Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • En raljant finansminister

      Utskällt. De föreslagna förändringarna av de så kallade 3:12-reglerna är rejält utskällda. 3:12-reglerna är oerhört komplexa men kan förenklat beskrivas som en entreprenörsskatt som innebär att fåmansföretag (vilket omfattar de flesta småföretagare i landet) beskattas betydligt högre än stora företag. Nyligen raljerade finansminister Magdalena Andersson över landets företagare när hon kommenterade den omfattande kritiken: ”Det är inte målerifirman i Sveg som kommer att påverkas utan de med höga inkomster som kanske hänger vid Stureplan.” Om hennes föreslagna förändringar skulle utebli anser finansministern att ”det är 2 miljarder i fickan på den rikaste hundradelen.”
      Båda dessa uttalanden är häpnadsväckande. Det första uttalandet visar på ett illa dolt förakt mot framgångsrika företag och det senare betyder att finansministern anser att företagens eventuella vinster tillhör staten. Att inte höja skatten skulle med det resonemanget vara en eftergift till ”den rikaste hundradelen”.
      Sverige står inför betydande utmaningar där integrationen av de många nyanlända utmärker sig. Att det inom kort dessutom kommer att fattas 40 miljarder kronor till kommunernas välfärd lär också märkas, något Riksrevisionen uppmärksammade i höstas och som nu SKL instämmer i men som inte finns med i regeringens prognos. För att hantera dessa, och andra, utmaningar vill Magdalena Andersson höja skatterna. Den sittande regeringen har vid flera tillfällen manat till kamp mot ”ökade klyftor”.
      Det kan finnas tre orsaker till finansministerns raljanta uttalanden: okunnighet, arrogans eller ren populism. Och okunnig tror jag inte att hon är. Faktum är att både S-regeringar och borgliga regeringar under de senaste decennierna drivit en politik med syfte att sänka tröskeleffekter och uppmuntra människor att arbeta. År 1976 var marginalskatterna som högst, 89 procent. Astrid Lindgren gick med Pomperipossa till attack mot Gunnar Sträng och Ingemar Bergman lämnade landet. Marginalskatterna har därefter sjunkit, förmögenhetsskatten har tagits bort, bolagsskatten har sänkts, karensdagar i sjukförsäkringen har införts och ersättningsnivåerna har sänkts. Jobbskatteavdrag har införts. Alla dessa reformer har ”ökat klyftorna” men har samtidigt varit centrala för det svenska samhället. Utan dessa hade vi inte haft en så vital företagarkultur, så många fantastiskt fina och världsledande företag i nya sektorer och vi hade inte kunnat attrahera utländskt kapital för satsningar och investeringar.
      Det finansministern saknar är insikten om hur värde skapas och de signalvärden en regering kan skicka för att uppmuntra – eller motarbeta de människor som står i begrepp att själva ta en risk. Höjda skatter löser inte bostadsbristen i storstäderna och höjda skatter löser inga integrationsutmaningar. Vi behöver strukturella reformer som skapar incitament till att integreras och som möjliggör för framväxten av enkla jobb, att starta företag och att bygga. Inför detta står regeringen helt handfallen och i brist på annat så skylls detta på ökade klyftor.

      En vårbudget som inte minskar utanförskapet

      Det var en nöjd finansminister som i tisdags presenterade vårbudgeten. Hon nämner att budgeten ger ett överskott och att både bidragsberoendet och arbetslösheten minskar. Men den som tror att detta har att göra med regeringens förda politik misstar sig; att vissa indikatorer pekar åt rätt håll bör tillskrivas den höga tillväxten och inget annat. Den nuvarande regeringen klev in på Rosenbad mitt i en högkonjunktur och skördar nu frukterna.
      Regeringen vill gärna framstå som handlingskraftig och slår sig för bröstet med 700 extra miljoner till polisen – ett tillskott som egentligen bara täcker de kostnadsökningar myndigheten redan dragit på sig. De förstärker alltså på intet sätt polisen utan fyller snarare några av de många hål som finns.
      Samtidigt så kan vi konstatera att det helt saknas politik för de många utmaningar vi står inför. Det står exempelvis fler människor i Stockholms bostadskö än vad Hyresgästföreningen har medlemmar i hela landet men reformerna uteblir. Men trots att den förda bostadspolitiken är ett jätteproblem som hämmar tillväxten, förstärker segregationen och som via ränteavdraget omfördelar pengar från resurssvaga till resursstarka hushåll så är det på intet sätt vår största utmaning.
      Vår nu största utmaning är utanförskapet – och för att hantera det finns från regeringens sida inga rimliga politiska förslag. Arbetslösheten bland svenskfödda ligger omkring 5 procent men bland utomeuropéer utan gymnasieutbildning uppgår den till hela 35 procent. Denna grupp växer dessutom snabbt och avsaknaden av skarpa förslag smärtar – det handlar inte bara om en samhällsekonomisk utmaning; vi står inför en minst lika komplicerad social sådan. I förlängningen finns också en risk för hela skattesystemets legitimitet för på lång sikt kommer de som arbetar varken kunna eller vilja försörja en växande grupp som inte arbetar.
      Såväl opposition som forskare har lagt fram förslag som sammantaget skulle kunna göra skillnad. Att skapa lärlingsutbildningar med låg introduktionslön tillsammans med fler yrkesutbildningar tillsammans med storföretag är ett sådant, att acceptera okvalificerade lågavlönade arbeten för de som inte har möjlighet att vidareutbilda sig är ett annat. Detta, tillsammans med ett anpassat bidragssystem med tydliga incitament att arbeta, är en bra början.
      Dessa förslag motarbetas dock av facken och rimmar illa med vänsterns verklighetsuppfattning. Så länge ideologiska skygglappar står i vägen för en pragmatisk politik så ser förutsättningarna mycket dystra ut vilket faktiskt får betraktas som ett svek mot de många människor som sökt sig hit med en vilja att förändra sina liv.

      Vem finansierar vad?

      Så var vi i gång igen. Vänsterkanten blandar ihop äpple och päron. Om det beror på okunnighet eller en vilja att ta billiga politiska poänger vet jag inte, det förra innebär ignorans och det senare populism. Den politiska debatten präglas redan av för mycket av båda dessa inslag. I söndags satt Göran Greider och myste i Sveriges Radios ”Gomorron, Världen” där han cyniskt konstaterade att ”det är mycket lättare att snabbt få loss en halv miljard till försvaret än till förlossningsvården”. Slagkraftigt? Javisst. Hederligt? Icke.
      Vi kan börja med att konstatera att vi lägger nästan tio procent av Sveriges BNP på sjukvård (och i dessa siffror ingår inte vissa kostnader, exempelvis kostnader för forskning och utbildning) medan försvarets motsvarande andel är en procent.
      Om detta är relevant eller inte lämnar jag därhän men vad som är viktigare är att försvaret är statens uppgift. Sjukvården finansieras av landstingen. Det är således rikspolitikernas sak att ordna fram pengar till försvaret och det är varken konstigt eller orimligt att rikspolitikerna lägger mer pengar på försvaret vad de spenderar på kommunernas och landstingens verksamheter. Nu gör de dock inte ens det.
      Johan Ingerö har förtjänstfullt brutit ner dessa siffror och statsbidragen till kommuner och landsting uppgår till 162 miljarder, dvs fyra gånger så mycket som försvarsbudgeten 2015. Av dessa har 29 miljarder gått till hälso- och sjukvård.
      För exemplets skull så utgår Johan Ingerö från att förlossningsvården behöver 500 extra miljoner. Vi har redan konstaterat att det är landstingens sak att finansiera dessa extra resurser och för att bryta ner detta på region- och landstingsnivå så behöver vi dividera 500 miljoner med de 20 landstingen och regionerna och sedan justera för folkmängd.
      Greiders Dalarna, som befolkningsmässigt är jämförbart med Värmland, har färre än 500 000 invånare och behöver då hitta mindre än 12,5 miljoner kronor i sin landstingsbudget som omfattar ca 8 miljarder kronor.
      Så i stället för att ondgöra sig över välbehövliga, men fortfarande otillräckliga, extra tillskott till försvarsbudgeten i nationell radio borde Göran Greider skriva arga ledare om hur de röda politikerna i Dalarna inte förmår att lösgöra 1,5 promille av sin egen budget för något så viktigt som förlossningsvården.
      För en vecka sedan fyllde Annie Lööf och Jonas Sjöstedt Karlstad Universitets aula. Publiken fick ta del av en frejdig debatt mellan två politiker som beskriver sig som varandras ideologiska motpoler; liberala Lööf mot socialistiska Sjöstedt.
      Vi som såg debatten märkte hur mycket de trivs i stridens hetta och att det samtidigt finns en djup respekt dem emellan. De låter varandra tala till punkt och undviker personangrepp – kort sagt, en hederlig debatt. Och det är såhär det borde se ut. Tydliga ideologiska linjer som drabbar samman, sakligt och rappt.
      Annie Lööfs och Jonas Sjöstedts debatturné har dragit fulla hus på samtliga orter de besökt och det är uppenbart att det finns både ett stort sug och ett stort behov av den här typen av debatter. Draget till sin spets så behöver demokratin mer av detta och mindre av de populistiska och förvirrande utspel Göran Greider ofta står för.

      Vad hände i fredags?

      Många undrade vad som hände i Sverige i fredags och internet fick därefter chansen att visa sig från sin bästa, eller i alla fall roligaste, sida. Donald Trump:s uttalande om Sverige i samband med en uppräkning av terrordåd, några riktiga, andra påhittade, lämnade många förbryllade. När en man med Kalle Ankas impulskontroll och Homer Simpsons tålamod innehar världens mäktigaste ämbete ter sig humor och satir som en rimlig livlina.
      Man kan fråga sig vad som händer när en makthavare, i detta fall USA:s president, väljer – eller snarare bygger sin strategi för att bli omvald – på att undergräva media. För visst framstår det mesta som kommer från Trump’s twitterkonto som idioti men om hans taktik går ut på att härska genom att söndra så är det logiskt. Det räcker med att det finns ett korn av sanning i var femte tweet för att göra det mycket svårt för en intellektuellt hederlig politiker, eller media för den delen, att bemöta Trump.
      Exempel på detta finns det gott om, vi kan för enkelhets skull utgå från våra egna bidrag: efter SVT-intervjun med en Trump-supporter jag tidigare skrivit om kan vi inte direkt avfärda Trump’s påståenden om ”biased media”. Om vi påstår att vi inte har några problem med integrationen av nyanlända, hederskultur i förorterna och rekrytering till olika jihadistgrupper så ger vi Trump, och för den delen även vår egen Jimmie Åkesson och avpixlat-redaktionen, visst fog för anklagelser av typen ”fake news”.
      Lika lite som man kan vinna debatten mot Sverigedemokraterna genom utfrysning så kan man bekämpa en person som Trump i ett spel som till stor del sker på hans villkor. Den samlade journalistkåren har troligtvis fyra år av attacker från ett vilt svingande, frustande och aggressivt twitter-troll i form av USA:s president med en högst godtycklig inställning till fakta och sanning att se fram emot. Hur denna utmaning hanteras kan komma att få stora konsekvenser för hur saker och ting utvecklar sig.
      Det första som bör ske är att all bevakning blir helt objektiv. För politikernas del behöver strategi- och taktik inför kommande val lämna plats åt sakpolitik som tar sin utgångspunkt i samhällsviktiga och brådskande reformer (de finns det gott om) och att ge konkreta svar på för väljarna angelägna frågor. Trump, Åkesson och Sjöstedt har alla gemensamt att de ger enkla svar på svåra frågor – övriga partier behöver också tala om vad de vill göra och hur. Obekväma frågor behöver hanteras – är de nödvändiga så måste de lösas. Även de hos väljarna impopulära besluten måste tas.
      Endast egen handlingskraft, transparens och reformvilja kan bekämpa den protektionistiska våg vi ser skölja över västvärlden. Populisterna utmålar gärna media som fienden. Låt oss inte glömma att media och det fria ordet faktiskt är vårt yttersta försvar mot de hot vår demokratiska ordning kan tänkas ställas mot. Det är ett ansvar som förpliktar.

      Världen får precis det president Trump utlovat

      Nu är Donald Trumps första arbetsvecka på det nya jobbet snart avklarad och det ser ut som att världen får precis det han utlovat. USA lämnar nu handelsavtalet TPP vilket ger Kina ett gyllene tillfälle att flytta fram sina positioner, hans presstalesman har skällt ut den samlade presskåren och de första stegen för att i princip stoppa invandringen till USA har tagits.
      För inte så länge sedan demonstrerade den globala vänsterkanten mot frihandelsavtal, USA:s interventionism och Nato. Nu har de fått en president som ska bekämpa just detta. Lägg därtill Brexit, ett allvarligt slag mot EU, och den allmänna protektionism som breder ut sig så kan vi konstatera att vänsterretoriken nu är hög men sakpolitiskt sammanfaller väl med Donald Trump, Ukip och många andra av de politiska ytterlighetsyttringar vi nu ser genomföras runt omkring oss.
      För oss som tror att handel ger välstånd, att ekonomi inte är ett nollsummespel där någon måste förlora för att någon annan ska kunna nå framgång, att världen behöver mer öppenhet, inte mindre och att vi behöver mer internationellt samarbete för att kunna bekämpa såväl fattigdom som klimathot så ter sig utmaningarna gigantiska.
      En bra utgångspunkt för att komma framåt är att hålla en saklig och korrekt ton. Vi såg nyligen ett exempel på det motsatta under SVT:s bevakning av presidentceremonin där Trump svors in. En reporter genomförde en intervju med en Trump-supporter där syftet syntes vara att förminska, förlöjliga och ställa intervjuoffret mot väggen. Resultatet blev som man kan förvänta sig; katastrof och SVT har mottagit massiv kritik.
      Bortsett från de uppenbara problemen med denna typ av bevakning så ger det faktiskt Trump rätt när han talar om partisk media. I vår iver att ”bekämpa” Trump så ger vi i själva verket honom rätt med i skrivande stund svåröverblickbara konsekvenser för presskårens möjlighet att sakligt kunna granska hur presidentämbetet utövas.
      Ett annat fenomen som spelar populisterna i handen är Oxfam och de rapporter om ökande klyftor de sprider. Rapporten blir missvisande då faktum är att i princip var och en av oss som bor i Sverige, inräknat alla barn som har en sparbössa med några kronor i, är rikare än de fattigaste två miljarder människorna – tillsammans. Detta eftersom de fattigaste människorna helt enkelt inte äger någonting.
      För stora klyftor kan vara ett problem, men det är inte rikedom som ska bekämpas, det är fattigdom. Med Oxfams retorik så underblåser man politikerförakt, man när en känsla av orättvisa och spär på missnöjet. Men det är inte Jonas Sjöstedt som skördar frukterna av detta missnöje.
      Vi vet inte vad morgondagen för med sig. Men vi vet att Donald Trump är oförutsägbar, att de liberala värderingar som präglat västvärlden de senaste decennierna är hotade och att protektionismen breder ut sig runt omkring oss. Det byggs fler murar än det rivs.
      Därför behöver vi slå vakt om de friheter vi ofta tar för givna och försvara de liberala värderingar som lett till det välstånd vi nu åtnjuter. I en globaliserad värld behöver vi mer öppenhet, inte tullar och murar.

      Skattesänkningar är gammalt och mossigt

      ”Skattesänkningar är något gammalt och mossigt”. Orden är finansminister Magdalena Anderssons (S) och är ett icke-svar på en intervjufråga om skattehöjningar snarare än sänkningar ställd av en journalist på Dagens Industri. Problemet med denna typ av uttalanden är många, dessutom historiskt en central del av den Socialdemokratiska strategin för att behålla regeringsmakten.
      Att skattesystemet bland annat är ett intrikat nät av incitament som ska få oss att agera på ett visst sätt eller avstå från vad som bedömts olämpligt känner naturligtvis finansministern till. Om skatter inte påverkar vårt beteende, vad har vi då exempelvis tobaks-, alkohol- och bensinskatter till? Grovt förenklat kan man uttrycka det som att det vi vill se mer av bör beskattas lägre och det vi vill se mindre av bör enligt samma logik beskattas högre.
      Vissa skatter kan heller inte vara för höga utan att riskera att allvarligt skada vår ekonomi. Vi är ett litet land i en globaliserad värld och med exempelvis en högre bolagsskatt än i andra länder sänks vår konkurrenskraft då företag väljer att etablera sig någon annanstans. Det finns också flera exempel på symbolskatter som ger liten eller ingen effekt på statskassan men som av ideologiska skäl är viktiga att behålla – oavsett om de gör någon nytta eller ej.
      Arvsskatten, som Magdalena Andersson själv var med om att avskaffa, kan få tjäna som exempel på detta. Eller för att återknyta till en tidigare text om dynamiska effekter; höjda marginalskatter och sänkningen av tröskeln för statlig inkomstskatt.
      Skattesystemet är så komplicerat att knappt någon begriper sig på det. Vill man dessutom veta vad skattepengarna går till, i större detalj än den förtryckta texten på deklarationsblanketten, har man en grannlaga uppgift framför sig. Och häri döljer sig anledningen till de raljerande och svävande formuleringarna om skattesänkningar.
      För den socialdemokratiska strategin baseras i stor utsträckning på att ju mindre vi vet om skattesystemet, desto enklare att ta ut de höga skatter vi faktiskt betalar. Debatten blir dessutom betydligt lättare att hantera när skattesystemet förvanskas till den grad att det bara handlar om höjd eller sänkt skatt.
      Och kan man peka på en eftersatt infrastruktur, tåg som står stilla och patienter som far illa på landets sjukhus så leds vi att tro att lösningen på problemen stavas höjda skatter. En debatt där finansministern redogör för de dynamiska effekterna av sina förslag, där den offentliga sektorns kostnader nagelfars och ekonomernas synpunkter väger tyngre än Ilmar Reepalus är betydligt svårare att vinna.
      Man behöver inte åka ända till Stockholm för att få ett smakprov på en undermålig kostnadskontroll hos den offentliga sektorn. Det räcker med att granska Landstinget i Värmlands leasingavtal för datorer.

      TV-spel på börsen

      Under den gångna veckan börsintroducerades ännu ett svenskt företag i data- och TV-spelsbranschen. Introduktionen kan beskrivas som lyckad; efter stort intresse från allmänhet och investerare så övertecknades aktien hela 19 gånger och kursen har sedan introduktionen stigit med över 40 procent. Det är ett Karlstadbaserat företag som nu tagit ett stort kliv för att kunna fortsätta att utvecklas.
      Detta Karlstadsföretag är inte det enda TV- och dataspelsföretag som finns på börsen. Listan kan göras lång och den omfattar i princip alla branschens olika segment med spel till datorer, konsoler och mobiltelefoner.
      Data- och TV-spelsbranschen har under en lång period uppvisat en stark tillväxt där de flesta bolag också har en god lönsamhet. Faktum är att den svenska spelexporten är nästan lika stor som exporten av svenska lastbilar. Branschen är globalt sett större än både musik- och filmindustrin – tillsammans.
      Men samtidigt som det skrivs spaltmeter om Volvo lastvagnar och Scanias förehavanden och produktlanseringar så publiceras sällan mer än en och annan spelrecension i media. När det skrevs som mest om den svenska jättesatsningen på Arn-filmerna pågick det i det tysta en handfull spelutvecklingsprojekt, vart och ett med en betydligt större budget än Arn-projektet. De satsningar som görs inom spelbranschen uppmärksammas sällan.
      Spelbranschen är en kreativ bransch fylld av konstnärssjälar, illustratörer, musiker, manusförfattare och programmerare. Precis som vi bland film och musik kan hitta såväl stora globala jättesatsningar som pyttesmå källarprojekt utvecklade i flick- eller pojkrummen så gäller detsamma i spelbranschen. Ett av de allra största spelen, det svenskutvecklade Minecraft, utvecklades i huvudsak av en person på kvällar och helger.
      Där skattepengar ofta finansierar olika film- och musikprojekt har spelbranschen alltid stått på sina egna ben. Faktum är att branschen aldrig har tagits på allvar, trots att ”det svenska musikundret” bleknar i jämförelse.
      Vi tillhör den absoluta världstoppen i en bransch med stenhård konkurrens som dessutom alltid förändras – och de flesta vet inte ens om det. Tidningen Fokus listade nyligen de 75 mäktigaste personerna i kultursverige och inte en enda representant från spelbranschen fanns med.
      Varför är det så? Spelbranschen har alltid varit den där konstiga kusinen som ingen kulturmänniska riktigt har velat veta av. Man erkänner inte spel som en konst- och kulturform. Men där svensk film- och musik ofta är beroende av skattefinansiering har spelbranschen i det tysta byggt upp en självfinansierad miljardindustri.
      Dessa kreativa människor i spelbranschen lärde sig tidigt att de fick klara sig själva vilket har gett oss en blomstrande bransch med mängder av företagare. Eftersom något annat inte var möjligt.
      Det är lätt att ha en övertro på skattefinansierade projekt och subventioner. Men förstår man de grundläggande marknadsekonomiska förutsättningarna så ligger framtiden i dina egna händer, inte politikernas. Frågan är inte om de kreativa näringarna ryms inom marknadsekonomin eller inte.
      Kreativa näringar som konst, film, musik och nu senast spel, fyller basala behov hos oss människor och är en förutsättning för att resten av världen ska fungera. Och just detta bör politiken via subventioner och skattefinansiering styra så lite som möjligt. Vi kan stå på våra egna ben, om vi vågar försöka.

      Ledare: Ljuset i det mörka

      I lördagskväll gick en familj och lade sig för att sova. Några timmar senare utbröt en brand i deras lägenhet och de vaknade inte upp igen. Två små barn och deras föräldrar fattas oss nu efter en tragedi som för de flesta är fullkomligt ofattbar. För den närmsta familjen har världen vänts upp-och-ner och mitt i detta finns en 15-årig flicka kvar som nu förlorat sin mamma och sina småsyskon.

      I skrivande stund lyssnar jag på tre barn som skrattar, leker och inte är det minsta bekymrade om morgondagen. På minnesstunden i Västerstrands kyrka igår överhörde jag hur föräldrar till de nu förolyckade barnens förskolekamrater försökte förklara det inträffade. Men hur förklarar man något man själv inte förstår?

      När något sådant här inträffar, där de flesta utan svårighet kan relatera till händelsen, överväldigas man av människors goda vilja och engagemang. De flesta vill hjälpa till, bidra, och någon form av mänskligt ljus och värme sprider sig i vad som annars bäst beskrivs som totalt mörker för de närmast berörda. Mängder av initiativ har startats, företag har exempelvis utmanats att skänka pengar till tonårsflickan när de nu säljer brandvarnare.

      Jag var bekant med mamman i den nu omkomna familjen och har tillsammans med några av hennes barndomsvänner startat en insamling till förmån för den efterlämnade 15-åriga dottern.

      Trots allt elände vi hela tiden matas med så finns det något vackert i att människor sluter upp och hjälps åt. Det är nog det som gör att vi ändå tar oss vidare. Det är nog det som gör oss till människor.

      Mikael Brodén

      Skillnad på industri och välfärd

      På kort tid så har nyhetsflödet dominerats av ett par händelser som i allra högsta grad påverkar det svenska näringslivet, och i det större perspektivet hela samhället. Nu senast Ericssons stora varsel som berör uppemot 3 000 anställda i Sverige, främst inom produktion. Ericssons tanke är att koncentrera produktionen till Baltikum och Kina.
      Ur ett affärsmässigt perspektiv, och jag är medveten om att det här råder delade meningar, är detta logiskt. Neddragningarna inom svensk tillverkning och produktion har pågått i decennier och en allt mindre del av de större företagens tillverkning ligger hos dem själva; det mesta har flyttat till olika underleverantörer. Endast fem procent av Ericssons 115 000 anställda jobbar idag inom produktion.
      Den andra stora nyhetshändelsen är Ilmar Reepalus välfärdsutredning. De privata företag som verkar inom offentlig sektor hör till de mest bespottade företagen vi har, trots att de oftast utmärker sig genom strålande resultat, hög kundnöjdhet och hög effektivitet. Här vill regeringens utredare, påhejade av Vänsterpartiet, peta i företagens resultaträkningar och införa kraftiga begränsningar vilket i praktiken riskerar att stoppa dessa företag.
      Ilmar Reepalus förslag har mottagit massiv kritik från såväl oppositionspolitiker och forskare. Skulle förslaget hamna hos riksdagen går det troligtvis inte igenom och det är dessutom tveksamt om ett sådant förslag ens är lagligt.
      Att den gamle Metall-basen Stefan Löfven, i gammal S-anda, vurmar alldeles särskilt för industrin är ingen hemlighet. Inte heller de nyindustrialiseringsdrömmar regeringen när. Men ingen industrikansler i världen förmår bromsa den decennierlånga process som är en naturlig följd av den ökande konkurrens en värld i förändring för med sig.
      Så vad har dessa två händelser gemensamt? Inte mycket, och det är inte heller det som är intressant. Det som är värt att uppmärksamma är de skillnader regeringens förhållningssätt bjuder på.
      När Ericsson på 1990-talet aviserade neddragningar kom hårda ord från dåvarande arbetsmarknadsminister Ingela Thalén, som då uppmanade till bojkott av Ericssons produkter. När samma företag nu varslar 3 000 medarbetare är näringsminister Damberg på helspänn.
      Han har varit informerad under hela processen och vi kunde för några veckor sedan läsa hur han från regeringsplanet stod i direktkontakt med VD och ägare. Igår kallade han till pressträff, en statssekreterargrupp går in i operativt skede och regeringen har utsett två Ericsson-samordnare, Anitra Steen och Sylvia Schwaag Serger.
      När regeringen nu har en sund syn på företaget Ericsson och dess 13 000 anställda i Sverige (de uppmanar inte längre till bojkott utan förstår vikten av att bolaget klarar att hålla sig konkurrenskraftigt) så gäller det motsatta för de 265 000 människor som arbetar i välfärdsföretagen.
      Regeringens högste företrädare, statsminister Stefan Löfven, har vid flera tillfällen ondgjort sig över dessa företag och dragit fasansfulla liknelser som att man handlar med barn på börsen. Detta är ett högst irrationellt förhållningssätt till det svenska näringslivet och inte värdigt en regering som på allvar värnar företagande.
      Våra politikers främsta uppgift är att se till att vi kan bibehålla vår konkurrenskraft. Vi behöver utbildning i världsklass, en fungerande infrastruktur och ett skattesystem som uppmuntrar företagande och det risktagande som kommer med entreprenörskap.
      Det är naturligtvis beklagligt att människor får lämna sina arbeten men får regeringen sin vilja genom riksdagen kommer Ericssons varsel att blekna i jämförelse med oöverskådliga konsekvenser som följd. Det är även våra bästa grundskolor och vårdcentraler som nu hotas.

      Välfärdsutredningen

      En välfärdsutredning kan vid första anblicken tyckas vara en strålande idé. Vår gemensamt finansierade välfärd står som bekant inför gigantiska utmaningar. Utmaningarna är såväl demografiska som finansiella; vi lever allt längre vilket också vid ålderns höst ger ett mer komplext vårdbehov samtidigt som vi har en snabbt växande befolkning. Så att ta fram en gedigen utredning kring hur vi tacklar dessa och de många andra utmaningar välfärden står inför utan att tappa snarare snäppa upp kvaliteten är naturligtvis angeläget. Men när Jonas Sjöstedt får ett finger med i spelet flyttas problembilden till det gamla vanliga; företag, företagare och överskott.
      Allra helst så vill Jonas Sjöstedt få bort företagare från välfärdsområdet helt och hållet. Men när politiker ger sig in i att diktera vilka vinstnivåer som är godtagbara i privata företag öppnas flera andra dörrar. Ska till exempel privata byggbolag, som Skanska, NCC och Peabs vinster begränsas när de bygger skolor, sjukhus, vägar och broar? Och de som producerar läromedel? De som levererar papper, pennor och kollegieblock? Och skolmaten?
      De privata företagen inom välfärdssektorn är här för att stanna. De är uppskattade av brukarna, de är kostnadseffektivare än deras offentliga motsvarigheter, har lägre sjuktal och bidrar i allra högsta grad till den av befolkningen så uppskattade valfriheten. Karlstads bästa vårdcentral är en privat inrättning. Likaså är de flesta topprankade vårdcentraler i Värmland det. Värmlands sämsta vårdcentraler är dock offentligt drivna.
      När Stefan Löfven dessutom ondgör sig över barn till salu på börsen blottas okunskapen än mer. Varför skulle inte en skola kunna fungera med riktigt långsiktiga ägare som våra pensionsfonder? Alla bolagets förehavanden skulle dessutom löpande genomgå en rigorös genomlysning och alla som någon gång verkat på en konkurrensutsatt marknad vet att kvaliteten avgör framgången.
      Ilmar Reepalus rapport har dessutom kantats av interna problem. Den landar i en vinstbegränsning på 10 procent. Varför 11 procent, eller för den delen 9 procent, skulle vara sämre framgår inte. Det kanske mest talande i rapporten finner vi när vi försöker ta reda på vad som ska hända med de eventuella övervinsterna.
      De ska nämligen placeras i en buffertfond som löses upp efter sex år, därefter förs pengarna där över till Allmänna Arvsfonden. På vilket sätt mer resurser hos Allmänna Arvsfonden gör skola och sjukvård bättre framgår inte. Däremot så framstår ju syftet med rapporten än tydligare; eventuella vinster ska bekämpas, inte kvalitetsbrister.
      Mitt förslag till Ilmar Reepalu, och till regeringen också för den delen, är att om ni nu nödvändigtvis ska in och peta i bolagens resultaträkningar angrip då förluster. Men rikta inte in er endast på privata aktörer, låt även Landstingsdrivna vårdinrättningar och kommunala skolor omfattas. Helt enkelt samma spelregler. För de som hävdar att vinster från skattefinansierade företag är stöld har fel.
      De pengarna kan användas till investeringar, nyanställningar eller göra nytta någon annan stans i ekonomin. Stöld av skattemedel återfinner vi bland misskötta aktörer som tillåter underskott. Det är underskotten som borde bekämpas och det finns en hel del svarta hål hos både landsting och kommun.

      Vi behöver sänka flyttskatterna dramatiskt

      Vi kunde nyligen ta del av nyheten att bostadsköerna blir längre, att kötiderna ökar, i våra storstäder. Värst är det naturligtvis i Stockholm men bostadsbristen gör sig påmind på ett eller annat sätt i de flesta större städer. Under veckan har vi också kunnat läsa att en relativt stor del av villabeståndet bebos av ensamhushåll vilket innebär ett ineffektivt nyttjande av det befintliga bostadsbeståndet samtidigt som bostadspriserna nu vänder upp igen.
      Problemen på bostadsmarknaden är omfattande och mångfacetterade. Varken marknaden för hyresrätter, bostadsrätter eller villor fungerar och problemen det medför drabbar hela samhället.
      Det finns naturligtvis mycket att göra. En liberalisering av hyresmarknaden skulle göra stor skillnad. Populära invändningar är att priserna för att bo i Stockholms innerstad eller på andra attraktiva områden runt om i landet skulle höjas, vilket troligtvis är sant då en fungerande marknad bygger på tillgång och efterfrågan. Men dagens hyresreglering gör marknaden dysfunktionell och är dessutom djupt orättvis då den i praktiken innebär att de som bor i mindre attraktiva områden subventionerar de hyresrätter som ligger på de fashionabla adresserna. Ett stort problem är också att hyresregleringen gör det olönsamt att bygga nya hyresrätter.
      Men istället för att liberalisera hyresmarknaden vill den rödgröna regeringen subventionera byggbolagen för att på så sätt få dem att bygga mer. Det är naturligtvis vansinne, och debatten om att skattemedel går till privata vinster får ett löjes skimmer över sig, då det i praktiken handlar om att ösa skattepengar över de stora (privata) byggbolagen som redan gör stora vinster. Att byggbolagen i praktiken verkar på en oligopolliknande marknad med endast en handfull aktörer gör saken ännu värre.
      Problemen med det ineffektiva resursutnyttjandet på villa- och bostadsrättsmarknaden kräver dock andra åtgärder. De som hittills genomförts (bolånetaket 2010 och amorteringskravet 2016) är både trubbiga och ineffektiva, och angriper i bästa fall endast symptomet men inte problemet. Det stora problemet är att människor inte flyttar på sig i den utsträckning som skulle behövas. Vi har en väldigt trögrörlig bostadsmarknad, främst tack vare de omfattande inlåsningseffekter den förda politiken ger.
      Vi subventionerar via skattesedeln en hög skuldsättning (genom ränteavdraget) samtidigt som vi beskattar en eventuell vinst vid bostadsförsäljning – även om denna vinst investeras i ett nytt boende. Som om detta inte vore nog för att begränsa människors rörlighet på bostadsmarknaden så gäller de hittills genomförda (och aviserade framtida åtgärder som ett skuldkvotstak) begränsningar endast nya lån vilket innebär att människor blir än mer benägna att sitta kvar i ett för stort boende.
      För att komma tillrätta med problemen så behöver vi sluta subventionera höga skulder och stora byggbolag och istället dramatiskt sänka flyttskatterna. Detta skulle kunna finansieras genom en avveckling av ränteavdraget (som i dagens lågräntemiljö inte skulle bli allt för kännbart för hushållen) samtidigt som hyresrättsmarknaden liberaliseras. Då skulle flyttkedjorna ta fart, hyresrättsinnehavarna i förorten skulle inte längre behöva finansiera hyresrätterna på Östermalm och det skulle möjliggöra ett ökat byggande – då det på marknadsekonomiska principer skulle bli lönsamt att bygga, inte genom statliga subventioner.
      Ideologiska skygglappar och starka särintressen vill naturligtvis inte se något av detta, vilket medför att det ser oroväckande mörkt ut på den bostadspolitiska horisonten.

      Mikael Brod’en

      ”Utvecklingen inom de flesta områden går faktiskt åt rätt håll”

      Många frågar sig säkert vart vår värld är på väg. Det mesta kan tyckas nattsvart. På en global skala har vi en utdragen finansiell kris som naturligtvis även påverkar oss. De låga räntorna riskerar att skapa stora obalanser när världens riksbanker likt Don Quijote försöker bekämpa låg inflation och manipulera valutans värde för att skapa konkurrensfördelar. Men än värre; vi matas dagligen av död och misär, krig, konflikter och terror. Kriget i Syrien, Rysslands aggressiva beteende, flyktingkrisen vi inte klarat att hantera och IS härjningar och halshuggningar.
      I ett sådant klimat frodas ytterligheterna och populisterna. Nu finns det faktiskt en reell möjlighet att USA:s nästa president heter Donald Trump. UKIP, påhejade från vänster och höger, ser ut att ha lyckats driva Storbritannien ut ur EU och Marine Le Pen kan mycket väl vinna valet i Frankrike. I Turkiet kunde vi nyss bevittna ett kuppförsök och terrordåden i Frankrike duggar tätt. På hemmaplan kan vi konstatera att även våra egna populister har vind i seglen; Sverigedemokraterna har gått kraftigt framåt sedan valet och dagens parlamentariska läge och de låsningar som finns omöjliggör en handlingskraftig regering. Både höger och vänster tenderar att anklaga ”den nyliberala världsordningen” för allt elände. Att världen blivit betydligt mer liberal de senaste decennierna stämmer förvisso, men vad har det egentligen inneburit?

      Världen må vara sjuk men utvecklingen inom de flesta områden går faktiskt åt rätt håll. Sedan 1990-talet har den extrema fattigdomen minskat dramatiskt. Millenniemålet nåddes betydligt mycket tidigare än vad som bedömdes realistiskt när det sattes och den extrema fattigdomen beräknas att vara utrotad omkring 2030, förutsatt att nuvarande takt bibehålls. År 1990 så levde cirka 45 % av jordens befolkning i extrem fattigdom, den siffran är nu omkring 10 % och det är inte bistånd som åstadkommit detta. De främsta skälen är en ökad handel, utländska investeringar i fattiga länder och att fler länder blivit demokratier. Sedan 1989 har antalet demokratier ökat från omkring 40 länder till knappt 100. Antalet diktaturer har under samma period sjunkit från strax över 70 länder till ett 20-tal.

      I takt med att vi globalt sett blir rikare och att vårt välstånd växer lever vi också längre. Medellivslängden i världen var år 1980 62 år, nu är den 71 år. I takt med att vi fått fler demokratier och en mer utbredd handel så ökar också den ekonomiska jämlikheten mellan länderna. Inkomstklyftorna inom länderna har under samma period ökat – men vårt mål bör alltid vara att bekämpa fattigdom, inte rikedom.

      Och när fler länder blir demokratier minskar också världens konflikter. Antalet dödsoffer i krig har sedan 1950-talet sjunkit dramatiskt och 2000-talets första år var troligen de minst blodiga i historien. Antalet dödsoffer i krig har i och med kriget i Syrien ökat, men från en mycket låg nivå. Antalet mord i världen har också minskat, med undantag för södra Afrika och Latinamerika. Totalt i världen begås det 6 mord per 100 000 invånare, i Västeuropa är siffran 1 mord per 100 000 invånare.

      Vi har stora utmaningar framför oss. Även om det mesta blir bättre så är fattigdomen ännu inte utplånad och Syrien brinner. Vi har också att hantera den globala uppvärmningen, en av vår tids stora ödesfrågor. Men leds vi att tro att de liberala frihandelsreformerna, det internationella samarbetet, den fria rörligheten av människor, varor och tjänster, globaliseringen och digitaliseringen är av ondo så riskerar vi stora bakslag. Det är då höger- och vänsterpopulisterna vinner val och det är då vi vänder oss bort från världen. En isolationistisk, protektionalistisk och nationalistisk politik är det sista vi behöver nu. Såväl här i Sverige, som i världen.

      Välfärdsutredningen en symbolisk gest

      Få trodde nog att välfärdsutredningen, som var en del av regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet, var tänkt att bli något annat än en symbolisk gest för att blidka en populistisk Jonas Sjöstedt. Valfriheten inom skolan, förankrad sedan lång tid, ses som självklar och den offentligt drivna delen av välfärdssektorn har mycket att lära av de privata entreprenörerna. Karlstads bästa vårdcentral är en privat inrättning och istället för att förbjuda dem borde de offentligt drivna vårdcentralerna åka dit för att lära.
      För skolans del är valfriheten också en viktig jämställdhetsfråga. Företrädare från vänsterkanten bannar privata skolor och berättar gärna att inget annat land har ett sådant system som vi. Det må vara sant, men praktiskt taget alla länder har privata skolor. Skillnaden är att de svenska är offentligt finansierade, således tillgängliga för alla, även de med små ekonomiska resurser, medan de flesta utländska privata skolor finansieras via terminsavgifter – vilket innebär ett ofta oöverstigligt hinder för de med begränsade resurser.
      Och här hittar vi en av de stora skillnaderna mellan den liberala synen på jämställdhet och den socialistiska. För de liberala själarna handlar jämställdhet främst om lika möjligheter för alla, i konflikt med vänsterkantens definition som tycks gå ut på lika utfall för alla. Alla kan inte bo i Stockholms innerstad men alla barn ska ha möjlighet att göra en klassresa så att nästa generation kan göra det. Om nu ett boende i Stockholms innerstad är eftersträvansvärt.
      Vi kunde nyligen ta del av nyheten att Socialdemokraterna redan bestämt sig i frågan om ”vinster i välfärden”. Man får anta att partistrategerna oroas av opinionssiffrorna och drar slutsatsen att en tydlig konfliktlinje mot Alliansen behövs. Ur ett populistiskt perspektiv är det också en tacksam fråga att ta strid i då systemet är komplicerat och företagare lätta att misstänkliggöra. Det vi behöver är snarare det motsatta; politiker med ryggrad som vågar stå upp för de reformer vi genomfört. På sätt och vis påminner detta om Brexit-debatten, där EU på många sätt fått klä skott för de nationella politikernas misslyckanden eller oförmåga att själva hantera svåra frågor. Vi skyller på EU.
      Vänsterpartiet har aldrig förstått sig på vikten av tillväxt. I deras värld så är ekonomin ett nollsummespel; om någon vinner så sker det på bekostnad av någon annan. Om någon blir rik så betyder det att någon annan blir fattig. Men så fungerar det inte. En växande och välskött ekonomi i tillväxt ger välståndsförbättringar för alla. För ett företag är vinst nödvändig. Utan vinst, inga framtidsinvesteringar.
      Att Vänsterpartiet inte förstår sig på ekonomi blev också tydligt under Jonas Sjöstedts Almedalstal. Han radade upp exempel på frågor Vänsterpartiet fått igenom i budgetförhandlingarna där det återkommande temat var ”gratis”. Gratis glasögon, gratis medicin, gratis besök på vårdcentraler. Men inget är gratis, det är alltid någon som betalar. Oftast alla andra. Det räcker med att rikta blicken mot Landstinget i Värmland för att förstå att bara för att det drivs i offentlig regi så är det inte gratis.
      Populister förenas i att de söker enkla svar på svåra frågor. Det är ingen slump att det bara var Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson som applåderade Brexit. Det är heller ingen slump att det är Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson som har mest pengar att spendera i deras respektive budgetar. Men när verklighetens fula tryne visar sig, som i Venezuela vars ekonomiska politik varit ständigt påhejad av Jonas Sjöstedt eller Brexit-förespråkarna som snabbt flydde fältet när valresultatet stod klart, flyr populisterna ansvar.
      Om Socialdemokraterna av valtaktiska skäl väljer att gå på Vänsterpartiets linje i välfärdsfrågan istället för att fundera på hur vi kan förbättra vård och skola för alla sänker de sig till samma låga nivå.

      ”Brexit” prisas från höger och vänster

      Så har nu England röstat sig ut ur EU. Detta prisas från höger och vänster. Men inte däremellan. Den värmländska riksdagsledamoten Håkan Svenneling (V) var tidigt ute på sociala medier där han förnöjt konstaterade att en av EU:s största ekonomier valt att lämna unionen. Han påpekade förvisso att han inte gillade sällskapet; Nigel Farage:s världsfrånvända UKIP var ledande i Brexit-kampanjen, påhejade av högerextrema Marine Le Pen i Frankrike, Vladimir Putin i Ryssland och Donald Trump i USA.
      Samme Håkan Svenneling var under Vänsterpartiets kongress drivande för att lyfta V:s krav på ett Svenskt, efter en folkomröstning, utträde ur EU, vilket partistyrelsen dock inte ställde sig bakom. Sverigedemokraterna driver dock den linjen, helhjärtat. Som utomstående observatör ställer man sig naturligtvis frågan: vad är det som förenar extremhögern och vänstern? Vi vet att båda sidors mer fanatiska anhängare inte är främmande för att ta till våld. Det är sällan vi läser om liberaler som startar gatuslagsmål eller moderater som misshandlar demonstranter. Men kärnan i deras politik är också densamma; stäng ute omvärlden.
      Att högerextrema partier över kontinenten aktivt driver denna linje är väl återspeglat i svenska medier. De vill inte att människor från andra länder ska komma hit. Vi svenskar reder oss bäst själva. Ur ett vänsterperspektiv handlar det om att stänga ute idéer och förhindra konkurrens. De drömmer sig tillbaks till industrisamhällets dagar, precis som om det vore något eftersträvansvärt i dagens digitaliserade och globaliserade värld.
      Men medan Sverigedemokraterna får löpa gatlopp i svenska medier ställs vänsterpartister sällan till svars för vidlyftigt utdelat stöd. Från gräsrotsnivå upp till partiledningen uttalades exempelvis idel lovord till Hugo Chavez maktövertagande i Venezuela, ett land som nu befinner sig i fritt fall med hyperinflation och ransonering på i princip allt, inklusive toalettpapper.
      EU är för all del inte perfekt. Byråkratin är för omfattande, många subventioner skadar mer än de gör nytta, exempelvis jordbruksstödet, och den huvudlösa flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg lämnar de flesta arga och oförstående. Men vi har också fått en fri marknad mellan EU:s medlemsländer. Svenska ungdomar kan gå i grundskola på Kvarnberget, plugga vidare i Frankrike för att fördjupa sig och arbeta i England. Vi kan sommarjobba i Wien och investera i Prag. Den fria rörligheten av varor och tjänster har visat sig enormt framgångsrikt. Och EU startade som ett fredsprojekt.
      I England har dagstidningarna systematiskt målat upp en nidbild av EU. En demonisering av det fredsprojekt som har skänkt oss trygghet och tillväxt. Och i ett sådant klimat frodas ytterlighetspartierna och dess företrädare. När komplexa frågor får enkla svar, understödda av den nationella mediecirkusen väntar elände. Vi är naturligtvis inte där än, men media behöver ställa de tuffa uppföljande frågorna även till våra politiker.
      Vad tycker Håkan Svenneling om utvecklingen i Venezuela? Varför fungerade inte Hugo Chavez reformer? Vad för gott kommer ur ett Svenskt utträde ur EU? Det går alltid att skylla på någon annan, men varje familj, kommun, län och land måste få plus och minus att gå ihop. Och i ett modernt samhälle så kräver det samarbete.

      Lägre ingångslöner

      Debatten om lägre ingångslöner rör upp känslor. Så till den milda grad att tonen för den offentliga debatten vid flera tillfällen nått nya bottennivåer och, föga förvånande, är det LO som driver på den hätska stämningen. Citaten ”Lön efter etnicitet”, ”apartheidmodellen” och ”etniskt orena flyktingar ska ha lägre löner” i ”apartheidlandet Sverige” kommer samtliga från höga fackliga företrädare, riktade mot framförallt Centerpartiet och Liberalerna. Och i ett sådant debattklimat är det svårt att föra fram sakliga argument.
      Förslagen om lägre ingångslöner är ett naturligt resonemang som följer av en genomlysning av den förda integrations- och arbetsmarknadspolitiken. Om vi bryter ner arbetslöshetsstatistiken och tittar på gruppen svenskar med fullgjord gymnasieutbildning så har vi en mycket låg, närmast obefintlig, arbetslöshet.
      Inom gruppen utlandsfödda är arbetslösheten betydligt högre men den högsta arbetslösheten finner vi bland lågutbildade – utlandsfödda eller ej. Samtidigt så konstaterar IMF att de svenska kollektivavtalen har pressat upp lägstalönerna till 80 procent av genomsnittslönen, att jämföra med cirka 50 procent i andra EU-länder.
      Det finns flera problem med en så pass sammanpressad lönestruktur där egentligen ingen gynnas. Med en lägstalön på 80 procent av genomsnittslönen så behöver en nyanställd arbetstagare producera minst 80 procent av vad genomsnittsarbetstagaren, oftast en välutbildad svensk, producerar för att kunna bli anställd. På dagens kunskapsintensiva arbetsmarknad så gör man inte det utan fullgjord grundskola och goda språkkunskaper.
      Ett annat problem med vår svenska lönestruktur drabbar främst de duktiga, kreativa och innovativa arbetstagare som inte kan förvänta sig en lönekarriär. Detta är ett mindre problem inom det privata näringslivet men bland de offentliganställda, exempelvis sjuksköterskor, är det inte ovanligt att en nyutexaminerad sjuksköterska kliver in på i princip samma lön som en betydligt mer erfaren kollega.
      Med dagens politik har lågutbildade lika små chanser att få ett jobb, utlandsfödd eller ej, men den stora volymen av människor i detta utanförskap är utlandsfödda. Och denna grupp kommer inom kort att växa dramatiskt efter höstens flyktingvåg. Skillnaden i arbetslöshet mellan utlandsfödda och infödda är dubbelt så stor i Sverige som i övriga EU-länder.
      Att vi på något sätt skapar möjligheter för lågutbildade att ta sig in på arbetsmarknaden är oerhört viktigt. Det kan bland annat ske genom att arbetsmarknadens parter kommer överens om lägre ingångslöner eller genom en ny anställningsform men oavsett tillvägagångssätt så är det bråttom. För många människor lever idag i ett totalt utanförskap, utan vare sig hopp eller framtidstro och i en sådan miljö frodas elände och en stabil rekryteringsgrund för såväl IS som kriminella nätverk skapas.
      Att likna seriösa förslag på lösningar för dessa problem vid apartheidpolitik är hårresande. Och ironiskt nog var just höga ingångslöner en viktig faktor när de vita rasisterna började utveckla apartheid, väl belyst och dokumenterat av ekonomen Walter Williams.
      Den sydafrikanska lönekommissionen förklarade redan 1925 att man kan nå den eftersträvade rasåtskillnaden ”genom att sätta en minimilön för ett yrke eller ett hantverk som är så hög att ingen native [svart] sannolikt skulle anställas”.
      Jag anklagar naturligtvis inte LO för att vara vare sig rasister eller att eftersträva apartheid. Men icke desto mindre blir det effekten av deras politik.