• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • En valrörelse likt ingen annan

      Foto: Pontus Lundahl / TT

      Hör du också till dem som zappat bort partiledardebatterna på tv till förmån för text-tv:s sida 426 om snömängden i norra Värmland? Då är du förmodligen inte ensam.
      Och har du inte gjort det så kan vi upplysa att snömängden nu är noll. Den pågående valrörelsen liknar ingen annan, och att sjunka ner framför en partiledardebatt på tv kan kännas lika stimulerande som att hasa sig ut i skogen för att försöka räkna ut den genomsnittliga diametern på årets blåbär. Betvivla inte att detta gör ont att skriva för en inbiten politiknörd.
      För trots att vi aldrig haft det så bra som nu, så vill många av våra förtroendevalda få oss att tro att nationen – och världen med den – riskerar att störta samman i en enda rykande systemkollaps. Vi hör om romska tiggare, flyktingar och ett böneutrop i Växjö. Det är åldringarnas pannkakssylt mot ensamkommande ungdomar från krigets Afghanistan. Det är skolavslutningar i kyrkan mot religiösa friskolor. Det är vi mot dem. Ja, det är snart pyttipanna mot halalkött.
      Tonläget är högt och debatten polariserande. Den röda tråden är besynnerligt nog trygghet. Är Sverige otryggt? De flesta svenskar, cirka nio av tio, känner sig ganska eller mycket trygga när de vistas ute på dagtid i området där de bor. På kvällar och nätter uppger cirka åtta av tio svenskar att de känner sig ganska eller mycket trygga, enligt en Ipsos-undersökning från februari. Siffrorna betyder inte att man ska förminska de som faktiskt upplever otrygghet men man kan sammantaget konstatera att den här valrörelsens bärande tema inte korresponderar med hur majoriteten av befolkningen upplever sin vardag.
      Media har en betydande del av skulden till detta. Det är förstås enklare och mer effektfullt att måla upp konfliktytor och arrangera tv-debatter kring några enskilda utanförskapsområden eller tre tiggares existensberättigande i Vellinge än att gå på djupet med köerna till ungdomspsykiatrin. Samma Ipsos-undersökning visar också att hela fyra av tio anser att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i media. De som tycker att Sverige är otryggare än vad som framkommer i media, en av fyra, har gemensamt att de inte tar del av nyheter lika regelbundet som andra och lutar åt SD i valbåset.
      Är det då rimligt att den här valrörelsen i stort ska handla om otrygghet i ett av världens tryggaste länder bara för att det finns en stadig minoritet väljare som måste lockas bort från ett främlingsfientligt parti?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      När sensationslystna klickmedier och politiska partier springer i den riktningen så sviker man samtidigt alla de medborgare som kämpar med vardagsproblem som möjligen inte är så mediala men nog så viktiga för dem det berör. Frågor som har en tydlig plats i varje valrörelse. Men måste man inte bemöta ett parti som lever på rädsla och splittring mellan medborgare för att undvika att Sverige blir som Danmark eller i värsta fall Ungern?
      Vill man på allvar utmana SD så kan man till exempel fråga dem om köerna i sjukvården, hur kollektivtrafiken på landsbygden kan förbättras eller hur Sverige ska öka sin export inom EU:s gemensamma marknad. Eller om utbrändhet och den psykiska ohälsan. Jimmie Åkesson har sällan några riktigt bra svar på frågor som inte handlar om att göra livet svårare för de med invandrarbakgrund. Det är dags att detta blir tydligt. Och det är dags att vi får en valrörelse som bygger på mod och tillförsikt.

      Hur mår sjukvården i Sverige?

      Foto: Claudio Bresciani / TT 

      Svensk hälso-och sjukvård står inför en nationell kris. Utvecklingen är tydlig. Vårdköerna växer i Sverige, både inom specialist- och primärvården.
      Men skillnaderna är stora, på vissa håll i landet är köerna långa och på andra ställen förhållandevis korta. I Värmland är andelen patienter som har väntat mer än 90 dagar på förstabesök i den specialiserade vården 14 procent. Längsta köerna har man i Norrbotten och i Västernorrland med 39 procent medan Stockholm har kortast köer med sex procent. Allt enligt uppgifter från Sveriges kommuner och landsting, som publicerats i DN. En gemensam faktor för de här norrlandslänen är att båda har en mycket stor brist på vårdpersonal. ”Det enskilt största problemet för oss är kompetensförsörjning av sjuksköterskor för att kunna hålla tillräckligt många vårdplatser öppna. Vi kan inte operera om vi inte har vårdplatser för eftervård”, svarar region Västernorrland. Landstingen har aldrig varit några föregångare, när det gäller att bedriva en framåtsyftande personalpolitik och att ta hand om sina medarbetare. Lönebildningen är ett stående problem.

      I internationella jämförelser har Sverige en hälso- och sjukvård av mycket hög kvalitet. Läkare, sjuksköterskor och andra medarbetare gör ovärderliga insatser under dygnets alla timmar. En mångfald av vårdgivare ger patienter valfrihet. Det stora problemet är tillgängligheten. Vården måste vara tillgänglig. Det är den absolut inte idag. Långa köer har växt fram under Stefan Löfvens tid som statsminister. Löfven gick till val 2014 med löftet att korta köerna och utvecklingen har blivit den motsatta. Nu när mandatperioden snart är till ända kommer han med en ny målsättning för 2022. Nu lovar sossarna 14 000 fler anställda i vården till 2022 utöver de tiotusentals som går i pension och måste ersättas. Hur realistiskt det är står skrivet i stjärnorna. En uppenbar risk är att effekten av de 14 000 nya tjänsterna dessutom helt äts upp av befolkningsökningen. Med en sannolik tilltagande anhöriginvandring kan Sverige år 2022 haytterligare någon halv miljon fler invånare. Vårdbehoven kan ha ökat utan att skattekraften vuxit i samma takt. Dessutom har vi en åldrande befolkning som i framtiden kommer att efterfråga en mera utbyggd sjukvård. I Värmland till exempel kommer det att behövas 9 000 undersköterskor under de närmaste tjugo åren medan det med nuvarande utbildningstakt då bara kommer att finnas 3 000. Regeringen saknar idag helt och hållet en egen politik för att korta vårdköerna. Det är hög tid att byta regering och införa en ny och uppdaterad kömiljard; något som sossarna var snara att avskaffa när man tillträdde 2014.

      Målsättningen med hälso-och sjukvårdslagen är att vård ska ges på lika villkor till hela befolkningen. Så är definitivt inte fallet idag. Ett slående exempel är cancervården, där förutsättningarna för en god cancervård varierar beroende på var du bor i landet. I en nyligen publicerad studie av Cancerfonden har cancervården dessutom blivit en klassfråga under regeringen Löfvens tid vid makten. Enligt studien är det betydligt lättare för en högutbildad  att komma intill och få en god behandling än för en lågutbildad. Sannolikt beror det på att den högutbildade har lättare att kommunicera med vården och trycka på än den lågutbildade. Alla ska ha rätt till samma vårdkvalitet. Ojämlikheten i sjukvården måste bort. Vi kan inte ha ett system där människor i ett län får bättre sjukvård än i ett annat eller beroende på socioekonomisk bakgrund.

      Våra sjukhus är dessutom minst produktiva i Norden. Vi har signifikant fler läkare än våra grannländer men får ändå inte ut mer för pengarna.”Det är påtagligt ineffektivt” konstaterar Göran Stiernstedt, som är något av en nestor inom svensk sjukvård och ständigt anlitad som utredare. Primärvården är kraftigt underdimensionerad, vilket leder till läkarflykt och stafettläkare. Läkarna skyr vårdcentralerna på grund av dåliga arbetsvillkor medan sjuksköterskorna flyr sjukhusen. Resultatet är en kronisk brist på läkare på vårdcentralerna och en lika kronisk brist på sjuksköterskor på sjukhusen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Det är hög tid att göra något åt systemfelen. Varför inte tänka i termer av sjukvården i vårt grannland Norge? Låt staten ta över ansvaret för sjukhusen som i Norge och gör det attraktivt att arbeta som sjuksköterska på sjukhusen genom en modern lönebildning och goda arbetsvillkor. Låt vidare primärkommunerna ta över ansvaret för primärvården och gör det lika attraktivt att arbeta där genom en dynamisk och framåtsyftande personalpolitik för läkarna. Landstingen har överlevt sig själva och landstinget i Värmland håller på att omstruktureras till den nya Region Värmland. Om det är den nya regionen eller en framtida värmländsk kommunsammanslagning i fyra storkommuner med en kommun i varje väderstreck som ska ansvara för primärvården får framtiden utvisa.

       

      Vänstern borde hylla Eurovisions vinnare

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Nu har årets Eurovision-final avgjorts. Det är ett gigantiskt spektakel som jag är tämligen likgiltig inför. Men det betyder inte att det inte finns betydande politiska observationer att göra i efterdyningarna av tävlingen.
      Bortsett från City Lights, Belgiens bidrag år 2017, så är masshysterin kring Eurovision något jag så långt det är möjligt försöker att undvika. Men i år blev det intressant även för mig nu när all konfetti städats bort från arenan i Portugal.
      Av en nyhetsrapportering värdig en statskupp i ett mellanstort europeiskt land med efterföljande sociala medie-flöde har jag förstått att Israel tog hem årets pokal. Inte långt efter att tävlingen avgjordes kom vänsterns rop på bojkott av Israel samt krav på att Israel ska uteslutas ur tävlingen. Man kan tycka att det finns geografiska skäl för en sådan diskussion men om nu även Australien kan räknas till Europa ter sig eventuella geografiska invändningar överspelade. För en så utpräglad identitetspolitisk rörelse som den samlade svenska vänstern borde årets bidrag från Israel istället hyllas närmast unisont.
      Israel-Palestina-konflikten är mycket komplicerad och jag ska inte låta påskina att jag har svar på frågan om hur man uppnår en varaktig fred i området. Det finns invändningar att göra mot Israels bosättningspolitik och de spillda liv vi i gränsområdet den senaste tiden är naturligtvis sorgligt. Men det ändrar inte det faktum att Israel är Mellanösterns enda fungerande fria demokrati. I huvudkonflikten så saknas en trovärdig motpart då den terrorstämplade organisationen Hamas sedan 2006, efter ett inbördeskrig med Fatah, styrt Gaza-remsan (utan att sedan dess hålla några val). Hamas erkänner inte staten Israel och har uppmärksammats för flera självmordsattentat riktat mot civila i Israel. Organisationens mål är att hela Israels territorium ska bli ett muslimskt område.

      Fatah, å andra sidan, kontrollerar som ovan nämnt inte hela det palestinska territoriet. De plågas av stor korruption och deras militära gren, Al-Aqsa-martyrernas brigader är terroriststämplat av bland andra EU och USA. Under det syriska inbördeskriget har Fatah tagit ställning för president Bashar al-Assad och det styrande Baath-partiet.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Israel tog som bekant hem segern i årets upplaga av Eurovision. Detta med en klart feministisk poplåt framförd av en kvinna som stolt trotsar det annars så vanliga skönhetsidealet. Israel vann även tävlingen för 20 år sedan, då genom transpersonen och artisten Dana International. Detta föranleder ett par frågor riktade till en normkritisk rörelse som den svenska vänstern; i vilket annat land i Mellanöstern hade en transperson som artist kunnat leva och verka fritt? Vilket annat land i Mellanöstern hade låtit en tydligt feministisk poplåt bära dess fana i en internationell musiktävling? Borde inte detta stödjas?

      Samarbete viktigt för vården

      Foto: Sanna Emanuelsson

      Sjukvård är en av de hetaste frågorna inför höstens val och något som berör oss alla. Vården klarar av att hjälpa oss allt mer och förväntningarna på tillgänglighet, säkerhet och kvalitet ställer allt högre krav från oss medborgare.
      Utmaningen är kännbar, inte minst i ett län som Värmland, där avstånden är långa och förutsättningarna för att tillgodose såväl tillgång till läkare och ambulanssjukvård i vissa situationer skiljer sig åt väsentligt. Samtidigt måste behovet mötas oavsett var man bor – i hela Värmland! En svår prioritering som Landstinget i Värmland de senaste åren, utifrån förutsättningarna, lyckats bättre med än många andra län. Exemplet Värmland visar att det verkligen går att arbeta för en jämlik vård i hela länet men också att öka tillgängligheten. Som ett exempel bland många nås de allra flesta värmlänningar faktiskt av en ambulans vid larm inom acceptabel tid, även om många av oss har personlig erfarenhet av att varje minut känns för lång mellan samtal till SOS och hjälpens ankomst.
      Det breda samarbetet i Värmlandssamverkan (L), (C), (M), (KD), (MP), (SIV) är sannolikt en av framgångsfaktorerna till att situationen i Värmland är betydligt gynnsammare än i övriga Vårdsverige. Anmärkningsvärt positivt, inte minst mot bakgrund av att länet för 20 år sedan tvångsförvaltades av staten, eftersom den dåvarande politiska majoriteten (S) och (V) fullständigt misslyckats och kört ekonomin i botten.

      Genom att lyssna på varandras prioriteringar och samarbeta blir lösningarna mer genomtänkta och hållbara än genom att ständigt kritisera för kritiserandets skull. När beslut fattades i landstingsfullmäktige om budget för 2018, så var det med bredast möjliga majoritet. Faktum är att även oppositionen – (S) och (V) – ställde upp bakom den budget som Värmlandssamverkan lade fram, efter att mindre tillägg och synpunkter tagits hänsyn till. Som liberal hoppas jag att samarbetsandan ska fortsätta genomsyra arbetet i landstinget, även under och efter valåret 2018. Visst har vi olika synpunkter ibland och i vissa fall olika vägar mot målet. Men genom att lyssna på varandra, söka samförstånd och fokusera på det som är viktigt kan vi möta de enorma utmaningar som vi har i vården. Ska vi klara utmaningen att ge hela Värmland tillgång till vård i världsklass, då krävs prioriteringar men framförallt utveckling och inte avveckling.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Nu äger inte landstinget alla frågor. Andra viktiga faktorer för fortsatt positiv utveckling i Vårdsverige är fler examinerade sjuksköterskor och läkare. Men ska utmaningarna mötas så måste också arbetsväxling i än högre grad göras, så att rätt kompetens möter rätt situation. Som liberal ser jag möjligheter att avlasta kvalificerad och specialiserad personal inom både skola, vård och omsorg genom att exempelvis återinföra vårdbiträden och assistenter. Det öppnar också en kortare väg mot en arbetsmarknad för dem som idag står utanför densamma och ger dem dessutom möjlighet att bidra till vårt gemensamma välstånd och därmed trygga vår välfärd. Men det ger också karriärmöjligheter och ökad status att jobba med det som är viktigare än något, det vill säga människor!

      Dags för humanitet i politiken

      Foto: AKVELINA SMED / TT

      Vad är viktigast, systemet eller individen? Eller att vinna över SD-väljare till Alliansen? Frågan kom till sin spets i förra veckan när Centerpartiet anslöt sig till den rödgröna regeringens förslag som gör det lättare för unga asylsökande att stanna i Sverige för studier på gymnasienivå.
      Det betyder en ny chans för unga asylsökande, företrädesvis från Afghanistan och som kommit till Sverige som minderåriga men som hunnit bli myndiga efter en utdragen asylprocess eller skrivits upp i ålder med ett penndrag av 25-åriga handläggare på Migrationsverket. Förslaget innebär en ny chans till att utbilda sig och bidra till vårt samhälle, en ny chans att skapa sig ett tryggare liv fjärran det Afghanistan som bara sjunker allt djupare i inre väpnad konflikt.
      Men regeringens förslag är långt ifrån perfekt. Det har sina svagheter vilket Lagrådet också påpekat. Men samtidigt finns det inget annat förslag för riksdagen att ta ställning till. De övriga allianspartierna har suttit på åskådarläktaren. De har gormat och pekat finger åt de politiker som försökt laga efter läge. Egna alliansförslag för att rätta till utdragna handläggningstider, kontroversiella åldersuppskrivningar och bristande rättssäkerhet har inte lagts fram gemensamt. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna framhärdar istället i att man ska lyssna på Lagrådets kritik och jo, för all del – det kan man ju förespråka. Men är det inte märkligt att inget av dessa partier oroar sig särskilt mycket över Lagrådets skarpa kritik mot de tillfälliga lagarna, id-kraven och gränskontrollerna som bryter isär Öresundsregionen? Därom är det alldeles tyst. I jakten på potentiella SD-väljare får M, L och KD prioritera sina strider och att ta de asylsökandes parti med drygt fem månader kvar till valet tycks inte vara en kamp som lockar.
      Jag har jobbat i fyra år i Afghanistan – ofta med en livvakt vid min sida och inte sällan i riskabla miljöer. I oktober besökte jag landet igen för att se hur det går till när Sverige dumpar ungdomar på Kabuls flygplats. Det var ingen vacker syn. Flera utvisade som jag talade med – givetvis obehindrat på svenska – på asylhotellet Spintzar var rädda för att gå ut och samtidigt förtvivlade över att inte ha någon familj eller vänner att vända sig till. Dagen efter mitt besök skadades hotellet lindrigt av en explosion riktad mot en närliggande checkpoint. Tiden som följde funderade jag mycket över hur det här kunde ha varit istället. Om vi haft politiker som tagit ansvar för den havererade asylprocessen och som vågat möta utmaningen i en anda av att det här löser vi på ett sätt som blir bra för dem, och för Sverige. För nog behöver vi, inte minst här i Värmland, dessa driftiga ungdomar inom till exempel vården och industrin.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Varför är det då rätt att rösta ja till regeringens och Centerpartiets förslag? Många av dessa unga hade skäl för uppehållstillstånd när de kom som minderåriga till Sverige. Men Migrationsverket överhopades av ärenden och hann inte med. Frågan är om långa handläggningstider ska vara skälet till att man inte får asyl och tvingas lämna landet? Ska en enskild individ betala priset för att staten inte gör sitt jobb i tid? Alltsammans kokar till sist ner i vilket slags land vi vill att Sverige ska vara. Det här kan bli vår tids Baltutlämning men det kan också bli en milstolpe för när riksdagen fattade ett modigt och moraliskt riktigt beslut för att försöka gottgöra allt som gjorts fel de senaste tre åren.

      (S) utrikespolitik i praktiken

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Den rödgröna regeringen säger sig utöva en feministisk utrikespolitik med den feministiska utrikesministern Margot Wallström i spetsen. Det är gott och väl och mycket lovvärt.
      Vad den feministiska utrikespolitiken innebär i praktiken är dock till stora delar höljt i dunkel om inte viss vägledning kan hämtas utifrån ett antal famösa ställningstaganden och uttalanden av utrikesministern. Tidigt i sin karriär som utrikesminister lyckades Margot Wallström reta upp Saudiarabien med ett antal mindre välbetänkta uttalanden. Något som föranledde vår ärade monark kung Carl-Gustaf att behöva uppsöka ort och ställe för att medla och gjuta olja på vågorna.
      Wallström var också tidigt ute med att erkänna Palestina som egen stat; något som förutom Sverige endast ett fåtal företrädesvis mindre länder också gjort. Det åstadkom en djupfrysning av relationerna med staten Israel. Huruvida ett erkännande av staten Palestina i aktiv grad kan bidra till en bestående fred i Mellanöstern är skrivet i stjärnorna.
      Förvirringen med Wallströms uttalanden vid Folk och försvars konferens i Sälen i januari i år gjorde med all önskvärd tydlighet klart sprickan mellan utrikesministern och försvarsminister Peter Hultqvist. Man får det bestämda intrycket av att Wallström har en egen agenda. Frågan är bara om den är sanktionerad av vår otydlige statsminister.
      Miljöpartiet och delar av socialdemokratin med Margot Wallström i spetsen vill att Sverige ska skriva under FN-deklarationen om förbud mot kärnvapen. Under utrikesdebatten i riksdagen härförleden ifrågasatte Wallström Nato gång på gång. Hon undrade retoriskt hur det står till med Nato med tanke på vem som är dess överbefälhavare – alltså USA – och ”verkligen bestämmer i Nato”. Det är fullkomligt häpnadsväckande uttalanden av en svensk utrikesminister. Alldeles oavsett om vi väljer att gå med i Nato eller inte har Sverige som land ett stort intresse av att Nato finns och förblir starkt. Sveriges säkerhet är avhängigt Nato. När vi talar om att bygga säkerhet tillsammans med andra är det i praktiken Nato som åsyftas. Det är därför som Sverige har undertecknat ett värdlandsavtal med Nato för att underlätta att ta emot hjälp i en konfliktsituation. Sverige är redan inbäddat i Natos säkerhetsarkitektur.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Den rödgröna regeringen arbetade hårt för att få en plats i FN:s säkerhetsråd. Ett av de bärande motiven var att verka för att åstadkomma en större öppenhet och transparens i FN-organisationen. Nu har det blivit full cirkus om den rapport om utvärderingen av Sveriges kampanj för att komma in i FN:s säkerhetsråd, som rapportförfattaren ambassadör Anders Liden personligen lämnade på UD. Plötsligt var rapporten ”försvunnen” men nu har den återuppstått för att kunna visas för utrikesutskottets ledamöter. Så var det med den transparensen. Därför känns det mera angeläget än någonsin att låta sosseikonen Wallström flytta ur Arvfurstens palats och styra kosan hem till Hammarö för gott.

      Vi kan bättre än så här

      Foto: Jonas Ekströmer / TT

      Man kan lugnt påstå att informationssamhällets guldålder är här då snart sagt alla svenska medborgares mobiltelefoner rymmer hela mänsklighetens samlade kunskap. Men trots detta är det ofta känslan av enfald som dröjer sig kvar.
      Sensationsjournalistik och arga digitala lynchmobbar trängs på internet tillsammans med kattbilder och brunbrända ben. Kändistyckonomer och middagsbilder som varvas med populistiska utspel från både höger och vänster lämnar mittfåran försvinnande smal och i politiken går det svindlande fort; från i princip öppna gränser till just de murar vi blev lovade aldrig skulle byggas strax därefter. Istället för att verkligen förkovra sig i en närmast outsinlig källa av kunskap konsumerar vi likt missbrukare slagkraftiga rubriker i en rasande fart. Istället för att filosofera över livets umbäranden och skeenden förlitar vi oss på att Facebook ska berätta för oss vad vi ska tycka idag där källkritik endast praktiseras den 1 april.

      Det kanske mest brutala exemplet på när det går för fort är Benny Fredrikssons, tidigare chef för Kulturhuset i Stockholm, självmord. Han beskrevs av anonyma källor som en despot som utövade ett veritabelt terrorvälde över de anställda. En av de värre anklagelserna var att han ska ha tvingat en anställd kvinna till abort. Aftonbladets kultursida gick i bräschen för det drev som tvingade bort honom från sin tjänst. Att flera av anklagelserna som riktades mot honom senare visade sig vara felaktiga och att sociala medier sedan svämmade över av hyllningar, såväl för hans kulturella gärning som hans karaktär, visar att det, som i de allra flesta fall, fanns en mer nyanserad bild av honom. Men i debattklimatet som rådde under hösten fanns inte utrymme för nyanser och för det betalade Benny Fredriksson det högsta priset.

      Nu senast översköljdes vi av människor iklädda knytblus. Denna manifestation handlar om att stötta Svenska Akademiens nu avgångna ständiga sekreterare Sara Danius. Utan att ta ställning i sak förundras jag över hur snabbt genusanalysen ”man ofredar kvinnor, två kvinnor får ta fallet” blir till odiskutabel sanning. För vem av oss vet egentligen vad som sagts och gjorts bakom Börshusets stängda dörrar? Hur kan vi kollektivt vara så säkra på att Sara Danius var den ledare som hade förmåga att samla ihop spillrorna av Akademien igen och lotsa den igenom krisen?

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Något olustigt kommer över mig när snart sagt samtliga statsråd så tydligt tar ställning för en sida när det är helt uppenbart att ingen egentligen vet vad som har hänt. Som republikan smärtar det att tvingas konstatera att den enda som tycks ha hållit huvudet kallt i allt detta är Kungen.
      Någonstans är jag trots allt optimistisk. Vi kan så mycket bättre än så här. Men ansvaret, när vi nu snart ger oss in i en valrörelse, vilar tungt på politikerna. Mina råd inför alla debatter som snart kommer att hållas i såväl TV-studior som på torg: håll huvudet kallt, missförstå inte din motståndare medvetet, visa respekt och utgå ifrån att din politiska motståndare vill landet väl men har en annan analys. Var sakliga, så kommer väljarna att belöna er.

      Rädsla hotar demokratin

      Foto: Friso Gensch/dpa via AP

      Att benämna attentat som ”terrordåd” är problematiskt och bör göras med försiktighet. Terrorism är per definition att skapa fruktan genom våld och att göra det i ett politiskt syfte.
      Mönstret är oftast detsamma. För det första att skapa rädsla och oro. För det andra vill de skapa misstro mot förmågan hos regeringar och regimer att upprätthålla rättsstaten och ge skydd åt medborgarna, vilket i sin tur leder till att regimer överreagerar. Den otrygghet som skapas leder till polarisering och rop på starka ledare, samtidigt som det underminerar demokratins grundvalar. Att överreagera så, det är att spela terrorismen i händerna och ge terrorister precis den makt som de vill ha för att uppnå sina syften.
      Mitt på dagen, mitt i huvudstaden rammades människor för ett drygt år sedan till döds av en lastbil. Ett fruktansvärt attentat, ett attentat utfört av en enskild person och där ingen organisation tagit på sig dådet. Det är också i sammanhanget viktigt att inse att även när organisationer som till exempel IS tar på sig skulden för attentat, är det långt ifrån säkert att så är fallet. Det är ett sätt att låta terrororganisationer göra sig större än vad de är. Under eftermiddagen den 7 april 2018 rapporterades så om ännu ett attentat, precis ett år efter händelserna på Drottninggatan. Den här gången i den tyska staden Münster. Återigen ett fordon som använts som vapen och än en gång dödade och skadade människor. Om det ännu en gång är en ensam gärningsman, det är inget som är känt i skrivande stund.
      Vi bör vara eftertänksamma och vaksamma mot opinionsbildare som nu skanderar att ”vi har varit naiva”, ropar på mer kontroll, fler begräsningar, mer övervakning och så vidare. Det är ett farligt förhållningssätt. Ett förhållningsätt som spelar just terrorn i händerna. Denna överreaktion, till följd av rädsla är precis det som terrorism vill åstadkomma; Att vi som vill ha ett öppet och demokratiskt samhälle blir så rädda att vi skräms till den grad att vi upplever varje attentat och våldshandling som organiserad terrorism. Även i de fall där det är enskilda människors vanvett som är orsaken. Då om någonsin sätter vi ett farligt vapen i händerna på terrorismen – vår egen rädsla, våra fördomar samt ropen på ökad kontroll och starka ledare.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Låt inte skräck och rädsla för terror börja styra våra liv. Sälj inte ut demokrati, öppenhet, integritet och frihet i jakten på att kunna kontrollera det okontrollerbara. Terrorism kommer aldrig att kunna stävjas med ökad kontroll, militärmakt och vapen. Kom så här tre decennier senare ihåg vad som fick en odemokratisk supermakt i öst med satellitstater och kärnvapenmakt, stark nog att förstöra jorden flera gånger om, att falla i sönder på några få år. Det var inte terrorbalans eller upprustning. Det var i stället i hög grad att folk gick ut på gator och torg och övervann sin rädsla. Frihet, öppenhet och demokrati kan övervinna alla kanoner i världen; men då måste vi tro på demokrati, frihet och rättsstat och vi måste med bibehållet omdöme övervinna vår rädsla.

      Vad har polisen lärt sig?

      Foto: Mikael Lindblom/NWT

      Det var sommarlovets sista dag och året var 1998. Från den dagen skulle inget bli som förr i Arvika. Femårige Kevin hittas död vid Kyrkviken och den pastorala idyllen förvandlas till en plats som surrar av spekulationer och rädsla.
      Jag var nitton år den här sommaren och började inom kort som lärarvikarie i trakten för att tjäna några extra sekiner innan militärtjänstgöringen. Utbrända lärare var mitt levebröd och gästspelen som lärarvikarie gav mig en unik inblick i lärarrummens skvaller och till det gungfly av oro som en del elever uttryckte efter händelsen. Hur förklarar man för barn, att barn under vissa omständigheter kan döda andra barn? Räkna inte med att en 19-årig lärarvikarie finner de rätta orden.
      Så småningom lade sig den värsta uppståndelsen men inget blev som förr hemma i Arvika. Var det famösa bostadsområdet Dottevik verkligen i sådant socialt förfall att ungarna slår ihjäl varandra? Ett sår hade rivits upp och funderingarna gnagde hos många.
      Tjugo år senare vet vi att det inte var bröderna Robin och Christian som bragde Kevin om livet. De är med kraft avförda från utredningen tack vare teamet runt journalisten Dan Josefsson som genom ett nitiskt detektivarbete hittade ett borttappat alibi, aldrig visade förhör och avslöjade en gammal polisiär sanning som falsk. Det är inte ens säkert att det var ett mord, konstaterar åklagare Niclas Wargren.
      Efterspelet väcker en rad frågor om värmlandspolisens förmåga att lösa fall utifrån hederligt klassiskt polisarbete där enskilda inte offras för snabba, godtagbara resultat som sedan kan kvitteras in mot hyllningsartiklar och befordringar. För låt oss stanna kvar lite vid 1990-talet. Det finns ytterligare ett fall som i likhet med Kevinfallet nystades upp men inte genom polisär självrannsakan utan tack vare en journalistisk granskning som blottade en omfattande rättsröta.
      Många minns säkert fallet med Karlstadsbon Osmo Vallo som efter ett våldsamt polisingripande avled den 30 maj 1995. Hans död kantades av så många märkliga omständigheter att det inte kan liknas vid annat än ett högst välregisserat försök till mörkläggning mellan berörda parter. Undermålig obduktion, vittnen som inte förhördes och en åklagare som slarvade runt från dag ett. Först tre år senare kunde den sjunde och åttonde rättsmedicinaren presentera en dödsorsak som visade att Vallo kan ha dött av polisingripandet. De två poliserna som brottade ner Vallo dömdes till dagsböter för vållande av kroppsskada genom polishundens bett. Några andra repressalier utdelades inte i den vidare kretsen vilket tycks vara gängse praxis när svenska tjänstemän bryter mot de föreskrifter de har betalt att följa.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Osmo Vallo-Fallet och Kevinutredningen är två unika fall men står de ensamma som exceptionella exempel på Värmlandspolisens rättsövergrepp under 1990-talet? Finns det fler märkliga utredningar från denna tid som behöver gås igenom och – lika angeläget – kan vi lita på att generationsskiftet inom myndigheten medfört kompetenshöjning och öppenhet kring Polisens arbete? Det finns ingen anledning att vara överdrivet alarmistisk men inte heller att vara klädsamt överslätande om att tiden skulle ha vädrat ut polismyndigheten på dess självgodhet, inkompetens eller vad det nu kan vara som gör den här typen av massiva rättsskandaler möjliga. En klen tröst måhända, men en sylvass journalistik är nödvändig när frågetecknen hopar sig.

      Ensam är inte stark

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      I bilden av den lyckade nutidsmänniskan ingår ett stort socialt umgänge. Idag toppar Sverige den internationella statistiken över singelhushåll.
      Fyra av tio hushåll består av bara en vuxen. Av personer som är 60 år eller äldre bor drygt två av tre ensamma. Malin Hansson har i en intressant artikel i DN analyserat begreppet ensamhet. Hon menar bland annat att en teori är att kvinnornas frigörelse med möjlighet att arbeta, få en egen inkomst och råd att skiljas, kan ha haft betydelse. Till saken hör också en övertro att äldre människor vill bo kvar hemma även när man är i behov av tillsyn och omsorg. Också urbaniseringen och välfärdssystemet skapar en trygghet och uppmuntrar individualism. Trots bostadsbrist har Stockholms län närmare en miljon hushåll. Hela 380 000 av dessa, närmare 40 procent, är ensamhushåll. I Stockholm bor drygt 2,3 miljoner invånare. De 380 000 som bor ensamma utgör 17 procent av dessa. Det innebär att nästan var femte stockholmare bor ensam. Ensamhushåll är idag Sveriges vanligaste boendeform. Också personer som bor i ensamhushåll kan ingå i en kärleksrelation men någon sådan statistik existerar inte. Men vad innebär ensamhet? Forskaren Peter Strang vid Karolinska Institutet har forskat på de psykologiska effekterna. Man måste skilja mellan ensamhet och självvald avskildhet. Vi lever i en stressig värld där egentid är viktigt och en positiv sak men ensamhet är inte positivt. Du kan vara gift eller omringad av vänner och familj men ändå känna dig ensam, på samma sätt som du kan bo i singelhushåll men ha många nätverk. Det är den sociala ensamheten som är den farliga, säger Peter Strang, som skrivit den populärvetenskapliga boken ”Att höra till. Om ensamhet och gemenskap”.
      Flera studier visar att ofrivillig ensamhet och social isolering är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och till och med en större riskfaktor än fetma eller fysisk inaktivitet. Det är till och med så att ensamhet ökar risken för hjärt- och lungsjukdom på ett sätt som motsvarar 15 cigaretter per dag, säger Peter Strang. En studie från 2017 visar att hög social isolering leder till en nästan 50 procent högre sannolikhet att dö i förtid. Ensamheten hör ihop med kroppens varningssystem menar Peter Strang. Vid ensamhet tror kroppen att vi är i fara och det är påfrestande för hjärta och kärl.
      Hur kan man då bryta sin ensamhet? Psykologen Liria Ortiz hänvisar gärna till socialpsykologen John T Cacioppos handlingsplan EASE för hur man kan göra sig kvitt sin ensamhet.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      E står för ”Extend yourself”. Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor.
      A står för ”Actionplan”. Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök till dem, exempelvis en kör eller en förening.
      S står för ”Selection”. Välj vilka du vill bli vän med och investera i det fåtalet personer.
      E står för ”Expect the best”. Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.
      Och sist men inte minst: Tyck om dig själv. Då är det lättare att lära känna dig själv och också tycka om andra människor.
      Ensam är inte stark.

      Kappvändningar i valrörel(s)en

      Foto: Christine Olsson/TT

      Det är tydligen valår i år. Jag läser nyheter, intervjuer och uttalanden och kommer på mig själv med att fundera kring hur kort minnet egentligen är.
      De socialdemokratiska valstrategerna tycks ha tagit sig an en stor uppgift; att skriva om historien, kryddad med en rejäl dos vänsterpopulism. Det bådar naturligtvis illa för alla som hoppas på en saklig valrörelse.
      Under Stefan Löfvens möte med Donald Trump hävdade statsministern att han ärvt en ohållbar migrationspolitik av Alliansen och att han sedan jobbat hårt för att få landet på rätt kurs. Hur många minns statsministerns skoningslösa attacker mot dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) när denne påtalade att vi behövde en diskussion om volymer med innebörden att Sverige inte klarar av att hantera en obegränsad invandring? Kommer ni ihåg kritiken från Löfven efter Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan? Då fördömde S-ledaren Reinfeldt i hårda ordalag för att han ställde grupp mot grupp. För inte så länge sedan stod statsministern på medborgarplatsen i Stockholm och deklarerade att ”mitt Europa bygger inga murar”. Kort därefter, i stor brådska, lades hela migrationspolitiken dramatiskt om.

      Jag har ett högt förtroende för väljarna och de socialdemokratiska valstrategerna spelar ett högt spel som jag har svårt att tro att de kommer att lyckas med. Vi minns, och jag tror att väljarna kommer att straffa S hårt. Det som oroar mig mest just nu är dock Magdalena Anderssons (S) populistiska utspel. Jag tillhör dem som i grunden uppskattar Magdalena Andersson; hon är en meriterad ekonom, erfaren, mycket kompetent, och väl skolad politiker som kan uttrycka sig både rakt och, med pedagogisk finess, begripligt. Hon förstår ekonomi och ingav vid sitt utnämnande till ekonomiskpolitisk talesperson ett stort förtroende. Hon berömde Alliansens krishantering under finanskrisen och tillsammans med Stefan Löfven inleddes en charmoffensiv riktad mot landets företagare.
      Nu har finansministern tydligt visat att ekonomisk skolning inte hindrat henne från att reducera sig själv till en vänsterpopulist. Hennes retorik är svart-vit, med udden riktad mot landets företagare. När hon talar om marginalskatten lyfter hon gärna fram att de som tjänar mest kan betala mer, att i princip samtliga ekonomer hävdar motsatsen bryr hon sig inte om. Hon talar om skatter i förenklade termer av finansiering trots att alla skatter för med sig spridningseffekter. Finansministern för också vad som bäst kan beskrivas som en kamp mot företagarkollektivet. När hon efter hot om misstroendeförklaring drog tillbaka förslaget om höjd 3:12-skatt kontrade hon med höjd skatt investeringssparkonton.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Det kappvändande, de enkla svart-vita förklaringarna på komplexa problem, den populism och historierevisionism vi nu ser i valrörelsens upptakt är på alla sätt oroande. Jag tror att väljarna ser igenom detta men priset är högt; ökat politikerförakt och en ökad misstro mot de etablerade partierna leder sällan till något konstruktivt och bra.

      Frihandeln – en viktig förutsättning för välstånd

      TT/AP Photo/Susan Walsh

      USA aviserar protektionistisk politik. Med Trump i spetsen ropar man nu på ”skydd för den egna produktionen” och ställer upp handelshinder.
      Det är en dyrköpt medicin med svåra biverkningar. Och den har ett pris som hela världen får vara med och betala, i värsta fall genom ett långdraget handelskrig. Ett spel där alla i förlängningen riskerar att förlora.
      Frihandel är en grundbult för vårt välstånd, få saker är världens nationalekonomer överens om i lika hög grad som just det. Industrialismens utveckling och den fantastiska välståndsökning vi sett i världen under det senaste århundradet är i hög grad en följd av de öppna gränserna och den fria handeln. Ska man göra ”det man är bäst på” och göra det i så hög grad som möjligt, då förutsätter det fri handel och öppna gränser.

      Sverige är i sig ett tydligt exempel på att frihandel skapar välstånd. Redan under 1800-talet fördröjde konservativa och bakåtsträvande politiker den industriella revolutionens intåg i vårt land. Det gjorde oss till ett av Europas fattigaste länder i mitten av samma århundrade. De revolutionerande förändringarna under 1800-talets andra hälft ändrade på den saken. Ett avskaffat skråväsende, ökad handel och en modern bolagslagstiftning med ansvarsfrihet för eget kapital var viktiga anledningar till att Sverige på hundra år kunde gå från ett av världens fattigaste länder till ett av världens rikaste länder. Detta trots bromsklossar som exempelvis konkurrenskraftshämmande avsevärda skatteökningar och i det närmaste rent småföretagarfientlig politik under 1950- och 1960-talet. En politik förd av (S) som ju på den tiden åtnöjt stort stöd i väljarkåren. Socialdemokraterna ger som bekant alltjämt ofta utryck för den marxistiska och självklart felaktiga inställningen om en konstant konflikt mellan produktionsfaktorerna arbete och kapital. Att de stora industrierna ändå var beroende av export och handel, det begrep man dock lyckligtvis.

      Fundera en stund på vilka varor runt omkring dig som är svenska? Förmodligen upptäcker du att det är mycket få. Av vår varuproduktion i Sverige exporteras det mesta och det mesta vi konsumerar – det importerar vi. Och det är bra. Länder som handlar med varandra blir, i positiv bemärkelse, ömsesidigt beroende av varandra. Det gör det olönsamt att bråka med varandra och det knyter ihop människor, kulturer och ekonomier. Välstånd föder välstånd och välstånd är grogrund för fred! Så låt oss göra allt vi kan för att bekämpa handelshinder.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Låt inte Donald Trump lyckas provocera fram ett handelskrig. Låt Europa bli ett exempel på hur gränshinder rivs och hur större marknader och öppna gränser fortsätter att vara den förutsättning för välstånd som historien visat oss. EU och Europa har aldrig tidigare mått så väl som nu. Men ännu fler steg kan tas i riktning från tullunion och mot frihandelsområde. Isolera inte länder, knyt oss närmare i fred och frihet och för fred och frihet!

      Vem bestämmer i vårt gemensamma vardagsrum?

      Skutberget. Foto: Fredrik Karlsson/NWT.

      Vem äger staden och makten över dess framtid? De som bor där, kanske någon skulle svara. Och de folkvalda kommunpolitikerna, säger en annan. Sanningen är väl att det hela ligger lite emellan.
      Det råder i alla fall ingen tvekan om att det finns gott om åsikter kring hur det gemensamma stadsutrymmet som hus, gator och grönområden – platser där våra liv till stor del utspelas – ska utformas. Avvägningarna är ofta svåra. En del invånares önskan om att bevara skogsdungar och gamla hus ställs mot näringslivet och kommunpolitikers förhoppning om så kallad kommersiell utveckling som en förutsättning för stadens långsiktiga överlevnad.
      Den pågående debatten om Skutbergets framtid är just en sådan fråga. Ska Skutberget få fortsätta vara ett friluftsområde eller exploateras för en finsk Muminpark? Och när alla intressen vägs mot varandra, vem har slutligen företräde till vårt gemensamma vardagsrum?
      Den brutala exploateringen av våra städer under 1950- och 1960-talen påminner oss om vikten av att tänka till innan man sätter grävskopan i marken. Efterkrigstidens exploateringsvåg raserade en del av Sveriges historia och lämnade oss själlösa betonglådor längs anrika paradgator. I samhällenas utkant finns ofta illa underhållna miljonprogramsgetton.
      I Värmland tycks kommunpolitikerna dock leva kvar i 1900-talet. Byggherrar och riskkapitalister med dess svans av modernistiska modulhusarkitekter har mycket att säga till om när det gäller nya detaljplaner. Det förekommer även att kommuner köper in gamla fastigheter och låter dem förfalla så att husen lättare beviljas rivningstillstånd. Hörsamheten mot kommersiella aktörer tycks ofta större än mot svagt organiserade medborgare som vill värna grönområden och gamla stadskvarter. Som exempel kan nämnas det sanslöst fula men lönsamma shoppingklustret som utarmat Charlottenbergs gamla centralort. I pittoreska Arvika blir varje husrivning en kamp mellan invånare och kommunledning och i Karlstad står nu Skutbergets framtid i vågskålen. Det är nästintill obegripligt hur vackra Värmland fortfarande kan leva kvar i efterkrigstidens syn på stadsplanering. För några av kommunerna har det tyvärr gått mer än illa med stadsutvecklingen. Som när melankoliska Munkfors utsågs till en av Sveriges fulaste städer för ett par år sedan – man undrar om juryn ens hade besökt Årjäng?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Men vad är då framtidens stad? En del menar att framtidens stad är plats som låter besökaren veta dess historia, framväxt och långsamma vandring in i vår tid. I denna stad ryms gamla hus med nya och ger ett rumsligt sammanhang som skapar mötesplatser. Allt det som hör livet till – arbete, shopping och caféer – får gärna ligga inom gång- eller cykelavstånd. Butiker på markplan, lägenheter högre upp. De senaste årens värdeutveckling på sekelskiftslägenheter jämfört med moderna betong- och glashus ger en tydlig indikation om att pendeln svängt och att är hög tid för kommersiella fastighetsaktörer att börja rusta istället för att riva.
      I denna stad behöver en närliggande nöjespark som Muminvärlden inte vara fel. Men frågan är om den verkligen måste ligga i ett strandskyddat naturområde?

      Vad är kunskaper och fakta egentligen värda i dag?

      Foto: Vilhelm Stokstad / TT

      Efter Donald Trumps installation som USA:s 45:e president hävdade Trump själv att det var den största publiken vid en presidentinstallation någonsin.
      När etablerade medier som New York Times rapporterade att publiken var betydligt större när Barack Obama installerades 2009, framträdde Trumps talesperson Kellyanne Conway på TV och gjorde ett uttalande enligt följande: ”Det som presenterats av Vita Huset är bara alternativa fakta.”

      Det har kommit att kallas faktaresistens, oviljan att ta till sig fakta. Ett annat häpnadsväckande uttalande av Trumpadministrationen är som följer: ”Det finns tyvärr inte några fakta längre”. Det var en reaktion på Trumps påstående att flera miljoner människor röstade olagligt i presidentvalet. Under presidentkampanjen var enligt Politifact 70 procent av Trumps påståenden falska, fyra procent helt sanna och elva procent mestadels sanna. Washington Post har räknat Trumps vilseledande eller falska påståenden och i maj var det 586 stycken. Det är helt obegripligt. USA:s osannolike president är den yttersta representanten för en tidsålder där ledande makthavare kan ljuga i en hittills okänd omfattning – och det utan konsekvenser. Det är farligt när begrepp som sanning och lögn förlorar sin innebörd. Då förlorar också världen sin fakticitet. Vad gäller Trump har 27 av USA:s främsta praktiserande amerikanska psykiatriker och forskare i psykiatri slagit fast följande: ”Det krävs ingen psykiatriker för att kunna notera att presidenten inte fungerar mentalt optimalt.”

      Utöver alternativa fakta och ”fake news” kan i propagandan inrymmas en skala allt från förskönande omskrivningar till medvetna lögner. Ett lysande exempel på det senare är de trollfabriker som dväljs i Ryssland. Facebook har medgett att en trollfabrik i Sankt Petersburg har öppnat 470 ryska konton och köpt över 3 000 reklamannonser. Det är inte alls märkligt att vi i vårt land hyser en hälsosam misstro till den nye tsaren i Kreml och hans politik. Det ska bli mycket intressant att se vilken form av påverkan som kan komma därifrån i den svenska valrörelsen i år.
      Vi kan kallt konstatera att en ny kommunikationskultur kommit att utvecklas med fabricerade nyheter och påståenden i sociala medier som Google, Facebook och Twitter.
      I denna nya sköna värld är kritiskt tänkande av utomordentligt stor vikt. Årtionden av hjärnforskning menar en sakkunnig på området visar att kritiskt tänkande inte går att lära ut och att förmågor förutsätter faktakunskaper. Allt kritiskt tänkande kräver kunskap. Thomas Nygren, docent i historia, har specialiserat sig på källkritik i digitala medier och han betonar att all källkritik kräver en sorts allmänorientering.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Att återupprätta kunskapsskolan är därför viktigare än någonsin. Att läsa böcker har idag fått ordentlig konkurrens av sociala medier. Man kan lugnt säga att bokens ställning bland främst unga människor på sikt kommer att vara hotad. Författaren Zadie Smith talar i Vi Läsers februarinummer om hur sociala medier krymper utrymmet för litteratur:”Jag hör författarkollegor säga: Jag hinner inte läsa längre, jag är ju på Twitter.”
      Twitter, Facebook, Instagram, Spotify, Netflix, HBO etcetera lägger beslag av mycket av vår dagliga tid. Bokens position är med andra ord grovt konkurrensutsatt. Låt oss slå fast en gång för alla att kritiskt tänkande förutsätter en kunskapsbas att utgå ifrån. Den 13 mars är det Källkritikens dag. I dagens informationssamhälle där vi överöses av allehanda uppgifter från olika håll känns den dagen mer angelägen än någonsin.

      LO:s jakt på ingångslönerna skapar klyftorna

      LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
      Foto: Alexander Larsson Vierth / TT

      LO, med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen, har sedan snart två decennier producerat en rapport om hur den ekonomiska ojämlikheten i Sverige utvecklas. Nytt för i år är att LO dessutom kommer med skarpa förslag till lagar och regler för att minska löneökningarna i näringslivstoppen med syftet att minska klyftorna.
      Ja, livet är orättvist. Det är hemskt orättvist att vissa människor lever i länder med korrupta regeringar och planekonomiskt vanstyre där man tvingas anpassa sig till rättslöshet och förtryck medan andra växer upp i fria, liberala demokratier. Det är bedrövligt att en del människor lever i länder där åsikter registreras, homosexuella handlingar straffas med piskning och kvinnor tvingas klä sig på ett visst sätt när andra lever i samhällen med decennier av kapitalistiskt välståndsbyggande med efterföljande hög levnadsstandard där man får tycka vad man vill och älska den man älskar.
      Syftet med LO:s utspel tidigt i ett valår är naturligtvis att skapa en diskussion om löneskillnader där man hoppas kunna skjuta debatten vänsterut. LO är hårt pressat med sjunkande medlemsantal och bland de som är kvar så är S, partiet de sitter ihop med och även skickar väldigt mycket pengar till, inte ens största parti.

      Ett aktiebolag startas av en entreprenör, den dagliga verksamheten sköts av en vd som i sin tur tillsätts av en styrelse som utses av företagets ägare. Det är privata verksamheter som i grunden bygger på att någon har tagit en risk. Att LO skulle få sätta löner i privata eller börsnoterade företag vore ett enormt ingrepp i äganderätten. Det är givetvis de som äger företaget som sätter lönerna, ingen annan.

      LO har dock rätt i att det finns problematiska klyftor i samhället. Dessvärre är de själva i stor utsträckning skyldiga till dem. För de stora klyftorna i Sverige hittar vi inte bland de som arbetar. De flesta har fått det betydligt bättre de senaste decennierna och de som sparar i fonder har oftast dessutom åtnjutit stora kapitalvinster då börserna utvecklats fantastiskt, vilket i sin tur beror på att företagen har visat fin tillväxt och ökat sina vinster. Den stora klyftan hittar vi hos de som inte har jobb. De flesta i denna grupp har ingen eller låg utbildning och har man dessutom bristfälliga språkkunskaper så blir det ännu svårare.

      Genom att driva upp ingångslönerna och på så sätt ge oss en av västvärldens mest sammanpressade lönespridning och benhårt motsätta sig alla förslag på lägre ingångslöner för att företag ska kunna anställa personer med lägre kompetens, de enkla jobben, så har de byggt en tröskel så hög att den blir nästintill oöverkomlig. Gällande arbetsrätt gör det dessutom enormt riskabelt för ett mindre företag att anställa. Det är ju inte så att LO inte förstår att ett företag inte kan betala samma lön om det finns stora kompetensskillnader – vi har ju subventionerade anställningsformer men problemet med

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      dessa är att någon annan (läs: vi skattebetalare) betalar mellanskillnaden. Samtidigt har de en nästintill myndighetsliknande funktion hos Migrationsverket där de har möjlighet att avgöra vilka som ska få arbetstillstånd och vilka som ska skickas hem. Hur bedrövligt detta fungerar i praktiken finns det alltför gott om exempel på.
      Så Karl-Petter Thorwaldssons utspel med efterföljande presskonferens kan i bästa fall beskrivas som cynisk. Men hur detta kan tillåtas pågå är egentligen mest obegripligt.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se