• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Hur ökar vi invandringen?

      Vart är Värmland på väg? Mot en framtid där det finns arbete och välfärd eller mot en så kallad improduktiv ”skräpyta”?
      Den som söker svar under den pågående valrörelsen lär bli besviken. Våra förtroendevaldas horisont sträcker sig sällan längre än en budgetperiod och den grumlas gärna av symboliska småfrågor.
      Men vi måste prata om Värmlands framtid. Landskapet står inför stora demografiska utmaningar med direkt bäring på hur ekonomin kommer att utvecklas. Det är positivt att befolkningen lever allt längre men det kommer kräva en vårdsektor som kan möta upp de allt större omsorgsbehoven, inte minst i landsbygdskommunerna. Vi behöver bli fler som arbetar och betalar skatt så att det finns personal, skatteintäkter och förutsättningar för en genuint hållbar utveckling för länet.
      Redan nu ser vi dock svårigheter med att rekrytera medarbetare till en rad olika branscher. Arbetsförmedlingens senaste prognos för den värmländska arbetsmarknaden för 2018-2019 visar att det inte finns tillräckligt med personal för jobb inom vården, byggindustrin och den offentliga tjänstesektorn. Det finns förstås arbetslösa men många av dem har inte den kompetens som söks. Och värre lär det bli.
      Den arbetskraftsprognos som Region Värmland tagit fram visar att det kommer saknas 1500 industriarbetare inom tio år i Värmland. De tekniskt inriktade gymnasieutbildningarna lockar inte tillräckligt många ungdomar – idag går färre än 100 elever i hela länet ett sådant gymnasieprogram. Och det räcker inte att enbart försöka rekrytera fler ungdomar. Fler idéer måste till. Många av landsbygdskommunerna har haft en positiv befolkningsutveckling de senaste tre åren men det är tack vare invandringen. I takt med att asylboenden stängs och färre asylsökande kommer till Sverige får vi förlita oss mer på inhemsk produktion av nya invånare. Den biten lämnar dock en del att önska. Så vad göra?
      Jag tror på ökad invandring till Värmland. Vi behöver bli bättre på att locka till oss de nybyggare som kommit till andra delar av vårt land för att bygga sig en ny framtid. Nybyggarna har siktet inställt på studier och arbete – vår utmaning är att försöka locka dem att börja sina nya liv hos oss. Det vore också det mest värmländska att göra för är det något som byggt vårt landskap genom seklerna så är det inflödet av människor. Utöver den stora invandringen av andra svenskar med särskilda färdigheter – som min egen släkt Chytraeus som på 1800-talet lämnade Karlskrona för att starta bageri i den spirande köpingen Arvika – kan man bland annat nämna vallonerna, smedjefinnarna, norrmännen samt arbetskraftsinvandrarna från forna Jugoslavien.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Utan alla dessa utsocknes människor – med sina idéer och sin drivkraft – hade mark inte brutits, företag inte startats och hjulen i industrin inte snurrat som de senare kom att göra. Ökad invandring är förstås ingen snabbfix. Människor måste utbildas och integreras – det måste finnas politiskt mod, koordinering mellan stats och kommun samt en vilja att verkligen göra något positivt utav det. Men om det någonstans i vårt avlånga land finns förutsättningar för allt detta så är det här.
      För vad är alternativet? Att inte göra någonting och så småningom stå med en alltmerhämmad industri, en omsorgssektor som saknar personal och landsbygdskommuner som tvingas höja skatterna för att finansiera en välfärd vi egentligen inte har råd med?

      En valrörelse likt ingen annan

      Foto: Pontus Lundahl / TT

      Hör du också till dem som zappat bort partiledardebatterna på tv till förmån för text-tv:s sida 426 om snömängden i norra Värmland? Då är du förmodligen inte ensam.
      Och har du inte gjort det så kan vi upplysa att snömängden nu är noll. Den pågående valrörelsen liknar ingen annan, och att sjunka ner framför en partiledardebatt på tv kan kännas lika stimulerande som att hasa sig ut i skogen för att försöka räkna ut den genomsnittliga diametern på årets blåbär. Betvivla inte att detta gör ont att skriva för en inbiten politiknörd.
      För trots att vi aldrig haft det så bra som nu, så vill många av våra förtroendevalda få oss att tro att nationen – och världen med den – riskerar att störta samman i en enda rykande systemkollaps. Vi hör om romska tiggare, flyktingar och ett böneutrop i Växjö. Det är åldringarnas pannkakssylt mot ensamkommande ungdomar från krigets Afghanistan. Det är skolavslutningar i kyrkan mot religiösa friskolor. Det är vi mot dem. Ja, det är snart pyttipanna mot halalkött.
      Tonläget är högt och debatten polariserande. Den röda tråden är besynnerligt nog trygghet. Är Sverige otryggt? De flesta svenskar, cirka nio av tio, känner sig ganska eller mycket trygga när de vistas ute på dagtid i området där de bor. På kvällar och nätter uppger cirka åtta av tio svenskar att de känner sig ganska eller mycket trygga, enligt en Ipsos-undersökning från februari. Siffrorna betyder inte att man ska förminska de som faktiskt upplever otrygghet men man kan sammantaget konstatera att den här valrörelsens bärande tema inte korresponderar med hur majoriteten av befolkningen upplever sin vardag.
      Media har en betydande del av skulden till detta. Det är förstås enklare och mer effektfullt att måla upp konfliktytor och arrangera tv-debatter kring några enskilda utanförskapsområden eller tre tiggares existensberättigande i Vellinge än att gå på djupet med köerna till ungdomspsykiatrin. Samma Ipsos-undersökning visar också att hela fyra av tio anser att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i media. De som tycker att Sverige är otryggare än vad som framkommer i media, en av fyra, har gemensamt att de inte tar del av nyheter lika regelbundet som andra och lutar åt SD i valbåset.
      Är det då rimligt att den här valrörelsen i stort ska handla om otrygghet i ett av världens tryggaste länder bara för att det finns en stadig minoritet väljare som måste lockas bort från ett främlingsfientligt parti?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      När sensationslystna klickmedier och politiska partier springer i den riktningen så sviker man samtidigt alla de medborgare som kämpar med vardagsproblem som möjligen inte är så mediala men nog så viktiga för dem det berör. Frågor som har en tydlig plats i varje valrörelse. Men måste man inte bemöta ett parti som lever på rädsla och splittring mellan medborgare för att undvika att Sverige blir som Danmark eller i värsta fall Ungern?
      Vill man på allvar utmana SD så kan man till exempel fråga dem om köerna i sjukvården, hur kollektivtrafiken på landsbygden kan förbättras eller hur Sverige ska öka sin export inom EU:s gemensamma marknad. Eller om utbrändhet och den psykiska ohälsan. Jimmie Åkesson har sällan några riktigt bra svar på frågor som inte handlar om att göra livet svårare för de med invandrarbakgrund. Det är dags att detta blir tydligt. Och det är dags att vi får en valrörelse som bygger på mod och tillförsikt.

      Dags för humanitet i politiken

      Foto: AKVELINA SMED / TT

      Vad är viktigast, systemet eller individen? Eller att vinna över SD-väljare till Alliansen? Frågan kom till sin spets i förra veckan när Centerpartiet anslöt sig till den rödgröna regeringens förslag som gör det lättare för unga asylsökande att stanna i Sverige för studier på gymnasienivå.
      Det betyder en ny chans för unga asylsökande, företrädesvis från Afghanistan och som kommit till Sverige som minderåriga men som hunnit bli myndiga efter en utdragen asylprocess eller skrivits upp i ålder med ett penndrag av 25-åriga handläggare på Migrationsverket. Förslaget innebär en ny chans till att utbilda sig och bidra till vårt samhälle, en ny chans att skapa sig ett tryggare liv fjärran det Afghanistan som bara sjunker allt djupare i inre väpnad konflikt.
      Men regeringens förslag är långt ifrån perfekt. Det har sina svagheter vilket Lagrådet också påpekat. Men samtidigt finns det inget annat förslag för riksdagen att ta ställning till. De övriga allianspartierna har suttit på åskådarläktaren. De har gormat och pekat finger åt de politiker som försökt laga efter läge. Egna alliansförslag för att rätta till utdragna handläggningstider, kontroversiella åldersuppskrivningar och bristande rättssäkerhet har inte lagts fram gemensamt. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna framhärdar istället i att man ska lyssna på Lagrådets kritik och jo, för all del – det kan man ju förespråka. Men är det inte märkligt att inget av dessa partier oroar sig särskilt mycket över Lagrådets skarpa kritik mot de tillfälliga lagarna, id-kraven och gränskontrollerna som bryter isär Öresundsregionen? Därom är det alldeles tyst. I jakten på potentiella SD-väljare får M, L och KD prioritera sina strider och att ta de asylsökandes parti med drygt fem månader kvar till valet tycks inte vara en kamp som lockar.
      Jag har jobbat i fyra år i Afghanistan – ofta med en livvakt vid min sida och inte sällan i riskabla miljöer. I oktober besökte jag landet igen för att se hur det går till när Sverige dumpar ungdomar på Kabuls flygplats. Det var ingen vacker syn. Flera utvisade som jag talade med – givetvis obehindrat på svenska – på asylhotellet Spintzar var rädda för att gå ut och samtidigt förtvivlade över att inte ha någon familj eller vänner att vända sig till. Dagen efter mitt besök skadades hotellet lindrigt av en explosion riktad mot en närliggande checkpoint. Tiden som följde funderade jag mycket över hur det här kunde ha varit istället. Om vi haft politiker som tagit ansvar för den havererade asylprocessen och som vågat möta utmaningen i en anda av att det här löser vi på ett sätt som blir bra för dem, och för Sverige. För nog behöver vi, inte minst här i Värmland, dessa driftiga ungdomar inom till exempel vården och industrin.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Varför är det då rätt att rösta ja till regeringens och Centerpartiets förslag? Många av dessa unga hade skäl för uppehållstillstånd när de kom som minderåriga till Sverige. Men Migrationsverket överhopades av ärenden och hann inte med. Frågan är om långa handläggningstider ska vara skälet till att man inte får asyl och tvingas lämna landet? Ska en enskild individ betala priset för att staten inte gör sitt jobb i tid? Alltsammans kokar till sist ner i vilket slags land vi vill att Sverige ska vara. Det här kan bli vår tids Baltutlämning men det kan också bli en milstolpe för när riksdagen fattade ett modigt och moraliskt riktigt beslut för att försöka gottgöra allt som gjorts fel de senaste tre åren.

      Vad har polisen lärt sig?

      Foto: Mikael Lindblom/NWT

      Det var sommarlovets sista dag och året var 1998. Från den dagen skulle inget bli som förr i Arvika. Femårige Kevin hittas död vid Kyrkviken och den pastorala idyllen förvandlas till en plats som surrar av spekulationer och rädsla.
      Jag var nitton år den här sommaren och började inom kort som lärarvikarie i trakten för att tjäna några extra sekiner innan militärtjänstgöringen. Utbrända lärare var mitt levebröd och gästspelen som lärarvikarie gav mig en unik inblick i lärarrummens skvaller och till det gungfly av oro som en del elever uttryckte efter händelsen. Hur förklarar man för barn, att barn under vissa omständigheter kan döda andra barn? Räkna inte med att en 19-årig lärarvikarie finner de rätta orden.
      Så småningom lade sig den värsta uppståndelsen men inget blev som förr hemma i Arvika. Var det famösa bostadsområdet Dottevik verkligen i sådant socialt förfall att ungarna slår ihjäl varandra? Ett sår hade rivits upp och funderingarna gnagde hos många.
      Tjugo år senare vet vi att det inte var bröderna Robin och Christian som bragde Kevin om livet. De är med kraft avförda från utredningen tack vare teamet runt journalisten Dan Josefsson som genom ett nitiskt detektivarbete hittade ett borttappat alibi, aldrig visade förhör och avslöjade en gammal polisiär sanning som falsk. Det är inte ens säkert att det var ett mord, konstaterar åklagare Niclas Wargren.
      Efterspelet väcker en rad frågor om värmlandspolisens förmåga att lösa fall utifrån hederligt klassiskt polisarbete där enskilda inte offras för snabba, godtagbara resultat som sedan kan kvitteras in mot hyllningsartiklar och befordringar. För låt oss stanna kvar lite vid 1990-talet. Det finns ytterligare ett fall som i likhet med Kevinfallet nystades upp men inte genom polisär självrannsakan utan tack vare en journalistisk granskning som blottade en omfattande rättsröta.
      Många minns säkert fallet med Karlstadsbon Osmo Vallo som efter ett våldsamt polisingripande avled den 30 maj 1995. Hans död kantades av så många märkliga omständigheter att det inte kan liknas vid annat än ett högst välregisserat försök till mörkläggning mellan berörda parter. Undermålig obduktion, vittnen som inte förhördes och en åklagare som slarvade runt från dag ett. Först tre år senare kunde den sjunde och åttonde rättsmedicinaren presentera en dödsorsak som visade att Vallo kan ha dött av polisingripandet. De två poliserna som brottade ner Vallo dömdes till dagsböter för vållande av kroppsskada genom polishundens bett. Några andra repressalier utdelades inte i den vidare kretsen vilket tycks vara gängse praxis när svenska tjänstemän bryter mot de föreskrifter de har betalt att följa.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Osmo Vallo-Fallet och Kevinutredningen är två unika fall men står de ensamma som exceptionella exempel på Värmlandspolisens rättsövergrepp under 1990-talet? Finns det fler märkliga utredningar från denna tid som behöver gås igenom och – lika angeläget – kan vi lita på att generationsskiftet inom myndigheten medfört kompetenshöjning och öppenhet kring Polisens arbete? Det finns ingen anledning att vara överdrivet alarmistisk men inte heller att vara klädsamt överslätande om att tiden skulle ha vädrat ut polismyndigheten på dess självgodhet, inkompetens eller vad det nu kan vara som gör den här typen av massiva rättsskandaler möjliga. En klen tröst måhända, men en sylvass journalistik är nödvändig när frågetecknen hopar sig.

      Vem bestämmer i vårt gemensamma vardagsrum?

      Skutberget. Foto: Fredrik Karlsson/NWT.

      Vem äger staden och makten över dess framtid? De som bor där, kanske någon skulle svara. Och de folkvalda kommunpolitikerna, säger en annan. Sanningen är väl att det hela ligger lite emellan.
      Det råder i alla fall ingen tvekan om att det finns gott om åsikter kring hur det gemensamma stadsutrymmet som hus, gator och grönområden – platser där våra liv till stor del utspelas – ska utformas. Avvägningarna är ofta svåra. En del invånares önskan om att bevara skogsdungar och gamla hus ställs mot näringslivet och kommunpolitikers förhoppning om så kallad kommersiell utveckling som en förutsättning för stadens långsiktiga överlevnad.
      Den pågående debatten om Skutbergets framtid är just en sådan fråga. Ska Skutberget få fortsätta vara ett friluftsområde eller exploateras för en finsk Muminpark? Och när alla intressen vägs mot varandra, vem har slutligen företräde till vårt gemensamma vardagsrum?
      Den brutala exploateringen av våra städer under 1950- och 1960-talen påminner oss om vikten av att tänka till innan man sätter grävskopan i marken. Efterkrigstidens exploateringsvåg raserade en del av Sveriges historia och lämnade oss själlösa betonglådor längs anrika paradgator. I samhällenas utkant finns ofta illa underhållna miljonprogramsgetton.
      I Värmland tycks kommunpolitikerna dock leva kvar i 1900-talet. Byggherrar och riskkapitalister med dess svans av modernistiska modulhusarkitekter har mycket att säga till om när det gäller nya detaljplaner. Det förekommer även att kommuner köper in gamla fastigheter och låter dem förfalla så att husen lättare beviljas rivningstillstånd. Hörsamheten mot kommersiella aktörer tycks ofta större än mot svagt organiserade medborgare som vill värna grönområden och gamla stadskvarter. Som exempel kan nämnas det sanslöst fula men lönsamma shoppingklustret som utarmat Charlottenbergs gamla centralort. I pittoreska Arvika blir varje husrivning en kamp mellan invånare och kommunledning och i Karlstad står nu Skutbergets framtid i vågskålen. Det är nästintill obegripligt hur vackra Värmland fortfarande kan leva kvar i efterkrigstidens syn på stadsplanering. För några av kommunerna har det tyvärr gått mer än illa med stadsutvecklingen. Som när melankoliska Munkfors utsågs till en av Sveriges fulaste städer för ett par år sedan – man undrar om juryn ens hade besökt Årjäng?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Men vad är då framtidens stad? En del menar att framtidens stad är plats som låter besökaren veta dess historia, framväxt och långsamma vandring in i vår tid. I denna stad ryms gamla hus med nya och ger ett rumsligt sammanhang som skapar mötesplatser. Allt det som hör livet till – arbete, shopping och caféer – får gärna ligga inom gång- eller cykelavstånd. Butiker på markplan, lägenheter högre upp. De senaste årens värdeutveckling på sekelskiftslägenheter jämfört med moderna betong- och glashus ger en tydlig indikation om att pendeln svängt och att är hög tid för kommersiella fastighetsaktörer att börja rusta istället för att riva.
      I denna stad behöver en närliggande nöjespark som Muminvärlden inte vara fel. Men frågan är om den verkligen måste ligga i ett strandskyddat naturområde?

      Låt min bordsgranne röka sin cigarett ifred

      Foto: Lars Pehrson/SvD/Scanpix

      Regeringen meddelade nyligen att man vill ha rökförbud på fler platser utomhus. Rökförbudet ska bland annat omfatta perronger, hållplatser och uteserveringar. Utomhus, alltså.

      Man kan fråga sig varför? Det finns nämligen inga bevis för att man skadas av att någon står och drar ett bloss utomhus. Vetenskaplig evidens verkar å andra sidan vara sekundärt för socialminister Annika Strandhäll (S). ”Vi behöver avnormalisera rökningen” förklarade hon när lagförslaget presenterades och gav samtidigt känslan av att en liten fredagscigg till rödvinet är en abnormitet i klass med att injicera metaamfetamin via en droppställning på uteserveringen. För om rökning utomhus inte skadar andra, varför ska det då förbjudas? Varför ska nikotinfria vattenpipor också omfattas av förbudet? Samt e-cigaretter och örtprodukter?

      Rökning är redan på väg att bli en alltmer sällsynt förströelse som en följd av ett större hälsomedvetande samt insikten om att det ofta finns meningsfullare utgifter än lagliga, högbeskattade tobaksprodukter. Rökningen har därför varit på nedåtgående ända sedan 1970-talet och sedan 2000-talets början har dagligrökningen näst intill halverats. År 2016 noterade SCB att bara 11 procent av befolkningen är dagligrökare. Rökarna blir alltså färre och färre – men av eget val.

      Jag har aldrig lidit av att någon rökt vid en busshållplats eller på en perrong och när det gäller uteserveringar har jag snarare upplevt ett vänligt hänsynstagande då bordsgrannen ofta frågat om det är okej att man tänder en cigg. Det är så det sociala spelet ska fungera i en stadsmiljö. Man tar hänsyn, man frågar om lov och framför allt har man en förståelse för att det allmänna utrymmet inte är ens eget vardagsrum utan en plats där man får ge och ta. Det betyder till exempel att jag och många andra sväljer en Panodil och sammanbitet nynnar toleransens underbara lov när någon förälder drar in en skrikig unge på uteserveringen där man hoppats få en stunds kontemplation över en kopp kaffe.

      Regeringens förslag är marinerat i en grinig, gammaldags moralism. En moralism som hör hemma i det folkhemsfascistiska idéarvet där staten siktade mot ett perfekt mönstersamhälle med lagom fria men välanpassade medborgare som knaprade sex till åtta brödskivor om dagen, söp efter motbok och hade händerna på täcket. Men kan det inte få vara en del av livet, med dess underbara utbud av synder och förlustelser, att ibland få göra val som hälsoministern inte gett grönt ljus, så länge ingen annan tar skada? Inom liberalismen finns det en sympatisk tanke om att den personliga friheten ska vara stor, så länge den inte inkräktar på någon annans frihet. Gränsdragningen är inte alltid enkel men andemeningen tål att prövas mot alla politiska förslag som bottnar mer i moralism än vetenskaplighet.

      Alltsammans landar ner i slutsatsen att i varje någorlunda fritt samhälle kommer det finnas beteenden som vi inte delar eller ens uppskattar men som vi vackert får försöka ha fördragsamhet med. Tobak är inte olagligt men genom att ytterligare stigmatisera rökare som en tillvarons tysta lönnmördare bidrar regeringen till fler rökdispyter i krogköer och på allmänna platser samt till ett Sverige som blir lite tristare, lite mindre kontinentalt.

      IT-entusiaster har gjort oss mer sårbara

      Johan Chytraeus, ledarskribent

      Under sent 1990-tal tog Sveriges militära nedrustning fart. Förband lades ner, beredskapsförråd avvecklades och allt färre ungdomar kallades in till värnplikt. En ny säkerhetsordning inträdde i Europa; en era som skulle präglas av stabilitet och avspänning.
      Under samma hoppfulla decennium accelererade samtidigt digitaliseringen av det svenska samhället. Hemdatorer började bli allt vanligare i hushållen. Myndigheter och privata arbetsplatser började samtidigt ta fram allt fler digitala plattformar för att effektivisera handläggning och produktion. En ny, roligare och bättre tid tog vid.
      Men omläggningen har mött stora utmaningar. Den snabba digitaliseringen i kombination med en naiv övertro på säkerhetsutvecklingen i vår omvärld visade sig senare vara en farlig cocktail. It-inkompetenta förvaltningschefer och övermodiga programmerare har byggt in sårbarheter i de stora systemen – svagheter som i den mån de eliminerats följts av andra kryphål.

      Det handlar om databaser med känsliga personuppgifter som kan läcka till obehöriga. Om infrastruktur och industriella produktionssystem som kan attackeras och slås ut. Det kan också handla om att man på högsta nivå fullständigt ignorerar de säkerhetsregler som finns och som i Transsportstyrelsens fall ledde till att man skickade känsliga databaser utomlands. Kort och gott; vårt samhälle har aldrig varit så effektivt ordnat men heller aldrig så sårbart.

      Det finns gott om aktörer som är intresserade av vår beredskap. Med ett mer oförutsägbart säkerhetsläge i Europa har det blivit viktigare för utländska parter att kartlägga det svenska samhällets svagheter för att vinna sig ett operativt övertag. Vi har sett från de pågående konflikterna i Georgien och Ukraina att digital kringföring mot väsentliga samhällsfunktioner fått en allt större betydelse i jämförelse med hur en militär operation genomfördes för bara ett par decennier sedan. Logiken är enkel. Varför begränsa sig till att bomba vattentorn och finanskvarter när man kan slå ut vattenförsörjning, finansiell infrastruktur och mycket annat genom cybersoldater? Varför krångla med spioner när

      man kan stjäla informationen genom en kabel?

      Parallellt med utländska aktörers intresse för vår it-säkerhet flyter det dessutom runt kriminella nätverk som utnyttjar blottorna i systemen för att stjäla data eller utöva utpressning mot användarna. Det handlar till exempel om massiva attacker där datorer görs obrukbara tills de drabbade betalar en lösensumma.
      Man kan inte begära att en enskild it-tekniker på en myndighet ska trolla fram lösningar på egen hand. När det gäller it-säkerhet så är det en ledningsfråga, som går uppifrån och ner. Det yttersta ansvaret ligger hos regeringen och när det gäller lägre samhällsdivisioner hos fullmäktige och kommunledningsgrupper, på samma sätt som frågan ligger hos ledningen i ett företag. Dessvärre uppfattar många it-säkerhet som en strikt teknisk fråga, men det synsättet måste utökas med ett mjukare perspektiv och en förståelse för interna processer. Det handlar till syvende och sist om hur vi hanterar känslig information.

      Ingen rättsäkerhet för asylsökande

      I privata sammandrabbningar med myndighetsbeslut förväntar sig de flesta av oss en rättvis och transparent behandling.
      Det kan gälla ett bygglov som fick bakläxa eller en alldeles för hård bedömning av Försäkringskassan. Vi vet att det finns tydliga riktlinjer hos myndigheterna. Vi kan överklaga och även komma in med kompletterande uppgifter. Det svenska myndighetsmaskineriet är solitt och åtnjuter sedan länge ett tämligen stort förtroende hos allmänheten. Men de senaste två-tre åren har rättsstatens prydliga fasad börjat krackelera och sprickorna tycks bli djupare för varje månad. Det handlar om den svenska asylprocessen.

      Asylhanteringen är nu under ett sådant tryck att bristerna borde ge upphov till anmälningar hos både EU och FN. Till att börja med riskerar du som asylsökande att tilldelas en oengagerad faktureringsadvokat som tjänar sitt uppehälle på att ta så många asylfall som möjligt till så liten arbetsinsats som möjligt. Med staten som faktureringsmottagare är det lyckligtvis ingen som värderar kvalitén på arbetsinsatsen. Om du är från exempelvis Afghanistan riskerar du att få en persisktalande tolk som inte är särskilt bra på svenska eller ens dari, det språk som talas i Afghanistan. En rad exempel visar att asylskäl och livshistorier blivit felaktigt översatta.
      På andra sidan skrivbordet kan det samtidigt sitta en ung, oprövad handläggare som rekryterades i all hast när Migrationsverket behövde expandera sin personalstyrka. Det finns även vittnesmål om ensamkommande som utsatts för påtryckningar av handläggaren, hot av tolken och tilldelats gode män som jobbat emot sin klients sak. Oddsen för en objektiv och rättvis handläggning är inte särskilt stora för en del sökande men eländet gör inte uppehåll här, tvärtom.

      Det stora antalet asylsökande har medfört att Migrationsverket har svårt att hinna med att handlägga ansökningarna i rimlig tid. Det betyder att många av de som anlände som minderåriga nu har hunnit fylla 18 år. Då bedöms man som vuxen vilket minskar chanserna till ett uppehållstillstånd, ett tillstånd man kanske skulle ha fått om staten gjort sitt jobb i tid. Att Migrationsverket skulle ta ansvar för att man bidragit negativt till en flyktings förändrade asylskälsstatus har vare sig riksdag eller regering reflekterat över.
      Migrationsverket kan tvivla på din uppgivna ålder och tvinga dig att genomföra en åldersbedömning. Det är en ifrågasatt metod som fått förödande kritik från Barnläkarföreningen och även lett till att enskilda rättsmedicinalare sagt upp sig i protest. En asylsökande ungdom kan ibland skrivas upp i ålder med några dagar för att det ska passa med datumet för myndighetens avslagsbeslut. Hur kan man avgöra om någon är över eller under 18 år med sådan precision? Det är omöjligt men i en värld där politikerna står med ett blött finger i luften inför valet 2018 spelar fakta och evidens inte någon större roll.

      Den svenska asylprocessen av idag kan närmast liknas vid ett haveri. Ett fall framåt vore att dra ner på handläggningstakten så att varje ärende får en korrekt bedömning samtidigt som regeringen tillsätter en haverikommission för att gå till botten med de orosanmälningar som nu står som spön i backen.

      Många förlorare i politiska (s)pelet

      Ringt polisen något på sistone? Var i så fall glad om de kommer, särskilt om du tagit dig en bit utanför Karlstad.
      De polisiära resurserna är sedan länge så ansträngda att man inte längre kan vara säker på att få hjälp när man som mest behöver det. Ett av årets mest uppmärksammade fall är från i våras och gäller ett yxmord där en 36-årig man i Gräsmark högg sin styvdotter flera gånger i huvudet med en yxa. Gärningsmannen ringde själv larmcentralen och samhället ryckte ut. Eller ja, åtminstone ambulansen var på plats i Gräsmark i skälig tid – inte polisen. Där uppstod ett problem som snart skulle få allvarliga följder. Vårdpersonal går nämligen inte in på en skadeplats om gärningsmannen fortfarande finns kvar. Någon ledig polispatrull stod inte att uppbringa i hela länet.
      – Nej, men då får hon ju dö då, i så fall. Han är lugn och sansad säger hon som pratar med honom. Men jag menar, vi kan ju inte ha en polispatrull i varenda hörn för att ambulansen ska ha hjälp heller. Tyvärr, sa polisens operatör till ambulanspersonalen.

      Och mycket riktigt, kvinnan avled senare av sina skador. Den här händelsen sätter fokus på ett problem vida större än den enskilda incidenten i Gräsmark även om den märker ut sig bland alla inbrott, rattfyllor och dieselstölder som polisen inte heller lyckas hantera. Det står nu allt klarare att de polisiära resurserna inte räcker till för att garantera oss den trygghet vi som medborgare har rätt till. En del skulle säga att staten har svikit sin del av samhällskontraktet men de boende i glesbygdstrakterna kan däremot vara tryggt förvissade om att de inte kommer undan sin del av avtalet; en av världens högsta skatter faktureras med en punktlighet man knappast kan hedra PostNord för.

      Visar den gångna sommaren vartåt det barkar med polisens närvaro i länet? Under semesterperioden stängde Polismyndigheten ner elva lokala stationer och höll bara öppet i Karlstad, Arvika, Torsby och Kristinehamn. Den tillfälliga sommarstängningen var i en omfattning vi inte sett tidigare vilket naturligtvis fick ett antal socialdemokratiska kommunalråd att reagera. Lokalpressen kontaktades och kommunalrådet i Hagfors, Åsa Johansson (S), hörde även av sig till regionpolischefen Dan Persson. Ett möte avkrävdes också med Thomas Sahlström, chef för lokalpolisområde Torsby, angående det omskrivna yxmordet i Gräsmark. Nu gick telefonerna varma hos en rad rödmärkta kommunalråd i särskilt utsatta kommuner. Men vad kan lokala polischefer göra åt saken? Tror kommunalråden att polischef Thomas Sahlström sitter och tjuvhåller på en hemlig piketstyrka nere i stationskällaren?

      S-politikerna vet mycket väl att polismyndigheten inte klarar sitt trygghetsuppdrag fullt ut, särskilt på landsbygden, och att ansvaret för haveriet ligger hos justitieminister Morgan Johansson (S). Dåliga löner och en polisstyrka som i antal ligger under EU-snittet per capita måste hanteras av regeringen. Det förefaller dock osannolikt att dessa socialdemokratiska kommunalråd skulle våga yppa att det egna partiet är ytterst ansvarigt för polisens verksamhet, inte minst när de arga pressutspelen ger så bra publicitet i lokaltidningarna. Med ett riksdagsval runt hörnet förefaller det naturligtvis smartare att offentligt sparka på lokala polisrepresentanter. Priset för denna sorgliga, politiska charad betalas av oss värmlänningar. I värsta fall med livet.

      Utvisad i Afghanistan: Glöm mig inte

      Många av de som flytt krig och förföljelse jagas nu på nytt, men här i Värmland. En jakt som en redan överbelamrad polismyndighet utför även i resten av landet. Polisgripandena drabbar framför allt unga afghaner som fått ett utvisningsbeslut i handen efter att ha utsatts för kontroversiella åldersbedömningar och fördröjda handläggningstider hos Migrationsverket.

      En stor andel av de afghanska ungdomarna kom till Sverige som minderåriga men har hunnit fylla arton år och blir därmed bedömda som vuxna – vilket ökar risken för att bli utvisad. Migrationsverket menar dock i sitt senaste rättsutlåtande att delar av Afghanistan är tillräckligt säkert att återvända till. Demonstrationerna har inte låtit vänta på sig. Tusentals lärare, klasskamrater, gode män, advokater och frivilliga i det nationella nätverket Vi Står Inte Ut lobbar intensivt mot myndigheterna för att stoppa de chartrade plan som regelbundet lyfter med afghanska ungdomar mot en flygplats som för bara ett par veckor sedan attackerades med raketer av en talibangrupp.

      Så hur säkert är egentligen Afghanistan? Och vad väntar de ungdomar som skickats dit? Jag bestämde mig för att ta reda på det och reste i förra veckan till Kabul för att vara med när ett svenskt utvisningsplan landade. Med planet kom en ung man som vi kan kalla Samir. Migrationsverket utvisade honom men lät hans mor och storebror stanna i Sverige. Samir berättar på svenska att han är afghan men har växt upp i Iran och därmed saknar ett nätverk att luta sig mot i sitt nya hemland. Han har fått fjorton betalda dagar på det mediokra hotellet Spintzar och sedan kastas han ut på gatan. Vad väntar där? Det finns inget fungerande skyddsnät i Afghanistan – vänner eller familj betyder allt för att kunna överleva och inget av detta har Samir. När vi kör längs med Kabuls dammiga gator ser vi kvinnor i burka som med utsträckt hand ber förbipasserande om allmosor, smutsiga barn som putsar skor och heroinister som röker på helt öppet i gathörnen.

      De asylsökande har förstås försökt fly fattigdomen men det är framför allt säkerhetsläget, som i sig borde vara fullt asylgrundande, som oroar Samir och många andra. Regeringen har tappat kontrollen över 10 procent av landet och ytterligare 33 procent är utsatt för väpnad konflikt mellan armén, talibangrupper samt ISIS. Varje år förlorar regeringen territorium till de väpnade talibangrupperna och för varje år ökar antalet civila dödsoffer. Det betyder att den afghanska regeringen inte kan garantera säkerheten någonstans i landet, inte ens i huvudstaden Kabul som regelbundet utsätts för våldsamma terrorattentat.

      Inget av detta har dock bitit på den svenska regeringen. Nu talar det mesta för att det här kapitlet i vår historia kommer att sälla sig till raden av historiska misstag och övergrepp som svenska regeringar har på sitt samvete. Har vi redan glömt Baltutlämningen? Förtrycket av samerna? Tvångssteriliseringarna triggade av så kallade rashygieniska skäl eller kravet 1938 på Nazi-Tyskland att stämpla ett “J” i alla judars pass så att vi lättare kunde avvisa de flyende? Innan jag reser hem plingar det till ett meddelande från Samir. ”Säg bara till Sverige: jag är ensam här och jag har ingen. Jag är väldigt svag och behöver hjälp. Det är farligt för mig. Glöm mig inte, tack och lycka till.”

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se