• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Nyckeln till alla rum i mig

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      För drygt tre år sedan nämnde jag i en krönika att min barndomsdröm var att bli arkeolog. Jag ville gräva upp vår historia och skapa en bättre inblick i det som lade grunden för samtiden.
      Innan min farfar gick bort gav han mig ett set med verktyg. Jag använde dem för att göra arkeologiska expeditioner på bland annat mormors bakgård, till hennes stora förtret. Man hade kunnat tro att trädgården invaderats av sorkar och mullvadar, men det var bara jag.
      Någon arkeolog blev jag dock aldrig. Men jag fick fortsätta mitt grävande som journalist. Min nyfikenhet inför det förflutna var faktiskt en av anledningarna till att jag sökte mig till just Karlstads-Tidningen. Jag drogs till de historiska nedslagen och jämförelserna med nutiden.
      Det förflutna är ovärderligt för att kunna få ett grepp om både samhällets utveckling och sin personliga utveckling. Man ska inte stirra sig blind i backspegeln, men jag tror att vår bakgrund är en nyckel som kan öppna många inre rum och få våra perspektiv att expandera.
      Med det sagt kan jag avslöja att jag äntligen börjat släktforska. Det är något jag velat göra i många år, men det har känts så stort och svårgreppbart. Min släkt har många lösa trådar på båda sidor. Förhoppningsvis kommer jag under den här processen kunna knyta ihop några av dem och upptäcka släktingar som jag inte visste att jag hade.
      Ju äldre jag blir, desto större behov känner jag av att analysera min identitet och söka ett större sammanhang. Jag ser det även som en rejäl insättning på mitt vuxenkonto. Om det är något som genererar en avsevärd mängd vuxenpoäng så är det väl ändå släktforskning?
      När jag skriver denna krönika har jag precis bekräftat en beställning på DNA-prov med syftet att göra en grundläggande kartläggning av vem jag är. Hur splittrad är jag egentligen? Vilka byggklossar formar mig? Jag tillhör inte de som tror sig vara 100 procent av något.

      Tim Sterner, krönikör

      Det finns forskning som visar att den moderna människan har funnits i omkring 300 000 år. Att samtliga förfäder ska ha kommit härifrån känns inte särskilt troligt. Jag skulle nog påstå att det är en omöjlighet. Mitt blod är en cocktail som blandats under mycket lång tid.
      Som värmlänning lär man väl ha en hel del finskt och norskt i sig. Baserat på mitt efternamn antar jag att det finns en tysk anknytning också. Jag har även fått berättat att jag har en koppling till valloner.
      I övrigt består min karta av väldigt många tomrum som jag hoppas kunna fylla. Det får tiden utvisa. Jag lyckades övertala min sambo att beställa ett DNA-test också. Man kan ju hoppas på att resultaten inte visar ett släktskap. Det hade varit en intressant vändning. Det kanske visar sig att jag hela tiden grävt min egen grav.

      Jan Hölster 

      Som så ofta om somrarna i yngre dar slog jag mig ner i solgasset utanför  marinans klubbhus. Satt så en stund och betraktade båtarna. Då får jag se en av klubbens veteraner komma lunkande upp från bryggorna.
      Mannen hette (och heter fortfarande) Hölster och var en gammal bekant. Vad som direkt stack mig i ögonen var den tjockt bandagerade högerhanden.
      – Får man slå sig ner, sa Hölster efter att ha satt sig med ett melodiskt klirr från öronringarna.
      – Vad har hänt med din hand? frågade jag.
      Hölster lotsade med visst besvär in en portion snus i munnen, det gjordes med fel hand, men till sist fick han laddningen på plats.
      – I ett svagt ögonblick hade jag lovat bygga en snickarbod till barnbarnen, sa han. Dessvärre ville det sig så illa att jag under arbetets gång råkade prestera ett rejält felslag med hammaren mot högerhanden. Det drabbar mej som vanesnusare extra hårt eftersom just högerhanden är den som används vid en korrekt snushantering.
      Hölster höll upp bandaget framför sig och betraktade det fientligt.
      – Vad du ser här, sa han, är resultatet av ett brott på två av mellanhandsbenen efter träffen med hammaren.
      – Illa, sa jag, men hur gick det med snickarboden?
      – Det ‘bidde’ ingen snickarbod som far min skulle ha uttryckt det, sa Hölster.
      – Så vad ‘bidde’ det?
      – På lite håll påminde den mest om en hundkoja, fortsatte Hölster, och tanken på att skaffa hund slog rot i familjen. Till våren blev vi således med hund, och efter mycket rådslående hade vi bestämt oss för en mellanschnauzer. Hans namn är Bravo. 
      Under tiden jobbade jag vidare med snickarboden/hundkojan, och en sak är då säker: det gick åt rasande mycket virke. Jag sågade och gick an, provade och försökte på nytt. Lade till och drog ifrån. Massor av spik och skruv hanterades.
      Hölster flyttade nu över snuset till munnens babordsida. Sedan sa han med en ofrivillig grimas.
      – Jag har aldrig funnit mig väl tillrätta med verktyg, det har jag efter min pappa. Men till sist ansåg jag ändå kojan i det närmaste redo för inflyttning, och ungarna och hunden var inte sena att att krypa in på prov, detta således innan jag ännu hunnit ombestyra golvet… Hunden var lika snabbt ut igen, besviket gläfsande över bristen på komfort. Barnbarnen följde snart efter.
      Till sist blev det min tur att inspektera byggnadsverket.
      Hjälpt av påskjutande kroppsarbete från familjen klämde jag mig in i kojan… Sittande bland myror och annat småkryp redovisade jag mina intryck för familjen utanför. Ganska snart fick jag de första känningarna av den uppträngande vätan underifrån. Samtidigt började representanter för trädgårdens myrstack ansätta mig som lovligt byte och utan att min suveräna överlägsenhet i storlek generade dem det minsta.
      Blöt om byxbaken och attackerad av myrorna blev jag ganska snart klar över att detta projekt knappast skulle resultera i vare sig snickarbod eller hundkoja. En tanke bland flera var att göra om hundkojan till en mjärde, ett lömskt och burliknande fångstredskap med trattformade ingångar som lockar fisk att simma in utan förstånd på hur den skall ta sig ut igen. Förslaget röstades bort av familjen. Till sist enades vi om att förvandla den eländiga skapelsen till en sump, således en lådliknande förvaringsplats för fångad fisk fram till dess att den tillagas.
      Hölster tystnade och satt en stund och betraktade inåtvänt en förbipasserande skogsmyra.
      – Hur slutade historien, frågade jag till sist.
      Hölster bedömde vindriktningen och deponerade sedan en mäktig loska bakom bänken.
      – Vi fick praktiskt taget aldrig någon fisk, sa han, så vi drog upp sumpen på land och lät den sluta sina dagar som ett välbehövligt bidrag till vinterns vedförråd.

      Äntligen är april här!

      Foto: Erlend Aas / Scanpix

      Trots att vintern inte riktigt vill släppa taget om oss än och snön ligger kvar lite här och var i trädgården så känns våren i luften. Ljuset är tillbaks och dagarna är längre. Äntligen är det dags att rå om trädgården litegrann, kika runt på vad som hänt där under vintern och tänka igenom vad som behöver förnyas eller tas om hand lite extra i år. Börja med att räfsa ihop gamla löv och sopa kvistar från altanen, ställ fram några utemöbler till en kopp kaffe i solen och om du har ett växthus, är det aldrig fel att vårstäda där också. Kanske har en ruta dukat under för snön och behöver bytas ut? Att bättra på stommen i trä eller järn med lite ny färg är också bra att göra nästan varje år och lättast att göra nu när det är tomt på växter. Sist men inte minst, gå över rutorna med fönsterputs en vända, så att växthuset är helt redo för en ny säsong. Lite pyssel som sagt, men det är mödan värt. Växthuset är just nu den ultimata platsen för de tidigaste frösådderna. Tomaterna, kronärtskockan och paprikan som jag sådde i slutet av februari har vuxit till sig rejält, så de har fått större krukor och mer jord att växa i. Om de står för varmt inomhus kan de lätt bli lite gängliga, så under dagens ljusaste timmar flyttar jag ut dem i växthuset, där det är lagom svalt och därför perfekt för att skapa kraftiga plantor. Man får bara inte glömma att ta in dem till kvällen.
      Trädgårdens buskar kan också behöva lite omvårdnad. Det gäller främst de buskar som blommar sent på säsongen, som till exempel perovskia och lavendel. De kan ofta se lite rufsiga ut så här års och behöver en omgång med sax eller sekatör. Så snart man ser att det börjar komma upp nya skott är det dags. Att klippa ur buskar gör att det kommer nya friska skott, man vitaliserar plantan och den blir på så sätt tät och frodig. Däremot, buskar som hägg och syrén som blommar tidigt, kan man låta vara tills dess att blomningen är över. Vill du ha en hel lång rad av lavendelplantor till en framtida kant eller en rabatt, så passa på att ta sticklingar när du ändå klipper ner den. Det är det bästa sättet att få massor av växter helt gratis. Även att byta med vänner och bekanta är roligt och inspirerande. Själv har jag tagit lavendel, rosmarin, några olika pelargoner och jätteverbena.

      Malin Lundquist, krönikör.

      Att ta sticklingar är verkligen inte svårt om man bara följer några enkla regler; Skotten du klipper av ska inte vara mer än fem till tio centimeter. Ta bort de nedersta bladen och eventuella blommor, eftersom de tar energi från plantans rotbildning. Fyll en kruka med en blandning av ekologisk planteringsjord och sand eller pimpsten. Då får du en porös jord där det är lätt för sticklingen att bilda rötter. Sedan är det bara att vattna och ställa dem i ett ljust och varmt läge för att de ska sätta fart. Enkelt, eller hur?

      Vårstädning av trädgård eller balkong – ja, hur man vill skapa lite vårkänslor så här års, är så klart upp till var och en. Det enklaste sättet att smygstarta våren är ändå att ta in några kvistar forsythia från trädgården, sätta dem i varmt vatten och vänta på att de slår ut. Addera några krukor med lökväxter från butiken också – pärlhyacint, kungsängslilja, narcisser eller små tête-à-tête. Bara att välja och vraka. Vips, så är det vår inomhus!
      Ps. Glöm inte att gräva ner lökarna ute i trädgården när de har gjort sitt inomhus, så fortsätter de att komma år efter år.

      Vad har polisen lärt sig?

      Foto: Mikael Lindblom/NWT

      Det var sommarlovets sista dag och året var 1998. Från den dagen skulle inget bli som förr i Arvika. Femårige Kevin hittas död vid Kyrkviken och den pastorala idyllen förvandlas till en plats som surrar av spekulationer och rädsla.
      Jag var nitton år den här sommaren och började inom kort som lärarvikarie i trakten för att tjäna några extra sekiner innan militärtjänstgöringen. Utbrända lärare var mitt levebröd och gästspelen som lärarvikarie gav mig en unik inblick i lärarrummens skvaller och till det gungfly av oro som en del elever uttryckte efter händelsen. Hur förklarar man för barn, att barn under vissa omständigheter kan döda andra barn? Räkna inte med att en 19-årig lärarvikarie finner de rätta orden.
      Så småningom lade sig den värsta uppståndelsen men inget blev som förr hemma i Arvika. Var det famösa bostadsområdet Dottevik verkligen i sådant socialt förfall att ungarna slår ihjäl varandra? Ett sår hade rivits upp och funderingarna gnagde hos många.
      Tjugo år senare vet vi att det inte var bröderna Robin och Christian som bragde Kevin om livet. De är med kraft avförda från utredningen tack vare teamet runt journalisten Dan Josefsson som genom ett nitiskt detektivarbete hittade ett borttappat alibi, aldrig visade förhör och avslöjade en gammal polisiär sanning som falsk. Det är inte ens säkert att det var ett mord, konstaterar åklagare Niclas Wargren.
      Efterspelet väcker en rad frågor om värmlandspolisens förmåga att lösa fall utifrån hederligt klassiskt polisarbete där enskilda inte offras för snabba, godtagbara resultat som sedan kan kvitteras in mot hyllningsartiklar och befordringar. För låt oss stanna kvar lite vid 1990-talet. Det finns ytterligare ett fall som i likhet med Kevinfallet nystades upp men inte genom polisär självrannsakan utan tack vare en journalistisk granskning som blottade en omfattande rättsröta.
      Många minns säkert fallet med Karlstadsbon Osmo Vallo som efter ett våldsamt polisingripande avled den 30 maj 1995. Hans död kantades av så många märkliga omständigheter att det inte kan liknas vid annat än ett högst välregisserat försök till mörkläggning mellan berörda parter. Undermålig obduktion, vittnen som inte förhördes och en åklagare som slarvade runt från dag ett. Först tre år senare kunde den sjunde och åttonde rättsmedicinaren presentera en dödsorsak som visade att Vallo kan ha dött av polisingripandet. De två poliserna som brottade ner Vallo dömdes till dagsböter för vållande av kroppsskada genom polishundens bett. Några andra repressalier utdelades inte i den vidare kretsen vilket tycks vara gängse praxis när svenska tjänstemän bryter mot de föreskrifter de har betalt att följa.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Osmo Vallo-Fallet och Kevinutredningen är två unika fall men står de ensamma som exceptionella exempel på Värmlandspolisens rättsövergrepp under 1990-talet? Finns det fler märkliga utredningar från denna tid som behöver gås igenom och – lika angeläget – kan vi lita på att generationsskiftet inom myndigheten medfört kompetenshöjning och öppenhet kring Polisens arbete? Det finns ingen anledning att vara överdrivet alarmistisk men inte heller att vara klädsamt överslätande om att tiden skulle ha vädrat ut polismyndigheten på dess självgodhet, inkompetens eller vad det nu kan vara som gör den här typen av massiva rättsskandaler möjliga. En klen tröst måhända, men en sylvass journalistik är nödvändig när frågetecknen hopar sig.

      Öppet brev till mina kompisar

      Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX

      Det har varit tufft ett tag. Det har gjort ont. Jag har gråtit. Varit arg. Frustrerad. Och sorgsen.
      Jag vet att det inte alltid är lätt att vara min vän. Ibland stänger jag av, stänger in och motar bort. Det är ångesten, nedstämdheten och mitt ibland för stora behov av att vara ensam. Vissa dagar är jag svår att nå och därför svår att läsa av. Du undrar vad det är jag går igenom, om det kanske hänt något. Det finns dagar när jag bara vill vara hemma, för mig själv och inte prata med en enda människa.
      Jag är långt från den bästa vän man kan ha. Därför vill jag tacka för att just du stannar med mig, speciellt när jag inte förtjänar din vänskap. De minnen vi skapat är jag evigt tacksam för. Tack för att du kan se de tårar och rädslor som gömmer sig bakom min sprallighet och kaxighet.
      När det blåser upp till storm finns du där och lyssnar och pratar med mig. När jag inte tror att jag kan fortsätta står du bredvid mig och visar att jag visst kan det. Jag är rädd att bli för mycket, tjatig och patetisk. Då säger du att det är okej. Jag får vara allt det med dig.
      Du kommer hit och sitter med mig en kväll. Du checkar av hur jag mår varje dag. Du lyssnar till allt jag har på och utanför hjärtat, och har tålamod med alla mina övertänkta tankar.
      Tack för den vänskap jag får men kanske inte alltid förtjänar. Tack för att du är ärlig, uppriktig och aldrig lindar in saker. Du säger det jag behöver höra och i slutändan är det alltid det som gör skillnad.
      Jag kan utan tvekan säga att jag är en bättre och klokare person tack vare dig. Vår vänskap har fått mig att inse att hur tufft jag än har det kommer det alltid finnas människor där som uppmuntrar mig och beundrar mig för min styrka och mitt mod.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Tack för allt du gjort och allt du kommer göra. Tack för all uppmuntran. Tack för alla sms och samtal de dagar jag själv aldrig skulle orkat plocka upp telefonen och söka kontakt. Tack för att du är ett ljus som lyser över mig när jag inte kan vara hel. För att du talar om för mig att det aldrig är mig det är fel på, ända tills jag börjar tro på det. Du får mig att känna att jag alltid räcker till.
      Tack för att du talar om att det är okej att vara sårbar och känslosam. Tack för att du ser mig som en människa och inte definierar mig genom samhällets förväntningar. Tack för att du aldrig dömer. Tack för att du påminner mig om vem jag är när jag själv inte vet. Tack för att du växer med mig.
      Tack för att du har de rätta orden, men också för att du vet när tystnad är det jag behöver som mest.

      Den gamle och takboxen

      Skidproffset.

      En vecka om året går det alltid utför med mitt självförtroende. I fjällvärlden är jag nämligen inte längre Magnus. Jag är en skörare variant av Stig-Helmer och min kropp ställer in sig på överlevnad istället för värdighet.
      I år började min mentala puckelpist redan på uppfarten innan avfärd. Minns ni filmatiseringen av Den gamle och havet? Om inte så handlar den om en åldrad och envis Anthony Quinn som under några dygn försöker fånga en svärdfisk. Till slut fångar han bytet och upplever någon slags framgång, sedan äter hajarna upp hans fisk och det enda som återstår när de kommer i land är skelettet och fiskens stjärtfena.
      I den bästa av världar ska en takbox inte ställa till så mycket besvär. Det finns ett spår i taket, det finns klämmor på takboxen. Det borde kunna gå. Ändå slutade det med blodiga händer, en relation i fara och en svärfar som tittade till synes besviket på mig strax innan han, med några enkla moment, tämjde takboxen.
      Ett knappt dygn senare står jag ändå där, i barnbacken vid Hundfjället, redo att ta revansch. 20-åriga säsongsarbetare till höger, bortskämda barn med två parallella vallaspår av grönt snor under näsan till vänster. Och i mitten jag, en snart 42-årig man på 193 centimeter i en illasittande hyrhjälm. Jag stoppar in knappliften mellan bena och kniper ihop låren så hårt att jag nästan förlöser mina inre organ.
      När jag Christer Petterson-raglat av liften kommer min sambo fram till mig. Hon är öm och hjälpsam och tillsammans åker vi ner för slänten. För en stund är jag i balans igen, både bokstavligt och rent mentalt. Sedan åker en treåring plötsligt förbi mig. Snorungen ger Valle en high five i farten. Han vill uppenbarligen förnedra mig, men jag har inte kapacitet att påverka saken. Den lilla terroristen är dessutom förlåten i samma stund som jag kommer ner helskinnad. Då vill jag kyssa hela världen.
      Just när axlar och puls sjunkit till normalläge igen pekar min sambo upp mot vuxenbacken. Hon vill tydligen ha ut min livförsäkring. Jag svär och frustar, men det spelar ingen roll. Innerst inne vet jag att jag måste göra det här. För relationens skull. För att inte känna mig som en idiot vid gulaschsoppan. För min manlighets skull.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Vi åker upp för att åka ner. Min puls slår hårt. ”Använd kanterna på skidorna”, ropar min sambo. Jag förstår inte vad hon menar. Jag plogar ju allt jag kan. Min 41-åriga stjärt är nästan ända nere i snön och det känns. Mina lår bokstavligen krampar redan efter några meter. Precis när det börjar kännas hanterligt tappar jag kontrollen och åker rätt in i en snöhög nära ankarliften – i lagom tid till att en 25-åring kvinna med hasselnötsbrunt hår och hennes grekiska gud till man passerar förbi.
      Efter 20 minuter, och lika många primalskrik, är jag nere. Jag har möjligtvis nått någon slags framgång, men jag är nu bara ett skelett och en stjärtfena som är döende.

      Ensam är inte stark

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      I bilden av den lyckade nutidsmänniskan ingår ett stort socialt umgänge. Idag toppar Sverige den internationella statistiken över singelhushåll.
      Fyra av tio hushåll består av bara en vuxen. Av personer som är 60 år eller äldre bor drygt två av tre ensamma. Malin Hansson har i en intressant artikel i DN analyserat begreppet ensamhet. Hon menar bland annat att en teori är att kvinnornas frigörelse med möjlighet att arbeta, få en egen inkomst och råd att skiljas, kan ha haft betydelse. Till saken hör också en övertro att äldre människor vill bo kvar hemma även när man är i behov av tillsyn och omsorg. Också urbaniseringen och välfärdssystemet skapar en trygghet och uppmuntrar individualism. Trots bostadsbrist har Stockholms län närmare en miljon hushåll. Hela 380 000 av dessa, närmare 40 procent, är ensamhushåll. I Stockholm bor drygt 2,3 miljoner invånare. De 380 000 som bor ensamma utgör 17 procent av dessa. Det innebär att nästan var femte stockholmare bor ensam. Ensamhushåll är idag Sveriges vanligaste boendeform. Också personer som bor i ensamhushåll kan ingå i en kärleksrelation men någon sådan statistik existerar inte. Men vad innebär ensamhet? Forskaren Peter Strang vid Karolinska Institutet har forskat på de psykologiska effekterna. Man måste skilja mellan ensamhet och självvald avskildhet. Vi lever i en stressig värld där egentid är viktigt och en positiv sak men ensamhet är inte positivt. Du kan vara gift eller omringad av vänner och familj men ändå känna dig ensam, på samma sätt som du kan bo i singelhushåll men ha många nätverk. Det är den sociala ensamheten som är den farliga, säger Peter Strang, som skrivit den populärvetenskapliga boken ”Att höra till. Om ensamhet och gemenskap”.
      Flera studier visar att ofrivillig ensamhet och social isolering är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och till och med en större riskfaktor än fetma eller fysisk inaktivitet. Det är till och med så att ensamhet ökar risken för hjärt- och lungsjukdom på ett sätt som motsvarar 15 cigaretter per dag, säger Peter Strang. En studie från 2017 visar att hög social isolering leder till en nästan 50 procent högre sannolikhet att dö i förtid. Ensamheten hör ihop med kroppens varningssystem menar Peter Strang. Vid ensamhet tror kroppen att vi är i fara och det är påfrestande för hjärta och kärl.
      Hur kan man då bryta sin ensamhet? Psykologen Liria Ortiz hänvisar gärna till socialpsykologen John T Cacioppos handlingsplan EASE för hur man kan göra sig kvitt sin ensamhet.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      E står för ”Extend yourself”. Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor.
      A står för ”Actionplan”. Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök till dem, exempelvis en kör eller en förening.
      S står för ”Selection”. Välj vilka du vill bli vän med och investera i det fåtalet personer.
      E står för ”Expect the best”. Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.
      Och sist men inte minst: Tyck om dig själv. Då är det lättare att lära känna dig själv och också tycka om andra människor.
      Ensam är inte stark.

      Kappvändningar i valrörel(s)en

      Foto: Christine Olsson/TT

      Det är tydligen valår i år. Jag läser nyheter, intervjuer och uttalanden och kommer på mig själv med att fundera kring hur kort minnet egentligen är.
      De socialdemokratiska valstrategerna tycks ha tagit sig an en stor uppgift; att skriva om historien, kryddad med en rejäl dos vänsterpopulism. Det bådar naturligtvis illa för alla som hoppas på en saklig valrörelse.
      Under Stefan Löfvens möte med Donald Trump hävdade statsministern att han ärvt en ohållbar migrationspolitik av Alliansen och att han sedan jobbat hårt för att få landet på rätt kurs. Hur många minns statsministerns skoningslösa attacker mot dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) när denne påtalade att vi behövde en diskussion om volymer med innebörden att Sverige inte klarar av att hantera en obegränsad invandring? Kommer ni ihåg kritiken från Löfven efter Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan? Då fördömde S-ledaren Reinfeldt i hårda ordalag för att han ställde grupp mot grupp. För inte så länge sedan stod statsministern på medborgarplatsen i Stockholm och deklarerade att ”mitt Europa bygger inga murar”. Kort därefter, i stor brådska, lades hela migrationspolitiken dramatiskt om.

      Jag har ett högt förtroende för väljarna och de socialdemokratiska valstrategerna spelar ett högt spel som jag har svårt att tro att de kommer att lyckas med. Vi minns, och jag tror att väljarna kommer att straffa S hårt. Det som oroar mig mest just nu är dock Magdalena Anderssons (S) populistiska utspel. Jag tillhör dem som i grunden uppskattar Magdalena Andersson; hon är en meriterad ekonom, erfaren, mycket kompetent, och väl skolad politiker som kan uttrycka sig både rakt och, med pedagogisk finess, begripligt. Hon förstår ekonomi och ingav vid sitt utnämnande till ekonomiskpolitisk talesperson ett stort förtroende. Hon berömde Alliansens krishantering under finanskrisen och tillsammans med Stefan Löfven inleddes en charmoffensiv riktad mot landets företagare.
      Nu har finansministern tydligt visat att ekonomisk skolning inte hindrat henne från att reducera sig själv till en vänsterpopulist. Hennes retorik är svart-vit, med udden riktad mot landets företagare. När hon talar om marginalskatten lyfter hon gärna fram att de som tjänar mest kan betala mer, att i princip samtliga ekonomer hävdar motsatsen bryr hon sig inte om. Hon talar om skatter i förenklade termer av finansiering trots att alla skatter för med sig spridningseffekter. Finansministern för också vad som bäst kan beskrivas som en kamp mot företagarkollektivet. När hon efter hot om misstroendeförklaring drog tillbaka förslaget om höjd 3:12-skatt kontrade hon med höjd skatt investeringssparkonton.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Det kappvändande, de enkla svart-vita förklaringarna på komplexa problem, den populism och historierevisionism vi nu ser i valrörelsens upptakt är på alla sätt oroande. Jag tror att väljarna ser igenom detta men priset är högt; ökat politikerförakt och en ökad misstro mot de etablerade partierna leder sällan till något konstruktivt och bra.

      Gott nytt år – Ännu en gång!

      Foto: Henrik Montgomery/TT

      Även om det är när det är som mörkast på året som vi behöver fest och glam och fyrverkerier som allra mest, tycker jag ändå att det är anmärkningsvärt att det nya året börjar första januari. För vad är det som känns nytt och fräscht mitt i smällkalla vintern?
      För mig börjar det nya året vid vårdagjämningen. Vintern må vara envis och elak, men till slut kan den inte längre stå emot ljuset och solens värme, och när dagen blir längre än natten är det faktiskt kört för vintern; den kan hålla på och krångla och åbäka sig och visa musklerna, men nu är det nya tider som stundar. Varma tider, gröna, blommande tider med livgivande, porlande, forsande, frustande öppna vatten.
      Tappra små varelser som vintergäck och snödroppar har redan nu kämpat sig upp ur den frusna marken och inlett det nya året, och i takt med att antalet plusgrader ökar, kommer vi än en gång att få uppleva livets under med blåsippor, krokus, scilla, påskliljor, vitsippor – och där någonstans spricker björkarnas knoppar! Finns det något vackrare än en vitsippsbacke omgiven av nyutslagna björkar, där solen silar genom det skira lövverket? Och allt detta ligger nu framför oss!
      Alla firar faktiskt inte nyår första januari; nej, somliga har precis samma uppfattning som jag om när det nya året börjar. Det kurdiska nyåret, Newroz, och det persiska, Nouruz, infaller just runt vårdagjämningen. Historien bakom är olika för de två högtiderna, men gemensamt är att man inleder firandet med en eldfest, då man hoppar över eldar och passar på att göra sig av med sina sjukdomar och sin vinterblekhet; man ger helt enkelt bort dem till elden!
      Kanske är våra svenska seder med valborgsmässoeldar och min dalsländska barndoms påskbrasor släkt med dessa kurdiska och persiska nyårseldar, även om ursprungstanken är en annan; påskbrasan är tänkt att skrämma bort påskkärringarna på väg till eller från Blåkulla, och valborgsbrasan har på sina ställen en liknande bakgrund, då man med hjälp av stora brasor ville skrämma bort allsköns oknytt. Det finns också en annan tanke bakom, nämligen att skrämma bort rovdjur från de nyss utsläppta tamdjuren, och som bonus blev man av med massor av ris och bôs från nyröjda slåttermarker.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Mitt år består alltså av två nyårsfiranden, och det är ju inte så tokigt att fira nyår två gånger om året. Så på vårdagjämningen blir det en ny skål i bubbel; vi önskar varandra gott nytt år igen och dessutom god vår, och det är från och med nu som sommarens seglingsplaner börjar ta form. Vi är äntligen inne på årets gohalva, och ljuvligheterna står i kö och trängs för att få visa upp sig. Och vi överlevde även denna vinter!…
      Gott Nytt År!

       

      Frihandeln – en viktig förutsättning för välstånd

      TT/AP Photo/Susan Walsh

      USA aviserar protektionistisk politik. Med Trump i spetsen ropar man nu på ”skydd för den egna produktionen” och ställer upp handelshinder.
      Det är en dyrköpt medicin med svåra biverkningar. Och den har ett pris som hela världen får vara med och betala, i värsta fall genom ett långdraget handelskrig. Ett spel där alla i förlängningen riskerar att förlora.
      Frihandel är en grundbult för vårt välstånd, få saker är världens nationalekonomer överens om i lika hög grad som just det. Industrialismens utveckling och den fantastiska välståndsökning vi sett i världen under det senaste århundradet är i hög grad en följd av de öppna gränserna och den fria handeln. Ska man göra ”det man är bäst på” och göra det i så hög grad som möjligt, då förutsätter det fri handel och öppna gränser.

      Sverige är i sig ett tydligt exempel på att frihandel skapar välstånd. Redan under 1800-talet fördröjde konservativa och bakåtsträvande politiker den industriella revolutionens intåg i vårt land. Det gjorde oss till ett av Europas fattigaste länder i mitten av samma århundrade. De revolutionerande förändringarna under 1800-talets andra hälft ändrade på den saken. Ett avskaffat skråväsende, ökad handel och en modern bolagslagstiftning med ansvarsfrihet för eget kapital var viktiga anledningar till att Sverige på hundra år kunde gå från ett av världens fattigaste länder till ett av världens rikaste länder. Detta trots bromsklossar som exempelvis konkurrenskraftshämmande avsevärda skatteökningar och i det närmaste rent småföretagarfientlig politik under 1950- och 1960-talet. En politik förd av (S) som ju på den tiden åtnöjt stort stöd i väljarkåren. Socialdemokraterna ger som bekant alltjämt ofta utryck för den marxistiska och självklart felaktiga inställningen om en konstant konflikt mellan produktionsfaktorerna arbete och kapital. Att de stora industrierna ändå var beroende av export och handel, det begrep man dock lyckligtvis.

      Fundera en stund på vilka varor runt omkring dig som är svenska? Förmodligen upptäcker du att det är mycket få. Av vår varuproduktion i Sverige exporteras det mesta och det mesta vi konsumerar – det importerar vi. Och det är bra. Länder som handlar med varandra blir, i positiv bemärkelse, ömsesidigt beroende av varandra. Det gör det olönsamt att bråka med varandra och det knyter ihop människor, kulturer och ekonomier. Välstånd föder välstånd och välstånd är grogrund för fred! Så låt oss göra allt vi kan för att bekämpa handelshinder.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Låt inte Donald Trump lyckas provocera fram ett handelskrig. Låt Europa bli ett exempel på hur gränshinder rivs och hur större marknader och öppna gränser fortsätter att vara den förutsättning för välstånd som historien visat oss. EU och Europa har aldrig tidigare mått så väl som nu. Men ännu fler steg kan tas i riktning från tullunion och mot frihandelsområde. Isolera inte länder, knyt oss närmare i fred och frihet och för fred och frihet!

      Jag stal från mig själv

      Foto: Björn Lindgren / TT

      Huvudkaraktären i Chuck Palahniuks mästerliga roman Fight Club botar sin sömnlöshet genom att besöka olika stödgrupper för sjukdomar han inte har. Sjukt oetiskt. Men det får stå för honom.
      För mig har generositet varit lösningen. Jag sover gott genom att göra gott. Jag har alltid varit väldigt givmild. Kanske rent av kroniskt givmild. Hur det nu kan vara möjligt.
      I min barndom fick mamma ofta muddra mina kompisar innan de åkte hem utifall att jag hade gett bort något utan tillåtelse. Det var säkert irriterande, men det finns faktiskt värre saker att lida av än att vilja göra medmänniskor glada. Jag är hellre dumsnäll än sociopatisk.
      Om jag har haft en tung dag så brukar jag ägna kvällen åt att titta på youtube-videor där någon gör slumpmässiga donationer till främlingar. Det ger mig gåshud på hjärtat och fyller mig med förnyat hopp om mänskligheten.
      För ett tag sedan skänkte jag en hundring till en tiggare, och mina närstående blev nästan mer paffa än tiggaren själv. Det känns lite sorgligt att snällhet väcker förvåning. Det borde vara en självklarhet. Om man har förmågan att hjälpa någon annan så är det bannemej ens skyldighet att göra det.
      Det är åtminstone den devisen jag lever efter. Alla måste väl hitta sitt eget sätt för att sova gott om nätterna. Men jag tror att de flesta som är normalt funtade kan sova bättre om de gör en osjälvisk handling varje dag.
      Baksidan av myntet är att man kan bli utnyttjad av människor. Då handlar det inte om att de får utan om att de tar. Det säger mer om dem än om oss givare.
      Men all skuld kan inte läggas på dem. Det är upp till oss att inte låta rötäggen styra och reglera vår snällhet. Många tolkar snällhet som svaghet, men det är starkare än motsatsen.
      Om alla beväpnade sig med leenden och empati i stället för vapen och respektlöshet så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Sprickorna skulle bli mindre.
      All förändring startar med att en människa gör ett val. Därefter är kedjereaktionen igång. Om jag gör något snällt för någon och den personen i sin tur gör något snällt för någon annan så har vi skapat ett väldigt effektivt system som i större skala kan förändra världen.
      Vissa kanske ger för att bli omtyckta, men så har aldrig varit fallet för mig. Jag gav inte bort saker som liten för att jag ville vinna vänner. Jag gjorde det bara för att jag gillade känslan av att göra andra glada.

      Tim Sterner, krönikör

      Det blev en drog. Medan andra barn var höga på socker var jag hög på givmildhet. Det är ett missbruk jag ärvt från min mamma. Det var nog därför hon kunde känna igen tecknen.
      Jag var en kleptoman som stal från mig själv. Det var säkert irriterande för min mamma, men det finns faktiskt värre brott än att stjäla från sig själv.

      På jakt efter halva befolkningen

      Foto: Frida Jansson Högberg/Karlstads-Tidningen.

      När jag ser en kvinna i en historiebok blir jag alltid så nyfiken. Vem var hon? Vad gjorde hon? Hur var hennes relationer? Vad tänkte hon? Hur såg vardagen ut? Att jag blir så där nyfiken är egentligen ett tråkigt tecken på att det är så ovanligt att läsa om kvinnor i historieböcker. Ibland kan man i och för sig ha tur och hitta ett särskilt kapitel i slutet av boken om kvinnor av betydelse, som om de inte hörde till den ”riktiga” historien, utan levde i ett eget parallellt universum vid sidan av.
      Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man som historiker ska råda bot på det här. Det är lätt att det endera blir en eländeshistoria (som dock existerade) eller en värdighetshistoria där man vill lyfta fram särskilt ”starka kvinnor” (som självklart också existerade). Hur vi än vrider och vänder så har förutsättningarna varit olika för kvinnor och män under många epoker i historien. Kvinnor har inte haft samma rätt inför lagen och inte heller haft samma rätt till utbildning som män. Vilket bland annat medfört att de inte kunde konkurrera om jobb med status och makt. Eller skrivit historieböcker.
      Kvinnor har så klart hittat sätt att anpassa sig till orättvisa (och odemokratiska) lagar och regler. Ta ”Sola i Karlstad” som exempel. Under 1700-talet hade en gift kvinna inte rätt att bestämma över sin egen inkomst, hon stod under sin mans målsmanskap och var inte myndig. (Först 1921 blev gifta kvinnor myndiga.) Istället blev fler och fler kvinnor ogifta och försörjde sig själva. Vid mitten av 1700-talet var faktiskt mer än en tredjedel av de självförsörjande i städerna kvinnor. Och ”Sola” Eva Lisa Holtz var en av dem. Hon arbetade sig upp och ägde tillslut sitt eget värdshus.
      Men det var inte lätt att försörja sig som ogift kvinna, särskilt inte i industristäderna under 1800-talet. Bondesamhället hade lämnat efter sig en måttstock där pigan hade hälften av drängens lön och en syster ärvde hälften av vad hennes bror fick. Systemet förutsatte att kvinnor gifte sig och fick del av sin mans (högre) lön. I städerna levde trots det många ensamstående mödrar. Så många som en fjärdedel av alla födslar i storstäderna vid sekelskiftet 1900 var så kallade ”oäkta”, utanför äktenskapet. För att slippa ackordera ut barnen i fosterhem kunde flera kvinnor bo tillsammans, med släktingar eller arbetskamrater, som hjälptes åt med barnpassningen. Syskonboende, kvinnokollektiv och inneboende var vanligt bland fattiga och den lägre medelklassen i städerna.
      Jag som jobbar med historia måste fortfarande läsa mellan raderna. Det är nästan uteslutande män som omnämns i böckerna – de är företagare, präster, professorer och regenter. I bästa fall nämns en fru, men inte alltid hennes namn. Kvinnor har inte producerat eller manifesterat sig själva genom byggnadsverk och inte ägt resurser på samma sätt som män. En kvinna hade faktiskt inte rätt att själv äga jord förrän på 1920-talet. Men såklart fanns de där hela tiden. Gräver man lite till är kvinnor ofta med och driver verksamheter, om inte aktivt tillsammans med mannen, så gör hon det möjligt för honom att driva verksamheten. Hon kunde också ha en mindre tillverkning eller försäljning vid sidan av för att få ekonomin att gå runt. Men hennes namn går inte till historien.
      2016 gjorde SVT en granskning av sex nyligen utgivna skolböcker i historia och litteraturhistoria och fann att kvinnor utgjorde runt 15 procent av de namngivna personerna. En stor del av befolkningens historia är fortfarande osynlig. Vi behöver likt detektiver hitta kvinnorna och blanda in dem i den redan skrivna historien och även titta på män och kvinnor ihop. Det återstår med andra ord ett stort och spännande arbete i att gräva fram berättelser, öden och bedrifter.

      Vem bestämmer i vårt gemensamma vardagsrum?

      Skutberget. Foto: Fredrik Karlsson/NWT.

      Vem äger staden och makten över dess framtid? De som bor där, kanske någon skulle svara. Och de folkvalda kommunpolitikerna, säger en annan. Sanningen är väl att det hela ligger lite emellan.
      Det råder i alla fall ingen tvekan om att det finns gott om åsikter kring hur det gemensamma stadsutrymmet som hus, gator och grönområden – platser där våra liv till stor del utspelas – ska utformas. Avvägningarna är ofta svåra. En del invånares önskan om att bevara skogsdungar och gamla hus ställs mot näringslivet och kommunpolitikers förhoppning om så kallad kommersiell utveckling som en förutsättning för stadens långsiktiga överlevnad.
      Den pågående debatten om Skutbergets framtid är just en sådan fråga. Ska Skutberget få fortsätta vara ett friluftsområde eller exploateras för en finsk Muminpark? Och när alla intressen vägs mot varandra, vem har slutligen företräde till vårt gemensamma vardagsrum?
      Den brutala exploateringen av våra städer under 1950- och 1960-talen påminner oss om vikten av att tänka till innan man sätter grävskopan i marken. Efterkrigstidens exploateringsvåg raserade en del av Sveriges historia och lämnade oss själlösa betonglådor längs anrika paradgator. I samhällenas utkant finns ofta illa underhållna miljonprogramsgetton.
      I Värmland tycks kommunpolitikerna dock leva kvar i 1900-talet. Byggherrar och riskkapitalister med dess svans av modernistiska modulhusarkitekter har mycket att säga till om när det gäller nya detaljplaner. Det förekommer även att kommuner köper in gamla fastigheter och låter dem förfalla så att husen lättare beviljas rivningstillstånd. Hörsamheten mot kommersiella aktörer tycks ofta större än mot svagt organiserade medborgare som vill värna grönområden och gamla stadskvarter. Som exempel kan nämnas det sanslöst fula men lönsamma shoppingklustret som utarmat Charlottenbergs gamla centralort. I pittoreska Arvika blir varje husrivning en kamp mellan invånare och kommunledning och i Karlstad står nu Skutbergets framtid i vågskålen. Det är nästintill obegripligt hur vackra Värmland fortfarande kan leva kvar i efterkrigstidens syn på stadsplanering. För några av kommunerna har det tyvärr gått mer än illa med stadsutvecklingen. Som när melankoliska Munkfors utsågs till en av Sveriges fulaste städer för ett par år sedan – man undrar om juryn ens hade besökt Årjäng?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Men vad är då framtidens stad? En del menar att framtidens stad är plats som låter besökaren veta dess historia, framväxt och långsamma vandring in i vår tid. I denna stad ryms gamla hus med nya och ger ett rumsligt sammanhang som skapar mötesplatser. Allt det som hör livet till – arbete, shopping och caféer – får gärna ligga inom gång- eller cykelavstånd. Butiker på markplan, lägenheter högre upp. De senaste årens värdeutveckling på sekelskiftslägenheter jämfört med moderna betong- och glashus ger en tydlig indikation om att pendeln svängt och att är hög tid för kommersiella fastighetsaktörer att börja rusta istället för att riva.
      I denna stad behöver en närliggande nöjespark som Muminvärlden inte vara fel. Men frågan är om den verkligen måste ligga i ett strandskyddat naturområde?

      Jag gillar inte den jag blir

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Distraktioner. Ständiga pling, skarpt ljus från skärmar, onödig information och en enorm tidsslukare. Telefonen tar över våra liv. Det är inget som håller på att hända, det har redan hänt. Och det enda vi kan prata om nu är ifall vi kan rädda oss själva.
      Jag gillar inte den jag blir med telefonen i handen. Jag gillar inte hur andra blir. Den tomma blicken, bristen på närvaro och beroendet. Kan vi ens umgås längre. Är telefonen viktigast för oss? Viktigare än att vara social på riktigt? Jag tror det. Det är i alla fall så vi beter oss.
      Sociala medier är alltid bra underhållning. Eller det känns så. Det är dock inte helt sant eftersom jag tror de flesta ibland finner sig scrollande genom flödet på Instagram eller Facebook för att helt plötsligt inse att de inte är det minsta intresserade av det de har framför näsan.
      Det kommer motrörelser som till exempel Time Well Spent som sett att beroendet inte är sunt och att vi måste vända skutan åt rätt håll nu. De försöker påverka medieföretagen att skapa tjänster som gör att vi börjar träffas och interagerar mer med varandra. Hjärnforskare beskriver hur det tar upp till 25 minuter att återfå fokus efter att vi blivit störda av vår telefon. Då ska vi veta att vi tittar på telefonen i genomsnitt 150 gånger per dag. Det spelar ingen roll om vi bara slänger ett öga på telefonen eller om vi faktiskt öppnar den och tittar. Fokus är ändå förlorat och hjärnan får arbeta hårt för att återigen ta sig an den uppgift den höll på med.
      Sociala medier är något av de roligaste jag vet. Därför pågår en inre kamp. Det finns två läger inom mig. Ett som säger att jag ska titta på mobilen när helst jag känner för det. Det andra försöker få mig att inse att jag inte mår bra av det. Striden är hård, för hur jag än försöker komma fram till en lösning kan jag inte. Jag vill titta, men samtidigt vet jag hur distraherande det är och hur orolig jag gör min hjärna genom att aldrig låta den vila.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Ibland undrar jag vad jag är rädd för att missa? Vad är det som gör att jag inte kan slita mig. Trots bra sällskap, en rolig film eller en vacker plats så sitter jag där med tummen mot skärmen.
      Vissa delar skulle jag aldrig byta bort eller sluta med. Det allra bästa med att ständigt vara tillgänglig är att jag kan prata, skriva och titta på de människor som är viktiga fast långt borta. Då blir längtan inte lika stor, men ibland önskar jag att vi istället för att skicka en snap eller skriva ett meddelande, letade upp varandra i telefonboken och ringde. Om ett meddelande från en saknad gör oss glada, hur skulle det då inte kännas att bli uppringd. Att få höra den andra personens röst.

      Lycka är att kunna odla själv

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Längtar du som jag efter jordiga fingrar och sena kvällsturer i trädgården redan nu? Trots att snön fortfarande ligger som ett fint täcke över marken, börjar det bli hög tid att planera sin odling för sommaren. En av mina favoritsysslor så här års är att bläddra igenom de nya frökatalogerna och att surfa runt på leverantörernas hemsidor för att inspireras av alla roliga nyheter som poppat upp. Inget sätter bättre fart på fantasin än det. Har du frön från förra året, se över dem också, för de håller än. Många fröer håller i flera år, speciellt grönsaker. Förvara dina fröer svalt, gärna i kylskåp eller kallskafferi, då förlänger du hållbarheten avsevärt. Påsarnas bästföredatum gäller frönas grobarhet, som kan minska något med åren, men har du det i åtanke är det bara att stoppa ner ett par extra frön i jorden istället.

      Sedan några år tillbaks har jag blivit helt fast av trädgårdsodling, både av ätbara grönsaker och av alla vackra blommor. Intresset har kommit krypande i och med att jag länge haft ett väldigt stort matintresse. Jag vill äta så mycket grönt som möjligt och gärna av det jag odlat själv. Att ha sin egen odling ger också en större variation än det som finns i affären. Sen alla blommor – sommarblommor som perenner eller de tidiga lökväxterna, vilken lyx! Tänk alla vackra buketter man kan ta in i köket, som doftar sommarsol och som är en ren och skär glädje från det att man tar sin första tugga frukost. När du planerar vad du vill odla, kan det vara bra att tänka igenom vad man tycker om att äta, vad som passar ihop eller vad övriga familjemedlemmar skulle gilla. Trädgården är faktiskt vår egen gourmetrestaurang, där vi kan välja fritt och där allt är närodlat. Kan det bli bättre? Rotfrukter, kål, lök, späd spenat eller kanske ruccola? Ett måste är sockerärtor och visst måste jag ha ringblommor i år också? Glöm inte det kryddgröna, örter som höjer salladen till skyarna, eller till en salsa verde, en pesto på röd basilika och i bakverk, om man så vill. Eller faktiskt bara för att de doftar så gott att gnugga mellan fingrarna. Tänk doften av citronverbena på huden eller en kvist rosmarin, som tar dig raka vägen ner till medelhavet på en sekund. När du väl bestämt dig för vad du vill odla, kan vara bra att få ner dem i jorden redan nu.

      Malin Lundquist, krönikör.

      I våra trakter är det dags att förkultivera paprika, chili, olika sorter av tomater, kronärtskocka och även en hel del sommarblommor. Att förkultivera betyder att du sår frön inomhus, för att plantorna ska hinna växa till sig innan de ska planteras ut på friland eller i växthus. Sticklingar och frösådder vill gärna ha det lite fuktigare än vad vi normalt har inomhus på vintern, så vill du gulla extra mycket med de små, skär du av en pet-flaska och ställer över planeringskärlen. Ett billigt alternativ till de fina glaskuporna som finns att köpa. Det som du däremot ska lägga lite pengar på är en bra jord som ger fin näring till dina växter. Det är så otroligt mycket värt och sparar en massa tid och besvikelser.

      Sist men inte minst måste ändå sägas att trädgården ska vara ett nöje och något man ska njuta av. Inget måste, utöver en redan stressig vardag. Hinner du bara med en tomatplanta och en kruka med krasse, så är det helt okej. Nästa år kanske det blir mer tid och lusten kanske är större? Eller känns det som att du från förra året fick blodad tand, då thaibasilikan du köpte på försök tog sig och gjorde succé i köket? Oavsett vad, så kommer sommaren och solen och vi alla får oss en dos välbehövlig grönska, om så i den egna odlingen eller i en blommande park.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se