Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Utveckla eller avveckla Arbetsförmedlingen?

      Arbetsmarknaden har i grunden förändrats sedan den statliga Arbetsförmedlingen tillkom för 65 år sedan. Idag är det inte möjligt för en enda aktör, som dessutom har en myndighetsroll, att vara uppdaterad och kunna möta arbetsmarknadens olika behov.
      Arbetsförmedlingen, AF, står dessutom med låga nivåer när det gäller medborgarnas inställning till kundnöjdhet och förtroende enligt Svenskt kvalitetsindex. Förmedlingen ligger under genomsnittet för samtliga myndigheter. Ingen annan myndighet ligger på så pass låga nivåer på nöjdhetsskalan. Enligt SOM-institutet har bara en (1) procent av svenska folket ”mycket högt” förtroende för hur AF sköter sitt arbete. Enligt SIFO har allmänhetens förtroende för myndigheten halverats på tio år.
      Ett problem är AF:s bristande effektivitet, där personalen lägger tre gånger så mycket tid på administration som på kontakter med arbetsgivare. AF hanterar resurser på ca 80 miljarder kronor varje år. Anslaget för personal och lokaler har ökat med 40 procent sedan 2008. Dyra programinsatser som arbetsmarknadsutbildning visar dessutom på mycket svaga programeffekter.
      I regeringens budget satsar man dessutom ytterligare en halv miljard på förvaltningsanslaget.
      Enligt Svenskt Näringsliv har de allra flesta företagen numera slutat använda AF som rekryteringskanal. Företagen söker efter de medarbetare de har behov av via andra kanaler och man vet att AF är inblandad bara i en liten del av alla rekryteringar.
      Förtroendet har urholkats under lång tid och det beror på att varken företag eller arbetssökande i någon större utsträckning tycker att de får kvalificerad hjälp från AF. Ett sätt för AF har varit att försöka prioritera arbetsgivarkontakter då det också ökar möjligheter att förmedla jobb, men det är en arbetsuppgift som alltför ofta inte hinns med. Vi har nått vägs ände vad gäller AF i dess nuvarande form. Det är dags för en grundläggande reformering av verksamheten.
      Behovet av en mer individualiserad och specialiserad service har ökat markant under många år.
      Idag är det i allt större utsträckning små och medelstora företag som anställer, ofta inom den privata tjänstesektorn. Kunskap om de krav som ställs i olka yrken och arbetsuppgifter och goda arbetsgivarkontakter är avgörande för möjligheterna att kunna göra ett bra jobb.
      Lösningen i Sverige som i andra länder är att aktörer som har bransch- eller annan specialiserad erfarenhet får möjlighet att verka på lika villkor som AF. Det kan vara en bättre lösning att satsa stort och avreglera det statliga arbetsförmedlingssystemet en gång för alla. Ett system med inspiration från Australien och Storbritannien bör vara utgångspunkt för en ny modell.
      Australien har sedan 1998 ett system där ett antal privata arbetsförmedlare konkurrerar om att förmedla arbete till jobbsökande. Landet har nu ett av västvärldens lägsta arbetslöshetstal, knappa fem procent trots finanskrisen. Det tyder på att Job Services Australia, som systemet heter, varit framgångsrikt. Det är dessutom mycket mer kostnadseffektivt än dagens svenska Arbetsförmedling.
      Sverige och Australien lägger ungefär lika mycket pengar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder, trots att Australiens befolkning är nästan tre gånger så stor. Vill man läsa mer om privat arbetsförmedling enligt Australienmodellen kan man googla in tankesmedjan Fores Policy Paper 2010:5.
      Låt de arbetssökande själva välja aktörer och bygg upp en myndighet som sätter regler och kontrollerar de privata arbetsförmedlingsföretagen. Det är hög tid att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen.
      Alla klockor ringer för landets allmänt otydlige och trögstartade statsminister att sätta igång en ordentlig översyn av Arbetsförmedlingen med fokus på konkurrensutsättning.

      Hög tid att vakna Ygeman

      En sorglig föreställning utspelade sig nyligen i TV-programmet Veckans brott där inrikesminister Ygeman och rikspolischef Eliasson mötte missnöjda poliser för att diskutera krisen inom polisen. Duon Ygeman/Eliasson tävlade om att stapla floskler och goda avsikter på varandra. Man fick det bestämda intrycket av att det var två blinda som försökte leda varandra. Frågan är högst berättigad, huruvida TV-publiken och medverkande poliser blev mycket klokare och fick ökat förtroende för polisledningen efter denna uppvisning.
      Detta samtidigt som bostadsinbrotten har ökat med 52 procent under det senaste årtiondet . Polisen redovisar följande i en rapport från 2015. ”En stor del av mängdbrotten i Sverige begås av mobila kriminella nätverk …. företrädesvis från Litauen, Polen och Rumänien. De begår bostadsinbrott i Sverige och tillskrivs majoriteten av alla båtmotorstölder, lyxbilsstölder, bildelsstölder, fickstölder och åldringsbrott.”Totalt räknar polisen med att cirka 100 kriminella nätverk är brottsaktiva i Sverige.
      Den senaste innovationen i den kriminella världen är nu att råna intet ont anande människor på värdefulla ägodelar i deras bostad, efter att ha hotat med pistol, bundit och misshandlat offren. Till detta kommer stora problem med gängrelaterad skottlossning på öppen gata i våra storstäder.
      Är då den nya polisorganisationen anpassad med lämpliga resurser att möta denna verklighet? I DN uttrycker sig en kvinnlig polis så här: ” Uppklarningsprocenten är åt helvete. Vi bara lägger ned ärenden. ”En manlig polis säger följande: ”Det finns igen polisiär erfarenhet i toppen, inte undra på att det går åt helvete.” Ytterligare en manlig polis uttrycker sig så här: ” Åsiktsfriheten inom polisen liknar den i Nordkorea, kritiserar man ledningen blir man utfryst.”
      Polisförbundet i Värmland går till rasande attack mot arbetsgivaren. Missnöjet pyr och börjar nu närma sig bristningsgränsen menar man. I en tvåsidig skrivelse, som man överlämnat till arbetsgivaren skriver man så här: ”Det mest skrämmande är känslan av att arbetsgivaren inte upplever verkligheten på samma sätt som flertalet av förbundets medlemmar gör. Vi känner att arbetsgivaren inte ser, lyssnar eller försöker åtgärda problem som lyfts av våra medlemmar, varför vi ser med stor oro på framtiden.”
      Jag har själv en brorson som tills nyligen var kriminalinspektör i en av våra länshuvudstäder. Han hade i den nya polisorganisationen sin chef 25 mil i en annan länshuvudstad och närmaste kollega 20 mil i ytterligare en annan länshuvudstad. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i organisationsutveckling för att förstå att det inte fungerar. Han har nu gett upp en lovande poliskarriär och övergått till andra uppgifter i samhället och ansluter sig därmed till de ca 900 andra poliser som under 2016 lämnat polisyrket.
      Låt inte polisen förfalla. Kris och apati så beskrev polisforskaren Rolf Graner tidigare i höst tillståndet hos den svenska polisen. Det borde ha väckt viss uppståndelse men den typen av beskrivningar har blivit så vanliga att de knappt gör något intryck alls. Den krisande polisen är det nya normalläget.
      Inrikesminister Anders Ygeman, ansvarig för svensk polis i den nuvarande regeringen, har inte lyckats med att verkställa riksdagens beslut om ny polisorganisation. Så vad göra? Det är hög tid upp till bevis Ygeman! Byt ut Eliasson som rikspolischef innan allt förtroende för polisväsendet har eroderat. Eliasson är bevisligen inte vuxen sin uppgift. I en nyligen genomförd enkätundersökning bland svenska folket framgår att en (1) procent säger sig ha mycket stort förtroende för den nuvarande rikspolischefen.
      Det räcker inte heller Ygeman att medverka i olika TV-program och tala om kommande insatser och beslut som förmodas ge resultat någon gång i framtiden. Frågan är om inte Ygeman själv håller på att undergräva förtroendet för sin ställning som inrikesminister och därmed ytterst ansvarig för landets polisväsende.
      Amanda Sokolnicki, ledarskribent i DN, skrev nyligen följande: ”Den som söker efter politiskt ledarskap i den här osäkra tiden kan i alla fall känna sig säker på en sak: Man hittar det inte i socialdemokraterna.”

      Hur mår Svenska kyrkan i dag?

      Vad har politiken i kyrkan att göra? Politikernas intresse för Svenska kyrkan kan verka märkligt men framstår som mera förklarligt, eftersom kyrkan är landets största medlemsorganisation med idag 6,2 miljoner medlemmar och med över 48,9 miljarder i tillgångar. Att lyckas flytta en sådan koloss ett stycke till höger eller vänster är en oerhörd fördel när man vill bilda opinion.
      När kyrkan skildes ifrån staten den 1 januari 2000 växte en kyrka fram där politiken fick ett större utrymme. Om det blev en lycklig utveckling, kan man sätta många frågetecken i kanten för. De som ville ha en från staten fri kyrka, såg också ett behov av en stark kyrklig centralnivå. Många av dagens konflikter i dagens kyrka står att finna i spänningar mellan den centrala och den lokala nivån.
      I ett av den samhällsbevakande veckotidskriften Fokus senaste nummer finns ett mycket läsvärt reportage om Svenska kyrkan med rubriken ”Tro, hopp och stordrift – Svenska kyrkans väg från församling till stordrift”. Där uttalar sig bland annat vår tidigare biskop Esbjörn Hagberg med mycket tänkvärda synpunkter.
      När det var kyrkoval senast talade Hagberg i radion om systemet med de politiska partierna. ”Vi bär med oss ett system som var förankrat i en statskyrka, och vår organisation påminner om riksdag och regering. I framtiden tror jag att kyrkan kommer att likna andra värdeburna organisationer och vara kyrka framför allt”, sa han då i P4 Värmland.
      Esbjörn Hagberg säger vidare i tidningen Fokus: ”Man kan väl säga att det finns två rörelser just nu i kyrkan. Den ena är en tydlig kongregationalistisk rörelse: Varje församling väljer självständigt vad de ska göra och som biskop har man egentligen väldigt lite att säga till om. – Å andra sidan har vi också en rörelse där kyrkan alltmer på sina håll framstår som en koncern. Det är inte minst medierna som driver fram den linjen: Ärkebiskopen är den som talar för hela Svenska kyrkan och ärkebiskopens röst är den enda auktoritativa som finns – om inte ärkebiskopen säger något på Twitter inom de närmaste tjugo minuterna så har Svenska kyrkan inte sagt någonting. Sedan kan hur många biskopar eller hur många medlemmar som helst ha yttrat sig.” Slutsatsen är en brännhet kritik, riktad in i Svenska kyrkans själva hjärta. Kyrkan börjar att tappa bort sig, är budskapet.
      Efter det bestialiska mordet på den franske prästen Jacques Hamel tidigare i år startade tre präster i Svenska kyrkan gruppen Mitt kors som fick stor spridning på Facebook. Det föranledde kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg att kritisera det hela med budskapet: ”Att bära kors känns uppviglande och okristligt i de motsättningar som redan råder.” Hur kan frågan om korset vara så infekterad att hela Svenska kyrkan sätts i gungning?
      är En ängslig, anpasslig och politiserad kyrka det vi som fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan vill ha? Jag tror inte att flertalet av oss vill det. Någon har uttryckt det så här: Förr gick folk ur Svenska kyrkan för att man inte var troende, nu går folk ur kyrkan för att man är troende.
      Karlstads stift har fått en ny biskop. Jag önskar Sören Dalevi all framgång i sin framtida gärning. Vilket reellt inflytande över sitt stift vår nye biskop kommer att ha, lär väl Dalevi själv få erfara så småningom.
      Biskop Dalevi är också husse till Cavalier King Charles spanieln Svante, som säkert kommer att kunna ge vår nye biskop inspiration till många uppbyggliga och tänkvärda predikningar.
      Julen står för dörren och är en härlig högtid som lyser upp i vintermörkret men som många upplever också innebär en uppsjö av måsten. Låt oss inte heller glömma att vi firar vår jul till minne av Jesu Kristi födelse.
      God Jul!

      Sverige behöver Nato

      När blir Sverige medlem i Nato? Helst så snart som möjligt. Den rödgröna regeringen framhärdar i sin illusion att Sverige är alliansfritt. I realiteten är vi mer involverade i Nato än någonsin.
      Genom bland annat värdlandsavtalet som i våras röstades igenom i riksdagen och Natoövningen Baltops 2016 då Natotrupper från Europa och USA ryckte fram jämsides med svenska soldater i skärgården, är det svårt att tro att Sverige är alliansfritt. USA-generalen James Foggo som ledde storövningen Baltops uttryckte det så här: ”Om en kris skulle uppstå, så skulle vi lösa den tillsammans.”
      Vi ska inte för ett ögonblick inbilla oss att Ryssland och den stormaktssträvande och totalt oberäknelige Putin i en kris kommer att betrakta Sverige som alliansfritt. Den bistra sanningen är att vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt ingenmans- land.
      Landets försvarsminister Peter Hultqvist, för övrigt ett av få statsråd i den nuvarande regeringen som man kan känna respekt för, framhäver ett fördjupat militärt samarbete med Finland som en god lösning. Men vad förslår det mot ett aggressivt Ryssland? Finland har behållit sitt territorialförsvar och sin värnplikt. Sverige däremot har efter kalla krigets slut raserat sin nationella försvarsförmåga. Att med två rösters övervikt i riksdagen avskaffa den svenska värnplikten är nog ett av de mest korkade beslut som någonsin fattats på Helgeandsholmen.
      Kan vi ens försvara Gotland i händelse av rysk invasion? Försvarsutskottets ordförande liberalen Allan Widman har sagt nej, samtidigt som Finlands statsledning med sin president Sauli Niinistö håller öppet för ett finskt Natomedlemskap, om läget försämras.
      Inför ett förhöjt yttre hot har regeringen och ÖB beslutat att nu placera ett mekaniserat skyttekompani med infanterikanonvagnar på Gotland utöver de Leopardstridsvagnar som redan finns stationerade på ön. Det är ett mycket klokt beslut och en viktig signal med adress österut.
      Samtidigt har Ryssland efter Natos beslut att placera Natosoldater i Baltikum stationerat Iskanderrobotar i Kaliningrad med en räckvidd att nå stora delar av södra Sverige upp till och med Stockholmsområdet.
      Det är hög tid att Sveriges genuint otydlige statsminister kommer ut ur dimmorna och börjar se realistiskt på vår omvärld. Sverige övergav alliansfriheten i praktiken, när vi gick med i EU, som då var och är fortfarande en nödvändighet. Socialdemokraterna vill till varje pris inte ha en öppen Natodebatt i det egna partiet som kan verka uppslitande men kan inte smita från Natofrågan.
      Ambassadör Krister Bringeus konstaterar i sin mycket välgjorda utredning ”Säkerhet i en ny tid” att ingen riktigt vet vad Rysslands ledning vill uppnå på sikt: ”Rysslands agerande förefaller snarast präglas av en tendens att utnyttja de möjligheter man i varje given situation menar sig se.”
      Putin tar de tillfällen som bjuds att skaffa sig makt över grannländer och hävda sin plats på världsscenen. Det är då tragiskt att konstatera firma Löfvens och Wallströms tondövhet inför detta skeende allt medan ryska korvetter försedda med kryssningsrobotar stävar in i Östersjön.
      Frågan om ett svenskt medlemskap i Nato är när snarare än om. Med hänsyn till den synnerligen oroande utvecklingen i vår nära omvärld borde vi ha varit med i Nato för länge sedan.
      Det är hög tid för Sverige att inse att vi inte längre kan vara naivitetens och aningslöshetens högborg i världen.

      Nej tack till Västra Götaland

      Den 30 juni presenterades indelningskommitténs delbetänkande. Därmed är frågan om regionsammanslagning åter på tapeten, initierad av civilminister Ardalan Shekarabi som nu vill gå till historien som den som ritade om Sverige. Det olyckliga är bara det att det hela startats med felaktiga utgångspunkter.
      Diskussionen om regioner har alltid haft som mål att skapa större, färre och mer lika geografiska enheter med inriktningen att bereda goda förutsättningar för samhället att fungera. Ett viktigt argument för att slå samman län är möjligheterna att effektivisera sjukvård och administration.
      När man nu närmar sig en så viktig fråga som en regionindelning innebär, bör det ske med en viss ödmjukhet, lyhördhet och ett underifrånperspektiv. En indelning i regioner som ska ha till syfte att svara mot befolkningens bästa kan inte bara byggas på intryck från politiker och regionala företrädare.
      Det krävs en ordentlig kartläggning och analys var människor bor, arbetar, uppbär sjukvård och lever sina liv. Allt detta saknas i de underlag som indelningskommittén redovisar.
      I kommitténs första förslag är avsikten att Värmland skall tillföras Västra Götalandsregionen. Vilken anknytning har vi idag till Västra Götaland, som hittills har visat en minst sagt återhållen entusiasm för att få Värmland knutet till sig. Av flera uttalanden att döma av företrädare för Västra Götaland är vi i Värmland närmast att betrakta som kusinen från landet.
      I dag har vi våra naturliga samarbetsformer med Örebro län och Norge. Det är oerhört viktigt att vi i framtiden kan vidareutveckla och stärka arbetsmarknadsregionen som går från Oslo över Karlstad till Örebro. Bättre järnvägsförbindelser mellan Stockholm till Oslo över Örebro och Karlstad är ett viktigt framtida projekt. I Västra Götaland har man intresset och engagemanget riktat mot utveckling av förbindelser söderöver.
      På sjukvårdens område har vi i dag ett utmärkt fungerande samarbete med landstinget i Örebro län. Vi köper också här i Värmland en hel del högspecialiserad sjukvård från universitetssjukhuset i Örebro, som också har läkarutbildning. Allt detta skall vi vara rädda om.
      Indelning i storregioner är en alldeles för viktig fråga för att forceras fram och tryckas på oss värmlänningar ovanifrån. I en ny rapport från SOM-institutet i Göteborg granskar Lennart Nilsson, docent i offentlig förvaltning, stödet för storregioner bland politiker och medborgare. Hans slutsats är att det blir närmast omöjligt att driva frågan om storregioner inför valet 2018.
      Det socialdemokratiska regionrådet Ristes våta dröm tycks vara att trycka igenom regionindelningsreformen med Värmland som en del i Västra Götalandsregionen så snart som möjligt. Utan förankring bland oss värmlänningar är det ett övergrepp på demokratin.
      Med vilket mandat driver Riste den här frågan? Genom region Värmland, ett organ med indirekt valda politiker; ett organ som aldrig borde ha tillkommit från första början. Riktigt upprörd blir man sedan när man i Värmlandsnytt hör oppositionslandstingsrådet Ulric Andersson kalla reformen för en ren administrativ förändring. Hur dumma tror Andersson att vi är.
      Låt oss behålla vårt samarbete mellan Värmland och Örebro samt Osloregionen och låt oss slippa ett tvångsäktenskap med Västra Götaland. Om man absolut måste regionalisera kan ett annat alternativ vara att göra hela Sverige till en region.
      På sjukvårdens område skulle i så fall kommunerna efter en för ändamålet väl anpassad kommunsammanslagning ta hand om primärvården och staten ansvara för sjukhusen. Det skulle också kunna bidra till att skapa en likvärdig vård över hela landet.

      Befria polisen från rikspolischefen

      Det talades mycket om svenska värderingar i Almedalen. Finns det då några svenska värderingar eller om man vill kalla det attityder? I sin bok ”Är svensken människa?” skriver författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh att den svenska modellen bygger på ett direkt förhållande mellan individen och staten vad gäller både rättigheter och skyldigheter; något som författarna kallar för statsindividualism.
      Vi lever med ett svenskt samhällskontrakt mellan stat och medborgare, menar man med bland annat hög tillit till institutioner, rättssäkerhet och respekt för individens autonomi. Har vi då idag förtroende för dem som är satta att företräda vårt rättsväsen och våra institutioner?
      Frågan är högst berättigad efter vad vi nu kunnat erfara och bevittna. Här följer några exempel:
      Det socialdemokratiska justitierådet Göran Lambertz kväljer dom efter de slutliga utslagen i Sture Bergwallrättegångarna.
      Överdirektören i Skatteverket Helena Dyrssen varnar med sin chefs välsignelse en tidigare statssekreterarkollega om en förestående undersökning.
      Ett lågt förtroende för Migrationsverket hos allmänheten enligt genomförda mätningar.
      DN:s granskning av Riksrevisionen avslöjar en häpnadsväckande brist på omdöme hos de riksrevisorer som riksdagen utsett att granska våra offentliga institutioner.
      Macchiariniaffären och KI-skandalen.
      Utan effektiva och opartiska offentliga organ blir det inget välstånd, ingen tillit och ingen varaktig demokrati. Det är slutsatserna som modern samhällsvetenskaplig forskning har kommit att dra. En fungerande byråkrati är en fråga om överlevnad.
      Och här har vi ytterligare ett exempel:
      Den socialdemokratiske rikspolischefen Dan Eliasson har vid ett antal tillfällen fällt omdömen om riksdagens tredje största parti i allmänhet och dess partiledare i synnerhet.
      Personligen har jag som liberal inget till övers för Sverigedemokraterna, men det kan jag säga i egenskap av politiker och inte som myndighetschef. Som rikspolischef ska Eliasson hålla klaffen, om tilltron till polisen som institutioner ska kunna upprätthållas och myndigheten uppfattas som oväldig. Då ska Eliasson hålla inne med sina antipatier och sympatier.
      Ännu mer bekymrad blir man sedan när landets justitieminister rycker ut till Eliassons försvar och påstår att det är bra att han markerar mot SD och dess politik. Detta är en högst anmärkningsvärd nyhet. Regeringens linje är alltså att det är bra med politiserade myndigheter, ja till och med ett politiserat rättsväsende. Man tar sig för pannan.
      Vi behöver inte fler ”sossepolitruker” som myndighetschefer. Befria polisen från dess nuvarande rikspolischef. Den svenska polisen har aldrig haft så stora interna problem som nu, inte minst i relation till sin högsta ledning. Man får intrycket av att rikspolischefen befinner sig på en annan planet än sin poliskår. Den brottsbekämpande verksamheten har vidare satt nya bottenrekord. Att Eliasson nu skyller den havererade polisorganisationen på den förra regeringen är att än en gång bedriva politik i myndighetsrollen. Låt Eliasson syssla med något annat och tillsätt en rikspolischef som såväl poliskåren som medborgarna kan ha förtroende för.
      De offentliga institutionerna är samhällets osynliga grund. Att underhålla och vårda den är en politisk fråga som aldrig får försummas

      Hur ska vi få fler nyanlända i arbete?

      Sverige står inför en av landets största utmaningar i modern tid nämligen att integrera alla våra nyanlända i det svenska samhället.
      Det handlar då dels om att integrera ickesekulära människor i ett sekulärt samhälle som Sverige och dels möjligheten att bereda arbete som inte har karaktären av låtsasjobb. Alla partier talar om vikten av att skapa enkla jobb, samtidigt som Sverige enligt Eurostat har lägst andel enkla jobb i Europa idag.
      Hur ska vi ändra Sverige för att fler invandrare ska kunna få arbete? Forskarna Lina Alden och Mats Hammarstedt vid Linnéuniversitetet har följt utvecklingen för de flyktingar som kom till Sverige under perioden 2005-2007.
      Det visar sig att bland dem med högskole- utbildning hade över 60 procent fått jobb efter sju år mot färre än hälften av dem som grundskoleutbildning eller lägre.
      Samtidigt söker företagen och välfärdssektorn med ljus och lykta efter arbetskraft. Frågan om lägre ingångslöner ska inte hanteras av politiken utan ligger hos arbetsmarknadens parter och statliga ingrepp är inte aktuella.
      Vi kan notera i sammanhanget att Sverige har den tredje högsta genomsnittliga arbetskraftskostanden i Europa efter Schweiz och Danmark. Sanningen är den att de flesta enkla jobb som kan tillskapas kommer att finnas i storstadsregionerna och i länshuvudstäderna, det vill säga även i Karlstad.
      Fyra av fem jobb skapas i småföretagen enligt organisationen Företagarna. Men då måste den rödgröna regeringen se till att underlätta för företagen att anställa; något som man på flera sätt genom nya pålagor och försämringar sett till att motverka.
      Här är några exempel:
      • Särskild löneskatt för äldre från årsskiftet med 6,15 procent.
      • Sämre villkor för ROT och RUT.
      • Höjd skatt på utdelningar i fåmansbolag.
      • Sämre villkor för periodiseringsfonder.
      • Höjd arbetsgivaravgift för unga.
      • Höjda drivmedelsskatter som belastar såväl landsbygden som transportnäringen.
      Vidare gör LAS-reglerna att uppdelningen mellan arbetsmarknadens insiders och outsiders blir allt tydligare.
      Det senaste dråpslaget mot företagsamheten är regeringens nya sjukskatt, som innebär att arbetsgivaren får ta större ansvar, då den måste stå för 25 procent av ersättningen, om den anställde är sjuk mer än 90 dagar. I gengäld är det tänkt att arbetsgivaravgiften ska sänkas med frikostiga 0,16 procentenheter.
      I verkligheten kommer murarna för dem som idag står utanför arbetsmarknaden att bli ännu högre och innebära stora ekonomiska risker för småföretag.
      Än en gång har regeringen Löfven och socialdemokratin visat sin bristande förståelse för företagsamhetens villkor i allmänhet och för de små och medelstora företagens situation i synnerhet.