Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Rör inte asylrätten!

      Mänskliga rättigheter, betyder de något längre? Svaret måste bli ”JA” och den som säger något annat måste tänka till och tänka om.

      Att faktiskt leva upp till och sträva i den riktning som deklarationen om FN:s mänskliga rättigheter gör gällande är nödvändigt. Åtminstone om man till någon del vill hävda alla människors lika värde. Och att kompromissa med människors lika värde är farligt. 1900-talet borde ha lärt mänskligheten i allmänhet och Europa i synnerhet vad det kan leda till. Moderaterna och nu senast Kristdemokraterna har de senaste veckorna haft sina respektive riksting/riksstämma. Och i båda fallen har partiernas ställningstagande i migrationsfrågan varit aktuell för beslut. Moderaternas beslut att helt avskaffa asylrätten i vårt land är upprörande och för detta konservativa parti illa graverande. Att helt bortse från 14 paragrafen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, det är något som ligger mycket långt från den politik som Alliansen tillsammans drev under 2006-2014. Att avskaffa asylrätten är något som inte kan anses vara annat än förkastligt.

      Kristdemokraterna går – även om samma eländiga förslag var uppe till beslut på deras riksting – inte lika långt. Det nuvarande systemet med tillfälliga uppehållstillstånd som norm efter asylprövning är illa nog. Det belastar ytterligare en redan hårt ansträngd handläggning av asylärenden då redan prövade ärenden ska prövas på nytt och, vad än värre är, det skapar en oro och osäkerhet som påverkar människors möjlighet till etablering, trygghet och framtid. Oerhört negativt i en situation där de flesta utifrån olika utgångspunkter ser integration som en av våra mest aktuella utmaningar. Vi har redan sett konsekvenserna i praktiken av detta system som för övrigt även regeringspartierna med (S) i spetsen stödjer. I en tid när Migrationsverkets högar växt över alla gränser, då är majoritetens ”lösning” att pröva samma ärende flera gånger?! Om det ändå bara vore ett administrativt problem, men det är mycket värre än så. Det är individer, människor av kött och blod, som blir lidande. Bland de värre konsekvenserna är att barn drabbas av att vänta i åratal och sen skickas till krig, död och elände. Och anledningen är att en skapad byråkrati tar sådan tid på sig att de hinner åldras och därför, när deras ärende väl prövas, får en hårdare bedömning. Upprörande och djupt oetiskt!

      Tvärtemot Moderaternas snedsteg ut mot högerns brant så är det dags att börja ta mänskliga rättigheter på allvar. Det är dags att se människor som en tillgång. Det är dags att belöna de som gör rätt och försvara de som behöver skydd. Jag skriver här om de ensamkommande som varje dag kämpar för att lära sig svenska och som presterar väl i våra skolor. Jag skriver om de flyktingar som gör allt som står i deras makt för att bli en del av vårt samhälle, de ska vi belöna och hjälpa. Vi ska ställa krav och vi ska gemensamt bygga ett samhälle där spelregler är tydliga och ansvaret hos den enskilde stort. Men vi ska också erbjuda skydd och den förföljda, trygghet åt den strävsamme och frihet åt den förtryckta. Allt annat är under anständighetens gräns. Skärp till er Moderater; rör inte rätten att söka asyl!

      Mörka skuggor från det förflutna kastas över Europa

      Högerpopulistiska, nationalistiska partier har tagit plats i flera parlament i Europa. När det nu sker i Tyskland, som såväl ekonomiskt och befolkningsmässigt som politiskt är Europas största stat, då väcker det oro. När samtidigt extrema, utomparlamentariska och uttalat nazistiska, våldsbejakande, grupper som NMR marscherar på gator och torg i Sverige och Karlstad – då är det allvar. Då är det ett hot mot demokrati, människovärde och en fri värld. 

      Helgens val i Tyskland manar till eftertanke och valresultatet känns som mörka skuggor från det förflutna. För första gången på ett halvt sekel tar åter ett främlingsfientligt parti, AFD, plats i den tyska förbundsdagen. Med 12,6 % av väljarna bakom sig blir de parlamentets tredje största parti. Partiets toppkandidat, Gauland, skanderar att AFD ska ”motarbeta Merkel och återta land och folk”. Förbundskansler Angela Merkel, som de senaste åren framstått som den fria världens ledare i kontrast till Trump i väster och Putin i öster, är alltså AFDs huvudmotståndare. I Sverige gratuleras AFD av Sverigedemokraternas Åkesson. Här bekänner SD färg. SD kallar sig ”socialkonservativa” men hyllar alltså ett nationalistiskt, högerpopulistiskt parti som ser socialkonservativa CDU och Angela Merkel som sin huvudmotståndare. Inkonsekvent och anmärkningsvärt men föga förvånande. Sverigedemokraternas innehåll är svartare än förpackningen.

      Tyskland har de senaste åren styrts av en något ovanlig koalition. Genom pragmatism och genom att söka vad som förenar och inte vad som skiljer, har socialdemokrater och konservativa kristdemokrater under ledning av Angela Merkel skapat stabilitet i Tyskland. Och stabilitet i EUs största medlemsland är något som inte bara Tyskland utan också övriga Europa behöver, inte minst i ett EU skakat av Brexit i Storbritannien och av högerpopulistiskt styrda regeringar i flera av de östeuropeiska medlemsländerna. Men med ett SPD som backar till 20,5 % har de tyska socialdemokraterna nu aviserat att de går i opposition. För att kunna fortsätta styra kommer därför Merkel med stor sannolikhet att bilda regering med miljöpartiet ”Die Grünen” samt med Liberala FDP som glädjande nog åter tar plats i förbundsdagen. Märkligt nog anser sig nämligen SPD vara för svaga för att vara med och ta fortsatt ansvar i Merkels koalition trots drygt 20%. Liberala FDP är däremot med stor sannolikhet beredda att ta ansvar med 10%, trots att de förra mandatperioden inte ens fanns med i det tyska parlamentet och trots att Liberaler i många avseenden politiskt inte står närmare kristdemokraterna än vad socialdemokraterna gör. Måhända har det med socialdemokratins självbild att göra?

      För att bekämpa svart nationalism och främlingsfientlighet måste alla vi som vill ha ett öppet, fritt och demokratiskt Europa hjälpas åt. Vi människor har alla samma värde och vi delar på den här planeten. Medmänsklighet, frihet och samarbete förenar och skapar välstånd. Det är människor, människovärde och människors fri- och rättigheter som ska försvaras, inte nödvändigtvis vid gränser men över alla gränser!

      Ett färgstarkt Karlstad för alla

      Förra veckan kläddes Karlstad i Regnbågsskrud. Utanför offentliga byggnader, kyrkor och i köpcenter vajade regnbågsflaggor. En positivt värdeladdad symbol som visar att ihärdigt politiskt arbete, starkt engagemang och oförtruten målmedvetenhet av och för minoriteter – det ger resultat. Pride är så mycket mer än vajande flaggor och en parad. Pride är seminarier, konstprojekt, samtal och debatt. En folkrörelse skapad ur Stonewallupproren i New York 1969, där till slut människor som länge trakasserats och provocerats av de som borde ha varit deras skydd och hjälp, fick nog.
      Snart 50 år senare har dessa modiga människors uppror blivit till en världsomfattande och framgångsrik kamp men också fest. Trots detta kastas ännu mörka skuggor över Pride. En av frontpersonerna bland alla de som trotsade regnet och marscherade i Karlstad blev både bespottad och fick knytnävslag längs paradens väg. På liknande sätt attackerades Pride-deltagare av våldsamma motdemonstranter under paraden i Stockholm för en dryg månad sedan.
      Pride behövs – också i ett land som Sverige och ett län som Värmland. Visserligen är det för minoriteter så mörka 1900-talet slut. Och visserligen har Sverige efter decennier av politiska motsättningar till sist i hög grad samma juridiska rättigheter på plats för alla som har förmågan att bli kär i eller attraherad av en annan vuxen människa oavsett kön. Men trots detta finns det ännu sociala strukturer i vårt samhälle som gör att vissa människor tar sig rätten att definiera och förminska individer utifrån identitet och läggning. Så länge människor förväntas ”komma ut” om de avviker från normen; så länge behövs också Pride och så länge behöver vi tillsammans målmedvetet på olika nivåer arbeta vidare. Målet måste vara ett samhälle där människor inte bara formellt utan också reellt har samma möjligheter, både till integritet och till offentlighet.
      Du som ändå är tveksam och tror att Pride har spelat ut sin roll kan göra ett experiment i din närhet. I synnerhet om du liksom jag är en medelålders man eller äldre; testa det här: Ta någon jämnårig i hand, kanske din bästa kompis, men någon av samma kön som dig själv. Gå igenom staden, hand i hand såsom ett par. Känn efter hur det känns. Gör det gärna i några olika delar av vårt län, kanske utanför krogarna en lördagskväll eller på väg hem från kyrkan på en söndag. Fundera sedan på om reaktionerna blev andra än när du går på samma sätt med någon av motsatt kön? Hur kändes det?
      Det är inte längesedan Pridetågen endast befolkades av de modigaste och starkaste människorna. Faktiskt är det bara några få år sedan om vi pratar om Karlstad. Det är inte längesedan knappt någon reagerade på bögskämten i kafferummet eller på förlöjligande av människor som vågade bryta traditionella mönster och könsroller. Tyvärr en verklighet som i vissa miljöer dröjer sig kvar ännu. Inte så länge till, får vi hoppas. Framtiden är ljus och i ljuset finns regnbågens alla färger. Eller som det stod på Liberalernas paroll vid Karlstad Pride: ”Kärleken är fri!”

      Snabbare hantering av arbetstillstånd

      Bristen på kompetens och arbetskraft är alarmerande i många sektorer. Migrationsverket är fortfarande hårt ansträngt till följd av de stora flyktingströmmarna 2015 och det riskerar att få negativa konsekvenser i form av långa handläggningstider när det gäller arbetstillstånd.
      Om Sverige ska klara kompetensförsörjningen är det av yttersta vikt att företag kan rekrytera kompetenta, välutbildade människor från vår omvärld och att dessa vill komma hit. Då får inte flaskhalsen vara att de fastnar i byråkrati i form av oändliga handläggningstider.
      Fredrik Malm, Liberalerna, skriver den 11 augusti i DN debatt att regeringen bör överväga att flytta just handläggningen av arbetstillstånd från migrationsverket till skattemyndigheten. Motiveringen är att skatteverket redan har många av de uppgifter som ligger till grund vid prövning av arbetstillstånd, exempelvis lönenivå. Skattemyndigheten ansvarar också redan för folkbokföring, skattekonton och för tilldelning av samordningsnummer till personer som inte varit folkbokförda i Sverige.
      Detta och även det faktum att skatteverket har väl inarbetade rutiner och vana att kommunicera med företag borde rimligen underlätta och effektivisera handläggningen av arbetstillstånden. Det viktigaste argumentet som Fredrik Malm (L) för fram är ändå att migrationsverket har så stora volymer av asylärenden, att de uppenbart inte klarar att prioritera upp handläggningen av arbetstillstånd i tillräckligt hög grad.
      Det är oerhört viktigt att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Sverige behöver arbetskraft och kompetens. Då måste det vara enkelt, snabbt och smidigt för kompetenta människor att välja att komma till Sverige för att bidra med sin kompetens. Då får inte individer fastna i stel byråkrati, restriktiva tolkningar av lagstiftning vid exempelvis mindre misstag från arbetsgivares sida, eller långa handläggningstider för att vi samtidigt haft en stor tillströmming av asylsökande. Samtidigt ska vi inte kompromissa när det gäller korrekt behandling av asylärenden.
      Fredrik Malm (L) har rätt. Det vore klokt att avlasta migrationsverket arbetstillstånden och skatteverket är logiskt ett gott alternativ. Men det är bråttom. Både för att avlasta ett hårt ansatt migrationsverk men också för att Sverige helt enkelt inte har råd med att missa den kompetens och arbetskraft från andra länder som vi så väl behöver. En välmeriterad läkare eller en person med spetskompetens inom IT lär inte vänta på byråkratins kvarnar. Ju viktigare de är för oss, desto kortare tid lär de acceptera i byråkratins kvarnar innan de väljer bort Sverige som arbetsplats.
      Frågan är om den svaga regering som Sverige nu har med (S) och (Mp) förstår vikten av ovanstående. Frågan är också om regeringen inser att de möjligheter till effektivisering av handläggningen som migrationsverket gett är otillräckliga och att de av näringslivspolitiska skäl nu behöver agera – inte bara konstatera.

      Skapad sårbarhet i en fantastisk värld

      Turerna runt Transportstyrelsen ställer många frågor på sin spets, bortom kärnfrågan, men som ändå är oerhört angelägna. Oppositionen har som yttersta konsekvens av IT-skandalen i dagarna anmält infrastrukturministern till konstitutionsutskottet.
      Det får bland annat ses som ett sätt att stryka under allvaret bakom att en myndighet som brustit allvarligt i säkerhet och läckt ut känslig information och gett icke säkerhetsklassad personal utanför landet tillgång till den samma. Trots att styrelsens ordförande enligt uppgift känt till detta under lång tid, är det först nu som uppgifterna kommer fram. Det är givetvis av yttersta vikt att det här utreds, inte minst för att undvika liknande fadäser längre fram. Det är viktigt att belysa vad som hänt och vem som brustit i sina befogenheter men också om personer underlåtit att agera och informera. Vi måste som medborgare kunna lita på att information stannar hos behöriga och inte kan användas och missbrukas av andra och på annat sätt än vad som är tänkt. Det är viktigt för rikets säkerhet men också ur individperspektiv. Låt oss med anledning av detta vidga perspektiven.
      Att kommunicera 24/7 är en självklarhet. Vart man än vänder sig syns människor djupt försjunkna i smartphones. För att kolla status i sociala medier, boka biljetter, kolla väder, ta en selfie, uppdatera, göra bankärenden med mera. Våra smarta telefoner och datorer har blivit en del av vår vardag, oavsett grupp eller ålder. Vi producerar en enorm mängd information och överallt lämnar vi spår. Borta är tiden då man satt i telefonkö för att boka bilprovningstider, ivrigt plitade siffror på en blankett när man deklarerade och när telefoni var något som var bundet till hemmet eller möjligen en telefonkiosk. Och med IT hanterar vi även uppgifter av mer känslig art än så. Som exempel har Landstinget i Värmland numera E-tjänster som gör att man inte bara kan boka tider hos vårdcentralen utan också på ett helt annat sätt än tidigare delta i vårdprocesser. Journaler är tillgängliga över nätet, självklart med hög säkerhet och med E-legitimation som krav. Men räcker det?
      Tekniken ger oss dessa fantastiska möjligheter och i ett rasande tempo allt fler möjligheter. Samtidigt innebär tekniken också risker. Hur sårbara är vi egentligen? Hur säkra kan vi vara på att inte informationen kommer i fel händer? Hur är ditt eget IT-skydd? Att säkerheten ska vara hög hos våra myndigheter är en sak, men ingen kedja är som bekant starkare än sin svagaste länk. Är det måhända din egen hemdator eller mobiltelefon? Eller är den svagaste länken att myndigheter, företag och organisationer i övrigt slentrianmässigt lagrar stora mängder information och underskattar risk och konsekvenser av information i fel händer? Väl värt att tänka på varje gång någon ropar på ännu en övervakningskamera, register eller databas.
      Vikten av att kunna lita på myndigheter och institutioner i ett land, det är i sig en än större fråga som tål att upprepas gång på gång. Den tilliten är en grundsten för samhället och dess legitimitet. Tillit går snabbt att rasera men tar tid att bygga upp. Låt oss alla hjälpas åt för att stärka och bygga den tilliten genom öppenhet, delaktighet och genom att ställa de rätta frågorna; men också genom att vara hälsosamt vaksamma och försiktiga.

      Behöver mer av liberal politik

      En ny politisk karta med nya styrkeförhållanden verkar växa fram. Moderaterna noterar sitt lägsta stöd i opinionsmätningar sedan Bo Lundgrens dagar, Centern ökar i motsvarande grad och SD är nu enligt samma opinionsmätningar kusligt nog Sveriges näst största parti.
      Socialdemokraterna forsätter i det läget att gruffa över att alliansen vill konservera blockpolitiken, en blockpolitik som de själva drev fram i en tid när (S) var tillräckligt stort för att kunna regera enbart med passivt stöd av kommunisterna och mot bakgrund av att det i tidigare århundrade inte fanns en samlad opposition som i realiteten kunde utmana dem om regeringsmakten.
      Just det där med passivt stöd verkar vara vad Socialdemokrater menar när de säger ”bryta blockpolitiken”. De tar numera varje chans att föra fram hur viktig en samling i politikens mitt är. Intressant, om det inte vore just tomma ord och att (S) verkar drömma om samma passiva stöd som de kunnat åtnjuta från vänsterkanten. Eller är det till och med så illa att det bara är ett retoriskt spel i syfte att åstadkomma mer splittring och eliminera opposition? För var är politikområdena där (S) vill förlika sig med och ansluta sig till exempelvis Liberalerna och Centern? Om Socialdemokratin verkligen menar allvar med sin ”utsträckta hand” vore det på sin plats att de bryter med vänstern, att de gör upp med och rensar ut de rent skadliga skattehöjningarna från sin agenda och att de är beredda att faktiskt sluta beskylla tidigare regeringar för att ha urholkat välfärden.
      Faktum är ju att Alliansregeringarna stärkte statsfinanserna och gjorde stora strukturförändringar för ökad konkurrenskraft och ökad sysselsättning. Förändringar som (S) kritiserade i höga tongångar men som de i de flesta fall valt att behålla även om de successivt urholkats. Som exempel kan nämnas jobbskatteavdrag, RUT och ROT . Ett klokt första steg att närma sig de partier man säger sig vilja samarbeta med vore att ta till sig det särskilda yttrande som Liberalerna i riksdagen med stöd av övriga Allianspartier riktat mot regeringen. Det vore mer än önskvärt om regeringen kastade förslaget om de för näringsliv och tillväxt rent skadliga planerade skattehöjningarna, med udden riktad mot småföretag och medelinkomsttagare, i papperskorgen.
      I en parlamentarism med proportionella val såsom i Sverige, där behövs samarbete. Särskilt för att minimera inflytandet från ytterlighetspartier som SD och V. Men då krävs det att man i övriga partier sätter sig ner och i första hand ser vilka gemensamma nämnare som finns; ser till vad som förenar och inte vad som skiljer. Och i det läget kanske det visar sig att politikens mittpunkt, den politik som det finns gedigen majoritet för i Sveriges riksdag, inte alls bäst leds av en regering där (S) har statsministerposten utan istället bör ledas av något av de andra partierna. Jag undrar just om Socialdemokraterna vill medverka till att bryta den blockpolitik de säger vara så skadlig om konsekvensen är en statsminister som heter Lööf, Björklund eller kanske rent av Ohlsson? Eller är Löfvéns prat om att bryta blockpolitiken bara en retorik för att härska genom att söndra?

      Nationella prov – ett trubbigt verktyg

      Likvärdighet i skolan. Där inte samma sak som korrelation mellan betyg och resultat vid nationella prov. För att skapa en mer likvärdig skola är snarare medicinen trygga ämneslärare med stark legitimitet.
      Ämneslärare som självständigt och utifrån kunskap och erfarenhet får bedöma elevernas kunskapsnivå utifrån tydliga kriterier. Lärare som måste vara behöriga och legitimerade i det ämne de ska betygsätta, vilket av outgrundlig anledning inte krävs idag. Betyg som inte bör kunna överprövas, ifrågasättas eller i värsta fall sättas av rektor utan ämneskompetens och behörighet.
      Många skolelever kämpar hårt veckorna före skolavslutning. Snart är det sommarlov och innan dess duggar inlämningar, skrivningar och andra examinationer tätt, oavsett på vilken nivå i skolsystemet eleverna befinner sig. De omtalade ”Nationella proven” hör till de mer krävande i den bemärkelsen att de ska täcka in hela kurser vid ett enda tillfälle. Ofta med uppåt fyra timmars skrivtid. Skolverket beskriver att de nationella proven är ett testtillfälle och att de ska vara ett stöd för likvärdig, rättvis, bedömning och betygssättning. ”De nationella proven är inte examensprov, utan ska vara en del av lärarens samlade information om en elevs kunskaper”, anger skolverket vidare på sin hemsida. Det är allt vad eleven visat under kurserna som ska ligga till grund för betyg och eleverna ska ha möjlighet att visa detta på många olika sätt. Undervisning just med fokus på att klara just nationella prov ska inte förekomma.
      Så långt allt väl, men vilka signaler ges då när resultaten mellan olika skolor publiceras och jämförs utifrån om betygen avviker från de nationella proven? Betygssystemet relativiseras och kritiken ljuder stark mot de skolor som avviker från resultat av nationella prov. Är det snäll-betyg? Har elever lärt sig ”fel” saker? På socialdemokratiska ledarsidor och bland de som i varje situation vurmar för att begränsa människors valfrihet är lösningen enkel – det är marknadens ”fel”. Då gör man det väldigt enkelt för sig och en sådan slutsats får snarast ses som ett ideologiskt hugskott från vänster snarare än en genomtänkt analys. Förmodligen är det samma tankegods som ligger bakom idéer om att lottning (!) är lösningen på segregation i skolan. Förslagens dumhet får tala för sig själv.
      Nationella prov är konstruerade för att vara stöd i betygssättningen men i debatten omtalas de ibland som att de visar sanningen om elevers kunskapsnivå. Det gör de inte. De är inte ens tänkta att användas så. Stora avvikelser bör förstås analyseras, men att enskilda skolor i vissa fall ger högre betyg än elever uppnått vid nationella prov kan bero på att skolorna faktiskt har följt instruktionen och tagit hänsyn till fler variabler; att eleverna haft möjlighet att visa sina kunskaper på flera sätt än att pressa ut dem vid ett enstaka tillfälle i form av salsskrivning. I bästa fall har också undervisningen och elevernas lärande varit fokuserat på kunskaper i ämnet snarare än förmågan att genomföra och klara stressen vid långa skriftliga prov.
      Svensk skola har viktigare problem att lösa än eventuell brist på korrelation mellan nationella prov och betyg. Dit hör den splittrade fördelningen mellan statens styrning och det kommunala huvudmannaskapet och dess finansiering. Till problemen hör – utöver de redan nämnda – också det stora utbudsöverskottet av platser och dit hör också en i implementeringen uppluckrad legitimationsreform. Yrket som ämneslärare behöver uppvärderas och göras mer attraktivt; ett arbete som påbörjats men som inte på långa vägar är fullbordat. Detta och många andra åtgärder skulle göra verklig skillnad för våra barn- och ungdomar, det livslånga lärandet och i förlängningen för vår framtid.

      Gärna mer pengar till pensionärer…

      … men sluta att hävda att pensionärer generellt betalar mer skatt än löntagare. Snart stundar tid för inlämnande av deklaration. Hur mycket skatt har du egentligen betalat och hur mycket skatt ska du betala? Betalar pensionärer mer skatt än löntagare och varför är det så? Under Alliansens regeringsperiod 2006-2014 gjordes många välbehövliga skattesänkningar på arbete för att fler skulle välja att just arbeta.
      En av de mer omtalade åtgärderna var att införa det så kallade jobbskatteavdraget. Och ända sedan dess har diskussionen kring varför pensionärer betalar mer skatt än löntagare förts i varierande hårt tonläge. Mest kritik har hörts från det röda laget, som från början var motståndare till jobbskatteavdragen. Kritik som ter sig tämligen populistisk, särskilt med tanke på att (S) år efter år i regeringsställning behållit avdragen utan minsta tecken på att vilja avskaffa dem.
      Faktum är att inte bara löntagares utan också pensionärers skatt sänktes avsevärt under Alliansens regeringstid, men att allt krut lades på att förbättra för de pensionärer som har de allra lägsta inkomsterna. Det gjordes genom att grundavdraget från 2009 höjdes kraftigt för pensionärer. 50 000 kronor till som högst 67 000 kronor undantas helt från beskattning för pensionärer. Det högsta grundavdraget, 67 000 kronor, gäller de pensionärer som har en årsinkomst på mellan 120 300-167 300 kronor, mellan 10­ 000-14 000 kronor per månad. Det är alltså mer än dubbelt så stor del av inkomsten som helt undantas från beskattning än för motsvarande löntagare.
      Mycket siffror, men det betyder att en pensionär i Karlstad som har en låg pension, cirka 10 000 kr per månad, betalar lägre skatt per månad än en löntagare med motsvarande inkomst. En pensionär som har 20 000 per månad betalar däremot cirka 800 kr mer i skatt per månad än en löntagare med samma inkomst (2016).
      De som agiterar för att det bör vara samma skatt på pension som på inkomst av arbete, menar de då att pensionärer med de allra lägsta pensionerna ska få kraftigt höjd skatt medan de som har en hög pension ska få skattelättnader? Knappast – och debatten blir tämligen skev om man inte tar hänsyn till alla variabler i skattesystemet. Personligen tycker jag det var helt rätt av Alliansregeringen att ge de största skattesänkningarna åt de pensionärer som hade de allra lägsta pensionerna och jag ser gärna att i synnerhet den gruppen pensionärer får ytterligare skattesänkningar. Och det är faktiskt av flera skäl direkt felaktigt att säga att pensionärer generellt betalar mer skatt än löntagare.
      Passa på nu att kolla när du deklarerar hur många procent skatt du faktiskt betalar, oavsett om du är löntagare eller pensionär. Och som löntagare, glöm inte att du har kostat din arbetsgivare ytterligare drygt 30 procent i form av arbetsgivareavgifter, beräknat på bruttolönen. Arbetsgivareavgifter är i grunden också skatt. Må vara att en stor del av den är ”öronmärkt” till föräldraförsäkring, framtida pension, sjukförsäkring med mera. Konstruktionen med arbetsgivareavgifter gör dock att den skatten inte syns på din skattsedel. Men det är ändå en skatt som är direkt kopplad till din lön, en del av företagens lönekostnad, en löntagarskatt.

      Att slå vakt om liberala värderingar är viktigare än på länge

      Moderaterna har de senaste åren sett sig som självklar ledare för ett regeringsalternativ, men är knappast självklar innehavare av den rollen. Åtminstone inte nu längre. Utspelet för några veckor sedan, att även formellt samtala med SD, har inte lönat partiet. Istället har M rasat till siffror som är de lägsta på 15 år.
      Att utspelet också försvårat samarbetet med övriga partier inom alliansen är också ett faktum som knappast kan eller bör bortförklaras. Riksmötet som Moderaterna höll i Karlstad i helgen visade på en partiledning som kämpade för sin överlevnad.
      Men problemet är inte partiledningen. Balansgången mellan två ideologier som i grunden ofta utgör motpoler, liberalism och konservatism, är sannolikt en djupare aspekt av partiets problem. Efter Moderaternas mer liberala framtoning under Reinfeldts tid verkar den ljusblåa texten ”nya moderaterna” ha mörknat, åtminstone inom delar av partiet. Onekligen står Moderaterna för ett ödesdigert val. Med fortsatt högersväng riskerar de att hamna i samma dike som Kristdemokraterna, att döma av deras väljarstöd i mätningar, verkar ha gjort.
      Belönats i opinionen har i stället Annie Lööf och centerpartiet som tydligt hållit fast vid sin politik och inte gett efter för rädsla och populism. Det är glädjande och ger tröst i en tid när en våg av stöd till högerextrema partier skådats över Europa. Att markera tydligt mot extremhögern, att stå upp för de liberala värderingarna, är viktigare nu än på mycket länge. Liberalerna har visserligen inte belönats på samma sätt i mätningarna som Centern, men en tydlig liberal politik som håller rågång mot både höger och vänster är avgörande om Sverige ska slippa både inslag av främlingsfientlig och värdekonservativ poltik. Det är också nödvändigt för att slippa en av vänstern påhejad socialiseringspolitik med ständiga skattehöjningar och minskad ekonomisk vardagsmakt för den enskilde individen.
      Inte minst i ett Värmland där uttalat nazistiska, våldsbejakande, organisationer som nordiska motståndsrörelsen etablerat sig och enligt brottsförebyggande centrum har fördubblat sina aktiviteter senaste året, där måste rågången och avståndstagandet från de som vill dela upp befolkningen i ”dom och vi” vara tydlig. Där får rösterna för alla människor lika värde, mångfald och demokrati aldrig tystna. Där behövs liberala röster mer än någonsin.
      Att dåvarande Folkpartiets valaffisch från 1936 med texten ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden” fortsatt är aktuell 2017 är påtagligt och minst sagt nedslående. Men det är ett faktum som också gör det viktigare än någonsin att vara tydlig; att tydligt ta avstånd från värderingar som innebär kompromiss med demokratiska värderingar. Vi måste fortsätta värna om och arbeta för våra öppna gränser, solidaritet med medmänniskor oavsett ursprung, humanism och frihet.
      Måhända belönar inte opinionen Liberalerna för närvarande, men partiets roll som socialliberal ideologisk spjutspets och försvarare av politisk-, ekonomisk- och religiös frihet är viktigare än någonsin. Tillsvidare får vi glädjas över Centerns framgångar och hoppas att väljarkåren fortsätter att ge ökat förtroende till varje höjd liberal röst. Friheten har ett pris men dess värde är oändligt mycket högre.

      Sverige måste fungera även utanför städerna

      Bostadsbristen i Sverige är ett faktum. Befolkningen i Sverige har passerat 10 miljoner och därtill har vi en stark urbaniseringsvåg. Folk vill bo i städerna, inte på landsbygden. Stockholm växer snabbast men även residensstäder som vårt vackra Karlstad växer så det knakar. Byggandet har svårt att hålla jämna steg med efterfrågan och samtidigt möter tätorterna utanför de större städerna demografiska utmaningar såsom befolkning med hög medelålder och utflyttning av ungdomar.
      En del av orsakerna bakom bostadsbristen är kopplade till befolkningsökning men attraktiviteten för att bo i de glesare befolkade delarna av landet minskar och har minskat snabbt. De som fortfarande bor kvar är i hög grad en åldrande befolkning. Skillnaden i tryck på bostadsmarknaden är dessutom markant mellan stad och landsbygd och det medför att det blir trångt överallt. Någon nybyggnation i glesbygd låter sig inte göras i någon högre grad då ett nybyggt hus har ett betydligt lägre marknadsvärde än byggnadskostnaden när nyckeln sätts i dörren för första gången. Studenter från mindre tätbefolkade områden som skaffat sin utbildning i universitetsstäderna, som Karlstad, flyttar sällan hem till landet igen. Näringslivet saknar i de mindre kommunerna ibland också den mångfald som behövs för långsiktig överlevnad.
      En del är kanske tidsanda, en del är kanske ofrånkomligt och ekonomiska realiteter, men en del är också problem direkt kopplade till politiska beslut. I den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande, som presenterades för några veckor sedan återfinns många intressanta förslag och en del kan onekligen vara värda att reflektera över. Infrastrukturen är oerhört viktig för att människor ska ges möjlighet att bo kvar och för att begränsa avfolkningen av landets glesare områden. När en gång järnvägarna drogs genom Sverige så växte stationssamhällen upp längs banorna och där vägar byggts eller lagts om där har också näringslivet växt eller krympt. Liknande betydelse har möjligheter till snabb internetuppkoppling och telefontäckning, oavsett var man bor, kommit att bli och ännu finns många fläckar i Värmland utan den möjligheten.
      Men infrastruktur är så mycket mer än detta. Möjligheten till kompetensförsörjning är på många sätt en nyckel för landsbygden. Inte minst i våra värmländska bruksorter har man länge kämpat med kompetensförsörjningen och de som är bosatta i dessa områden har inte haft reella möjligheter att tillgodogöra sig statens utbud av högre utbildning på långt när i lika hög grad som de som bor inne i Karlstad. Det är därför bra att landsbygdskommittén lyfter fram vikten av att åter satsa på ökad samverkan mellan lärosäten och kommuner. En sådan satsning måste dock förvaltas av kommunerna. Vi är många som minns nedmonteringen som skedde i kommunerna då staten avvecklade det direkta stöd som fanns inom ramen för satsningen kunskapslyftet runt millennieskiftet. Nu är det dags att bereda reella möjligheter för högre studier i glesbygd, även för de som passerat åldern då man enkelt kan lämna hemmet för att bo i en studentlägenhet. I det arbetet är en fungerande digital infrastruktur helt avgörande.
      Viktigast av allt är dock att ett entreprenörskap kan spira och att ett entreprenöriellt förhållningssätt kan börja genomsyra hela länet. Det är inte genom plan- ekonomi och utlokaliserade statliga jobb vi kan få hela Sverige att leva, sådant gör möjligen skillnad på marginalen. Det är istället genom likartade förutsättningar att leva, bo och idka näringsverksamhet i hela landet som vi kan få hela Sverige att bli livskraftig yta och på sikt ge olyckskorpar som förutspår Värmlands utveckling mot att bli ”skräpområde” fel.

      Splittring och polarisering – demokratins fiender

      En uppmaning till samtliga partier: Sluta att på förhand peka på grupper av partiers regerings(o)duglighet och fokusera på det egna partiets och dess representanters budskap och ideologi. När sen väljarna sagt sitt kan vi se vad vi har gemensamt och vilken konstellation som bäst kan förmedla folkviljan, så långt som det är möjligt och med gemensamt ansvarstagande. På det sättet levandegör vi riksdagen och möjligheten att låta majoriteten bestämma. Majoriteten har – tack och lov – åtminstone inte så här långt röstat fram extremhöger eller extremvänster i svensk politik.
      Den senaste tiden har det på förekommen anledning diskuterats och resonerats, spekulerats och argumenterats kring regeringsalternativ. Detta trots att vi är mitt emellan två val och trots att Sverige just nu styrs av en minoritetsregering där Socialdemokraterna, som gjorde ett av sina sämsta val någonsin 2014, innehar statsministerposten. Blockpolitiken gjorde att (S) i koalition med (MP) och påhejade av (V) efter åtta år i opposition åter kunde hamna i regeringsställning och vissa av deras partiföreträdare utropa sig som ”vinnare”. ”Vinnarna” fick i valet 2014 31,66%, 0,35 procentenheter (!) fler röster än 2010 (31,01%). Båda siffrorna lägre än 2006, då (S) med 35 % lämnade ifrån sig regeringsmakten.
      Sverige har parlamentarism och tillämpar proportionella val i flermansvalkretsar. I ett sådant statsskick blir många olika partier representerade, många kan komma till tals och systemet kräver kompromisser. Ju fler som kan jämka sig samman och ju bredare majoriteter, desto lättare blir landet att styra och desto lättare blir det för regeringen att verka. Förutsatt att regeringen då ödmjukt följer den Riksdag som den faktiskt måste tolereras av. Så borde det fungera och så är det tänkt att fungera.
      I det perspektivet är fokus på block märklig. Och i synnerhet tänker jag då på utspel om ”den andra sidans oförmåga att regera” och ”den andra sidans oförmåga att komma överens”. Något som både allianspartier och nuvarande regeringspartier tyvärr ofta ägnar sig åt. Vad det beror på kan man tvista om. Kanske är det för att vi i Sverige under lång tid hade en socialdemokrati som i perioder i praktiken hade egen majoritet. Kanske för att vissa av deras företrädare lever i en bild av att man fortfarande är det, trots att partiet numera har stöd av mindre än en tredjedel av väljarna.
      En konsekvens av att binda upp sig i block blir ett oproportionellt stort inflytande för extremerna. Om vissa partier redan från början bestämmer sig för att agera som block och låser dessa positioner oavsett valresultat, då blir inflytandet oproportionerligt stort för de som står utanför blocken. Det leder i sin tur till att man, som faktiskt fallet nu är, kan få en balanspunkt mellan åsikterna som ligger någon helt annanstans än den som väljarna röstade fram i val till Sveriges riksdag.
      Att främst (M) tappade stort i valet 2014 och att (SD) gick framåt i motsvarande grad fick alltså som konsekvens att (S) utropade sig som vinnare. Och som svar på detta börjar nu (M) och (KD) att krypa mot högerkanten. Snurrigt? Ja, men en konsekvens av blockpolitiken. Företrädare för de två stora partierna (M) och (S) vill gärna låta påskina att det står emellan dem att regera Sverige. Den myten behöver vi bryta och åter sätta ideologier, sakpolitik och dialog i centrum för politiken!

      Kultur och fyrverkeri – 2017 har börjat

      I årets första ledare känns det naturligt att reflektera över nyårsfirandet här i Karlstad. Som så många gånger förr gick jag vid tolvslaget tillsammans med vänner ner till Sandgrundsudden för att titta på ett välarrangerat och färgsprakande fyrverkeri. Detta efter att tidigare på kvällen, med samma vänner, ha besökt fantastiska Wermland Opera och avnjutit Les Misérables.
      En föreställning där verkligen Värmlands största kulturinstitution visar att man tävlar i internationell klass. ”Varför åka till Broadway när man kan åka till Karlstad” som en av vännerna, bosatt i Göteborg, uttryckte det. Ett gott och välförtjänt betyg från en person som flitigt besöker de största musikal- och operascenerna runt om i världen.
      Vägen till Sandgrundsudden, strax före tolvslaget genom Tingvallastaden, var dock stökigare än vad jag minns från tidigare år. Många av människorna vi mötte gick med flaskor i näven. Flaskor som att döma av innehavarnas allmäntillstånd, ljudnivå och beteende innehöll annat än alkoholfria produkter.
      Vad värre var, fick vi flera gånger under promenaden ta omvägar för att smällare och rakteter sköts från olika platser i parken vid Värmlands museum och utefter älven. Mitt i folkmassorna! Nyhetsrapporteringen under de kommande dagarna har också visat på många exempel från landet i övrigt där fyrverkeriers handhavande orsakat stora materiella och fysiska skador.
      Många ropar i det här läget på utökning av förbud och stopp för privat användning av pyroteknik. Men den här användningen av fyrverkerier är redan idag otillåten. Att hantera fyrverkerier i onyktert tillstånd är inte tillåtet. Man får inte som privatperson hantera smällare; fyrverkerier där den huvudsakliga effekten är ljud. Man får inte hantera fyrverkerier eller köpa fyrverkerier om man är under 18 år. Det råder dessutom förbud mot förtäring av alkohol på allmän plats i hela centrala Karlstad, inklusive Sandgrundsudden.
      Att så sker är alltså också redan idag förbjudet. Problemet är att lagar och regler inte respekteras och upprätthålls, inte att vi har för få förbud. Nya lagar kommer därför inte att lösa problemen. Lösningen är snarare en respekt för de förbud som redan finns. Är det för övrigt någon enda som tror att lika många fyrverkerier på ett farligt och felaktigt sätt avfyrats, om de som hanterat fyrverkerierna varit nyktra?
      Ett upprätthållande av alkoholförbud på allmän plats, regler runt pyroteknik och övriga befintliga ordningsregler är det viktiga. På det sättet kan vi kommande årsskiften få ett för alla parter än trevligare tolvslag i Karlstad och även kommande år få njuta av Karlstad kommuns välkomponerade skådespel av fyrverkerier istället för att vara rädda!
      För egen del var det ändå kulturupplevelsen på Wermland Opera som blev höjdpunkten i nyårsfirandet. Nu ser jag fram emot Wermland Operas trettondagsbal på CCC där jag hoppas få se många av er läsare ikväll. God fortsättning!

      Låt lärarna sköta sitt jobb utan politisk klåfingrighet

      Politisk klåfingrighet, politiker som har synpunkter på hur en profession ska arbeta och agera, är något som verkar drabba skolan gång på gång. Senast i raden av sådana utspel skedde i dagarna av Anna Kinberg Batra från Moderaterna.
      (M) vill att alla elever ska inleda varje skolår med att göra diagnostiska prov, ett uttalande som bland annat Lärarförbundets ordförande var snabb att såga; klokt av Lärarförbundets ordförande Åstrand. Det är professionen, det vill säga lärarna, som bäst vet både att diagnostisera elever, när det ska ske och att hjälpa eleverna att utveckla kunskaper.
      Tänk om exempelvis vårdsektorn skulle behandlas på motsvarande sätt som skolan, att politiker skulle lägga sig i HUR läkare skulle ta emot och diagnostisera sina patienter. Eller rättare sagt – tänk inte ens tanken. Att ett politiskt parti skulle göra ett utspel för att beröra rutiner för diagnostisering av sjukdomar eller vilka metoder som är lämpliga respektive olämpligt vore otänkbart.
      När det gäller skolan är det tydligen annorlunda. Oavsett politisk färg tar sig då vissa politiker friheter och vill lägga sig i vilken typ av undervisning som ska bedrivas, hur examinationer bäst utförs och så vidare. Det måste bli ett slut på det. Politikens uppgift är att för skolan sätta och följa upp tydliga och långsiktiga mål, ramverk, riktlinjer, fixa finansiering och skapa de bästa förutsättningar för utbildningen.
      Politikens uppgift är att formulera VAD skolan ska vara men inte HUR den pedagogiska verksamheten med eleverna ska organiseras, i synnerhet inte på detaljnivå. Självklart är det så att det är lärare själva som bäst vet hur och när man bör diagnostisera elever. Respekt för lärares kompetens!
      Det ska i sammanhanget för nyansernas skull sägas att svensk skola tog många steg i rätt riktning under alliansregeringens tid. Inte minst stärktes just lärarnas ställning under Jan Björklunds (L) tid som chef för utbildningsdepartementet. Förutom en omfattande reformering av såväl skollag som läroplaner blev läraryrket ett legitimationsyrke.
      En reform som måhända var taffligt implementerad men som var bra och som behöver utvecklas. I första hand genom att skärpa reformen så att lärare som inte är legitimerade i ämnet och på rätt nivå får sätta betyg, men också genom fortsatta satsningar på karriärstjänster. Gärna då karriärstjänster som är kopplade inte bara till lön utan också till kompetenssatsningar. Liberalernas förslag, om möjlighet för lärare med många år i yrket att under ett år med delvis bibehållen lön studera mot Masterexamen alternativt en bredare examen, är ett sådant mycket bra förslag.
      Det finns så mycket att göra för politiken för att skapa framtidens skola. Men politiken ska hålla sig borta från den pedagogiska vardagen och didaktiska metoder. Där är lärare proffs och måste få sköta sitt jobb utan klåfingriga politiker.

      Integration berör alla – oavsett vilka vi är eller var vi kommer ifrån

      Retoriken hårdnar; på andra sidan Atlanten har en president valts som i sin kampanj pratar om murar och stängsel. Människor kategoriseras och grupperas. Vår historia borde ha lärt oss att rangordning och skuldbeläggning av grupper inte är en strategi som leder till en bättre värld.
      Värderingar bärs av individer och inte av grupper. Vi måste undvika att bemöta och döma människor utifrån grupp, i annat fall är sannolikheten stor att historiens värsta kapitel åter upprepar sig.
      Integration är inte något som berör vissa grupper. Integration berör oss alla. De flesta av oss vill röra sig över landsgränser, vi vill ha tillgång till varandras marknader, vi vill utbilda oss, arbeta och dra nytta av varandras olikheter och kompetenser.
      De flesta av oss vill säkert också kunna räkna med skydd, i de fall vår säkerhet skulle hotas och vi skulle tvingas lämna vår trygga härd. Av just den anledningen är integration nödvändig och önskvärd att underlätta, ett ansvar vi bär oavsett om vi har bott på samma plats i generationer eller inte.
      Om vi människor ska kunna leva sida vid sida i trygghet behövs en ständig dialog kring vilka normer som ska gälla. Liberalerna fastslog i helgen vid partiråd ett nytt integrationspolitiskt program med många skarpa och bra förslag för integration. I programmet betonas vikten av kunskaper i språk och samhällskunskap för de som nyligen kommit till Sverige.
      Formerna kan alltid diskuteras men att språket är en av de viktigaste nycklarna för kommunikation och att kommunikation i sin tur kanske är den allra viktigast nyckeln till integration, det torde få stå oemotsagt. Inte minst för att språket, både svenska och engelska, är nyckeln för att idag komma in på arbetsmarknaden.
      Integration handlar inte om att någon grupp kallad ”de andra” ska integrera sig, anpassa sig. Det innebär möten och dialog, att ta och ge och att tillsammans skapa något nytt. Men det betyder inte heller att vi ska kompromissa med människors frihet och handlingsutrymme.
      Vi får aldrig börja kompromissa med de värden som vi under årtionden strävat mot och som inneburit ökad demokrati, jämställdhet, trygghet, fri och rättigheter för alla individer. Jag är stolt över att bo i ett land som vågade genomföra en så långtgående lagstiftning mot diskriminering som den alliansregeringen drev igenom och som gäller från 2009.
      Den ger en god grund även för allas vårt gemensamma ansvar för att integrera oss med varandra och bygga en värld som är bättre än den är idag. Ett samhälle där alla kan få utrymme att verka och utvecklas utan att hindras av stela konventioner, fördomar, hot eller våld.
      För att lyckas med det behövs starka och trygga individer men också politiska åtgärder för att motverka parallellsamhällen. Det är bra att Liberalerna tar på sig ledartröjan i det arbetet. De enskilda punkterna och insatserna kan säkert diskuteras och skruvas på men inriktning och ambition är rätt.

      Ansvarstagande, mångfald och pragmatism är bra

      Under snart två mandatperioder har blå-gröna majoriteter med liberala förtecken lyckats att steg för steg leda såväl Karlstads kommun som Värmlands läns landsting in i framtiden. Trots oklara majortietsförhållanden och hela nio partier i landstingsfullmäktige har sex av partierna, (M), (L), (C), (SIV), (KD), (MP) lyckats jämka sig samman.
      Nämnda partier har lyckats stabilisera ekonomin, klarat av de extraordinära händelserna under 2015 och påbörjat arbete med en kulturförändring där patienter och vårdbehov i högre grad ställs i fokus. Arbetet med såkallad nivåstrukturering, att vårdutbud ska utgå ifrån där behoven finns och se till att varje patient kommer till rätt vårdnivå, är här det centrala. För att öka dialogen med medborgarna har också patientforum inrättats. Bra!
      I ett partisystem byggt på proportionalitet och därmed med representanter från många partier krävs kompromisser och dialog. Dialog där förmågan att lyssna blir om möjligt det viktigaste. För Värmland och Karlstad har det varit framgångsrikt, men det är också en framgång för demokratin. Det är goda exempel på att stabilitet och majoriteter kan bildas utanför den traditionella blockpolitiken.
      I den bästa av världar borde ju väljarnas val komma till uttryck så, att man hittar en ideologisk balanspunkt beroende på hur människor röstat. Det demokratiska samtalet, förmågan att jämka samman många åsikter till breda majoriteter baserade på insikt, är grundläggande om man inte vill ge ytterligheterna oproportionerligt inflytande.
      På riksnivå verkar inte det här fungera lika väl som i Värmland. Här ges i stället ytterligheterna stor uppmärksamhet. Det är därför riktigt bra att nu Liberalerna är beredda att stödja alternativt delta den regering som har stöd av majoriteten av väljarna.
      Björklund (L) uttryckte för inte lång tid sedan att han kunde tänka sig att acceptera och släppa fram en regering bestående av endast (M) och (S) om det bidrar till att hålla de ideologiska ytterkanterna borta från vågmästarrollen. Bra, särskilt om det kan få stopp på den oproportionerliga uppmärksamhet som nu ett parti som (SD) får.
      Att prata med (SD) eller för den delen andra partier som ligger långt ifrån den egna politiska ideologin är en sak, men att samarbeta med dem eller låta dem utgöra grunden till ett regeringsunderlag är naturligtvis helt oacceptabelt. Lika olämpligt vore det att låta yttersta vänstern delta i regeringen. Det är bra att den markeringen görs och att den görs tydligt.
      Det finns – SD:s framgångar till trots – en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag för ett öppet och mångkulturellt samhälle fritt från etnonationalism och med respekt för de mänskliga rättigheterna. Och när så är fallet får inte eftergifter göras bara för att bibehålla cementerade block.
      Det vore inget annat än väljarförakt. Ett förakt mot de 80 procent av väljarna som faktiskt röstat på demokrati, mångfald och minoriteters rättigheter. Väljare som valt ansvarstagande och inte populism.