Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • ”Utvecklingen inom de flesta områden går faktiskt åt rätt håll”

      Många frågar sig säkert vart vår värld är på väg. Det mesta kan tyckas nattsvart. På en global skala har vi en utdragen finansiell kris som naturligtvis även påverkar oss. De låga räntorna riskerar att skapa stora obalanser när världens riksbanker likt Don Quijote försöker bekämpa låg inflation och manipulera valutans värde för att skapa konkurrensfördelar. Men än värre; vi matas dagligen av död och misär, krig, konflikter och terror. Kriget i Syrien, Rysslands aggressiva beteende, flyktingkrisen vi inte klarat att hantera och IS härjningar och halshuggningar.
      I ett sådant klimat frodas ytterligheterna och populisterna. Nu finns det faktiskt en reell möjlighet att USA:s nästa president heter Donald Trump. UKIP, påhejade från vänster och höger, ser ut att ha lyckats driva Storbritannien ut ur EU och Marine Le Pen kan mycket väl vinna valet i Frankrike. I Turkiet kunde vi nyss bevittna ett kuppförsök och terrordåden i Frankrike duggar tätt. På hemmaplan kan vi konstatera att även våra egna populister har vind i seglen; Sverigedemokraterna har gått kraftigt framåt sedan valet och dagens parlamentariska läge och de låsningar som finns omöjliggör en handlingskraftig regering. Både höger och vänster tenderar att anklaga ”den nyliberala världsordningen” för allt elände. Att världen blivit betydligt mer liberal de senaste decennierna stämmer förvisso, men vad har det egentligen inneburit?

      Världen må vara sjuk men utvecklingen inom de flesta områden går faktiskt åt rätt håll. Sedan 1990-talet har den extrema fattigdomen minskat dramatiskt. Millenniemålet nåddes betydligt mycket tidigare än vad som bedömdes realistiskt när det sattes och den extrema fattigdomen beräknas att vara utrotad omkring 2030, förutsatt att nuvarande takt bibehålls. År 1990 så levde cirka 45 % av jordens befolkning i extrem fattigdom, den siffran är nu omkring 10 % och det är inte bistånd som åstadkommit detta. De främsta skälen är en ökad handel, utländska investeringar i fattiga länder och att fler länder blivit demokratier. Sedan 1989 har antalet demokratier ökat från omkring 40 länder till knappt 100. Antalet diktaturer har under samma period sjunkit från strax över 70 länder till ett 20-tal.

      I takt med att vi globalt sett blir rikare och att vårt välstånd växer lever vi också längre. Medellivslängden i världen var år 1980 62 år, nu är den 71 år. I takt med att vi fått fler demokratier och en mer utbredd handel så ökar också den ekonomiska jämlikheten mellan länderna. Inkomstklyftorna inom länderna har under samma period ökat – men vårt mål bör alltid vara att bekämpa fattigdom, inte rikedom.

      Och när fler länder blir demokratier minskar också världens konflikter. Antalet dödsoffer i krig har sedan 1950-talet sjunkit dramatiskt och 2000-talets första år var troligen de minst blodiga i historien. Antalet dödsoffer i krig har i och med kriget i Syrien ökat, men från en mycket låg nivå. Antalet mord i världen har också minskat, med undantag för södra Afrika och Latinamerika. Totalt i världen begås det 6 mord per 100 000 invånare, i Västeuropa är siffran 1 mord per 100 000 invånare.

      Vi har stora utmaningar framför oss. Även om det mesta blir bättre så är fattigdomen ännu inte utplånad och Syrien brinner. Vi har också att hantera den globala uppvärmningen, en av vår tids stora ödesfrågor. Men leds vi att tro att de liberala frihandelsreformerna, det internationella samarbetet, den fria rörligheten av människor, varor och tjänster, globaliseringen och digitaliseringen är av ondo så riskerar vi stora bakslag. Det är då höger- och vänsterpopulisterna vinner val och det är då vi vänder oss bort från världen. En isolationistisk, protektionalistisk och nationalistisk politik är det sista vi behöver nu. Såväl här i Sverige, som i världen.

      Välfärdsutredningen en symbolisk gest

      Få trodde nog att välfärdsutredningen, som var en del av regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet, var tänkt att bli något annat än en symbolisk gest för att blidka en populistisk Jonas Sjöstedt. Valfriheten inom skolan, förankrad sedan lång tid, ses som självklar och den offentligt drivna delen av välfärdssektorn har mycket att lära av de privata entreprenörerna. Karlstads bästa vårdcentral är en privat inrättning och istället för att förbjuda dem borde de offentligt drivna vårdcentralerna åka dit för att lära.
      För skolans del är valfriheten också en viktig jämställdhetsfråga. Företrädare från vänsterkanten bannar privata skolor och berättar gärna att inget annat land har ett sådant system som vi. Det må vara sant, men praktiskt taget alla länder har privata skolor. Skillnaden är att de svenska är offentligt finansierade, således tillgängliga för alla, även de med små ekonomiska resurser, medan de flesta utländska privata skolor finansieras via terminsavgifter – vilket innebär ett ofta oöverstigligt hinder för de med begränsade resurser.
      Och här hittar vi en av de stora skillnaderna mellan den liberala synen på jämställdhet och den socialistiska. För de liberala själarna handlar jämställdhet främst om lika möjligheter för alla, i konflikt med vänsterkantens definition som tycks gå ut på lika utfall för alla. Alla kan inte bo i Stockholms innerstad men alla barn ska ha möjlighet att göra en klassresa så att nästa generation kan göra det. Om nu ett boende i Stockholms innerstad är eftersträvansvärt.
      Vi kunde nyligen ta del av nyheten att Socialdemokraterna redan bestämt sig i frågan om ”vinster i välfärden”. Man får anta att partistrategerna oroas av opinionssiffrorna och drar slutsatsen att en tydlig konfliktlinje mot Alliansen behövs. Ur ett populistiskt perspektiv är det också en tacksam fråga att ta strid i då systemet är komplicerat och företagare lätta att misstänkliggöra. Det vi behöver är snarare det motsatta; politiker med ryggrad som vågar stå upp för de reformer vi genomfört. På sätt och vis påminner detta om Brexit-debatten, där EU på många sätt fått klä skott för de nationella politikernas misslyckanden eller oförmåga att själva hantera svåra frågor. Vi skyller på EU.
      Vänsterpartiet har aldrig förstått sig på vikten av tillväxt. I deras värld så är ekonomin ett nollsummespel; om någon vinner så sker det på bekostnad av någon annan. Om någon blir rik så betyder det att någon annan blir fattig. Men så fungerar det inte. En växande och välskött ekonomi i tillväxt ger välståndsförbättringar för alla. För ett företag är vinst nödvändig. Utan vinst, inga framtidsinvesteringar.
      Att Vänsterpartiet inte förstår sig på ekonomi blev också tydligt under Jonas Sjöstedts Almedalstal. Han radade upp exempel på frågor Vänsterpartiet fått igenom i budgetförhandlingarna där det återkommande temat var ”gratis”. Gratis glasögon, gratis medicin, gratis besök på vårdcentraler. Men inget är gratis, det är alltid någon som betalar. Oftast alla andra. Det räcker med att rikta blicken mot Landstinget i Värmland för att förstå att bara för att det drivs i offentlig regi så är det inte gratis.
      Populister förenas i att de söker enkla svar på svåra frågor. Det är ingen slump att det bara var Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson som applåderade Brexit. Det är heller ingen slump att det är Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson som har mest pengar att spendera i deras respektive budgetar. Men när verklighetens fula tryne visar sig, som i Venezuela vars ekonomiska politik varit ständigt påhejad av Jonas Sjöstedt eller Brexit-förespråkarna som snabbt flydde fältet när valresultatet stod klart, flyr populisterna ansvar.
      Om Socialdemokraterna av valtaktiska skäl väljer att gå på Vänsterpartiets linje i välfärdsfrågan istället för att fundera på hur vi kan förbättra vård och skola för alla sänker de sig till samma låga nivå.

      ”Brexit” prisas från höger och vänster

      Så har nu England röstat sig ut ur EU. Detta prisas från höger och vänster. Men inte däremellan. Den värmländska riksdagsledamoten Håkan Svenneling (V) var tidigt ute på sociala medier där han förnöjt konstaterade att en av EU:s största ekonomier valt att lämna unionen. Han påpekade förvisso att han inte gillade sällskapet; Nigel Farage:s världsfrånvända UKIP var ledande i Brexit-kampanjen, påhejade av högerextrema Marine Le Pen i Frankrike, Vladimir Putin i Ryssland och Donald Trump i USA.
      Samme Håkan Svenneling var under Vänsterpartiets kongress drivande för att lyfta V:s krav på ett Svenskt, efter en folkomröstning, utträde ur EU, vilket partistyrelsen dock inte ställde sig bakom. Sverigedemokraterna driver dock den linjen, helhjärtat. Som utomstående observatör ställer man sig naturligtvis frågan: vad är det som förenar extremhögern och vänstern? Vi vet att båda sidors mer fanatiska anhängare inte är främmande för att ta till våld. Det är sällan vi läser om liberaler som startar gatuslagsmål eller moderater som misshandlar demonstranter. Men kärnan i deras politik är också densamma; stäng ute omvärlden.
      Att högerextrema partier över kontinenten aktivt driver denna linje är väl återspeglat i svenska medier. De vill inte att människor från andra länder ska komma hit. Vi svenskar reder oss bäst själva. Ur ett vänsterperspektiv handlar det om att stänga ute idéer och förhindra konkurrens. De drömmer sig tillbaks till industrisamhällets dagar, precis som om det vore något eftersträvansvärt i dagens digitaliserade och globaliserade värld.
      Men medan Sverigedemokraterna får löpa gatlopp i svenska medier ställs vänsterpartister sällan till svars för vidlyftigt utdelat stöd. Från gräsrotsnivå upp till partiledningen uttalades exempelvis idel lovord till Hugo Chavez maktövertagande i Venezuela, ett land som nu befinner sig i fritt fall med hyperinflation och ransonering på i princip allt, inklusive toalettpapper.
      EU är för all del inte perfekt. Byråkratin är för omfattande, många subventioner skadar mer än de gör nytta, exempelvis jordbruksstödet, och den huvudlösa flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg lämnar de flesta arga och oförstående. Men vi har också fått en fri marknad mellan EU:s medlemsländer. Svenska ungdomar kan gå i grundskola på Kvarnberget, plugga vidare i Frankrike för att fördjupa sig och arbeta i England. Vi kan sommarjobba i Wien och investera i Prag. Den fria rörligheten av varor och tjänster har visat sig enormt framgångsrikt. Och EU startade som ett fredsprojekt.
      I England har dagstidningarna systematiskt målat upp en nidbild av EU. En demonisering av det fredsprojekt som har skänkt oss trygghet och tillväxt. Och i ett sådant klimat frodas ytterlighetspartierna och dess företrädare. När komplexa frågor får enkla svar, understödda av den nationella mediecirkusen väntar elände. Vi är naturligtvis inte där än, men media behöver ställa de tuffa uppföljande frågorna även till våra politiker.
      Vad tycker Håkan Svenneling om utvecklingen i Venezuela? Varför fungerade inte Hugo Chavez reformer? Vad för gott kommer ur ett Svenskt utträde ur EU? Det går alltid att skylla på någon annan, men varje familj, kommun, län och land måste få plus och minus att gå ihop. Och i ett modernt samhälle så kräver det samarbete.

      Lägre ingångslöner

      Debatten om lägre ingångslöner rör upp känslor. Så till den milda grad att tonen för den offentliga debatten vid flera tillfällen nått nya bottennivåer och, föga förvånande, är det LO som driver på den hätska stämningen. Citaten ”Lön efter etnicitet”, ”apartheidmodellen” och ”etniskt orena flyktingar ska ha lägre löner” i ”apartheidlandet Sverige” kommer samtliga från höga fackliga företrädare, riktade mot framförallt Centerpartiet och Liberalerna. Och i ett sådant debattklimat är det svårt att föra fram sakliga argument.
      Förslagen om lägre ingångslöner är ett naturligt resonemang som följer av en genomlysning av den förda integrations- och arbetsmarknadspolitiken. Om vi bryter ner arbetslöshetsstatistiken och tittar på gruppen svenskar med fullgjord gymnasieutbildning så har vi en mycket låg, närmast obefintlig, arbetslöshet.
      Inom gruppen utlandsfödda är arbetslösheten betydligt högre men den högsta arbetslösheten finner vi bland lågutbildade – utlandsfödda eller ej. Samtidigt så konstaterar IMF att de svenska kollektivavtalen har pressat upp lägstalönerna till 80 procent av genomsnittslönen, att jämföra med cirka 50 procent i andra EU-länder.
      Det finns flera problem med en så pass sammanpressad lönestruktur där egentligen ingen gynnas. Med en lägstalön på 80 procent av genomsnittslönen så behöver en nyanställd arbetstagare producera minst 80 procent av vad genomsnittsarbetstagaren, oftast en välutbildad svensk, producerar för att kunna bli anställd. På dagens kunskapsintensiva arbetsmarknad så gör man inte det utan fullgjord grundskola och goda språkkunskaper.
      Ett annat problem med vår svenska lönestruktur drabbar främst de duktiga, kreativa och innovativa arbetstagare som inte kan förvänta sig en lönekarriär. Detta är ett mindre problem inom det privata näringslivet men bland de offentliganställda, exempelvis sjuksköterskor, är det inte ovanligt att en nyutexaminerad sjuksköterska kliver in på i princip samma lön som en betydligt mer erfaren kollega.
      Med dagens politik har lågutbildade lika små chanser att få ett jobb, utlandsfödd eller ej, men den stora volymen av människor i detta utanförskap är utlandsfödda. Och denna grupp kommer inom kort att växa dramatiskt efter höstens flyktingvåg. Skillnaden i arbetslöshet mellan utlandsfödda och infödda är dubbelt så stor i Sverige som i övriga EU-länder.
      Att vi på något sätt skapar möjligheter för lågutbildade att ta sig in på arbetsmarknaden är oerhört viktigt. Det kan bland annat ske genom att arbetsmarknadens parter kommer överens om lägre ingångslöner eller genom en ny anställningsform men oavsett tillvägagångssätt så är det bråttom. För många människor lever idag i ett totalt utanförskap, utan vare sig hopp eller framtidstro och i en sådan miljö frodas elände och en stabil rekryteringsgrund för såväl IS som kriminella nätverk skapas.
      Att likna seriösa förslag på lösningar för dessa problem vid apartheidpolitik är hårresande. Och ironiskt nog var just höga ingångslöner en viktig faktor när de vita rasisterna började utveckla apartheid, väl belyst och dokumenterat av ekonomen Walter Williams.
      Den sydafrikanska lönekommissionen förklarade redan 1925 att man kan nå den eftersträvade rasåtskillnaden ”genom att sätta en minimilön för ett yrke eller ett hantverk som är så hög att ingen native [svart] sannolikt skulle anställas”.
      Jag anklagar naturligtvis inte LO för att vara vare sig rasister eller att eftersträva apartheid. Men icke desto mindre blir det effekten av deras politik.

      Dynamiska effekter

      Dynamiska effekter. Jag har tidigare kritiserat vänsterkantens övertro på skattehöjningar där man helt enkelt har en uppfattning som går på tvärs med såväl forskning som erfarenhet. Och den egna övertygelsen. Med dynamiska effekter menas de förändringar i människors beteenden som sker när man i detta exempel höjer eller sänker en skatt.
      När jag säger att vänsterkanten går emot den egna övertygelsen så syftar jag till att man visst erkänner de dynamiska effekterna – men man gör det selektivt. Om vi till exempel vill att människor ska åka mindre bil så höjer man gärna bensinskatten. Vill vi att människor ska röka mindre så höjer vi tobaksskatten. Och vill vi snabbavveckla kärnkraften så höjer vi effektskatten.
      Av någon märklig anledning tycks regeringen och Vänsterpartiet helt förneka de dynamiska effekterna när det kommer till skatt på arbete. Att regeringens egna experter varnar för just detta i budgeten lyckas man bortse ifrån.
      Nu har vi dock fått svar. Det Finanspolitiska rådet, som finansministern helst vill lägga ner, presenterade nyligen sin rapport där man kan läsa att den förväntade ökade intäkten på 2,4 miljarder kronor istället blir en förlust på ca 500 miljoner kronor. De dynamiska effekterna äter alltså upp regeringens skattehöjning då de motsvarar 122 procent av de förväntat ökade intäkterna.
      Samma princip gäller alltså för arbete som för tobak; vill vi se mindre arbete så är det en strålande idé att höja skatten på just arbete. De finansiella effekterna är dock bara en del av problemet. Än värre är att de dynamiska effekterna i praktiken är att likställa med människors drivkrafter.
      Anledningen till att effekten av denna skattehöjning blir finansiellt negativ är att människor arbetar mindre när den extra insatsen inte längre lönar sig. Och denna effekt gäller över hela spektret av inkomster. Om skillnaden att gå från bidrag till lön är för liten, varför ska man då göra det?
      Hos regeringen, påhejade av Vänsterpartiet, finns en stor övertro på skattehöjningar som tros kunna lösa i princip alla problem utan konsekvenser. Det innebär i praktiken också en bromskloss för det reformarbete landet är i så stort behov av. Det är bekvämt att i en valrörelse kunna presentera enkla lösningar, men de finns inte. Orsakssambanden är intrikata.
      De dynamiska effekterna är inget nytt utan en väl belagd konsekvens av justeringar i skattesystemet. Oavsett ideologiska skygglappar så bör man erkänna dessa, att förneka dem är direkt oärligt. Lyckas vi med det så borde det gå att komma överens om vad som ska beskattas, sedan kan man käbbla om nivåerna.

      Miljöpartiets problem

      Miljöpartiet har stora problem. Problem som de hoppas lösa genom att peta Åsa Romson och fortsätta den aviserade ”nystarten”, nu under ledning av Gustav Fridolin och Isabella Lövin. Nu har kongressen ännu inte ägt rum och när det gäller framförallt Miljöpartiet vet man aldrig vilka beslut medlemmarna kan tänkas fatta. Men det är ändå alldeles uppenbart att partiets krisinsikt, i alla fall från centralt håll, är i det närmsta obefintlig.
      Problemen partiet har att hantera är så mycket större än Kaplan och Romson. Nu tror jag förvisso att Lövin har bättre grundförutsättningar att lyckas än Romson; hon är journalist i botten och förstår (och kan troligtvis hantera) media bättre, hon har hyllats för sina insatser i EU-parlamentet och hon slår mig som en pragmatisk människa. Men ska vi sätta ett ansikte på partiets kris borde vi rikta blickarna mot Fridolin, inte Romson.
      Fridolin förde fram Kaplan, försvarade såväl Kaplan (in absurdum) som Yasri Khan och handplockade en medarbetare som försökt utöva påtryckningar mot media. Dessutom har han fått offentlig kritik för toppstyrning, vilket man vanligtvis inte förknippar med Miljöpartiet, och utbildningsdepartementet tycks befinna sig i stor oordning.
      Till detta kan tilläggas att han i princip inte åstadkommit något i de skolfrågor han är satt att hantera och i valrörelsen stod han för de mest vidlyftiga löftena, vilka för de flesta borde framstått som fullständigt orealistiska. Som att ”fixa skolan på 100 dagar”.
      Till Miljöpartiets valberednings försvar bör dock nämnas att det inte verkar ha funnits något alternativ till Fridolin på den manliga språkrörsposten. Den kompetente Per Bolund verkar trots ihärdiga övertalningsförsök ha tackat nej och Carl Schlyter har tillsynes inte tillräckligt starkt stöd internt.
      Partiet är helt enkelt inte moget att hantera de uppgifter som faller på ett regeringsparti. De kom tillsammans med Socialdemokraterna helt oförberedda till regeringsmakten där den oundvikliga direkta konsekvensen blev en enorm svekdebatt (som Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och Vattenfalls kolgruvor, för att nämna några) och ett för varje Miljöpartist svidande ideologiskt nederlag i Migrationsuppgörelsen.
      Väl i regeringsställning har de också tvingats erfara att politik är svårt och komplicerat (”vi ska fixa skolan på 100 dagar”) samt att väljarna faktiskt har möjlighet till ansvarsutkrävande. Och av detta har partiet till synes inte lärt sig någonting.
      Om några dagar kommer en mängd Miljöpartister till Karlstad där kongressen ska äga rum. För oss politiskt intresserade ska det naturligtvis bli en mycket spännande tillställning. Men är detta nystarten de aviserat? Tar de itu med sina ledarskaps- och värderingsproblem?
      Nej, de gör just inte det. Därför vågar jag påstå att den sista skandalen inom Miljöpartiet ännu inte briserat och de kommer att få föra en tuff kamp för att hålla sig över 4 %-strecket i valet 2018.

      Miljöpartiet har en lång väg att vandra

      Sveriges miljöpartister har sannerligen inte haft en bra vecka. Den så ofta kritiserade bostadsministern Mehmet Kaplan tvingades efter den senaste raden av uppvisat tvivelaktigt omdöme att avgå samtidigt som partiet troligtvis tvingas acceptera en försäljning av Vattenfalls brunkolsverksamhet.
      Försäljningen är tänkt att ske till ett tjeckiskt bolag som inte har för avsikt att låta kolet ligga kvar i marken. Dessutom hann Åsa Romson med att kalla terrorattackerna 9/11 för en olycka och partiets framtidsman Yasri Khan, nominerad till Miljöpartiets partistyrelse, lämna partiet efter att han vägrat skaka hand med en kvinnlig reporter och för det fått högst berättigad kritik.
      Det brukar sägas att regeringsmakten är tung att bära men sällan har en fars av detta slag spelats upp inför den breda allmänheten. Fars är möjligtvis ett dåligt ordval; tragedi passar bättre då detta handlar om landets de facto styrelse. Inför valet gick tongångarna höga. Gustav Fridolin lovade att lösa problemen i skolan på 100 dagar men vi kunde i vårändringsbudgeten konstatera att anslagen till skolan minskar.
      Och den numera rikskända kolbiten som Fridolin viftade med symboliserar löftet om att Vattenfalls brunkol skulle stanna i marken. Som om inte detta vore nog så har Miljöpartiet orsakat stor samhällsekonomisk skada, främst genom frysningen av förbifart Stockholm men även i en rad andra frågor som exempelvis cirkusen kring Bromma flygplats.
      Dåliga beslut är en sak – det som är för mig mest angeläget är dock hur partiet betett sig när det stormar. Hur kommer det sig att partiets företrädare, inklusive partiets språkrör, inte ser det problematiska med att ett svenskt statsråd befinner sig på samma middagsbjudning som en ultranationalistisk organisation med hundratals mord, lägg därtill ett mordförsök på påven, på sitt samvete?
      Hur kan en person som Yasri Khan överhuvudtaget vara aktuell för partistyrelsen när han konsekvent behandlar män och kvinnor olika? Om vi leker med tanken att man gör distinktionen kring vem man väljer att skaka hand med vid hudfärg istället för kön så bör diskrimineringen bli uppenbar även för Miljöpartister.
      Miljöpartiet har en lång väg att vandra. Partiets haveri i regeringsställning handlar inte bara om omognad, om att inte vara förberedd. Partiets problem går långt djupare än så och börjar redan i partiets värdegrund. Partiet attraherar tvivelaktiga personer, vilket de sannolikt inte är ensamma om. Men vad värre är; i Miljöpartiet tycks de frodas. De kan ta sig hela vägen in i partistyrelsen, eller för den delen bli statsråd. Den screeningprocess som finns hos de flesta övriga partier tycks helt saknas i Miljöpartiet. Nu tycks det som att värdegrunden eroderats sönder från toppen. När detta sedan sipprar ner genom partiet förstärks effekten och skadan är enorm.
      Den krishantering vi hittills sett från partiets främsta företrädare lämnar dock mycket övrigt att önska. Krisinsikten synes vara helt obefintlig. Det är alltid någon annans fel. Livet är naturligtvis mycket enklare som ett litet oppositionsparti och när det nu varit dags att ta ansvar har partiet misslyckats helt. Och det finns absolut ingenting som talar för att partiet lärt sig något. Det verkar fortfarande alltid vara någon annans fel.

      De rika inte de enda som fuskar

      Lagar ska följas. De utgör ramverket för det samhälle vi lever i och är till för att säkerställa de grundläggande fri- och rättigheter vi medborgare åtnjuter. Skulle lagarna behöva ändras, vilket de ofta behöver göras för att följa med i samhällsutvecklingen, så sker det genom de demokratiska institutioner vi har, av de politiker vi gett förtroende att fatta beslut å våra vägnar. Detta gäller naturligtvis även skattebrott.
      På VF:s ledarsida kunde vi nyligen ta del av en svavelosande dos rikemansförakt (http://www.vf.se/asikter/ledare/rika-behover-ingen-moral) signerat Jonas Bergström. Den handlar om välbeställda människor som i sin deklaration har gjort självrättelse. I de aktuella fallen handlar det om att dessa människor deklarerat tillgångar som förvaltats i så kallade skatteparadis. Utan att gå in på de enskilda fallen (Jonas Bergström hänvisar till en lista innehållande omkring 9 000 personer) så har var och en av oss en skyldighet att följa de lagar och regler som gäller.
      Men med rubriken ”Rika behöver ingen moral” och det karakteristiska vänsterperspektivet står det klart att det är de som har en årslön på X kronor eller äger Y antal aktier som står i fokus. Är du rik så har du fuskat. Och du har med all säkerhet blivit rik på någon annans bekostnad.
      Detta är djupt problematiskt av flera skäl. Man angriper en grupp människor och man ställer människor emot varandra.
      Jag tror att andelen ohederliga människor är ungefär densamma i alla samhällsgrupper. I Södertälje kan vi exempelvis finna en Vänsterpartist som nyligen häktades för grovt bedrägeri efter att ha fuskat i det privata vårdföretag hon drev tillsammans med tio kamrater. Och även om frysningen av Förbifart Stockholm inte var kriminell så kostade stilleståndet ändå oss skattebetalare 4 miljoner kronor per dag. Och då fanns det ändå inte en tillstymmelse till att en frysning skulle kunna åstadkomma någonting annat än att kosta pengar.
      Jonas Bergström skriver att sju miljarder kronor försvinner genom skatteplanering varje år, men hänvisning till källa saknas. Skatteplanering i sig är inte olagligt – men skatteflykt är det. För att ge summan perspektiv så kommer exempelvis Nya Karolinska Sjukhuset att bli minst 10 miljarder kronor dyrare än beräknat – och troligtvis även världens dyraste sjukhus med en slutnota överstigande 23 miljarder kronor.
      Västerås kommun lägger 300 miljoner kronor på att bygga kontor man redan har och listan över dumma, dyra projekt som vi alla får betala kan göras lång. Och då har jag inte ens nämnt fackföreningen Kommunals lägenhetsaffärer, nattklubbar och kursgårdar. Eller fackpamparnas ersättningar.
      Skatteflykt är olagligt men det är även mycket annat. Det finns gott om människor som vill sko sig på andra och som tycker det är enklare att spendera andras pengar än att tjäna ihop dem själv först. Men retoriken från vänster som Jonas Bergström använder sig av skapar bara problem. Granska gärna, lyft fram felaktigheter – men skuldbelägg inte ett kollektiv, utmåla inte de entreprenörer som lyckats som fuskare och behåll perspektivet.

      Internationella kvinnodagen

      I tisdags uppmärksammades den internationella kvinnodagen. För mig har det oftast varit en dag för reflektion; när jag var mindre undrade jag varför den behövdes, sedan förstod jag att kvinnor inte alltid åtnjutit samma fri- och rättigheter som männen i Sverige och att kvinnorna fick kämpa för självklarheter som rösträtt. Det gav upphov till nya reflektioner – som varför? I resten av världen ser det inte alltid ut på samma sätt. Nuförtiden ser jag den internationella kvinnodagen som en dag för kamp, där vi kan glädjas åt vunna segrar och uppmärksamma den smärtsamma verklighet många kvinnor fortfarande lever i. Min uppmärksamhet i dessa frågor har tidigare främst riktats mot utlandet. Men under de senaste åren har något hänt.
      Mina blickar riktas nu lika ofta mot många kvinnors situation i Sverige. Utvecklingen i Sverige kan paradoxalt nog bäst beskrivas som att den går i två diametralt motsatta riktningar – samtidigt. Vi har å ena sidan en växande och välmående medelklass med en allt starkare ekonomi som kan unna sig fler utlandsresor, finare bilar och större hus. Andelen universitetsstudenter ökar och på universiteten är kvinnor i majoritet. Vi kan också se att kvinnornas andel av traditionellt manliga utbildningar ökar, exempelvis inom juridik, ekonomi och ingenjörsutbildningar. Vi skapar hippa nya tech-företag, Skype och Spotify har redan tagit över världen och arbetslösheten bland infödda svenskar är låg. Framtidstron spirar.
      Å andra sidan har vi de många utanförskapsområdena kring storstäderna. De präglas av arbetslöshet, undermåliga skolor, otrygghet och fattigdom. Kriminella gäng har tagit över, försäljning av narkotika sker öppet på torg och skolgårdar och räddningstjänsten rycker inte längre ut. Det gör för den delen knappt polisen heller. Vi ser hur parallellsamhällen växer fram i skuggan av vår svenska självbild; humanismens högborg, den internationella solidaritetens främste förkämpe. I dessa förorter är det kvinnorna som lider mest. De är ofta underordnade männen och lever under konstant hot om hedersrelaterat våld. Precis som i en krigszon är det barn och kvinnor som drabbas hårdast.
      Hur bekämpar man detta? Till att börja med måste vi inse vidden av problemet. Vi behöver också ta av oss de ideologiska skygglappar som skapar de politiska låsningarna så att vi kan genomföra breda reformer. Visst behövs fler poliser, en nolltolerans mot hedersrelaterat förtryck och en bättre skola. Men framförallt behöver invånarna återfå framtidstron. Om en grupp människor känner sig marginaliserade, avskärmade från det samhälle vi övriga befinner oss i skapas dessa problem. Detta faktum får aldrig fungera som en ursäkt för våld och kriminalitet, vilket från vissa håll var fallet under exempelvis Husby-kravallerna – nolltoleransen måste gälla.
      Så kampen för kvinnors fri- och rättigheter behövs i allra högsta grad i Sverige. Och den bör i första hand föras mot det systematiska och brutala förtryck som drabbar många kvinnor i utanförskapsområdena. De behöver vår hjälp.

      Bostadssystemet i dag är konstruerat för att vi inte ska flytta på oss

      En av regeringens mest bespottade ministrar, bostadsminister Mehmet Kaplan (MP), var oväntat klarsynt i Ekots lördagsintervju. För ett ögonblick trodde man att regeringen faktiskt har förstått hur viktigt det är att få igång flyttkedjorna och vilka problem inlåsningseffekterna på bostadsmarknaden skapar. Och hur allt detta hänger ihop med de gigantiska problemen som bostadsbristen medför. Men det var innan finansminister Magdalena Andersson (S) tog till orda.
      Att vi har stora problem med en omfattande bostadsbrist har väl knappast undgått någon. Dessa problem gör sig påminda i framförallt storstadsregionerna där segregation, trångboddhet, hög privat skuldsättning och problem för företag att rekrytera följer. Det som sker, eller inte sker, i Stockholm påverkar i högsta grad även oss i Värmland. Av Sveriges totala ekonomi står exporten för ungefär hälften, resten drivs av konsumtion. Stockholm står för en knapp tredjedel av Sveriges samlade export, 28 procent och länet är just nu landets tillväxtmotor.
      Jag har vid flera tillfällen tidigare berört bostadsbristen, då oftast utifrån ett perspektiv om vad som bör göras och det är naturligtvis glädjande att ett statsråd föreslår delar av det. Bland ekonomer råder i stort konsensus kring effekterna av den förda politiken men ideologiska skygglappar och ett orimligt stort inflytande från olika särintressen och Vänsterpartiet sätter käppar i hjulet.
      Som det ser ut idag så är hela bostadssystemet konstruerat för att man inte ska flytta på sig. Vi subventionerar via ränteavdraget en hög skuldsättning samtidigt som vi har en hög skatt på en eventuell vinst vid försäljning, vilken vi dessutom tar ut ränta på, uppskovsränta, om du väljer att investera vinsten i ett nytt boende. Dessutom kommer amorteringskravet, som bara kommer att gälla nya lån, att göra det än mindre fördelaktigt att flytta på sig. Inlåsningseffekterna är alltså stora och utgör ett effektivt hinder för exempelvis de äldre som vill flytta till ett mindre boende och trösklarna för de som vill in på bostadsmarknaden är skyhöga.
      Just därför var Kaplans budskap om ett minskat ränteavdrag, sänkt reavinstskatt och en sänkning av uppskovsräntan välkommet. Liberalernas förslag om en skatteväxling där ränteavdraget trappas ner och att skatten på arbete samtidigt sänks med motsvarande belopp är därtill ett utmärkt förslag.
      Men sedan tog som bekant Magdalena Andersson till orda där hon med emfas betonade att hon har skattefrågorna. Att i princip alla politikområden styrs av vilka skatter (och subventioner) som finansierar dem torde inte komma som en överraskning för någon. Effekten av det blir då att oavsett hur initierade och klarsynta våra statsråd är när de resonerar kring sina departements utmaningar och slipar på nödvändiga reformer så landar beslutet ändå på finansdepartementet. Därför talar dessvärre mycket för att Kaplans kloka förslag leder till en tillrättavisning på regeringskansliet istället för ett batteri av välbehövda reformer.
      Det allra bästa vore naturligtvis om vi kunde få en bred överenskommelse över blockgränsen. Detta är så viktiga frågor som bör ligga fast även efter framtida regeringsskiften. Därför behöver Vänsterpartiet kopplas bort, de ideologiska skygglapparna tas av och breda och omfattande reformer lanseras.

      Ekonomisk jämlikhet

      Vad är jämlikhet, vad är det värt och jämlikt i, ja, vems ögon? Vi har alla kunnat ta del av facktopparna i Kommunals vidlyftiga leverne som inkluderar lyxrestauranger, krogresor till London och privata semestrar i vacker skärgårdsmiljö – betalt av Kommunals medlemmar. Jag har sett paralleller dras till näringslivet och enskilda företagare men det finns en avgörande skillnad; företagaren har jobbat ihop sina pengar men fackpampen spenderar andras pengar.
      Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan fackpamparna och Kommunals medlemmar, exempelvis landets undersköterskor, där de förra ska företräda de senare. Det som först slår mig är dock den nationella indignationen kring detta – som att detta på något sätt skulle vara en nyhet. Vi har sett det förr och det kommer att hända igen. Det är lätt att spendera andras pengar, betydligt svårare att först tjäna ihop egna pengar. I alla fall tillräckligt med egna pengar för att ha råd med en flaska vin för 32 000 kr.
      I andra änden av detta resonemang har vi Oxfams senaste rapport som slogs upp stort i svenska (och utländska) medier. Vi kan enligt Oxfam se en alarmerande ökning av ojämlikheten där de 62 rikaste personerna äger lika mycket som de fattigaste 3,5 miljarder människorna, hälften av jordens befolkning. Och det är naturligtvis från vänsterkanten det skriks högst, de människor som brinner allra mest för att hantera andras pengar.
      Det finns mycket att säga om Oxfams rapport och sättet de presenterar den på. Och med största sannolikhet tillhör du själv den absoluta eliten. En till mig närståendes dotter fyllde nyligen år och fick då ett par hundralappar av en välvillig släkting. I samma ögonblick blev denna sjuåriga tjej rikare än världens 2 miljarder fattigaste människor – tillsammans, eftersom de inte äger något alls. Dessutom kan man ifrågasätta logiken i Oxfams beräkningar som bygger på förmögenhet minus skulder. Exempelvis så blir med denna beräkningsmodell en högavlönad och välutbildad svensk läkare med medföljande studieskulder djupt fattig. Detsamma gäller de flesta hushåll med bil och villa som vi oftast skulle beskriva som välmående medelklass då bil- och bostadslån resulterar i en nettoskuld.
      Grundproblemet ligger givetvis inte i att vi ger våra barn lite pengar att köpa något fint för utan att det finns 2 miljarder människor som inte har några pengar alls. Det är således fattigdom som ska bekämpas, inte rikedom och hur gör man det bäst? Från vänster tycks omfördelning vara det bästa svaret så vad skulle hända om vi helt sonika delade ut de rikastes pengar till den fattigaste hälften av jordens befolkning? De skulle vid ett tillfälle få omkring 4 300 kronor var och visst, det är en inte helt obetydlig summa men det lyfter dem inte ur fattigdom.
      Det enda sättet att varaktigt lyfta människor ur fattigdom är att pengar investeras för att skapa välstånd. Paradoxalt nog så sker det bara i länder där människor tillåts bli rika. Innan Kina tillät människor att bli miljardärer på 1970-talet så levde 9 av 10 kineser i fattigdom. Idag gör bara 1 av 10 det.
      Vi borde egentligen berätta att våra ansträngningar för att bekämpa fattigdom har gett oss historiens största fattigdomsminskning. Mellan 1990 och 2015 har andelen extremt fattiga minskat från 37 till 10 procent. Varje dag under dessa 25 år har alltså 138 000 människor lyft sig ur fattigdom. Men eftersom vi ser rikedom som ett större problem än fattigdom, i vissa läger så ser man till och med rikedom som skäl för andra människors fattigdom, drunknar dessa fantastiska nyheter.
      För några år sedan var Hugo Chavez reformer ett socialistiskt föredöme. Efter att ha förstatligat i princip allt så har nära nog alla utländska investerare flytt landet, inflationen rusar och till och med toalettpapper ransoneras. Befolkningen svälter samtidigt som landets rikaste person är Hugo Chavez dotter, Maria Gabriela Chavez. Hon har en uppskattad förmögenhet på 35 miljarder kronor. Naturligtvis spelar hon i en annan division är Kommunals fackpampar, men ändå – det är lätt att berika sig på andras pengar. Betydligt svårare att tjäna ihop egna.

      Bättre att jobba lite

      Är det bättre att jobba lite än att inte jobba alls? Vårt svar till de som ställs inför den frågan är nej, det är det inte alls. Att vår arbetsrätt är hopplöst omodern tycker många, och exemplen från verkliga livet blir närmast parodiska när vi samtidigt vet att vi har en hög ungdomsarbetslöshet, ett stort behov av enkla jobb för den okvalificerade delen av arbetskraften samt en mängd nyanlända som behöver få in en fot på en allt mer specialiserad arbetsmarknad.
      Grunden för dagens arbetsrätt utgår från ett industrisamhälle som inte längre finns. Och att arbetsmarknaden förändras är inget nytt – och inte heller något som ska bekämpas. Vi har sett det förr, för några generationer sedan var vi exempelvis alla bönder. Vårt samhälle har länge utvecklats i en rask takt mot ett utpräglat tjänstesamhälle som ritar om kartan i grunden. De traditionella ”arbetarna” blir färre och färre. Ska du reparera en modern bil krävs snart en ingenjörsexamen och den stora medelklassen utgörs numer av tjänstemän.
      Då turordningsprincipen i LAS utgår från att alla är utbytbara enligt en löpande band-princip från svunna tider samt att de yngre är attraktivare på arbetsmarknaden skapas stora problem då denna tanke krockar med verkligheten. För var dag som går blir vi allt mer specialiserade och på dagens arbetsmarknad premieras erfarenhet, kontakter och relationer – precis det en nyutexaminerad student saknar.
      Att enkla jobb rationaliseras bort är välkänt. Men utvecklingen går framåt och vi bör rimligtvis stå inför en ny rationaliseringsvåg, denna gång inom mer kunskapsintensiva yrken. Här kan sjukvården få utgöra exempel; robotar och datorer bör inom en snar framtid slå ut många av de traditionella laboratorietjänsterna då såväl analys av prover samt viss diagnosticering borde gå att datorisera. Med dessa utmaningar framför oss är behovet av en moderniserad arbetsrätt skriande.
      Det finns dock enklare jobb kvar. Om än få, och motarbetade från fackligt och politiskt håll. Debatten om RUT manifesterar detta tydligt – att byta ett fönster är OK men inte att underhålla det. Och mina inledande meningar? När företag tvingas att rationalisera så innebär det ofta att heltidstjänster försvinner men samtidigt kan deltidstjänster uppkomma. Att företagen behöver mer bemanning under produktionstoppar och intensiva perioder under arbetsdagen är inget nytt – kan man dessutom behålla den kompetens de tidigare heltidsanställda besitter så blir en eventuell framtida uppskalning både snabb och smärtfri.
      Men fack och politik tycker inte att detta är önskvärt så budskapet är att arbetstagaren får stämpla upp till heltid i 75 dagar, sedan för hen klara sig bäst hen kan. Om arbetstagaren istället väljer att tacka nej till deltidstjänsten får hen full a-kasseersättning i ungefär ett år. Ställs man inför dessa alternativ så är det alltså betydligt mer ekonomiskt fördelaktigt att tacka nej till den erbjudna tjänsten för att sedan välja arbetslöshet. Var ligger samhällsnyttan i detta?

      Julhandeln omsätter inte 75 miljarder

      Så här i juletider är det lätt att bli fartblind. Eller att få tunnelseende. Skinkan ska griljeras, julklappar köpas, ljusen ska stöpas och knäcken ska kokas. Barnens ögon tindrar ikapp när önskelistorna stäms av och jämförs mellan varandra, och när julafton väl är här – vad blev resultatet?
      Vissa hävdar att julen mest är av ondo, en osund konsumtionsorgie. Dessa godhetens främsta förkämpar har till och med ställt julhandeln mot människor på flykt; om vi inte rycktes med i julklappsjakten så skulle vi enkelt kunna hantera migrationsutmaningarna genom att hävda att vi köper julklappar för 75 miljarder kronor i december. Det är dock inte sant.
      Den totala detaljhandeln omsätter omkring 75 miljarder i december men det inkluderar även allt vi vanligtvis handlar under en månad. Julhandeln omsätter inte 75 miljarder. Jag har länge efterlyst perspektiv i debatten, kanske framförallt när det handlar om ekonomi och vi har under året kunnat ta del av en rad kändisars, artisters och bloggares analyser av statsfinanserna – kan vi avvara någon starköl på krogen eller en pizza per vecka så löser sig det mesta. Detta är givetvis inte heller sant och jag tror att avsaknaden av förståelse för just ekonomin gör att debatten så ofta kantrar. Ytterligheterna tror sig kunna argumentera för både vidöppna gränser och ett totalt stopp.
      Låt mig ge ett par exempel; när det handlar om privatekonomi, som det så ofta gör i juletider, så har de flesta inga problem med perspektiv. De flesta kan hålla med om att en TV för 3 000 kronor är ganska billigt, och en TV för 30 000 kronor är ganska dyrt. Men när det handlar om statens kostnader och intäkter är det inte lika självklart, oftast har vi problem redan med storheterna. Jag tror att folk inte nödvändigtvis gör skillnad på en regeringssatsning på 750 miljoner kronor eller 7,5 miljarder kronor. Ofta minns man inte ens om det handlade om miljoner eller miljarder.
      Om vi nu ska granska påståendet om att vi köper julklappar för 75 miljarder (statens kostnader för migration och integration spås enligt Migrationsverkets huvudscenario att uppgå till 60 miljarder, försvarsanslaget för nästa år är omkring 50 miljarder) behöver vi beakta antalet invånare, cirka 10 miljoner människor, varav arbetskraften utgör omkring hälften. En miljard betyder alltså 100 kronor per invånare, eller 200 kronor per sysselsatt. 75 miljarder till julklappar betyder således att en familj med två vuxna och två barn lägger 4×75 hundralappar, eller 30 000 kronor, på julklappar vilket jag tror de flesta uppfattar som fullständigt orimligt.
      Jag tror att denna typ av beräkningar gör det enklare för oss skattebetalare att få en känsla av vad statens kostnader, eller vår julhandel, betyder. Vi kan på ett enkelt sätt räkna fram hur mycket av våra skattepengar olika satsningar, investeringar eller kostnader egentligen innebär. Ytterlighetsekonomerna skarvar ofta lite väl mycket och en grundläggande förståelse för perspektiven behövs. Såväl i privatekonomin som när det handlar om statens finanser. Och samhället mår givetvis bättre om dess befolkning är svårare att förleda.

      Ett tolerant samhälle vårt starkaste vapen

      IS lever på hat och fruktan. Det är en terror- organisation med extrema islamistiska, jihadistiska rötter som snart sagt hela världen nu sluter upp emot. Dess värsta fiende är dock inte amerikanska bomber eller ryska stridsflygplan; det är alla vi andra som står upp för demokrati, tolerans och yttrandefrihet. Vi som inte fördömer alla muslimer för vad ett fåtal gör. Vi som tillåter att det fria ordet sprids, oavsett om vi gillar budskapet det bär fram eller ej. Vi som skänker gamla vinterjackor till en nyanländ familj eller bjuder in dem till våra hem. Vi som tror på principen om allas lika värde.
      Paris har under året drabbats av två fruktansvärda attacker som riktar sig direkt mot det vi är så stolta över; vårt öppna samhälle. Attentatet mot tidningen Charlie Hebdo var ett direkt slag mot vår yttrandefrihet och attackerna mot Bataclan och Stade de France tog sikte på vårt sätt att leva. Det spekuleras i att det sistnämnda är en avledningsmanöver utfört av ett försvagat IS men effekten för vanligt folk blir densamma. Osäkerhet och rädsla.
      Hela världen sluter nu upp bakom Frankrike och det är naturligtvis fint men det absolut viktigaste är att vi inte ruckar på våra principer och att vi står upp för våra värderingar. För hur vackra bilderna från de följande manifestationerna än är så lämnar de ibland en bitter eftersmak. Saudiarabiens ambassadör deltog till exempel vid en manifestation tillsammans med President Hollande efter attacken mot Charlie Hebdo – två dagar efter att de 50 första piskrappen utdelats av den saudiska staten mot bloggaren Raif Badawi för att han skapat ett forum för debatt om religion.
      Vi är på väg att återigen omfamna Ryssland som nu försöker ta på sig ledartröjan i kampen mot IS i Syrien. Ett Ryssland som i Europa har annekterat Krim och understödjer ett inbördeskrig i Ukraina. De stänger löpande oberoende medier och 33 journalister har mördats sedan år 2000. Turkiet har också en nyckelroll i konflikten – som 2012 och 2013 fängslade flest journalister i världen och som dessutom gör sitt yttersta för att förtrycka och bekämpa kurderna där kurderna utgör en av få parter som faktiskt har möjlighet att med stöd framgångsrikt bekämpa IS på ett för lokalbefolkningen legitimt sätt.
      Attackerna som inträffat i Paris skrämmer de flesta. Vi lider med de drabbade och vi förfasas över alla bestialiska grymheter vi ser i världen. Då är det lätt att kräva hårdare kontroller, mer övervakning och att söka samarbeten som annars hade varit otänkbara. Och vi medborgare kan säkert acceptera att såväl vår rörelsefrihet som integritet inskränks. Det är i tider som dessa vi behöver påminnas om att det är lätt att begränsa frihet men betydligt mycket svårare att utöka den. Vårt liberala, humana och toleranta samhälle är vårt starkaste vapen – och det behöver vi vårda ömt.

      Många strider kvar att utkämpa

      Det har sagts, och jag har tidigare refererat till påståendet, att liberalismens största segrar redan är vunna. Vi har förmånen att leva i ett land som genomfört många liberala reformer under de senaste hundra åren och få ifrågasätter viktiga principer som exempelvis äganderätten. Efter förra veckans migrationspolitiska uppgörelse blev vi återigen påminda om att det finns många strider kvar.
      Missförstå mig rätt: en uppgörelse kring migrationspolitiken var nödvändig. Och för en vän av mångfald och öppenhet är det smärtsamt att strama upp migrationspolitiken när världen på många håll står i brand. Vi har under flera års tid sett alarmerande rapporter från myndigheter och kommunpolitiker, ekonomin i landets kommuner är i bästa fall ansträngd och i värsta fall i katastrofal. Och kostnaderna kommer att stiga kraftigt under de kommande åren. Staten behöver ordna fram omkring 70 miljarder kronor för att täcka de skenande kostnaderna flyktingkrisen för med sig fram till 2017. Det torde råda panik på finansdepartementet – vilket, om man så vill, bekräftas av de läckta dokument som vi kunnat ta del av under veckan.
      Förutom de uppenbara utmaningarna som rör ekonomin brottas vi dessutom med en massiv bostadsbrist, socialsekreterare som går på sina knän och det saknas personal i vård och skola som kan möta den snabbt växande befolkningen.
      Inget av detta borde komma som en nyhet det är i stor utsträckning ett resultat av den förda politiken. Eller rättare sagt: konsekvenserna av uteblivna liberala reformer. Vi har haft västvärldens mest öppna migrationspolitik i kombination med en sönderreglerad bostadsmarknad, en sedan länge omodern arbetsmarknadslagstiftning och höga ingångslöner som genom att rationalisera bort de enkla jobben skapar en oöverkomlig tröskel för lågutbildade nyanlända.
      Hade vi haft en liberalare bostadsmarknad utan hyresregleringar, en rimligare plan- och bygglag och miljöbalk så hade situationen kunnat se annorlunda ut. Med en rörligare arbetsmarknad och genom att uppmuntra de enkla jobben som människor utan vare sig utbildning eller språkkunskaper kan utföra så skulle chanserna för många nyanlända att få jobb öka. Men där är vi inte.
      En samlad allians har nu i stor utsträckning lyckats driva igenom allianspolitik genom att i opposition förhandla med regeringen. Det är i sig en seger, för Alliansen och för Sverige. Väljarna röstade inte fram en budget dikterad av Vänsterpartiet men det blev effekten när en oförberedd regering yrvaket intog Rosenbad. En effekt av migrationsuppgörelsen är att en majoritet nu erkänner att de enkla jobben behövs i och med att RUT utvidgas till att nu även omfatta bland annat trädgårds- och flyttjänster. Likaså är regelförenklingar i plan- och byggregleringen aviserade. För oss liberaler som länge påpekat detta är det naturligtvis glädjande.
      Liberalismen har många strider kvar. Att söka skydd i en brinnande värld är en mänsklig rättighet och ett öppet samhälle gagnar alla. Men samhället måste kunna göra mer än att öppna dörren; väl innanför dörren måste trösklarna för att kunna bygga ett nytt liv vara så låga som möjligt. Migrationsuppgörelsen löser inte detta men förutsättningarna för en uthålligt mer liberal politik har avsevärt förbättras.