Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Utan krav på motprestation

      Alldeles nyss blommade syrenerna. Alldeles nyss sjöng jag med i sommarsångerna på barnbarnets skolavslutning. Alldeles nyss var det före. Före midsommar, före högsommar och före semesterseglingen. Nu är det efter. Hur gick det till egentligen?
      Egentligen är det inte alls konstigt med tanke på tiden som har gått och allt vi har upplevt på kanalen, i slussarna och i den fantastiska skärgården, men när vi kommer hem efter en sex veckor lång båtsemester, känns tillvaron väldigt främmande ett par dagar. Lägenheten är varm och instängd, kylskåpet ödsligt och fönsterbrädorna helt tomma, eftersom våra krukväxter är fosterhemsplacerade sen mitten av juni.
      Trots att balkongdörren och alla fönster står öppna dygnet runt, sover vi illa i inomhusvärmen, som dröjer sig kvar i stenhus som vårt. Tvättkorgen svämmar över och kräver ett antal maskiner för att tömmas, och matinköpen går knackigt; vad har vi hemma? Vad måste köpas? När barnbarnet och hans mamma kommer på middag, har vi inte alls de där obligatoriska grejerna hemma, som han gillar och brukar få – gurkan, som jag brukar skala och skära i halvmånar, morötterna rivna eller i stavar eller den laktosfria chokladglassen. För jag har helt enkelt kommit av mig och glömt hur vi lever vårt stadsliv.
      Men när vi har tvättat all tvätt, handlat mat ett par gånger till, fått våra krukväxter levererade och tagit några promenader, känns det nästan som att vi är hemma igen, och det är då jag ser mig omkring och lite yrvaket upptäcker hur gult gräset är, hur skräpigt det är under lindarna på gatan utanför och hur försommarfägringen har ersatts av sensommarblomning och tung, trött grönska. Jo, jag såg renfana och tjärblomster och torkgulnade björkar utifrån sjön också, men här hemma blir det – med det klara minnet av försommaren innanför pannbenet – så påtagligt, detta att sommaren är inne på sista varvet.
      Visst är det är vemodigt men också befriande. De där vita juninätterna kan ge upphov till ganska svårt själsfladder; livet borde vara lättlevt men neej, så fungerar det inte för mig. Ljuset förväntar sig. Kräver. Begär. Svårt att definiera och svårt att leva upp till. Så därför tycker jag mycket mer om sommarens sista tredjedel. Själen kommer till ro, vattnet är varmare, nätterna mörkare och stjärnorna fler. Och fler. Och fler. Sommaren är som den är, blev som den blev, och varje dag med mild honungssol, badtemperaturer över tjugo grader, kräftor, vänner att återse och alla miljoner stjärnor däruppe på himlavalvet är en gåva.
      Sensommaren – en gåva utan krav på motprestation…