Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Behöver mer av liberal politik

      En ny politisk karta med nya styrkeförhållanden verkar växa fram. Moderaterna noterar sitt lägsta stöd i opinionsmätningar sedan Bo Lundgrens dagar, Centern ökar i motsvarande grad och SD är nu enligt samma opinionsmätningar kusligt nog Sveriges näst största parti.
      Socialdemokraterna forsätter i det läget att gruffa över att alliansen vill konservera blockpolitiken, en blockpolitik som de själva drev fram i en tid när (S) var tillräckligt stort för att kunna regera enbart med passivt stöd av kommunisterna och mot bakgrund av att det i tidigare århundrade inte fanns en samlad opposition som i realiteten kunde utmana dem om regeringsmakten.
      Just det där med passivt stöd verkar vara vad Socialdemokrater menar när de säger ”bryta blockpolitiken”. De tar numera varje chans att föra fram hur viktig en samling i politikens mitt är. Intressant, om det inte vore just tomma ord och att (S) verkar drömma om samma passiva stöd som de kunnat åtnjuta från vänsterkanten. Eller är det till och med så illa att det bara är ett retoriskt spel i syfte att åstadkomma mer splittring och eliminera opposition? För var är politikområdena där (S) vill förlika sig med och ansluta sig till exempelvis Liberalerna och Centern? Om Socialdemokratin verkligen menar allvar med sin ”utsträckta hand” vore det på sin plats att de bryter med vänstern, att de gör upp med och rensar ut de rent skadliga skattehöjningarna från sin agenda och att de är beredda att faktiskt sluta beskylla tidigare regeringar för att ha urholkat välfärden.
      Faktum är ju att Alliansregeringarna stärkte statsfinanserna och gjorde stora strukturförändringar för ökad konkurrenskraft och ökad sysselsättning. Förändringar som (S) kritiserade i höga tongångar men som de i de flesta fall valt att behålla även om de successivt urholkats. Som exempel kan nämnas jobbskatteavdrag, RUT och ROT . Ett klokt första steg att närma sig de partier man säger sig vilja samarbeta med vore att ta till sig det särskilda yttrande som Liberalerna i riksdagen med stöd av övriga Allianspartier riktat mot regeringen. Det vore mer än önskvärt om regeringen kastade förslaget om de för näringsliv och tillväxt rent skadliga planerade skattehöjningarna, med udden riktad mot småföretag och medelinkomsttagare, i papperskorgen.
      I en parlamentarism med proportionella val såsom i Sverige, där behövs samarbete. Särskilt för att minimera inflytandet från ytterlighetspartier som SD och V. Men då krävs det att man i övriga partier sätter sig ner och i första hand ser vilka gemensamma nämnare som finns; ser till vad som förenar och inte vad som skiljer. Och i det läget kanske det visar sig att politikens mittpunkt, den politik som det finns gedigen majoritet för i Sveriges riksdag, inte alls bäst leds av en regering där (S) har statsministerposten utan istället bör ledas av något av de andra partierna. Jag undrar just om Socialdemokraterna vill medverka till att bryta den blockpolitik de säger vara så skadlig om konsekvensen är en statsminister som heter Lööf, Björklund eller kanske rent av Ohlsson? Eller är Löfvéns prat om att bryta blockpolitiken bara en retorik för att härska genom att söndra?

      Nationella prov – ett trubbigt verktyg

      Likvärdighet i skolan. Där inte samma sak som korrelation mellan betyg och resultat vid nationella prov. För att skapa en mer likvärdig skola är snarare medicinen trygga ämneslärare med stark legitimitet.
      Ämneslärare som självständigt och utifrån kunskap och erfarenhet får bedöma elevernas kunskapsnivå utifrån tydliga kriterier. Lärare som måste vara behöriga och legitimerade i det ämne de ska betygsätta, vilket av outgrundlig anledning inte krävs idag. Betyg som inte bör kunna överprövas, ifrågasättas eller i värsta fall sättas av rektor utan ämneskompetens och behörighet.
      Många skolelever kämpar hårt veckorna före skolavslutning. Snart är det sommarlov och innan dess duggar inlämningar, skrivningar och andra examinationer tätt, oavsett på vilken nivå i skolsystemet eleverna befinner sig. De omtalade ”Nationella proven” hör till de mer krävande i den bemärkelsen att de ska täcka in hela kurser vid ett enda tillfälle. Ofta med uppåt fyra timmars skrivtid. Skolverket beskriver att de nationella proven är ett testtillfälle och att de ska vara ett stöd för likvärdig, rättvis, bedömning och betygssättning. ”De nationella proven är inte examensprov, utan ska vara en del av lärarens samlade information om en elevs kunskaper”, anger skolverket vidare på sin hemsida. Det är allt vad eleven visat under kurserna som ska ligga till grund för betyg och eleverna ska ha möjlighet att visa detta på många olika sätt. Undervisning just med fokus på att klara just nationella prov ska inte förekomma.
      Så långt allt väl, men vilka signaler ges då när resultaten mellan olika skolor publiceras och jämförs utifrån om betygen avviker från de nationella proven? Betygssystemet relativiseras och kritiken ljuder stark mot de skolor som avviker från resultat av nationella prov. Är det snäll-betyg? Har elever lärt sig ”fel” saker? På socialdemokratiska ledarsidor och bland de som i varje situation vurmar för att begränsa människors valfrihet är lösningen enkel – det är marknadens ”fel”. Då gör man det väldigt enkelt för sig och en sådan slutsats får snarast ses som ett ideologiskt hugskott från vänster snarare än en genomtänkt analys. Förmodligen är det samma tankegods som ligger bakom idéer om att lottning (!) är lösningen på segregation i skolan. Förslagens dumhet får tala för sig själv.
      Nationella prov är konstruerade för att vara stöd i betygssättningen men i debatten omtalas de ibland som att de visar sanningen om elevers kunskapsnivå. Det gör de inte. De är inte ens tänkta att användas så. Stora avvikelser bör förstås analyseras, men att enskilda skolor i vissa fall ger högre betyg än elever uppnått vid nationella prov kan bero på att skolorna faktiskt har följt instruktionen och tagit hänsyn till fler variabler; att eleverna haft möjlighet att visa sina kunskaper på flera sätt än att pressa ut dem vid ett enstaka tillfälle i form av salsskrivning. I bästa fall har också undervisningen och elevernas lärande varit fokuserat på kunskaper i ämnet snarare än förmågan att genomföra och klara stressen vid långa skriftliga prov.
      Svensk skola har viktigare problem att lösa än eventuell brist på korrelation mellan nationella prov och betyg. Dit hör den splittrade fördelningen mellan statens styrning och det kommunala huvudmannaskapet och dess finansiering. Till problemen hör – utöver de redan nämnda – också det stora utbudsöverskottet av platser och dit hör också en i implementeringen uppluckrad legitimationsreform. Yrket som ämneslärare behöver uppvärderas och göras mer attraktivt; ett arbete som påbörjats men som inte på långa vägar är fullbordat. Detta och många andra åtgärder skulle göra verklig skillnad för våra barn- och ungdomar, det livslånga lärandet och i förlängningen för vår framtid.

      Gärna mer pengar till pensionärer…

      … men sluta att hävda att pensionärer generellt betalar mer skatt än löntagare. Snart stundar tid för inlämnande av deklaration. Hur mycket skatt har du egentligen betalat och hur mycket skatt ska du betala? Betalar pensionärer mer skatt än löntagare och varför är det så? Under Alliansens regeringsperiod 2006-2014 gjordes många välbehövliga skattesänkningar på arbete för att fler skulle välja att just arbeta.
      En av de mer omtalade åtgärderna var att införa det så kallade jobbskatteavdraget. Och ända sedan dess har diskussionen kring varför pensionärer betalar mer skatt än löntagare förts i varierande hårt tonläge. Mest kritik har hörts från det röda laget, som från början var motståndare till jobbskatteavdragen. Kritik som ter sig tämligen populistisk, särskilt med tanke på att (S) år efter år i regeringsställning behållit avdragen utan minsta tecken på att vilja avskaffa dem.
      Faktum är att inte bara löntagares utan också pensionärers skatt sänktes avsevärt under Alliansens regeringstid, men att allt krut lades på att förbättra för de pensionärer som har de allra lägsta inkomsterna. Det gjordes genom att grundavdraget från 2009 höjdes kraftigt för pensionärer. 50 000 kronor till som högst 67 000 kronor undantas helt från beskattning för pensionärer. Det högsta grundavdraget, 67 000 kronor, gäller de pensionärer som har en årsinkomst på mellan 120 300-167 300 kronor, mellan 10­ 000-14 000 kronor per månad. Det är alltså mer än dubbelt så stor del av inkomsten som helt undantas från beskattning än för motsvarande löntagare.
      Mycket siffror, men det betyder att en pensionär i Karlstad som har en låg pension, cirka 10 000 kr per månad, betalar lägre skatt per månad än en löntagare med motsvarande inkomst. En pensionär som har 20 000 per månad betalar däremot cirka 800 kr mer i skatt per månad än en löntagare med samma inkomst (2016).
      De som agiterar för att det bör vara samma skatt på pension som på inkomst av arbete, menar de då att pensionärer med de allra lägsta pensionerna ska få kraftigt höjd skatt medan de som har en hög pension ska få skattelättnader? Knappast – och debatten blir tämligen skev om man inte tar hänsyn till alla variabler i skattesystemet. Personligen tycker jag det var helt rätt av Alliansregeringen att ge de största skattesänkningarna åt de pensionärer som hade de allra lägsta pensionerna och jag ser gärna att i synnerhet den gruppen pensionärer får ytterligare skattesänkningar. Och det är faktiskt av flera skäl direkt felaktigt att säga att pensionärer generellt betalar mer skatt än löntagare.
      Passa på nu att kolla när du deklarerar hur många procent skatt du faktiskt betalar, oavsett om du är löntagare eller pensionär. Och som löntagare, glöm inte att du har kostat din arbetsgivare ytterligare drygt 30 procent i form av arbetsgivareavgifter, beräknat på bruttolönen. Arbetsgivareavgifter är i grunden också skatt. Må vara att en stor del av den är ”öronmärkt” till föräldraförsäkring, framtida pension, sjukförsäkring med mera. Konstruktionen med arbetsgivareavgifter gör dock att den skatten inte syns på din skattsedel. Men det är ändå en skatt som är direkt kopplad till din lön, en del av företagens lönekostnad, en löntagarskatt.

      Att slå vakt om liberala värderingar är viktigare än på länge

      Moderaterna har de senaste åren sett sig som självklar ledare för ett regeringsalternativ, men är knappast självklar innehavare av den rollen. Åtminstone inte nu längre. Utspelet för några veckor sedan, att även formellt samtala med SD, har inte lönat partiet. Istället har M rasat till siffror som är de lägsta på 15 år.
      Att utspelet också försvårat samarbetet med övriga partier inom alliansen är också ett faktum som knappast kan eller bör bortförklaras. Riksmötet som Moderaterna höll i Karlstad i helgen visade på en partiledning som kämpade för sin överlevnad.
      Men problemet är inte partiledningen. Balansgången mellan två ideologier som i grunden ofta utgör motpoler, liberalism och konservatism, är sannolikt en djupare aspekt av partiets problem. Efter Moderaternas mer liberala framtoning under Reinfeldts tid verkar den ljusblåa texten ”nya moderaterna” ha mörknat, åtminstone inom delar av partiet. Onekligen står Moderaterna för ett ödesdigert val. Med fortsatt högersväng riskerar de att hamna i samma dike som Kristdemokraterna, att döma av deras väljarstöd i mätningar, verkar ha gjort.
      Belönats i opinionen har i stället Annie Lööf och centerpartiet som tydligt hållit fast vid sin politik och inte gett efter för rädsla och populism. Det är glädjande och ger tröst i en tid när en våg av stöd till högerextrema partier skådats över Europa. Att markera tydligt mot extremhögern, att stå upp för de liberala värderingarna, är viktigare nu än på mycket länge. Liberalerna har visserligen inte belönats på samma sätt i mätningarna som Centern, men en tydlig liberal politik som håller rågång mot både höger och vänster är avgörande om Sverige ska slippa både inslag av främlingsfientlig och värdekonservativ poltik. Det är också nödvändigt för att slippa en av vänstern påhejad socialiseringspolitik med ständiga skattehöjningar och minskad ekonomisk vardagsmakt för den enskilde individen.
      Inte minst i ett Värmland där uttalat nazistiska, våldsbejakande, organisationer som nordiska motståndsrörelsen etablerat sig och enligt brottsförebyggande centrum har fördubblat sina aktiviteter senaste året, där måste rågången och avståndstagandet från de som vill dela upp befolkningen i ”dom och vi” vara tydlig. Där får rösterna för alla människor lika värde, mångfald och demokrati aldrig tystna. Där behövs liberala röster mer än någonsin.
      Att dåvarande Folkpartiets valaffisch från 1936 med texten ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden” fortsatt är aktuell 2017 är påtagligt och minst sagt nedslående. Men det är ett faktum som också gör det viktigare än någonsin att vara tydlig; att tydligt ta avstånd från värderingar som innebär kompromiss med demokratiska värderingar. Vi måste fortsätta värna om och arbeta för våra öppna gränser, solidaritet med medmänniskor oavsett ursprung, humanism och frihet.
      Måhända belönar inte opinionen Liberalerna för närvarande, men partiets roll som socialliberal ideologisk spjutspets och försvarare av politisk-, ekonomisk- och religiös frihet är viktigare än någonsin. Tillsvidare får vi glädjas över Centerns framgångar och hoppas att väljarkåren fortsätter att ge ökat förtroende till varje höjd liberal röst. Friheten har ett pris men dess värde är oändligt mycket högre.

      Sverige måste fungera även utanför städerna

      Bostadsbristen i Sverige är ett faktum. Befolkningen i Sverige har passerat 10 miljoner och därtill har vi en stark urbaniseringsvåg. Folk vill bo i städerna, inte på landsbygden. Stockholm växer snabbast men även residensstäder som vårt vackra Karlstad växer så det knakar. Byggandet har svårt att hålla jämna steg med efterfrågan och samtidigt möter tätorterna utanför de större städerna demografiska utmaningar såsom befolkning med hög medelålder och utflyttning av ungdomar.
      En del av orsakerna bakom bostadsbristen är kopplade till befolkningsökning men attraktiviteten för att bo i de glesare befolkade delarna av landet minskar och har minskat snabbt. De som fortfarande bor kvar är i hög grad en åldrande befolkning. Skillnaden i tryck på bostadsmarknaden är dessutom markant mellan stad och landsbygd och det medför att det blir trångt överallt. Någon nybyggnation i glesbygd låter sig inte göras i någon högre grad då ett nybyggt hus har ett betydligt lägre marknadsvärde än byggnadskostnaden när nyckeln sätts i dörren för första gången. Studenter från mindre tätbefolkade områden som skaffat sin utbildning i universitetsstäderna, som Karlstad, flyttar sällan hem till landet igen. Näringslivet saknar i de mindre kommunerna ibland också den mångfald som behövs för långsiktig överlevnad.
      En del är kanske tidsanda, en del är kanske ofrånkomligt och ekonomiska realiteter, men en del är också problem direkt kopplade till politiska beslut. I den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande, som presenterades för några veckor sedan återfinns många intressanta förslag och en del kan onekligen vara värda att reflektera över. Infrastrukturen är oerhört viktig för att människor ska ges möjlighet att bo kvar och för att begränsa avfolkningen av landets glesare områden. När en gång järnvägarna drogs genom Sverige så växte stationssamhällen upp längs banorna och där vägar byggts eller lagts om där har också näringslivet växt eller krympt. Liknande betydelse har möjligheter till snabb internetuppkoppling och telefontäckning, oavsett var man bor, kommit att bli och ännu finns många fläckar i Värmland utan den möjligheten.
      Men infrastruktur är så mycket mer än detta. Möjligheten till kompetensförsörjning är på många sätt en nyckel för landsbygden. Inte minst i våra värmländska bruksorter har man länge kämpat med kompetensförsörjningen och de som är bosatta i dessa områden har inte haft reella möjligheter att tillgodogöra sig statens utbud av högre utbildning på långt när i lika hög grad som de som bor inne i Karlstad. Det är därför bra att landsbygdskommittén lyfter fram vikten av att åter satsa på ökad samverkan mellan lärosäten och kommuner. En sådan satsning måste dock förvaltas av kommunerna. Vi är många som minns nedmonteringen som skedde i kommunerna då staten avvecklade det direkta stöd som fanns inom ramen för satsningen kunskapslyftet runt millennieskiftet. Nu är det dags att bereda reella möjligheter för högre studier i glesbygd, även för de som passerat åldern då man enkelt kan lämna hemmet för att bo i en studentlägenhet. I det arbetet är en fungerande digital infrastruktur helt avgörande.
      Viktigast av allt är dock att ett entreprenörskap kan spira och att ett entreprenöriellt förhållningssätt kan börja genomsyra hela länet. Det är inte genom plan- ekonomi och utlokaliserade statliga jobb vi kan få hela Sverige att leva, sådant gör möjligen skillnad på marginalen. Det är istället genom likartade förutsättningar att leva, bo och idka näringsverksamhet i hela landet som vi kan få hela Sverige att bli livskraftig yta och på sikt ge olyckskorpar som förutspår Värmlands utveckling mot att bli ”skräpområde” fel.

      Splittring och polarisering – demokratins fiender

      En uppmaning till samtliga partier: Sluta att på förhand peka på grupper av partiers regerings(o)duglighet och fokusera på det egna partiets och dess representanters budskap och ideologi. När sen väljarna sagt sitt kan vi se vad vi har gemensamt och vilken konstellation som bäst kan förmedla folkviljan, så långt som det är möjligt och med gemensamt ansvarstagande. På det sättet levandegör vi riksdagen och möjligheten att låta majoriteten bestämma. Majoriteten har – tack och lov – åtminstone inte så här långt röstat fram extremhöger eller extremvänster i svensk politik.
      Den senaste tiden har det på förekommen anledning diskuterats och resonerats, spekulerats och argumenterats kring regeringsalternativ. Detta trots att vi är mitt emellan två val och trots att Sverige just nu styrs av en minoritetsregering där Socialdemokraterna, som gjorde ett av sina sämsta val någonsin 2014, innehar statsministerposten. Blockpolitiken gjorde att (S) i koalition med (MP) och påhejade av (V) efter åtta år i opposition åter kunde hamna i regeringsställning och vissa av deras partiföreträdare utropa sig som ”vinnare”. ”Vinnarna” fick i valet 2014 31,66%, 0,35 procentenheter (!) fler röster än 2010 (31,01%). Båda siffrorna lägre än 2006, då (S) med 35 % lämnade ifrån sig regeringsmakten.
      Sverige har parlamentarism och tillämpar proportionella val i flermansvalkretsar. I ett sådant statsskick blir många olika partier representerade, många kan komma till tals och systemet kräver kompromisser. Ju fler som kan jämka sig samman och ju bredare majoriteter, desto lättare blir landet att styra och desto lättare blir det för regeringen att verka. Förutsatt att regeringen då ödmjukt följer den Riksdag som den faktiskt måste tolereras av. Så borde det fungera och så är det tänkt att fungera.
      I det perspektivet är fokus på block märklig. Och i synnerhet tänker jag då på utspel om ”den andra sidans oförmåga att regera” och ”den andra sidans oförmåga att komma överens”. Något som både allianspartier och nuvarande regeringspartier tyvärr ofta ägnar sig åt. Vad det beror på kan man tvista om. Kanske är det för att vi i Sverige under lång tid hade en socialdemokrati som i perioder i praktiken hade egen majoritet. Kanske för att vissa av deras företrädare lever i en bild av att man fortfarande är det, trots att partiet numera har stöd av mindre än en tredjedel av väljarna.
      En konsekvens av att binda upp sig i block blir ett oproportionellt stort inflytande för extremerna. Om vissa partier redan från början bestämmer sig för att agera som block och låser dessa positioner oavsett valresultat, då blir inflytandet oproportionerligt stort för de som står utanför blocken. Det leder i sin tur till att man, som faktiskt fallet nu är, kan få en balanspunkt mellan åsikterna som ligger någon helt annanstans än den som väljarna röstade fram i val till Sveriges riksdag.
      Att främst (M) tappade stort i valet 2014 och att (SD) gick framåt i motsvarande grad fick alltså som konsekvens att (S) utropade sig som vinnare. Och som svar på detta börjar nu (M) och (KD) att krypa mot högerkanten. Snurrigt? Ja, men en konsekvens av blockpolitiken. Företrädare för de två stora partierna (M) och (S) vill gärna låta påskina att det står emellan dem att regera Sverige. Den myten behöver vi bryta och åter sätta ideologier, sakpolitik och dialog i centrum för politiken!

      Kultur och fyrverkeri – 2017 har börjat

      I årets första ledare känns det naturligt att reflektera över nyårsfirandet här i Karlstad. Som så många gånger förr gick jag vid tolvslaget tillsammans med vänner ner till Sandgrundsudden för att titta på ett välarrangerat och färgsprakande fyrverkeri. Detta efter att tidigare på kvällen, med samma vänner, ha besökt fantastiska Wermland Opera och avnjutit Les Misérables.
      En föreställning där verkligen Värmlands största kulturinstitution visar att man tävlar i internationell klass. ”Varför åka till Broadway när man kan åka till Karlstad” som en av vännerna, bosatt i Göteborg, uttryckte det. Ett gott och välförtjänt betyg från en person som flitigt besöker de största musikal- och operascenerna runt om i världen.
      Vägen till Sandgrundsudden, strax före tolvslaget genom Tingvallastaden, var dock stökigare än vad jag minns från tidigare år. Många av människorna vi mötte gick med flaskor i näven. Flaskor som att döma av innehavarnas allmäntillstånd, ljudnivå och beteende innehöll annat än alkoholfria produkter.
      Vad värre var, fick vi flera gånger under promenaden ta omvägar för att smällare och rakteter sköts från olika platser i parken vid Värmlands museum och utefter älven. Mitt i folkmassorna! Nyhetsrapporteringen under de kommande dagarna har också visat på många exempel från landet i övrigt där fyrverkeriers handhavande orsakat stora materiella och fysiska skador.
      Många ropar i det här läget på utökning av förbud och stopp för privat användning av pyroteknik. Men den här användningen av fyrverkerier är redan idag otillåten. Att hantera fyrverkerier i onyktert tillstånd är inte tillåtet. Man får inte som privatperson hantera smällare; fyrverkerier där den huvudsakliga effekten är ljud. Man får inte hantera fyrverkerier eller köpa fyrverkerier om man är under 18 år. Det råder dessutom förbud mot förtäring av alkohol på allmän plats i hela centrala Karlstad, inklusive Sandgrundsudden.
      Att så sker är alltså också redan idag förbjudet. Problemet är att lagar och regler inte respekteras och upprätthålls, inte att vi har för få förbud. Nya lagar kommer därför inte att lösa problemen. Lösningen är snarare en respekt för de förbud som redan finns. Är det för övrigt någon enda som tror att lika många fyrverkerier på ett farligt och felaktigt sätt avfyrats, om de som hanterat fyrverkerierna varit nyktra?
      Ett upprätthållande av alkoholförbud på allmän plats, regler runt pyroteknik och övriga befintliga ordningsregler är det viktiga. På det sättet kan vi kommande årsskiften få ett för alla parter än trevligare tolvslag i Karlstad och även kommande år få njuta av Karlstad kommuns välkomponerade skådespel av fyrverkerier istället för att vara rädda!
      För egen del var det ändå kulturupplevelsen på Wermland Opera som blev höjdpunkten i nyårsfirandet. Nu ser jag fram emot Wermland Operas trettondagsbal på CCC där jag hoppas få se många av er läsare ikväll. God fortsättning!

      Låt lärarna sköta sitt jobb utan politisk klåfingrighet

      Politisk klåfingrighet, politiker som har synpunkter på hur en profession ska arbeta och agera, är något som verkar drabba skolan gång på gång. Senast i raden av sådana utspel skedde i dagarna av Anna Kinberg Batra från Moderaterna.
      (M) vill att alla elever ska inleda varje skolår med att göra diagnostiska prov, ett uttalande som bland annat Lärarförbundets ordförande var snabb att såga; klokt av Lärarförbundets ordförande Åstrand. Det är professionen, det vill säga lärarna, som bäst vet både att diagnostisera elever, när det ska ske och att hjälpa eleverna att utveckla kunskaper.
      Tänk om exempelvis vårdsektorn skulle behandlas på motsvarande sätt som skolan, att politiker skulle lägga sig i HUR läkare skulle ta emot och diagnostisera sina patienter. Eller rättare sagt – tänk inte ens tanken. Att ett politiskt parti skulle göra ett utspel för att beröra rutiner för diagnostisering av sjukdomar eller vilka metoder som är lämpliga respektive olämpligt vore otänkbart.
      När det gäller skolan är det tydligen annorlunda. Oavsett politisk färg tar sig då vissa politiker friheter och vill lägga sig i vilken typ av undervisning som ska bedrivas, hur examinationer bäst utförs och så vidare. Det måste bli ett slut på det. Politikens uppgift är att för skolan sätta och följa upp tydliga och långsiktiga mål, ramverk, riktlinjer, fixa finansiering och skapa de bästa förutsättningar för utbildningen.
      Politikens uppgift är att formulera VAD skolan ska vara men inte HUR den pedagogiska verksamheten med eleverna ska organiseras, i synnerhet inte på detaljnivå. Självklart är det så att det är lärare själva som bäst vet hur och när man bör diagnostisera elever. Respekt för lärares kompetens!
      Det ska i sammanhanget för nyansernas skull sägas att svensk skola tog många steg i rätt riktning under alliansregeringens tid. Inte minst stärktes just lärarnas ställning under Jan Björklunds (L) tid som chef för utbildningsdepartementet. Förutom en omfattande reformering av såväl skollag som läroplaner blev läraryrket ett legitimationsyrke.
      En reform som måhända var taffligt implementerad men som var bra och som behöver utvecklas. I första hand genom att skärpa reformen så att lärare som inte är legitimerade i ämnet och på rätt nivå får sätta betyg, men också genom fortsatta satsningar på karriärstjänster. Gärna då karriärstjänster som är kopplade inte bara till lön utan också till kompetenssatsningar. Liberalernas förslag, om möjlighet för lärare med många år i yrket att under ett år med delvis bibehållen lön studera mot Masterexamen alternativt en bredare examen, är ett sådant mycket bra förslag.
      Det finns så mycket att göra för politiken för att skapa framtidens skola. Men politiken ska hålla sig borta från den pedagogiska vardagen och didaktiska metoder. Där är lärare proffs och måste få sköta sitt jobb utan klåfingriga politiker.

      Integration berör alla – oavsett vilka vi är eller var vi kommer ifrån

      Retoriken hårdnar; på andra sidan Atlanten har en president valts som i sin kampanj pratar om murar och stängsel. Människor kategoriseras och grupperas. Vår historia borde ha lärt oss att rangordning och skuldbeläggning av grupper inte är en strategi som leder till en bättre värld.
      Värderingar bärs av individer och inte av grupper. Vi måste undvika att bemöta och döma människor utifrån grupp, i annat fall är sannolikheten stor att historiens värsta kapitel åter upprepar sig.
      Integration är inte något som berör vissa grupper. Integration berör oss alla. De flesta av oss vill röra sig över landsgränser, vi vill ha tillgång till varandras marknader, vi vill utbilda oss, arbeta och dra nytta av varandras olikheter och kompetenser.
      De flesta av oss vill säkert också kunna räkna med skydd, i de fall vår säkerhet skulle hotas och vi skulle tvingas lämna vår trygga härd. Av just den anledningen är integration nödvändig och önskvärd att underlätta, ett ansvar vi bär oavsett om vi har bott på samma plats i generationer eller inte.
      Om vi människor ska kunna leva sida vid sida i trygghet behövs en ständig dialog kring vilka normer som ska gälla. Liberalerna fastslog i helgen vid partiråd ett nytt integrationspolitiskt program med många skarpa och bra förslag för integration. I programmet betonas vikten av kunskaper i språk och samhällskunskap för de som nyligen kommit till Sverige.
      Formerna kan alltid diskuteras men att språket är en av de viktigaste nycklarna för kommunikation och att kommunikation i sin tur kanske är den allra viktigast nyckeln till integration, det torde få stå oemotsagt. Inte minst för att språket, både svenska och engelska, är nyckeln för att idag komma in på arbetsmarknaden.
      Integration handlar inte om att någon grupp kallad ”de andra” ska integrera sig, anpassa sig. Det innebär möten och dialog, att ta och ge och att tillsammans skapa något nytt. Men det betyder inte heller att vi ska kompromissa med människors frihet och handlingsutrymme.
      Vi får aldrig börja kompromissa med de värden som vi under årtionden strävat mot och som inneburit ökad demokrati, jämställdhet, trygghet, fri och rättigheter för alla individer. Jag är stolt över att bo i ett land som vågade genomföra en så långtgående lagstiftning mot diskriminering som den alliansregeringen drev igenom och som gäller från 2009.
      Den ger en god grund även för allas vårt gemensamma ansvar för att integrera oss med varandra och bygga en värld som är bättre än den är idag. Ett samhälle där alla kan få utrymme att verka och utvecklas utan att hindras av stela konventioner, fördomar, hot eller våld.
      För att lyckas med det behövs starka och trygga individer men också politiska åtgärder för att motverka parallellsamhällen. Det är bra att Liberalerna tar på sig ledartröjan i det arbetet. De enskilda punkterna och insatserna kan säkert diskuteras och skruvas på men inriktning och ambition är rätt.

      Ansvarstagande, mångfald och pragmatism är bra

      Under snart två mandatperioder har blå-gröna majoriteter med liberala förtecken lyckats att steg för steg leda såväl Karlstads kommun som Värmlands läns landsting in i framtiden. Trots oklara majortietsförhållanden och hela nio partier i landstingsfullmäktige har sex av partierna, (M), (L), (C), (SIV), (KD), (MP) lyckats jämka sig samman.
      Nämnda partier har lyckats stabilisera ekonomin, klarat av de extraordinära händelserna under 2015 och påbörjat arbete med en kulturförändring där patienter och vårdbehov i högre grad ställs i fokus. Arbetet med såkallad nivåstrukturering, att vårdutbud ska utgå ifrån där behoven finns och se till att varje patient kommer till rätt vårdnivå, är här det centrala. För att öka dialogen med medborgarna har också patientforum inrättats. Bra!
      I ett partisystem byggt på proportionalitet och därmed med representanter från många partier krävs kompromisser och dialog. Dialog där förmågan att lyssna blir om möjligt det viktigaste. För Värmland och Karlstad har det varit framgångsrikt, men det är också en framgång för demokratin. Det är goda exempel på att stabilitet och majoriteter kan bildas utanför den traditionella blockpolitiken.
      I den bästa av världar borde ju väljarnas val komma till uttryck så, att man hittar en ideologisk balanspunkt beroende på hur människor röstat. Det demokratiska samtalet, förmågan att jämka samman många åsikter till breda majoriteter baserade på insikt, är grundläggande om man inte vill ge ytterligheterna oproportionerligt inflytande.
      På riksnivå verkar inte det här fungera lika väl som i Värmland. Här ges i stället ytterligheterna stor uppmärksamhet. Det är därför riktigt bra att nu Liberalerna är beredda att stödja alternativt delta den regering som har stöd av majoriteten av väljarna.
      Björklund (L) uttryckte för inte lång tid sedan att han kunde tänka sig att acceptera och släppa fram en regering bestående av endast (M) och (S) om det bidrar till att hålla de ideologiska ytterkanterna borta från vågmästarrollen. Bra, särskilt om det kan få stopp på den oproportionerliga uppmärksamhet som nu ett parti som (SD) får.
      Att prata med (SD) eller för den delen andra partier som ligger långt ifrån den egna politiska ideologin är en sak, men att samarbeta med dem eller låta dem utgöra grunden till ett regeringsunderlag är naturligtvis helt oacceptabelt. Lika olämpligt vore det att låta yttersta vänstern delta i regeringen. Det är bra att den markeringen görs och att den görs tydligt.
      Det finns – SD:s framgångar till trots – en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag för ett öppet och mångkulturellt samhälle fritt från etnonationalism och med respekt för de mänskliga rättigheterna. Och när så är fallet får inte eftergifter göras bara för att bibehålla cementerade block.
      Det vore inget annat än väljarförakt. Ett förakt mot de 80 procent av väljarna som faktiskt röstat på demokrati, mångfald och minoriteters rättigheter. Väljare som valt ansvarstagande och inte populism.

      Religionsfrihet betyder inte förbud mot religion

      Religiösa friskolor eller inte, det är frågan. Finns det ett problem med religiösa friskolor och vari ligger i så fall problemet? Alla skolor ska jobba efter aktuell läroplan och aktuella lagar. Dessa talar sitt tydliga språk. Skolans utbildning skall vara icke-konfessionell, punkt slut. Det råder ingen diskussion om att skolans förmedling av kunskaper och värderingar ska utgå från läroplanen och det gäller alla skolor.
      Diskriminering är också i lag förbjudet och en av de sju diskrimineringsgrunderna är just religion. Dessa lagar, förordningar och att skolans utbildning ska vara icke-konfessionell gäller även de religiösa friskolor som finns idag. Friskolor som till överväldigande majoritet är kristna, ett drygt 50-tal av de drygt 60 som finns, men med en handfull andra religiösa förtecken.
      Skolinspektionen har uppdraget att utöva tillsyn och se till att alla skolor fullgott efterlever lagar och förordningar, bland annat just att kontrollera så att skolors undervisning är icke-konfessionell.
      I Sverige råder religionsfrihet. Var och en ska alltså ges utrymme att fritt utöva sin eventuella tro. Religionsfrihet betyder inte att tvingas till att avstå sin tro. Religionsfrihet handlar tvärtom om rätten att tro – eller att inte tro. Att arbetsplatser och skolor ger utrymme till utövande av religion torde i det fallet inte utgöra något problem.
      Det står för övrigt skolor helt fritt att ge utrymme för böner, psalmsång, kyrkobesök eller liknande religiösa inslag så länge det inte är ett tvång och så länge inte undervisningen har konfessionella inslag. Att skolor väljer att beteckna sig som en konfessionell skola blir på det sättet mer av en varudeklaration för att visa att man ger utrymme och har sådana inslag under skoldagen.
      Mot ovanstående bakgrund ter sig såväl ett stopp mot nyetablering av religiösa friskolor som ett totalförbud som tämligen meningslösa åtgärder och slag i luften. I alla fall om man inte är beredd att löpa hela linan och helt förbjuda religiösa inslag under skoldagar och på skolområden och göra det för alla befintliga skolor. Det är inget jag vill.
      Religionsfrihet är inte att förbjuda eller fullständigt begränsa religöst utövande. Det är faktiskt precis tvärtom. Däremot vill jag heller inte se konfessionella inslag i undervisningen eller som obligatorium i någon enda skola. Det är inte tillåtet idag och bör heller inte bli det.

      Skolstart, på väg mot ljusnande framtid eller mot arbetslöshet?

      Augusti betyder skolstart. I dagarna börjar elever i Karlstad, Värmland och övriga Sverige skolan efter ett förhoppningsvis väl förvaltat sommarlov. Ett kliv uppåt i utbildningssystemet och ett steg mot en, förhoppningsvis, ljusnande framtid. För några, de som lämnade grundskolan i våras, för första gången i frivillig skolform – gymnasiet.
      Arbetsförmedlingen uppmanar elever att söka praktiska program. Arbetskraft efterfrågas inom byggnadsbranschen, teknik, vård- och omsorg men ungdomarna fortsätter att välja teoretiska program. Inget fel i det, åtminstone inte i de fall de faktiskt kommer att satsa på en akademisk karriär.
      Ett första led i en strävan efter att komma in på just den där universitetsutbildningen som ska leda till drömyrket. Mindre bra är det om valen sker av andra skäl såsom att ”hålla alla dörrar öppna”, att helt enkelt skjuta upp yrkesvalet några år genom att förlänga grundskolan.
      Med en sådan motivering kan det bli svårt att tillgodogöra sig de teoretiska programmen med goda resultat och eleverna riskerar efter att det tagit studenten att stå utan arbete och även utan studieplats vid universitet. Möjligheterna att få en anställning direkt efter gymnasiet för den som saknar en yrkesutbildning är inte heller särskilt goda.
      Riktigt dåligt är det om valet av studieväg skett utifrån kriterier såsom skolans geografiska placering eller vilka lockbeten skolorna använt. Vi har i vissa fall sett sådana lockbeten i form av egen PC, körkort eller andra förmåner som ibland erbjuds av skolor i konkurrensen om eleverna och därmed deras skolpeng.
      För visst är det märkligt. Medan elever som lämnat gymnasiet konkurrerar med betyg om ett begränsat antal studieplatser är situationen vid gymnasieskolarna det omvända. I media rapporteras det i positiva ordalag om skolor som ”lyckats fylla sina platser”.
      Utgångsläget är alltså att det hela tiden finns större utbud än efterfrågan. Ett systemfel som alla partier borde ta på allvar och som det är märkligt att inte skolkommissionen berört. Ett system som skapar ett obegränsat utbud, åtminstone i landets mer tätbefolkade delar kan i längden inte åtnjuta de fördelar som konkurrens skulle kunna medföra.
      Vi måste helt enkelt skapa en situation där något krävs för att komma in på en utbildning utöver att man söker. Liberalerna har tidigare i sommar fört fram krav att höja behörighetskraven för de teoretiska programmen och det i vissa fall rejält. I kombination med examensprov i gymnasiet, rättade av skolverket och ämnesbetyg kan det säkert vara steg i rätt riktning, men de räcker knappast.
      När det gäller partierna i majoriteten, (S), (MP) och (V) verkar de inte ens förstå problemet. De verkar snarare tro att lösningen är att göra ”alla” högskolebehöriga och att förlänga grundskolan med tre år genom att på sikt göra gymnasieskolan obligatorisk.
      Då lär det bli lika svårt att få tag i praktiskt kunnig arbetskraft i framtiden som att höja elevers arbetsinsats och ambitionsnivå. Vi får innerligt hoppas att majoriteten tänker om och tänker rätt, åtminstone i något avseende.

      Fri marknad eller ett irritationsmoment i vardagen?

      Telefonen ringer, en vänlig röst presenterar sig och frågar om vi har några minuter över. Väluppfostrade svarar vi artigt och påpekar kanske att vi inte är intresserad av att köpa något men att vi gärna lyssnar. Många är ändå de människor som några veckor senare beställt något de egentligen inte tänkte köpa och många är de människor som förtvivlat försöker ringa tillbaka för att säga upp ett abonnemang och låta ett köp gå tillbaka. Inte sällan något som är mycket svårare än att från första början säga nej.
      Till och med stora och välkända bolag är ibland betydligt svårare att nå när ärendet gäller uppsägning eller reklamation än när det gäller andra ärenden.
      Lagstiftaren skyddar i viss mån idag privatpersoner genom distansförsäljningslagen, men för den som har ett företag är situationen en annan. Här finns inte samma skydd och ett muntligt avtal är som bekant lika bindande som ett skriftligt.
      En av de grundläggande kriterierna för en fri marknad är en så liten informationsasymmetri som möjligt. Köpare och säljare ska enkelt uttryckt, så långt det nu går, ha lika mycket information om den produkt som erbjuds. Fullt ut kommer detta förstås aldrig att ske men vi kan åtminstone skapa ett regelverk som ger likartade villkor. När en säljare ringer för att sälja ett telefonabonnemang, en förvaltningstjänst, eller någon annan produkt där tämligen mycket information behöver bearbetas för att kunna jämföra alternativ och fatta beslut, krävs oerhört mycket av den som mottar erbjudandet via telefon. Att de flesta av oss dessutom har oerhört mycket lättare att säga ja än nej till en trevlig person som låter både påläst och omtänksam gör inte saken bättre.
      Samtalen från säljarna spelas ofta in. Det krävs bara att ena parten, det vill säga säljaren, vet att samtalet spelas in för att det ska vara tillåtet. Självklart finns det seriösa telefonförsäljare men låt mig föra fram åtminstone två saker som skulle öka konsumentens skydd och faktiskt också integritet. Börja med att båda inblandade parter ska vara överens om att samtalet spelas in, att det finns ett samtycke. Om en säljare ringer är det inte mer än rätt att båda vet om att samtalet spelas in och att det faktiskt kan bli frågan om ett avtal. För det andra bör man också se över skyddet för företagare, de som idag inte omfattas av distansförsäljningslagen. Det skulle betyda mycket för exempelvis äldre ägare av en jordbruksfastighet eller för det enskilda småföretaget som drabbas av oseriösa säljare, om man hittade ett skydd motsvarande distansförsäljningslagen även för dem.
      Seriösa säljare borde inte ha några som helst problem med dessa förändringar och de oseriösa bör här inte ha någon talan.

      Lastbilsattack i Nice och kuppförsök i Turkiet – hur påverkas vi?

      Över 250 döda i kuppförsök i Turkiet, minst 84 döda i Nice efter att en lastbil plöjt rakt igenom folkmassor på Frankrikes nationaldag 14 juli. Åter igen skakas Europa av händelser som både upprör och berör. Vad står händelserna för? Ovissheten skapar otrygghet och otrygghet skapar rädsla.
      Rädsla är i det här läget farligt, vare sig det är frågan om terrorism eller enstaka individers illdåd till följd av galenskap. Är det något som spelar terrorism i händerna och som terrorn vill uppnå så är det rädsla.
      Om vi tror att illdåden är anstiftade av terrorism och detta gör oss rädda, då har vi förlorat första matchen mot terrorn. Terrorns första syfte är just detta, att skapa rädsla och otrygghet. I förlängningen sprids så misstro att det gemensamma samhället ska kunna ge skydd och leder också till en ökad polarisering. I det fall vi låter vår rädsla ta över är det alltså av underordnad betydelse om attacken var anstiftad av en terrororganisation, skadan är redan skedd. Terror- organisationen IS tog också snabbt på sig skulden för dådet i Nice, men det betyder ju inte nödvändigtvis att så är fallet. Ännu på söndagen fanns det faktiskt inget som bekräftade att IS var inblandat i illdådet. Att IS tar på sig skulden betyder bara att IS ser sig kunna tjäna på att människor tror att de ligger bakom händelsen. Den poängen bör vi inte ge dem!
      Terror följer oftast tre steg. För det första vill de skapa rädsla och oro. För det andra vill de i förlängningen skapa misstro och polarisering, skapa ett dom och ett vi. För det tredje vill de skapa misstro mot att regeringar och regimer klarar av att upprätthålla rättsstaten och ge skydd åt medborgarna. Inte sällan är ett det så, att om medborgare i det läget börjar ropa på starkare ledarskap, högre murar och försvar, då är det ett tecken på att terroristerna lyckats med sitt syfte. Om vi tappar tron på rättsstaten och på de institutioner som vi såväl på nationell nivå som på internationella nivåer byggt upp, då har vi låtit terrorn vinna och fylla sitt syfte.
      I Turkiet såg vi i söndagens nyhetssändingar hur Erdogan pratade om kuppmakarna som ”virus på samhällskroppen” och ”metastaser”. En sådan organisk samhällssyn skrämmer. Särskilt om kuppförsöken i Turkiet leder till att regimen väljer att se det som en anledning att inskränka mänskliga rättigheter. Vi får innerligt hoppas att inte kuppförsöken tas som motiv för att montera ner mekanismer som behövs för en fungerande rättsstat och för att kväva opposition. Det vore förödande.
      När världen ter sig otrygg och kaos tycks breda ut sig, då är det som viktigast att bygga vidare och stärka förtroendebanden mellan länder. Även som medborgare i ett litet och än så länge tryggt Karlstad är det här väl värt att fundera över och att vara medveten om. Att stå upp för mänskliga rättigheter och för demokratiskt förankrade institutioner som FN, EU och Europarådet är därför viktigare än någonsin. Terror möter man inte med splittring och misstroende. Tvärtom ska vi minnas hur splittrat Europa var när initiativen togs till dessa instituioner. Starka ledare har aldrig stabilsierat världen. Stabilitet skapas genom att bygga förtroenden, trygga institutioner, samarbete och ömsesidigt beroende. FN, EU och Europarådet behövs; nu mer än på länge!

      Överskottsmål och skuldankare – klok överenskommelse i rätt tid

      Europas ekonomier skakar till följd av Storbritanniens förväntade utträde ur EU. Då levererar Sveriges partier en bred överenskommelse med kloka förslag för att signalera stabilitet och sunda statsfinanser. Det man kommit överens om, överskottsmål och skuldankare, är bra kompletteringar till exempelvis inflationsmålet för att skapa stabilitet och trygghet på marknaderna. Endast populistiska SD ställer sig utanför, föga förvånande.
      Överskottsmål i statsfinanserna, att över tid inte ha större utgifter än inkomster i statens finanser, har betytt mkt för Sveriges ekonomiska utveckling under de senaste decennierna. I ett land med en proportionellt vald riksdag, där i princip alltid flera partier måste vara överens för att få hop majoriteter, där behövs överenskommelser som inte lockar till överbud och att utgifterna skenar iväg som en följd av detta. Att redan från början bestämma sig för att statsfinanserna ska gå ihop och dessutom generera överskott skapar förtroende.
      En överenskommelse om ett så kallat skuldankare lanserades också som en nyhet. Liknande krav finns för Euroländer även om flera länder inom Euroområdet haft svårt att leva upp till kraven. Kort sagt innebär skuldankaret att inte statsskulden får överskrida en viss procent av BNP och gränsen sätts så att vi med nöd och näppe klarar gränsen idag. Gränsen för statsskuld sätts i överenskommelsen till och med lägre än för Eurozoonens länder – bra!
      Om vi i svensk politik klarar av att uppfylla dessa båda mål, vilket det är goda förutsättningar för med tanke på att i princip alla partier är överens, betyder det ett ökat förtroende för Sverige. Och förtroende är om möjligt den viktigaste faktorn för att locka investeringar och långsiktigt trygga konkurrenskraft och tillväxt.
      Allt det här kan tyckas vara tråkiga teknikaliteter. Inte heller lär överenskommelsen kanske engagera lika många Karlstadbor och övriga värmlänningar som till exempel var skolor finns och hur sjukvård bedrivs. Lika lite kanske man direkt ser kopplingen till bidrag, pensioner, arbetstillfällen och skatteintäkter. Ändå är det precis vad den här överenskommelsen om den följs kan bidra till att förbättra. De här åtgärderna kan kanske i första läget uppfattas som att de åtminstone ur statens synvinkel hämmar kreativitet och möjlighet att offensivt satsa.
      I verkligheten är det precis tvärtom. Genom tydliga spelregler och stabilitet skapas handlingsfrihet, långsiktig handlingsfrihet. Många är de företag som vittnar om att den i särklass viktigaste faktorn för att investera i ett land är stabilitet, att veta vilka spelregler som gäller. Och om företag investerar och växer ökar även skatteintäkter. Vi har under de gånga veckorna bittert fått erfara vad motsatsen leder till genom Brexit. Osäkerhet skapar rädsla för investeringar. Vågar man inte så får man inte skörda.
      En bonus är det att beskedet från partierna kommer före sommarens stora politiska händelse, Almedalsveckan. När jag skriver den här ledaren har inte Almedalsveckan dragit igång på allvar än. Den veckan brukar vara ett tillfälle då parti efter parti presenterar politiska förslag och försöker profilera sig. Inte sällan är det reformer som, hur hedervärda de än är, kostar pengar. Bra då att man redan har förbundit sig att hålla sig inom ramarna för vad resurserna tål. Realistiskt och måttfullt är begrepp som vissa kanske tycker låter tråkiga. Samtidigt är det precis vad som ger en sund hushållning och hållbart välstånd.
      Jag kommer att följa Almedalsveckan med stort intresse. Den blir första testet på om partierna klarar av att leva upp till överenskommelsen. När ni läser den här texten vet vi i viss mån facit på detta första test. En sak förblir dock klar. Mera måttfullhet och förtroende och mindre populism. Så bygger vi ett rikare och bättre samhälle tillsammans.