• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Hur cyklar du egentligen?

      Karlstad är en fantastisk cykelstad. Vid foten av cykel- och gångbron vid museet kan vi enligt kommunens räkneverk konstatera att nästan 650 000 cyklister passerade där under 2016. Ingen dålig siffra verkligen. Karlstad kommun har också synnerligen föredömligt satsat på att göra våra cykel- och gångbanor säkrare genom markerade avskilda fält för gång- respektive cykeltrafikanter.

      Detta naturligtvis så länge inte strecken blir alltför konstnärligt utformade. I egenskap av flitig fotgängare ofta med hunden i sällskap kan jag inte låta bli att göra några reflexioner om trafikvettet bland några olika kategorier cyklister. Först har vi mörkrets svårsedda cyklister med cyklar utan belysning. Att de utsätter såväl sig själva som andra som befinner sig på banan för stora risker behöver man inte vara raketforskare för att förstå. Karlstadspolisen gjorde i höstas ett ryck med kontroll och bötesföreläggande. Fler sådana kontroller vill vi gärna se i höst.

      Nästa kategori som svishar förbi är de så kallade telefoncyklisterna, som är mer intresserade av vad som rör sig på sociala medier än vad omgivningen har för sig. Vi får verkligen vara glada för att de inte släpper styrstången helt för att kunna avlåta ett SMS. Ett gott råd kan vara att stanna cykeln och kontrollera vad som kan anses vara så viktigt. Detsamma borde även vara att rekommendera, om du behöver kommunicera med omvärlden via mobiltelefonen. En annan kategori cyklister är de medelålders männen iklädda cykelkläder i lycra med allsköns reklam på, så kallade memils. Dessa män, för det är uteslutande män, måste ha ett ouppfyllt mål att kanske någon gång få delta och tävla i Tour de France eller Giro d’Italia. Träning på cykel är en utomordentlig form av motion men den måste kombineras med hänsyn till fotgängare och andra cyklister. Ett gott råd till dessa män i lycra: Lyft huvudet från bockstyret och betrakta omgivningen under framfarten.

      En sista grupp cyklister är de så kallade trottoarcyklisterna, som betraktar alla trottoarer som cykelbanor. Trottoarerna är till för fotgängare och inga andra. Ett fenomen som också återfinns på våra cykel- och gångbanor främst under vår och sommar är rullskidåkarna och rollerbladeåkarna. Två mycket hedervärda kategorier trafikanter, när de uppträder i dagsljus. I mörker är de lika farliga för andra som mörkercyklisterna. Någon form av ljuskälla på ekipaget vore mycket önskvärd. Något som alltid fascinerat mig är möjligheten för så kallade EU-mopedister att få framföra sina fordon på våra cykel- och gångbanor. I min värld är EU-mopeder att betrakta som motorfordon och därmed hänvisade till gator och vägar, där andra motorfordon framförs. Ungdomar på EU-mopeder i hög fart på cykel- och gångbanor är en styggelse och borde förbjudas. Av omsorg om alla våra cyklister vill jag slutligen bara lämna en viktig rekommendation: Använd alltid cykelhjälm. Den är din krockkudde i trafiken.

      Rör inte asylrätten!

      Mänskliga rättigheter, betyder de något längre? Svaret måste bli ”JA” och den som säger något annat måste tänka till och tänka om.

      Att faktiskt leva upp till och sträva i den riktning som deklarationen om FN:s mänskliga rättigheter gör gällande är nödvändigt. Åtminstone om man till någon del vill hävda alla människors lika värde. Och att kompromissa med människors lika värde är farligt. 1900-talet borde ha lärt mänskligheten i allmänhet och Europa i synnerhet vad det kan leda till. Moderaterna och nu senast Kristdemokraterna har de senaste veckorna haft sina respektive riksting/riksstämma. Och i båda fallen har partiernas ställningstagande i migrationsfrågan varit aktuell för beslut. Moderaternas beslut att helt avskaffa asylrätten i vårt land är upprörande och för detta konservativa parti illa graverande. Att helt bortse från 14 paragrafen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, det är något som ligger mycket långt från den politik som Alliansen tillsammans drev under 2006-2014. Att avskaffa asylrätten är något som inte kan anses vara annat än förkastligt.

      Kristdemokraterna går – även om samma eländiga förslag var uppe till beslut på deras riksting – inte lika långt. Det nuvarande systemet med tillfälliga uppehållstillstånd som norm efter asylprövning är illa nog. Det belastar ytterligare en redan hårt ansträngd handläggning av asylärenden då redan prövade ärenden ska prövas på nytt och, vad än värre är, det skapar en oro och osäkerhet som påverkar människors möjlighet till etablering, trygghet och framtid. Oerhört negativt i en situation där de flesta utifrån olika utgångspunkter ser integration som en av våra mest aktuella utmaningar. Vi har redan sett konsekvenserna i praktiken av detta system som för övrigt även regeringspartierna med (S) i spetsen stödjer. I en tid när Migrationsverkets högar växt över alla gränser, då är majoritetens ”lösning” att pröva samma ärende flera gånger?! Om det ändå bara vore ett administrativt problem, men det är mycket värre än så. Det är individer, människor av kött och blod, som blir lidande. Bland de värre konsekvenserna är att barn drabbas av att vänta i åratal och sen skickas till krig, död och elände. Och anledningen är att en skapad byråkrati tar sådan tid på sig att de hinner åldras och därför, när deras ärende väl prövas, får en hårdare bedömning. Upprörande och djupt oetiskt!

      Tvärtemot Moderaternas snedsteg ut mot högerns brant så är det dags att börja ta mänskliga rättigheter på allvar. Det är dags att se människor som en tillgång. Det är dags att belöna de som gör rätt och försvara de som behöver skydd. Jag skriver här om de ensamkommande som varje dag kämpar för att lära sig svenska och som presterar väl i våra skolor. Jag skriver om de flyktingar som gör allt som står i deras makt för att bli en del av vårt samhälle, de ska vi belöna och hjälpa. Vi ska ställa krav och vi ska gemensamt bygga ett samhälle där spelregler är tydliga och ansvaret hos den enskilde stort. Men vi ska också erbjuda skydd och den förföljda, trygghet åt den strävsamme och frihet åt den förtryckta. Allt annat är under anständighetens gräns. Skärp till er Moderater; rör inte rätten att söka asyl!

      Utvisad i Afghanistan: Glöm mig inte

      Många av de som flytt krig och förföljelse jagas nu på nytt, men här i Värmland. En jakt som en redan överbelamrad polismyndighet utför även i resten av landet. Polisgripandena drabbar framför allt unga afghaner som fått ett utvisningsbeslut i handen efter att ha utsatts för kontroversiella åldersbedömningar och fördröjda handläggningstider hos Migrationsverket.

      En stor andel av de afghanska ungdomarna kom till Sverige som minderåriga men har hunnit fylla arton år och blir därmed bedömda som vuxna – vilket ökar risken för att bli utvisad. Migrationsverket menar dock i sitt senaste rättsutlåtande att delar av Afghanistan är tillräckligt säkert att återvända till. Demonstrationerna har inte låtit vänta på sig. Tusentals lärare, klasskamrater, gode män, advokater och frivilliga i det nationella nätverket Vi Står Inte Ut lobbar intensivt mot myndigheterna för att stoppa de chartrade plan som regelbundet lyfter med afghanska ungdomar mot en flygplats som för bara ett par veckor sedan attackerades med raketer av en talibangrupp.

      Så hur säkert är egentligen Afghanistan? Och vad väntar de ungdomar som skickats dit? Jag bestämde mig för att ta reda på det och reste i förra veckan till Kabul för att vara med när ett svenskt utvisningsplan landade. Med planet kom en ung man som vi kan kalla Samir. Migrationsverket utvisade honom men lät hans mor och storebror stanna i Sverige. Samir berättar på svenska att han är afghan men har växt upp i Iran och därmed saknar ett nätverk att luta sig mot i sitt nya hemland. Han har fått fjorton betalda dagar på det mediokra hotellet Spintzar och sedan kastas han ut på gatan. Vad väntar där? Det finns inget fungerande skyddsnät i Afghanistan – vänner eller familj betyder allt för att kunna överleva och inget av detta har Samir. När vi kör längs med Kabuls dammiga gator ser vi kvinnor i burka som med utsträckt hand ber förbipasserande om allmosor, smutsiga barn som putsar skor och heroinister som röker på helt öppet i gathörnen.

      De asylsökande har förstås försökt fly fattigdomen men det är framför allt säkerhetsläget, som i sig borde vara fullt asylgrundande, som oroar Samir och många andra. Regeringen har tappat kontrollen över 10 procent av landet och ytterligare 33 procent är utsatt för väpnad konflikt mellan armén, talibangrupper samt ISIS. Varje år förlorar regeringen territorium till de väpnade talibangrupperna och för varje år ökar antalet civila dödsoffer. Det betyder att den afghanska regeringen inte kan garantera säkerheten någonstans i landet, inte ens i huvudstaden Kabul som regelbundet utsätts för våldsamma terrorattentat.

      Inget av detta har dock bitit på den svenska regeringen. Nu talar det mesta för att det här kapitlet i vår historia kommer att sälla sig till raden av historiska misstag och övergrepp som svenska regeringar har på sitt samvete. Har vi redan glömt Baltutlämningen? Förtrycket av samerna? Tvångssteriliseringarna triggade av så kallade rashygieniska skäl eller kravet 1938 på Nazi-Tyskland att stämpla ett “J” i alla judars pass så att vi lättare kunde avvisa de flyende? Innan jag reser hem plingar det till ett meddelande från Samir. ”Säg bara till Sverige: jag är ensam här och jag har ingen. Jag är väldigt svag och behöver hjälp. Det är farligt för mig. Glöm mig inte, tack och lycka till.”

      Är Stefan Löfven en landsfader?

      IT-skandalen i Transportstyrelsen har blottlagt kusliga brister i den rödgröna regeringens handhavande av kriser och kommunikation. Har vi en regeringschef som inte har kontroll över sin regering?

      Eller med andra ord en lagledare där lagmedlemmarna kör respektive inte kör sina respektive race utan kommunikation sinsemellan. Var finns samordningen i regeringskansliet? Ytterst handlar det om ledarskap och det som nu kommit idagen så här långt visar att det brister betänkligt härvidlag. Att ha fungerande rutiner för krishantering och kommunikation i regeringskansliet måste vara elementära för en regering, vilken färg den än har. Ytterst är det regeringschefen som bär det yttersta ansvaret. Anders Ygeman har i egenskap av samordningsminister haft stor del i att det gått snett i handläggningen i regeringen. Ygeman har varit ett kraftigt övervärderat statsråd. Vad han har åstadkommit under sin tid som inrikesminister är mest en massa prat.

      Bara det faktum att han låtit Dan Eliasson sitta kvar som rikspolischef är en skandal i sig. Det blir ingen ordning på svensk polis förrän den nya polisorganisationen utvärderats och verklighetsanpassats, polislönerna höjts och Eliasson avlägsnats från sin post som rikspolischef. Digitaliseringen i näringsliv och samhälle är en nödvändig och en önskvärd utveckling men den digitala världen är en skör värld. Den får aldrig komma att vidareutvecklas utan nödvändiga åtgärder för att säkra en tillförlitlig IT-säkerhet. Vad krävs då för att förebygga nya IT-skandaler i myndighetsvärlden? För det första att en samlad fungerande uppföljning och kontroll av IT-säkerheten för skyddsvärd verksamhet och information görs på nationell nivå. Möjligheten att utdöma böter till myndigheter som försummar säkerheten bör övervägas.

      För det andra krävs betydande kompetenssatsningar. Sverige har för få IT-säkerhetsexperter idag samtidigt som behov och efterfrågan ökar. För få utbildas idag och få anställs. För det tredje krävs förändringar av organisationskulturer på myndigheterna. IT-teknikens möjligheter nyttjas inte som den skulle kunna på grund av föråldrat tänkande och förlegade strukturer. IT-säkerhetsexperterna uppfattas ofta som besvärliga. För det fjärde är det hög tid att återupprätta ämbetsansvaret, som avskaffades 1976. Är Stefan Löfven en landsfader? Nej som någon sådan kommer Löfven aldrig att gå till historien. Snarare då, som någon uttryckt det, som en hustomte men med dålig ordning på nycklarna till visthusboden.

      Skatten ingen bricka i maktspelet

      Magdalena Andersson (S) har helt plötsligt börjat signalera en vilja kring en skattereform. Strålande, kan tyckas – behovet av just det är skriande.

      Ekonomins funktionssätt på flera områden är genom dagens skattesystem satt ur spel, det tydligaste exemplet är bostadsområdet och att tro att skattesystemets utformning inte påverkar människors och företags val och beteende är aningslöst. Dessvärre så handlar finansministerns reformvilja inte om att reformera skattesystemet. Det är i själva verket ett maktspel, ett cyniskt försök att splittra alliansen. Inviten riktar sig till de Socialdemokraterna brukar beteckna som ”mittenpartier”, det vill säga C och L. Inom skattepolitiken är varken C eller L ”mitten”, de vill båda bland annat se sänkta inkomstskatter, sänkta eller borttagna marginalskatter och sänkta skatter för företag.

      Inom Alliansen är det snarare M som stretar emot, således ligger M:s ekonomiska politik närmre S – troligtvis av taktiska skäl därför att M fruktar en populistisk debatt om ”systemskifte”. Jag har vid flera tillfällen skrivit om behovet av en större skattereform och bortser man från det politiska spelet så borde det inte vara så svårt. Rimligtvis så skulle man kunna komma överens om vad som ska beskattas och att skatteuttaget ska göras på ett sådant sätt så att det påverkar ekonomins funktionssätt så lite som möjligt. Vi skulle helt enkelt behöva avpolitisera skattesystemet. Dessutom så är skattesystemet av uppenbara skäl en dålig metod för ekonomisk omfördelning, där skulle välfärdstjänster och transfereringar fungera betydligt bättre: skatterna påverkar hela samhället och för med sig breda spridningseffekter som är svåra, om inte omöjliga, att på förhand överblicka medan välfärdstjänster och transfereringar kan riktas mot specifika behov.

      Huvudregeln bör vara att det vi vill se mer av, exempelvis arbete, företagande och en rörligare bostadsmarknad bör beskattas lägre samtidigt som det vi vill se mindre av bör beskattas högre. Samtidigt skulle man kunna ta bort de subventioner som snedvrider ekonomins funktionssätt samt skapar osunda incitament som exempelvis subventionerna till byggbolagen och ränteavdragen. Med betydligt lägre inkomstskatter ökar människors disponibla inkomster och man skulle då kunna höja skatten på exempelvis konsumtion. Föreställ er en valrörelse där man inte käbblar om subventioner utan möjligtvis nivån på skattesatser och transfereringar. Där slaget om väljarna istället handlar om olika visioner för Sverige. En valrörelse präglad av djärva idéer för framtidens utmaningar. Skattesystemet bör vara stabilt, förutsägbart och förändras när samhällets förutsättningar ändras, inte i samband med varje regeringsskifte. Och skattesystemet bör inte cyniskt användas som en bricka i ett maktspel – samhällets hela funktionssätt är beroende av det.

      Mörka skuggor från det förflutna kastas över Europa

      Högerpopulistiska, nationalistiska partier har tagit plats i flera parlament i Europa. När det nu sker i Tyskland, som såväl ekonomiskt och befolkningsmässigt som politiskt är Europas största stat, då väcker det oro. När samtidigt extrema, utomparlamentariska och uttalat nazistiska, våldsbejakande, grupper som NMR marscherar på gator och torg i Sverige och Karlstad – då är det allvar. Då är det ett hot mot demokrati, människovärde och en fri värld. 

      Helgens val i Tyskland manar till eftertanke och valresultatet känns som mörka skuggor från det förflutna. För första gången på ett halvt sekel tar åter ett främlingsfientligt parti, AFD, plats i den tyska förbundsdagen. Med 12,6 % av väljarna bakom sig blir de parlamentets tredje största parti. Partiets toppkandidat, Gauland, skanderar att AFD ska ”motarbeta Merkel och återta land och folk”. Förbundskansler Angela Merkel, som de senaste åren framstått som den fria världens ledare i kontrast till Trump i väster och Putin i öster, är alltså AFDs huvudmotståndare. I Sverige gratuleras AFD av Sverigedemokraternas Åkesson. Här bekänner SD färg. SD kallar sig ”socialkonservativa” men hyllar alltså ett nationalistiskt, högerpopulistiskt parti som ser socialkonservativa CDU och Angela Merkel som sin huvudmotståndare. Inkonsekvent och anmärkningsvärt men föga förvånande. Sverigedemokraternas innehåll är svartare än förpackningen.

      Tyskland har de senaste åren styrts av en något ovanlig koalition. Genom pragmatism och genom att söka vad som förenar och inte vad som skiljer, har socialdemokrater och konservativa kristdemokrater under ledning av Angela Merkel skapat stabilitet i Tyskland. Och stabilitet i EUs största medlemsland är något som inte bara Tyskland utan också övriga Europa behöver, inte minst i ett EU skakat av Brexit i Storbritannien och av högerpopulistiskt styrda regeringar i flera av de östeuropeiska medlemsländerna. Men med ett SPD som backar till 20,5 % har de tyska socialdemokraterna nu aviserat att de går i opposition. För att kunna fortsätta styra kommer därför Merkel med stor sannolikhet att bilda regering med miljöpartiet ”Die Grünen” samt med Liberala FDP som glädjande nog åter tar plats i förbundsdagen. Märkligt nog anser sig nämligen SPD vara för svaga för att vara med och ta fortsatt ansvar i Merkels koalition trots drygt 20%. Liberala FDP är däremot med stor sannolikhet beredda att ta ansvar med 10%, trots att de förra mandatperioden inte ens fanns med i det tyska parlamentet och trots att Liberaler i många avseenden politiskt inte står närmare kristdemokraterna än vad socialdemokraterna gör. Måhända har det med socialdemokratins självbild att göra?

      För att bekämpa svart nationalism och främlingsfientlighet måste alla vi som vill ha ett öppet, fritt och demokratiskt Europa hjälpas åt. Vi människor har alla samma värde och vi delar på den här planeten. Medmänsklighet, frihet och samarbete förenar och skapar välstånd. Det är människor, människovärde och människors fri- och rättigheter som ska försvaras, inte nödvändigtvis vid gränser men över alla gränser!

      Vad kommer efter kalifatet?

      Ett år har gått sedan terrordådet i Nice. Det var första gången en lastbil användes för att köra över och döda så många människor som möjligt. 86 personer dödades på strandpromenaden i Nice. IS, som tog på sig attentatet, har sedan dess förlorat stora delar av sitt tilltänkta kalifat med både Mosul i Irak och Raqqa i Syrien. Den sjunde april i år drabbades Stockholm av ett terrordåd, då en terrorist kapade en lastbil och mejade ner människor som intet ont anande shoppade på Drottninggatan.

      Fyra människor dog, varav en elvaårig flicka var ett av dödsoffren. Flera människor skadades. Men att IS förlorar sitt territoriella grepp i Mellanöstern betyder inte att jihadistideologin eller ideerna om våldsanvändning försvinner. Jihadismen kommer att överleva, men i vilken form är frågan. Men det är långt ifrån över, säger kontraterrorforskaren Hans Brun vid Kings College i London. Mellan 2013 och 2016 har minst 300 individer lämnat Sverige för att resa till Syrien och Irak för att delta i strider för IS enligt uppgifter från SÄPO. En granskning gjord av Försvarshögskolan visar att nästan alla uppburit någon form av statligt ekonomiskt bidrag under tiden de befunnit sig utomlands för att strida. Det här förfaringssättet har enligt uppgift pågått sedan tidigt 1990-tal. Sverige uppges ha flest IS-krigare per capita i Europa. Ofta är det bröder, kusiner eller kompisar som reser eller har rest. Många kommer från samma orter i Sverige. Vivalla i Örebro, Borås liksom Angered och Bergsjön i Göteborg sticker ut. Ungefär hundra män, uppvuxna i Göteborgsområdet, har anslutit sig till IS. Från Malmö har bland andra Osama Kroyem rest, delaktig i terrordåden i Paris och Bryssel. Mohamed Belkaid, som beskrivs som befälhavaren vid attackerna i Paris och Bryssel bodde flera år i Märsta.

      Av de 300 som rest från Sverige har 40 dött enligt SÄPO. 120 uppges vara kvar i strid och 126 personer har kommit tillbaka. En handfull av återvändarna har dömts för terrorbrott. Vad gör vi nu för att följa upp dem som återvänder och förebygga eventuella nya terrordåd i vårt land? Alice Bah Kuhnke, MP-minister med tidigare ansvar för dessa frågor hade noll koll på det aktuella läget och fråntogs lyckligtvis detta ansvar. Regeringens samordnare för samma frågor har inte övertygat i rollen som den som har överblick över hur det ser ut i kommunerna. Kommunala myndigheter får ingen eller mycket dålig information om vilka individer det handlar om från SÄPO. Som exempel får polisen i Eskilstuna ingen information från SÄPO om hur den våldsbejakande extremismen sprids, trots att minst fyra IS-krigare rest från staden. SÄPO vill ha information men ger mycket lite tillbaka.

      Det finns en naivitet och valhänthet om vad det här handlar om. Polisen och kommunerna behöver få till stånd ett bättre samarbete med SÄPO. Att integrera återvändande IS-krigare i det svenska samhället är ingen lätt uppgift. Jihadisterna är inte intresserade av att integreras. De delar inte våra värderingar och vill inte vara en del av den västerländska samhällsordningen. Desto större anledning att se till att ansvariga myndigheter samarbetar och delger varandra nödvändig information för att kunna förebygga nya terrordåd. Det får vara slut på den svenska blåögdheten beträffande de här frågorna. Sverige har sedan lång tid och i många avseenden mycket väl kvalificerat sig för rollen som naivitetens och aningslöshetens stamort i världen.

      Ett färgstarkt Karlstad för alla

      Förra veckan kläddes Karlstad i Regnbågsskrud. Utanför offentliga byggnader, kyrkor och i köpcenter vajade regnbågsflaggor. En positivt värdeladdad symbol som visar att ihärdigt politiskt arbete, starkt engagemang och oförtruten målmedvetenhet av och för minoriteter – det ger resultat. Pride är så mycket mer än vajande flaggor och en parad. Pride är seminarier, konstprojekt, samtal och debatt. En folkrörelse skapad ur Stonewallupproren i New York 1969, där till slut människor som länge trakasserats och provocerats av de som borde ha varit deras skydd och hjälp, fick nog.
      Snart 50 år senare har dessa modiga människors uppror blivit till en världsomfattande och framgångsrik kamp men också fest. Trots detta kastas ännu mörka skuggor över Pride. En av frontpersonerna bland alla de som trotsade regnet och marscherade i Karlstad blev både bespottad och fick knytnävslag längs paradens väg. På liknande sätt attackerades Pride-deltagare av våldsamma motdemonstranter under paraden i Stockholm för en dryg månad sedan.
      Pride behövs – också i ett land som Sverige och ett län som Värmland. Visserligen är det för minoriteter så mörka 1900-talet slut. Och visserligen har Sverige efter decennier av politiska motsättningar till sist i hög grad samma juridiska rättigheter på plats för alla som har förmågan att bli kär i eller attraherad av en annan vuxen människa oavsett kön. Men trots detta finns det ännu sociala strukturer i vårt samhälle som gör att vissa människor tar sig rätten att definiera och förminska individer utifrån identitet och läggning. Så länge människor förväntas ”komma ut” om de avviker från normen; så länge behövs också Pride och så länge behöver vi tillsammans målmedvetet på olika nivåer arbeta vidare. Målet måste vara ett samhälle där människor inte bara formellt utan också reellt har samma möjligheter, både till integritet och till offentlighet.
      Du som ändå är tveksam och tror att Pride har spelat ut sin roll kan göra ett experiment i din närhet. I synnerhet om du liksom jag är en medelålders man eller äldre; testa det här: Ta någon jämnårig i hand, kanske din bästa kompis, men någon av samma kön som dig själv. Gå igenom staden, hand i hand såsom ett par. Känn efter hur det känns. Gör det gärna i några olika delar av vårt län, kanske utanför krogarna en lördagskväll eller på väg hem från kyrkan på en söndag. Fundera sedan på om reaktionerna blev andra än när du går på samma sätt med någon av motsatt kön? Hur kändes det?
      Det är inte längesedan Pridetågen endast befolkades av de modigaste och starkaste människorna. Faktiskt är det bara några få år sedan om vi pratar om Karlstad. Det är inte längesedan knappt någon reagerade på bögskämten i kafferummet eller på förlöjligande av människor som vågade bryta traditionella mönster och könsroller. Tyvärr en verklighet som i vissa miljöer dröjer sig kvar ännu. Inte så länge till, får vi hoppas. Framtiden är ljus och i ljuset finns regnbågens alla färger. Eller som det stod på Liberalernas paroll vid Karlstad Pride: ”Kärleken är fri!”

      Bra påminnelse om varför jag är liberal

      Det är i dagar som dessa man blir påmind om varför man är liberal. Regeringen och Vänsterpartiet levererar nu ett förslag som om det skulle passera riksdagen innebär ett dråpslag mot vår välfärd. Nu finns det en majoritet emot förslaget och det är regeringen väl medveten om. Förhoppningen är att göra detta till en valfråga.
      Var det då bättre förr? Eftersom ”förr” i detta fall inte är speciellt länge sedan, omkring 30 år sedan, så är det inte svårt för den nyfikne att själv ta reda på det. Då fanns det inget fritt skolval. Du blev tilldelad en vårdcentral och den fick du hålla dig till. Socialdemokraternas syn på valfrihet kan sammanfattas med ett citat från Anna Hedborg 1986 (LO-ekonom och senare minister): ”LO är mycket tveksam till privatiseringen av sociala tjänster. Då gäller det livet och det bör samhället ta hand om”. I Socialdemokraternas välfärd år 1984 var väntetiden för en gråstarrsoperation 2 år, idag får 90 procent av gråstarrspatienterna en operation inom 90 dagar.
      Man glömmer lätt vad en socialistisk politik kan innebära. Ingvar Carlsson, dåvarande utbildningsminister och senare statsminister, talade i början av 1970-talet om vikten av att ”tidigt socialisera barnen”. Till stora delar handlar det om ett maktspel. Förslag om att förbjuda vinster som kommer av skattefinansierade byggprojekt kommer troligtvis aldrig att se dagens ljus.
      Fundera exempelvis på turerna kring den av DN nyligen uppmärksammade lotteriskandalen. Socialdemokraterna och SSU driver tillsammans ett av Sveriges största spelbolag, där pengarna de tjänar går till att finansiera valkampanjen. De säljer dessutom lotter på kredit, vilket egentligen är förbjudet, men där S i regeringsställning konstruerat ett undantag. Sedan har de använt sina medlemsregister när de sålt lotterna – även det olagligt.
      Genom att måla upp en bild där vinst är något dåligt, där företagare betraktas som oärliga och där en stor stat ensamt kan lösa samhällets utmaningar hoppas man locka väljare. Med hård retorik och populistens verktygslåda söker man trovärdighet och detta finansieras bland annat av vad som i vanliga fall hade betraktats som olaglig spelverksamhet med dold avsändare, riktad mot grupper där många människor tillhör samhällets mest utsatta. Detta sår splitting och misstro och det är det sista vi behöver i dessa tider.
      LO:s dåvarande vice ordförande Gunnar Nilsson sade, i ett tal till Unga Örnar 1971, precis vad det handlar om: ”Om vi vill att samhället ska förändras från att vara baserat på konkurrens och ett kapitalistiskt synsätt, då måste vi börja med att skapa samhällsmedborgare som aktivt verkar för dessa uppfattningar, och då måste vi ägna all uppmärksamhet åt de yngsta, även om vi riskerar att det kallas indoktrinering.”

      Både och-politik inte antingen eller

      Värmlands stolthet Selma Lagerlöf och över 200 andra liberaler skrev tillsammans under det upprop som bildade dåtidens liberala parti. Det som i dag stolt bär namnet Liberalerna. Första världskrigets fasor, svårigheterna för näringslivet samt den skenande arbetslösheten gjorde att de agerade. I dag står Liberalerna återigen inför ett vägskäl. Partiet kan inte längre vila på gamla meriter. Det gäller att istället omsätta idealen i praktisk politik.
      Vi liberaler på hemmaplan bör lyssna på tonen, tyngdpunkten och trovärdigheten som burit liberala partiers framgångar internationellt de senaste åren. Den fantastiska resa som Macrons liberaler gjort i Frankrike på bara ett år eller hur etablerade äldre liberala partier i Nederländerna och även Tyskland lokalt tagit sig tillbaka. Det finns nämligen mycket att lära. Det som förenar de liberala framgångarna den senaste tiden är modet att både våga lyssna till väljarna och samtidigt våga stå för en tydlig vision för framtiden. En tydlighet som inte ska förväxlas med förenkling.
      Detta förutsätter en liberal ”både och-politik” fast förankrad i den politiska mitten. Att vara tuff mot kriminaliteten, men också tuff mot dess orsaker. Att inse att en skola med arbetsro och kunskapstörst är ett lika viktigt vapen för trygghet och tillit som fler poliser. Att erkänna att det inte räcker med fler poliser ute på gatorna utan det måste också till fler som utreder brotten. Att förstå att jämställdhetspolitiken inte kan börja när en kvinna väl blivit lönediskriminerad vid 28-årsålder utan måste starta redan på förskolan. Att förklara att en arbetsmarknadspolitik som utgår från att både kvinnor och män försörjer sig själva är ett lika starkt verktyg för integration som obligatorisk SFI-undervisning och skrotade vårdnadsbidrag. Att tydliggöra att tidiga stödinsatser för trasiga familjer är ett lika nödvändigt redskap för att stötta ett barn som en lärarroll med respekt, höga förväntningar och ansvar. Att försvara rätten till asyl, men också vara tydlig med att alla som kommer till Sverige inte har fullgoda asylskäl och därför inte får stanna. Att pedagogiskt kunna visa kopplingen hur en god välfärd förutsätter ett friskt företagsklimat som skapar fler jobb och ger fler skattebetalare.
      Men ”både och-perspektivet” förutsätter en berättelse om varför och hur politik ska gå ihop. En socialliberal berättelse som inte väljer mellan ensidiga krav eller naivitet. Jag tror på det jag kallar för ”förväntansliberalism”. Inte bara krav uppifrån, utan en tro på att människan växer genom förväntningar och meritokrati. I ett samhälle där tilliten brustit är det viktigt att varje generation återerövrar drivkraften att sträva mot att nästa generation ska få det bättre. Mer frihet, bättre levnadsstandard och större möjligheter. Att din bakgrund inte ska avgöra din framtid och att möjligheternas måttstock är densamma för alla.

      Är integrationen ett misslyckande?

      Att integrationen i Sverige inte fungerar särskilt bra idag är uppenbart. Det tar i genomsnitt sju år för en nyanländ invandrare att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Risken att gå ut skolan med ofullständiga betyg, bli långtidsarbetslös, utsättas för brott eller hamna i sociala problem är mångdubbelt större för de barn som växer upp i invandrartäta bostadsområden än de som växer upp bland infödda svenskar.
      Att åstadkomma en framgångsrik integration måste vila på några självklara utgångspunkter. Den bygger på att vi slår vakt om våra svenska värderingar som alla människors lika värde, jämlikhet och jämställdhet, mänskliga rättigheter, kvinnofrid och rätten att välja sitt liv. Men det handlar också om nolltolerans mot företeelser som militant jihadism, hederskultur, kvinnoförtryck, tvångsäktenskap och könsstympning. Den svenska kulturen med sina värderingar har genom tiderna tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen också ha i framtiden.
      Det finns ett viktigt skäl till varför människor vill förneka existensen av den svenska kulturen och det är att förnekandet faktiskt kan anses vara en del just av den svenska kulturen. Men den har också kommit att handla om en öppenhet mot världen, mot folk och intryck och upptäckter och trender. Människor tror att man inte är främlingsfientlig om man förnekar det svenska. Därför har den märkliga situationen uppstått att de som tydligast vågar stå upp för svensk tradition och kultur är invandrare, namn som Thomas Gür, Mauricio Rojas, Nima Dervish och Anosh Ghasri.
      En annan viktig aspekt i integrationen är jobben. Det är tydligt att den svenska arbetsmarknaden måste gå dithän att en del av de arbeten som inte ställer så höga språkkrav eller kräver andra kvalifikationer kommer tillbaka eller att nya arbeten av den karaktären tillkommer. Här har RUT-reformen bidragit till att skapa tusentals nya arbeten. Den behöver utvidgas ordentligt till att omfatta också andra typer av uppgifter.
      Både Kanada och Tyskland har betydligt lägre sysselsättningsgap mellan utrikes och inrikes födda än Sverige har. Det finns mycket som talar för att det delvis beror på att de låga lägstalönerna gör det lättare att komma in på arbetsmarknaden. Sossarnas förslag om beredskapsjobb har man konstaterat är den dyraste lösningen, som också ger sämst resultat.
      För att utanförskapet i Sverige ska kunna brytas, måste bidragssystemen i landet ses över för att ge ännu tydligare incitament till arbete och studier än de ger idag. Det gäller såväl män som kvinnor men effekterna är särskilt tydliga när det gäller de bidragssystem som idag ofta nyttjas av utrikesfödda kvinnor.
      Språkfrågan är central för integrationen och en mycket viktig förklaring till det stora sysselsättningsgapet i Sverige. Vi behöver göra en bred satsning på att lyfta språkträningen för breda grupper av utrikes födda utöver den ofta mindre väl fungerande SFI-undervisningen. Hur det ska gå till, behöver utredas ordentligt. Språktest för att kunna bli svensk medborgare måste introduceras.
      Nu måste vi klara att utveckla integrationen med positiva resultat i vårt land. Annars kommer vi att vara mycket illa ute vad gäller tilliten bland oss medborgare i allmänhet och till landets myndigheter och institutioner i synnerhet. Det är graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga.

      Snabbare hantering av arbetstillstånd

      Bristen på kompetens och arbetskraft är alarmerande i många sektorer. Migrationsverket är fortfarande hårt ansträngt till följd av de stora flyktingströmmarna 2015 och det riskerar att få negativa konsekvenser i form av långa handläggningstider när det gäller arbetstillstånd.
      Om Sverige ska klara kompetensförsörjningen är det av yttersta vikt att företag kan rekrytera kompetenta, välutbildade människor från vår omvärld och att dessa vill komma hit. Då får inte flaskhalsen vara att de fastnar i byråkrati i form av oändliga handläggningstider.
      Fredrik Malm, Liberalerna, skriver den 11 augusti i DN debatt att regeringen bör överväga att flytta just handläggningen av arbetstillstånd från migrationsverket till skattemyndigheten. Motiveringen är att skatteverket redan har många av de uppgifter som ligger till grund vid prövning av arbetstillstånd, exempelvis lönenivå. Skattemyndigheten ansvarar också redan för folkbokföring, skattekonton och för tilldelning av samordningsnummer till personer som inte varit folkbokförda i Sverige.
      Detta och även det faktum att skatteverket har väl inarbetade rutiner och vana att kommunicera med företag borde rimligen underlätta och effektivisera handläggningen av arbetstillstånden. Det viktigaste argumentet som Fredrik Malm (L) för fram är ändå att migrationsverket har så stora volymer av asylärenden, att de uppenbart inte klarar att prioritera upp handläggningen av arbetstillstånd i tillräckligt hög grad.
      Det är oerhört viktigt att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Sverige behöver arbetskraft och kompetens. Då måste det vara enkelt, snabbt och smidigt för kompetenta människor att välja att komma till Sverige för att bidra med sin kompetens. Då får inte individer fastna i stel byråkrati, restriktiva tolkningar av lagstiftning vid exempelvis mindre misstag från arbetsgivares sida, eller långa handläggningstider för att vi samtidigt haft en stor tillströmming av asylsökande. Samtidigt ska vi inte kompromissa när det gäller korrekt behandling av asylärenden.
      Fredrik Malm (L) har rätt. Det vore klokt att avlasta migrationsverket arbetstillstånden och skatteverket är logiskt ett gott alternativ. Men det är bråttom. Både för att avlasta ett hårt ansatt migrationsverk men också för att Sverige helt enkelt inte har råd med att missa den kompetens och arbetskraft från andra länder som vi så väl behöver. En välmeriterad läkare eller en person med spetskompetens inom IT lär inte vänta på byråkratins kvarnar. Ju viktigare de är för oss, desto kortare tid lär de acceptera i byråkratins kvarnar innan de väljer bort Sverige som arbetsplats.
      Frågan är om den svaga regering som Sverige nu har med (S) och (Mp) förstår vikten av ovanstående. Frågan är också om regeringen inser att de möjligheter till effektivisering av handläggningen som migrationsverket gett är otillräckliga och att de av näringslivspolitiska skäl nu behöver agera – inte bara konstatera.

      Fejkade nyheter är ett stort problem

      Information. Varför angripa militärt, när man kan destabilisera inifrån? På så vis uttryckte sig en rysk general 2013. Transportstyrelsens haveri visar på många saker, bland annat vilken loj inställning många av oss har till IT-säkerhet.
      Register och system är naturligtvis viktiga att skydda men börjar vi fundera på digitaliseringen och globaliseringens falluckor inser man snart att hoten är fler.
      Både digitalisering och globalisering är fantastiska krafter som har möjlighet att skapa stora värden för väldigt många människor. Vi lever i en globaliserad värld med i princip oändlig potential. Men likt allt annat så kan det missbrukas och när miljarder människor nu är ständigt uppkopplade med internet i fickan så ställs vi inför nya utmaningar.
      Inför valet i Frankrike strömmade en flod av falska nyheter över de franska väljarna. Enligt en studie vid Oxford så var 25 % av alla politiska nyheter som delades på Twitter fejk och inför valet i USA, som Donald Trump vann, delades fler påhittade nyheter än riktiga. I Kenya, som i dagarna har hållit val, har fejknyheterna varit så omfattande så att Facebook och Google tvingats agera.
      Dessa nyheter sprids från såväl pojkrum som främmande länders underrättelsetjänster och syftet är oftast att så tvivel. Kan man få invånarna i ett land att tvivla på sina institutioner, beslutsfattare och tjänstemän så kan det få oöverblickbara konsekvenser. Yttre hot stärker känslan av samhörighet, desinformation urholkar den. Beroende på avsändare och syfte, naturligtvis.
      Tyskland håller snart val. Där har man lagstiftat mot påhittade nyheter där plattformar som inte städar upp kan bötfällas. Det löser nog inte problemet men det skickar i alla fall en tydlig signal. Den typen av desinformation vi sett att bland annat Ryssland sprider angriper demokratins själva grundfundament. I Sverige har vi fortfarande en stor tillit till våra samhällsinstitutioner men skulle någon vilja destabilisera Sverige så är våra institutioner den uppenbara måltavlan.
      Nästa år är det valår i Sverige och den kan komma att bli en av de tuffare valrörelserna på länge. Vi behöver en diskussion kring hur vi hanterar påhittade nyheter. Kommer valrörelsen att handla om misstro så kan man finna en perfekt grogrund för fejkade nyheter.

      Det måste löna sig att arbeta

      1950. Redan då skrev den liberala partiledaren Bertil Ohlin; ”Det måste löna sig att arbeta”. En tidig, trovärdig och tydligt formulerad arbetslinje som kompletterades med att utbildning och sparande alltid måste vara lönsamt för den enskilde. En politik med fokus på att strävsamhet, meritokrati och individens egen kraft skulle vara grunden för ett rättvist samhälle. Den som valde en längre utbildning, den som arbetade fler timmar, den som tog mer ansvar på arbetsplatsen och den som helt enkelt gjorde mer i sitt yrke skulle också få se resultatet i plånboken.
      Det är mot denna bakgrund vi måste se den rödgröna regeringens aviserade skattehöjningar och Allianspartiernas lika tydliga motstånd mot denna politik. För när journalister, debattörer och alla som är mer intresserade av det politiska spelet än av hur politiken påverkar människors liv – så skymmer detta hur denna rödgröna skattepolitik just slår hårt mot principen att arbete måste löna sig.
      Redan i dag har Sverige världens högsta marginalskatt. Den har höjts av nuvarande regeringen som med det avtrappade jobbskatteavdraget infört ytterligare en värnskatt på 3 procent. Att fler och fler, enligt den rödgröna regeringens förslag, ska dessutom börja betala statlig inkomstskatt. Detta gör att högre utbildning lönar sig allt mindre. Inte minst många kvinnor som läst många år på universitetet och sliter inom vården och skolan eller tagit ett arbete med utökat ansvar får se sina extra ansträngningar ätas upp av skatten.
      För när sjuksköterskan blir enhetschef inom äldreomsorgen försvinner mer än hälften av varje löneökning. För när gymnasieläraren tänker på att bli förstelärare med ytterligare ansvar och krav tillika 5 000 kronor mer i månaden, förvandlas marginalskatten till 52 procent. För när en redovisningsekonom går fler universitetskurser i företagsekonomi för att bli controller förloras mer än 52 procent av löneökningen i skatt. För när socialsekreteraren antar uppdraget att bli enhetschef för biståndsbedömarna – med det ansvar, arbete och utsatthet i en redan tyngd yrkesgrupp – blir marginalskatten 52 procent på löneökningen.
      Denna rödgröna politik dämpar strävsamhet, sänker meritokrati och kan få många att känna att det inte lönar sig att utveckla sig och sin kompetens. Det är en dyster känsla för den enskilde, men också en sorglig samhällsutveckling för ett Sverige som måste fortsätta att vara dynamiskt, strävande, framtidsoptimistiskt och öppet; både för att klara den allt tuffare globala konkurrensen, men också för att skapa en bra grund för finansieringen av välfärden. Det senare kräver fler skattebetalare och en dynamisk ekonomi.
      Vi i Liberalerna vill inte bara stoppa regeringens sänkta skiktgräns utan dessutom höja den från cirka 36 000 till 41 000 kronor per månad. Liberalernas förslag skulle innebära att en genomsnittlig specialistsjuksköterska, veterinär, programmerare eller verksamhetschef inom omsorgen helt slipper betala statlig inkomstskatt. Detta är en politik för strävsamhet. Detta är en politik för ett Sverige som premierar flit. Detta är en politik för rättvisa. Arbete måste löna sig.

      Circus politikus i en föränderlig värld

      Vi lever i en föränderlig värld, vilket inte minst återspeglas i inrikespolitiken. Här verkar de tvära kasten i partiernas utspel nu ha övergått till att bli det normala. Frågan är bara om väljarna hinner och kan hänga med i de allt häftigare svängarna. Här följer en provkarta på vad vi fått uppleva under de senaste åren.
      Sommaren 2015 skulle statsminister Löfven inte bygga några murar för att under hösten samma år införa EU:s lägsta gräns för flyktingmottagande och påbörja passkontroller. Augusti 2016 menade samme statsminister att det absolut inte var någon kris i det svenska polisväsendet för att i april 2017 slå fast att vi behöver 10 000 nya poliser.
      I valrörelsen 2014 viftade utbildningsminister Gustav Fridolin ihärdigt med en kolbit vid sina olika framträdanden för att senare i regeringen acceptera en försäljning av Vattenfalls brunkolsgruvor i Tyskland. Detsamma gällde accepten att inte stå i vägen för Förbifart Stockholm och bevarandet av Bromma flygplats.
      Hösten 2011 ställde sig flera ledande miljöpartistiska riksdagsledamöter frågande till varför SÄPO hade fått 100 miljoner extra för att kunna förebygga terrorism, som riktas mot Sverige. Motionsskrivarna, bland dem Maria Ferm och Mehmet Kapan ville att SÄPO skulle prioritera miljöbrott och internationell ekonomisk brottslighet. Detta var ett knappt år efter att en självmordsbombare sprängt sig själv till döds på Bryggargatan i Stockholm. Efter den tragiska terrorattacken på Drottninggatan i april i år kom Gustav Fridolin att framstå som tuffe Gustav med långtgående krav på hårda åtgärder i kampen mot terrorismen.
      Inför valet 2014 slog finansminister Magdalena Andersson fast att inga inkomstskattehöjningar var aktuella men i regeringen vill man nu höja gränsen för statlig skatt. Regeringen åker vidare runt i Sverige och hävdar att hela landet ska leva samtidigt som man vill införa nya skatter som i hög grad kommer att motverka detta.
      Fredrik Reinfeldt betraktade vårt försvar som ett särintresse helt blind och tondöv inför ett alltmer aggressivt Ryssland. Nu återinför vi lyckligtvis värnplikten och satsar mer på att återupprätta en trovärdig försvarsmakt.
      Tidigare hävdade moderatledaren Anna Kinberg Batra att ett närmande till Sverigedemokraterna var otänkbart för att efter några månader kalla till presskonferens och meddela motsatsen.
      För några veckor sedan klargjorde Birgitta Ohlsson i direktsändning i Aktuellt att hon var beredd att utmana Jan Björklund som partiledare för Liberalerna. Det respekterar jag henne för även om jag tycker att det var en sällsynt illa vald tidpunkt 14 månader före valet nästa år. Risken är stor att hon kommer att förlora utmaningen och eftersom hon meddelat att hon i så fall lämnar riksdagspolitiken, tycker jag att det vore mycket tråkigt. Birgitta Ohlsson behövs i Liberalerna och vem tror på allvar att Jan Björklund kommer att vara Liberalernas partiledare valet 2022.
      När verkligheten tar över i den svenska inrikespolitiken, avspeglas det i tvära kast i politiken, något som frestar på tilliten hos medborgarna till politiker i allmänhet och de politiska partierna i synnerhet.
      Vad vi som väljare längtar efter i politiken är mer av en övergång från reaktion till långsiktig proaktion. Partierna måste i framtiden inrikta sig på att kunna förmedla till väljarna långsiktiga mål inom de olika politikområdena och att föra fram trovärdiga bilder och berättelser av det Sverige varje parti vill se. Då kommer också tilliten till såväl politik som politiker att öka.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se