• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Det spökar

      Min kusin Rudolf i Gävle är oförbätterlig ungkarl och verksam i det kommunala. Sedan skoltiden håller vi kontakt och ser till att träffas när omständigheterna så tillåter. Efter en lunch på restaurang Skeppet går vi gärna en sväng genom Gamla Gefle på andra sidan ån. Båda tilltalas vi av det populära reservatet med dess sjuttonhundratalsbebyggelse och de smala kullerstensgränderna.

      Rudolf bor granne med ‘Snus-Majas hus’ på Övre Bergsgränd, numera kaffe’ men dessförinnan obebott. Det vill säga obebott av levande varelser men ett desto kärare tillhåll för gengångare!
      Senast  jag träffade kusin Rudolf var i slutet av juni förra året. Efter en rundtur i gammelstaden slog vi oss ner i hans vardagsrum, smuttande på var sitt glas rödvin. Ett fint gammalt bordsur med barometer höll oss sällskap från ett hörnbord.
       Hur har du det med grannarna? frågade jag.
       Du menar dom i Snus-Majas hus? Hur har jag det med vålnaderna? Bra. Bara bra, försäkrade Rudolf. Där pågick tidigare i våras någon form av rumsterande sammankomst på nätterna. Men inte så att spökerierna stör mig. Jag sover gott om nätterna och förlitar mej på havregrynsgröten.
       Kan du möjligen vara något utförligare?
       Jag talar om gröten som jag ställer ut på altanen på nätterna för att främja ett gott grannförhållande. På morgonen är skålen tom. Klentrogna kollegor tar för givet att det är råttorna som kalasat på gröten. Man hänvisar försmädligt till det faktum att gnagarna ökat såväl i bukomfång som till antalet.
      Helt klart, insköt jag, har vålnader och annat oknytt blivit allt aktivare under 2000-talet. Kusin Rudolf instämde och fortsatte sedan.

       Det allmänt ökade intresset har väckt liv i allehanda uppenbarelser från den Andra Sidan. I ett av husen närmast ån finns till exempel en fastighet där man kan höra en myling kvida under golvtiljorna i husets förrådsbod.
       Myling? frågade jag, obevandrad som jag är i den ockulta svängen. Kusin Rudolf visste desto mer.
       Mylingen är en gengångare av ett mördat och odöpt barn, svarade han. Men här i Gamla Gefle väcks till och med de normalt döda tingen till någon form av liv.
       Har du något exempel, undrade jag och fick en känsla av att det gamla bordsuret dämpade sitt kluckande för att inte gå miste om det som min kusin hade att berätta.
       Naturligtvis har jag exempel, sa Rudolf. Intill ån ett par kvarter härifrån har vi en övergiven fastighet som av någon anledning undsluppit grävmaskinerna i samband med stadsdelens restaureringar. Gården ägdes tidigare av en sotare med fru och barn, men bara för en kort tid, sedan flyttade familjen därifrån på grund av spökerierna i huset. Tomten omgärdas av ett nerklottrat plank med beklämmande ålderskrämpor. Brädor saknas här och var och hela skröpligheten lutar ömsom inåt ömsom utåt beroende på varifrån det blåser. Lägger man örat intill planket kan man till och med i dagsljus höra ett lågt kvidande och en hjärtskärande vädjan: ”Gör om mej!” Ännu bättre vore kanske att byta ut planket mot exempelvis ett spjälstaket.
       Märkligt, sa jag. Vad gör Gävlepolitikerna åt saken?
       Dessbättre har vi ett kommunalråd boende här i reservatet, svarade Rudolf. Han har lovat att kommunen ska titta lite närmare på de allt vidlyftigare ockulta fenomenen här i stadsdelen.

       Ett rutinerat besked, sa jag desillusionerat. Du har säkert lagt märke till att det gärna används av makthavare som vill ge intryck av engagemang och tillmötesgående. ” Vi ska titta på det där” försäkrar sådana personer när de avkrävs besked i något svårbemästrat ärende. Men i längden blir allt detta ”tittande” ansträngande för ögonen. Blåtonade ögonpåsar fördjupas, rynkor multipliceras.
       Vad sysslar du själv med? frågade jag retfullt. Gnetar du fortfarande med den där utredningen om gånghastighetens relation till graden av urbanisering eller om det var tvärt om! Sist vi råkades ansåg du dig ha hunnit ungefär halvvägs. Jag minns att du slog fast miljöns inverkan på vårt normalgående. Bosatta i storstäder snarast halvspringer från punkt A till punkt B försåvitt de inte tar bilen. I mindre städer förflyttar man sig i ett jämförelsevis makligt tempo och även här helst i bil. I norra Sverige, slutligen, framsparkar sig många fotgängare vintertid hållande i en sparkstötting, något vi sörlänningar betraktar som fusk. Eller så har jag missuppfattat alltihop…
       Jag ska be kommunalrådet titta på det, sa Rudolf.

      En valrörelse likt ingen annan

      Foto: Pontus Lundahl / TT

      Hör du också till dem som zappat bort partiledardebatterna på tv till förmån för text-tv:s sida 426 om snömängden i norra Värmland? Då är du förmodligen inte ensam.
      Och har du inte gjort det så kan vi upplysa att snömängden nu är noll. Den pågående valrörelsen liknar ingen annan, och att sjunka ner framför en partiledardebatt på tv kan kännas lika stimulerande som att hasa sig ut i skogen för att försöka räkna ut den genomsnittliga diametern på årets blåbär. Betvivla inte att detta gör ont att skriva för en inbiten politiknörd.
      För trots att vi aldrig haft det så bra som nu, så vill många av våra förtroendevalda få oss att tro att nationen – och världen med den – riskerar att störta samman i en enda rykande systemkollaps. Vi hör om romska tiggare, flyktingar och ett böneutrop i Växjö. Det är åldringarnas pannkakssylt mot ensamkommande ungdomar från krigets Afghanistan. Det är skolavslutningar i kyrkan mot religiösa friskolor. Det är vi mot dem. Ja, det är snart pyttipanna mot halalkött.
      Tonläget är högt och debatten polariserande. Den röda tråden är besynnerligt nog trygghet. Är Sverige otryggt? De flesta svenskar, cirka nio av tio, känner sig ganska eller mycket trygga när de vistas ute på dagtid i området där de bor. På kvällar och nätter uppger cirka åtta av tio svenskar att de känner sig ganska eller mycket trygga, enligt en Ipsos-undersökning från februari. Siffrorna betyder inte att man ska förminska de som faktiskt upplever otrygghet men man kan sammantaget konstatera att den här valrörelsens bärande tema inte korresponderar med hur majoriteten av befolkningen upplever sin vardag.
      Media har en betydande del av skulden till detta. Det är förstås enklare och mer effektfullt att måla upp konfliktytor och arrangera tv-debatter kring några enskilda utanförskapsområden eller tre tiggares existensberättigande i Vellinge än att gå på djupet med köerna till ungdomspsykiatrin. Samma Ipsos-undersökning visar också att hela fyra av tio anser att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i media. De som tycker att Sverige är otryggare än vad som framkommer i media, en av fyra, har gemensamt att de inte tar del av nyheter lika regelbundet som andra och lutar åt SD i valbåset.
      Är det då rimligt att den här valrörelsen i stort ska handla om otrygghet i ett av världens tryggaste länder bara för att det finns en stadig minoritet väljare som måste lockas bort från ett främlingsfientligt parti?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      När sensationslystna klickmedier och politiska partier springer i den riktningen så sviker man samtidigt alla de medborgare som kämpar med vardagsproblem som möjligen inte är så mediala men nog så viktiga för dem det berör. Frågor som har en tydlig plats i varje valrörelse. Men måste man inte bemöta ett parti som lever på rädsla och splittring mellan medborgare för att undvika att Sverige blir som Danmark eller i värsta fall Ungern?
      Vill man på allvar utmana SD så kan man till exempel fråga dem om köerna i sjukvården, hur kollektivtrafiken på landsbygden kan förbättras eller hur Sverige ska öka sin export inom EU:s gemensamma marknad. Eller om utbrändhet och den psykiska ohälsan. Jimmie Åkesson har sällan några riktigt bra svar på frågor som inte handlar om att göra livet svårare för de med invandrarbakgrund. Det är dags att detta blir tydligt. Och det är dags att vi får en valrörelse som bygger på mod och tillförsikt.

      Hatkärlek till kallpratet

      Foto: AP Photo/Michael Probst

      Mänskliga brister, osäkerheter, barndomen, döden, lögner, vad som håller dig vaken om nätterna, rädslor och sådant som inte går att förklara. Det är saker jag vill prata om.
      Det som verkligen betyder något. Jag gillar människor med djup, som är lite galna, inte följer normen och inte alltid säger det som förväntas. Jag vill egentligen aldrig veta “hur läget är”. Nej, jag gillar inte kallprat.
      Som liten var jag väldigt blyg, och ville inte att man skulle se mig. Det enda ställe jag kunde stå ut med att folk tittade på mig var när jag stod på scenen och dansade eller sjöng. Som en sann introvert ville jag flyga under radarn i de flesta sammanhang. Jag tror det är därför det där med kallprat inte kom naturligt för mig.
      Eftersom jag inte ville synas som liten, bara vara med i utkanten och gärna sitta där i min egen lilla värld blev jag tidigt bra på att känna in stämningen i ett rum och att läsa av folk. Jag studerade kroppsspråk och ansiktsuttryck, lyssnade till tonlägen, tog in känslor och analyserade saker folk sa.

      Nu är läget ett annat. Jag har blivit grym på kallprat vilket vanligtvis är de extrovertas paradgren, men jag är bara bra på det till en viss gräns. Går det för långt blir jag lätt uttråkad. Härom veckan hämtade jag en föreläsare vid tågstationen i Karlstad för att köra denne till lokalen där föreläsningen skulle äga rum. Då insåg jag hur mycket jag ansträngde mig för att få personen att trivas. Nu kan jag lätt få folk att vilja prata med mig och känna sig bekväma i mitt sällskap. Om jag vill. Och utåt sett har jag färdigheter som gör att du lätt skulle kunna ta mig för en extrovert person. Jag tycker fortfarande inte om att prata strunt, men jag har övat så mycket på att vara social i olika sammanhang att jag klarar nästan vilka sammankomster som helst nu för tiden.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Men kallprat är så extremt förutsägbart. Kanske är det därför man gillar det. Själv känner jag mig instängd och fångad i en fälla där vi utbyter dödstråkiga artighetsfraser om dödstråkiga saker. Men jag gör det och kan ibland tycka att det är rätt skönt att falla tillbaka på, om det verkligen inte finns något att prata om. Då kan det vara ganska skönt att slänga fram en kommentar om den olidliga värmen vi haft på sistone.
      Jag älskar intressanta samtal, lever lite för att provocera och jag gillar att göra folk obekväma genom att vara för rak på sak. Det är ju när vi vågar göra det som något händer, som gnistor tänds och något värdefullt och spännande kan ta form.
      Och helt ärligt. Vem är intresserad av vädret eller en okänd människas barn? Egentligen?

      Märkt för livet

      Turning Torso, originalet.
      Foto: Johan Nilsson / TT

      Klockan är 11.20 och jag sitter i ett sterilt rum i väntan på att få komma in till hudläkaren. Jag är 42 år nu och sådana här besök kommer bli alltmer frekventa. Det har jag accepterat.
      Namnskylten på dörren gör mig dock orolig. För det första så är det ett kvinnonamn. Ett namn som för tankarna till Grabbarna Grus på Ayia Napa, ett namn som utan att passera ”Gå” absolut vittnar om ungdomlighet. Jag kommer från Hässleholm. Jag är tunnhårig. Jag lever i samboskap. Förnedring är alltså inget nytt för mig, men i de här lägena föredrar jag att få träffa en riktigt oattraktiv, gärna äldre, man. Hade jag fått välja hade jag helst velat träffa Dr. Träskmannen i dag, inte en 25-årig, kvinnlig, dermatolog.

      Anledningen är att jag, dagen till ära, ska beställa nya tabletter mot håravfall och dessutom, fråga mig inte hur, har upptäckt att jag fått ett födelsemärke på ett lite känsligt ställe. Eller för att tala klarspråk: jag har ett födelsemärke i mellangården, klockan nio mellan pung och rövhål, som snart ser ut som Turning Torso. Det har tydligt växt, sedan jag senast stretchade naken i min ensamhet.
      Dörren öppnas och där står hon, vänlig, men mycket riktigt ung. Väl inne river jag av plåstret och berättar om Turning Torso och min önskan att få ett nytt recept flintpiller utskrivet. Hon ber mig lägga mig på britsen. Jag tar av mig byxor och skjorta och hon börjar metodiskt titta på födelsemärken. Hon kan sitt jobb. Det är tydligt och kaninpulsen är borta nu. Hon vill dock ha fler uttalanden och går iväg för att hämta en kollega. Hon stänger dörren varsamt. Under tiden ligger jag kvar och studerar min medelåldriga torso där under takbelysningen. Jag slås av tanken att det är ett under att jag lyckats fortplanta mig.

      In kommer en äldre man och ännu en kvinna. Jag får åter berätta om mitt, lilla problem. I grenen, ni vet. Snart får jag order om att vända mig om på magen. Jag snurrar runt och biter mig i underläppen. Jag vet ju vad som är på väg att hända.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Mycket riktigt. Plötsligt känner jag ett ryck i min boxerkalsong. Tyget står som ett segel ute på stormigt hav. Min lever-Calzone är blottad för alla som vill se. Tre par ögon tittar in i min baconrosett. Och när jag får panik så öppnar jag alltid humordörren i hopp om att komma fly. Jag tittar över axeln och säger: ”Jag ber om ursäkt. Kan ni verkligen äta lunch efter det här?”
      Ingen reaktion. Trion tittar istället stint ner på sensationen mellan mina ben.
      Jag ger nu upp. Det hela får ha sin gång. Nästa gång ska jag dock ta entré om någon vill se min skapelse, men nu handlar det bara om överlevnad. Jag tittar ner i britsen och tänker på momsen som jag ska betala in för firman i eftermiddag.
      Efter undersökningen har jag problem att titta någon i ögonen. Jag vandrar tillbaka till kontoret. Min kalsong återfår snart sin ursprungliga form. Men jag är märkt; på både kropp och i själ.

      Ordens makt

      Efter studenten tog jag med det snaraste sommarjobb som stabbläggare på ett av Korsnäs AB:s trävaruföretag i Bomhus utanför Gävle. Meningen var att slita ihop pengar till en flygresa till Mallorca lite längre fram på sommaren.
      En stabbe visade sig vara ett upplag av bräder, staplade för torkning i ett väl ventilerat skjul, stort som en flygplanshangar. Bräderna anlände per järnvägsvagn till brädgården och togs om hand av ett arbetslag om fyra man. För varje tömd godsvagn inhöstade jag och mina tre stabbläggarkamrater  var för sig 25 kronor – den gången en inte helt oansenlig summa pengar för en kontantlysten yngling.
      Mina tre arbetskamrater hette kuriöst nog Kvist, Bladh och Blom. Kvist hade vi visserligen bytt till oss från en annan grupp eftersom vi tyckte att namnet passade så bra ihop med en Bladh och en Blom. Mina tre arbetskamrater befanns vara särpräglade personligheter, var och en på sitt vis.
      Bladh var energiknippet i vårt lag. Han bar bräder som i ett rus, stönande av ansträngning och med stirriga ögon. Utmed halsen framträdde senor spända som fiolsträngar.
      Bräderna lades tre till antalet i en bunt som vi hivade upp på höger axel och sedan bar de femtio, oändligt dryga meterna från godsvagnen in i torkskjulet. Fast Bladh skulle naturligtvis vara värst och la fyra bräder på sin axel.
      En stabbläggare gick att känna igen på just sin högeraxel. Tyngden av brädbuntarna fick musklerna att växa till så att de bildade nästan som en puckel. Samtidigt försköts hela skuldran uppåt till i höjd med örsnibben, stabbläggaren blev med andra ord asymmetrisk. Att Bladh arbetat länge som brädstaplare syntes på lång väg.
      Blom var Blads raka motsats och rent ut sagt en slöpåse. Så fort tillfälle bjöds smet Blom in mellan ett par brädstaplar i torkskjulet, och där ställde han sig osolidariskt med händerna på ryggen och lät tiden gå.
      Kvist, slutligen, pratade mest hela dagen, om vad minns jag inte, dock arbetade han samtidigt. En speciell sak med Kvist var att han hade uppfunnit ett alldeles nytt ord som han svängde sig med i olika böjningsformer och sammanhang. Ordet var ”perpendera”, och Kvist hade upptäckt dess närapå obegränsade användbarhet.
      På lunchrestaurangen i Bomhus hörde jag honom i rådslag med köksmästaren:
      – Vad perpenderar du idag?
      En ögonlocksmuskel ryckte nervöst på köksmästaren medan han begrundade frågan. Det gick lätt att föreställa sig hans tankar:
      ’Perpendera’??  Måste vara ett finare ord för ’rekommendera’.
      Trygg med sin tolkning svarare köksmästaren:
      – Isterbandet för den kräsne, fläsklägg för storätaren.
      En dag tog Kvist mig avsides och frågade lågmält:
      – Kan du perpendera mej en tia till månadsskiftet?
      Under en paus i brädbärandet vände sig Kvist till laget med en annan fråga:
      – Vet ni vad Karl 12:e gjorde det första han hade korsat gränsen till Turkiet efter nederlaget vid Poltava.
      Nej, det visste ingen. Kvist upplyste oss.
      – Han perpenderade sina kragstövlar.
      Vi skrattade hjärtligt utan att förstå varför. Men ingen ville ge intryck av att vara alltför dum eller obildad för att inte fatta poängen.
      En dag inställde sig Kvist hos brädgårdens förman och arbetsledare, en lomhörd äldre man med ansiktsdrag som alla pekade nedåt. Hans namn var Persson.
      – Du ville prata med mej, sa Kvist och stoppade kepsen innanför blusen.
      – Det stämmer. Sätt dig…Hm…Du trivs med ditt arbete?
      – Det vore för mycket sagt.
      – Och familjen mår väl? Allt går sin gilla gång.
      – Det är att ta i om man tar i beaktande av att jag inte har någon familj.
      – Bra… Hrm… Det har kommit till min kännedom att Kvist har använt en av företagets sidlastare för en utflykt med goda vänner till Furuviksparken. Det är i så fall regelstridigt och ett ganska grovt tjänstefel. Hur vill Kvist förklara sig på den här punkten?
      – Det äger sin riktighet att jag använt en av företagets truckar, sa Kvist. Men avsikten var inte att besöka Furuvik utan att bedriva perpenderingar av skogsbeståndet för företagets räkning. Att Furuviksparken råkar ligga på samma ort är en ren tillfällighet och ingenting som jag kunde ändra på i en hast.
      Förmannen drog sig upprepade gånger i den nedhängande underläppen, sedan sken han upp och utbrast.
      – Jamen dåså. Det ställer ju saken i en helt annan dager, inte sant. Min uppgiftslämnare tycks ha varit ute i ogjort väder. Men Kvist kan räkna med mitt fulla stöd i den här saken. Vårt företag vill som bekant uppmuntra egna initiativ bland de anställda.
      Förman Persson sköt en blanktummad bleckdosa tvärs över skrivbordet.
      – Ta gärna en snus, Kvist, och lycka till med prepend- nå, med vad det är ni håller på med. Jag ber om min hälsning till frun och småttingarna!

      Hur mår sjukvården i Sverige?

      Foto: Claudio Bresciani / TT 

      Svensk hälso-och sjukvård står inför en nationell kris. Utvecklingen är tydlig. Vårdköerna växer i Sverige, både inom specialist- och primärvården.
      Men skillnaderna är stora, på vissa håll i landet är köerna långa och på andra ställen förhållandevis korta. I Värmland är andelen patienter som har väntat mer än 90 dagar på förstabesök i den specialiserade vården 14 procent. Längsta köerna har man i Norrbotten och i Västernorrland med 39 procent medan Stockholm har kortast köer med sex procent. Allt enligt uppgifter från Sveriges kommuner och landsting, som publicerats i DN. En gemensam faktor för de här norrlandslänen är att båda har en mycket stor brist på vårdpersonal. ”Det enskilt största problemet för oss är kompetensförsörjning av sjuksköterskor för att kunna hålla tillräckligt många vårdplatser öppna. Vi kan inte operera om vi inte har vårdplatser för eftervård”, svarar region Västernorrland. Landstingen har aldrig varit några föregångare, när det gäller att bedriva en framåtsyftande personalpolitik och att ta hand om sina medarbetare. Lönebildningen är ett stående problem.

      I internationella jämförelser har Sverige en hälso- och sjukvård av mycket hög kvalitet. Läkare, sjuksköterskor och andra medarbetare gör ovärderliga insatser under dygnets alla timmar. En mångfald av vårdgivare ger patienter valfrihet. Det stora problemet är tillgängligheten. Vården måste vara tillgänglig. Det är den absolut inte idag. Långa köer har växt fram under Stefan Löfvens tid som statsminister. Löfven gick till val 2014 med löftet att korta köerna och utvecklingen har blivit den motsatta. Nu när mandatperioden snart är till ända kommer han med en ny målsättning för 2022. Nu lovar sossarna 14 000 fler anställda i vården till 2022 utöver de tiotusentals som går i pension och måste ersättas. Hur realistiskt det är står skrivet i stjärnorna. En uppenbar risk är att effekten av de 14 000 nya tjänsterna dessutom helt äts upp av befolkningsökningen. Med en sannolik tilltagande anhöriginvandring kan Sverige år 2022 haytterligare någon halv miljon fler invånare. Vårdbehoven kan ha ökat utan att skattekraften vuxit i samma takt. Dessutom har vi en åldrande befolkning som i framtiden kommer att efterfråga en mera utbyggd sjukvård. I Värmland till exempel kommer det att behövas 9 000 undersköterskor under de närmaste tjugo åren medan det med nuvarande utbildningstakt då bara kommer att finnas 3 000. Regeringen saknar idag helt och hållet en egen politik för att korta vårdköerna. Det är hög tid att byta regering och införa en ny och uppdaterad kömiljard; något som sossarna var snara att avskaffa när man tillträdde 2014.

      Målsättningen med hälso-och sjukvårdslagen är att vård ska ges på lika villkor till hela befolkningen. Så är definitivt inte fallet idag. Ett slående exempel är cancervården, där förutsättningarna för en god cancervård varierar beroende på var du bor i landet. I en nyligen publicerad studie av Cancerfonden har cancervården dessutom blivit en klassfråga under regeringen Löfvens tid vid makten. Enligt studien är det betydligt lättare för en högutbildad  att komma intill och få en god behandling än för en lågutbildad. Sannolikt beror det på att den högutbildade har lättare att kommunicera med vården och trycka på än den lågutbildade. Alla ska ha rätt till samma vårdkvalitet. Ojämlikheten i sjukvården måste bort. Vi kan inte ha ett system där människor i ett län får bättre sjukvård än i ett annat eller beroende på socioekonomisk bakgrund.

      Våra sjukhus är dessutom minst produktiva i Norden. Vi har signifikant fler läkare än våra grannländer men får ändå inte ut mer för pengarna.”Det är påtagligt ineffektivt” konstaterar Göran Stiernstedt, som är något av en nestor inom svensk sjukvård och ständigt anlitad som utredare. Primärvården är kraftigt underdimensionerad, vilket leder till läkarflykt och stafettläkare. Läkarna skyr vårdcentralerna på grund av dåliga arbetsvillkor medan sjuksköterskorna flyr sjukhusen. Resultatet är en kronisk brist på läkare på vårdcentralerna och en lika kronisk brist på sjuksköterskor på sjukhusen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Det är hög tid att göra något åt systemfelen. Varför inte tänka i termer av sjukvården i vårt grannland Norge? Låt staten ta över ansvaret för sjukhusen som i Norge och gör det attraktivt att arbeta som sjuksköterska på sjukhusen genom en modern lönebildning och goda arbetsvillkor. Låt vidare primärkommunerna ta över ansvaret för primärvården och gör det lika attraktivt att arbeta där genom en dynamisk och framåtsyftande personalpolitik för läkarna. Landstingen har överlevt sig själva och landstinget i Värmland håller på att omstruktureras till den nya Region Värmland. Om det är den nya regionen eller en framtida värmländsk kommunsammanslagning i fyra storkommuner med en kommun i varje väderstreck som ska ansvara för primärvården får framtiden utvisa.

       

      Vänstern borde hylla Eurovisions vinnare

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Nu har årets Eurovision-final avgjorts. Det är ett gigantiskt spektakel som jag är tämligen likgiltig inför. Men det betyder inte att det inte finns betydande politiska observationer att göra i efterdyningarna av tävlingen.
      Bortsett från City Lights, Belgiens bidrag år 2017, så är masshysterin kring Eurovision något jag så långt det är möjligt försöker att undvika. Men i år blev det intressant även för mig nu när all konfetti städats bort från arenan i Portugal.
      Av en nyhetsrapportering värdig en statskupp i ett mellanstort europeiskt land med efterföljande sociala medie-flöde har jag förstått att Israel tog hem årets pokal. Inte långt efter att tävlingen avgjordes kom vänsterns rop på bojkott av Israel samt krav på att Israel ska uteslutas ur tävlingen. Man kan tycka att det finns geografiska skäl för en sådan diskussion men om nu även Australien kan räknas till Europa ter sig eventuella geografiska invändningar överspelade. För en så utpräglad identitetspolitisk rörelse som den samlade svenska vänstern borde årets bidrag från Israel istället hyllas närmast unisont.
      Israel-Palestina-konflikten är mycket komplicerad och jag ska inte låta påskina att jag har svar på frågan om hur man uppnår en varaktig fred i området. Det finns invändningar att göra mot Israels bosättningspolitik och de spillda liv vi i gränsområdet den senaste tiden är naturligtvis sorgligt. Men det ändrar inte det faktum att Israel är Mellanösterns enda fungerande fria demokrati. I huvudkonflikten så saknas en trovärdig motpart då den terrorstämplade organisationen Hamas sedan 2006, efter ett inbördeskrig med Fatah, styrt Gaza-remsan (utan att sedan dess hålla några val). Hamas erkänner inte staten Israel och har uppmärksammats för flera självmordsattentat riktat mot civila i Israel. Organisationens mål är att hela Israels territorium ska bli ett muslimskt område.

      Fatah, å andra sidan, kontrollerar som ovan nämnt inte hela det palestinska territoriet. De plågas av stor korruption och deras militära gren, Al-Aqsa-martyrernas brigader är terroriststämplat av bland andra EU och USA. Under det syriska inbördeskriget har Fatah tagit ställning för president Bashar al-Assad och det styrande Baath-partiet.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Israel tog som bekant hem segern i årets upplaga av Eurovision. Detta med en klart feministisk poplåt framförd av en kvinna som stolt trotsar det annars så vanliga skönhetsidealet. Israel vann även tävlingen för 20 år sedan, då genom transpersonen och artisten Dana International. Detta föranleder ett par frågor riktade till en normkritisk rörelse som den svenska vänstern; i vilket annat land i Mellanöstern hade en transperson som artist kunnat leva och verka fritt? Vilket annat land i Mellanöstern hade låtit en tydligt feministisk poplåt bära dess fana i en internationell musiktävling? Borde inte detta stödjas?

      Dalslands vackra kanal

       

      Foto: Christer Wik

      Mitt barndomshem låg på en liten höjd invid en liten sjö, som är en del av Dalslands kanal.
      Där lärde jag mig simma, och när M/S Storholmen kom forsande ute på sjön, skyndade jag nerför backen, kastade av mig kläderna, slängde mig i sjön och inväntade de ljuvliga svallvågorna. Men Storholmen var i min barndom inte enbart förknippad med bad; jag fick också kliva ombord och åka med några gånger – hela vägen från Köpmannebro till Bengtsfors. Det tog en hel dag, och mot slutet var jag nog lite mätt på slussandet, men visst var det ett riktigt äventyr för en unge på femtiotalet att åka båt på Dalslands kanal. Och lunchen ombord smakade fantastiskt!

      Båttrafiken utgjordes på den tiden mest av ett par turbåtar, lastfartyg på väg till något av alla de pappersbruk som fortfarande var i drift samt bogserbåtar med timmermosor på släp. En och annan motorbåt puttrade väl förbi vackra sommardagar, men jag kan inte tänka mig att turisttrafiken var lika tät som den är i dag, och några gästhamnar kunde jag nog inte ge båtägarna tips om, då jag sommarjobbade vid kanalen 1967. Jag var Håveruds allra första turistvärdinna, och några gånger varje dag guidade jag turister längs slussarna och akvedukten. Många tyckte att det var både spännande och lite läskigt att gå på den plåtränna som akvedukten utgör, men mest var de imponerade – med rätta tycker jag, för visst visar den prov på enastående ingenjörskonst! På den tiden var Håveruds akvedukt Sveriges enda, medan den nu har fått sällskap av två andra längs Göta kanal. Ingen av dem kan dock på något vis konkurrera med Håveruds – vare sig när det gäller snille eller skönhet!
      Som vuxen har jag också åkt Dalslands kanal flera gånger både med turbåt och egen skuta, vilket är en upplevelse som jag rekommenderar alla båtägare att tacka ja till. Den är minst lika vacker som Göta kanal och slussandet är bra mycket enklare. Det enda negativa är att slussbassängerna inte är tillräckligt djupa för de större segelbåtarna.

       

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Dalslands kanal är ingen grävd kanal utan består av ett system med sjöar – den ena vackrare än den andra – som binds samman av slussar. Man kan övernatta i sanslöst vackra naturhamnar, om man inte lägger till i någon gästhamn – alla med sin speciella karaktär och charm. Mina favoriter är nog Upperuds och Håveruds gästhamnar – inte enbart för att de är belägna i min hembygd utan också för sin skönhet och sina begivenheter – till exempel Dalslands konstmuseum med ett otroligt vackert läge. Och promenaden mellan de två gästhamnarna är ljuvlig!
      Dalslands kanal firar sitt 150-årsjubileum i år. Varför inte ta en båttur på kanalen eller åtminstone en liten omväg och svänga av från 45:an mot Upperud och Håverud, när du är på väg söderut i bil? Om du inte seglar dit i egen båt förstås. Det tänker vi göra. Igen!

      De vackra broarna i deltastaden

      Bild tagen under bygget av Tingvallabron 1934-35. Bron var klar att tas i bruk den 6 juli 1935. Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum

      Broar är nästan alltid vackra. Det ligger i deras natur. De spänner över vatten och skapar en arkitektonisk form mitt i ett landskap.
      Bågbroarna över Klarälven från 1930-talet är mina favoriter. Kanske klappar mitt hjärta lite extra för Jakobsbergsbron från 1929 mellan Karlstad och Hammarö. En bro som var väldigt viktig för Hammaröborna då den byggdes och som är ett tidigt exempel på de nya funkisbågbroarna.
      Karlstads kommun förvaltar just nu 86 broar, både stora och små. Eftersom staden ligger i ett stort delta finns behov av många broar. Klarälvsdeltat är Sveriges största aktiva delta nedanför fjällkedjan och älven har hela åtta förgreningar ut i sjön. Sediment som älven drar med sig omformar hela tiden marken. Sandgrundsudden har helt skapats av det som älven dragit med sig och Gubbholmen bildades först efter att Östra bron byggdes, av de massor som stannat till i lugnvattnet efter stenbron.

      Västra bron först
      De första broarna vi känner till var mycket enkla, precis som vägarna från början bara var stigar. Där det var grunt lade man några stockar, stenhällar eller byggde spångar. Eller så vadade man helt enkelt över. Vid Väse Ve öster om Karlstad finns en runsten som markerat ett gammalt vadställe. Var det lite djupare vatten var det nödvändigt med en flotte eller färja.

      Timmerbråte vid Klarabron 1947. Foto: Alice Rhodiner/Värmlands Museum

      Man tror att den första riktiga bron i Karlstad var den Västra bron, som gick från den gamla hamnen (vid dagens residenstorg) över till Klara och att den byggdes runt tiden för stadens grundande 1584. Sedan dröjde det till 1648 tills den första versionen av Östra bron stod klar. Båda broarna var byggda i trä, som de flesta på den här tiden. Stenbroar ansågs inte behövas eftersom det inte var så mycket trafik. Att bygga en stenbro var dessutom ett tungt arbete som krävde särskild kunskap. Men 1752 kom en kunglig förordning om att broar på allmän väg måste byggas i sten. Värmland fick en särskild brobyggarmästare, Aron Bryngelsson. Han efterträddes snart av Anders Jacobsson, som vid bara 27 års ålder blev brobyggmästare till den i dag unika Östra bron.

      Älvens smycke
      Gamla stenbron, som vi ofta kallar den, är verkligen Karlstads stolthet och landmärke och stolt har man nog alltid varit över den här vackra bron. Sveriges längsta stenbro med sina tolv valv. Tänk att den har stått där sedan slutet av 1700-talet och fortfarande är en av stadens stabilaste broar. Ordentligt byggt och oerhört vacker i alla skiftande årstider och väder. Nu har bron dessutom fått en kvällsbelysning i valven och håller man lite koll kommer man kunna se att den byter färg beroende på vad som händer i stan, pride, rosa bandet med mera.
      Bron är 168 m lång och byggdes under åren 1761–1797 och är därmed den äldsta bevarade bron i Värmland. Stenen i bron hämtades främst från Lamberget, men troligen användes sten även från Rudsberget och Svinbäcksberget, eftersom det var så stora mängder som behövdes. Bron har länge varit skyddad som fornlämning, men efter en ändring av kulturmiljölagen måste nu en fornlämning vara ”varaktigt övergiven” och det stämmer ju inte med en bro som det åker bussar på. Så nu ska den istället få skydd som byggnadsminne.

      Kungen togs bort
      En stor renovering genomfördes 1956, samt förra året, då det i stort handlade om att ta vara på den betongfyllning man gjort på 1950-talet. Just i dagarna konserveras de minnesstenar som finns på mitten av bron. På en av dem finns Gustaf IV Adolfs och landshövding Nils Nilsson Silverskölds namn inhuggna sedan brons invigning 1797. Men tittar man noga kan man se att kungens namn skrivits på ett annorlunda sätt än resten av texten. Namnet togs nämligen bort under en tid och högs senare in på nytt. Det var regeringen som 1811 sände ut ett direktiv om att den före detta kungens namn skulle raderas från alla offentliga monument och byggnader, så tavlan var tom under många år.

      Terese Myrin, byggnadsantikvarie och krönikör

      Äldsta broläget
      Vid residenstorget och över till Klara byggdes (vad man vet) den första riktiga bron i Karlstad, vid tiden för stadens grundande 1584. Då låg hamnen precis här, centralt i staden och stadsdelen Klara var mest landsbygd men hade viktiga vägar in till staden. 1786 ritades en ny träbro av samme brobyggmästare som till Östra bron, Anders Jacobsson, och för uppförandet stod stadens egen mångsysslare C. J. Heublein som fick den färdig 1798. Träbron gjorde sitt jobb ända fram till 1944 då dagens bro stod klar. Under året är det dags för förstärkning av bron och då kommer samtidigt originalräcket återskapas och belysningen flyttas till sitt ursprungliga läge.

      Funkisbron
      1934–35 byggdes Tingvallabron över till Sundsta. Det är en riktigt fin bro i funktionalistisk stil med enkla rena valv och runda pelare. Precis under de här åren på 1930-talet byggs också de flesta husen på Sundsta, allt i samma funkisstil. Från början var bron öppningsbar för större båtar. Nyligen har den öppningsbara delen (som finns vid brofästet på Tingvallasidan) åskådliggjorts då plywoodskivorna som täckt brosidorna tagits bort. Nere i brofästet finns ett spännande maskinrum med kugghjul och annan mekanik för att kunna öppna bron.

      Under högar av pogs och pins

      Foto: Maja Suslin / SCANPIX

      Solskenet strilar genom björkarnas yrvakna lövverk. Därunder ligger en solkatt i bakhåll; redo för att kasta sig efter grenarnas skuggor.
      Jag betraktar scenen genom fönstret och ler lite sådär mysigt som Ernst Kirchsteiger. Plötsligt väcks jag ur mitt dagdrömmande av att en småfågel skallar den pollenfläckiga rutan. Den tröttnade väl säkert på mitt fåniga flin. Jag tyckte mig nästan kunna höra den nynna på Wake up av Rage Against The Machine. Med handen på hjärtat får jag erkänna att sådana här djupa betraktelser av sommarens ankomst har varit en bristvara i mitt liv den senaste månaden.
      Medan andra njutit av solskenet har jag bläddrat igenom tusentals gulnade sidor i gamla församlingsböcker, husförhörslängder och folkräkningar. Släktforskningen har blivit en drog som hämmar mitt intag av D-vitamin. Spegeln kan inte riktigt avgöra om jag är en vampyr eller en insnöad arkivarie som nu tagit sina första stapplande steg ut i samtidens ljus. Detta är dock ingen isolerad händelse. Min fallenhet för besatthet (det låter ju inte alls obehagligt) har funnits sedan barnsben. Ena månaden gjorde jag en djupdykning i hajar för att nästa ägna mig åt postmodern filosofi. Inga tvära kast här inte.

      Jag har fortfarande kvar den där boken om egyptisk kultur och mytologi på 500 sidor som kostade min mamma lika många kronor. En dyr investering i ett flyktigt intresse.
      Men informationen finns fortfarande lagrad i hjärnan. Någonstans. Under alla högar av hockeybilder, pogs och punkiga pins. Jag är en mental hoarder. Jag förmår mig inte att kasta bort något. Inte ens värdelöst vetande. För vem vet, jag kanske får användning av det jag vet någon gång.

      Tim Sterner, krönikör

      Det får mig att tänka på filmen Limitless där en medioker författare får tillgång till all information han någonsin fångat upp tack vare en experimentell drog. Den påminner mig alltid om att vi är vandrande uppslagsverk. Jag vet inte varför jag vet att staden Johanngeorgenstadt vid tysk-tjeckiska gränsen har drygt 4 000 invånare. Jag vet inte heller varför jag vet att det går drygt 25 människoår på ett hamsterår eller varför jag vet att jag vet att jag vet. Men jag hyser förhoppningar om att jag någon gång ska få användning av allt vetande och att jag då får kompensation för alla missade soltimmar. Jag kan åtminstone glädjas åt att släktforskning är en av de vettigare ursäkterna jag haft för att sitta inomhus en solig dag. Hajar och faraoner kan få en delad andraplats. Snart har jag rett ut alla trassliga grenar i mitt släktträd så att solskenet kan tränga igenom dess krona, precis som genom björkarnas lövverk utanför det pollenfläckiga fönstret.

      Samarbete viktigt för vården

      Foto: Sanna Emanuelsson

      Sjukvård är en av de hetaste frågorna inför höstens val och något som berör oss alla. Vården klarar av att hjälpa oss allt mer och förväntningarna på tillgänglighet, säkerhet och kvalitet ställer allt högre krav från oss medborgare.
      Utmaningen är kännbar, inte minst i ett län som Värmland, där avstånden är långa och förutsättningarna för att tillgodose såväl tillgång till läkare och ambulanssjukvård i vissa situationer skiljer sig åt väsentligt. Samtidigt måste behovet mötas oavsett var man bor – i hela Värmland! En svår prioritering som Landstinget i Värmland de senaste åren, utifrån förutsättningarna, lyckats bättre med än många andra län. Exemplet Värmland visar att det verkligen går att arbeta för en jämlik vård i hela länet men också att öka tillgängligheten. Som ett exempel bland många nås de allra flesta värmlänningar faktiskt av en ambulans vid larm inom acceptabel tid, även om många av oss har personlig erfarenhet av att varje minut känns för lång mellan samtal till SOS och hjälpens ankomst.
      Det breda samarbetet i Värmlandssamverkan (L), (C), (M), (KD), (MP), (SIV) är sannolikt en av framgångsfaktorerna till att situationen i Värmland är betydligt gynnsammare än i övriga Vårdsverige. Anmärkningsvärt positivt, inte minst mot bakgrund av att länet för 20 år sedan tvångsförvaltades av staten, eftersom den dåvarande politiska majoriteten (S) och (V) fullständigt misslyckats och kört ekonomin i botten.

      Genom att lyssna på varandras prioriteringar och samarbeta blir lösningarna mer genomtänkta och hållbara än genom att ständigt kritisera för kritiserandets skull. När beslut fattades i landstingsfullmäktige om budget för 2018, så var det med bredast möjliga majoritet. Faktum är att även oppositionen – (S) och (V) – ställde upp bakom den budget som Värmlandssamverkan lade fram, efter att mindre tillägg och synpunkter tagits hänsyn till. Som liberal hoppas jag att samarbetsandan ska fortsätta genomsyra arbetet i landstinget, även under och efter valåret 2018. Visst har vi olika synpunkter ibland och i vissa fall olika vägar mot målet. Men genom att lyssna på varandra, söka samförstånd och fokusera på det som är viktigt kan vi möta de enorma utmaningar som vi har i vården. Ska vi klara utmaningen att ge hela Värmland tillgång till vård i världsklass, då krävs prioriteringar men framförallt utveckling och inte avveckling.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Nu äger inte landstinget alla frågor. Andra viktiga faktorer för fortsatt positiv utveckling i Vårdsverige är fler examinerade sjuksköterskor och läkare. Men ska utmaningarna mötas så måste också arbetsväxling i än högre grad göras, så att rätt kompetens möter rätt situation. Som liberal ser jag möjligheter att avlasta kvalificerad och specialiserad personal inom både skola, vård och omsorg genom att exempelvis återinföra vårdbiträden och assistenter. Det öppnar också en kortare väg mot en arbetsmarknad för dem som idag står utanför densamma och ger dem dessutom möjlighet att bidra till vårt gemensamma välstånd och därmed trygga vår välfärd. Men det ger också karriärmöjligheter och ökad status att jobba med det som är viktigare än något, det vill säga människor!

      Dags att förbereda trädgårdslandet

      Nu är det vår på riktigt! Den värme som kom för bara ett par veckor sedan satte verkligen fart på växtligheten, så nu är det bråda dagar för alla oss trädgårdsälskare. Räfsar man i rabatterna ser man att både pioner och iris har kommit upp och plantorna i växthuset och på fönsterbrädan börjar bli rejält kraftiga. Kanske behöver de skolas om ytterligare en gång innan det är dags att flytta ut dem på friland? Lossa lite försiktigt på en planta och kika efter i krukan om den verkar vara full av rötter. I så fall är det bra att plantera om och ge den mer jord att utvecklas i. Står plantorna väldigt tätt, så att bladen stöter emot varandra, flytta isär dem en aning för att ge varje planta mer luft och ljus.

      Foto: Cata Portin / SvD / SCANPIX

      Tomaterna, chilin och melonerna kommer jag låta stå kvar i växthuset i år, med förra årets kalla sommar i minnet, för i år vill jag inte stå med halvmogen frukt och fundera på om komposten ska få den eller om man ska koka marmelad och chutney av alltihop. Däremot all kål; grön-, vit- och rödkål, pak choi och kålrabbi har fått åka ut på avhärdning i drivbänkar, sedan ett par dagar tillbaks. Den här behandlingen, som kallas avhärdning gör att plantorna blir mer motståndskraftiga när de väl kommer ut i trädgårdslandet, där både vind, sol och kyla kan gå hårt åt dem under den första tiden. Ser man bara till att täcka över dem med fiberduk i drivbänken så klarar de sig fint ute dygnet runt. Duken skyddar bladen från att brännas i solen på dagen, plus att den fungerar som ett täcke mot nattkylan.
      Frösådderna av ruccola, sallat, lök och sommarblommor får dock stå kvar inne i växthusvärmen ytterligare i några veckor för att bli stora och starka. Har du mycket sniglar i din trädgård, kan det vara bra att låta ruccola och annan småbladig sallat som till exempel maché, stanna kvar i växthuset så länge det finns plats där, förslagsvis i en lång fönster- eller balkonglåda, för där kommer sniglarna inte åt den. På så vis kan du gå och klippa så mycket du vill ha, och se den ta sig om och om igen, eftersom den stimuleras av att bli nerklippt och på så vis sätter fart med ny tillväxt. Egenodlad sallat smakar så mycket mer och pesto på egen ruccola slår väl det mesta, eller hur?

      Foto: Jessica Gow / TT

      Även om det ännu är lite tidigt för sådd och plantering på friland, med några få undantag som bondbönor och sockerärtor, kan det vara bra att förbereda även där. Oavsett jord, krävs alltid någon form av gödsel för såväl trädgårdsland som rabatter. Speciellt grönsaksodling tar mycket näring ur jorden och den måste tillbaks dit på något sätt, därför är gödsling en viktig del i trädgårdsarbetet. Jag grävde ner rejält med kompost i pallkragarna i höstas, som en slags grundgödsling. Har du inte gjort det kan det vara bra att fylla på med näring nu. Stallgödsel i någon form är det vanligaste, men jag vet många som gödslar med gräsklipp som de täcker landen med. Vilken metod du än väljer så höjer gödslet jordens mullhalt, vilket är bra för både grönsakerna och för jorden. Du kan se om din jord är mullrik på färgen – ju mörkare desto bättre. Luckra slutligen jorden genom att kratta fina såbäddar och ta bort ogräs om det redan hunnit komma upp.

      Foto: AP Photo/dpa, Arno Burgi

      Om bara några dagar lär björkarna ha skaffat musöron och körsbärsträden och magnolian kommer stå i full blom. Även om det så här års är svårt att slita ansiktet från solen, så vänd blicken neråt och upptäck alla vilda vårperenner. Vitsippa, lungört och gullviva blommar för fullt i markerna nu. Näpet så det förslår och små glädjespridare utan att ett enda spadtag varit nödvändigt.

      Dags för humanitet i politiken

      Foto: AKVELINA SMED / TT

      Vad är viktigast, systemet eller individen? Eller att vinna över SD-väljare till Alliansen? Frågan kom till sin spets i förra veckan när Centerpartiet anslöt sig till den rödgröna regeringens förslag som gör det lättare för unga asylsökande att stanna i Sverige för studier på gymnasienivå.
      Det betyder en ny chans för unga asylsökande, företrädesvis från Afghanistan och som kommit till Sverige som minderåriga men som hunnit bli myndiga efter en utdragen asylprocess eller skrivits upp i ålder med ett penndrag av 25-åriga handläggare på Migrationsverket. Förslaget innebär en ny chans till att utbilda sig och bidra till vårt samhälle, en ny chans att skapa sig ett tryggare liv fjärran det Afghanistan som bara sjunker allt djupare i inre väpnad konflikt.
      Men regeringens förslag är långt ifrån perfekt. Det har sina svagheter vilket Lagrådet också påpekat. Men samtidigt finns det inget annat förslag för riksdagen att ta ställning till. De övriga allianspartierna har suttit på åskådarläktaren. De har gormat och pekat finger åt de politiker som försökt laga efter läge. Egna alliansförslag för att rätta till utdragna handläggningstider, kontroversiella åldersuppskrivningar och bristande rättssäkerhet har inte lagts fram gemensamt. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna framhärdar istället i att man ska lyssna på Lagrådets kritik och jo, för all del – det kan man ju förespråka. Men är det inte märkligt att inget av dessa partier oroar sig särskilt mycket över Lagrådets skarpa kritik mot de tillfälliga lagarna, id-kraven och gränskontrollerna som bryter isär Öresundsregionen? Därom är det alldeles tyst. I jakten på potentiella SD-väljare får M, L och KD prioritera sina strider och att ta de asylsökandes parti med drygt fem månader kvar till valet tycks inte vara en kamp som lockar.
      Jag har jobbat i fyra år i Afghanistan – ofta med en livvakt vid min sida och inte sällan i riskabla miljöer. I oktober besökte jag landet igen för att se hur det går till när Sverige dumpar ungdomar på Kabuls flygplats. Det var ingen vacker syn. Flera utvisade som jag talade med – givetvis obehindrat på svenska – på asylhotellet Spintzar var rädda för att gå ut och samtidigt förtvivlade över att inte ha någon familj eller vänner att vända sig till. Dagen efter mitt besök skadades hotellet lindrigt av en explosion riktad mot en närliggande checkpoint. Tiden som följde funderade jag mycket över hur det här kunde ha varit istället. Om vi haft politiker som tagit ansvar för den havererade asylprocessen och som vågat möta utmaningen i en anda av att det här löser vi på ett sätt som blir bra för dem, och för Sverige. För nog behöver vi, inte minst här i Värmland, dessa driftiga ungdomar inom till exempel vården och industrin.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Varför är det då rätt att rösta ja till regeringens och Centerpartiets förslag? Många av dessa unga hade skäl för uppehållstillstånd när de kom som minderåriga till Sverige. Men Migrationsverket överhopades av ärenden och hann inte med. Frågan är om långa handläggningstider ska vara skälet till att man inte får asyl och tvingas lämna landet? Ska en enskild individ betala priset för att staten inte gör sitt jobb i tid? Alltsammans kokar till sist ner i vilket slags land vi vill att Sverige ska vara. Det här kan bli vår tids Baltutlämning men det kan också bli en milstolpe för när riksdagen fattade ett modigt och moraliskt riktigt beslut för att försöka gottgöra allt som gjorts fel de senaste tre åren.

      Inget rum för känslor

      Foto: Isabell Höjman / TT

      För två år sedan tyckte jag att döden började kännas mer lockande än att fortsätta leva. För bara två år sedan led jag av svår ångest, och var så trött att jag önskade att allt kunde få ett slut.
      Varför känner jag mig isolerad och rädd? Varför har jag alltid hög puls och ont i magen? Är det bara jag som känner så här? Vi tror det, för ingen pratar om det. Inte på riktigt. Inte i vardagen. Vi pratar om det på ett högre plan. Politikerna ska ta krafttag och ger myndigheter pengar för att utföra diverse åtgärder. Arbetsplatser skriver handlingsplaner för att minska stressen. Och så långt är allt bra. Felet är att vi inte pratar om det med varandra. Vänner emellan, inom familjen, på arbetsplatsen och i skolan. Trots att media rapporterar om det mer än någonsin är psykisk ohälsa fortfarande skamfyllt och ett obekvämt ämne. Psykisk ohälsa ska sopas under mattan och läka av sig självt. “Vila lite så ska du se att det går över”, säger man och ger en klapp på axeln. Tänk om det vore så enkelt.
      Jag lider av psykisk ohälsa. Det syns inte på mig och märks oftast inte om du möter mig en helt vanlig torsdag ute på stan. Jag klarar av allt som jag klarade innan jag blev sjuk och kan leva i stort sett som jag vill. Jag är skämtsam, glad, tränar på hög nivå, jobbar heltid, är spontan och levnadsglad. Det innebär dock inte att jag mår bra hela tiden. Jag blir lätt trött, nedstämd och blir stressad av sådant som är otydligt.
      Tecknen på psykisk ohälsa finns där om man tittar noga. Tyvärr vågar inte så många göra det. Vill vi verkligen höra svaret när vi frågar en annan människa hur den mår? Jag tror inte det. I så fall skulle vi inte känna att vi behövde ljuga och säga att allt är bra, för att skona andra från att prata om något så jobbigt som känslor. Och skulle någon mot förmodan våga säga att den inte mår bra, vet vi inte hur vi ska reagera.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Det som drev mig in i utmattning och psykisk ohälsa var stress, press, förväntningar och berg av undertryckta känslor. Det i kombination med min vilja att alltid vara stark och göra allt perfekt kastade till slut in mig i ett mörker jag inte trodde kunde finnas inom mig. Jag tror att många hamnar i psykisk ohälsa för att det inte finns rum för känslor idag. Det är där det felar, för vi måste börja vara ärliga om vår smärta, hur obekväm den än är. Vi måste börja prata om det som skaver och gör ont, och sluta tro att psykisk ohälsa är ett tecken på svaghet.
      Och det viktigaste av allt. Vi måste börja lyssna på riktigt. När vi frågar någon hur den mår måste vi våga höra svaret oavsett hur mycket det skaver, och sedan vara beredda på att hjälpa.

      Bergsbestigning

      Knappt hemkommen från klubben gav Bertie Wooster till ett hojtande.
      – Jeeves, är du där!? Säg inte att du gått ut när jag just kommit hem!
      Hushållets butler, Jeeves, skyndade ut i tamburen för att hjälpa sin arbetsgivare med att få av sig rocken och galoscherna.
      Tio minuter senare satt de tillrätta i vardagsrummet, där elden sprakade gemytligt i den öppna spisen. Bertie svepte sin cocktail och fyllde nervöst på glaset med en ny omgång Old Fashonad.
      – Jeeves, sa han, kommer du ihåg resan vi gjorde till Grönland för två år sedan?
      – Omtumlande, Sir, sa Jeeves och gned förstulet vänsterhanden med det  köldskadade långfingret – ett minne från just den resan.
      – Exakt, Jeeves. Då minns du säkert också, fortsatte Wooster, att jag störde mig på isbjörnarna som kom dräglande efter något ätbart så snart vi lämnade hotellet. Allt som stod oss till buds var en brådstörtad reträtt tillbaka in på hotellet.
      – Yes Sir, sa Jeeves. Deras påflugenhet var en daglig prövning.
      Bertie nickade ivrigt.
      – Och som de luktade. Den där osnygga pälsen som  de envisades med att lufsa omkring i.
      – Definitivt Sir, sa Jeeves. En beundransvärd iakttagelse. Jag föreställer mig hur en pälsrengöring skulle hälsas med bifall från öns turistnäring.
      Det som nu lockar mig är ett ställe så till den grad fritt från lortbjörnar att en del äventyrare sägs ska sakna dem,  haha!
      – Haha, ekade Jeeves.
      Wooster fyllde för tredje gången sitt glas , hans betjänt däremot avböjde. Wooster harklade sig högtidligt och sa.
      – Vi ska bestiga Mount Everest, Jeeves. Varken mer eller mindre. Vad säger du om det?
      Utan att  med en min röja sina tankar tömde Jeeves sitt glas till ungefär hälften, sedan sa han.
      – En beundransvärd  ide’, Sir. Jag utgår självfallet ifrån att ni skämtar!
      – Ingalunda, Jeeves. Brukar jag skämta?
      – Inte som jag kan påminna mig, Sir.
      Jeeves torkade sig i pannan med en nystruken linnenäsduk. Sedan sade han.
      – Får jag påminna om att det vi talar om inte rör sig om någon behändig liten söndagspromenad med spatserkäpp och en vårblomma på kavajslaget. Glöm inte, Sir, att den antydda alptoppen råkar vara världens högsta berg…
      – Det vet jag fuller väl, sa Wooster. Men ni är ju en man i sina bästa år och vid en avundsvärt robust vigör, något man vid gud inte kan beskylla mej för, haha. Men var förvissad om att mina tankar följer dig hela vägen, upp såväl som ner. Därutöver blir det mitt personliga bidrag att upprätta vårt basläger nedanför berget. Anskaffning av packåsnor, som sägs vara genuint arbetsskygga. Och någon måste ju ta sig an allt detta kostsamma stök med mat och dryck, Jeeves. Jag tänker mej dessutom att vi ska fira nedkomsten med fyrverkerier i en omfattning som kommer att lysa upp hela den åbäkiga bergskedjan. Påminn mej om att inte glömma kortvågsradioutrustningen för kommunikation. Plåster mot de ofrånkomliga fotblåsorna. Förlust av en eller annan tå får vi räkna med.
      Här hördes ett svagt kvidande från Jeeves. Han drack ur det sista i sitt glas, sedan reste han sig ceremoniellt.
      – Vad gör du?! frågade Wooster.
      – Jag går för att packa mina tillhörigheter, Sir. Kort sagt: jag säger upp mig! Bestigandet av världens högsta och mest nedskräpade berg måste rimligen överstiga vad man kan begära av en butler med mina kvalifikationer.
      Wooster satt förstummad, häpen över sin betjänts frispråkighet. Hans blinkningar röjde intensiv tankearbete, och ett beslut såg dagens ljus.
      – Äsch, jag skämtade bara, Jeeves. Att ni skulle överge mig ingår inte i min världsbild. Vi glömmer Mount Everest med sina överfulla papperskorgar och oset från gatuköken. Hur skulle jag nånsin klara mej utan er, Jeeves? Jag som på egen hand inte ens kan knyta en smokingfluga! Tanken svindlar! Nej Jeeves, vi vänder blad och besöker min moster Sofrine på godset Hamton Marsh.
      – Very good, Sir, sa Jeeves. Och jag tar gärna ett halvt glas till.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se