Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Hammarö sydspets rustas upp

      Satsning. Hammarö sydspets ska bli tillgängligare. Det tänker länsstyrelsen och kommunen gemensamt se till, genom ett upprustningsarbete som pågår 2017-2018.

      Barbershop i centrum

      Nu har Karlstads senaste barbershop öppnat, i lokalerna efter Greens foto på Drottninggatan. Ägare är Mohanad Ahmed som även driver frisörsalongen Shine på Västra Torggatan.

      En nordvärmländsk skröna

      Psykologen, musikern och tidigare journalisten och flottningsarbetaren Martin Bärjed gör nu även bokdebut. Saga från ett skogsbryn är nordvärmländsk skröna om de delar av länet han brinner extra för.

      Karlstad tidiga med förskolor

      Karlstad var tidigt ute med sin första förskola, redan 1881. En som vet mer om det är Anna-Mi Linryd som har skrivit två böcker om dess historia och jobbade själv som förskollärare i decennier.
      – Redan som 10-åring fick jag på något sätt höra talas om att jag kunde jobba med barnomsorg. Jag kände då att det vore kul att få leka hela livet. Och på den vägen blev det. 1960 var jag färdigutbildad och jobbade inom Karlstads kommun till 1992-1993. Jag var tre perioder på tre förskolor, säger Anna-Mi Linryd om sitt yrkesval.

      En raljant finansminister

      Utskällt. De föreslagna förändringarna av de så kallade 3:12-reglerna är rejält utskällda. 3:12-reglerna är oerhört komplexa men kan förenklat beskrivas som en entreprenörsskatt som innebär att fåmansföretag (vilket omfattar de flesta småföretagare i landet) beskattas betydligt högre än stora företag. Nyligen raljerade finansminister Magdalena Andersson över landets företagare när hon kommenterade den omfattande kritiken: ”Det är inte målerifirman i Sveg som kommer att påverkas utan de med höga inkomster som kanske hänger vid Stureplan.” Om hennes föreslagna förändringar skulle utebli anser finansministern att ”det är 2 miljarder i fickan på den rikaste hundradelen.”
      Båda dessa uttalanden är häpnadsväckande. Det första uttalandet visar på ett illa dolt förakt mot framgångsrika företag och det senare betyder att finansministern anser att företagens eventuella vinster tillhör staten. Att inte höja skatten skulle med det resonemanget vara en eftergift till ”den rikaste hundradelen”.
      Sverige står inför betydande utmaningar där integrationen av de många nyanlända utmärker sig. Att det inom kort dessutom kommer att fattas 40 miljarder kronor till kommunernas välfärd lär också märkas, något Riksrevisionen uppmärksammade i höstas och som nu SKL instämmer i men som inte finns med i regeringens prognos. För att hantera dessa, och andra, utmaningar vill Magdalena Andersson höja skatterna. Den sittande regeringen har vid flera tillfällen manat till kamp mot ”ökade klyftor”.
      Det kan finnas tre orsaker till finansministerns raljanta uttalanden: okunnighet, arrogans eller ren populism. Och okunnig tror jag inte att hon är. Faktum är att både S-regeringar och borgliga regeringar under de senaste decennierna drivit en politik med syfte att sänka tröskeleffekter och uppmuntra människor att arbeta. År 1976 var marginalskatterna som högst, 89 procent. Astrid Lindgren gick med Pomperipossa till attack mot Gunnar Sträng och Ingemar Bergman lämnade landet. Marginalskatterna har därefter sjunkit, förmögenhetsskatten har tagits bort, bolagsskatten har sänkts, karensdagar i sjukförsäkringen har införts och ersättningsnivåerna har sänkts. Jobbskatteavdrag har införts. Alla dessa reformer har ”ökat klyftorna” men har samtidigt varit centrala för det svenska samhället. Utan dessa hade vi inte haft en så vital företagarkultur, så många fantastiskt fina och världsledande företag i nya sektorer och vi hade inte kunnat attrahera utländskt kapital för satsningar och investeringar.
      Det finansministern saknar är insikten om hur värde skapas och de signalvärden en regering kan skicka för att uppmuntra – eller motarbeta de människor som står i begrepp att själva ta en risk. Höjda skatter löser inte bostadsbristen i storstäderna och höjda skatter löser inga integrationsutmaningar. Vi behöver strukturella reformer som skapar incitament till att integreras och som möjliggör för framväxten av enkla jobb, att starta företag och att bygga. Inför detta står regeringen helt handfallen och i brist på annat så skylls detta på ökade klyftor.

      En snigel i Åmål

      Alla krönikörer har en relation till varm korv och korvkiosker. Jag såg häromdagen en helsidesannons för bensinfirman St1 med rubriken ”Gbg är 1st”! Det viktiga var hur många progressiva åtgärder St1 var först med, när det gäller miljöområdet, men annonsen toppades med följande fakta: ”Göteborg var först med en Halv Special”.
      Själv hamnade jag helt oförskyllt i varmkorvvärlden när jag köpte en Pucko häromsistens. (För den som inte vet det är Pucko en chokladdryck). Det var av ren nyfikenhet, för det var årtionden sedan jag drack Pucko. Då hörde jag en kamrat utropa: ”Är du inte klok! Kan du dricka Pucko utan att äta varm korv!”
      Jo, så var det nog – att man kombinerade Pucko med en varm korv. Sen utvecklade sig samtalet till regional varmkorvkunskap, för jag fick en fråga som jag absolut inte kunde svara på, nämligen ”Vet du vad en snigel är?” Nu vet jag, även om det finns följdfrågor som fortfarande återstår att klara ut för forskningen.
      Jo, snigeln är en varmkorv i bröd med en moskula ovanpå (= snigelns hus). Du kan beställa en snigel i Åmål och Säffle, kanske också i Köpmannebro, men inte i Karlstad. Vem som hittade på namnet och när det skedde vet jag inte.
      Annars kan jag avslöja ett tips. När jag förstår att man ifrågasätter min kunskap om Karlstads historia, då börjar jag berätta om Galischens korvkiosk och då märker jag att alla tvivel upphör.
      Jag har hela livet varit ordningsman. Det började i skolan och har sedan fortsatt. Idag försöker jag hålla undan skräpet i vår sopstation. Ibland är containern full. Den har fem inkastningshål. Ibland är det anarki vid containern. Alla de fem hålen är fulla med soppåsar och soppåsar står på marken till skatornas stora glädje. Snart sprider de påsarnas innehåll ut över området runt containern. Då griper ordningsmannen i mig tag i frågan. Snabbt ser jag till att vid varje hål kasta in en del soppåsar. På så sätt blir det utrymme för kanske 30-40 påsar i containern. Jag förstår verkligen inte varför man inte bara kan kasta in påsen någon meter i stället för att bara låta den ramla rakt ner vid hålet.
      Häromsistens när jag jobbade lite med skräpet vid sopstationen, träffade jag på två småflickor i 8-9-årsåldern som sade att de jobbat mot nedskräpning på vår gård och att de höll på att göra en teckning. Idag sitter den i vår hiss. Jag läser texten med glädje varje gång. ”Hej allihopa. Vi vill att ni inte slänger skräp. Så att miljön blir bättre. Släng inte cigaräter på marken och skräp”. Före ordet ”miljön” ett stort rött hjärta.
      Jag blir riktigt varm inombords. Återväxten av ordningsmän och ordningskvinnor känns tryggad.

      Naglar

      Fotvårdsspecialist Gudrun Berg lyfte varsamt upp fötterna ur baljan med ljummet såpvatten. Hon torkade torrt med en frotte’handduk och satte sedan ner fötterna på stödet framför behandlingsstolen. Fötternas ägare, förre redaktören Birger Söderman, vickade med någon svårighet på tårna.
      – Nå, vad tycker Gudrun? Själv ser jag numera inte så ofta mina två fortkomstledamöter. Den här kamraten skymmer sikten.
      Söderman klappade sig vänskapligt på magen.
      – Här är en liktorn som jag tänker ta bort, sa Gudrun efter att ha inspekterat redaktörens fötter. Höger stortå bör du nog gå till vårdcentralen med, leden är lite snedställd. Och så föreslår jag att du köper ett par ortopediska inläggssulor för att stötta upp fotvalven.
      – Ackja, mina stackars fotvalv! Dom säckade nog hop redan 1955. På min bröllopsdag närmare bestämt. Jag bodde och arbetade dåförtiden i Stockholm, men bröllopet gick av stapeln i Sigtuna. Efter vigseln i Mariakyrkan åt vi en brakmiddag på Stadshotellet tillsammans med släkt och vänner. Fram på natten blev festen allt yvigare, och i gryningen bar jag på allmän begäran min brud uppför trappan till vårt rum. Nu var min utvalda just ingen sylfid till det kroppsliga, så det var ingen lätt uppgift jag fått. Av allt att döma var det där i trappan jag förlorade mina fotvalv.
      – Jag hoppas äktenskapet inte tog skada, sa Gudrun och drog åt sig rullbordet med nagelsaxarna, pincetterna, filarna, pedikyrkroken och de andra verktygen. Nu börjar jag med att klippa dina tånaglar, sa hon, det var allt bra länge sen sist.
      – Jag kommer ju inte åt dem, klagade Söderman. Men medan du klipper ska jag passa på att hålla ett litet allmänbildande föredrag om naglar.
      Vi tar det från första början: redan de gamla grekerna hade naglar. Och före dem Homo erectus och de avlägsna förfäderna dessförinnan. Ser vi saken genom Darwins brillor visar det sig att naglarna är däggdjursklor som utvecklats till fredligare verktyg. Själv använder jag mina enbart till att klia mig, detsamma gäller säkert Gudrun och den övriga mänskligheten. Friska och icke avtuggade naglar kan också användas för att med en diskret skåra markera läsuppehåll i en bok. Vad gör du nu?
      – Skär bort en förhårdnad med skalpellen. Du har lite fotsvamp mellan de yttre tårna, men den botar du själv med salva som säljs på apoteket.
      – Ska bli, sa Söderman som hade kommit i berättartagen. Dåsigt bakåtlutad i stolen fortsatte han.
      – Det fanns en miniatyrmålare i Tyskland på 1700-talet som hette Bruno Mischnägel. Ingen skulle minnas den mannen om det inte vore för hans nagelmålningar. Med ytterst fina pensler framställda av morrhåren från näbbmöss målade han utsökta små konstverk på överklassens fingernaglar. Sina egna dekorerade han med tio avsnitt ur legenden om Den Helige Stefanos liv och himlafärd, och av det förstår vi att Mischnägel var lika skicklig som målare med vänster hand som med höger. Efter hans död 1784 tillvaratog man de tio naglarna och behandlade dem med balsamerande preparat. I våra dagar finns de att se i ett vitrinskåp i sakristian i domkyrkan i Magdeburg. Domens kyrkvaktmästare lånar gärna ut ett förstoringsglas till den som så önskar. Själv har jag inte sett naglarna, men min bror har besökt platsen.
      – Låter litegrann som en skröna i mina obildade öron, sa Gudrun och startade hornhudsslipen.
      – Det smärtar en gammal sanningssökare att höra att den svenska tvivelsjukan numera även drabbar konsten och naturvetenskaperna, sa Söderman med spelad harm.
      – Lever din fru? frågade Gudrun.
      – Det gör hon till min oförtjänta lycka.
      – Bed henne då att ge dina fötter en stunds massage emellanåt. Jag tror de skulle må bra av det. Gnid först in dem med massagekräm.
      En stund senare sa Söderman.
      – Gudrun möter säkert ännu fulare fötter än mina här på kliniken. Men vådorna av nagelbitning hoppas jag du slipper. Du känner förstås till oskicket att tugga på fingernaglarna. Bland moderna beteendeforskare ser man det som ett tecken på latent självkannibalism. Men låt mig påminna om en mycket berömd nagelbitare, nämligen den tidigare franske presidenten Charles de Gaulle. Hos oss äldre svenskar är han kanske mest känd för sitt yviga gestikulerande.
      – Jag tror jag såg honom på teve som barn, sa Gudrun och stängde av slipapparaten.
      – Då minns du säkert hur de Gaulles händer for och flaxade i rutan som om han satt under attack av en svärm bålgetingar. Var denna handaviatik ett uttryck för presidentens heta temperament? Till en del var det nog så, men huvudsyftet var ett annat: genom att hålla händerna i ständig rörelse hoppades de Gaulle att publiken aldrig skulle hinna upptäcka hur söndertuggade hans naglar var. Mannen var en notorisk nagelbitare redan under sin tid som tysk krigsfånge under första världskriget.
      Men innan vi skiljs vill jag också nämna ett exempel på nageltuggning som förefaller att ha drivits fullständigt överstyr. Jag tänker naturligtvis på Venus Milo, den berömda antika Afrodite-statyn. Hon saknar inte bara sina naglar, båda armarna har strukit med…Vad blir jag skyldig?
      – Trehundrafemtio. Plus en ursäkt för missfirmelse av gudinnan Afrodite!

      Bok inspirerar till strävan

      Duktig. Liberalernas Birgitta Ohlsson har ett digert CV med titlar som ledarskribent för Karlstads-Tidningen, EU- och demokratiminister och nu även författare. Hennes bokturné tog henne i måndags till Karlstad där hon signerade sin bok Duktiga flickors revansch och föreläste om ämnet.

      Allt fler får strandskyddsdispens

      Strandskydd. Fler Karlstadsbor och svenskar beviljas dispens från strandskyddet av sina kommuner. Magnus Ahlstrand på Länsstyrelsen Värmland menar att det främst beror på byggboomen och högkonjunkturen.

      Ridningen gör Malin friskare i både kropp och själ

      Ridning. Forskning har visat att ridning ger bra rehabilitering för människor med alla slags funktionshinder. Det har Karlstads ridklubb tagit fasta vid sedan många år. Där möter vi Malin Bäcklund som har varit en trogen rehabryttare i över tio år.

      Skutbergets vänner växer

      Kritisk. I planprogrammet för Skutberget från 2011 betonas vikten av: ”att området inte privatiseras”. Planerna på försäljning av delar av området till en privat aktör får nu kommuninvånare att känna sig överkörda.
      – Det växer ett uppror mot politikernas nya planer för Skutberget, och med all rätt! Det finns inte stöd för privatisering av området någonstans, säger Peter Sörensen från Skutbergets vänner.

      Stort Fairtradefirande i Inre hamn

      På lördag är det World Fairtrade day som uppmärksammas med stort fikafirande samt både barnvänliga och helt bananas aktiviteter i inre hamn där Karlstad även mottar utmärkelsen som 2016 års Fairtrade city.

      Höga hopp i Hästviken

      I dag drar Wermland Equestrian Games i gång för tionde året i rad hos Equality Line i Hästviken. Och den här gången är det ovanligt många värmländska ekipage som tävlar i de stora klasserna.
      – Jag har aldrig varit med om att det har varit så många. Det är jätteroligt, säger pressansvarige Lars Wendel om de totalt 28 värmländska ekipagen i den stora hopptouren Swedish 7-star Spring Tour.

      Bazar ska leva över dygnet

      Bröderna Olssons utökar i Karlstad med ännu en restaurang och ett café. I början av juni öppnar Olssons Bazar i Inre hamn.

      Gösta slöjdar efter eget huvud

      Träslöjd. Gösta Schützer på Norrstrand har slöjdat i trä sedan barnsben. När han lämnade den yrkesverksamma delen på barn- och ungdomspsykiatrin, har det fortsatt vara hans stora hobby. Det senaste verket är en huskuliss i trä som fortsätter att växa.