• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • På äldre dar

      Det anses bortom allt tvivel att Beethoven fullbordade nio symfonier. Varken mer eller mindre, försåvitt vi håller oss till färdigkomponerade verk. Mindre känt är kanske att B. trots betydande ohälsa lyckades påbörja ytterligare en symfoni innan han gick ur tiden 1827. I komponistens bostad två trappor upp i ett hyreshus i norra Wien påträffar vi också en sekreterare, Anton Schindler, som fanns tillhanda rörande sådant där hushållerskan saknade mästarens förtroende.

      På Schindler ankom till exempel att på pricken klockan nio tända i den öppna spisen. Att sedan, och inte utan viss motstånd, väcka kompositören och få honom något så när på fötter, kammad och rakad. Schindler var dessutom anförtrodd den grannlaga uppgiften att tillaga frukosten, bestående av en fransk omelett, ett krus rödvin och en ”balja” starkt kaffe, att serveras i sängen.
      – Min hushållerska klarar inte en så grannlaga uppgift, brukade tonsättaren muttra. Omeletten bränner hon vid och hennes kaffe försätter mej ofelbart på dåligt humör vilket går ut över arbetet.
      – Opp och hoppa, ropar Schindler en vårdagsmorgon 1826 och drar ifrån gardinerna.
      – Här kommer frukosten och ett brev från gode vännen von Breuning.
      – Och du bara pratar och pratar, grumsade Beethoven. Ge hit brevet.
      Schindler himlar beskäftigt med ögonen och lägger ifrån sig peruken på ett av bostadens tre klaverinstrument. Sedan kastar han ner några rader i det samtalshäfte där besökare skriver ner vad man har att säga till den stendöve kompositören. Schindler överlämnar brevet och Beethoven arbetar sig pustande upp i halvsittande. Genast kommer Schindler ilande med en stor och sedan allt för länge otvättad kudde som han skjuter in under tonsättarens huvud med den vildväxande hårbusken. Beethoven trär på sig brillorna och högläser med rostig röst:
      Käre vän och stormästare
      Greve Waldstein och jag och några till ur Wiens aristokrati önskar högaktningsfullt beställa en ny symfoni av er, helst något inte fullt lika överväldigande som den nionde. Önskemål om ett skäligt förskott ställer vi oss självfallet välvilliga till”.

      Sen följer ännu ett svassande avsnitt, men det hoppar vi över. Sist i beställningen kommer några intressanta rader. Hör själva: ”Dock tror vi med all respekt för ert snille att Era oöverträffade symfonier skulle vinna på att kortas en smula. Åtminstone så mycket att vi lyssnare inte försmäktar i aristokratins ovädrade salonger. Er senaste symfoni, den nionde, var med förlov sagt så ansträngande både på längden och tvären att min stackars hustru fick gå till sängs med blixtrande huvudvärk – –

      Här slängde Beethoven ifrån sig Breunings beställning med ett ilsket fnysande. Sedan gav han sin vrede fria tyglar.
      – Så vad begär man dessa yttersta dagar? Vill man ha mej, Ludwig van Beethoven, att skriva lättsymfonier för en publik med åsneöron? Och varför inte med inlagda pauser för födointag och försäljning av förfriskningar, puder och parfymer… Och när ska du lära dig att inte läsa mina privatbrev!
      En vårdagsmorgon något halvår framåt i tiden har Schindler med sig sin son Ludwig (uppkallad efter kompositören) så att pojken kan få hälsa på den berömde mannen. Pojken omtalas som en oroligt kringkilande och försigkommen krabat i femårsåldern.
      Med detta redovisat är allt sagt som behöver sägas inför vad som följde. Schindler återfinns i köket upptagen med tonsättarens hushållsekonomi. Under tiden får sonen fatt i utkasten till den påbörjade tionde symfonin, slarvigt inproppat i en skänk full med räkningar från kopister, korrespondens med musikförläggare och andra dokument. Tultande med notpappren i båda händerna pallrar sig krabaten fram till den öppna spisen. Där kastas partitursidorna på elden och pojken ser kisnande av förtjusning hur elden kastar sig över pappersarken med de nerklottrade nottecknen. När nästan allt blivit aska springer han ut i köpet.
      – Kom pappa, kom och titta hur papprena brinner…

      Schindler förfäras. Han störtar in i vardagsrummet och fram till den öppna spisen. Där bevittnar han hur symfoni nummer tio (åtminstone början av den) går upp i rök. Vit i ansiktet får han fatt i pojken och bestraffar honom med vad som räknas som musikhistoriens mäktigaste örfil. Den sänder pojken tvärs över golvet, galltjutande hela vägen nedför trapporna och in i husets mangelbod där han grävde sig in i högen med tvätt. Här bör inskjutas att pojken har en för åldern kännetecknande benägenhet att överdramatisera sina missöden.
      Beethoven hör naturligtvis ingenting av pojkens gallskrik men efterlyser grälsjukt sin frukost.
      Schindler skriver i samtalshäftet, med tårar fallande ner över orden så att de späder ut bläcket. Häftet finns bevarat och vi kan läsa det avslutande ordbytet mellan Beethoven (B) och hans hjälpreda Schindler (S). Tonsättarens ord saknas naturligtvis, men med hjälp av Schindlers nedtecknade rader kan vi på ett ungefär föreställa oss replikskiftet.
      S– Det har hänt en fruktansvärd olycka!
      B – Seså seså, lugna sig nu bäste Schindler.
      S – Min son har…jag hann inte ingripa!!…
      B – Ingripa mot vad, um Gottes Willen…? Se här, låna min näsduk och sansa er innan jag blir ordentlig arg!
      S – Tionde symfonin, pojken tog partituret…eldens rov…
      B (kastar av sig täcket) – Vad är det ni säger..?!
      S – Nejnej, inte pojken, partituret med tionde symfonin, storverket som hela Wien väntar på!
      B (avfärdande, i det han sjunker tillbaka ner i bädden) – Jasså den. Ingen skada skedd, jag läste häromdagen igenom vad jag komponerat. En bråkdel av första satsen, hela scherzot. Idel oanvändbart! Donnerwetter, jag får lägga av med symfonierna. För övrigt har jag alltsammans i huvudet, och där får det stanna. Eftervärlden kan ju få kalla det ‘Beethovens Ofullbordade’…

      En fin trädgård är som en lottovinst

      Foto: Jessica Gow / TT

      Björkarna på tomten börjar fälla sina löv, naturen sprakar i höstfärger och det doftar vanilj av tobaken utanför växthuset. September har bjudit på otroligt vackra höstdagar med både sol och värme. Att då ta tillvara på ljuset utomhus genom att ta en kopp kaffe i solen, kratta, klippa och städa i rabatter, växthus och redskapsbod är verkligen ett perfekt sätt att tillbringa en fin helgdag.
      Som jag nämnde i min förra krönika har jag köpt hus. Även om jag inte har flyttat in ännu, har jag kunnat vara i trädgården. Att som i mitt fall få ta över en trädgård med både träd, buskar och perenner är lite som att vinna på lotto. Det kommer bli ett år att ta sig an någon annans livsverk och att med stor försiktighet gå igenom och utforska vad som gömmer sig i rabatter och planteringar runt om på tomten. Att förra ägaren älskade sin trädgård är tydligt, så nu är det upp till mig att förvalta det som redan finns, men också att förnya med varsam hand och skapa något eget. Jag har hittat spår av en köksträdgård med bärbuskar och örter som legat i träda sedan 70-talet. En tid då många köksträdgårdar grävdes igen på grund av alla billiga, importerade grönsaker som dök upp i mataffären. Långt ifrån dagens tänk med närodlat och ekologiskt. Att iordningställa köksträdgården får dock vänta till våren.
      Det som däremot fått lite omvårdnad redan nu är några magnolior och tre fruktträd som jag hoppas ger både vacker blomning och frukt nästa år. Trots att jag vet att det finns gott om rådjur på tomten, tänker jag försöka mig på att sätta ner tulpanlökar och nu är det hög tid att få dem i jorden. Jag brukar sätta var tredje lök upp och ner, vilket gör att man får en fördröjd blomning på just de lökarna och därför får njuta extra länge av färgprakten. Sorten ’La Belle Epoque’ är en favorit som blommar med vackert fyllda blommor som går i aprikosrosa på en botten av glödande gult. En annan sort jag gillar är ’Havran’, en ekologisk mörkt rödviolett tulpan som gör sig väldigt fin tillsammans med tidigt vitblommande perenner.
      Har du frostkänsliga krukor är det bra att städa ur och ställa undan dem nu, så de inte spricker när kylan kommer på allvar. Diska även ur plastkrukor som du sått och planterat i, så att det inte följer med några växtsjukdomar till nästa år. Hygienen är a och o för att klara sig undan både skadedjur och svampangrepp på plantorna. Samma sak med växthuset – städa därför ur där också. Jag har dock basilika, tomater och massa chili kvar så jag avvaktar lite med det tills allt är skördat.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      På tal om chili – årets skörd går nog till historien. Grenarna är verkligen proppfulla. Chili kan ju inte konsumeras i samma mängd som tomater så det gäller att vara lite innovativ vad gäller lagring. Jag torkar endel av skörden genom att klippa av dem vid sina fästen, blandar gula ’Hot lemon’ med röda ’Hellfire’, som jag sedan trär en sytråd igenom. Det blir en lång och dekorativ svans att hänga upp i fönstret för torkning. Jag tänker också pickla min chili. En klassisk 1-2-3-lag med ättika, socker och vatten. Gott att ha som tillbehör till texmex-middagarna i höst, men också som topping i soppor eller andra rätter där du vill ha lite hetta.
      Lite extra värme lär behövas nu när vi går in i oktober, höstmånaden framför alla andra. Skörda allt du har kvar ute innan frosten tar det och bjud in familj och vänner på skördefest, värmer i både kropp och själ och rundar av odlingsåret på bästa sätt om du frågar mig.

      Samtala gärna men liera inte

      Foto Hasse Holmberg / TT

      Det enda vi säkert vet om framtiden är att vi inget vet. Detta är sant även när det gäller regeringsfrågan.
      Givet det parlamentariska läget tycks många förespråka en bred regering över blockgränsen där S+MP+L+C med stöd av V eller S+M är de populäraste alternativen. Jag tycker att det är en utomordentligt dålig idé. Valrörelsens hårda retorik och ultimativa uttalanden behöver nu lämnas därhän, det politiska spelet likaså – för landet behöver styras och det finns en tydlig icke-socialistisk majoritet i riksdagen.
      Sverige är på intet sätt betjänt av en samlingsregering. Reformbehovet är skriande och det är i det närmaste utsiktslöst att förvänta sig att en samlingsregering på allvar ska kunna ta sig an reformerna som krävs bland annat på politikområdena bostadsmarknaden, arbetsrätten, skatter och integration. Det som i praktiken då riskerar att hända är att vi får en regering oförmögen att lämna svar på väljarnas frågor och hantera de utmaningar som vi står inför där den enda oppositionen utgörs av SD. I händelse av nationell kris, men där är vi inte nu, kan en samlingsregering behövas men motivet bakom förslagen på en samlingsregering nu är inte ett överhängande krigshot utan syftar till att isolera SD från inflytande. Den taktiken har prövats i drygt åtta år nu och sällan har man så ihärdigt drivit en strategi så länge som misslyckats så monumentalt. Landet behöver en regering med en tydlig agenda samt en livskraftig opposition.
      Partier med stora ideologiska skillnader ska konkurrera om väljarna, inte liera sig med varandra. När partierna under lång tid rört sig successivt mot mitten har SD:s intåg i riksdagen om inte annat återuppväckt den ideologiska dimensionen. Det är i grunden bra men det betyder också att komplexiteten i regeringspusslet ökar. Även om jag tycker att beröringsskräcken gentemot SD bör upphöra så finns det starka skäl till varför SD ska betraktas som helt uteslutna att ingå i en regering. Deras historia och tvivelaktiga företrädare är uppenbara skäl till det men även Jimmie Åkessons drömmar om folkhemmet bör få varje liberal att rygga tillbaka. Folkhemmet innebär ett slutmål, ett färdigt resultat av samhällsbygget där politiker är arkitekter som skapar konstruktioner där vi alla ska passa in. En sådan inställning hittar vi också hos de socialistiska partierna som kräver att den mänskliga strävan efter förändring underordnas det politiska systemet.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Därför håller de socialistiska partierna systemen framför individen. Det går givetvis att rita upp ett folkhem 2.0 med gemensam grillplats där alla källsorterar och sedan ägna varje reform och lagförslag åt att komma dit. Men även 50-talets folkhemsbarn växte upp, såg världen och bröt sig fria – och gjorde helt andra val. En liberal hållning är att definiera rättvisa och jämlikhet efter process, inte efter utfall. Världen förändras och människor likaså. Just därför bör liberala krafter inte se vare sig de socialistiska partierna eller SD som lämpliga att sitta i en regering. Men har man inte egen majoritet så behöver man söka stöd i riksdagen och då bör man kunna samtala med alla.

      Tålamod på hårda prov

      Foto: Isabell Höjman / TT

      Tålamod är inte min bästa gren, även om det har blivit bättre med åren. Men jag borde verkligen jobba med den otålighet jag känner när jag är sjuk. Sånt som sjukdom har jag verkligen inte tid med! Och jag avskyr att be andra om hjälp. Kan själv. Har alltid kunnat själv. Men till och med jag måste acceptera att krämpor och sjukdomar sannolikt blir fler ju längre jag får leva. Jag har dock lite svårt att släppa den bild av den kärnfriska person, som jag föreställer mig att jag är – trots hörselnedsättning, artros, pollenallergi, eksem, och nu den senaste åkomman: benskörhet.
      När jag någon enstaka gång blir akut sjuk, sätts mitt tålamod på hårda prov – som i förra veckan. Det började med att jag frös. Det var ingen hejd på frysandet. Kylan kom liksom inifrån. Sen kom muskelsmärtan och huvudvärken, och här någonstans var det bara att kapitulera. Jag var sjuk. Nu var det sängen som gällde. Febernedsättande, smärtstillande piller. Vatten. Sömn. Mycket sömn.
      Ett par dagar fanns nästan inte. Äta? Glöm det. Byta sängen mot tevesoffan? Glöm det. Läsa lite i den där härliga boken jag lånade? Glöm det. Inget kunde få mig att lämna sängen bortsett från den nöd som inte har någon lag. Och det var ingenting i hela världen som förmådde engagera mig – än mindre intressera mig, eftersom det faktiskt var så att jag med största sannolikhet höll på att dö. Men jag hade ett par ganska intressanta feberfantasier; en av dem handlade om att jag sydde och sydde. Väskor eller necessärer. Och en blus. Det bara fortsatte och fortsatte, och för att få slut på all denna sömnad var jag till slut tvungen att lämna sängen några minuter för att få tag på verkligheten. Den gjorde ont och var snurrig.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      När jag efter några dagar började piggna till och feberdimmorna skingrades, ville jag omedelbart göra saker. Rastlösheten kom som ett brev på posten, och jag vägrade lyssna på goda vänners förmaningar och uppmaningar om att ta det lugnt och inte gå upp för tidigt. Nejdå, upp och hoppa bara! Och där kom febern och värken som en kraftfull rekyl och golvade mig totalt. Sängen igen, alltså. Men nu var jag nog inte så sjuk längre. Jag kunde jag faktiskt inte sova mer utan låg där och hade riktigt tråkigt, medan otåligheten kröp i kroppen. Nästa dag orkade jag hålla den där härliga boken utan att få den på näsan, och det var nästan skönt att vara sjuk. En stund. Innan tålamodet tog slut igen. Men då var jag nästan frisk och kunde ta tag i mitt liv – dricka champagne och fira bröllopsdag till exempel. Bra mycket roligare – och godare! – än att ligga i sängen och yra!
      Och nu fylls jag av något, som jag tyvärr alltför sällan känner när livet rullar på i inkörda spår, nämligen tacksamhet. Jag ska nog försöka att träna på den känslan också – parallellt med tålamodsträningen!

      Den allra första frosten

      Foto: AP Photo/Scott Heppell

      Den allra första frosten. Det låter som titeln på en dussindeckare. Men det är faktiskt hämtat direkt från verkligheten.
      Svettig och lite lätt panisk vaknade jag upp mitt i natten. Elementet i sovrummet hade kickat igång, som en reaktion på höstens andedräkt mot fönstret.
      Jag kastade mig upp så snabbt att jag fick blodtrycksfall och famlade efter termostaten i mörkret. Jag tänker mig att jag förmodligen såg ut lite som Sean Connery i Dr. No då han upptäcker att någon placerat en giftspindel i sängen.
      När jag äntligen lyckats skruva av värmen slog jag upp fönstret och drog efter andan. I ljuset från gatlyktorna kunde jag se hur gräset gnistrade som en stjärnhimmel. Det var en välkommen syn.
      Jag har alltid sett mig själv som en sommarmänniska. Men efter årets sommar överväger jag att inte förnya mitt abonnemang på sommarsol.
      Jag får flashbacks från när jag och min sambo började prenumerera på dammsugspåsar. Vi gick definitivt plus på vuxenkontot men det uppenbarade sig snart ett problem.
      Vi gjorde inte av med påsarna tillräckligt snabbt. Vi fick fler än vi hann göra av med. Varje gång man öppnade städskåpet blev man överfallen av dammsugspåsar. Man stod där och fäktade med armarna som om man var omringad av fladdermöss.
      Det är samma sak med årets sommarvärme. Man fick mer sol än man kunde hantera rent logistiskt. Magasinet blev fullt. Man hoardade D-vitamin.
      Med mycket möda och stort besvär har vi nu äntligen tömt lägenheten på tung sommarluft för att i stället fylla utrymmet med lätt höstluft.
      Kylan är mer lätthanterlig. Om man fryser lite kan man alltid vira in sig i en filt eller ett täcke, men årets sommarvärme fanns det ingen flykt ifrån. Det fanns inget hopp om räddning.
      När det var som värst övervägde jag att flå mig själv och hänga huden på torkvindan bakom huset i väntan på svalka. Allt för att få en god natts sömn.

      Tim Sterner, krönikör

      När elementet nu väckte mig ur min slummer trodde min hjärna för en stund att september bara varit en dröm. Att jag vaknat till den hemska verkligheten där sommaren fortfarande råder.
      Jag känner en viss lättnad över att den senaste månaden inte varit en dröm. Att vi faktiskt är på väg mot kyligare tider. Jag trodde aldrig att jag skulle höra mig själv säga det.
      Nu känner man för att kasta sig i högarna av grenar som släppt under första höststormen och göra en kvistängel. Bara ligga där med armarna utsträckta under stjärnhimlen som reflekterar den gnistrande morgonfrosten.
      Nu har man drygt åtta månader på sig att hinna tröttna på kylan och återförälska sig i värmen. Men jag ska vara helt ärlig mot dig, Sommaren. Du har mycket hårt jobb framför dig för att vinna tillbaka mitt hjärta. Det räcker liksom inte med att muta mig med glass.

      Tid för samarbete och samförstånd

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Talmansvalet i måndags blev mer omdiskuterat än vanligt. En tvist lika gammal som regeringsformen om vem som ska inneha Sveriges näst högsta ämbete kom i dagen.
      Socialdemokraterna har efter varje val hävdat att talman ska utses från största parti, medan de icke-socialistiska partierna har menat att den som är bäst lämpad att leda riksdagens arbete, utifrån det parlamentariska läget, ska väljas. (S) har för övrigt alltid lanserat en egen kandidat oavsett styrkeförhållanden i riksdagen, medan de övriga partierna faktiskt släppt fram socialdemokratiska talmän i perioder. Även när (S) inte suttit i regeringsställning. Till exempel Henry Allard (S) och Ingemund Bengtsson (S) på 1970-talet, som då bedömdes lämpligast även om socialisterna inte hade majoritet i riksdagen. 2018 är det uppenbart så att riksdagens majoritet tycker att Andreas Norlén (M) är lämpligast att leda riksdagens arbete kommande mandatperiod. Vi får förutsätta att (S) respekterar att det som de ensamt uppfattar som praxis inte är hela riksdagens praxis.

      Partierna är numera inte bara till antalet många, de är också mer jämnstora. Inget parti samlar ens procent. Det är dags att säga adjö till en tid där valen stod endast mellan höger och vänster. Med många olika viljor är det tid för kompromisser. Det gäller att hitta riksdagens balans, snarare än dess poler, för att kunna styra. Men för att det ska fungera krävs ett ändrat förhållningssätt. Ett förhållningsätt där man fokuserar på ideologisk kompass och samsyn i sakpolitik snarare än på konfliktytor. Det krävs också att man lägger bort prestige och gamla föreställningar om motsättningar som inte återspeglas i aktuella politiska frågor. Större hänsyn behöver framgent tas till andra skalor än den traditionella vänster/höger skalan. Politik är ofantligt mycket mer än skatt och storlek på offentlig sektor, även om detta även fortsättningsvis är viktiga aspekter. Valet står mellan en politik för en öppen, liberal, global värld i motsats till politik för en auktoritär stat med nationalism och traditionalism. Det parti som tydligast visat sig kantra mot det sistnämnda är SD som i valrörelsen börjat slänga sig med uttrycket ”vänsterliberala” om samtliga andra partier. Utgår man från en extrem position såsom SD, då är det nog nära till hands att sätta likhetstecken mellan liberal, vänster och samtliga andra partier utom just SD. Dock säger det mer om SD än om övriga partier och visar vilket extremt parti som nu skrämmande nog är riksdagens tredje största.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      När den här ledaren skrivs är mycket oklart i regeringsfrågan. Min gissning är att då ni läser detta har regeringen Löfven fallit i riksdagens obligatoriska förtroendeomröstning. Nödvändigt, inte minst för att avhända regeringen möjligheten att utlysa nyval innan alla andra alternativ är uttömda. För Sveriges skull får vi sen hoppas att den regering som därefter tillträder har ett tydligt mål att styra för ett öppet och fritt samhälle. Att det är en regering som representerar den starka riksdagsmajoritet som är positiva till Europas samarbete, som ger sitt stöd till att hjälpa människor på flykt, som vill arbeta för stabilitet och internationell samverkan och som minimerar inflytandet från de extrema nationalistiska, konservativa och socialistiska ytterkanterna i parlamentet. Detta oavsett vem som nu kommer att tolereras som regeringsbildare och vilka partier som kommer att ingå i kommande regering och regeringsunderlag.

      Dags att avgå, Jan Björklund

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Som en fristående liberal ledarsida kan det vara på sin plats att skriva något om hur det gick för riksdagspartiet som åtminstone till namnet väntas ligga närmast tidningens politiska linje. Om någon ids läsa förstås?
      För med 5,5 procent av rösterna är det uppenbart att Liberalerna förblir en marginell politisk kraft ytterligare en mandatperiod. Eller kan den negativa trenden vändas?
      Det var tänkt att Jan Björklunds ökenvandring skulle brytas den 9 september. Efter elva år som partiledare vore det så dags. Vid förra valet 2014 ledde Björklund Liberalerna till partiets näst sämsta valresultat någonsin men istället för att ta konsekvensen av det snöpliga nederlaget tillsattes ett flertal förnyelsegrupper som skulle förnya partiets politik inom en rad områden. Det inre arbetet höll medlemmarna sysselsatta med olika tematiska ämnen men någon välbehövlig diskussion om ledarskapet blev det inte förrän Birgitta Ohlsson förra sommaren utmanade Jan Björklund om partiordförandeskapet. Den sommaren var det som en propp gick ur rörelsen. Ett flertal före detta medlemmar sökte sig på nytt till partiet som samtidigt kastades in i en intensiv personstrid. Trots ett starkt stöd för utmanaren fanns det en viss övervikt bland länsförbunden för Jan Björklund och Birgitta Ohlsson valde därför att dra tillbaka sin kandidatur och senare lämna riksdagen. Det förblir oklart om Birgitta Ohlsson skulle ha lyckats lyfta partiet i höstens val men Jan Björklunds misslyckade navigering ner mot botten – förbi KD – kan inte den mest inbitna anhängare längre blunda för.
      Många finner det märkligt att Liberalerna med sin stolta historia belönats så dåligt av väljarna i de senaste valen. Kampen för lika rösträtt för drygt hundra år sedan följt av en rad viktiga jämställdhetsreformer genom decennierna lockar inte till någon större solidaritet i valbåsen. Kampen för hbtq-gruppen togs i en tid när få andra vågade. Det långa oberoendet från olika intresseorganisationer – som fackförbund, bönder och näringsliv – till förmån för fokus på den enskilde individen, imponerar inte. Kort sagt, utan Liberalernas medverkan hade flera viktiga socialliberala reformer inom skol- och socialpolitik inte genomförts med den känsla för individens rätt som de kom att få.
      Få väljare belönar dock historiska insatser. Medborgarna söker svar på frågor som är aktuella idag och det är uppenbart att Liberalerna misslyckats de senaste åren med att hitta rätt tonläge, rätt frågor samt med förmågan att nå ut. Om partiets långsamma ökenvandring ut ur riksdagen ska brytas krävs ett batteri av åtgärder. Det första steget är att Jan Björklund lämnar ordförandeposten så fort regeringsförhandlingarna klarats av.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Partiet behöver samlas kring ett nytt ledarskap som släpper den mångåriga krav- och förbudspolitiken och som söker sig mot ett mer socialliberalt tonfall.
      Det kräver dock att man walk the talk fullt ut. Det liberala stödet för gränskontroller i Öresundsregionen eller bifallet till massutvisningar av afghanska ungdomar till ett land i krig är några exempel som visar på uppenbara ideologiska trovärdighetsproblem.
      Det är heller inte givet att den organiserade liberalismen måste bestå av två partier. Tanken om att slå samman Liberalerna och Centerpartiet har varit på tapeten förr och väcktes bland annat av Lars Leijonborg 2002 men Maud Olofsson visade inget större intresse då. Kanske börjar tiden snart bli mogen för ett större, liberalt mittenparti?

      Jag berättar för din skull

      Foto: Jessica Gow / TT

      Saker du inte ska säga till någon som lider av psykisk ohälsa:
      Släpp det bara.
      Allt sitter i huvudet, tänk bara på något annat.
      Sluta klaga.
      Jag har också varit stressad, men det gick över.
      Har du provat att vila?
      Du behöver inte den där medicinen.
      Se lite positivt på tillvaron.
      Det blir bättre.
      Typiskt tjejer att bli sjuka av stress.
      Om du slutar oroa dig så går det över.
      Terapi är för galna människor.
      Det är bara svaga människor som blir psykiskt sjuka.
      Allt känns bättre efter en god natts sömn.
      Du ser ju jättepigg ut.
      Det kunde varit värre.
      Fokusera på bra saker.
      Du som alltid verkar så glad.
      Alla har det stressigt ibland.
      Du är för känslig.
      Har provat yoga?
      Vill du ens bli bättre?
      Allt detta har jag någon gång fått höra från min omgivning. Ofta är det säkert menat i välmening, men lika ofta borde inte personen uttala sig. De flesta gånger jag fått höra något av det har jag inte orkat svara emot eller förklara. Jag hade velat säga att det inte går att släppa när man mår så dåligt, att det inte alls är något jag hittat på och att jag inte klagar utan bara försöker förklara hur jag mår. Jag ville säga att det inte går att vila eller sova bort, att jag inte alls är känslig, att jag provat allt och att det inte finns något jag önskar högre än att bli frisk.

      Den enorma okunnighet folk fortfarande uppvisar kring psykisk ohälsa och stress är oroande. Trots att vi de senaste åren fått läsa, höra och uppleva tusentals berättelser kopplade till ämnet så har folk fortfarande svårt att förstå. Vi har ännu inte sett slutet på en folkhälsosjukdom som gått ner så djupt i åldrarna att högstadieungdomar känner stress och har symptom på utmattning. Fortfarande möter jag okunnighet, brist på respekt och dålig förståelse. Sedan jag själv insåg att jag var sjuk av stress har jag pratat, skrivit och delat med mig av mig själv och mina erfarenheter.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Nu tar jag ännu ett steg som jag hoppas ska öka förståelsen. Jag ska berätta för alla som vill höra om min resa, mina erfarenheter och vad jag gjort för att bli frisk. Hur det är att leva med en utmattningsdepression bakom sig. Omvärldens reaktioner och förvånansvärda okunskap och okänslighet.
      Jag berättar för att andra som inte vågar eller vill ska bli förstådda. Jag berättar för att vi måste ändra samhällets syn på psykisk ohälsa, för att få arbetsgivare att tänka om, för att inte fler ska hamna där, för att vi inte ska gå under. Jag berättar för din skull och för min skull. Jag berättar för att jag orkar nu. För att jag beredd att ta mig an frågorna, hejaropen och de som misstror. Kan jag få en till att förstå så har jag lyckats, och kan jag rädda någon från att drabbas har jag åstadkommit något fantastiskt.

      Tropiskt

      Holger låg utsträckt på rygg på den blå flossamattan i vardagsrummet. Han blinkade
      några gånger för att fukta ögonen, sedan blev han lugnt liggande med händerna knäppta på magen. För att förströ sig iakttog han en fläck i taket som påminde lite grann om en av hans kusiner. Såvitt Holger kunde minnas hade han aldrig lagt märke till fläcken tidigare. Men å andra sidan går väl knappt någon omkring hemma och glor istadigt i taket.
      Vid sidan om sig hade Holger kryckkäppen och en ask med tabletter mot muntorrhet. Hans tankar återvände till de omskakande händelserna tidigare på förmiddagen.
      Men nu hördes ett kurrande läte från vägguret ovanför bokhyllan. Efter att ha harklat sig slog klockan tolv med en hes och åldrad klang. Knappt hade sista slaget förklingat så rasslade det i ytterdörrens lås, dörren slogs upp och Majbritt från hemsjukvårdenkom seglande in för fyllda segel, frodig och utstrålande sitt överskott av professionell munterhet.
      – Hallå-hallå Holger, här kommer tant Majbritt med sprutan – MEN GUD vad gör han där på golvet!? Han har väl inte gåttoch ramlat!?
      Skärrad vek sig Majbritt ner på knä bredvid Holger.
      – Hur är det fatt? Har Holger ramlat måste jag få veta, sa hon upprörd.
      – Nå, int har jag ramlat, invände Holger på sitt milt sjungande mål. Nejdå, men att jag tappa ju den hä asken med tablettera mot muntorrheten. Med denhä värmeböljan blir man ju som uttorkad däri munna. Och givet var ju att asken sku slinka in under skåpet. Nå, int kunde jag mobilisera vårdsektorn för en såndä småsak. Så jag tog mig ner på golvet, och efter lite lirkande med käppen fick jag fram tablettasken, såvar det problemet löst. Men det svåraste återstod ju, nämligen att veckla upp sej på föttera igen, det var knepigare än jag trodde. Å andra sidan behövde jag nog få ta igen mig en stund efter mina upplevelser på denhä morronpromenaden. Såjag blev allt kvar där jag låg, för jag visste ju att du snart sku komma.
      Majbritt satte sig i tevesoffan.
      – Nu måste jag få ett ärligt besked… Hur mår Holger egentligen.
      – Bra.
      – Bra? Så brukar den svara som inte vill tala om saken. Vart Holger yrslig innan han hamna på golvet? Har han ont någonstans?
      – Inte det ringaste. Men att nu måst jag få berätta om dehä som hände mej för ett par timmar sen.
      – Sätt igång, sa Majbritt och hjälpte Holger upp från golvet så att han kunde få sin insulindos och tabletterna mot det lite för höga blodtrycket, prostatabesvären och de sura uppstötningar.
      Holger berättade att han hade gått sin dagliga promenadvända. Och fastän klockan inte hunnit fram ens till halv nio visade termometern redan 24 grader när han gick hemifrån.
      – Huvalien ja, frustade Majbritt, den här tropiksommaren kommer folk att prata om länge.
      Holger hade knallat älven bortefter, in till centrum. Där köpte han lite färska grönsaker och vände sedan hemåt. Kommen halvvägs kände han för en paus och slog sig ner på en bänk utanför Älvparken. Så långt såg världen ut som han vant sig vid att se den.
      Som Holger satt där med kryckkäppen lagd över knäna fäste han sig vid ljud som från någon som rumsterade uppe i parken. Det var trädgrenar som knäcktes, buskar som undanröjdes. Plötsligt kom en fullvuxen elefant ut från vegetationen.
      Makligt skred den utför brinken på sina fyra stolpar till ben. Fläktade sig med de missklädsamma öronen medan den rafsade åt sig ett och annat knippe visset gräs på väg ner till vattnet.
      – Solsting, tänkte jag, sa Holger. Får skaffa mej en såndä tropikhjälm innan jag blir fullständigt bortblandadav denhä värmen. Sitter här och ser i syne mitt på blanka förmiddan.
      Fast när jag tänkte skarpare på saken insåg jag att det nog var på riktigt och ingenting jag satt å drömde. En stor och livs levande kluns till elefanthane hade uppenbarat sig framför näsan på mig, så var det bara. Han hade avsågade betar och var förskräckligt dammig, med hela kroppen fårad, veckad och skrynklad som om han slarvat alltför länge med nattsömnen. Rädd vart jag aldrig, och jag hade ju min kryckkäpp ifall han skulle gå till angrepp. Men han ägnade mig inte så mycket som ett ögonkast.
      – En elefant på våra breddgrader, sa Majbritt klentroget. Holger måtte ha blivit något till perplex.
      – Jodå. Fast egentligen inte, sa Holger. I takt med att klimatet blir allt varmare expanderar den tropiska faunan norrut, antagligen via någon av Simplontunnlarna däruppe i de schweiziska alperna.
      – Käranån, så det kan bli, sa Majbritt och himlade spefullt med ögonen. Vad hände sedan?
      – Jag blev sittande och tittade på medan handä elefanten fyllde sina inre utrymmen med vatten. Massor av vatten. Men till sist hade han tankat fullt. Då gick han fram till en papperskorg och lyfte på locket. Sedan stack han ner snabeln, rörde om och avslutade genom att blåsa till med sådant övertryck att skräpet sprätte långt ut på marken. Bland soporna fanns ett bananskal, som han stoppade i munnen. Sen stolpade han tillbaka upp i parken, och så var det med den saken. Själv satt jag kvar i förundran över att ha fått se ett så praktfullt exemplar från vår utökade djurvärld. För jag vill påminna om att andra nykomlingar har redan uppenbarat sig i Sverige. Exempelvis berättar ju vittnesgilla personer att de sett två pelikaner sittande på Stockholms stadshus, var och en med en nyss infångad stadsduva sprattlande i strupsäcken. Häromdagen visade tevenyheterna en tio meter lång knölvalkringsimmande i Östersjön. Snart lär den europeiska tvättbjörnen etablera sej i Sverige. Det här är sånt vi får vänja oss vid.
      – Hur gick det för elefanten, frågade Majbritt.
      – Det blev ett utbrott av röster och av människor i rörelse uppe i denhä parken. Plötsligt kom handä elefanten tillbaka ut mellan buskagen och häckarna av berberis och spirea. I följe hade han denhä gången en brokig skara av djurtämjare och annan personal från cirkus BRAWO som slagit upp sitt tält under natten. Där var dessutom två poliser. Någon eller några hade före mej observerat den kringströvande elefanten och ringt polisen som i sin tur larmade cirkusfolket.
      Och där slutade föreställningen för min del. Elefanten med uppvaktning avlägsnade sig under ordnade former längs älven, på väg tillbaka till cirkusens djurstallar, varifrån han hade lyckats rymma. Det sista jag såg av kolossen, som för övrigt hette Lotar, var den imponerande bakdelen med sin oförtrutet viftande svans. Jag tyckte mig se hur hela elefantkroppen småskakade – som om han gick där och skrattade i mjugg åt det spektakel han ställt till med.

      Tydlighetens triumftåg

      I skrivande stund är det endast några timmar kvar tills röstlokalerna stänger, och det känns inget vidare. Detta eftersom vi beter oss som barn i en tid då vi kanske mer än någonsin hade behövt agera som vuxna. Vi tjafsar om allt och försöker inte ens förstå varandra, oavsett om det handlar om vargar, Mumin, eller betydligt viktigare frågor. Vi sitter i varsin sandlåda och kastar åsikter på varandra och dödläget är konstant. Vi hittar ständigt, i bästa och kanske sämsta fall, åsiktsbaserade akilleshälar och anledningar till att förlöjliga, ofta toppat med en skratt-smiley för att understryka det sarkastiska anslaget.
      En kollega till mig formulerade det kanske bäst när han pratade om att ”sminka en gris”.

      Det är lite så det känns nämligen; oavsett om det handlar om politiska skygglappar och att inte våga lyfta problem, eller arga män iförda dyra kostymer som vill skapa vita etno-stater. Vem sitter på svaren? Är det de självutnämnda sanningssägarna som profiterar genom att måla upp systemkollapsen för alla som vill och orkar lyssna, trots att statistiken påfallande ofta säger något annat. Eller är det champagnesossar som pekar på samma siffror och vägrar ta in hur folk känner och upplever? Ingen vet och få verkar bry sig. År 2018 är det nämligen magkänslan som vi förlitar oss på mest – att hålla två tankar i huvudet samtidigt ger varken röster, ryggdunkningar eller swishgåvor. Folk är trötta på att andra säger till vad de ska tycka och tänka, vilket är förståeligt, och det gör att knuten dras åt allt hårdare. Propagandan regnar in från både vänster och höger – och hela samhällsklimatet känns gyttjigt.

      Vad jag är? Jag är inte bättre än någon annan. Jag har med fördomar och tankar där rationalitet ibland brottas med magkänslan och där empatin fluktuerar i takt med nyhetsflödet. Men en sak är väldigt klart: ingen bild har etsat sig fast och berört mig lika mycket som den på 3-årige Aylan. Han som spolades i land nära Bodrum i Turkiet när hans familj försökte fly från inbördeskriget i Syrien, ni vet. Hans näsa som stack ner i vattnet, den röda t-shirten och de blåa byxorna. Min magkänsla säger att kläderna är i storlek 98 – och jag går sönder när jag förstår varför jag gör den kopplingen. Magkänslan byts ut mot ett järnrörslag i solar plexus.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Där blev det tydligt även för mig, då infogade även jag mig i tydlighetens triumftåg. Då kände jag att världen är föränderlig och att vi som har det bra måste göra en insats för dem som befinner sig på flykt, trots att det medför problem som ibland får det att vända sig i magen. För problem blir det ju, konstigt vore annars. Men vi måste väl ändå hjälpa till? Vad är vi för människor annars? Jag antar att jag därmed sållar mig till gruppen som sitter i sina villor i förorten och känner sig som goda människor.
      Eller som de vuxna hade kallat det: En ordbajsande PK-fitta i vänsterfilen som antagligen hade bytt åsikt den dagen jag blev eller mina barn blev gruppvåldtagna av ett gäng afghanska ”pojkar” med skäggväxt.

      Den stora oredans tid

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Ett nytt politiskt landskap har sett dagens ljus. Det är nära nog dött lopp i riksdagsvalet. Att formera en regering som i bästa fall överlever hösten är skrivet i stjärnorna. Här kommer att krävas oortodoxa lösningar.

      På landstingssidan är det mycket glädjande att Värmlandssamverkan behåller den politiska majoriteten. Karlstadspartiet Livskvalitet kommer in i fullmäktige i Karlstad. Det kommer att krävas såväl kreativitet som nytänkande över blockgränsen för att kunna bilda en stabil politisk majoritet i Karlstad. Det minst positiva i valresultatet är SD:s frammarsch och vänsterns ökade stöd i folkopinionen. Här får två tidigare regeringar ta på sig ansvaret för att genom sin politik ha bäddat för SD:s framgångar. Det ska bli mycket intressant att se hur SD kommer att agera framöver utifrån sin nya position i rikspolitiken. Det mest sannolika och önskvärda är nu att vi får en borgerlig regering med Alliansen som utgångspunkt och med starka inslag av liberal politik. Att SD skulle komma att släppa fram Löfven som statsminister framstår som mindre sannolikt och någon ny decemberöverenskommelse kommer lyckligtvis aldrig mer att komma till stånd. Men det förutsätter att Centerpartiet ger avkall på sin radikala migrationspolitik. Samtidigt kan man konstatera att det i så fall inte är första gången Centern skulle komma att svänga i sina ställningstaganden i sin strävan efter politiskt inflytande. Men osvuret är bäst. I Almedalen i somras lät SD:s gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, förstå att partiet skulle komma att lägga ned sina röster och släppa fram Löfven som statsminister hellre än att släppa fram Centerns Annie Lööf.

      Socialdemokraterna har mer och mer kommit att anta karaktären av gårdagens parti med gårdagens lösningar på angelägna samhällsproblem. S-politiken känns helt enkelt inte längre särskilt aktuell. Sossarna vet inte längre var stigarna finns i den skog de själva odlat. Argumentationen i valrörelsen har dessutom inte framstått som särskilt övertygande genom bland annat LO:s röda annonshelsidor i dagstidningarna med rena greuelpropagandan om landets snara undergång med en borgerlig regering. LO:s bistånd till S framstår dessutom alltmer som helt otidsenligt, när inte ens hälften av medlemmarna längre röstar på S.
      Miljöpartiet räddas kvar i riksdagen mycket tack vare sommarens torka, värme och skogsbränder och trots språkrören Lövin och Fridolin. Partiet förlorar sin riksdagskvinna på Värmlandsbänken. Efter den här sommaren kommer alla partier i Sveriges riksdag utom SD att vilja verka för att vi i framtiden skall kunna förebygga och möta klimatförändringar och olika klimatvariationer. Liberalerna, som enligt Naturskyddsföreningen har den bästa klimatpolitiken i Alliansen, kommer definitivt att vilja gå i bräschen för detta.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      KD har gjort ett mycket bra val och får nu en KD-riksdagsman på Värmlandsbänken. Detsamma gäller tyvärr inte Liberalerna, som verkligen hoppats på att se Arman Teimouri i riksdagen. (Efter att ledartexten publicerats blev den preliminära rösträkningen klar och Teimouri fick en plats i riksdagen, reds anm.)

      Låt oss nu få en regering som man kan känna förtroende för. Låt S och MP ägna sig åt sina respektive nödvändiga förnyelseprocesser i opposition och låt framför allt Vänsterpartiet få påbörja en så lång ökenvandring som möjligt utan någon som helst möjlighet att skåda en hägring i öknen i form av någon som helst påverkan på rikspolitiken. Nu behöver vi en beslutsför regering. Sverige har inte råd med fler kraftlösa regeringar. Vi har redan förlorat alltför mycket av positiv och nödvändig samhällsutveckling under de senaste fyra åren.

      Hösten – en bra tid att så grönsaker

      Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX

      Sensommaren är här och med den lite svalare väder och regn. Gräsmattorna börjar få tillbaks sin gröna färg och morgnarna bjuder på daggfuktiga promenader i trädgården. Med semester i kroppen känner jag mig som lugnet själv och redo för hösten. Minns ni i våras? Ett mindre kaos på fönsterbrädor, i växthus och inte minst i huvudet. Allt skulle snabbt ner i jorden för att komma upp i tid. Nu är läget ett helt annat. Ingen stress utan snarare en känsla av behaglig stillhet.
      Under sensommaren är det faktiskt väldigt bra att så och plantera. Inte bara för att allt känns lugnare utan många perenner och bärbuskar trivs alldeles utmärkt med att planteras nu när den stekheta solen är borta och de hinner rota sig innan frosten kommer. Risken för skadedjur är också betydligt mindre än på våren och sommaren. Många handlare säljer ut sina plantor så här års, så har man tur kan man få med sig mycket fint hem till ett bra pris.
      Alla grönsaker går dock inte att så på hösten, men några trotjänare från i våras har jag sått en andra omgång av. Vintersallat, mizuna och spenat fick det bli. De är inte så känsliga för kyla och klarar sig bra trots sin späda uppsyn. Mizuna är en asiatisk bladväxt med mild kålsmak. En favorit hos mig som gillar både kål och asiatisk mat. Även rädisor går bra att så nu, för de är snabba med att komma upp. Jag tänker också testa att så frö av dill, koriander och rödbeta inför nästa vår. Örterna brändes bort i sommarens torka och rödbetorna blev så klena, därför gör jag ett försök med vintersådd. Sätter man frö nu på hösten ska de gro extra tidigt på våren sägs det. Värt ett försök.

      Foto: Leif R Jansson / SCANPIX 

      I de trädgårdar som har fruktträd dignar grenarna av frukt just nu. Jag älskar äppelmos och har kokat mängder av sommaräpplet ’Transparente Blanche’ som ger ett ljust och fint mos. Sommaräpplen går inte att lagra, men däremot höst- och vinteräpplen, som ’Aroma’ eller ’Cox Orange’ kan lagras i flera månader genom att läggas i en trälåda eller en kartong, inlindade i tidningspapper, i runt fyra grader. Jordkällare är den perfekta platsen, men förråd funkar också fint, bara man håller lite koll och plockar bort den frukt som eventuellt börjar ruttna. Är det ett bra äppelår som i år, får man ofta mer frukt än vad man mäktar med, så varför inte ställa ut en korg vid porten till förbipasserande eller besöka ett musteri?
      Något som jag testar den här hösten är att samla frö till kommande år. Chili- och paprikafrö tas av frukt som gärna får vara lite övermogen. Dela frukterna, skrapa ur fröna och bred ut dem på ett nät för att torka. Jag använder kaffefilter som fröpåsar, noterar bara namn och år och försluter med ett gem innan jag lägger dem i förrådet, där det är svalt och mörkt. Bifftomaten ’Brandywine Yellow’ blev en riktig favorit den här sommaren så de fröna ska också sparas. Gyllengul, köttig och söt i smaken. Just tomatfrö har ett blött och geléaktigt hölje kring sig, tryck därför ut fröna på ett hushållspapper och låt dem torka fast. Vik sedan ihop pappret och spara till nästa års sådd. Då river du bara av bitar av pappret med ett frö på och stoppar ner i jorden.

      Malin Lundquist, trädgårdskrönikör.

      Ruccolafrön torkar direkt i sin frökapsel på stam, de repar jag bara ur sin skida, torkade och klara. Samma sak med många blommor. Vallmo till exempel, den har kapslar som är proppfulla med frön som du endera kan spara för vårsådd, eller så dem redan nu. Jag fick så fina pionvallmo i purpurrött i somras, som jag strösslat ut i rabatten med hopp om tidig blomning nästa år.
      Nästa år. Känns långt bort just nu, men tänk så snabbt det går. Ett par månader bort sitter i alla fall jag och spanar in frökatalogernas nyheter och planeringen i huvudet har satt igång. Det lär bli ännu mer än i år, för jag har precis blivit husägare. Ett hus med en otroligt fin och stor trädgård. Men mer om det nästa gång.

      Spådamen

      Året var 1962 och jag slet som reporter på HuddingeVarjehanda. Något jag minns som lite annorlunda var en intervju hos sibyllan Spader Dam i Gamla stan i Stockholm. Egentligen hette hon Tuttan Persson och kom någonstans norrifrån.
      Spader Dam hade på den här tiden gjort sig ett namn som ”ockultist”, och hennes paranormala förmåga omvittnades av många. Som spåkärring menade sig damen kunna tyda människors karaktär och livslängd. Den aura som liksom en diffus strålning omger varje individ röjde klientens hälsotillstånd med mera. Genom att fixera sin kristallkula fick sibyllan glimtar av framtiden.

      Vid avtalad tidpunkt infann jag mig i hennes lya på Österlånggatan. Hon hälsade mig älskvärt välkommen, blixtrade med guldtänderna och bad mig sitta ner vid ett bord i trolsk belysning av två kandelabrar med armar och ljushållare. Själv satte hon sig omständligt på andra sidan bordet. En svart katt med vilt uppspärrade ögon betraktade mig oavlåtligt uppifrån ett skåp. I rummets gardinstång hängde upp och ner ett par oroliga fladdermöss.
      Sibyllan fyllde alltför väl ut sina kläder och hade ljudlig andhämtning. Hennes hand sköt plötsligt ut över bordsskivan, grep min hand, synade den ingående och återlämnade den sedan med följande besked:
      – Du har klent utvecklade halvmånar på naglarna min vän, det ser jag som ett tecken på blockerade energiströmmar. Mitt råd är att du dagligen intar ett extrakt av ryssrot, som jag just den här veckan händelsevis säljer till förmånligt pris.

      Damen kratsade sig mellan skulderbladen med en klåmeter som hon stack ner innanför kragen. Sedan anlitade hon sin kristallkula, stirrade egendomligt nynnande in i den och viskade.
      – Kristallkulan avslöjar att där finns en hel del mentalt hos dig som behöver uppgraderas. Låt oss börja med det missnöje som tycks besvära dig i arbetslivet. Vad är det som stör dig?
      – Allt… Men jag har en fråga.
      – Ställ den, sa sibyllan.
      – På väg till husets huvudingång upptäckte jag en dörr på baksidan av huset, sa jag. Som jag närmade mig öppnades dörren och en man med svart portfölj steg ut. En stadigt byggd manm i långrock med pälskrage och en hård hatt med vida brätten. Genast han fick syn på mig tog han av sig hatten och höll upp den framför ansiktet samtidigt som han roterade ett halvt varv på klacken. Med ett jättekliv försvann han runt husknuten. Ett ganska förbryllande beteende, måste jag ju säga, och visst får man intryck av att mannen försökte dölja sin identitet.
      – Min nyfikenhet var väckt, fortsatte jag min redogörelse. Jag gick fram till dörren och fann den olåst. Berodde det på slarv, eller hade mannen inte gett sig tid att låsa innan han smet iväg? Av allt att döma hade jag hamnat i en någon form av reservuppgång. Ingenting konstigt i det, och visst måste den vara till stor nytta för klienter som av en eller annan anledning önskar hemlighålla sina besök i huset. Följande en impuls gick jag uppför trappan. På andra våningen fann jag damens mottagning, och här är jag nu.

      Spådamen syntes något besvärad, och fladdermössen kastade sig loss från gardinstången för en ljudlös dans runt taklampan.
      – Hann du se vem mannen var som du mötte? brummade spådamen.
      – Ja.
      – Nämligen?
      – En av regeringens hörnpelare, ingen mindre än landets finansminister herr Gunder Gräng. En allmänt respekterad politiker men också uppmärksammad för sin vana att hålla byxorna på plats med både hängslen och livrem. Vi talar således om en person med avancerat säkerhetstänk, övertygad om betydelsen hos en man i regeringskretsen av att inte tappa byxorna i ämbetet.
      – Finansministern tillhör mina återkommande kunder, bekräftade Sibyllan. Det som i all synnerhet intresserar honom är de glimtar av framtiden som jag kan tillhandahålla och som han antagligen drar nytta av i budgetarbetet. Nu vädjar jag till dig att inte sprida kännedom om herr Grängs besök här i huset. Jag vet att han skulle uppskatta att detta finge stanna oss emellan… Men låt oss återgå till ditt fall. Vill du underkasta dig en mer ingående analys av din personlighet?
      – Jag tror det får räcka med vad min hustru brukar påtala angående min inre person.
      – Som du önskar, sa Sibyllan. Men jag spådde dig i handen, det vill jag ha tjugo kronor för.
      – Det förefaller mig i överkant, sa jag. Och får jag påminna om ministerbesöken. Mina journalistiska instinkter manar mig att skriva en skandalartikel om verksamheten här. Skall jag hålla tyst krävs en motprestation.
      – Ocker, knarrade madam Spader Dam. Men låt gå, jag bjuder på spådomen.

      Behovet av liberala reformer

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Valdagen närmar sig med stormsteg och när ni läser nästa nummer av KT så har rösterna med största sannolikhet räknats och mandaten fördelats.
      Med risk för att få äta upp min hatt vågar jag redan nu kora valets segrare; Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Spelbolagens odds stödjer detta, vilket även de traditionella opinionsundersökningarna gör. Så varför tycker jag att det är ett problem att dessa två partier troligtvis samlar omkring 30 procent av den svenska väljarkåren?
      Båda dessa partier sätter ett utvalt kollektiv främst på bekostnad av de som befinner sig utanför detta. Enligt Sverigedemokraterna så utgörs detta kollektiv av en etnisk och kulturell grupp som definieras efter måttet ”svenskhet”. Hur detta ska bedömas är dock högst otydligt och de som tog del av Jimmie Åkessons utfrågning i SVT är dock troligtvis inte klokare efter utfrågningen än före.

      Hos Vänsterpartiet är identitetspolitiken förhärskande. För den som inte vandrat identitetspolitikens irrvägar kan de sammanfattas ungefär som att politiska ställningstaganden görs baserat på särintressen och perspektiv utifrån grupptillhörighet, inte som individ. Några av dessa många identiteter är etnicitet, kön, könsidentitet och sexuell läggning. Den skarpsynte läsaren kan naturligtvis påpeka att kultur skulle kunna vara en sådan grupptillhörighet, apropå Sverigedemokraternas fokus på svenskhet, och det är naturligtvis helt korrekt. Men istället för att rikta udden mot invandrare så tar Vänsterpartiet sikte på de som tjänar omkring 38 000 kronor per månad eller mer samt landets företagare.

      Vi föds alla fria, med samma rättigheter och skyldigheter. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar och vi ska alla bedömas utifrån våra egna intjänade meriter. Att beläggas med en uppsättning förväntade egenskaper och åsikter baserat på etnicitet, sexuell läggning eller kön är direkt fördummande. En sådan kollektivistisk utgångspunkt diskvalificerar alla utomståendes synpunkter och försvårar, rentutav omöjliggör, det politiska samtalet. Resultatet blir en kvävd debatt, en snäv korridor och ett fattigare samhälle.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      När jag läser Vänsterpartiets partiprogram slås jag av hur de berömmer sig för att stå upp för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna men genom att vilja avveckla äganderätten samtidigt avskaffa Artikel 17 som förklarar att ”Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra” samt ”Ingen må godtyckligt berövas sin egendom”. Alliansen blev beskylld för ”systemskifte” när man ville slopa skatteavdraget på fackföreningsavgift men att gå till val på kapitalismens avskaffande och avvecklandet av äganderätten måste väl ändå smälla högre än så?

      Samtidigt låg det något vackert i Jonas Sjöstedts vånda när han konfronterades med detta i SVT:s utfrågning. Karl Marx måste ha vänt sig i sin grav när Jonas Sjöstedt, på bästa sändningstid i SVT, säger att det bästa exemplet på ett socialistiskt samhälle är det gråsossekapitalistiska Sverige. Inte de socialistiska föredömena Venezuela, Nordkorea eller Kina utan Sverige. För min egen del så hoppas jag på de många liberala reformer landet så väl behöver, även om jag är medveten om att jag på söndag kväll löper stor risk att bli besviken.

      Under min korkek

      Foto Leif R Jansson / Scanpix

      Det sägs att man dör som man har levt – oförsonlig, nöjd, bitter, rädd, nyfiken, med någon vid sängkanten eller ensam på väg in i den stora ensamheten. Men jag menar också att man också åldras som man har levt; de erfarenheter som livet har gett oss har mejslat ut och finslipat vår karaktär och våra egenskaper, om man nu inte har valt att leva på en livslögn med förträngning och förnekelse som sällskap.

      När jag för en tid sen pratade med en person, som menade att man som pensionär inte får nöja sig med att mata änderna, hörde jag plötsligt mig själv säga att jag är just en sån som matar änderna – något jag aldrig vare sig tänkt eller sagt tidigare men som nu framstod kristallklart. Att jag tycker bäst om att sitta under min korkek och lukta på blommorna har jag hävdat länge, och det innebär ju faktiskt precis samma sak som att mata änderna, nämligen att få leva sitt liv i ett lugnt tempo, gärna ute i naturen, utan stök och bök, slammer och stoj. Det verkar kanske trist för människor med en annan läggning, men för mig är det väldigt skönt, ja, rentav nödvändigt för mitt välbefinnande.
      Och ja, jag är något av en ensamvarg, vilket inte betyder att jag undviker andra människor; min familj betyder allt för mig, och jag har några riktigt goda vänner som jag värnar om, men jag har aldrig umgåtts i stora kamratgäng eller varit särskilt förtjust i att göra saker i grupp. Jag tycker om att dansa, jag gillar att prata med folk, jag går gärna en kurs för att lära mig något nytt, och jag är en bra festfixare. Men att mingla runt med ett glas i handen och kallprata om ingenting med främmande människor är för mig en ren skräckupplevelse!

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Redan som barn sökte jag ofta ensamheten, satt och ritade timme efter timme, lät mig uppslukas av underbara böcker och tog långsamma promenader längs sjön där jag växte upp. Mina vänner var väldigt betydelsefulla men absolut inte lika många som min utåtriktade populära syster hade, och långt fram i livet trodde jag att det var något fel på mig, då jag aldrig lyckades vara sådär supersocial eller superpopulär som andra i min närhet utan tvärtom tyckte att det var skönt att vara för mig själv.
      Med åren har jag dock lärt mig att det är okej att söka avskildhet, att jag arbetar bäst ensam eller i par och att många vänner inte gör mig lyckligare. Jag har helt enkelt accepterat att jag är den jag är: en introvert person. Och att vara introvert duger numera (nästan) lika bra som att vara extrovert. Så jag avstår från pensionärsverksamhet i grupp och fortsätter att mata änderna och sitta under min korkek – med kortare avbrott för födelsedagskalas, styrelsemöten, familjemiddagar, vinprovningar, barnbarnsaktiviteter och bokklubbsträffar.
      Utan att känna mig det minsta fel eller konstig…

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se