• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Jemen på väg mot katastrof

      Foto: AP Photo/Paul Schemm

      Det här hände i en tid när jag brukade välja semestermål från Utrikesdepartementets lista över länder som svenskar absolut inte bör åka till.
      Turen hade nu kommit till Jemen. Ett litet muslimskt land på den arabiska halvön som trots envisa projekteringsförsök aldrig funnit några större oljefyndigheter. Till skillnad från sina rika grannar har Jemen därför fått finna sig i att landets ekonomiska utveckling aldrig riktigt accelererat.
      I huvudstaden Sanaa, på hotell Golden Dar – den Gyllene Kamelen – basade Spjuvern. Eller Samir som han egentligen hette. Spjuvern kommunicerade oftast genom skämt och han kunde ordna och hitta det mesta. Som var någonstans i Sanaas vindlande, gamla gränder man kan få tag i c-vitamin eller en ny datorkabel åt den inkvarterade svensken. Säkerhetsläget var oförutsägbart och jag var därför Gyllene Kamelens enda gäst men jag behövde sällan mer markservice än att Spjuvern varje eftermiddag kunde domna bort i ett khat-rus i hotellets svala lobby. Där jobbade även tonåringen Ayaman samt guiden Hamid. Utav de tre jemeniterna var Hamid bäst på engelska men dessvärre mer intresserad av diskutera europeiska visumregler än att ta mig till stadens historiska ruiner.
      De tre grabbarna drev i princip Jemens svar på Fawlty Towers vilket gjorde veckorna i landet till en upplevelse som jag burit med mig med värme sedan dess. Jag reste hem och åren, de gick. Samtidigt sjönk landet allt djupare in i ett mörker av krig och elände.
      FN konstaterade för en tid sedan att kriget i Jemen har resulterat i den värsta humanitära katastrof som just nu står att finna i världen – och då finns det gott om tragedier att jämföra med. I Jemen har över två miljoner människor drivits på flykt och minst 10 000 civila har dödats sedan rebellerna jagade regeringen i exil 2015. Den pågående koleraepidemin tros vara den värsta i modern tid men den största människoslaktaren väntas bli svälten som nu hotar 14 miljoner människor, hälften av landets befolkning, om man inte lyckas få in nödsändningar via hamnen i Hodeida.
      På den ena sidan i kriget står Huthirebeller som backas upp av Iran och på den andra sidan en militärkoalition som utgörs av den jemenitiska regeringen som stöds av Saudiarabien, USA och Förenade Arabemiraten. Men alla kanske kan bli sams i Sverige? FN har nämligen något överraskande bett den svenska regeringen att så snart som möjligt stå värd för fredssamtal vilket Rosenbad besvarat välvilligt. Kommer vi nu se början på slutet av ett inbördeskrig som skördat så många offer?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Vare sig Spjuvern, Hamid eller tonåringen går längre att nå. Ingen svarar på de telefonnummer jag sparat och någonstans när jag ett hopp om att de bara har bytt nummer. Fast kanske inte – för inte bara mina påringningar utan även alla mejl försvinner obesvarade ut i ett svart hål i cyberrymden. Hamid finns inte längre på sociala medier – kanske gick han med i de väpnade grupperna? Eller lyckades han till sist fly, alla visumregler till trots? Tonåringens sista livstecken är ett facebook-inlägg från hans bröllop för över två år sedan. Där poserar han med en Kalasjnikov över axeln. Och hotellet Gyllene Kamelens sista uppdatering på internet – som den försvunne Spjuvern kanske gjort – var för fyra år sedan. Hotellet kan ha dammat igen, det kan ha blivit sönderskjutet.

      En demokrati som fungerar

      Foto: Anders Wiklund / TT /

      Skärvor och foglim flög all sin väg när moderatledaren Ulf Kristersson i förra veckan körde rakt in i kaklet. Det blev ingen moderatledd minoritetsregering med utvalda kompisar i Alliansen och aktivt understöd från Sverigedemokraterna. Och vad hade Kristersson och moderaterna egentligen väntat sig?
      Liberalerna och Centerpartiet har före, under och efter valet varit mycket tydliga med att man inte tänker sitta i ett regeringsalternativ som stödjer sig på Sverigedemokraterna. En sådan situation hade tvingat en Alliansregering att ständigt förhandla med järnrörshögern i en rad olika frågor. En alldeles uppenbar gisslansituation som Sverigedemokraterna väntas göra allt att tvinga fram under de pågående regeringsförhandlingarna. Den manövern gick dock inte vägen den här gången.
      Moderaterna är alla borgerliga väljare svaret skyldigt om vad man hade tänkt dagtinga med i förhandlingarna med Jimmie Åkesson. Till vilket pris skulle makten vinnas? Vi kan börja med EU. Är Moderaterna beredda att i linje med Sverigedemokraternas agenda göra Sverige alltmer obetydligt i Bryssel för att på sikt driva landet mot en Swexit och samma kaos vi nu bevittnar i Storbritannien? Eller vill Moderaterna avskaffa den humanistiska asylrätten så som FN:s grundare med andra världskriget i färskt minne lät formulera den? Eller är man berett att köpa Sverigedemokraternas förslag om apartheid inom vården där patienter utan svenskt medborgarskap ska rangordnas enligt ett nytt kvalificeringssystem där all vård utöver ren akutvård ska prövas mot personens ställning som svensk? Det fattas inte främlingsfientliga och obehagliga förslag i Jimmie Åkessons program. Så vad hade Moderaterna egentligen tänkt släppa fram?

      Sverigedemokraterna vill splittra Sverige och öka polariseringen mellan oss för att i ett alltmer förpestat samhällsklimat flytta fram sina positioner ytterligare i riksdagen. Det hedrar därför Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) att de håller vad man lovat under valrörelsen; nej till ett regeringsunderlag som bygger på stöd från ett främlingsfientligt parti. Andra lösningar måste diskuteras – och det är man skyldig de 75 procent av väljarna som inte röstade för ett mer främlingsfientligt Sverige.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Det återstår nu att se om Stefan Löfven (S) lyckas bättre med sonderingsuppdraget som talmannen gett honom. Läget förefaller fortsatt låst och det finns mycket som talar för att vi kommer höra kakelskärvor flyga ännu en gång inne på riksdagshuset. Det vore därför klokt om man hörsammade Annie Lööfs och Jan Björklunds vädjan om att en gång för alla avslutade valrörelsen för att istället sätta sig vid bordet och diskutera vilka reformer man kan komma överens om. Men med det sagt, det är ingen brådska med en parlamentarisk lösning om skyndsamheten skulle äventyra dess hållbarhet. Det är viktigare att det blir rätt än att det går fort.
      Till sist, det är ingen större kris eller kollaps som vi bevittnar. Det statliga maskineriet vilar tryggt på Axel Oxenstiernas grund och fortsätter förstås leverera även under en något bakbunden övergångsregering. Det vi istället ser är en smått kameral talman i slips som på rad kallar in partiledare över oändligt många koppar kaffe för att diskutera hur landet ska styras. Det vi ser är en demokrati som fungerar.

      Dags att avgå, Jan Björklund

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Som en fristående liberal ledarsida kan det vara på sin plats att skriva något om hur det gick för riksdagspartiet som åtminstone till namnet väntas ligga närmast tidningens politiska linje. Om någon ids läsa förstås?
      För med 5,5 procent av rösterna är det uppenbart att Liberalerna förblir en marginell politisk kraft ytterligare en mandatperiod. Eller kan den negativa trenden vändas?
      Det var tänkt att Jan Björklunds ökenvandring skulle brytas den 9 september. Efter elva år som partiledare vore det så dags. Vid förra valet 2014 ledde Björklund Liberalerna till partiets näst sämsta valresultat någonsin men istället för att ta konsekvensen av det snöpliga nederlaget tillsattes ett flertal förnyelsegrupper som skulle förnya partiets politik inom en rad områden. Det inre arbetet höll medlemmarna sysselsatta med olika tematiska ämnen men någon välbehövlig diskussion om ledarskapet blev det inte förrän Birgitta Ohlsson förra sommaren utmanade Jan Björklund om partiordförandeskapet. Den sommaren var det som en propp gick ur rörelsen. Ett flertal före detta medlemmar sökte sig på nytt till partiet som samtidigt kastades in i en intensiv personstrid. Trots ett starkt stöd för utmanaren fanns det en viss övervikt bland länsförbunden för Jan Björklund och Birgitta Ohlsson valde därför att dra tillbaka sin kandidatur och senare lämna riksdagen. Det förblir oklart om Birgitta Ohlsson skulle ha lyckats lyfta partiet i höstens val men Jan Björklunds misslyckade navigering ner mot botten – förbi KD – kan inte den mest inbitna anhängare längre blunda för.
      Många finner det märkligt att Liberalerna med sin stolta historia belönats så dåligt av väljarna i de senaste valen. Kampen för lika rösträtt för drygt hundra år sedan följt av en rad viktiga jämställdhetsreformer genom decennierna lockar inte till någon större solidaritet i valbåsen. Kampen för hbtq-gruppen togs i en tid när få andra vågade. Det långa oberoendet från olika intresseorganisationer – som fackförbund, bönder och näringsliv – till förmån för fokus på den enskilde individen, imponerar inte. Kort sagt, utan Liberalernas medverkan hade flera viktiga socialliberala reformer inom skol- och socialpolitik inte genomförts med den känsla för individens rätt som de kom att få.
      Få väljare belönar dock historiska insatser. Medborgarna söker svar på frågor som är aktuella idag och det är uppenbart att Liberalerna misslyckats de senaste åren med att hitta rätt tonläge, rätt frågor samt med förmågan att nå ut. Om partiets långsamma ökenvandring ut ur riksdagen ska brytas krävs ett batteri av åtgärder. Det första steget är att Jan Björklund lämnar ordförandeposten så fort regeringsförhandlingarna klarats av.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Partiet behöver samlas kring ett nytt ledarskap som släpper den mångåriga krav- och förbudspolitiken och som söker sig mot ett mer socialliberalt tonfall.
      Det kräver dock att man walk the talk fullt ut. Det liberala stödet för gränskontroller i Öresundsregionen eller bifallet till massutvisningar av afghanska ungdomar till ett land i krig är några exempel som visar på uppenbara ideologiska trovärdighetsproblem.
      Det är heller inte givet att den organiserade liberalismen måste bestå av två partier. Tanken om att slå samman Liberalerna och Centerpartiet har varit på tapeten förr och väcktes bland annat av Lars Leijonborg 2002 men Maud Olofsson visade inget större intresse då. Kanske börjar tiden snart bli mogen för ett större, liberalt mittenparti?

      Partipolitikens tynande tillvaro

      Foto: Frida Jansson Högberg

      Det går knappt att slå upp en tidning utan att man får sig till livs allsköns spekulationer om vad som egentligen kommer hända efter valet. Men med så mycket uppmärksamhet riktad mot höstens regeringsförhandlingar riskerar vi att missa historiens bredare penseldrag.
      För det är inte säkert att dagens partiväsende och demokrati – som vi nu känner dem – kommer överleva under innevarande sekel. De flesta av våra partier är numera hundraåriga, stelbenta kolosser som drivs alltmer som affärsmässiga åsiktsfabriker. Företrädarna är ofta inslussade till fabriken via ungdomsförbunden och har i sin yrkesroll kommit att omges av allt större staber av assistenter och politiska sekreterare.
      Allt är proffsigt, relativt opinionsanpassat och oändligt slätstruket.
      Dessa staber av kommunikatörer har växt men antalet medlemmar har minskat i rask takt – blott 250 000 svenskar är idag medlemmar i ett politiskt parti. Det är ungefär lika många medlemmar som hos Bygdegårdarnas Riksförbund; en nog så viktig om än inte samhällsbärande institution. Utvecklingen över de senaste tjugo åren har varit katastrofal – de politiska partierna tappat hela 300 000 medlemmar. Den folkliga förankringen? Ja, den är svag och eroderande vilket kan vara förklaringen till att fler vill rösta på utpräglade missnöjespartier.
      Statliga miljonbidrag till partierna har dessvärre gjort medlemmarna relativt ointressanta som intäktsbas. Partierna kan därför utvecklas mot mer sektliknande, inåtblickande etablissemang som i många fall erbjuder avlönat arbete under en livstid åt fåtalet uthålliga, lojala företrädare. Många nya inom politiken upplever samtidigt att det är svårt att påverka; stora kongressbeslut och förankring bakåt i leden väger lätt i en samhällsdebatt som varar lika länge som en hashtag på Twitter.
      Vidare har den folkliga legitimiteten urholkats så pass att återväxten hotas, inte minst här i Värmland. I exempelvis Munkfors har M, L, KD och MP inte lyckats hitta en enda medborgare som vill kandidera för dem till kommunfullmäktige. Liberalerna och Miljöpartiet kan samtidigt ha påbörjat sin golgatavandring ut ur den värmländska kommunpolitiken – liberalerna fick inte ihop någon fullmäktigelista för tre kommuner och miljöpartisterna saknar fullmäktigekandidater i fyra av elva värmländska kommuner. De små värmländska kommunerna är därtill ofta blygsamt representerade på länets riksdagslistor vars kandidater ofta har en relativt hög medelålder.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Men det räcker inte med den käcka uppmaningen att gå med i ett parti så löser sig allt. För det är inte medborgarna det är fel på, utan partierna. Det är därför dags att höja statusen på medlemskapet genom att kraftigt sänka de statliga bidragen till partierna. Låt istället antalet medlemmar spegla partiets operativa styrka. En valkampanj ska hänga mer på förmågan att mobilisera och inte på att spara miljoner i ladorna. Man kan också begränsa tiden för hur länge man får sitta som förtroendevald för att gynna en ökad rotation på taburetterna. Ett annat förslag som ofta förekommer är att låta det så kallade ledamotsstödet, som idag snos av partiorganisationerna, istället gå direkt till den förtroendevalde så att denne kan anställa en egen pressekreterare. Riksdagsledamöter som står mer oberoende från sitt partikansli skulle göra den fria debatten – och i sin tur det folkliga engagemanget – mer än gott.

      I tider av kris ställer vi upp

      Foto: Maja Suslin / TT

      I skrivande stund rasar 43 bränder runt om i landet, enligt SOS Alarm. Värst drabbat är Gävleborgs län, Dalarna och Jämtlands län. Bränderna kan bli fler och de kan bli färre – allt beroende på ödets nyck och förmågan att bekämpa eldkaoset med de resurser som finns till hands.
      Betydande hjälteinsatser görs ute i de drabbade områdena. De lokala räddningstjänsterna backas upp av brandmän från andra län och inte minst från ett antal EU-länder som i linje med unionens så kallade skyddsmekanism nu skickat stöd i form av materiel och manskap. Det är en välkommen hjälp och visar återigen att EU behövs och att dess krisberedskap är värd att utveckla ytterligare.

      Internationellt samarbete och modiga brandmän i all ära – men låt oss tillägna resten av den här texten till Susanne. Susanne Lindström, 54, är en hjälte. Hon är en av dem som brer frukostmackor åt brandbekämpare i Pålgård. Eller varför inte nämna Kristina? Kristina Häggström tog studenten för en månad sedan och går som frivillig eldvakt, också i Pålgård. Därutöver kan vi nämna Hemvärnets många medlemmar som lämnat arbeten och svalkande badstränder för att göra en frivilliginsats bland rök och fallande furor. Därtill har vi ett 50-tal ensamkommande flyktingungdomar i Luleå som anmält att de vill hjälpa till. Nämnde jag förresten att lokala hotell upplåter tomma rum och att närliggande matställen har bistått med enklare förtäring? Röda Korset meddelar att över 2 000 personer har hört av sig de senaste dagarna om att få försöka hjälpa till – ett intresse som är välkommet om än något massivt för att med kort varsel administrera. Bybor och utsocknes, alla förenas de i viljan av att hjälpa till och försöka göra skillnad för de som flytt hals över huvud från sina hem och sett sina marker brinna upp. Alla dessa volontärer är hjältar. De är en del av det vi ofta kallar för civilsamhället – detta luddiga kluster av jourhavande kompisar, läxhjälpare, rödakorstanter och många andra.

      Det svenska civilsamhället står starkt men det skulle kunna vara ännu starkare. Under efterkrigstiden och det massiva utbygget av välfärdsstaten har svensken fått ett alltmer konsumentpräglat förhållande till staten. Vi betalar en av världens högsta skatter men vill i utbyte ha det mesta serverat på silverfat. Staten ska ta hand om oss från vaggan till graven och har man tur kanske det till och med finns en avlönad assistent som kan hålla en i handen på dödsbädden för det är inte längre självklart att det finns familjemedlemmar som hinner med det. Det finns höga förväntningar projicerade på det där silverfatet.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      I tider av kris – som vid Estoniakatastrofen, tsunamin eller de pågående bränderna – blir vi ofta bryskt påminda om när statens resurser inte riktigt räcker till och att många av dessa luckor samtidigt fylls upp av helt vanliga människor som vill göra skillnad. Vi vet inte när eller var nästa kris kommer, men vi kan vara säkra på att den kommer. Vad gör du då? Att trycka ”gilla” eller dela ett upprop på Facebook kan aldrig fullt ut kompensera ett engagemang som tar plats på riktigt, där man löser en uppgift tillsammans med andra. Belöningen är monetärt obefintlig men desto större i form av den glädje som det finns i att få tillhöra ett sammanhang där man gör skillnad. Kanske kan sommaren bli en tid att reflektera över vilka föreningar som skulle kunna vara intressanta att gå med i? Sverige har plats för många fler hjältar, även om det så handlar om att bre ostmackor i Pålgård.

      Hur ökar vi invandringen?

      Vart är Värmland på väg? Mot en framtid där det finns arbete och välfärd eller mot en så kallad improduktiv ”skräpyta”?
      Den som söker svar under den pågående valrörelsen lär bli besviken. Våra förtroendevaldas horisont sträcker sig sällan längre än en budgetperiod och den grumlas gärna av symboliska småfrågor.
      Men vi måste prata om Värmlands framtid. Landskapet står inför stora demografiska utmaningar med direkt bäring på hur ekonomin kommer att utvecklas. Det är positivt att befolkningen lever allt längre men det kommer kräva en vårdsektor som kan möta upp de allt större omsorgsbehoven, inte minst i landsbygdskommunerna. Vi behöver bli fler som arbetar och betalar skatt så att det finns personal, skatteintäkter och förutsättningar för en genuint hållbar utveckling för länet.
      Redan nu ser vi dock svårigheter med att rekrytera medarbetare till en rad olika branscher. Arbetsförmedlingens senaste prognos för den värmländska arbetsmarknaden för 2018-2019 visar att det inte finns tillräckligt med personal för jobb inom vården, byggindustrin och den offentliga tjänstesektorn. Det finns förstås arbetslösa men många av dem har inte den kompetens som söks. Och värre lär det bli.
      Den arbetskraftsprognos som Region Värmland tagit fram visar att det kommer saknas 1500 industriarbetare inom tio år i Värmland. De tekniskt inriktade gymnasieutbildningarna lockar inte tillräckligt många ungdomar – idag går färre än 100 elever i hela länet ett sådant gymnasieprogram. Och det räcker inte att enbart försöka rekrytera fler ungdomar. Fler idéer måste till. Många av landsbygdskommunerna har haft en positiv befolkningsutveckling de senaste tre åren men det är tack vare invandringen. I takt med att asylboenden stängs och färre asylsökande kommer till Sverige får vi förlita oss mer på inhemsk produktion av nya invånare. Den biten lämnar dock en del att önska. Så vad göra?
      Jag tror på ökad invandring till Värmland. Vi behöver bli bättre på att locka till oss de nybyggare som kommit till andra delar av vårt land för att bygga sig en ny framtid. Nybyggarna har siktet inställt på studier och arbete – vår utmaning är att försöka locka dem att börja sina nya liv hos oss. Det vore också det mest värmländska att göra för är det något som byggt vårt landskap genom seklerna så är det inflödet av människor. Utöver den stora invandringen av andra svenskar med särskilda färdigheter – som min egen släkt Chytraeus som på 1800-talet lämnade Karlskrona för att starta bageri i den spirande köpingen Arvika – kan man bland annat nämna vallonerna, smedjefinnarna, norrmännen samt arbetskraftsinvandrarna från forna Jugoslavien.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Utan alla dessa utsocknes människor – med sina idéer och sin drivkraft – hade mark inte brutits, företag inte startats och hjulen i industrin inte snurrat som de senare kom att göra. Ökad invandring är förstås ingen snabbfix. Människor måste utbildas och integreras – det måste finnas politiskt mod, koordinering mellan stats och kommun samt en vilja att verkligen göra något positivt utav det. Men om det någonstans i vårt avlånga land finns förutsättningar för allt detta så är det här.
      För vad är alternativet? Att inte göra någonting och så småningom stå med en alltmerhämmad industri, en omsorgssektor som saknar personal och landsbygdskommuner som tvingas höja skatterna för att finansiera en välfärd vi egentligen inte har råd med?

      En valrörelse likt ingen annan

      Foto: Pontus Lundahl / TT

      Hör du också till dem som zappat bort partiledardebatterna på tv till förmån för text-tv:s sida 426 om snömängden i norra Värmland? Då är du förmodligen inte ensam.
      Och har du inte gjort det så kan vi upplysa att snömängden nu är noll. Den pågående valrörelsen liknar ingen annan, och att sjunka ner framför en partiledardebatt på tv kan kännas lika stimulerande som att hasa sig ut i skogen för att försöka räkna ut den genomsnittliga diametern på årets blåbär. Betvivla inte att detta gör ont att skriva för en inbiten politiknörd.
      För trots att vi aldrig haft det så bra som nu, så vill många av våra förtroendevalda få oss att tro att nationen – och världen med den – riskerar att störta samman i en enda rykande systemkollaps. Vi hör om romska tiggare, flyktingar och ett böneutrop i Växjö. Det är åldringarnas pannkakssylt mot ensamkommande ungdomar från krigets Afghanistan. Det är skolavslutningar i kyrkan mot religiösa friskolor. Det är vi mot dem. Ja, det är snart pyttipanna mot halalkött.
      Tonläget är högt och debatten polariserande. Den röda tråden är besynnerligt nog trygghet. Är Sverige otryggt? De flesta svenskar, cirka nio av tio, känner sig ganska eller mycket trygga när de vistas ute på dagtid i området där de bor. På kvällar och nätter uppger cirka åtta av tio svenskar att de känner sig ganska eller mycket trygga, enligt en Ipsos-undersökning från februari. Siffrorna betyder inte att man ska förminska de som faktiskt upplever otrygghet men man kan sammantaget konstatera att den här valrörelsens bärande tema inte korresponderar med hur majoriteten av befolkningen upplever sin vardag.
      Media har en betydande del av skulden till detta. Det är förstås enklare och mer effektfullt att måla upp konfliktytor och arrangera tv-debatter kring några enskilda utanförskapsområden eller tre tiggares existensberättigande i Vellinge än att gå på djupet med köerna till ungdomspsykiatrin. Samma Ipsos-undersökning visar också att hela fyra av tio anser att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i media. De som tycker att Sverige är otryggare än vad som framkommer i media, en av fyra, har gemensamt att de inte tar del av nyheter lika regelbundet som andra och lutar åt SD i valbåset.
      Är det då rimligt att den här valrörelsen i stort ska handla om otrygghet i ett av världens tryggaste länder bara för att det finns en stadig minoritet väljare som måste lockas bort från ett främlingsfientligt parti?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      När sensationslystna klickmedier och politiska partier springer i den riktningen så sviker man samtidigt alla de medborgare som kämpar med vardagsproblem som möjligen inte är så mediala men nog så viktiga för dem det berör. Frågor som har en tydlig plats i varje valrörelse. Men måste man inte bemöta ett parti som lever på rädsla och splittring mellan medborgare för att undvika att Sverige blir som Danmark eller i värsta fall Ungern?
      Vill man på allvar utmana SD så kan man till exempel fråga dem om köerna i sjukvården, hur kollektivtrafiken på landsbygden kan förbättras eller hur Sverige ska öka sin export inom EU:s gemensamma marknad. Eller om utbrändhet och den psykiska ohälsan. Jimmie Åkesson har sällan några riktigt bra svar på frågor som inte handlar om att göra livet svårare för de med invandrarbakgrund. Det är dags att detta blir tydligt. Och det är dags att vi får en valrörelse som bygger på mod och tillförsikt.

      Dags för humanitet i politiken

      Foto: AKVELINA SMED / TT

      Vad är viktigast, systemet eller individen? Eller att vinna över SD-väljare till Alliansen? Frågan kom till sin spets i förra veckan när Centerpartiet anslöt sig till den rödgröna regeringens förslag som gör det lättare för unga asylsökande att stanna i Sverige för studier på gymnasienivå.
      Det betyder en ny chans för unga asylsökande, företrädesvis från Afghanistan och som kommit till Sverige som minderåriga men som hunnit bli myndiga efter en utdragen asylprocess eller skrivits upp i ålder med ett penndrag av 25-åriga handläggare på Migrationsverket. Förslaget innebär en ny chans till att utbilda sig och bidra till vårt samhälle, en ny chans att skapa sig ett tryggare liv fjärran det Afghanistan som bara sjunker allt djupare i inre väpnad konflikt.
      Men regeringens förslag är långt ifrån perfekt. Det har sina svagheter vilket Lagrådet också påpekat. Men samtidigt finns det inget annat förslag för riksdagen att ta ställning till. De övriga allianspartierna har suttit på åskådarläktaren. De har gormat och pekat finger åt de politiker som försökt laga efter läge. Egna alliansförslag för att rätta till utdragna handläggningstider, kontroversiella åldersuppskrivningar och bristande rättssäkerhet har inte lagts fram gemensamt. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna framhärdar istället i att man ska lyssna på Lagrådets kritik och jo, för all del – det kan man ju förespråka. Men är det inte märkligt att inget av dessa partier oroar sig särskilt mycket över Lagrådets skarpa kritik mot de tillfälliga lagarna, id-kraven och gränskontrollerna som bryter isär Öresundsregionen? Därom är det alldeles tyst. I jakten på potentiella SD-väljare får M, L och KD prioritera sina strider och att ta de asylsökandes parti med drygt fem månader kvar till valet tycks inte vara en kamp som lockar.
      Jag har jobbat i fyra år i Afghanistan – ofta med en livvakt vid min sida och inte sällan i riskabla miljöer. I oktober besökte jag landet igen för att se hur det går till när Sverige dumpar ungdomar på Kabuls flygplats. Det var ingen vacker syn. Flera utvisade som jag talade med – givetvis obehindrat på svenska – på asylhotellet Spintzar var rädda för att gå ut och samtidigt förtvivlade över att inte ha någon familj eller vänner att vända sig till. Dagen efter mitt besök skadades hotellet lindrigt av en explosion riktad mot en närliggande checkpoint. Tiden som följde funderade jag mycket över hur det här kunde ha varit istället. Om vi haft politiker som tagit ansvar för den havererade asylprocessen och som vågat möta utmaningen i en anda av att det här löser vi på ett sätt som blir bra för dem, och för Sverige. För nog behöver vi, inte minst här i Värmland, dessa driftiga ungdomar inom till exempel vården och industrin.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Varför är det då rätt att rösta ja till regeringens och Centerpartiets förslag? Många av dessa unga hade skäl för uppehållstillstånd när de kom som minderåriga till Sverige. Men Migrationsverket överhopades av ärenden och hann inte med. Frågan är om långa handläggningstider ska vara skälet till att man inte får asyl och tvingas lämna landet? Ska en enskild individ betala priset för att staten inte gör sitt jobb i tid? Alltsammans kokar till sist ner i vilket slags land vi vill att Sverige ska vara. Det här kan bli vår tids Baltutlämning men det kan också bli en milstolpe för när riksdagen fattade ett modigt och moraliskt riktigt beslut för att försöka gottgöra allt som gjorts fel de senaste tre åren.

      Vad har polisen lärt sig?

      Foto: Mikael Lindblom/NWT

      Det var sommarlovets sista dag och året var 1998. Från den dagen skulle inget bli som förr i Arvika. Femårige Kevin hittas död vid Kyrkviken och den pastorala idyllen förvandlas till en plats som surrar av spekulationer och rädsla.
      Jag var nitton år den här sommaren och började inom kort som lärarvikarie i trakten för att tjäna några extra sekiner innan militärtjänstgöringen. Utbrända lärare var mitt levebröd och gästspelen som lärarvikarie gav mig en unik inblick i lärarrummens skvaller och till det gungfly av oro som en del elever uttryckte efter händelsen. Hur förklarar man för barn, att barn under vissa omständigheter kan döda andra barn? Räkna inte med att en 19-årig lärarvikarie finner de rätta orden.
      Så småningom lade sig den värsta uppståndelsen men inget blev som förr hemma i Arvika. Var det famösa bostadsområdet Dottevik verkligen i sådant socialt förfall att ungarna slår ihjäl varandra? Ett sår hade rivits upp och funderingarna gnagde hos många.
      Tjugo år senare vet vi att det inte var bröderna Robin och Christian som bragde Kevin om livet. De är med kraft avförda från utredningen tack vare teamet runt journalisten Dan Josefsson som genom ett nitiskt detektivarbete hittade ett borttappat alibi, aldrig visade förhör och avslöjade en gammal polisiär sanning som falsk. Det är inte ens säkert att det var ett mord, konstaterar åklagare Niclas Wargren.
      Efterspelet väcker en rad frågor om värmlandspolisens förmåga att lösa fall utifrån hederligt klassiskt polisarbete där enskilda inte offras för snabba, godtagbara resultat som sedan kan kvitteras in mot hyllningsartiklar och befordringar. För låt oss stanna kvar lite vid 1990-talet. Det finns ytterligare ett fall som i likhet med Kevinfallet nystades upp men inte genom polisär självrannsakan utan tack vare en journalistisk granskning som blottade en omfattande rättsröta.
      Många minns säkert fallet med Karlstadsbon Osmo Vallo som efter ett våldsamt polisingripande avled den 30 maj 1995. Hans död kantades av så många märkliga omständigheter att det inte kan liknas vid annat än ett högst välregisserat försök till mörkläggning mellan berörda parter. Undermålig obduktion, vittnen som inte förhördes och en åklagare som slarvade runt från dag ett. Först tre år senare kunde den sjunde och åttonde rättsmedicinaren presentera en dödsorsak som visade att Vallo kan ha dött av polisingripandet. De två poliserna som brottade ner Vallo dömdes till dagsböter för vållande av kroppsskada genom polishundens bett. Några andra repressalier utdelades inte i den vidare kretsen vilket tycks vara gängse praxis när svenska tjänstemän bryter mot de föreskrifter de har betalt att följa.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Osmo Vallo-Fallet och Kevinutredningen är två unika fall men står de ensamma som exceptionella exempel på Värmlandspolisens rättsövergrepp under 1990-talet? Finns det fler märkliga utredningar från denna tid som behöver gås igenom och – lika angeläget – kan vi lita på att generationsskiftet inom myndigheten medfört kompetenshöjning och öppenhet kring Polisens arbete? Det finns ingen anledning att vara överdrivet alarmistisk men inte heller att vara klädsamt överslätande om att tiden skulle ha vädrat ut polismyndigheten på dess självgodhet, inkompetens eller vad det nu kan vara som gör den här typen av massiva rättsskandaler möjliga. En klen tröst måhända, men en sylvass journalistik är nödvändig när frågetecknen hopar sig.

      Vem bestämmer i vårt gemensamma vardagsrum?

      Skutberget. Foto: Fredrik Karlsson/NWT.

      Vem äger staden och makten över dess framtid? De som bor där, kanske någon skulle svara. Och de folkvalda kommunpolitikerna, säger en annan. Sanningen är väl att det hela ligger lite emellan.
      Det råder i alla fall ingen tvekan om att det finns gott om åsikter kring hur det gemensamma stadsutrymmet som hus, gator och grönområden – platser där våra liv till stor del utspelas – ska utformas. Avvägningarna är ofta svåra. En del invånares önskan om att bevara skogsdungar och gamla hus ställs mot näringslivet och kommunpolitikers förhoppning om så kallad kommersiell utveckling som en förutsättning för stadens långsiktiga överlevnad.
      Den pågående debatten om Skutbergets framtid är just en sådan fråga. Ska Skutberget få fortsätta vara ett friluftsområde eller exploateras för en finsk Muminpark? Och när alla intressen vägs mot varandra, vem har slutligen företräde till vårt gemensamma vardagsrum?
      Den brutala exploateringen av våra städer under 1950- och 1960-talen påminner oss om vikten av att tänka till innan man sätter grävskopan i marken. Efterkrigstidens exploateringsvåg raserade en del av Sveriges historia och lämnade oss själlösa betonglådor längs anrika paradgator. I samhällenas utkant finns ofta illa underhållna miljonprogramsgetton.
      I Värmland tycks kommunpolitikerna dock leva kvar i 1900-talet. Byggherrar och riskkapitalister med dess svans av modernistiska modulhusarkitekter har mycket att säga till om när det gäller nya detaljplaner. Det förekommer även att kommuner köper in gamla fastigheter och låter dem förfalla så att husen lättare beviljas rivningstillstånd. Hörsamheten mot kommersiella aktörer tycks ofta större än mot svagt organiserade medborgare som vill värna grönområden och gamla stadskvarter. Som exempel kan nämnas det sanslöst fula men lönsamma shoppingklustret som utarmat Charlottenbergs gamla centralort. I pittoreska Arvika blir varje husrivning en kamp mellan invånare och kommunledning och i Karlstad står nu Skutbergets framtid i vågskålen. Det är nästintill obegripligt hur vackra Värmland fortfarande kan leva kvar i efterkrigstidens syn på stadsplanering. För några av kommunerna har det tyvärr gått mer än illa med stadsutvecklingen. Som när melankoliska Munkfors utsågs till en av Sveriges fulaste städer för ett par år sedan – man undrar om juryn ens hade besökt Årjäng?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Men vad är då framtidens stad? En del menar att framtidens stad är plats som låter besökaren veta dess historia, framväxt och långsamma vandring in i vår tid. I denna stad ryms gamla hus med nya och ger ett rumsligt sammanhang som skapar mötesplatser. Allt det som hör livet till – arbete, shopping och caféer – får gärna ligga inom gång- eller cykelavstånd. Butiker på markplan, lägenheter högre upp. De senaste årens värdeutveckling på sekelskiftslägenheter jämfört med moderna betong- och glashus ger en tydlig indikation om att pendeln svängt och att är hög tid för kommersiella fastighetsaktörer att börja rusta istället för att riva.
      I denna stad behöver en närliggande nöjespark som Muminvärlden inte vara fel. Men frågan är om den verkligen måste ligga i ett strandskyddat naturområde?

      Låt min bordsgranne röka sin cigarett ifred

      Foto: Lars Pehrson/SvD/Scanpix

      Regeringen meddelade nyligen att man vill ha rökförbud på fler platser utomhus. Rökförbudet ska bland annat omfatta perronger, hållplatser och uteserveringar. Utomhus, alltså.

      Man kan fråga sig varför? Det finns nämligen inga bevis för att man skadas av att någon står och drar ett bloss utomhus. Vetenskaplig evidens verkar å andra sidan vara sekundärt för socialminister Annika Strandhäll (S). ”Vi behöver avnormalisera rökningen” förklarade hon när lagförslaget presenterades och gav samtidigt känslan av att en liten fredagscigg till rödvinet är en abnormitet i klass med att injicera metaamfetamin via en droppställning på uteserveringen. För om rökning utomhus inte skadar andra, varför ska det då förbjudas? Varför ska nikotinfria vattenpipor också omfattas av förbudet? Samt e-cigaretter och örtprodukter?

      Rökning är redan på väg att bli en alltmer sällsynt förströelse som en följd av ett större hälsomedvetande samt insikten om att det ofta finns meningsfullare utgifter än lagliga, högbeskattade tobaksprodukter. Rökningen har därför varit på nedåtgående ända sedan 1970-talet och sedan 2000-talets början har dagligrökningen näst intill halverats. År 2016 noterade SCB att bara 11 procent av befolkningen är dagligrökare. Rökarna blir alltså färre och färre – men av eget val.

      Jag har aldrig lidit av att någon rökt vid en busshållplats eller på en perrong och när det gäller uteserveringar har jag snarare upplevt ett vänligt hänsynstagande då bordsgrannen ofta frågat om det är okej att man tänder en cigg. Det är så det sociala spelet ska fungera i en stadsmiljö. Man tar hänsyn, man frågar om lov och framför allt har man en förståelse för att det allmänna utrymmet inte är ens eget vardagsrum utan en plats där man får ge och ta. Det betyder till exempel att jag och många andra sväljer en Panodil och sammanbitet nynnar toleransens underbara lov när någon förälder drar in en skrikig unge på uteserveringen där man hoppats få en stunds kontemplation över en kopp kaffe.

      Regeringens förslag är marinerat i en grinig, gammaldags moralism. En moralism som hör hemma i det folkhemsfascistiska idéarvet där staten siktade mot ett perfekt mönstersamhälle med lagom fria men välanpassade medborgare som knaprade sex till åtta brödskivor om dagen, söp efter motbok och hade händerna på täcket. Men kan det inte få vara en del av livet, med dess underbara utbud av synder och förlustelser, att ibland få göra val som hälsoministern inte gett grönt ljus, så länge ingen annan tar skada? Inom liberalismen finns det en sympatisk tanke om att den personliga friheten ska vara stor, så länge den inte inkräktar på någon annans frihet. Gränsdragningen är inte alltid enkel men andemeningen tål att prövas mot alla politiska förslag som bottnar mer i moralism än vetenskaplighet.

      Alltsammans landar ner i slutsatsen att i varje någorlunda fritt samhälle kommer det finnas beteenden som vi inte delar eller ens uppskattar men som vi vackert får försöka ha fördragsamhet med. Tobak är inte olagligt men genom att ytterligare stigmatisera rökare som en tillvarons tysta lönnmördare bidrar regeringen till fler rökdispyter i krogköer och på allmänna platser samt till ett Sverige som blir lite tristare, lite mindre kontinentalt.

      IT-entusiaster har gjort oss mer sårbara

      Johan Chytraeus, ledarskribent

      Under sent 1990-tal tog Sveriges militära nedrustning fart. Förband lades ner, beredskapsförråd avvecklades och allt färre ungdomar kallades in till värnplikt. En ny säkerhetsordning inträdde i Europa; en era som skulle präglas av stabilitet och avspänning.
      Under samma hoppfulla decennium accelererade samtidigt digitaliseringen av det svenska samhället. Hemdatorer började bli allt vanligare i hushållen. Myndigheter och privata arbetsplatser började samtidigt ta fram allt fler digitala plattformar för att effektivisera handläggning och produktion. En ny, roligare och bättre tid tog vid.
      Men omläggningen har mött stora utmaningar. Den snabba digitaliseringen i kombination med en naiv övertro på säkerhetsutvecklingen i vår omvärld visade sig senare vara en farlig cocktail. It-inkompetenta förvaltningschefer och övermodiga programmerare har byggt in sårbarheter i de stora systemen – svagheter som i den mån de eliminerats följts av andra kryphål.

      Det handlar om databaser med känsliga personuppgifter som kan läcka till obehöriga. Om infrastruktur och industriella produktionssystem som kan attackeras och slås ut. Det kan också handla om att man på högsta nivå fullständigt ignorerar de säkerhetsregler som finns och som i Transsportstyrelsens fall ledde till att man skickade känsliga databaser utomlands. Kort och gott; vårt samhälle har aldrig varit så effektivt ordnat men heller aldrig så sårbart.

      Det finns gott om aktörer som är intresserade av vår beredskap. Med ett mer oförutsägbart säkerhetsläge i Europa har det blivit viktigare för utländska parter att kartlägga det svenska samhällets svagheter för att vinna sig ett operativt övertag. Vi har sett från de pågående konflikterna i Georgien och Ukraina att digital kringföring mot väsentliga samhällsfunktioner fått en allt större betydelse i jämförelse med hur en militär operation genomfördes för bara ett par decennier sedan. Logiken är enkel. Varför begränsa sig till att bomba vattentorn och finanskvarter när man kan slå ut vattenförsörjning, finansiell infrastruktur och mycket annat genom cybersoldater? Varför krångla med spioner när

      man kan stjäla informationen genom en kabel?

      Parallellt med utländska aktörers intresse för vår it-säkerhet flyter det dessutom runt kriminella nätverk som utnyttjar blottorna i systemen för att stjäla data eller utöva utpressning mot användarna. Det handlar till exempel om massiva attacker där datorer görs obrukbara tills de drabbade betalar en lösensumma.
      Man kan inte begära att en enskild it-tekniker på en myndighet ska trolla fram lösningar på egen hand. När det gäller it-säkerhet så är det en ledningsfråga, som går uppifrån och ner. Det yttersta ansvaret ligger hos regeringen och när det gäller lägre samhällsdivisioner hos fullmäktige och kommunledningsgrupper, på samma sätt som frågan ligger hos ledningen i ett företag. Dessvärre uppfattar många it-säkerhet som en strikt teknisk fråga, men det synsättet måste utökas med ett mjukare perspektiv och en förståelse för interna processer. Det handlar till syvende och sist om hur vi hanterar känslig information.

      Ingen rättsäkerhet för asylsökande

      I privata sammandrabbningar med myndighetsbeslut förväntar sig de flesta av oss en rättvis och transparent behandling.
      Det kan gälla ett bygglov som fick bakläxa eller en alldeles för hård bedömning av Försäkringskassan. Vi vet att det finns tydliga riktlinjer hos myndigheterna. Vi kan överklaga och även komma in med kompletterande uppgifter. Det svenska myndighetsmaskineriet är solitt och åtnjuter sedan länge ett tämligen stort förtroende hos allmänheten. Men de senaste två-tre åren har rättsstatens prydliga fasad börjat krackelera och sprickorna tycks bli djupare för varje månad. Det handlar om den svenska asylprocessen.

      Asylhanteringen är nu under ett sådant tryck att bristerna borde ge upphov till anmälningar hos både EU och FN. Till att börja med riskerar du som asylsökande att tilldelas en oengagerad faktureringsadvokat som tjänar sitt uppehälle på att ta så många asylfall som möjligt till så liten arbetsinsats som möjligt. Med staten som faktureringsmottagare är det lyckligtvis ingen som värderar kvalitén på arbetsinsatsen. Om du är från exempelvis Afghanistan riskerar du att få en persisktalande tolk som inte är särskilt bra på svenska eller ens dari, det språk som talas i Afghanistan. En rad exempel visar att asylskäl och livshistorier blivit felaktigt översatta.
      På andra sidan skrivbordet kan det samtidigt sitta en ung, oprövad handläggare som rekryterades i all hast när Migrationsverket behövde expandera sin personalstyrka. Det finns även vittnesmål om ensamkommande som utsatts för påtryckningar av handläggaren, hot av tolken och tilldelats gode män som jobbat emot sin klients sak. Oddsen för en objektiv och rättvis handläggning är inte särskilt stora för en del sökande men eländet gör inte uppehåll här, tvärtom.

      Det stora antalet asylsökande har medfört att Migrationsverket har svårt att hinna med att handlägga ansökningarna i rimlig tid. Det betyder att många av de som anlände som minderåriga nu har hunnit fylla 18 år. Då bedöms man som vuxen vilket minskar chanserna till ett uppehållstillstånd, ett tillstånd man kanske skulle ha fått om staten gjort sitt jobb i tid. Att Migrationsverket skulle ta ansvar för att man bidragit negativt till en flyktings förändrade asylskälsstatus har vare sig riksdag eller regering reflekterat över.
      Migrationsverket kan tvivla på din uppgivna ålder och tvinga dig att genomföra en åldersbedömning. Det är en ifrågasatt metod som fått förödande kritik från Barnläkarföreningen och även lett till att enskilda rättsmedicinalare sagt upp sig i protest. En asylsökande ungdom kan ibland skrivas upp i ålder med några dagar för att det ska passa med datumet för myndighetens avslagsbeslut. Hur kan man avgöra om någon är över eller under 18 år med sådan precision? Det är omöjligt men i en värld där politikerna står med ett blött finger i luften inför valet 2018 spelar fakta och evidens inte någon större roll.

      Den svenska asylprocessen av idag kan närmast liknas vid ett haveri. Ett fall framåt vore att dra ner på handläggningstakten så att varje ärende får en korrekt bedömning samtidigt som regeringen tillsätter en haverikommission för att gå till botten med de orosanmälningar som nu står som spön i backen.

      Många förlorare i politiska (s)pelet

      Ringt polisen något på sistone? Var i så fall glad om de kommer, särskilt om du tagit dig en bit utanför Karlstad.
      De polisiära resurserna är sedan länge så ansträngda att man inte längre kan vara säker på att få hjälp när man som mest behöver det. Ett av årets mest uppmärksammade fall är från i våras och gäller ett yxmord där en 36-årig man i Gräsmark högg sin styvdotter flera gånger i huvudet med en yxa. Gärningsmannen ringde själv larmcentralen och samhället ryckte ut. Eller ja, åtminstone ambulansen var på plats i Gräsmark i skälig tid – inte polisen. Där uppstod ett problem som snart skulle få allvarliga följder. Vårdpersonal går nämligen inte in på en skadeplats om gärningsmannen fortfarande finns kvar. Någon ledig polispatrull stod inte att uppbringa i hela länet.
      – Nej, men då får hon ju dö då, i så fall. Han är lugn och sansad säger hon som pratar med honom. Men jag menar, vi kan ju inte ha en polispatrull i varenda hörn för att ambulansen ska ha hjälp heller. Tyvärr, sa polisens operatör till ambulanspersonalen.

      Och mycket riktigt, kvinnan avled senare av sina skador. Den här händelsen sätter fokus på ett problem vida större än den enskilda incidenten i Gräsmark även om den märker ut sig bland alla inbrott, rattfyllor och dieselstölder som polisen inte heller lyckas hantera. Det står nu allt klarare att de polisiära resurserna inte räcker till för att garantera oss den trygghet vi som medborgare har rätt till. En del skulle säga att staten har svikit sin del av samhällskontraktet men de boende i glesbygdstrakterna kan däremot vara tryggt förvissade om att de inte kommer undan sin del av avtalet; en av världens högsta skatter faktureras med en punktlighet man knappast kan hedra PostNord för.

      Visar den gångna sommaren vartåt det barkar med polisens närvaro i länet? Under semesterperioden stängde Polismyndigheten ner elva lokala stationer och höll bara öppet i Karlstad, Arvika, Torsby och Kristinehamn. Den tillfälliga sommarstängningen var i en omfattning vi inte sett tidigare vilket naturligtvis fick ett antal socialdemokratiska kommunalråd att reagera. Lokalpressen kontaktades och kommunalrådet i Hagfors, Åsa Johansson (S), hörde även av sig till regionpolischefen Dan Persson. Ett möte avkrävdes också med Thomas Sahlström, chef för lokalpolisområde Torsby, angående det omskrivna yxmordet i Gräsmark. Nu gick telefonerna varma hos en rad rödmärkta kommunalråd i särskilt utsatta kommuner. Men vad kan lokala polischefer göra åt saken? Tror kommunalråden att polischef Thomas Sahlström sitter och tjuvhåller på en hemlig piketstyrka nere i stationskällaren?

      S-politikerna vet mycket väl att polismyndigheten inte klarar sitt trygghetsuppdrag fullt ut, särskilt på landsbygden, och att ansvaret för haveriet ligger hos justitieminister Morgan Johansson (S). Dåliga löner och en polisstyrka som i antal ligger under EU-snittet per capita måste hanteras av regeringen. Det förefaller dock osannolikt att dessa socialdemokratiska kommunalråd skulle våga yppa att det egna partiet är ytterst ansvarigt för polisens verksamhet, inte minst när de arga pressutspelen ger så bra publicitet i lokaltidningarna. Med ett riksdagsval runt hörnet förefaller det naturligtvis smartare att offentligt sparka på lokala polisrepresentanter. Priset för denna sorgliga, politiska charad betalas av oss värmlänningar. I värsta fall med livet.

      Utvisad i Afghanistan: Glöm mig inte

      Många av de som flytt krig och förföljelse jagas nu på nytt, men här i Värmland. En jakt som en redan överbelamrad polismyndighet utför även i resten av landet. Polisgripandena drabbar framför allt unga afghaner som fått ett utvisningsbeslut i handen efter att ha utsatts för kontroversiella åldersbedömningar och fördröjda handläggningstider hos Migrationsverket.

      En stor andel av de afghanska ungdomarna kom till Sverige som minderåriga men har hunnit fylla arton år och blir därmed bedömda som vuxna – vilket ökar risken för att bli utvisad. Migrationsverket menar dock i sitt senaste rättsutlåtande att delar av Afghanistan är tillräckligt säkert att återvända till. Demonstrationerna har inte låtit vänta på sig. Tusentals lärare, klasskamrater, gode män, advokater och frivilliga i det nationella nätverket Vi Står Inte Ut lobbar intensivt mot myndigheterna för att stoppa de chartrade plan som regelbundet lyfter med afghanska ungdomar mot en flygplats som för bara ett par veckor sedan attackerades med raketer av en talibangrupp.

      Så hur säkert är egentligen Afghanistan? Och vad väntar de ungdomar som skickats dit? Jag bestämde mig för att ta reda på det och reste i förra veckan till Kabul för att vara med när ett svenskt utvisningsplan landade. Med planet kom en ung man som vi kan kalla Samir. Migrationsverket utvisade honom men lät hans mor och storebror stanna i Sverige. Samir berättar på svenska att han är afghan men har växt upp i Iran och därmed saknar ett nätverk att luta sig mot i sitt nya hemland. Han har fått fjorton betalda dagar på det mediokra hotellet Spintzar och sedan kastas han ut på gatan. Vad väntar där? Det finns inget fungerande skyddsnät i Afghanistan – vänner eller familj betyder allt för att kunna överleva och inget av detta har Samir. När vi kör längs med Kabuls dammiga gator ser vi kvinnor i burka som med utsträckt hand ber förbipasserande om allmosor, smutsiga barn som putsar skor och heroinister som röker på helt öppet i gathörnen.

      De asylsökande har förstås försökt fly fattigdomen men det är framför allt säkerhetsläget, som i sig borde vara fullt asylgrundande, som oroar Samir och många andra. Regeringen har tappat kontrollen över 10 procent av landet och ytterligare 33 procent är utsatt för väpnad konflikt mellan armén, talibangrupper samt ISIS. Varje år förlorar regeringen territorium till de väpnade talibangrupperna och för varje år ökar antalet civila dödsoffer. Det betyder att den afghanska regeringen inte kan garantera säkerheten någonstans i landet, inte ens i huvudstaden Kabul som regelbundet utsätts för våldsamma terrorattentat.

      Inget av detta har dock bitit på den svenska regeringen. Nu talar det mesta för att det här kapitlet i vår historia kommer att sälla sig till raden av historiska misstag och övergrepp som svenska regeringar har på sitt samvete. Har vi redan glömt Baltutlämningen? Förtrycket av samerna? Tvångssteriliseringarna triggade av så kallade rashygieniska skäl eller kravet 1938 på Nazi-Tyskland att stämpla ett “J” i alla judars pass så att vi lättare kunde avvisa de flyende? Innan jag reser hem plingar det till ett meddelande från Samir. ”Säg bara till Sverige: jag är ensam här och jag har ingen. Jag är väldigt svag och behöver hjälp. Det är farligt för mig. Glöm mig inte, tack och lycka till.”

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se