Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Sverige måste fungera även utanför städerna

      Bostadsbristen i Sverige är ett faktum. Befolkningen i Sverige har passerat 10 miljoner och därtill har vi en stark urbaniseringsvåg. Folk vill bo i städerna, inte på landsbygden. Stockholm växer snabbast men även residensstäder som vårt vackra Karlstad växer så det knakar. Byggandet har svårt att hålla jämna steg med efterfrågan och samtidigt möter tätorterna utanför de större städerna demografiska utmaningar såsom befolkning med hög medelålder och utflyttning av ungdomar.
      En del av orsakerna bakom bostadsbristen är kopplade till befolkningsökning men attraktiviteten för att bo i de glesare befolkade delarna av landet minskar och har minskat snabbt. De som fortfarande bor kvar är i hög grad en åldrande befolkning. Skillnaden i tryck på bostadsmarknaden är dessutom markant mellan stad och landsbygd och det medför att det blir trångt överallt. Någon nybyggnation i glesbygd låter sig inte göras i någon högre grad då ett nybyggt hus har ett betydligt lägre marknadsvärde än byggnadskostnaden när nyckeln sätts i dörren för första gången. Studenter från mindre tätbefolkade områden som skaffat sin utbildning i universitetsstäderna, som Karlstad, flyttar sällan hem till landet igen. Näringslivet saknar i de mindre kommunerna ibland också den mångfald som behövs för långsiktig överlevnad.
      En del är kanske tidsanda, en del är kanske ofrånkomligt och ekonomiska realiteter, men en del är också problem direkt kopplade till politiska beslut. I den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande, som presenterades för några veckor sedan återfinns många intressanta förslag och en del kan onekligen vara värda att reflektera över. Infrastrukturen är oerhört viktig för att människor ska ges möjlighet att bo kvar och för att begränsa avfolkningen av landets glesare områden. När en gång järnvägarna drogs genom Sverige så växte stationssamhällen upp längs banorna och där vägar byggts eller lagts om där har också näringslivet växt eller krympt. Liknande betydelse har möjligheter till snabb internetuppkoppling och telefontäckning, oavsett var man bor, kommit att bli och ännu finns många fläckar i Värmland utan den möjligheten.
      Men infrastruktur är så mycket mer än detta. Möjligheten till kompetensförsörjning är på många sätt en nyckel för landsbygden. Inte minst i våra värmländska bruksorter har man länge kämpat med kompetensförsörjningen och de som är bosatta i dessa områden har inte haft reella möjligheter att tillgodogöra sig statens utbud av högre utbildning på långt när i lika hög grad som de som bor inne i Karlstad. Det är därför bra att landsbygdskommittén lyfter fram vikten av att åter satsa på ökad samverkan mellan lärosäten och kommuner. En sådan satsning måste dock förvaltas av kommunerna. Vi är många som minns nedmonteringen som skedde i kommunerna då staten avvecklade det direkta stöd som fanns inom ramen för satsningen kunskapslyftet runt millennieskiftet. Nu är det dags att bereda reella möjligheter för högre studier i glesbygd, även för de som passerat åldern då man enkelt kan lämna hemmet för att bo i en studentlägenhet. I det arbetet är en fungerande digital infrastruktur helt avgörande.
      Viktigast av allt är dock att ett entreprenörskap kan spira och att ett entreprenöriellt förhållningssätt kan börja genomsyra hela länet. Det är inte genom plan- ekonomi och utlokaliserade statliga jobb vi kan få hela Sverige att leva, sådant gör möjligen skillnad på marginalen. Det är istället genom likartade förutsättningar att leva, bo och idka näringsverksamhet i hela landet som vi kan få hela Sverige att bli livskraftig yta och på sikt ge olyckskorpar som förutspår Värmlands utveckling mot att bli ”skräpområde” fel.

      Splittring och polarisering – demokratins fiender

      En uppmaning till samtliga partier: Sluta att på förhand peka på grupper av partiers regerings(o)duglighet och fokusera på det egna partiets och dess representanters budskap och ideologi. När sen väljarna sagt sitt kan vi se vad vi har gemensamt och vilken konstellation som bäst kan förmedla folkviljan, så långt som det är möjligt och med gemensamt ansvarstagande. På det sättet levandegör vi riksdagen och möjligheten att låta majoriteten bestämma. Majoriteten har – tack och lov – åtminstone inte så här långt röstat fram extremhöger eller extremvänster i svensk politik.
      Den senaste tiden har det på förekommen anledning diskuterats och resonerats, spekulerats och argumenterats kring regeringsalternativ. Detta trots att vi är mitt emellan två val och trots att Sverige just nu styrs av en minoritetsregering där Socialdemokraterna, som gjorde ett av sina sämsta val någonsin 2014, innehar statsministerposten. Blockpolitiken gjorde att (S) i koalition med (MP) och påhejade av (V) efter åtta år i opposition åter kunde hamna i regeringsställning och vissa av deras partiföreträdare utropa sig som ”vinnare”. ”Vinnarna” fick i valet 2014 31,66%, 0,35 procentenheter (!) fler röster än 2010 (31,01%). Båda siffrorna lägre än 2006, då (S) med 35 % lämnade ifrån sig regeringsmakten.
      Sverige har parlamentarism och tillämpar proportionella val i flermansvalkretsar. I ett sådant statsskick blir många olika partier representerade, många kan komma till tals och systemet kräver kompromisser. Ju fler som kan jämka sig samman och ju bredare majoriteter, desto lättare blir landet att styra och desto lättare blir det för regeringen att verka. Förutsatt att regeringen då ödmjukt följer den Riksdag som den faktiskt måste tolereras av. Så borde det fungera och så är det tänkt att fungera.
      I det perspektivet är fokus på block märklig. Och i synnerhet tänker jag då på utspel om ”den andra sidans oförmåga att regera” och ”den andra sidans oförmåga att komma överens”. Något som både allianspartier och nuvarande regeringspartier tyvärr ofta ägnar sig åt. Vad det beror på kan man tvista om. Kanske är det för att vi i Sverige under lång tid hade en socialdemokrati som i perioder i praktiken hade egen majoritet. Kanske för att vissa av deras företrädare lever i en bild av att man fortfarande är det, trots att partiet numera har stöd av mindre än en tredjedel av väljarna.
      En konsekvens av att binda upp sig i block blir ett oproportionellt stort inflytande för extremerna. Om vissa partier redan från början bestämmer sig för att agera som block och låser dessa positioner oavsett valresultat, då blir inflytandet oproportionerligt stort för de som står utanför blocken. Det leder i sin tur till att man, som faktiskt fallet nu är, kan få en balanspunkt mellan åsikterna som ligger någon helt annanstans än den som väljarna röstade fram i val till Sveriges riksdag.
      Att främst (M) tappade stort i valet 2014 och att (SD) gick framåt i motsvarande grad fick alltså som konsekvens att (S) utropade sig som vinnare. Och som svar på detta börjar nu (M) och (KD) att krypa mot högerkanten. Snurrigt? Ja, men en konsekvens av blockpolitiken. Företrädare för de två stora partierna (M) och (S) vill gärna låta påskina att det står emellan dem att regera Sverige. Den myten behöver vi bryta och åter sätta ideologier, sakpolitik och dialog i centrum för politiken!

      Kultur och fyrverkeri – 2017 har börjat

      I årets första ledare känns det naturligt att reflektera över nyårsfirandet här i Karlstad. Som så många gånger förr gick jag vid tolvslaget tillsammans med vänner ner till Sandgrundsudden för att titta på ett välarrangerat och färgsprakande fyrverkeri. Detta efter att tidigare på kvällen, med samma vänner, ha besökt fantastiska Wermland Opera och avnjutit Les Misérables.
      En föreställning där verkligen Värmlands största kulturinstitution visar att man tävlar i internationell klass. ”Varför åka till Broadway när man kan åka till Karlstad” som en av vännerna, bosatt i Göteborg, uttryckte det. Ett gott och välförtjänt betyg från en person som flitigt besöker de största musikal- och operascenerna runt om i världen.
      Vägen till Sandgrundsudden, strax före tolvslaget genom Tingvallastaden, var dock stökigare än vad jag minns från tidigare år. Många av människorna vi mötte gick med flaskor i näven. Flaskor som att döma av innehavarnas allmäntillstånd, ljudnivå och beteende innehöll annat än alkoholfria produkter.
      Vad värre var, fick vi flera gånger under promenaden ta omvägar för att smällare och rakteter sköts från olika platser i parken vid Värmlands museum och utefter älven. Mitt i folkmassorna! Nyhetsrapporteringen under de kommande dagarna har också visat på många exempel från landet i övrigt där fyrverkeriers handhavande orsakat stora materiella och fysiska skador.
      Många ropar i det här läget på utökning av förbud och stopp för privat användning av pyroteknik. Men den här användningen av fyrverkerier är redan idag otillåten. Att hantera fyrverkerier i onyktert tillstånd är inte tillåtet. Man får inte som privatperson hantera smällare; fyrverkerier där den huvudsakliga effekten är ljud. Man får inte hantera fyrverkerier eller köpa fyrverkerier om man är under 18 år. Det råder dessutom förbud mot förtäring av alkohol på allmän plats i hela centrala Karlstad, inklusive Sandgrundsudden.
      Att så sker är alltså också redan idag förbjudet. Problemet är att lagar och regler inte respekteras och upprätthålls, inte att vi har för få förbud. Nya lagar kommer därför inte att lösa problemen. Lösningen är snarare en respekt för de förbud som redan finns. Är det för övrigt någon enda som tror att lika många fyrverkerier på ett farligt och felaktigt sätt avfyrats, om de som hanterat fyrverkerierna varit nyktra?
      Ett upprätthållande av alkoholförbud på allmän plats, regler runt pyroteknik och övriga befintliga ordningsregler är det viktiga. På det sättet kan vi kommande årsskiften få ett för alla parter än trevligare tolvslag i Karlstad och även kommande år få njuta av Karlstad kommuns välkomponerade skådespel av fyrverkerier istället för att vara rädda!
      För egen del var det ändå kulturupplevelsen på Wermland Opera som blev höjdpunkten i nyårsfirandet. Nu ser jag fram emot Wermland Operas trettondagsbal på CCC där jag hoppas få se många av er läsare ikväll. God fortsättning!

      Låt lärarna sköta sitt jobb utan politisk klåfingrighet

      Politisk klåfingrighet, politiker som har synpunkter på hur en profession ska arbeta och agera, är något som verkar drabba skolan gång på gång. Senast i raden av sådana utspel skedde i dagarna av Anna Kinberg Batra från Moderaterna.
      (M) vill att alla elever ska inleda varje skolår med att göra diagnostiska prov, ett uttalande som bland annat Lärarförbundets ordförande var snabb att såga; klokt av Lärarförbundets ordförande Åstrand. Det är professionen, det vill säga lärarna, som bäst vet både att diagnostisera elever, när det ska ske och att hjälpa eleverna att utveckla kunskaper.
      Tänk om exempelvis vårdsektorn skulle behandlas på motsvarande sätt som skolan, att politiker skulle lägga sig i HUR läkare skulle ta emot och diagnostisera sina patienter. Eller rättare sagt – tänk inte ens tanken. Att ett politiskt parti skulle göra ett utspel för att beröra rutiner för diagnostisering av sjukdomar eller vilka metoder som är lämpliga respektive olämpligt vore otänkbart.
      När det gäller skolan är det tydligen annorlunda. Oavsett politisk färg tar sig då vissa politiker friheter och vill lägga sig i vilken typ av undervisning som ska bedrivas, hur examinationer bäst utförs och så vidare. Det måste bli ett slut på det. Politikens uppgift är att för skolan sätta och följa upp tydliga och långsiktiga mål, ramverk, riktlinjer, fixa finansiering och skapa de bästa förutsättningar för utbildningen.
      Politikens uppgift är att formulera VAD skolan ska vara men inte HUR den pedagogiska verksamheten med eleverna ska organiseras, i synnerhet inte på detaljnivå. Självklart är det så att det är lärare själva som bäst vet hur och när man bör diagnostisera elever. Respekt för lärares kompetens!
      Det ska i sammanhanget för nyansernas skull sägas att svensk skola tog många steg i rätt riktning under alliansregeringens tid. Inte minst stärktes just lärarnas ställning under Jan Björklunds (L) tid som chef för utbildningsdepartementet. Förutom en omfattande reformering av såväl skollag som läroplaner blev läraryrket ett legitimationsyrke.
      En reform som måhända var taffligt implementerad men som var bra och som behöver utvecklas. I första hand genom att skärpa reformen så att lärare som inte är legitimerade i ämnet och på rätt nivå får sätta betyg, men också genom fortsatta satsningar på karriärstjänster. Gärna då karriärstjänster som är kopplade inte bara till lön utan också till kompetenssatsningar. Liberalernas förslag, om möjlighet för lärare med många år i yrket att under ett år med delvis bibehållen lön studera mot Masterexamen alternativt en bredare examen, är ett sådant mycket bra förslag.
      Det finns så mycket att göra för politiken för att skapa framtidens skola. Men politiken ska hålla sig borta från den pedagogiska vardagen och didaktiska metoder. Där är lärare proffs och måste få sköta sitt jobb utan klåfingriga politiker.

      Integration berör alla – oavsett vilka vi är eller var vi kommer ifrån

      Retoriken hårdnar; på andra sidan Atlanten har en president valts som i sin kampanj pratar om murar och stängsel. Människor kategoriseras och grupperas. Vår historia borde ha lärt oss att rangordning och skuldbeläggning av grupper inte är en strategi som leder till en bättre värld.
      Värderingar bärs av individer och inte av grupper. Vi måste undvika att bemöta och döma människor utifrån grupp, i annat fall är sannolikheten stor att historiens värsta kapitel åter upprepar sig.
      Integration är inte något som berör vissa grupper. Integration berör oss alla. De flesta av oss vill röra sig över landsgränser, vi vill ha tillgång till varandras marknader, vi vill utbilda oss, arbeta och dra nytta av varandras olikheter och kompetenser.
      De flesta av oss vill säkert också kunna räkna med skydd, i de fall vår säkerhet skulle hotas och vi skulle tvingas lämna vår trygga härd. Av just den anledningen är integration nödvändig och önskvärd att underlätta, ett ansvar vi bär oavsett om vi har bott på samma plats i generationer eller inte.
      Om vi människor ska kunna leva sida vid sida i trygghet behövs en ständig dialog kring vilka normer som ska gälla. Liberalerna fastslog i helgen vid partiråd ett nytt integrationspolitiskt program med många skarpa och bra förslag för integration. I programmet betonas vikten av kunskaper i språk och samhällskunskap för de som nyligen kommit till Sverige.
      Formerna kan alltid diskuteras men att språket är en av de viktigaste nycklarna för kommunikation och att kommunikation i sin tur kanske är den allra viktigast nyckeln till integration, det torde få stå oemotsagt. Inte minst för att språket, både svenska och engelska, är nyckeln för att idag komma in på arbetsmarknaden.
      Integration handlar inte om att någon grupp kallad ”de andra” ska integrera sig, anpassa sig. Det innebär möten och dialog, att ta och ge och att tillsammans skapa något nytt. Men det betyder inte heller att vi ska kompromissa med människors frihet och handlingsutrymme.
      Vi får aldrig börja kompromissa med de värden som vi under årtionden strävat mot och som inneburit ökad demokrati, jämställdhet, trygghet, fri och rättigheter för alla individer. Jag är stolt över att bo i ett land som vågade genomföra en så långtgående lagstiftning mot diskriminering som den alliansregeringen drev igenom och som gäller från 2009.
      Den ger en god grund även för allas vårt gemensamma ansvar för att integrera oss med varandra och bygga en värld som är bättre än den är idag. Ett samhälle där alla kan få utrymme att verka och utvecklas utan att hindras av stela konventioner, fördomar, hot eller våld.
      För att lyckas med det behövs starka och trygga individer men också politiska åtgärder för att motverka parallellsamhällen. Det är bra att Liberalerna tar på sig ledartröjan i det arbetet. De enskilda punkterna och insatserna kan säkert diskuteras och skruvas på men inriktning och ambition är rätt.

      Ansvarstagande, mångfald och pragmatism är bra

      Under snart två mandatperioder har blå-gröna majoriteter med liberala förtecken lyckats att steg för steg leda såväl Karlstads kommun som Värmlands läns landsting in i framtiden. Trots oklara majortietsförhållanden och hela nio partier i landstingsfullmäktige har sex av partierna, (M), (L), (C), (SIV), (KD), (MP) lyckats jämka sig samman.
      Nämnda partier har lyckats stabilisera ekonomin, klarat av de extraordinära händelserna under 2015 och påbörjat arbete med en kulturförändring där patienter och vårdbehov i högre grad ställs i fokus. Arbetet med såkallad nivåstrukturering, att vårdutbud ska utgå ifrån där behoven finns och se till att varje patient kommer till rätt vårdnivå, är här det centrala. För att öka dialogen med medborgarna har också patientforum inrättats. Bra!
      I ett partisystem byggt på proportionalitet och därmed med representanter från många partier krävs kompromisser och dialog. Dialog där förmågan att lyssna blir om möjligt det viktigaste. För Värmland och Karlstad har det varit framgångsrikt, men det är också en framgång för demokratin. Det är goda exempel på att stabilitet och majoriteter kan bildas utanför den traditionella blockpolitiken.
      I den bästa av världar borde ju väljarnas val komma till uttryck så, att man hittar en ideologisk balanspunkt beroende på hur människor röstat. Det demokratiska samtalet, förmågan att jämka samman många åsikter till breda majoriteter baserade på insikt, är grundläggande om man inte vill ge ytterligheterna oproportionerligt inflytande.
      På riksnivå verkar inte det här fungera lika väl som i Värmland. Här ges i stället ytterligheterna stor uppmärksamhet. Det är därför riktigt bra att nu Liberalerna är beredda att stödja alternativt delta den regering som har stöd av majoriteten av väljarna.
      Björklund (L) uttryckte för inte lång tid sedan att han kunde tänka sig att acceptera och släppa fram en regering bestående av endast (M) och (S) om det bidrar till att hålla de ideologiska ytterkanterna borta från vågmästarrollen. Bra, särskilt om det kan få stopp på den oproportionerliga uppmärksamhet som nu ett parti som (SD) får.
      Att prata med (SD) eller för den delen andra partier som ligger långt ifrån den egna politiska ideologin är en sak, men att samarbeta med dem eller låta dem utgöra grunden till ett regeringsunderlag är naturligtvis helt oacceptabelt. Lika olämpligt vore det att låta yttersta vänstern delta i regeringen. Det är bra att den markeringen görs och att den görs tydligt.
      Det finns – SD:s framgångar till trots – en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag för ett öppet och mångkulturellt samhälle fritt från etnonationalism och med respekt för de mänskliga rättigheterna. Och när så är fallet får inte eftergifter göras bara för att bibehålla cementerade block.
      Det vore inget annat än väljarförakt. Ett förakt mot de 80 procent av väljarna som faktiskt röstat på demokrati, mångfald och minoriteters rättigheter. Väljare som valt ansvarstagande och inte populism.

      Religionsfrihet betyder inte förbud mot religion

      Religiösa friskolor eller inte, det är frågan. Finns det ett problem med religiösa friskolor och vari ligger i så fall problemet? Alla skolor ska jobba efter aktuell läroplan och aktuella lagar. Dessa talar sitt tydliga språk. Skolans utbildning skall vara icke-konfessionell, punkt slut. Det råder ingen diskussion om att skolans förmedling av kunskaper och värderingar ska utgå från läroplanen och det gäller alla skolor.
      Diskriminering är också i lag förbjudet och en av de sju diskrimineringsgrunderna är just religion. Dessa lagar, förordningar och att skolans utbildning ska vara icke-konfessionell gäller även de religiösa friskolor som finns idag. Friskolor som till överväldigande majoritet är kristna, ett drygt 50-tal av de drygt 60 som finns, men med en handfull andra religiösa förtecken.
      Skolinspektionen har uppdraget att utöva tillsyn och se till att alla skolor fullgott efterlever lagar och förordningar, bland annat just att kontrollera så att skolors undervisning är icke-konfessionell.
      I Sverige råder religionsfrihet. Var och en ska alltså ges utrymme att fritt utöva sin eventuella tro. Religionsfrihet betyder inte att tvingas till att avstå sin tro. Religionsfrihet handlar tvärtom om rätten att tro – eller att inte tro. Att arbetsplatser och skolor ger utrymme till utövande av religion torde i det fallet inte utgöra något problem.
      Det står för övrigt skolor helt fritt att ge utrymme för böner, psalmsång, kyrkobesök eller liknande religiösa inslag så länge det inte är ett tvång och så länge inte undervisningen har konfessionella inslag. Att skolor väljer att beteckna sig som en konfessionell skola blir på det sättet mer av en varudeklaration för att visa att man ger utrymme och har sådana inslag under skoldagen.
      Mot ovanstående bakgrund ter sig såväl ett stopp mot nyetablering av religiösa friskolor som ett totalförbud som tämligen meningslösa åtgärder och slag i luften. I alla fall om man inte är beredd att löpa hela linan och helt förbjuda religiösa inslag under skoldagar och på skolområden och göra det för alla befintliga skolor. Det är inget jag vill.
      Religionsfrihet är inte att förbjuda eller fullständigt begränsa religöst utövande. Det är faktiskt precis tvärtom. Däremot vill jag heller inte se konfessionella inslag i undervisningen eller som obligatorium i någon enda skola. Det är inte tillåtet idag och bör heller inte bli det.

      Skolstart, på väg mot ljusnande framtid eller mot arbetslöshet?

      Augusti betyder skolstart. I dagarna börjar elever i Karlstad, Värmland och övriga Sverige skolan efter ett förhoppningsvis väl förvaltat sommarlov. Ett kliv uppåt i utbildningssystemet och ett steg mot en, förhoppningsvis, ljusnande framtid. För några, de som lämnade grundskolan i våras, för första gången i frivillig skolform – gymnasiet.
      Arbetsförmedlingen uppmanar elever att söka praktiska program. Arbetskraft efterfrågas inom byggnadsbranschen, teknik, vård- och omsorg men ungdomarna fortsätter att välja teoretiska program. Inget fel i det, åtminstone inte i de fall de faktiskt kommer att satsa på en akademisk karriär.
      Ett första led i en strävan efter att komma in på just den där universitetsutbildningen som ska leda till drömyrket. Mindre bra är det om valen sker av andra skäl såsom att ”hålla alla dörrar öppna”, att helt enkelt skjuta upp yrkesvalet några år genom att förlänga grundskolan.
      Med en sådan motivering kan det bli svårt att tillgodogöra sig de teoretiska programmen med goda resultat och eleverna riskerar efter att det tagit studenten att stå utan arbete och även utan studieplats vid universitet. Möjligheterna att få en anställning direkt efter gymnasiet för den som saknar en yrkesutbildning är inte heller särskilt goda.
      Riktigt dåligt är det om valet av studieväg skett utifrån kriterier såsom skolans geografiska placering eller vilka lockbeten skolorna använt. Vi har i vissa fall sett sådana lockbeten i form av egen PC, körkort eller andra förmåner som ibland erbjuds av skolor i konkurrensen om eleverna och därmed deras skolpeng.
      För visst är det märkligt. Medan elever som lämnat gymnasiet konkurrerar med betyg om ett begränsat antal studieplatser är situationen vid gymnasieskolarna det omvända. I media rapporteras det i positiva ordalag om skolor som ”lyckats fylla sina platser”.
      Utgångsläget är alltså att det hela tiden finns större utbud än efterfrågan. Ett systemfel som alla partier borde ta på allvar och som det är märkligt att inte skolkommissionen berört. Ett system som skapar ett obegränsat utbud, åtminstone i landets mer tätbefolkade delar kan i längden inte åtnjuta de fördelar som konkurrens skulle kunna medföra.
      Vi måste helt enkelt skapa en situation där något krävs för att komma in på en utbildning utöver att man söker. Liberalerna har tidigare i sommar fört fram krav att höja behörighetskraven för de teoretiska programmen och det i vissa fall rejält. I kombination med examensprov i gymnasiet, rättade av skolverket och ämnesbetyg kan det säkert vara steg i rätt riktning, men de räcker knappast.
      När det gäller partierna i majoriteten, (S), (MP) och (V) verkar de inte ens förstå problemet. De verkar snarare tro att lösningen är att göra ”alla” högskolebehöriga och att förlänga grundskolan med tre år genom att på sikt göra gymnasieskolan obligatorisk.
      Då lär det bli lika svårt att få tag i praktiskt kunnig arbetskraft i framtiden som att höja elevers arbetsinsats och ambitionsnivå. Vi får innerligt hoppas att majoriteten tänker om och tänker rätt, åtminstone i något avseende.

      Fri marknad eller ett irritationsmoment i vardagen?

      Telefonen ringer, en vänlig röst presenterar sig och frågar om vi har några minuter över. Väluppfostrade svarar vi artigt och påpekar kanske att vi inte är intresserad av att köpa något men att vi gärna lyssnar. Många är ändå de människor som några veckor senare beställt något de egentligen inte tänkte köpa och många är de människor som förtvivlat försöker ringa tillbaka för att säga upp ett abonnemang och låta ett köp gå tillbaka. Inte sällan något som är mycket svårare än att från första början säga nej.
      Till och med stora och välkända bolag är ibland betydligt svårare att nå när ärendet gäller uppsägning eller reklamation än när det gäller andra ärenden.
      Lagstiftaren skyddar i viss mån idag privatpersoner genom distansförsäljningslagen, men för den som har ett företag är situationen en annan. Här finns inte samma skydd och ett muntligt avtal är som bekant lika bindande som ett skriftligt.
      En av de grundläggande kriterierna för en fri marknad är en så liten informationsasymmetri som möjligt. Köpare och säljare ska enkelt uttryckt, så långt det nu går, ha lika mycket information om den produkt som erbjuds. Fullt ut kommer detta förstås aldrig att ske men vi kan åtminstone skapa ett regelverk som ger likartade villkor. När en säljare ringer för att sälja ett telefonabonnemang, en förvaltningstjänst, eller någon annan produkt där tämligen mycket information behöver bearbetas för att kunna jämföra alternativ och fatta beslut, krävs oerhört mycket av den som mottar erbjudandet via telefon. Att de flesta av oss dessutom har oerhört mycket lättare att säga ja än nej till en trevlig person som låter både påläst och omtänksam gör inte saken bättre.
      Samtalen från säljarna spelas ofta in. Det krävs bara att ena parten, det vill säga säljaren, vet att samtalet spelas in för att det ska vara tillåtet. Självklart finns det seriösa telefonförsäljare men låt mig föra fram åtminstone två saker som skulle öka konsumentens skydd och faktiskt också integritet. Börja med att båda inblandade parter ska vara överens om att samtalet spelas in, att det finns ett samtycke. Om en säljare ringer är det inte mer än rätt att båda vet om att samtalet spelas in och att det faktiskt kan bli frågan om ett avtal. För det andra bör man också se över skyddet för företagare, de som idag inte omfattas av distansförsäljningslagen. Det skulle betyda mycket för exempelvis äldre ägare av en jordbruksfastighet eller för det enskilda småföretaget som drabbas av oseriösa säljare, om man hittade ett skydd motsvarande distansförsäljningslagen även för dem.
      Seriösa säljare borde inte ha några som helst problem med dessa förändringar och de oseriösa bör här inte ha någon talan.

      Lastbilsattack i Nice och kuppförsök i Turkiet – hur påverkas vi?

      Över 250 döda i kuppförsök i Turkiet, minst 84 döda i Nice efter att en lastbil plöjt rakt igenom folkmassor på Frankrikes nationaldag 14 juli. Åter igen skakas Europa av händelser som både upprör och berör. Vad står händelserna för? Ovissheten skapar otrygghet och otrygghet skapar rädsla.
      Rädsla är i det här läget farligt, vare sig det är frågan om terrorism eller enstaka individers illdåd till följd av galenskap. Är det något som spelar terrorism i händerna och som terrorn vill uppnå så är det rädsla.
      Om vi tror att illdåden är anstiftade av terrorism och detta gör oss rädda, då har vi förlorat första matchen mot terrorn. Terrorns första syfte är just detta, att skapa rädsla och otrygghet. I förlängningen sprids så misstro att det gemensamma samhället ska kunna ge skydd och leder också till en ökad polarisering. I det fall vi låter vår rädsla ta över är det alltså av underordnad betydelse om attacken var anstiftad av en terrororganisation, skadan är redan skedd. Terror- organisationen IS tog också snabbt på sig skulden för dådet i Nice, men det betyder ju inte nödvändigtvis att så är fallet. Ännu på söndagen fanns det faktiskt inget som bekräftade att IS var inblandat i illdådet. Att IS tar på sig skulden betyder bara att IS ser sig kunna tjäna på att människor tror att de ligger bakom händelsen. Den poängen bör vi inte ge dem!
      Terror följer oftast tre steg. För det första vill de skapa rädsla och oro. För det andra vill de i förlängningen skapa misstro och polarisering, skapa ett dom och ett vi. För det tredje vill de skapa misstro mot att regeringar och regimer klarar av att upprätthålla rättsstaten och ge skydd åt medborgarna. Inte sällan är ett det så, att om medborgare i det läget börjar ropa på starkare ledarskap, högre murar och försvar, då är det ett tecken på att terroristerna lyckats med sitt syfte. Om vi tappar tron på rättsstaten och på de institutioner som vi såväl på nationell nivå som på internationella nivåer byggt upp, då har vi låtit terrorn vinna och fylla sitt syfte.
      I Turkiet såg vi i söndagens nyhetssändingar hur Erdogan pratade om kuppmakarna som ”virus på samhällskroppen” och ”metastaser”. En sådan organisk samhällssyn skrämmer. Särskilt om kuppförsöken i Turkiet leder till att regimen väljer att se det som en anledning att inskränka mänskliga rättigheter. Vi får innerligt hoppas att inte kuppförsöken tas som motiv för att montera ner mekanismer som behövs för en fungerande rättsstat och för att kväva opposition. Det vore förödande.
      När världen ter sig otrygg och kaos tycks breda ut sig, då är det som viktigast att bygga vidare och stärka förtroendebanden mellan länder. Även som medborgare i ett litet och än så länge tryggt Karlstad är det här väl värt att fundera över och att vara medveten om. Att stå upp för mänskliga rättigheter och för demokratiskt förankrade institutioner som FN, EU och Europarådet är därför viktigare än någonsin. Terror möter man inte med splittring och misstroende. Tvärtom ska vi minnas hur splittrat Europa var när initiativen togs till dessa instituioner. Starka ledare har aldrig stabilsierat världen. Stabilitet skapas genom att bygga förtroenden, trygga institutioner, samarbete och ömsesidigt beroende. FN, EU och Europarådet behövs; nu mer än på länge!

      Överskottsmål och skuldankare – klok överenskommelse i rätt tid

      Europas ekonomier skakar till följd av Storbritanniens förväntade utträde ur EU. Då levererar Sveriges partier en bred överenskommelse med kloka förslag för att signalera stabilitet och sunda statsfinanser. Det man kommit överens om, överskottsmål och skuldankare, är bra kompletteringar till exempelvis inflationsmålet för att skapa stabilitet och trygghet på marknaderna. Endast populistiska SD ställer sig utanför, föga förvånande.
      Överskottsmål i statsfinanserna, att över tid inte ha större utgifter än inkomster i statens finanser, har betytt mkt för Sveriges ekonomiska utveckling under de senaste decennierna. I ett land med en proportionellt vald riksdag, där i princip alltid flera partier måste vara överens för att få hop majoriteter, där behövs överenskommelser som inte lockar till överbud och att utgifterna skenar iväg som en följd av detta. Att redan från början bestämma sig för att statsfinanserna ska gå ihop och dessutom generera överskott skapar förtroende.
      En överenskommelse om ett så kallat skuldankare lanserades också som en nyhet. Liknande krav finns för Euroländer även om flera länder inom Euroområdet haft svårt att leva upp till kraven. Kort sagt innebär skuldankaret att inte statsskulden får överskrida en viss procent av BNP och gränsen sätts så att vi med nöd och näppe klarar gränsen idag. Gränsen för statsskuld sätts i överenskommelsen till och med lägre än för Eurozoonens länder – bra!
      Om vi i svensk politik klarar av att uppfylla dessa båda mål, vilket det är goda förutsättningar för med tanke på att i princip alla partier är överens, betyder det ett ökat förtroende för Sverige. Och förtroende är om möjligt den viktigaste faktorn för att locka investeringar och långsiktigt trygga konkurrenskraft och tillväxt.
      Allt det här kan tyckas vara tråkiga teknikaliteter. Inte heller lär överenskommelsen kanske engagera lika många Karlstadbor och övriga värmlänningar som till exempel var skolor finns och hur sjukvård bedrivs. Lika lite kanske man direkt ser kopplingen till bidrag, pensioner, arbetstillfällen och skatteintäkter. Ändå är det precis vad den här överenskommelsen om den följs kan bidra till att förbättra. De här åtgärderna kan kanske i första läget uppfattas som att de åtminstone ur statens synvinkel hämmar kreativitet och möjlighet att offensivt satsa.
      I verkligheten är det precis tvärtom. Genom tydliga spelregler och stabilitet skapas handlingsfrihet, långsiktig handlingsfrihet. Många är de företag som vittnar om att den i särklass viktigaste faktorn för att investera i ett land är stabilitet, att veta vilka spelregler som gäller. Och om företag investerar och växer ökar även skatteintäkter. Vi har under de gånga veckorna bittert fått erfara vad motsatsen leder till genom Brexit. Osäkerhet skapar rädsla för investeringar. Vågar man inte så får man inte skörda.
      En bonus är det att beskedet från partierna kommer före sommarens stora politiska händelse, Almedalsveckan. När jag skriver den här ledaren har inte Almedalsveckan dragit igång på allvar än. Den veckan brukar vara ett tillfälle då parti efter parti presenterar politiska förslag och försöker profilera sig. Inte sällan är det reformer som, hur hedervärda de än är, kostar pengar. Bra då att man redan har förbundit sig att hålla sig inom ramarna för vad resurserna tål. Realistiskt och måttfullt är begrepp som vissa kanske tycker låter tråkiga. Samtidigt är det precis vad som ger en sund hushållning och hållbart välstånd.
      Jag kommer att följa Almedalsveckan med stort intresse. Den blir första testet på om partierna klarar av att leva upp till överenskommelsen. När ni läser den här texten vet vi i viss mån facit på detta första test. En sak förblir dock klar. Mera måttfullhet och förtroende och mindre populism. Så bygger vi ett rikare och bättre samhälle tillsammans.

      Åtgärder gör skillnad

      Examensprov i gymnasiet, rättade av skolverket och ämnesbetyg istället för som nu kursbetyg. Dessutom, vilket kanske är den enskilt viktigaste åtgärden, att höja behörighetskraven för de teoretiska programmen och det i vissa fall rejält.
      Liberalerna lanserade förra veckan en ny kur för hur skolresultaten ska lyftas och svensk skola ska bli bättre.
      Kloka förslag i rätt riktning även om det finns fler saker som behöver göras än så. Ett avgörande problem i det svenska gymnasiet är det utbudsöverskott som uppstått. I praktiken finns det idag ingen övre gräns för antalet platser på respektive gymnasieprogram. Ju fler elever som söker desto fler platser erbjuds. Baksidan är risken att allt ansvar för att eleven ska lyckas i skolan läggs på just – skolan. En elev som missköter sina studier behöver aldrig vara rädd att förlora sin plats. Det står mängder av skolor i kö som gärna ger eleven en ny plats mot ännu en påse av kommunal skolpeng.
      Självklart ska elever ha flera chanser och få den hjälp de behöver. Men någon form av krav på arbetsinsats måste också finnas, liksom en konsekvens om man inte tar vara på den utbildningsplats som faktiskt ställts till förfogande och som betalas med skattemedel.
      Här kan Liberalernas förslag bidra till en förbättring och leda till kvalitetssäkring så att inte mindre seriösa skolor frestas att sänka målen för att få igenom så många elever som möjligt. Åtgärderna skulle kanske inte vara tillräckliga, men inriktningen är rätt. Frågan är om den rödgröna majoriteten inser detta?
      Ett examensprov som både genomförs och rättas av skolverket skulle kunna bidra till att skolor inte frestas att illojalt konkurrera med för generösa betyg. Lärarna skulle få än mer råg i ryggen och i bästa fall slippa påtryckningar att sätta högre betyg. Påtryckningar som riskerar att komma från både föräldrar och arbetsledning i en situation av kraftigt utbudsöverskott. I stället sätts fokus på att faktiskt eleven ska tillgodogöra sig de kunskaper som krävs för att klara examensproven. Hur det ska lösas rent praktiskt, i vilken mån annat bedömningsunderlag än just prov ändå ska vägas in med mera, det får man förstås jobba vidare med.
      Höjda behörighetskrav för att komma in på de teoretiska, studieförberedande programmen är ett än bättre förslag. På det sättet ges elever incitament redan i grundskolan att fokusera för att nå tillräckliga resultat för att nå de förkunskapskrav som krävs för att faktiskt klara av studierna och på bästa sätt förberedas för universitetsstudier. Behörighetskraven bör anpassas till respektive teoretiskt program för att i än högre grad fokusera på kunskapskrav och ambitionsnivå att komma in på programmet snarare än på betyg i allmänhet.
      En sådan betygströskel i vissa ämnen kanske kan vara något även för antagningen till universitetet i högre grad än nu och oftare kombineras med intagningsprov? Dokumentation av meriter såsom betyg ska främja och spegla kunskap. Kopplingen måste vara tydlig. I annat fall riskeras utbildningsinstitutioners tillit och förtroende att äventyras. Det har vi definitivt inte råd med.

      Levande kultur – mångfald och rikedom

      I dagarna går startskottet för den 46:e Ransäterstämman, några få mil norrut i klarälvdalen, sett från vårt delta här nere i Karlstad. Spelmän, dansare och folkmusikälskare från när och fjärran samlas för att spela, dansa, sjunga och lyssna sig genom några sommarnätter i den vackra klarälvdalen. Själv är jag en trogen besökare av evenmanget och gläds alltid över det engagemang och den glädje som kulturella möten över generationsgränser ger.
      Spelmansmusiken och de traditionella danserna, visor och polskevarianter från hela länet, övriga Sverige och omgivande länder har en lika stor varation som de språkliga dialekterna.
      Det ger oss en nyttig påminnelse om att kultur är något som beror av hur människor förflyttat sig genom århundranden och i ett ständigt pågående utbyte påverkas av varandra. Kulturen blir myllan som vi alla hämtar vår näring från och den är kort och gott skapad av summan av oss alla tillsammans i samverkan. Ett mycket mänskligt beteende.
      Det här är ett tydligt exempel på hur kultur skapar samhörighet men det är också ett tydligt exempel på att kulturen är öppen och hur den växer genom utbyten. Mångfalden inom folkmusiken växer och berikas genom nya möten, inflöden och utbyten. Kultur blir inte hotad av mångfald, den blir rikare och berikar bara ännu mer. Den är traditionsbärare men i ständig förändring, generation efter generation.
      Kulturens kraft som sammanhållande och identitetsskapande faktor är stor. Många makthungriga banditer har genom historien insett detta och försökt ”kidnappa” begreppet kulturen för att definiera grupper men också utesluta andra.
      Genom att dra gränser och uppifrån skapa gemensamma symboler inom länder påvisas vem som tillhör och vem som inte tillhör. Det här sättet att missbruka kultur för att dela upp och värdera människor har i historien fått långtgående och hemska konsekvenser.
      Motiven har ofta varit politiska. Kulturen har använts som ett argument för att visa att en grupp, ett landområde eller liknande hör ihop och då har också behovet uppstått att definiera vad som till exempel är ”svenskt”. Dumt, med tanke på att vad som är ”svenskt” förändras. Det har alltid förändrats över tid och har många nyanser över hela den yta som just i dag organiseras under staten Sverige.
      Folkmusikstämman är något annat och mycket väl värd att uppleva; vare sig du som jag besökt den varje år eller om du inte gjort det förut. Evenemanget har i snart fem decennier varit plats för möten, är i ständig utveckling och har djupa rötter i den värmländska myllan. Rötter som får näring av och som tål mångfald. Ta chansen och gör ett besök i Ransäter under spelmansstämman 9-12 juni.
      Njut av hur människor suddar ut gränser och tillsammans skapar kultur. Låt dig bjudas in till att få del av och bidra till den näringsrika mylla och gemenskap som ett levande kulturliv ger. Vi ses i Ransäter!

      Punktinsatser och återställare skapar inte bättre skolresultat

      Utspelen i skolpolitiken duggar tätt. Det senaste i raden är moderaternas utspel om att låta staten gripa in och ta över skolor som inte håller måttet. Det är svårt att förstå att de inte i stället går på Liberalernas linje; att ta konsekvensen av den misslyckade kommunaliseringen och förstatliga huvudmannaskapet för skolan, inte som ett hot utan som ett löfte.
      Redan tidigare har riksdagens största oppositionsparti aviserat att de vill ta ett steg tillbaka och åter göra alla de praktiska gymnasieprogrammen högskoleförberedande. Aldrig förr har väl riksdagens största partier varit så nära varandra i en för samhället så viktig fråga. Förslagen ovan är tyvärr illa genomtänkta och fragmentariska.
      Att trycket på de praktiska gymnasieprogrammen minskat, beror knappast på att många fler elever är så mycket mer studiemotiverade. Istället är problemet att praktiska yrken och hantverkskunskap under många år tappat status i Sverige. Märkligt, eftersom just dessa utbildningar är de som ofta leder till arbetstillfällen och många nya småföretag.
      Det verkar finnas någon oförklarlig uppfattning om att det endast är akademiska studier som räknas som framgång. Att elever som efter 9 år i grundskolan är trötta på teoretiska studier men både intresserade och duktiga i praktiska ämnen ska tvingas plugga för att bli högskoleförberedda är ineffektivt och leder inte till högre studieresultat. Det vet vi för vi har prövat receptet förut.
      Fram till 2011 var de praktiska programmen studieförberedande. Det var inte bra då och det kommer inte att lösa problemen nu. Ska de yrkesförberedande programmen göras mer attraktiva och locka elever behöver vi alla börja med att värdesätta de praktiska jobben och yrkeskunskap. Det kommer att behövas skickliga snickare, svetsare, rörmokare, bilmekaniker, med mera, även i framtiden.
      I många av våra grannländer har man en helt annan tradition av utbildning i samarbete med näringsliv och högre grad av delaktighet från de som faktiskt utövar praktiska yrken. Flera sådana möjligheter öppnades under föregående mandatperiod.
      Det var klokt och det är allt för tidigt att ge upp. Att ta till återställare i form av mer likriktade gymnasieprogram vore att gå på socialdemokraternas linje, att i praktiken förlänga grundskolan med tre år för många redan skoltrötta elever. Finns det någon enda som verkligen tror att det höjer skolresultaten?
      Självklart ska man vara tydlig med att inga dörrar stängs till den akademiska världen om man väljer ett praktiskt program. Men gör det då istället genom ett generöst Komvux och genom att erbjuda kompletterande studier för de ungdomar som efter avslutad praktisk utbildning ändå vill gå vidare på en akademisk bana. Det sker i praktiken redan i dag.

      Demokrati i stort och smått

      Alla borde vi ställa oss frågan om vilken roll vi själva har för att förverkliga demokratin, vilka vi ger vårt förtroende, vilket förtroende vi söker och vad vi vill. Det är vad ett representativt folkstyre handlar om.
      För en fritidspolitiker inom kommun eller landsting ligger fokus i hög grad på sakfrågor. I de flesta fall jämkar man samman de olika åsikterna och eftersom principen i såväl landsting- som primärkommuner är något som kan liknas vid samlingsregering, där de ideologiska skillnaderna oftast är mer av inriktning och grad än av antingen eller.
      När däremot förtroenden söks på nytt – det vill säga vid val – ligger fokus på konfliktytor och personer. Inte minst när man läser inlägg i debatter och tidningar från landstingsoppositionen i Värmland, kan man ibland få känslan av att det är revolutionerande skillnader mellan de olika alternativen. Så är det förstås inte. Långsiktigt gör dock de ideologiska skillnaderna avtryck.
      Sjukvården är ett gott exempel där idag Karlstadborna har många alternativ att välja mellan och där till exempel vårdval av de flesta ses som en självklar rättighet, där en offentligt finansierad sjukvård kan utföras av de som du själv väljer. De utförare som Du upplever ger dig den bästa vården. Annat var det förr. Och visst finns det fortfarande en och annan som ihärdigt ropar på socialisering och att skattepengar inte ska gå till privata företag.
      Å andra sidan, kritikerna av vårdval och privata utförare brukar sällan ha något emot att skattepengar används för att köpa in allt det sjukvård behöver förutom arbetskraft och hus. Ofta blandas också begrepp som vinst – att ha ett större alternativt solidare företag vid årets slut än vid årets början – ihop med begreppet utdelning. Logiken hos socialiseringsivrarna är ofta tämligen svår att begripa, kanske för att den oftast lyser med sin frånvaro.
      Landstinget i Värmland liksom de flesta län i Sverige står ändå inför stora utmaningar. Sjukvården klarar av allt mer, länets befolkning blir äldre och gränsdragningar om vad som faktiskt är sjukvård är inte alltid så enkla att göra. Det känns därför tryggt att majoriteten i landstinget jobbar aktivt och framgångsrikt med ett omställningsarbete för att utveckla verksamheternas ekonomistyrning och organisation.
      Inte desto mindre är värmlänningarnas delaktighet och engagemang i arbetet viktigt. Fler behöver intressera sig för och vara delaktiga i politik även mellan valen. Tanken i en representativ demokrati är att vi väljer representanter till ett parlament eller ett fullmäktige, människor som söker vårt förtroende och som vi ger förtroende.
      Idealet i sammanhanget borde vara att politiker är de människor som ges förtroende att förvalta och artikulera allas vår vilja och åsikter. Är vi missnöjda kan vi när som helst utmana dem och själva söka samma förtroende. För att kunna göra det krävs engagemang, att man följer vad som sker och källkritiskt håller sig uppdaterad.
      I annat fall tenderar politiken att begränsas till enstaka frågor, slagord på plakat vid demonstrationer och en köp- och säljmarknad av budskap på ett åsiktstorg skapat och kontrollerat av några få. Illa, eftersom det i stället bör vara ett system och forum för att gemensamt skapa och revidera det samhällskontrakt som vi alla skriver under och förväntas följa.
      Det är inte enbart några partiledares ensamma uppgift, det är inte regeringens ensamma sak, det är inte enbart riksdagens eller en fullmäktigeförsamlings roll att förverkliga den representativa demokratin. Demokratin med alla dess fri- och rättigheter, den ger också ansvar och skyldigheter. Jag hoppas att vi gemensamt kan axla det ansvaret. Alternativet är allt annat än lockande.