbar heltid, är spontan och levnadsglad. Det innebär dock inte att jag mår bra hela tiden. Jag blir lätt trött, nedstämd och blir stressad av sådant som är otydligt.
      Tecknen på psykisk ohälsa finns där om man tittar noga. Tyvärr vågar inte så många göra det. Vill vi verkligen höra svaret när vi frågar en annan människa hur den mår? Jag tror inte det. I så fall skulle vi inte känna att vi behövde ljuga och säga att allt är bra, för att skona andra från att prata om något så jobbigt som känslor. Och skulle någon mot förmodan våga säga att den inte mår bra, vet vi inte hur vi ska reagera.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Det som drev mig in i utmattning och psykisk ohälsa var stress, press, förväntningar och berg av undertryckta känslor. Det i kombination med min vilja att alltid vara stark och göra allt perfekt kastade till slut in mig i ett mörker jag inte trodde kunde finnas inom mig. Jag tror att många hamnar i psykisk ohälsa för att det inte finns rum för känslor idag. Det är där det felar, för vi måste börja vara ärliga om vår smärta, hur obekväm den än är. Vi måste börja prata om det som skaver och gör ont, och sluta tro att psykisk ohälsa är ett tecken på svaghet.
      Och det viktigaste av allt. Vi måste börja lyssna på riktigt. När vi frågar någon hur den mår måste vi våga höra svaret oavsett hur mycket det skaver, och sedan vara beredda på att hjälpa.

      Bergsbestigning

      Knappt hemkommen från klubben gav Bertie Wooster till ett hojtande.
      – Jeeves, är du där!? Säg inte att du gått ut när jag just kommit hem!
      Hushållets butler, Jeeves, skyndade ut i tamburen för att hjälpa sin arbetsgivare med att få av sig rocken och galoscherna.
      Tio minuter senare satt de tillrätta i vardagsrummet, där elden sprakade gemytligt i den öppna spisen. Bertie svepte sin cocktail och fyllde nervöst på glaset med en ny omgång Old Fashonad.
      – Jeeves, sa han, kommer du ihåg resan vi gjorde till Grönland för två år sedan?
      – Omtumlande, Sir, sa Jeeves och gned förstulet vänsterhanden med det  köldskadade långfingret – ett minne från just den resan.
      – Exakt, Jeeves. Då minns du säkert också, fortsatte Wooster, att jag störde mig på isbjörnarna som kom dräglande efter något ätbart så snart vi lämnade hotellet. Allt som stod oss till buds var en brådstörtad reträtt tillbaka in på hotellet.
      – Yes Sir, sa Jeeves. Deras påflugenhet var en daglig prövning.
      Bertie nickade ivrigt.
      – Och som de luktade. Den där osnygga pälsen som  de envisades med att lufsa omkring i.
      – Definitivt Sir, sa Jeeves. En beundransvärd iakttagelse. Jag föreställer mig hur en pälsrengöring skulle hälsas med bifall från öns turistnäring.
      Det som nu lockar mig är ett ställe så till den grad fritt från lortbjörnar att en del äventyrare sägs ska sakna dem,  haha!
      – Haha, ekade Jeeves.
      Wooster fyllde för tredje gången sitt glas , hans betjänt däremot avböjde. Wooster harklade sig högtidligt och sa.
      – Vi ska bestiga Mount Everest, Jeeves. Varken mer eller mindre. Vad säger du om det?
      Utan att  med en min röja sina tankar tömde Jeeves sitt glas till ungefär hälften, sedan sa han.
      – En beundransvärd  ide’, Sir. Jag utgår självfallet ifrån att ni skämtar!
      – Ingalunda, Jeeves. Brukar jag skämta?
      – Inte som jag kan påminna mig, Sir.
      Jeeves torkade sig i pannan med en nystruken linnenäsduk. Sedan sade han.
      – Får jag påminna om att det vi talar om inte rör sig om någon behändig liten söndagspromenad med spatserkäpp och en vårblomma på kavajslaget. Glöm inte, Sir, att den antydda alptoppen råkar vara världens högsta berg…
      – Det vet jag fuller väl, sa Wooster. Men ni är ju en man i sina bästa år och vid en avundsvärt robust vigör, något man vid gud inte kan beskylla mej för, haha. Men var förvissad om att mina tankar följer dig hela vägen, upp såväl som ner. Därutöver blir det mitt personliga bidrag att upprätta vårt basläger nedanför berget. Anskaffning av packåsnor, som sägs vara genuint arbetsskygga. Och någon måste ju ta sig an allt detta kostsamma stök med mat och dryck, Jeeves. Jag tänker mej dessutom att vi ska fira nedkomsten med fyrverkerier i en omfattning som kommer att lysa upp hela den åbäkiga bergskedjan. Påminn mej om att inte glömma kortvågsradioutrustningen för kommunikation. Plåster mot de ofrånkomliga fotblåsorna. Förlust av en eller annan tå får vi räkna med.
      Här hördes ett svagt kvidande från Jeeves. Han drack ur det sista i sitt glas, sedan reste han sig ceremoniellt.
      – Vad gör du?! frågade Wooster.
      – Jag går för att packa mina tillhörigheter, Sir. Kort sagt: jag säger upp mig! Bestigandet av världens högsta och mest nedskräpade berg måste rimligen överstiga vad man kan begära av en butler med mina kvalifikationer.
      Wooster satt förstummad, häpen över sin betjänts frispråkighet. Hans blinkningar röjde intensiv tankearbete, och ett beslut såg dagens ljus.
      – Äsch, jag skämtade bara, Jeeves. Att ni skulle överge mig ingår inte i min världsbild. Vi glömmer Mount Everest med sina överfulla papperskorgar och oset från gatuköken. Hur skulle jag nånsin klara mej utan er, Jeeves? Jag som på egen hand inte ens kan knyta en smokingfluga! Tanken svindlar! Nej Jeeves, vi vänder blad och besöker min moster Sofrine på godset Hamton Marsh.
      – Very good, Sir, sa Jeeves. Och jag tar gärna ett halvt glas till.

      Hotet från hotellfrukosten

      Foto: Leif R Jansson/ TT

      På lördagen hade vi mött våren i Göteborg, jag och lilla familjen. Spårvagnen passerade Avenyn och vi log unisont mot livet för en stund. En stund senare fick min pojke äntligen se hajarna på Universeum och jag var genuint lycklig över att få vara med om det här.
      Euforin försvann dock när söndagsmorgonen tog vid. Gårdagens lövtunna vårjacka hade gjort mig till ett förkylt vrak och samtidigt passade pollensäsongen på att sparka mig rakt på skiljeväggen. Sedan blev det ännu värre. Vid hotellfrukosten förvandlas vi nämligen alla i grunden, till det sämre. Människosläktet är som värst när det vankas gratis frukost. Det är något som är direkt osympatiskt med nyvakna människor som dessutom är giriga och egoistiska. Nattgruset i ögonen, en raggardusch av lättja och sedan få valuta för sina pengar – till vilket pris som helst. Det gör mig skör.
      Den här gången hängde smockan i luften redan borta vid leverpastejen. En farbror, marginellt yngre än sköldpaddorna på Galapagosöarna, trängde sig oblygt förbi där jag stod i kön. Jag gjorde tydliga fnysljud med min pollenhärjade näsa, men han brydde sig inte. Hans beteende färgade av sig på mitt. Jag markerade genom att sträcka mig efter saltgurkan alldeles intill honom. Men han parerade genom att rotera ett halvt varv och lyckades därigenom blockera min väg. Skamset gick jag tillbaka till min plats.
      Jag satte mig bredvid min kvinna. Hennes bricka gjorde mig om möjligt ännu mörkare. Hennes bricka var utsökt i vanlig ordning; fruktcocktails, smoothies med färgglad topping och frallor med till synes sedan länge planerade kombinationer. Min egen tallrik ser däremot alltid ut som om Skogaholmslimpa kraschlandat i en charkdisk.
      Min vårnaiva eufori var som bortblåst och jag beslöt mig där och då för att bli som alla andra. Jag må vara reumatiker, men jag är nästan två meter lång och väger närmare 100 pannor – även jag kan vara osympatisk med lätthet. Jag halsade tre glas äppeljuice direkt vid maskinen. Jag halvträngde mig vid brieosten och rafsade åt mig de finaste apelsinklyftorna mitt framför nästan på tioåringar. Jag var nu en i mängden. Jag lät mig inte ens bekymras över mitt myntinkast därbak när jag något senare lutade mig framåt mot äggröran.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag minns första gången som jag var på hotell med min käresta. Hon hånar mig än i dag för att jag tog med mig en egen handduk till det där spa-et i Sunne. Sex år har gått sedan dess och för varje hotellfrukost blir jag en sämre medmänniska. Nu vill jag ha bonusnätter och croissanter till jag mår illa. Jag armbågar mig fram till pannkakorna alltmedan fotfolket plockar undan mina halvuppätna tallrikar. Jag är mätt, bortskämd och fördomsfull.
      Och jag tänker på hur mina vänner ute på Hammarö har det, varje helg.

      (S) utrikespolitik i praktiken

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Den rödgröna regeringen säger sig utöva en feministisk utrikespolitik med den feministiska utrikesministern Margot Wallström i spetsen. Det är gott och väl och mycket lovvärt.
      Vad den feministiska utrikespolitiken innebär i praktiken är dock till stora delar höljt i dunkel om inte viss vägledning kan hämtas utifrån ett antal famösa ställningstaganden och uttalanden av utrikesministern. Tidigt i sin karriär som utrikesminister lyckades Margot Wallström reta upp Saudiarabien med ett antal mindre välbetänkta uttalanden. Något som föranledde vår ärade monark kung Carl-Gustaf att behöva uppsöka ort och ställe för att medla och gjuta olja på vågorna.
      Wallström var också tidigt ute med att erkänna Palestina som egen stat; något som förutom Sverige endast ett fåtal företrädesvis mindre länder också gjort. Det åstadkom en djupfrysning av relationerna med staten Israel. Huruvida ett erkännande av staten Palestina i aktiv grad kan bidra till en bestående fred i Mellanöstern är skrivet i stjärnorna.
      Förvirringen med Wallströms uttalanden vid Folk och försvars konferens i Sälen i januari i år gjorde med all önskvärd tydlighet klart sprickan mellan utrikesministern och försvarsminister Peter Hultqvist. Man får det bestämda intrycket av att Wallström har en egen agenda. Frågan är bara om den är sanktionerad av vår otydlige statsminister.
      Miljöpartiet och delar av socialdemokratin med Margot Wallström i spetsen vill att Sverige ska skriva under FN-deklarationen om förbud mot kärnvapen. Under utrikesdebatten i riksdagen härförleden ifrågasatte Wallström Nato gång på gång. Hon undrade retoriskt hur det står till med Nato med tanke på vem som är dess överbefälhavare – alltså USA – och ”verkligen bestämmer i Nato”. Det är fullkomligt häpnadsväckande uttalanden av en svensk utrikesminister. Alldeles oavsett om vi väljer att gå med i Nato eller inte har Sverige som land ett stort intresse av att Nato finns och förblir starkt. Sveriges säkerhet är avhängigt Nato. När vi talar om att bygga säkerhet tillsammans med andra är det i praktiken Nato som åsyftas. Det är därför som Sverige har undertecknat ett värdlandsavtal med Nato för att underlätta att ta emot hjälp i en konfliktsituation. Sverige är redan inbäddat i Natos säkerhetsarkitektur.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Den rödgröna regeringen arbetade hårt för att få en plats i FN:s säkerhetsråd. Ett av de bärande motiven var att verka för att åstadkomma en större öppenhet och transparens i FN-organisationen. Nu har det blivit full cirkus om den rapport om utvärderingen av Sveriges kampanj för att komma in i FN:s säkerhetsråd, som rapportförfattaren ambassadör Anders Liden personligen lämnade på UD. Plötsligt var rapporten ”försvunnen” men nu har den återuppstått för att kunna visas för utrikesutskottets ledamöter. Så var det med den transparensen. Därför känns det mera angeläget än någonsin att låta sosseikonen Wallström flytta ur Arvfurstens palats och styra kosan hem till Hammarö för gott.

      Hur skulle jag kunna låta bli?

      Foto Hasse Holmberg / SCANPIX

      Nej, inte kan jag skriva ännu en krönika om våren och lättnaden över att vinterhelvetet äntligen är slut?
      Inte heller kan jag väl tjata om krokusfloder och scillamattor och sädesärlor en gång till? Och visst måste det för länge sen vara färdigtuggat om gåssträck och islossning och öppet vatten? Men vad ska jag då skriva om, när våren just nu är solen i mitt universum? När nästan allt jag gör, knyter an till våren?
      Nu vill jag städa. Och på något mystiskt vis njuter jag av det, även om startsträckan är lång. Det starka, obarmhärtiga aprilljuset, som ännu inte har mildrats av trädens lövmassor, avslöjar alla skavanker i vårt hem. Så fram med dammsugare och trasor och rengöringsmedel och polermedel! Svisch, svisch! Hejåhå! In i minsta skrymsle, in i minsta vrå! Rent blir det. Blankt. Fräscht. Luktar gott. Och på morgnarna släpar jag mig upp ur sängen med svårartad träningsvärk i muskler som inte har använts på ett bra tag.
      Nu vill jag ta promenader, vilket inte på något vis är unikt för våren, men vinterns ganska förfärliga och samtidigt nödvändiga pliktpromenader har ersatts av ljuvliga strövtåg med sylvasst skärpta sinnen: där har blåsipporna kommit, där ett svanpar, där tittar årets första pestskråp upp, och där sjunger koltrasten – vackert, djärvt ekvilibristiskt! Mestadels går jag ensam, men på söndagarna har jag numera sällskap av ett barnbarn, och våra promenadsamtal rör sig om allt från böcker till gamla släktingar. Och så tittar vi på islossning och blommor och fåglar och annat vårigt.
      Nu vill jag vara ute på balkongen. Den har västerläge, och när solen lyser blir det varmt där, stundom lite väl varmt, och då är det parasoll som gäller. Att sitta utomhus under ett parasoll utan att frysa är ju bara helt gudomligt, och där utanför i parken hör jag barns lek och dunkandet av en boll som dunsar ner från basketkorgen. När jag reser mig upp och tittar ut över parken ser jag soldyrkande människor på filtar, längre bort är det ett picknickgäng, och när det är vernissagefredag myllrar vår gata av folk som är ute för att mingla och titta på nya utställningar, kanske rentav köpa ett konstverk. Stan lever upp igen, och den bästa stadsdelen, härliga Herrhagen, visar sin allra finaste sida den här årstiden.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Nu vill jag träffa folk, ställa till med fest, sippa rosé på uteserveringar, njuta av solglitter i vatten, av fontäners plaskande och av den explosion av liv och skönhet som naturen bjuder. Jag målar tånaglarna röda och plockar fram sandalerna, och oj, vilka bleka fötter! Men härligt att få vifta med tårna i den varma solen!
      Och nejdå, inte skulle den här krönikan handla om våren, absolut inte, men när jag tittar på den lilla vitsippsbuketten som står här på bordet, undrar jag bara: Hur skulle jag kunna låta bli?

      Vi kan bättre än så här

      Foto: Jonas Ekströmer / TT

      Man kan lugnt påstå att informationssamhällets guldålder är här då snart sagt alla svenska medborgares mobiltelefoner rymmer hela mänsklighetens samlade kunskap. Men trots detta är det ofta känslan av enfald som dröjer sig kvar.
      Sensationsjournalistik och arga digitala lynchmobbar trängs på internet tillsammans med kattbilder och brunbrända ben. Kändistyckonomer och middagsbilder som varvas med populistiska utspel från både höger och vänster lämnar mittfåran försvinnande smal och i politiken går det svindlande fort; från i princip öppna gränser till just de murar vi blev lovade aldrig skulle byggas strax därefter. Istället för att verkligen förkovra sig i en närmast outsinlig källa av kunskap konsumerar vi likt missbrukare slagkraftiga rubriker i en rasande fart. Istället för att filosofera över livets umbäranden och skeenden förlitar vi oss på att Facebook ska berätta för oss vad vi ska tycka idag där källkritik endast praktiseras den 1 april.

      Det kanske mest brutala exemplet på när det går för fort är Benny Fredrikssons, tidigare chef för Kulturhuset i Stockholm, självmord. Han beskrevs av anonyma källor som en despot som utövade ett veritabelt terrorvälde över de anställda. En av de värre anklagelserna var att han ska ha tvingat en anställd kvinna till abort. Aftonbladets kultursida gick i bräschen för det drev som tvingade bort honom från sin tjänst. Att flera av anklagelserna som riktades mot honom senare visade sig vara felaktiga och att sociala medier sedan svämmade över av hyllningar, såväl för hans kulturella gärning som hans karaktär, visar att det, som i de allra flesta fall, fanns en mer nyanserad bild av honom. Men i debattklimatet som rådde under hösten fanns inte utrymme för nyanser och för det betalade Benny Fredriksson det högsta priset.

      Nu senast översköljdes vi av människor iklädda knytblus. Denna manifestation handlar om att stötta Svenska Akademiens nu avgångna ständiga sekreterare Sara Danius. Utan att ta ställning i sak förundras jag över hur snabbt genusanalysen ”man ofredar kvinnor, två kvinnor får ta fallet” blir till odiskutabel sanning. För vem av oss vet egentligen vad som sagts och gjorts bakom Börshusets stängda dörrar? Hur kan vi kollektivt vara så säkra på att Sara Danius var den ledare som hade förmåga att samla ihop spillrorna av Akademien igen och lotsa den igenom krisen?

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Något olustigt kommer över mig när snart sagt samtliga statsråd så tydligt tar ställning för en sida när det är helt uppenbart att ingen egentligen vet vad som har hänt. Som republikan smärtar det att tvingas konstatera att den enda som tycks ha hållit huvudet kallt i allt detta är Kungen.
      Någonstans är jag trots allt optimistisk. Vi kan så mycket bättre än så här. Men ansvaret, när vi nu snart ger oss in i en valrörelse, vilar tungt på politikerna. Mina råd inför alla debatter som snart kommer att hållas i såväl TV-studior som på torg: håll huvudet kallt, missförstå inte din motståndare medvetet, visa respekt och utgå ifrån att din politiska motståndare vill landet väl men har en annan analys. Var sakliga, så kommer väljarna att belöna er.

      Skäggets återkomst

      Interiör från rak- och frisersalong med adress Kungsgatan 16 på en bild tagen runt 1920. Foto: Okänd/Värmlands Museum

      Låt oss prata om skägg. Låt oss prata om att det är 1800-talsskäggen som har återkommit och med dem de barbershops som senaste tiden öppnat i Karlstad. Låt oss burra ner oss i skägghistorien!
      På 1800-talet var det modernt med skägg. Stora skägg. På fotografier ser vi välformade omhändertagna skägg på ståtliga herrar. Det är dock lätt att gissa att det även vandrade en del ovårdade skägg på Karlstads gator, särskilt med tanke på hygiennivån i övrigt. 1889 byggdes Sockerslottet med badrum och då var det en lyxig nyhet som de flesta bara kunde drömma om. Vatten fick hämtas i pumpar på olika ställen i staden, eller i älven. Badrum med toalett inomhus var inte att tänka på för de flesta förrän på 1940-talet när folkhemsbygget satte igång med ökad standard för alla.
      I vilket fall, män har kanske alltid vårdat sina skägg. Arkeologer har hittat flintaverktyg från stenåldern som troligtvis använts som rakblad. Genom historien, (så även idag), har skägg använts för att markera status och identitet. De romerska slavarna under antiken tvingades bära skägg när det var modernt att vara rakad. Men när det sedan blev inne med skägg, fick de raka sig. Ett mycket synligt tecken som skiljde dem i status och klass.
      Men 1800-talet är den längsta sammanhängande period närmast i tid då de flesta män anammade trenden att skapa ansiktsfrisyrer. Under 1700-talet var mustaschen ett kännetecken för soldater, vilket spred sig gradvis bland civila unga män. Polisongerna däremot, var mode hos den franska revolutionens män och användes av européer som ansåg sig radikala. Till Sverige kom polisongerna via sjöfarten där grosshandlare i Göteborg tog sig an det europeiska modet.
      Men det var konstnärer, vetenskapsmän och journalister som startade den riktigt stora vågen av skägg här i Sverige och framåt 1860 syns skägg på de flesta män, vilket också är tydligt på bilderna i Värmlands Museums bildarkiv. Arbetare hade ofta buskiga mustascher eller enkla helskägg medan överklassen hade mer ordnade och kreativa frisyrer. Uppfattningen var att skägg var bra för hälsan och skyddade mot sjukdomar i lungor, hals och tänder.

      Gustaf Fröding

      Så kom 1900-talet och flera faktorer bidrog till att de flesta manshakor blev slätrakade mer eller mindre ett helt århundrade. I det moderna samhället som växte fram började skägg anses ohygieniskt. År 1907 gjordes ett experiment i Frankrike där en ung dam fick kyssa en man utan skägg och en man med skägg. När man tog prover från hennes läppar visade det sig att den skäggige mannen hade fört vidare en ”svärm av otäcka mikrober”… Detta beskrivs i ”Skäggboken” av Naver, Thorsson och Bergstedt som kom ut 2013 (en bok som i sig är ett tecken på skäggets återkomst). Här hemma skulle ”lortsverige” bort, så under mitten av 1900-talet koncentrerade vi oss fullt ut på hygien och effektivitet i det moderna land som skulle byggas. Även om studier i dag har visat att rakade kinder har fler bakterier än skäggiga så var det information som inte hade kommit fram än. En modern man var slätrakad och det växte fram ett mansideal där ungdomen hedrades. Energi, disciplin och lagarbete förknippades med ett rakat ansikte i motsats till en auktoritär patriark med skägg.
      Sen kom första världskriget, vilket blev den riktiga dödsstöten för skäggen. Gasmasken, som var ett måste för alla hundratusentals män i de europeiska skyttegravarna, slöt inte tätt mot ett skägg. Redan år 1901 hade amerikanen King Camp Gillette fått patent på det utbytbara rakbladet och han försåg nu den amerikanska militären med 3,4 miljoner rakhyvlar. Gillette marknadsförde flitigt idén om den moderne och framgångsinriktade mannen, som självklart hade en nyrakad haka.

      Terese Myrin, Värmlandsantikvarien.

      Det dröjde fram till 1970-talet innan skägg, och även de långa polisongerna kom tillbaka. Flera skägg odlades då för att markera att man stod utanför normen, som hippies eller vänsterskägg. Yuppieåldern på 1980- och 90-talen var renrakade tider, förutom kanske lite George Michael-stubb. Men vad har hänt nu de senaste åren? Jo nu ser vi de stora skäggen igen, och det är verkligen 1800-talsskäggen som fått en återkomst och med dem en marknad för barberarsalongerna. Jag har använt en bild av Gustaf Fröding, (som hade sina stiliga perioder) från Värmlands Museums bildarkiv. Varsågod! Den går att ta med sig till barberaren och säga ”Jag vill ha ett skägg som mannen på bilden” och det kommer ligga helt rätt i tiden!

      Rädsla hotar demokratin

      Foto: Friso Gensch/dpa via AP

      Att benämna attentat som ”terrordåd” är problematiskt och bör göras med försiktighet. Terrorism är per definition att skapa fruktan genom våld och att göra det i ett politiskt syfte.
      Mönstret är oftast detsamma. För det första att skapa rädsla och oro. För det andra vill de skapa misstro mot förmågan hos regeringar och regimer att upprätthålla rättsstaten och ge skydd åt medborgarna, vilket i sin tur leder till att regimer överreagerar. Den otrygghet som skapas leder till polarisering och rop på starka ledare, samtidigt som det underminerar demokratins grundvalar. Att överreagera så, det är att spela terrorismen i händerna och ge terrorister precis den makt som de vill ha för att uppnå sina syften.
      Mitt på dagen, mitt i huvudstaden rammades människor för ett drygt år sedan till döds av en lastbil. Ett fruktansvärt attentat, ett attentat utfört av en enskild person och där ingen organisation tagit på sig dådet. Det är också i sammanhanget viktigt att inse att även när organisationer som till exempel IS tar på sig skulden för attentat, är det långt ifrån säkert att så är fallet. Det är ett sätt att låta terrororganisationer göra sig större än vad de är. Under eftermiddagen den 7 april 2018 rapporterades så om ännu ett attentat, precis ett år efter händelserna på Drottninggatan. Den här gången i den tyska staden Münster. Återigen ett fordon som använts som vapen och än en gång dödade och skadade människor. Om det ännu en gång är en ensam gärningsman, det är inget som är känt i skrivande stund.
      Vi bör vara eftertänksamma och vaksamma mot opinionsbildare som nu skanderar att ”vi har varit naiva”, ropar på mer kontroll, fler begräsningar, mer övervakning och så vidare. Det är ett farligt förhållningssätt. Ett förhållningsätt som spelar just terrorn i händerna. Denna överreaktion, till följd av rädsla är precis det som terrorism vill åstadkomma; Att vi som vill ha ett öppet och demokratiskt samhälle blir så rädda att vi skräms till den grad att vi upplever varje attentat och våldshandling som organiserad terrorism. Även i de fall där det är enskilda människors vanvett som är orsaken. Då om någonsin sätter vi ett farligt vapen i händerna på terrorismen – vår egen rädsla, våra fördomar samt ropen på ökad kontroll och starka ledare.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Låt inte skräck och rädsla för terror börja styra våra liv. Sälj inte ut demokrati, öppenhet, integritet och frihet i jakten på att kunna kontrollera det okontrollerbara. Terrorism kommer aldrig att kunna stävjas med ökad kontroll, militärmakt och vapen. Kom så här tre decennier senare ihåg vad som fick en odemokratisk supermakt i öst med satellitstater och kärnvapenmakt, stark nog att förstöra jorden flera gånger om, att falla i sönder på några få år. Det var inte terrorbalans eller upprustning. Det var i stället i hög grad att folk gick ut på gator och torg och övervann sin rädsla. Frihet, öppenhet och demokrati kan övervinna alla kanoner i världen; men då måste vi tro på demokrati, frihet och rättsstat och vi måste med bibehållet omdöme övervinna vår rädsla.

      Nyckeln till alla rum i mig

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      För drygt tre år sedan nämnde jag i en krönika att min barndomsdröm var att bli arkeolog. Jag ville gräva upp vår historia och skapa en bättre inblick i det som lade grunden för samtiden.
      Innan min farfar gick bort gav han mig ett set med verktyg. Jag använde dem för att göra arkeologiska expeditioner på bland annat mormors bakgård, till hennes stora förtret. Man hade kunnat tro att trädgården invaderats av sorkar och mullvadar, men det var bara jag.
      Någon arkeolog blev jag dock aldrig. Men jag fick fortsätta mitt grävande som journalist. Min nyfikenhet inför det förflutna var faktiskt en av anledningarna till att jag sökte mig till just Karlstads-Tidningen. Jag drogs till de historiska nedslagen och jämförelserna med nutiden.
      Det förflutna är ovärderligt för att kunna få ett grepp om både samhällets utveckling och sin personliga utveckling. Man ska inte stirra sig blind i backspegeln, men jag tror att vår bakgrund är en nyckel som kan öppna många inre rum och få våra perspektiv att expandera.
      Med det sagt kan jag avslöja att jag äntligen börjat släktforska. Det är något jag velat göra i många år, men det har känts så stort och svårgreppbart. Min släkt har många lösa trådar på båda sidor. Förhoppningsvis kommer jag under den här processen kunna knyta ihop några av dem och upptäcka släktingar som jag inte visste att jag hade.
      Ju äldre jag blir, desto större behov känner jag av att analysera min identitet och söka ett större sammanhang. Jag ser det även som en rejäl insättning på mitt vuxenkonto. Om det är något som genererar en avsevärd mängd vuxenpoäng så är det väl ändå släktforskning?
      När jag skriver denna krönika har jag precis bekräftat en beställning på DNA-prov med syftet att göra en grundläggande kartläggning av vem jag är. Hur splittrad är jag egentligen? Vilka byggklossar formar mig? Jag tillhör inte de som tror sig vara 100 procent av något.

      Tim Sterner, krönikör

      Det finns forskning som visar att den moderna människan har funnits i omkring 300 000 år. Att samtliga förfäder ska ha kommit härifrån känns inte särskilt troligt. Jag skulle nog påstå att det är en omöjlighet. Mitt blod är en cocktail som blandats under mycket lång tid.
      Som värmlänning lär man väl ha en hel del finskt och norskt i sig. Baserat på mitt efternamn antar jag att det finns en tysk anknytning också. Jag har även fått berättat att jag har en koppling till valloner.
      I övrigt består min karta av väldigt många tomrum som jag hoppas kunna fylla. Det får tiden utvisa. Jag lyckades övertala min sambo att beställa ett DNA-test också. Man kan ju hoppas på att resultaten inte visar ett släktskap. Det hade varit en intressant vändning. Det kanske visar sig att jag hela tiden grävt min egen grav.

      Jan Hölster 

      Som så ofta om somrarna i yngre dar slog jag mig ner i solgasset utanför  marinans klubbhus. Satt så en stund och betraktade båtarna. Då får jag se en av klubbens veteraner komma lunkande upp från bryggorna.
      Mannen hette (och heter fortfarande) Hölster och var en gammal bekant. Vad som direkt stack mig i ögonen var den tjockt bandagerade högerhanden.
      – Får man slå sig ner, sa Hölster efter att ha satt sig med ett melodiskt klirr från öronringarna.
      – Vad har hänt med din hand? frågade jag.
      Hölster lotsade med visst besvär in en portion snus i munnen, det gjordes med fel hand, men till sist fick han laddningen på plats.
      – I ett svagt ögonblick hade jag lovat bygga en snickarbod till barnbarnen, sa han. Dessvärre ville det sig så illa att jag under arbetets gång råkade prestera ett rejält felslag med hammaren mot högerhanden. Det drabbar mej som vanesnusare extra hårt eftersom just högerhanden är den som används vid en korrekt snushantering.
      Hölster höll upp bandaget framför sig och betraktade det fientligt.
      – Vad du ser här, sa han, är resultatet av ett brott på två av mellanhandsbenen efter träffen med hammaren.
      – Illa, sa jag, men hur gick det med snickarboden?
      – Det ‘bidde’ ingen snickarbod som far min skulle ha uttryckt det, sa Hölster.
      – Så vad ‘bidde’ det?
      – På lite håll påminde den mest om en hundkoja, fortsatte Hölster, och tanken på att skaffa hund slog rot i familjen. Till våren blev vi således med hund, och efter mycket rådslående hade vi bestämt oss för en mellanschnauzer. Hans namn är Bravo. 
      Under tiden jobbade jag vidare med snickarboden/hundkojan, och en sak är då säker: det gick åt rasande mycket virke. Jag sågade och gick an, provade och försökte på nytt. Lade till och drog ifrån. Massor av spik och skruv hanterades.
      Hölster flyttade nu över snuset till munnens babordsida. Sedan sa han med en ofrivillig grimas.
      – Jag har aldrig funnit mig väl tillrätta med verktyg, det har jag efter min pappa. Men till sist ansåg jag ändå kojan i det närmaste redo för inflyttning, och ungarna och hunden var inte sena att att krypa in på prov, detta således innan jag ännu hunnit ombestyra golvet… Hunden var lika snabbt ut igen, besviket gläfsande över bristen på komfort. Barnbarnen följde snart efter.
      Till sist blev det min tur att inspektera byggnadsverket.
      Hjälpt av påskjutande kroppsarbete från familjen klämde jag mig in i kojan… Sittande bland myror och annat småkryp redovisade jag mina intryck för familjen utanför. Ganska snart fick jag de första känningarna av den uppträngande vätan underifrån. Samtidigt började representanter för trädgårdens myrstack ansätta mig som lovligt byte och utan att min suveräna överlägsenhet i storlek generade dem det minsta.
      Blöt om byxbaken och attackerad av myrorna blev jag ganska snart klar över att detta projekt knappast skulle resultera i vare sig snickarbod eller hundkoja. En tanke bland flera var att göra om hundkojan till en mjärde, ett lömskt och burliknande fångstredskap med trattformade ingångar som lockar fisk att simma in utan förstånd på hur den skall ta sig ut igen. Förslaget röstades bort av familjen. Till sist enades vi om att förvandla den eländiga skapelsen till en sump, således en lådliknande förvaringsplats för fångad fisk fram till dess att den tillagas.
      Hölster tystnade och satt en stund och betraktade inåtvänt en förbipasserande skogsmyra.
      – Hur slutade historien, frågade jag till sist.
      Hölster bedömde vindriktningen och deponerade sedan en mäktig loska bakom bänken.
      – Vi fick praktiskt taget aldrig någon fisk, sa han, så vi drog upp sumpen på land och lät den sluta sina dagar som ett välbehövligt bidrag till vinterns vedförråd.

      Äntligen är april här!

      Foto: Erlend Aas / Scanpix

      Trots att vintern inte riktigt vill släppa taget om oss än och snön ligger kvar lite här och var i trädgården så känns våren i luften. Ljuset är tillbaks och dagarna är längre. Äntligen är det dags att rå om trädgården litegrann, kika runt på vad som hänt där under vintern och tänka igenom vad som behöver förnyas eller tas om hand lite extra i år. Börja med att räfsa ihop gamla löv och sopa kvistar från altanen, ställ fram några utemöbler till en kopp kaffe i solen och om du har ett växthus, är det aldrig fel att vårstäda där också. Kanske har en ruta dukat under för snön och behöver bytas ut? Att bättra på stommen i trä eller järn med lite ny färg är också bra att göra nästan varje år och lättast att göra nu när det är tomt på växter. Sist men inte minst, gå över rutorna med fönsterputs en vända, så att växthuset är helt redo för en ny säsong. Lite pyssel som sagt, men det är mödan värt. Växthuset är just nu den ultimata platsen för de tidigaste frösådderna. Tomaterna, kronärtskockan och paprikan som jag sådde i slutet av februari har vuxit till sig rejält, så de har fått större krukor och mer jord att växa i. Om de står för varmt inomhus kan de lätt bli lite gängliga, så under dagens ljusaste timmar flyttar jag ut dem i växthuset, där det är lagom svalt och därför perfekt för att skapa kraftiga plantor. Man får bara inte glömma att ta in dem till kvällen.
      Trädgårdens buskar kan också behöva lite omvårdnad. Det gäller främst de buskar som blommar sent på säsongen, som till exempel perovskia och lavendel. De kan ofta se lite rufsiga ut så här års och behöver en omgång med sax eller sekatör. Så snart man ser att det börjar komma upp nya skott är det dags. Att klippa ur buskar gör att det kommer nya friska skott, man vitaliserar plantan och den blir på så sätt tät och frodig. Däremot, buskar som hägg och syrén som blommar tidigt, kan man låta vara tills dess att blomningen är över. Vill du ha en hel lång rad av lavendelplantor till en framtida kant eller en rabatt, så passa på att ta sticklingar när du ändå klipper ner den. Det är det bästa sättet att få massor av växter helt gratis. Även att byta med vänner och bekanta är roligt och inspirerande. Själv har jag tagit lavendel, rosmarin, några olika pelargoner och jätteverbena.

      Malin Lundquist, krönikör.

      Att ta sticklingar är verkligen inte svårt om man bara följer några enkla regler; Skotten du klipper av ska inte vara mer än fem till tio centimeter. Ta bort de nedersta bladen och eventuella blommor, eftersom de tar energi från plantans rotbildning. Fyll en kruka med en blandning av ekologisk planteringsjord och sand eller pimpsten. Då får du en porös jord där det är lätt för sticklingen att bilda rötter. Sedan är det bara att vattna och ställa dem i ett ljust och varmt läge för att de ska sätta fart. Enkelt, eller hur?

      Vårstädning av trädgård eller balkong – ja, hur man vill skapa lite vårkänslor så här års, är så klart upp till var och en. Det enklaste sättet att smygstarta våren är ändå att ta in några kvistar forsythia från trädgården, sätta dem i varmt vatten och vänta på att de slår ut. Addera några krukor med lökväxter från butiken också – pärlhyacint, kungsängslilja, narcisser eller små tête-à-tête. Bara att välja och vraka. Vips, så är det vår inomhus!
      Ps. Glöm inte att gräva ner lökarna ute i trädgården när de har gjort sitt inomhus, så fortsätter de att komma år efter år.

      Vad har polisen lärt sig?

      Foto: Mikael Lindblom/NWT

      Det var sommarlovets sista dag och året var 1998. Från den dagen skulle inget bli som förr i Arvika. Femårige Kevin hittas död vid Kyrkviken och den pastorala idyllen förvandlas till en plats som surrar av spekulationer och rädsla.
      Jag var nitton år den här sommaren och började inom kort som lärarvikarie i trakten för att tjäna några extra sekiner innan militärtjänstgöringen. Utbrända lärare var mitt levebröd och gästspelen som lärarvikarie gav mig en unik inblick i lärarrummens skvaller och till det gungfly av oro som en del elever uttryckte efter händelsen. Hur förklarar man för barn, att barn under vissa omständigheter kan döda andra barn? Räkna inte med att en 19-årig lärarvikarie finner de rätta orden.
      Så småningom lade sig den värsta uppståndelsen men inget blev som förr hemma i Arvika. Var det famösa bostadsområdet Dottevik verkligen i sådant socialt förfall att ungarna slår ihjäl varandra? Ett sår hade rivits upp och funderingarna gnagde hos många.
      Tjugo år senare vet vi att det inte var bröderna Robin och Christian som bragde Kevin om livet. De är med kraft avförda från utredningen tack vare teamet runt journalisten Dan Josefsson som genom ett nitiskt detektivarbete hittade ett borttappat alibi, aldrig visade förhör och avslöjade en gammal polisiär sanning som falsk. Det är inte ens säkert att det var ett mord, konstaterar åklagare Niclas Wargren.
      Efterspelet väcker en rad frågor om värmlandspolisens förmåga att lösa fall utifrån hederligt klassiskt polisarbete där enskilda inte offras för snabba, godtagbara resultat som sedan kan kvitteras in mot hyllningsartiklar och befordringar. För låt oss stanna kvar lite vid 1990-talet. Det finns ytterligare ett fall som i likhet med Kevinfallet nystades upp men inte genom polisär självrannsakan utan tack vare en journalistisk granskning som blottade en omfattande rättsröta.
      Många minns säkert fallet med Karlstadsbon Osmo Vallo som efter ett våldsamt polisingripande avled den 30 maj 1995. Hans död kantades av så många märkliga omständigheter att det inte kan liknas vid annat än ett högst välregisserat försök till mörkläggning mellan berörda parter. Undermålig obduktion, vittnen som inte förhördes och en åklagare som slarvade runt från dag ett. Först tre år senare kunde den sjunde och åttonde rättsmedicinaren presentera en dödsorsak som visade att Vallo kan ha dött av polisingripandet. De två poliserna som brottade ner Vallo dömdes till dagsböter för vållande av kroppsskada genom polishundens bett. Några andra repressalier utdelades inte i den vidare kretsen vilket tycks vara gängse praxis när svenska tjänstemän bryter mot de föreskrifter de har betalt att följa.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Osmo Vallo-Fallet och Kevinutredningen är två unika fall men står de ensamma som exceptionella exempel på Värmlandspolisens rättsövergrepp under 1990-talet? Finns det fler märkliga utredningar från denna tid som behöver gås igenom och – lika angeläget – kan vi lita på att generationsskiftet inom myndigheten medfört kompetenshöjning och öppenhet kring Polisens arbete? Det finns ingen anledning att vara överdrivet alarmistisk men inte heller att vara klädsamt överslätande om att tiden skulle ha vädrat ut polismyndigheten på dess självgodhet, inkompetens eller vad det nu kan vara som gör den här typen av massiva rättsskandaler möjliga. En klen tröst måhända, men en sylvass journalistik är nödvändig när frågetecknen hopar sig.

      Öppet brev till mina kompisar

      Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX

      Det har varit tufft ett tag. Det har gjort ont. Jag har gråtit. Varit arg. Frustrerad. Och sorgsen.
      Jag vet att det inte alltid är lätt att vara min vän. Ibland stänger jag av, stänger in och motar bort. Det är ångesten, nedstämdheten och mitt ibland för stora behov av att vara ensam. Vissa dagar är jag svår att nå och därför svår att läsa av. Du undrar vad det är jag går igenom, om det kanske hänt något. Det finns dagar när jag bara vill vara hemma, för mig själv och inte prata med en enda människa.
      Jag är långt från den bästa vän man kan ha. Därför vill jag tacka för att just du stannar med mig, speciellt när jag inte förtjänar din vänskap. De minnen vi skapat är jag evigt tacksam för. Tack för att du kan se de tårar och rädslor som gömmer sig bakom min sprallighet och kaxighet.
      När det blåser upp till storm finns du där och lyssnar och pratar med mig. När jag inte tror att jag kan fortsätta står du bredvid mig och visar att jag visst kan det. Jag är rädd att bli för mycket, tjatig och patetisk. Då säger du att det är okej. Jag får vara allt det med dig.
      Du kommer hit och sitter med mig en kväll. Du checkar av hur jag mår varje dag. Du lyssnar till allt jag har på och utanför hjärtat, och har tålamod med alla mina övertänkta tankar.
      Tack för den vänskap jag får men kanske inte alltid förtjänar. Tack för att du är ärlig, uppriktig och aldrig lindar in saker. Du säger det jag behöver höra och i slutändan är det alltid det som gör skillnad.
      Jag kan utan tvekan säga att jag är en bättre och klokare person tack vare dig. Vår vänskap har fått mig att inse att hur tufft jag än har det kommer det alltid finnas människor där som uppmuntrar mig och beundrar mig för min styrka och mitt mod.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Tack för allt du gjort och allt du kommer göra. Tack för all uppmuntran. Tack för alla sms och samtal de dagar jag själv aldrig skulle orkat plocka upp telefonen och söka kontakt. Tack för att du är ett ljus som lyser över mig när jag inte kan vara hel. För att du talar om för mig att det aldrig är mig det är fel på, ända tills jag börjar tro på det. Du får mig att känna att jag alltid räcker till.
      Tack för att du talar om att det är okej att vara sårbar och känslosam. Tack för att du ser mig som en människa och inte definierar mig genom samhällets förväntningar. Tack för att du aldrig dömer. Tack för att du påminner mig om vem jag är när jag själv inte vet. Tack för att du växer med mig.
      Tack för att du har de rätta orden, men också för att du vet när tystnad är det jag behöver som mest.

      Den gamle och takboxen

      Skidproffset.

      En vecka om året går det alltid utför med mitt självförtroende. I fjällvärlden är jag nämligen inte längre Magnus. Jag är en skörare variant av Stig-Helmer och min kropp ställer in sig på överlevnad istället för värdighet.
      I år började min mentala puckelpist redan på uppfarten innan avfärd. Minns ni filmatiseringen av Den gamle och havet? Om inte så handlar den om en åldrad och envis Anthony Quinn som under några dygn försöker fånga en svärdfisk. Till slut fångar han bytet och upplever någon slags framgång, sedan äter hajarna upp hans fisk och det enda som återstår när de kommer i land är skelettet och fiskens stjärtfena.
      I den bästa av världar ska en takbox inte ställa till så mycket besvär. Det finns ett spår i taket, det finns klämmor på takboxen. Det borde kunna gå. Ändå slutade det med blodiga händer, en relation i fara och en svärfar som tittade till synes besviket på mig strax innan han, med några enkla moment, tämjde takboxen.
      Ett knappt dygn senare står jag ändå där, i barnbacken vid Hundfjället, redo att ta revansch. 20-åriga säsongsarbetare till höger, bortskämda barn med två parallella vallaspår av grönt snor under näsan till vänster. Och i mitten jag, en snart 42-årig man på 193 centimeter i en illasittande hyrhjälm. Jag stoppar in knappliften mellan bena och kniper ihop låren så hårt att jag nästan förlöser mina inre organ.
      När jag Christer Petterson-raglat av liften kommer min sambo fram till mig. Hon är öm och hjälpsam och tillsammans åker vi ner för slänten. För en stund är jag i balans igen, både bokstavligt och rent mentalt. Sedan åker en treåring plötsligt förbi mig. Snorungen ger Valle en high five i farten. Han vill uppenbarligen förnedra mig, men jag har inte kapacitet att påverka saken. Den lilla terroristen är dessutom förlåten i samma stund som jag kommer ner helskinnad. Då vill jag kyssa hela världen.
      Just när axlar och puls sjunkit till normalläge igen pekar min sambo upp mot vuxenbacken. Hon vill tydligen ha ut min livförsäkring. Jag svär och frustar, men det spelar ingen roll. Innerst inne vet jag att jag måste göra det här. För relationens skull. För att inte känna mig som en idiot vid gulaschsoppan. För min manlighets skull.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Vi åker upp för att åka ner. Min puls slår hårt. ”Använd kanterna på skidorna”, ropar min sambo. Jag förstår inte vad hon menar. Jag plogar ju allt jag kan. Min 41-åriga stjärt är nästan ända nere i snön och det känns. Mina lår bokstavligen krampar redan efter några meter. Precis när det börjar kännas hanterligt tappar jag kontrollen och åker rätt in i en snöhög nära ankarliften – i lagom tid till att en 25-åring kvinna med hasselnötsbrunt hår och hennes grekiska gud till man passerar förbi.
      Efter 20 minuter, och lika många primalskrik, är jag nere. Jag har möjligtvis nått någon slags framgång, men jag är nu bara ett skelett och en stjärtfena som är döende.

      Ensam är inte stark

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      I bilden av den lyckade nutidsmänniskan ingår ett stort socialt umgänge. Idag toppar Sverige den internationella statistiken över singelhushåll.
      Fyra av tio hushåll består av bara en vuxen. Av personer som är 60 år eller äldre bor drygt två av tre ensamma. Malin Hansson har i en intressant artikel i DN analyserat begreppet ensamhet. Hon menar bland annat att en teori är att kvinnornas frigörelse med möjlighet att arbeta, få en egen inkomst och råd att skiljas, kan ha haft betydelse. Till saken hör också en övertro att äldre människor vill bo kvar hemma även när man är i behov av tillsyn och omsorg. Också urbaniseringen och välfärdssystemet skapar en trygghet och uppmuntrar individualism. Trots bostadsbrist har Stockholms län närmare en miljon hushåll. Hela 380 000 av dessa, närmare 40 procent, är ensamhushåll. I Stockholm bor drygt 2,3 miljoner invånare. De 380 000 som bor ensamma utgör 17 procent av dessa. Det innebär att nästan var femte stockholmare bor ensam. Ensamhushåll är idag Sveriges vanligaste boendeform. Också personer som bor i ensamhushåll kan ingå i en kärleksrelation men någon sådan statistik existerar inte. Men vad innebär ensamhet? Forskaren Peter Strang vid Karolinska Institutet har forskat på de psykologiska effekterna. Man måste skilja mellan ensamhet och självvald avskildhet. Vi lever i en stressig värld där egentid är viktigt och en positiv sak men ensamhet är inte positivt. Du kan vara gift eller omringad av vänner och familj men ändå känna dig ensam, på samma sätt som du kan bo i singelhushåll men ha många nätverk. Det är den sociala ensamheten som är den farliga, säger Peter Strang, som skrivit den populärvetenskapliga boken ”Att höra till. Om ensamhet och gemenskap”.
      Flera studier visar att ofrivillig ensamhet och social isolering är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och till och med en större riskfaktor än fetma eller fysisk inaktivitet. Det är till och med så att ensamhet ökar risken för hjärt- och lungsjukdom på ett sätt som motsvarar 15 cigaretter per dag, säger Peter Strang. En studie från 2017 visar att hög social isolering leder till en nästan 50 procent högre sannolikhet att dö i förtid. Ensamheten hör ihop med kroppens varningssystem menar Peter Strang. Vid ensamhet tror kroppen att vi är i fara och det är påfrestande för hjärta och kärl.
      Hur kan man då bryta sin ensamhet? Psykologen Liria Ortiz hänvisar gärna till socialpsykologen John T Cacioppos handlingsplan EASE för hur man kan göra sig kvitt sin ensamhet.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      E står för ”Extend yourself”. Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor.
      A står för ”Actionplan”. Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök till dem, exempelvis en kör eller en förening.
      S står för ”Selection”. Välj vilka du vill bli vän med och investera i det fåtalet personer.
      E står för ”Expect the best”. Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.
      Och sist men inte minst: Tyck om dig själv. Då är det lättare att lära känna dig själv och också tycka om andra människor.
      Ensam är inte stark.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se