• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Vad har polisen lärt sig?

      Foto: Mikael Lindblom/NWT

      Det var sommarlovets sista dag och året var 1998. Från den dagen skulle inget bli som förr i Arvika. Femårige Kevin hittas död vid Kyrkviken och den pastorala idyllen förvandlas till en plats som surrar av spekulationer och rädsla.
      Jag var nitton år den här sommaren och började inom kort som lärarvikarie i trakten för att tjäna några extra sekiner innan militärtjänstgöringen. Utbrända lärare var mitt levebröd och gästspelen som lärarvikarie gav mig en unik inblick i lärarrummens skvaller och till det gungfly av oro som en del elever uttryckte efter händelsen. Hur förklarar man för barn, att barn under vissa omständigheter kan döda andra barn? Räkna inte med att en 19-årig lärarvikarie finner de rätta orden.
      Så småningom lade sig den värsta uppståndelsen men inget blev som förr hemma i Arvika. Var det famösa bostadsområdet Dottevik verkligen i sådant socialt förfall att ungarna slår ihjäl varandra? Ett sår hade rivits upp och funderingarna gnagde hos många.
      Tjugo år senare vet vi att det inte var bröderna Robin och Christian som bragde Kevin om livet. De är med kraft avförda från utredningen tack vare teamet runt journalisten Dan Josefsson som genom ett nitiskt detektivarbete hittade ett borttappat alibi, aldrig visade förhör och avslöjade en gammal polisiär sanning som falsk. Det är inte ens säkert att det var ett mord, konstaterar åklagare Niclas Wargren.
      Efterspelet väcker en rad frågor om värmlandspolisens förmåga att lösa fall utifrån hederligt klassiskt polisarbete där enskilda inte offras för snabba, godtagbara resultat som sedan kan kvitteras in mot hyllningsartiklar och befordringar. För låt oss stanna kvar lite vid 1990-talet. Det finns ytterligare ett fall som i likhet med Kevinfallet nystades upp men inte genom polisär självrannsakan utan tack vare en journalistisk granskning som blottade en omfattande rättsröta.
      Många minns säkert fallet med Karlstadsbon Osmo Vallo som efter ett våldsamt polisingripande avled den 30 maj 1995. Hans död kantades av så många märkliga omständigheter att det inte kan liknas vid annat än ett högst välregisserat försök till mörkläggning mellan berörda parter. Undermålig obduktion, vittnen som inte förhördes och en åklagare som slarvade runt från dag ett. Först tre år senare kunde den sjunde och åttonde rättsmedicinaren presentera en dödsorsak som visade att Vallo kan ha dött av polisingripandet. De två poliserna som brottade ner Vallo dömdes till dagsböter för vållande av kroppsskada genom polishundens bett. Några andra repressalier utdelades inte i den vidare kretsen vilket tycks vara gängse praxis när svenska tjänstemän bryter mot de föreskrifter de har betalt att följa.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Osmo Vallo-Fallet och Kevinutredningen är två unika fall men står de ensamma som exceptionella exempel på Värmlandspolisens rättsövergrepp under 1990-talet? Finns det fler märkliga utredningar från denna tid som behöver gås igenom och – lika angeläget – kan vi lita på att generationsskiftet inom myndigheten medfört kompetenshöjning och öppenhet kring Polisens arbete? Det finns ingen anledning att vara överdrivet alarmistisk men inte heller att vara klädsamt överslätande om att tiden skulle ha vädrat ut polismyndigheten på dess självgodhet, inkompetens eller vad det nu kan vara som gör den här typen av massiva rättsskandaler möjliga. En klen tröst måhända, men en sylvass journalistik är nödvändig när frågetecknen hopar sig.

      Ensam är inte stark

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      I bilden av den lyckade nutidsmänniskan ingår ett stort socialt umgänge. Idag toppar Sverige den internationella statistiken över singelhushåll.
      Fyra av tio hushåll består av bara en vuxen. Av personer som är 60 år eller äldre bor drygt två av tre ensamma. Malin Hansson har i en intressant artikel i DN analyserat begreppet ensamhet. Hon menar bland annat att en teori är att kvinnornas frigörelse med möjlighet att arbeta, få en egen inkomst och råd att skiljas, kan ha haft betydelse. Till saken hör också en övertro att äldre människor vill bo kvar hemma även när man är i behov av tillsyn och omsorg. Också urbaniseringen och välfärdssystemet skapar en trygghet och uppmuntrar individualism. Trots bostadsbrist har Stockholms län närmare en miljon hushåll. Hela 380 000 av dessa, närmare 40 procent, är ensamhushåll. I Stockholm bor drygt 2,3 miljoner invånare. De 380 000 som bor ensamma utgör 17 procent av dessa. Det innebär att nästan var femte stockholmare bor ensam. Ensamhushåll är idag Sveriges vanligaste boendeform. Också personer som bor i ensamhushåll kan ingå i en kärleksrelation men någon sådan statistik existerar inte. Men vad innebär ensamhet? Forskaren Peter Strang vid Karolinska Institutet har forskat på de psykologiska effekterna. Man måste skilja mellan ensamhet och självvald avskildhet. Vi lever i en stressig värld där egentid är viktigt och en positiv sak men ensamhet är inte positivt. Du kan vara gift eller omringad av vänner och familj men ändå känna dig ensam, på samma sätt som du kan bo i singelhushåll men ha många nätverk. Det är den sociala ensamheten som är den farliga, säger Peter Strang, som skrivit den populärvetenskapliga boken ”Att höra till. Om ensamhet och gemenskap”.
      Flera studier visar att ofrivillig ensamhet och social isolering är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och till och med en större riskfaktor än fetma eller fysisk inaktivitet. Det är till och med så att ensamhet ökar risken för hjärt- och lungsjukdom på ett sätt som motsvarar 15 cigaretter per dag, säger Peter Strang. En studie från 2017 visar att hög social isolering leder till en nästan 50 procent högre sannolikhet att dö i förtid. Ensamheten hör ihop med kroppens varningssystem menar Peter Strang. Vid ensamhet tror kroppen att vi är i fara och det är påfrestande för hjärta och kärl.
      Hur kan man då bryta sin ensamhet? Psykologen Liria Ortiz hänvisar gärna till socialpsykologen John T Cacioppos handlingsplan EASE för hur man kan göra sig kvitt sin ensamhet.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      E står för ”Extend yourself”. Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor.
      A står för ”Actionplan”. Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök till dem, exempelvis en kör eller en förening.
      S står för ”Selection”. Välj vilka du vill bli vän med och investera i det fåtalet personer.
      E står för ”Expect the best”. Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.
      Och sist men inte minst: Tyck om dig själv. Då är det lättare att lära känna dig själv och också tycka om andra människor.
      Ensam är inte stark.

      Kappvändningar i valrörel(s)en

      Foto: Christine Olsson/TT

      Det är tydligen valår i år. Jag läser nyheter, intervjuer och uttalanden och kommer på mig själv med att fundera kring hur kort minnet egentligen är.
      De socialdemokratiska valstrategerna tycks ha tagit sig an en stor uppgift; att skriva om historien, kryddad med en rejäl dos vänsterpopulism. Det bådar naturligtvis illa för alla som hoppas på en saklig valrörelse.
      Under Stefan Löfvens möte med Donald Trump hävdade statsministern att han ärvt en ohållbar migrationspolitik av Alliansen och att han sedan jobbat hårt för att få landet på rätt kurs. Hur många minns statsministerns skoningslösa attacker mot dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) när denne påtalade att vi behövde en diskussion om volymer med innebörden att Sverige inte klarar av att hantera en obegränsad invandring? Kommer ni ihåg kritiken från Löfven efter Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan? Då fördömde S-ledaren Reinfeldt i hårda ordalag för att han ställde grupp mot grupp. För inte så länge sedan stod statsministern på medborgarplatsen i Stockholm och deklarerade att ”mitt Europa bygger inga murar”. Kort därefter, i stor brådska, lades hela migrationspolitiken dramatiskt om.

      Jag har ett högt förtroende för väljarna och de socialdemokratiska valstrategerna spelar ett högt spel som jag har svårt att tro att de kommer att lyckas med. Vi minns, och jag tror att väljarna kommer att straffa S hårt. Det som oroar mig mest just nu är dock Magdalena Anderssons (S) populistiska utspel. Jag tillhör dem som i grunden uppskattar Magdalena Andersson; hon är en meriterad ekonom, erfaren, mycket kompetent, och väl skolad politiker som kan uttrycka sig både rakt och, med pedagogisk finess, begripligt. Hon förstår ekonomi och ingav vid sitt utnämnande till ekonomiskpolitisk talesperson ett stort förtroende. Hon berömde Alliansens krishantering under finanskrisen och tillsammans med Stefan Löfven inleddes en charmoffensiv riktad mot landets företagare.
      Nu har finansministern tydligt visat att ekonomisk skolning inte hindrat henne från att reducera sig själv till en vänsterpopulist. Hennes retorik är svart-vit, med udden riktad mot landets företagare. När hon talar om marginalskatten lyfter hon gärna fram att de som tjänar mest kan betala mer, att i princip samtliga ekonomer hävdar motsatsen bryr hon sig inte om. Hon talar om skatter i förenklade termer av finansiering trots att alla skatter för med sig spridningseffekter. Finansministern för också vad som bäst kan beskrivas som en kamp mot företagarkollektivet. När hon efter hot om misstroendeförklaring drog tillbaka förslaget om höjd 3:12-skatt kontrade hon med höjd skatt investeringssparkonton.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Det kappvändande, de enkla svart-vita förklaringarna på komplexa problem, den populism och historierevisionism vi nu ser i valrörelsens upptakt är på alla sätt oroande. Jag tror att väljarna ser igenom detta men priset är högt; ökat politikerförakt och en ökad misstro mot de etablerade partierna leder sällan till något konstruktivt och bra.

      Frihandeln – en viktig förutsättning för välstånd

      TT/AP Photo/Susan Walsh

      USA aviserar protektionistisk politik. Med Trump i spetsen ropar man nu på ”skydd för den egna produktionen” och ställer upp handelshinder.
      Det är en dyrköpt medicin med svåra biverkningar. Och den har ett pris som hela världen får vara med och betala, i värsta fall genom ett långdraget handelskrig. Ett spel där alla i förlängningen riskerar att förlora.
      Frihandel är en grundbult för vårt välstånd, få saker är världens nationalekonomer överens om i lika hög grad som just det. Industrialismens utveckling och den fantastiska välståndsökning vi sett i världen under det senaste århundradet är i hög grad en följd av de öppna gränserna och den fria handeln. Ska man göra ”det man är bäst på” och göra det i så hög grad som möjligt, då förutsätter det fri handel och öppna gränser.

      Sverige är i sig ett tydligt exempel på att frihandel skapar välstånd. Redan under 1800-talet fördröjde konservativa och bakåtsträvande politiker den industriella revolutionens intåg i vårt land. Det gjorde oss till ett av Europas fattigaste länder i mitten av samma århundrade. De revolutionerande förändringarna under 1800-talets andra hälft ändrade på den saken. Ett avskaffat skråväsende, ökad handel och en modern bolagslagstiftning med ansvarsfrihet för eget kapital var viktiga anledningar till att Sverige på hundra år kunde gå från ett av världens fattigaste länder till ett av världens rikaste länder. Detta trots bromsklossar som exempelvis konkurrenskraftshämmande avsevärda skatteökningar och i det närmaste rent småföretagarfientlig politik under 1950- och 1960-talet. En politik förd av (S) som ju på den tiden åtnöjt stort stöd i väljarkåren. Socialdemokraterna ger som bekant alltjämt ofta utryck för den marxistiska och självklart felaktiga inställningen om en konstant konflikt mellan produktionsfaktorerna arbete och kapital. Att de stora industrierna ändå var beroende av export och handel, det begrep man dock lyckligtvis.

      Fundera en stund på vilka varor runt omkring dig som är svenska? Förmodligen upptäcker du att det är mycket få. Av vår varuproduktion i Sverige exporteras det mesta och det mesta vi konsumerar – det importerar vi. Och det är bra. Länder som handlar med varandra blir, i positiv bemärkelse, ömsesidigt beroende av varandra. Det gör det olönsamt att bråka med varandra och det knyter ihop människor, kulturer och ekonomier. Välstånd föder välstånd och välstånd är grogrund för fred! Så låt oss göra allt vi kan för att bekämpa handelshinder.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Låt inte Donald Trump lyckas provocera fram ett handelskrig. Låt Europa bli ett exempel på hur gränshinder rivs och hur större marknader och öppna gränser fortsätter att vara den förutsättning för välstånd som historien visat oss. EU och Europa har aldrig tidigare mått så väl som nu. Men ännu fler steg kan tas i riktning från tullunion och mot frihandelsområde. Isolera inte länder, knyt oss närmare i fred och frihet och för fred och frihet!

      Vem bestämmer i vårt gemensamma vardagsrum?

      Skutberget. Foto: Fredrik Karlsson/NWT.

      Vem äger staden och makten över dess framtid? De som bor där, kanske någon skulle svara. Och de folkvalda kommunpolitikerna, säger en annan. Sanningen är väl att det hela ligger lite emellan.
      Det råder i alla fall ingen tvekan om att det finns gott om åsikter kring hur det gemensamma stadsutrymmet som hus, gator och grönområden – platser där våra liv till stor del utspelas – ska utformas. Avvägningarna är ofta svåra. En del invånares önskan om att bevara skogsdungar och gamla hus ställs mot näringslivet och kommunpolitikers förhoppning om så kallad kommersiell utveckling som en förutsättning för stadens långsiktiga överlevnad.
      Den pågående debatten om Skutbergets framtid är just en sådan fråga. Ska Skutberget få fortsätta vara ett friluftsområde eller exploateras för en finsk Muminpark? Och när alla intressen vägs mot varandra, vem har slutligen företräde till vårt gemensamma vardagsrum?
      Den brutala exploateringen av våra städer under 1950- och 1960-talen påminner oss om vikten av att tänka till innan man sätter grävskopan i marken. Efterkrigstidens exploateringsvåg raserade en del av Sveriges historia och lämnade oss själlösa betonglådor längs anrika paradgator. I samhällenas utkant finns ofta illa underhållna miljonprogramsgetton.
      I Värmland tycks kommunpolitikerna dock leva kvar i 1900-talet. Byggherrar och riskkapitalister med dess svans av modernistiska modulhusarkitekter har mycket att säga till om när det gäller nya detaljplaner. Det förekommer även att kommuner köper in gamla fastigheter och låter dem förfalla så att husen lättare beviljas rivningstillstånd. Hörsamheten mot kommersiella aktörer tycks ofta större än mot svagt organiserade medborgare som vill värna grönområden och gamla stadskvarter. Som exempel kan nämnas det sanslöst fula men lönsamma shoppingklustret som utarmat Charlottenbergs gamla centralort. I pittoreska Arvika blir varje husrivning en kamp mellan invånare och kommunledning och i Karlstad står nu Skutbergets framtid i vågskålen. Det är nästintill obegripligt hur vackra Värmland fortfarande kan leva kvar i efterkrigstidens syn på stadsplanering. För några av kommunerna har det tyvärr gått mer än illa med stadsutvecklingen. Som när melankoliska Munkfors utsågs till en av Sveriges fulaste städer för ett par år sedan – man undrar om juryn ens hade besökt Årjäng?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Men vad är då framtidens stad? En del menar att framtidens stad är plats som låter besökaren veta dess historia, framväxt och långsamma vandring in i vår tid. I denna stad ryms gamla hus med nya och ger ett rumsligt sammanhang som skapar mötesplatser. Allt det som hör livet till – arbete, shopping och caféer – får gärna ligga inom gång- eller cykelavstånd. Butiker på markplan, lägenheter högre upp. De senaste årens värdeutveckling på sekelskiftslägenheter jämfört med moderna betong- och glashus ger en tydlig indikation om att pendeln svängt och att är hög tid för kommersiella fastighetsaktörer att börja rusta istället för att riva.
      I denna stad behöver en närliggande nöjespark som Muminvärlden inte vara fel. Men frågan är om den verkligen måste ligga i ett strandskyddat naturområde?

      Vad är kunskaper och fakta egentligen värda i dag?

      Foto: Vilhelm Stokstad / TT

      Efter Donald Trumps installation som USA:s 45:e president hävdade Trump själv att det var den största publiken vid en presidentinstallation någonsin.
      När etablerade medier som New York Times rapporterade att publiken var betydligt större när Barack Obama installerades 2009, framträdde Trumps talesperson Kellyanne Conway på TV och gjorde ett uttalande enligt följande: ”Det som presenterats av Vita Huset är bara alternativa fakta.”

      Det har kommit att kallas faktaresistens, oviljan att ta till sig fakta. Ett annat häpnadsväckande uttalande av Trumpadministrationen är som följer: ”Det finns tyvärr inte några fakta längre”. Det var en reaktion på Trumps påstående att flera miljoner människor röstade olagligt i presidentvalet. Under presidentkampanjen var enligt Politifact 70 procent av Trumps påståenden falska, fyra procent helt sanna och elva procent mestadels sanna. Washington Post har räknat Trumps vilseledande eller falska påståenden och i maj var det 586 stycken. Det är helt obegripligt. USA:s osannolike president är den yttersta representanten för en tidsålder där ledande makthavare kan ljuga i en hittills okänd omfattning – och det utan konsekvenser. Det är farligt när begrepp som sanning och lögn förlorar sin innebörd. Då förlorar också världen sin fakticitet. Vad gäller Trump har 27 av USA:s främsta praktiserande amerikanska psykiatriker och forskare i psykiatri slagit fast följande: ”Det krävs ingen psykiatriker för att kunna notera att presidenten inte fungerar mentalt optimalt.”

      Utöver alternativa fakta och ”fake news” kan i propagandan inrymmas en skala allt från förskönande omskrivningar till medvetna lögner. Ett lysande exempel på det senare är de trollfabriker som dväljs i Ryssland. Facebook har medgett att en trollfabrik i Sankt Petersburg har öppnat 470 ryska konton och köpt över 3 000 reklamannonser. Det är inte alls märkligt att vi i vårt land hyser en hälsosam misstro till den nye tsaren i Kreml och hans politik. Det ska bli mycket intressant att se vilken form av påverkan som kan komma därifrån i den svenska valrörelsen i år.
      Vi kan kallt konstatera att en ny kommunikationskultur kommit att utvecklas med fabricerade nyheter och påståenden i sociala medier som Google, Facebook och Twitter.
      I denna nya sköna värld är kritiskt tänkande av utomordentligt stor vikt. Årtionden av hjärnforskning menar en sakkunnig på området visar att kritiskt tänkande inte går att lära ut och att förmågor förutsätter faktakunskaper. Allt kritiskt tänkande kräver kunskap. Thomas Nygren, docent i historia, har specialiserat sig på källkritik i digitala medier och han betonar att all källkritik kräver en sorts allmänorientering.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Att återupprätta kunskapsskolan är därför viktigare än någonsin. Att läsa böcker har idag fått ordentlig konkurrens av sociala medier. Man kan lugnt säga att bokens ställning bland främst unga människor på sikt kommer att vara hotad. Författaren Zadie Smith talar i Vi Läsers februarinummer om hur sociala medier krymper utrymmet för litteratur:”Jag hör författarkollegor säga: Jag hinner inte läsa längre, jag är ju på Twitter.”
      Twitter, Facebook, Instagram, Spotify, Netflix, HBO etcetera lägger beslag av mycket av vår dagliga tid. Bokens position är med andra ord grovt konkurrensutsatt. Låt oss slå fast en gång för alla att kritiskt tänkande förutsätter en kunskapsbas att utgå ifrån. Den 13 mars är det Källkritikens dag. I dagens informationssamhälle där vi överöses av allehanda uppgifter från olika håll känns den dagen mer angelägen än någonsin.

      LO:s jakt på ingångslönerna skapar klyftorna

      LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
      Foto: Alexander Larsson Vierth / TT

      LO, med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen, har sedan snart två decennier producerat en rapport om hur den ekonomiska ojämlikheten i Sverige utvecklas. Nytt för i år är att LO dessutom kommer med skarpa förslag till lagar och regler för att minska löneökningarna i näringslivstoppen med syftet att minska klyftorna.
      Ja, livet är orättvist. Det är hemskt orättvist att vissa människor lever i länder med korrupta regeringar och planekonomiskt vanstyre där man tvingas anpassa sig till rättslöshet och förtryck medan andra växer upp i fria, liberala demokratier. Det är bedrövligt att en del människor lever i länder där åsikter registreras, homosexuella handlingar straffas med piskning och kvinnor tvingas klä sig på ett visst sätt när andra lever i samhällen med decennier av kapitalistiskt välståndsbyggande med efterföljande hög levnadsstandard där man får tycka vad man vill och älska den man älskar.
      Syftet med LO:s utspel tidigt i ett valår är naturligtvis att skapa en diskussion om löneskillnader där man hoppas kunna skjuta debatten vänsterut. LO är hårt pressat med sjunkande medlemsantal och bland de som är kvar så är S, partiet de sitter ihop med och även skickar väldigt mycket pengar till, inte ens största parti.

      Ett aktiebolag startas av en entreprenör, den dagliga verksamheten sköts av en vd som i sin tur tillsätts av en styrelse som utses av företagets ägare. Det är privata verksamheter som i grunden bygger på att någon har tagit en risk. Att LO skulle få sätta löner i privata eller börsnoterade företag vore ett enormt ingrepp i äganderätten. Det är givetvis de som äger företaget som sätter lönerna, ingen annan.

      LO har dock rätt i att det finns problematiska klyftor i samhället. Dessvärre är de själva i stor utsträckning skyldiga till dem. För de stora klyftorna i Sverige hittar vi inte bland de som arbetar. De flesta har fått det betydligt bättre de senaste decennierna och de som sparar i fonder har oftast dessutom åtnjutit stora kapitalvinster då börserna utvecklats fantastiskt, vilket i sin tur beror på att företagen har visat fin tillväxt och ökat sina vinster. Den stora klyftan hittar vi hos de som inte har jobb. De flesta i denna grupp har ingen eller låg utbildning och har man dessutom bristfälliga språkkunskaper så blir det ännu svårare.

      Genom att driva upp ingångslönerna och på så sätt ge oss en av västvärldens mest sammanpressade lönespridning och benhårt motsätta sig alla förslag på lägre ingångslöner för att företag ska kunna anställa personer med lägre kompetens, de enkla jobben, så har de byggt en tröskel så hög att den blir nästintill oöverkomlig. Gällande arbetsrätt gör det dessutom enormt riskabelt för ett mindre företag att anställa. Det är ju inte så att LO inte förstår att ett företag inte kan betala samma lön om det finns stora kompetensskillnader – vi har ju subventionerade anställningsformer men problemet med

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      dessa är att någon annan (läs: vi skattebetalare) betalar mellanskillnaden. Samtidigt har de en nästintill myndighetsliknande funktion hos Migrationsverket där de har möjlighet att avgöra vilka som ska få arbetstillstånd och vilka som ska skickas hem. Hur bedrövligt detta fungerar i praktiken finns det alltför gott om exempel på.
      Så Karl-Petter Thorwaldssons utspel med efterföljande presskonferens kan i bästa fall beskrivas som cynisk. Men hur detta kan tillåtas pågå är egentligen mest obegripligt.

      Ett öppet och välmående Värmland växer!

      Välståndet ökar i både Sverige och övriga världen. Värmland växer och Karlstad växer mest i Värmland. Vi rör oss mer än någonsin och är – i positiv bemärkelse – mer beroende av och sammanflätade med varandra än någonsin. Samtidigt målar vissa upp en bild av kris, elände och misär. Man kan fråga sig varför?
      Och man kan fråga sig varför grupper och även världsbilder ställs mot varandra? Visst är det mänskligt att vara rädd för det okända och visst är det mänskligt att vilja värna om sitt välstånd. Men välståndet har vi byggt tack vare vår öppenhet!
      Socialdemokraterna i Danmark deklarerade för ett par veckor sedan att de har för avsikt att gå till val på en helt slopad asylrätt, undantaget de som redan har beviljats asyl vid olika tilltänkta mottagningscentrum i till exempel Nordafrika. I Sverige har Moderaterna, skrämmande nog, redan aviserat liknande ambitioner.

      Det är inte fel att ge flyktingar möjlighet att söka asyl utanför våra gränser, men det ska inte ställas i motsättning till asylrätten. Det är särskilt anmärkningsvärt och upprörande att motivet som ges förpackas i någon slags uttalad omtanke mot flyktingarna, som då ska slippa att ta sig över medelhavet. Att öppna möjligheter för att få asyl prövad utanför landets gränser blir ett argument för att slopa rätten för människor på flykt att få sitt skyddsbehov prövat efter ankomst. Cyniskt, ovärdigt och ännu ett exempel på hur stora partigrupperingar både här i Sverige och övriga Europa anpassar sin politik till en högljudd främlingsfientlig opinion snarare än efter humanistiska värden och internationell rätt. Man frågar sig onekligen hur de svenska socialdemokraterna kommer att ställa sig till deras danska systerpartis populistiska förslag?

      Sverige har problem med integrationen, även om vi i Värmland lyckats bättre än i de flesta andra delar av vårt land. Integrationsproblematiken är inte bara en fråga om mängden flyktingar. Integration handlar om att mötas, att lära och att utvecklas – tillsammans. Kultur som möter kultur berikar. Integration handlar om att öppna dörrar, att sänka trösklar men framför allt om att kommunicera. Det handlar för den enskilda människan som är ny i Sveriges om att vilja delta, men för oss som har bott här länge och i

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      generationer att öppna upp och låta människor delta. Det kan vi göra genom tydliga spelregler, en väl fungerande rättsstat, en arbetsmarknad utan höga murar. Höga lönetrösklar till det där första, så viktiga, jobbet måste till exempel sannolikt sänkas. Genom tydliga krav på språkkunskaper i kombination med generösa möjligheter till bildning kan vi tillsammans bygga broar mellan kulturer för ömsesidigt utbyte! Kort sagt, genom att värna ett liberalt och öppet samhälle som sätter alla människors lika värde i centrum och låter den principen gälla även när det kostar popularitet – så skapas välstånd!

      Låt min bordsgranne röka sin cigarett ifred

      Foto: Lars Pehrson/SvD/Scanpix

      Regeringen meddelade nyligen att man vill ha rökförbud på fler platser utomhus. Rökförbudet ska bland annat omfatta perronger, hållplatser och uteserveringar. Utomhus, alltså.

      Man kan fråga sig varför? Det finns nämligen inga bevis för att man skadas av att någon står och drar ett bloss utomhus. Vetenskaplig evidens verkar å andra sidan vara sekundärt för socialminister Annika Strandhäll (S). ”Vi behöver avnormalisera rökningen” förklarade hon när lagförslaget presenterades och gav samtidigt känslan av att en liten fredagscigg till rödvinet är en abnormitet i klass med att injicera metaamfetamin via en droppställning på uteserveringen. För om rökning utomhus inte skadar andra, varför ska det då förbjudas? Varför ska nikotinfria vattenpipor också omfattas av förbudet? Samt e-cigaretter och örtprodukter?

      Rökning är redan på väg att bli en alltmer sällsynt förströelse som en följd av ett större hälsomedvetande samt insikten om att det ofta finns meningsfullare utgifter än lagliga, högbeskattade tobaksprodukter. Rökningen har därför varit på nedåtgående ända sedan 1970-talet och sedan 2000-talets början har dagligrökningen näst intill halverats. År 2016 noterade SCB att bara 11 procent av befolkningen är dagligrökare. Rökarna blir alltså färre och färre – men av eget val.

      Jag har aldrig lidit av att någon rökt vid en busshållplats eller på en perrong och när det gäller uteserveringar har jag snarare upplevt ett vänligt hänsynstagande då bordsgrannen ofta frågat om det är okej att man tänder en cigg. Det är så det sociala spelet ska fungera i en stadsmiljö. Man tar hänsyn, man frågar om lov och framför allt har man en förståelse för att det allmänna utrymmet inte är ens eget vardagsrum utan en plats där man får ge och ta. Det betyder till exempel att jag och många andra sväljer en Panodil och sammanbitet nynnar toleransens underbara lov när någon förälder drar in en skrikig unge på uteserveringen där man hoppats få en stunds kontemplation över en kopp kaffe.

      Regeringens förslag är marinerat i en grinig, gammaldags moralism. En moralism som hör hemma i det folkhemsfascistiska idéarvet där staten siktade mot ett perfekt mönstersamhälle med lagom fria men välanpassade medborgare som knaprade sex till åtta brödskivor om dagen, söp efter motbok och hade händerna på täcket. Men kan det inte få vara en del av livet, med dess underbara utbud av synder och förlustelser, att ibland få göra val som hälsoministern inte gett grönt ljus, så länge ingen annan tar skada? Inom liberalismen finns det en sympatisk tanke om att den personliga friheten ska vara stor, så länge den inte inkräktar på någon annans frihet. Gränsdragningen är inte alltid enkel men andemeningen tål att prövas mot alla politiska förslag som bottnar mer i moralism än vetenskaplighet.

      Alltsammans landar ner i slutsatsen att i varje någorlunda fritt samhälle kommer det finnas beteenden som vi inte delar eller ens uppskattar men som vi vackert får försöka ha fördragsamhet med. Tobak är inte olagligt men genom att ytterligare stigmatisera rökare som en tillvarons tysta lönnmördare bidrar regeringen till fler rökdispyter i krogköer och på allmänna platser samt till ett Sverige som blir lite tristare, lite mindre kontinentalt.

      Stefan Löfven vinglar vidare

      Per Scheutz, ledarskribent.

      2017 har inte varit något lyckosamt år för vår nuvarande statsminister. Socialdemokraterna lanserade sig en gång i tiden som det tuffa partiet för ordning och reda i politiken.
      Sedan kom skandalen kring Transportstyrelsen, som kom att kraftigt ifrågasätta regeringsdugligheten och tvingade bort bland annat den tidigare inrikesministern Anders Ygeman. Sossarna gav vidare vika för Miljöpartiet i migrationspolitiken och accepterade en slags gymnasieamnesti för ensamkommande efter tillräckligt starka påtryckningar. Så gav regeringen med den svage statsministern med sig och övergav därmed ”ordningen och redan” och skickade en signal till omvärlden att man inte längre behöver ha skyddsskäl för att få stanna i Sverige. Det går inte längre att lita på ”ordning och reda-sossarna.”

      Beträffande tiggeriet skulle ena stunden tiggeriet bort och ett nej skulle vara ett nej. I nästa stund ska tiggeriet få vara kvar och ett nej blir ett ja. Löfven strävar hela tiden efter att försöka vara tydlig i all sin otydlighet. Han excellerar i uttrycket ”fullkomligt oacceptabelt”, som kommit att bli ett återkommande mantra. Carl Bildt (M) menar att den rödgröna regeringen med Miljöpartiet som ballast inte kommer att överleva i valet. MP har som regeringsparti visat att man är varken trovärdigt eller regeringsfähigt.
      Metoo-kampanjen har på ett synnerligen välgörande och välkommet sätt åstadkommit korsdrag i folkhemmet och bidragit till att dra ner byxorna på såväl hemmafixare, ledarskribenter, kulturprofiler som teaterdirektörer och talmän i riksdagen. Beträffande förste talmannen Urban Ahlin var hans förehavanden kända redan 2008 men tystades ner. Hyckleriet inom socialdemokratin firar som bekant ständigt nya triumfer. Att Ahlin över huvud taget kunde utses till förste talman vittnar än en gång om Stefan Löfvens svaga ledarskap. Det är mera angeläget än någonsin att låta Löfven och hans regering flytta ur Rosenbad.

      På Aftonbladets redaktion har vågorna gått höga i kölvattnet av metoo-kampanjen. Den kvinnliga chefredaktören och ansvarige utgivaren har inte velat publicera ett manifest sammanställt av kvinnliga redaktörer på tidningen. Man är nästan böjd att konstatera att det är dags att omformulera AB:s tidigare devis: ”AB behövs om sanningen ska fram” till ”AB behövs om sanningen inte ska behöva komma fram.”
      I USA fortsätter president Trump att leva upp till bilden av en elefant i en porslinsbutik. Trump förminskar hela tiden USA:s inflytande i världspolitiken genom sin isolationistiska politik och sina grunda kunskaper i utrikesfrågor. Samtidigt skär såväl Rysslands Putin som Kinas Xi Jinping pipor i vassen och jobbar hårt på att öka sitt inflytande i världen. Trump är en utpräglat provinsiell person enligt Maggie Haberman, journalist på New York Times, som följt Trumps liv och leverne under en mångfald år. Man har ibland också all anledning att ställa sig frågan om han har alla hästar hemma för att uttrycka sig bildligt. Det är bara att hoppas att såväl världen som USA ska kunna överleva Trumps presidentperiod. Trumps presidentskap erinrar mer och mer om episoden: ”Finns det någon pilot på de här flygplanet?” Något som för övrigt lätt kan överföras på tillståndet i sossarnas Sverige.

      Argumentera – men tysta inte

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      De flesta frågor mår bra av en diskussion och de flesta rörelser, och institutioner också för den delen, mår bra av att granskas.

      Samhällsdebatten gynnas av att flera röster kommer till tals och att flera perspektiv belyses och beaktas. De som håller med om detta kommer, som en logisk följd av denna inställning, att stöta på åsikter de inte delar. De kommer kanske rentutav konfronteras med åsikter de djupt ogillar, till och med avskyr. Och detta är absolut nödvändigt för samhället i stort.

      Jag tänker på personer som Hanif Bali (M) och Alexander Bard. Och även på hur samhället hanterat människor som Martin Timell. Alexander Bard är en orädd person som säger precis vad han tycker. Ofta tillspetsat och han rör naturligtvis upp känslor. Han uttryckte nyligen invändningar mot #metoo-rörelsen vilket i ett fritt och öppet samhälle naturligtvis är i hans fulla rätt att göra. Gillar man inte hans åsikter så står det var och en fritt att komma med motargument. En rörelse tog dock snabbt fart som inte så mycket handlar om att bemöta Alexander Bards argument utan att få honom sparkad från TV 4 – och här någonstans tycker jag att det börjar bli obehagligt på riktigt. Instagramkontot TNKVRT tycker att Bard normaliserar och legitimerar mobbing och vänder sig till Bards arbetsgivare med frågan ”vill TV 4 verkligen förknippas med misogyni och rasism?”.
      Dessa många drev som florerar in etern brukar ofta motivera sin egen existens med att yttrandefriheten inte är synonymt med rätten att stå oemotsagd och det är ju naturligtvis helt rätt. Men det är skillnad på att leverera motargument och att försöka få en person tystad och/eller sparkad. Det förstnämnda är sunt och bör uppmuntras, det senare är inte okej.

      Hanif Bali (M) är en annan person som rör upp mycket känslor. Men ingen är tvingad att rösta på honom, eller Moderaterna heller för den delen. Det är ohederligt att klistra på personer som Hanif Bali etiketter eller påskina att hans följares åsikter alltid är hans egna. Det rimliga förhållningssättet är att komma med motargument – Bali framstår som en debattlysten politiker så sakliga argument uppskattar han säkert.

      Martin Timell är en annan person som nyligen varit i hetluften. Inte så mycket för några politiska ställningstaganden; han har enligt flerstämmiga uppgifter, flitigt rapporterade i media, begått sexuella övergrepp mot kvinnliga medarbetare och uppvisat ett allmänt svinaktigt beteende. Detta är naturligtvis långt ifrån okej; han har fått sparken och har rimligtvis rättsliga konsekvenser att vänta. Han är helt struken från tablån – och allt detta förstår jag. Men man har även tagit bort alla program han tidigare har gjort från de digitala plattformar som finns och detta öppnar för en annan typ av diskussion. För det som i praktiken har hänt är att vi på något sätt raderar hans existens.

      Den sammantagna bilden som målas upp är att det finns en mittfåra som man bör hålla sig inom. Sticker man ut finns krafter som lätt mobiliseras som syftar till att tysta avvikande meningar samtidigt som man på ett vis inte drar sig från att skriva om historieböckerna. Att programmet Äntligen Hemma numera aldrig tycks ha existerat, att vi censurerar Tintin och skriver om Astrid Lindgrens verk är märkligt. Och obehagligt.

      Vi har något att lära av Tyskland

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      I Tyskland gör Angela Merkel vad hon kan för att få ihop enmajoritetsregering. Vikten av att Europas i särklass starkaste ekonomi också har politisk stabilitet, det verkar de senaste dagarna även Socialdemokraterna (SPD) i Tyskland ha accepterat.

      Sista ordet i frågan ges dock först vid deras extra kongress nu på söndag. I Sverige har man på socialdemokratiska ledarsidor bland annat kunnat läsa om hur Tyskland borde ”skita i traditioner” och istället släppa fram en minoritetsregering. Motiveringen skulle vara att man då ”inte ger ytterlighetspartier möjlighet att vara enda oppositionsparti”. Ett sådant resonemang är naturligtvis bara trams och en dålig ursäkt för att det egna partiets positionering på den politiska kartan anses vara viktigare än ett lands väl och ve. Även om Kristdemokraterna och Socialdemokraterna i Tyskland återigen skulle bilda en storkoalition så finns det opposition både till höger och vänster i tysk politik. Visserligen stämmer det att högerpopulistiska AFD blir största oppositionsparti med sina drygt tolv procent, men Liberalerna (FDP) med cirka elva procent det tyska vänsterpartiet (Linke) och miljöpartiet (Grüne) med vardera ca nio procent skulle också fortsatt vara i opposition.

      I en representativ demokrati är det något eftersträvansvärt att försöka nå breda lösningar och försöka att komma överens snarare än att söka och blåsa upp konflikter. Demokrati tjänar inte på polarisering och makthunger. Demokrati kräver ansvarstagande, samförstånd och pragmatism. I den bemärkelsen kan vi av det tyska exemplet lära oss något på alla politiska nivåer. Genom att faktiskt samla en majoritet av parlamentet bakom regeringen så uppnås inte bara stabilitet. Det minimerar också inflytande från partier på ytterkanter, både till höger och vänster. Tvärtemot det som händer när extrema partier hamnar i vågmästarposition och oproportionerligt, om än indirekt, tillåts påverka dagordningen.

      Frågan är om något liknande skulle kunna hända i Sverige? Här verkar socialdemokraterna fortfarande ha en självbild som försvårar sådana överenskommelser. En självbild som snarare går ut på att det övergripande målet är att ha och behålla makt mer än att fungera som artikulerare och ansvarstagande representanter för befolkningen. En självbild som ”de stora” som andra är skyldiga att stödja, snarare än en jämlik förhandlingspartner. Sker här ingen förändring bör den som vill se till att minimera inflytandet från extrema partier som (SD) och (V) klokt i att rösta på något annat parti än socialdemokraterna när det blir dags att rösta i de tre val som vi håller här i Sverige andra söndagen i september.

      IT-entusiaster har gjort oss mer sårbara

      Johan Chytraeus, ledarskribent

      Under sent 1990-tal tog Sveriges militära nedrustning fart. Förband lades ner, beredskapsförråd avvecklades och allt färre ungdomar kallades in till värnplikt. En ny säkerhetsordning inträdde i Europa; en era som skulle präglas av stabilitet och avspänning.
      Under samma hoppfulla decennium accelererade samtidigt digitaliseringen av det svenska samhället. Hemdatorer började bli allt vanligare i hushållen. Myndigheter och privata arbetsplatser började samtidigt ta fram allt fler digitala plattformar för att effektivisera handläggning och produktion. En ny, roligare och bättre tid tog vid.
      Men omläggningen har mött stora utmaningar. Den snabba digitaliseringen i kombination med en naiv övertro på säkerhetsutvecklingen i vår omvärld visade sig senare vara en farlig cocktail. It-inkompetenta förvaltningschefer och övermodiga programmerare har byggt in sårbarheter i de stora systemen – svagheter som i den mån de eliminerats följts av andra kryphål.

      Det handlar om databaser med känsliga personuppgifter som kan läcka till obehöriga. Om infrastruktur och industriella produktionssystem som kan attackeras och slås ut. Det kan också handla om att man på högsta nivå fullständigt ignorerar de säkerhetsregler som finns och som i Transsportstyrelsens fall ledde till att man skickade känsliga databaser utomlands. Kort och gott; vårt samhälle har aldrig varit så effektivt ordnat men heller aldrig så sårbart.

      Det finns gott om aktörer som är intresserade av vår beredskap. Med ett mer oförutsägbart säkerhetsläge i Europa har det blivit viktigare för utländska parter att kartlägga det svenska samhällets svagheter för att vinna sig ett operativt övertag. Vi har sett från de pågående konflikterna i Georgien och Ukraina att digital kringföring mot väsentliga samhällsfunktioner fått en allt större betydelse i jämförelse med hur en militär operation genomfördes för bara ett par decennier sedan. Logiken är enkel. Varför begränsa sig till att bomba vattentorn och finanskvarter när man kan slå ut vattenförsörjning, finansiell infrastruktur och mycket annat genom cybersoldater? Varför krångla med spioner när

      man kan stjäla informationen genom en kabel?

      Parallellt med utländska aktörers intresse för vår it-säkerhet flyter det dessutom runt kriminella nätverk som utnyttjar blottorna i systemen för att stjäla data eller utöva utpressning mot användarna. Det handlar till exempel om massiva attacker där datorer görs obrukbara tills de drabbade betalar en lösensumma.
      Man kan inte begära att en enskild it-tekniker på en myndighet ska trolla fram lösningar på egen hand. När det gäller it-säkerhet så är det en ledningsfråga, som går uppifrån och ner. Det yttersta ansvaret ligger hos regeringen och när det gäller lägre samhällsdivisioner hos fullmäktige och kommunledningsgrupper, på samma sätt som frågan ligger hos ledningen i ett företag. Dessvärre uppfattar många it-säkerhet som en strikt teknisk fråga, men det synsättet måste utökas med ett mjukare perspektiv och en förståelse för interna processer. Det handlar till syvende och sist om hur vi hanterar känslig information.

      Bildning och utbildning

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Vad är bildning? En definition given av samhällsdebattören och författarinnan Ellen Key är: Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt det vi lärt oss.
      En annan definition av begreppet är: Bildning är den kunskap som blir en del av din personlighet. En beskrivning i nutida terminologi säger att bildning är motsatsen till utbildning, där utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, medan bildning syftar till att omvandla hela människan, dess inre förmåga, insikter, moraliska och etiska uppfattning också känt som personlighetsutveckling. Idehistorikern Sven-Eric Liedman menar att bildning är förmågan att kunna se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang; att förstå hur världen och tillvaron hänger ihop. Och det är inte ett tillstånd utan en process. Där är det lustfyllda lärandet en viktig förutsättning.

      I högtidstalen hörs ofta att Sverige ska konkurrera med kunskap. Att den svenska skolan håller hög kvalitet. Den stora Pisamätningen 2013 visade dock nedslående resultat. Svenska elever halkade efter omvärlden i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Inget annat land hade tappat mer i matematik på tio år och Sverige låg långt efter OECD-genomsnittet. Ungas bristande svenskkunskaper har redan börjat få konsekvenser. ”Det släpps igenom människor med en läs- och skrivförmåga som gör att vi inte kan börja där vi skulle önska med att lära dem historia”, säger Paul Sjöblom, studierektor i historia vid Stockholms universitet. Var femte ny högskolestudent har stora problem med att skriva ordentligt. I början av 2000-talet föll svenska elevers textförståelse raskt nedför grafernas stup. En sjuttonåring som läser och har blivit läst för kan ha ett ordförråd bestående av upp till 50.000 – 70.000 ord. En sjuttonåring som varken läser eller har blivit läst för har ett ordförråd som består av cirka 15.000 – 17.000 ord enligt Mats Myrberg, professor emeritus i specialpedagogik. Grundskolans läroplan i svenska har nyligen reviderats för att inkludera skrivningar om ”digital kompetens”. Det vore mycket bättre om man började med lite grundläggande kompetens.

      I juli 2017 levererade Gustav Fridolins utbildningsdepartement en tunn promemoria kallad ”Brett deltagande i högskoleutbildning”. Syftet med lagförslaget är att sänka kvaliteten på utbildningen på universitet och högskolor så att alla som har klarat skolan också kan klara en högre utbildning. Tünde Puskas, universitetslektor i Linköping, är en av dem som fasar inför regeringens nya antikvalitetskrav. Och hon påminner om att kvaliteten på den högre utbildningen redan har sjunkit. På DN-debatt skriver hon att uppskattningsvis 20 procent av lärarstudenterna har svårigheter med grundläggande läs-och skrivfärdigheter. Hon vill att ett basår inrättas för att ge studenterna verktyg att klara studierna. Det är unga med en bakgrund bland annat från ickeakademikerhem som har mest att förlora på låga krav och svaga normer kring bildning och utbildning.
      Det som ibland lyfts fram som den svenska skolans osynliga kvaliteter – kreativitet och samarbete – kan inte uppväga bristen på traditionella ämnesfärdigheter. Elever i bland annat Finland och Sydkorea, som får uthärda mer av korvstoppning och katederundervisning är bättre också på gemensam problemlösning. Det är hög tid att återupprätta kunskapsskolan. Om Sverige ska vara en ledande kunskapsnation, kan vi inte vara ett intellektuellt b-land. Politiken behöver inte uppfinna något nytt; det räcker långt att upprätta kunskapsuppdraget. Eller för att citera Havamal: Bättre börda bär ingen med sig än mycket mannavett. Eller med en modernare skrivning: Ingen börda bäres så lätt som mycken kunskap.

      En regering i behov av samordning

      Migrationspolitik. Jul- och nyårshelgen ser ut att innebära bråda dagar för samordningsminister Ibrahim Baylan (S). Finansminister Magdalena Andersson (S) var nyligen oväntat nykter när hon uttalade sig om flyktingars möjligheter till en framgångsrik integration i Sverige.
      Detta sker alltså ungefär samtidigt som regeringen lägger ett förslag som närmast kan ses som amnesti för alla de ensamkommande unga som för närvarande befinner sig i landet. Dessutom valde Gustav Fridolin att ta replik på finansministern genom att i media klart och tydligt konstatera att finansministerns uttalande var hennes egen personliga ståndpunkt och definitivt inte regeringens linje i frågan.

      Så vi som befinner oss utanför Rosenbad kliar oss i huvudet och undrar vad som egentligen är regeringens linje. Vilken politik för vi, och hur är det tänkt att den ska fungera i praktiken? Grotescos hyllade musikalversion av den svenska migrationspolitiken är lika tragisk som den är träffande. Vad gäller just Gustav Fridolins hållning i migrationsfrågan så väntar vi fortfarande på svar på alla de frågor som har hopat sig de senaste åren. Bostadsbristen, som dessutom ska hanteras av ett miljöpartistiskt statsråd, är fortfarande akut och under de kommande tio åren väntas antalet grundskoleelever i Malmö växa med 28 procent. Utbildningsministern behöver också väga in att det tar 3,5 – 4 år att utbilda en lärare vilket är ett faktum som inga skattehöjningar kan ändra på. Inom fem år behöver Malmö bygga 14 nya skolor och ytterligare tolv ska byggas ut. S-styrda Malmö är i många avseenden ett skräckexempel och ett ekonomiskt sänke för hela landet som endast överlever tack vare de nästan fem miljarder kronor per år som kommunen mottar genom det kommunala utjämningssystemet.

      Jag har alltid förespråkat en generös migrationspolitik men beroende på hur den ser ut så krävs reformer som svarar på just det. Om det exempelvis anländer en stor mängd flyktingar med låg eller ingen utbildning alls så kan vi helt enkelt inte behålla de skyhöga trösklar som S, V och fackföreningarna slåss med näbbar och klor för att behålla – om vi inte vill möta försörjningsbördan med bidrag förstås. Skillnaden i arbetslöshetsgrad mellan inrikes- och utrikesfödda är i Sverige högst i hela västvärlden.
      Så när Stefan Löfven först förkunnar att hans Sverige inte bygger några murar för att sedan helt ändra riktning till att i princip stänga gränserna och anpassa sig till EU:s miniminivå så är det minst sagt tvära kast. När man efter detta sedan lägger ett förslag som i stor utsträckning ser ut att ge alla ensamkommande unga amnesti så är det lätt att bli förvirrad. Lägg därtill det interna käbbel vi nu bevittnar. Det tycks finnas ett behov av en samordningsminister – för regeringen är bevisligen inte samordnad. Men med tanke på det vi hittills har sett, inräknat Transportstyrelsens haveri, bör förhoppningarna om en ökad samordning på regeringskansliet hållas så låga som möjligt.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se