Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Sunt bondförnuft tack!

      Ibland känns politiska debatten som att stirra på en av västvärldens mest kända tavlor; Edvard Munchs ”Skriet”. Det som inte går att uttryckas rappt på 140 tecken i Twitterformat ses inte som intressant nog för debatten.
      Nyanser och problematiserade gör sig liksom inte riktigt längre. Komplicerade frågor reduceras till att ha ett bestämt ja- eller nej-svar. Angrepp i falsett blir oftare vägledande för diskussionen än en motfråga av karaktären ”Hur resonerar du?” för att försöka förstå. Och ja, jag är fullt medveten om att jag som många, privat och politiskt, från min tid som ledarskribent i 20-årsåldern tills i dag som 40+ riksdagsledamot, gjort/gör mig skyldig till dessa förenklingar då och då.
      Men nog känns det ändå som att de enkla vägarnas retorik blivit det politiska samtalets autobahn de senaste åren. Och tänk kanske hur annorlunda vårt samhälle varit om reflektionerna, nyanserna och mötena präglats mer av samtal än av skyttegrav. Och kanske en insikt om – från bägge håll i en viktig diskussion – att många politiska fält sällan lämpar sig för slagordspolitik. Speciellt gäller detta fält som mänskliga rättigheter och majoritetens relation till minoriteten. Kanske är det något mer av sunt bondförnuft som behövs och en insikt om att de flesta av oss nog kan komma överens efter diskussion.
      Efter det vidriga terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm förra fredagen, där en man från Uzbekistan var mördaren, startade genast en diskussion om att samtliga asylsökande som fått avslag ska sättas i förvar eller få fotboja tills de lämnar landet. Debatten rusar snabbt när de flesta anser att givetvis ska personer som fått avslag lämna landet, men att sätta någon i förvar (ett slags fängelse) måste ju främst riktas mot personer som har brottsmisstanke riktade mot sig, bedöms som farliga för samhället eller sig själva och definitivt mot de som Säpo spanat på (vilket var fallet med terroristen på Drottninggatan). Men detta är inte samma sak som att låsa in eller sätta fotboja på barnfamiljer.
      Tidigare under våren har TV4 och SVT avslöjat oacceptabel könsapartheid på vissa muslimska friskolor, där pojkar och flickor, åtskilts på lektioner och skolbussar. Detta har genast lett till en debatt, där debattörer vill att samtliga svenska skolor med traditionella eller konfessionella skolor ska stänga bums, även om det aldrig funnits misstanke eller anmälningar om brist på jämställdhet på dessa skolor. En del går ännu längre och vill på köpet förbjuda samtliga protestantiska inslag kopplat till religion och tradition även i kommunala skolor. Debatten skenar vilt när majoriteten av oss nog nöjer sig med att vilja stänga de skolor som tillämpar könspartheid, men kan leva med att de kristna eller judiska skolor som inte fått anmärkningar granskas hårt, men får leva kvar och inte heller hetsar vi upp oss över att vi det sjungs klassiska psalmer på skolavslutningar som äger rum i kyrkor. För oss som vuxit upp utanför städernas centra – utan skolor med tjusig aula – kan jag meddela att bykyrkan var den enda byggnaden stor nog att hysa en låg- eller mellanstadieskola.
      I veckan kom dessutom domen i Arbetsdomstolen mot en svensk barnmorska som vägrat utföra aborter. Det var en klok dom som gav vägledning på andra fält. Vägrar du att utföra aborter går det samtidigt inte att arbeta på en kvinnoklinik. Vägrar du att visa ditt ansikte funkar det inte att arbeta som lärare på en skola. Vägrar du att ta i hand med en person av motsatt kön blir det svårt att arbeta med kundmöten i ett företag. Då är det dags att byta jobb och inget diskrimineringsskadestånd ska du ha om arbetsgivaren ber dig att sluta på grund av ovan. Svårare än så är det inte. Men detta är samtidigt inte samma sak som att neka abortmotståndare att arbeta inom andra fält inom vården eller att kategoriskt förbjuda kvinnor att täcka sitt hår på en arbetsplats.
      Tillvaron är sällan svartvit utan det finns ofta tusen nyanser däremellan. Kanske är det sunt bondförnuft vi behöver allra mest av i denna tid.

      Hurra för EU

      Brexit. Swexit. Nexit. Uppmuntrade av den brittiska folkomröstningen som resulterade i att Storbritannien nu ska lämna EU känner Europas populister och nationalister vind i seglen. För EU-frågan, unionens värderingar och själva grund står i centrum i debatten. I veckan gick Nederländerna till val (i skrivande stund vet vi ännu inte valresultatet). Detta är ett av årets tre kallade ödesval i den europeiska unionen. För senare i vår följer det franska presidentvalet och till hösten i Tyskland.
      Genomgående tema för dessa val är striden mellan europeisk gemenskap och nationalistisk splittring. Trots att samtliga dessa länder är gravt beroende av export. Trots att dessa länders medborgare gynnats stort av den fria rörligheten för att kunna arbeta, leva och studera i andra EU-länder. Trots att dessa nationer drabbats hårt av 1900-talets världskrig och upplevt nazismen på nära håll. Trots allt detta går en tom och destruktiv nationalism tyvärr fram i opinionen.
      Ingen Europaentusiast kan förneka att EU har enorma utmaningar framför sig. Och EU måste visa medborgarna att unionen kan föra en politik som levererar. En inre marknad som skapar jobb. En global marknad med frihandel som ger tillväxt. En klimatpolitik som gör att våra barn också kan andas frisk luft och bada i våra sjöar. Ett rättssamarbete som har muskler att stoppa den gränsöverskridande brottsligheten. Ett samarbete mot terror, sexslaveri, narkotikahandeln och stöldligor.
      En gemensam flyktingpolitik, där alla EU-länder tar solidariskt ansvar att hjälpa människor på flykt. Men mitt bland utmaningarna är det viktigt att komma ihåg att EU aldrig blir mer än vad medlemsstaterna gör den till. Och faktiskt påminna sig också om de fördelar med EU som alltför få politiker talar om.
      Den europeiska unionen grundades på ruinerna från världen av i går. Efter årtionden – århundraden – av krig och elände kunde arvsfiender enas om att fred skulle råda på den europeiska kontinenten. EU är en seger för demokrati, frihet och öppenhet. Det är en fråga om var vi känner oss hemma.
      För mig är svaret självklart. Europa. Sverige är en del av den europeiska familjen. Demokrati, frihet och öppenhet har lagt grunden för det svenska välståndet. Frihandel och nyfikenhet har lett till bättre hushållning med resurser och snabbare teknikspridning. Ensam är aldrig stark.
      Så i en tid där den europeiska unionen genomgår sitt livs största kris sker samtidigt ett firande i det tysta. Den 25 mars 2017 fyller nämligen Romfördraget 60 år. Det utgör grunden till EU-samarbetet och undertecknades i Rom den 25 mars 1957 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Tyskland och Italien.
      Fördraget trädde i kraft 1 januari 1958 och utvecklade det tidigare kol- och stålfördraget som skulle underlätta för handel mellan medlemsländerna. Här ligger också grunden för EU:s inre marknad, jordbrukspolitik och tullunion. Genom fördraget bildades EEG, Europeiska ekonomiska gemenskapen.
      Hurra för det europeiska samarbete fler europeiska politiker borde tala lite mer passionerat om. Alternativen är förskräckliga.

      Sätt demokratin främst i utrikespolitiken

      Det har varit ett dystert år för friheten globalt. Enligt den amerikanska organisationen Freedom House, så backade demokratin för elfte året i rad. Populism, extremism och nationalism breder ut sig. Vi har sett hur den baxat Storbritannien ut ur EU. Hur den fått den turkiska rättsstaten och demokratin att sjangsera. Hur den tagit sig ända in i Vita huset.
      Skurkstaterna har fortsatt att inskränka de mänskliga rättigheterna. De ofria länderna blir mer ofria. I Zimbabwe fortsatte regimen att missbruka makten och tortera oliktänkande. I Venezuela svalt barnen efter regimens socialistiska försöksverksamhet. Islamistiska terrordåd har mördat tusentals människor i Bagdad, i Nice och Peshawar. I Filippinerna sköts tusentals oskyldiga människor på öppen gata. HBTQ-personer mördas för sin kärleks skull.
      Tyvärr kan listan göras mycket, mycket längre.Världssamfundet har svikit människorna i dessa länder. Globala instrument som FN:s råd för mänskliga rättigheter har blivit ett fiasko, Rysslands Putin blockerar säkerhetsrådet, och efter flera avhopp finns det en risk att den internationella brottmålsdomstolen försvagas.
      Men under 2016 började även etablerade demokratier dra tillbaka sina medborgares friheter. EU-medlemmen Ungern är ett av de länder som backade allra mest. Polen, Tjeckien och Sydafrika blev också mindre fria.
      Den amerikanska presidenten Woodrow Wilson sade för precis 100 år sedan att:
      ”strävan efter fred bara kan vidmakthållas med demokratiers samstämmighet. Och freden måste vila på den politiska frihetens beprövade axlar.”
      Han hade helt rätt. Det är vår plikt att reparera minsta spricka i detta hederns förbund. Sverige måste i sin utrikespolitik ha demokrati som viktigaste mål. Varje svensk minister, varje politikområde, varje utrikesmyndighet, ska utgå från det som gynnar demokratins utveckling i världen. För när andra länder drar sig tillbaka från de överenskommelser vi slutit tillsammans, så har Sverige en särskilt viktig uppgift.
      Det finns de som säger att sittande presidenter, i alltifrån Sydostasien till Östeuropa till USA, inte är så farliga. Att nationalismen inte håller vad den lovar – att populisterna hetsar upp massorna, men vid makten är som politiker är mest.  Jag håller inte med. Vi får aldrig vänja oss. Minns vår historia. För kom ihåg att de populistiska nationalisterna redan åsamkat världen stor skada. Genom sina könsord och sitt hånande, sina lögner och sina alternativa fakta, har de sänkt anständighetens tröskel. Gränsen för vad en modern ledare kan säga har flyttats. Det kommer ta tid att reparera.
      Det är demokratin, dumbom. Så skrev den dåvarande folkpartistiske partiledaren Per Ahlmark en gång i tiden. Och det är så sant även 2017. Och i alla fall vi som tillhör partier med stolta rötter som är sprungna ur striden för demokrati, fajten för frihandel, kampen för mänskliga rättigheter och slaget om frihet – också för kvinnor – för oss är det viktigare än någonsin att värna, vurma och vårda dessa rötter.

      Flit och slit måste vara merit

      ”Att skriva en bok var ett äventyr. Till att börja med var det en leksak och ett nöje, sedan blev det en älskarinna, så en härskare och till sist en tyrann.”
      Jag har reflekterat över Winston Churchills ord när jag skrivit min bok Duktiga Flickors Revansch (Forum Bonnier) det senaste året. Som en mer än heltidsarbetande riksdagsledamot och småbarnsmamma, ständigt på resande fot, har jag fått stjäla tid för att hinna skriva den här boken.
      Helger, nätter och timmar på semestrar som skrapats ihop. Ofta har den duktiga flickan inom mig stirrat passivt på en tom dataskärm utan att få fram en enda rad på tangentbordet för att sedan sitta en natt och mata fram sida efter sida. Jag har sett riksdagshuset inifrån alla tider på dygnet.
      När jag tänker tillbaka på var jag befinner mig i dag och hur jag kommit hit kan jag sammanfatta det med värderingar hemifrån, förväntningar i skolan och ansträngning från mig själv.
      Jag tror på det jag kallar för ”förväntansliberalism”. Inte bara krav uppifrån, utan en tro på att människan växer genom förväntningar och meritokrati. I ett samhälle där tilliten brustit är det viktigt att varje generation återerövrar drivkraften att sträva mot att nästa generation ska få det bättre. Att din bakgrund inte ska avgöra din framtid och att möjligheternas måttstock är samma för alla.
      Inte minst i skolan är vikten av uthållighetscentral. Flit är fint. Utan ansträngning, ingen framgång. Allt detta står duktiga flickor för.
      Tänk om samma attityd gällde i den svenska skolan, i synen på bildning. OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher har visat hur ”nånannanismen” breder ut sig i skolan – det vill säga att någon annan än eleven själv ska ta ansvar för elevens problem. När svenska elever tillfrågas om sina skolprestationer svarar många att vilket betyg man får i första hand beror på talang, kvaliteten på läroböckerna eller läraren. Det vill säga saker som eleverna själva inte kan styra över.
      När kinesiska studenter får samma fråga svarar nio av tio att om de anstränger sig kommer de med lärarens hjälp att lyckas. Till skillnad från i Östasien ser många svenska elever inte att de själva äger sin framgång. De lägger ansvaret någon annanstans och säger ”jag hade otur” i stället för att lägga manken till.
      Här kommer uthålligheten in i en västerländsk kultur där omedelbar tillfredsställelse verkat bli norm. Det finns en klassisk barnstudie, Marshmallowexperimentet, som genomfördes av psykologen Walter Mischel vid Stanford 1972. De fyraåriga barnen som deltog i studien erbjöds en marshmallow. Barnen fick veta att om de kunde vänta med att äta upp godsaken så skulle de få två i stället för bara en. Experimentet gick ut på att testa barnens självkontroll, och det visade sig finnas ett samband mellan barnens tålamod och framgång i skolan.
      Som Bertil Ohlin uttryckte det ”Det måste löna sig att arbeta”. Flit och slit måste vara en merit. Den största risken är inte att sikta för högt och misslyckas, utan att sikta under sin förmåga.

      Skolan värd att slåss för

      ”Ni måste sluta prata så mycket om skolan”. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra de senaste åren att dåtidens Folkparti och nutidens Liberalerna har lagt alldeles för mycket fokus på skolan.
      Men det finns en anledning till att vi just fokuserar på skolan och den anledningen är inte heller ny utan har hundratals år på nacken. Den heter kunskap, bildning och klassresor.
      Liberalen Fridtjuv Berg (1851-1916) var pappa till mycket av den progressiva skolpolitik som fick sitt genombrott vid förra sekelskiftet. Under nittonhundratalet bedrev sedan liberaler framgångsrika kampanjer för att uppmuntra bildning och högre studier. Fridtjuv Berg skrev en bok som skulle komma att bli en klassiker inom liberal skolpolitik, Folkskolan så som bottenskola, utgiven 1883. Mycket av det som formulerades där utgör än idag grundvalar för den liberala visionen att skapa en jämställd och bildningsorienterad skola. Berg skrev i sitt klassiska manifest:
      ”Lika själfklart som man nu efter 1789 finner det, att samhället icke får hålla en rättvisa för förnämt folk och en annan för simpelt folk, lika själfklart skall man inom kort finna, att detsamma ej får bjuda en sorts bildning åt fint folks barn och en annan åt simpelt folks”
      För oss liberaler börjar allt med skolan. Det är här våra barn rustas för framtiden och det är i skolan som klassresor tar fart. Pisa-resultaten ska inte tolkas som att vi nu kan luta oss tillbaka. Tvärtom. Det visar att skolresultat går att förändra med rätt reformer.
      Men då måste politiker våga att fortsätta reformera för framtiden. Alliansregeringen genomförde den största reformagendan för svensk skola sedan folkskolans införande på 1800-talet. Vårt syfte var att vända de sjunkande resultaten genom att fokusera på kunskapsreformer och på lärarna. Jag ser framförallt tre stycken reformer som är centrala för att skapa en svensk skola i toppskick.
      För det första. Kommunaliseringen av skolan, som genomfördes för 25 år sedan, innebar att kommunerna tog över arbetsgivaransvaret för lärarna och ansvaret för undervisningen. Det var ett felaktigt beslut. Den har bidragit till minskad likvärdighet, lägre status för lärarna och försämrade kunskapsresultat. Så återförstatliga skolan! Detta måste ske parallellt med att lärarnas status höjs.
      För det andra. Betyg behöver ges tidigare för att fånga upp de elever som har det svårt. Liberalerna vill också ha en tioårig skola, det är få länder i världen där vi börjar skolan så sent som i Sverige.
      För det tredje. I Sverige har vi problem med skolk och många lärare och elever störs på lektionerna. Att återfå disciplin och arbetsro kommer vara en av de centrala frågorna för att höja kunskapsresultaten och öka likvärdigheten. Vi behöver införa ett beteendebetyg i skolan för att få ordning och reda.
      Vi liberaler är stolta men inte nöjda över den svenska skolan av i dag. Liberaler kommer att fortsätta prata om skolan vad än våra belackare säger. Från dåtidens Fridtjuv Berg till nutidens Jan Björklund går det en bildningstradition och vetskap om att klassresan börjar i klassrummet. Skolan är värd att slåss för.

      Gråt inte – kämpa

      Onsdagen den 9 november satt jag på ett hotellrum i USA:s huvudstad Washington DC. Strax skulle jag stänga resväskan och påbörja resan hem till Sverige igen. Fonden var som en sorglig film du tittar på en regnig dag. Dimman hängde tung utanför fönstret och inombords var besvikelsen var total. Tårarna strömmade nerför mina kinder och kroppen fylldes av en slags tomhet.
      Donald Trump hade kvällen innan vunnit det amerikanska presidentvalet. Jag var inte ensam om att känna oro över vad en president som retoriskt spritt hat, sexism, islamofobi, antisemitism, rasism, fördomar och en global säkerhetspolitisk osäkerhet under valkampanjen nu skulle kunna blanda för typ av farlig politisk cocktail vid makten.
      Trots att nu bara några veckor passerat sedan denna sorgliga valnatt ser vi redan nu ytterst allvarliga tecken på konsekvenserna med Trump. Steve Bannon har aviserats som Donald Trumps kommande chefsstrateg i Vita huset. Denne Bannon har lett Breitbart News som är ett samlande forum för den så kallade ”Alt-Right”-rörelsen som förenar högerextremister, allehanda nationalister, antisemiter och främlingsfientliga grupper. Muren mot Mexiko ska byggas även om den blir till stängsel på sina håll, frihandelsavtal rivas upp och kvinnors rätt till fri abort attackeras och urholkas. En liberal mardröm kort sagt.
      Liberala partier behövs därför mer än någonsin. Liberala värderingar behöver försvaras mer än någonsin. Liberala segrar måste värnas mer än någonsin tidigare.
      Givetvis var jag också besviken på att kvinnan jag beundrat sedan jag var 17 år, 1992, Hillary Clinton, inte sprängde det tjockaste av alla glastak. Hon som var den mest erfarna, kunniga och kompetenta kandidaten som någonsin ställt upp i ett amerikanskt presidentval. Hon som sysslat med politisk förändring i nästan 40 år. Hon som varit utrikesminister, senator, advokat och med gedigen erfarenhet både från civilsamhället och näringslivet. Hon som har varit en förebild för mig som utrikespolitiker.
      Hon som har varit en ledare för mig som yrkeskvinna. Hon som alltid kämpat, fallit, rest sig, stridit och fortsatt även när politiken har varit tuff. Jag kommer alltid att vara tacksam för hennes insatser för världens kvinnor, för mänskliga rättigheter, för frihet, för demokrati, för öppenhet och för liberala ideal. Jag tänker på henne nu och den sorg, den besvikelse och den tomhet hon måste känna. Att vara så nära, men ändå inte nå målet.
      Åtta år tidigare, året 2012, var jag även då på plats i Washington DC på valnatten. Stämningen var febrigt elektrisk och det var smått magiskt att se USA välja Barack Obama till president. Jag tror att världen kommer att se tillbaka på åren med honom i Vita huset med enorm ömhet och stor respekt. Det görs inte ledare av hans karaktär så ofta numera. Men vi måste stötta de i politiken som har värderingarna, kalibern och styrkan att kunna vandra i hans spår.
      Tänk på poeten Karin Bojes ord:
      ”Så bort, all min feghet!
      Jag hör min framtid till.
      Jag tar mig rätt att växa nu
      som rotens krafter vill”
      Alla som med rätta känner sig politiskt deprimerade i en tid, där populisten, sexisten och rasisten Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet, där britterna valde att rösta för ett EU-utträde och där främlingsfientliga partier växer sig starkare globalt. Alla ni tänk på kvinnorörelsens starka uppmaning. Gråt inte – kämpa!

      (S)larva inte med feministisk utrikespolitik

      I helgen reste statsminister Stefan Löfven till Saudiarabien med en näringslivsdelegation. Han landade i ett kungadöme som är en diktatur utan politiska partier utan parlament och utan grundläggande mänskliga fri- och rättigheter format av en extrem form av sunniislam, wahhabism, där kvinnors och flickors rättigheter kränks på det grymmaste sätt både i lag och vardag.
      Ett land som ständigt toppar listor över brott mot mänskliga fri – och rättigheter. Ett land utan det fria ordet, utan rätten att välja religion eller rätten att helt välja bort religion. Ett land som i detta nu också är involverat i ett proxykrig i Jemen där tusentals civila redan dött genom bombningar av saudiskt stridsflyg. Med facit i hand blev det en slags PR-kupp för den saudiska diktaturen som ville visa att Sverige helt backat från tidigare skarpa fördömanden av landets despotiska styre.
      Mot denna bakgrund var det politiskt befriande när utrikesminister Margot Wallström (s) var föredömligt tydlig i sina beskrivningar av diktaturen i Saudiarabien 2015 när hon beskrev domen mot den saudiske människorättsaktivisten, feministen och bloggaren Raif Badawi som ”närmast medeltida”, då denne liberala bloggare skulle straffas med 1000 piskrapp i kombination med tio års fängelse. Badawi är en av landets skarpaste försvarare av kvinnors frihet. Wallström kallade också landet för diktatur och kritiserade kvinnors brist på rättigheter. Bra av Värmlandspolitikern Wallström!
      För samtidigt som Löfven anlände till Saudiarabien kunde liberalen Raif Badawi, fortsatt fängslad, stått inför en ny omgång piskrapp och tortyr. Samtidigt som Löfven träffade det saudiska kungahuset pågick just nu en feministisk kampanj i landet, där 14 000 kvinnor har skrivit på en namninsamling som kräver att regeringen skrotar den lag som kräver att kvinnor måste ha sin makes eller en manlig släktings godkännande för att tillåtas att resa, gifta sig eller skaffa ett pass. Samtidigt som Löfven mötte representanter från både svenskt och saudiskt näringsliv kommer kvinnor förvägras att köra bil, stoppas i att utnyttja sina mänskliga rättigheter och kvinnor påbjuds att på offentlig plats bära både svart fotsid kappa (så kallad abaya) och täcka sitt hår.
      En feministisk utrikespolitik förpliktigar. Vi liberaler tycker att den ska rikta sitt allra starkaste strålkastarljus mot världens starkaste patriarkat. Dit hör definitivt Saudiarabien. Och nästa gång statsminister Stefan Löfven reser till religiöst fundamentalistiska patriarkatdiktaturer som Saudiarabien borde det vara lika självklart att ta med en människorättsorganisation som en näringslivsdelegation. (S)larva inte med den feministiska utrikespolitiken, där den behövs som allra mest. Och devalvera inte kulturrelativistiskt våra svenska jämställdhetsutmaningar genom att jämföra dem med det avgrundsdjupa förtryck och de tunga bojor som saudiska kvinnor dagligen lever under.
      Och slarva inte med begreppet diktatur. Vi minns alla året 1996 hur statsminister Göran Persson berömde diktatur-Kinas ”politiska stabilitet”. Och från året 2016 kommer vi att komma ihåg hur statsminister Stefan Löfven vägrade kalla Saudiarabien för en diktatur. I detta sammanhang ville han ”inte sätta etiketter”, när han i andra stunder inte alls haft några problem att kalla just diktaturer för diktaturer. Nästa liknande resa för statsminister Löfven kommer att gå till en annan av världens hårdaste diktaturer nämligen Iran. Kommer han att vara lika tassande också då inför den religiöst fundamentalistiska diktaturen?

      LSS är en frihetsfråga

      Innan den personliga assistansen fanns spelade jag en biroll i mitt liv. Nu kan jag äntligen spela huvudrollen. Med assistans kan jag äta, gå på toa eller bara peta bort ett hårstrå som hamnat i ögat. Jag kan också arbeta som jurist och vara en del av samhällsutvecklingen. Det kallar jag demokrati. Regeringens nedskärningar drabbar min och många andras frihet och tummar på vår rätt att vara hela människor och medborgare.
      Så förklarar Maria Mattsson, min liberala partivän, mycket gripande och personligt varför LSS (lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade) är så viktig för hennes vardagsfrihet, trygghet, valfrihet och möjlighet att kunna leva, bestämma och förverkliga sina livsdrömmar.
      Hon är orolig i dag för reformens framtid och hon är inte ensam om detta. Den rödgröna regeringen har under en längre tid på olika sätt attackerat LSS-reformen. Rättspraxis har blivit allt snålare, reformen ifrågasätts och besparingar har aviserats.
      Det var Bengt Westerberg, socialliberal partiledare tillika socialminister i den borgerliga regeringen 1991-1994, som blev pappa till LSS-reformen för 22 år sedan. Den blev historisk också och internationellt uppmärksammad för dess frihetliga påverkan på människor liv. Reformen är i dag lappad och lagad, samtidigt som samhället och situationen för personer med funktionsnedsättningar förändrats på många sätt.
      Från att många med funktionsnedsättningar då levde i det glömda Sverige till att i dag deras självklara mänskliga rättigheter just ses om mänskliga rättigheter och ingenting annat. Förr förväntades många individer med funktionsnedsättningar att hålla sig hemma, inte yrkesarbeta och tvingades förlita sig på familjens, vänners och släktingars välvilja för att just kunna studera, jobba och ha en fritid alls har samhället i dag tack och lov fått en mycket mer modern syn. LSS blev symbolisk då en tidigare ofta politiskt glömd och massmedialt bortprioriterad grupp hamnade i centrum och vars önskningar, behov och vilja sattes i centrum.
      LSS och möjligheten till personlig assistans var därför ett stort framsteg i arbetet för full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättningar. LSS är ingen tycka-synd-om-lag eller en möjlighet för stat och kommuner att vara snälla. Det är en lag som i grunden handlar om mänskliga rättigheter. Personlig assistans innebär självbestämmande istället för omhändertagande. Det är sant att personlig assistans är en stor post i statens budget. Men den ger samtidigt mycket tillbaka.
      Det viktigaste är förstås sådant som inte går att mäta i pengar, som att fler får möjlighet till ett värdigt liv. Möjligheten att kunna leva på allvar och inte bara överleva för stunden. Men den innebär också att personer med assistans kan arbeta och betala skatt, och att deras anhöriga kan delta fullt ut på arbetsmarknaden. Därutöver är yrket som personlig assistent ett vanligt första jobb, och en bra väg in på arbetsmarknaden. Det handlar lågt räknat om 80 000 jobb. Jobb som riskerar att försvinna om LSS-lagen urholkas och monteras ned.
      Bekämpa gärna fusk i välfärdssystemen, men bekämpa aldrig människor med funktionsnedsättning. Vi liberaler tar strid för LSS-reformen. Regeringen ska inte göra neddragningar på de mest utsatta.

      Primalskrikens triumf

      Vissa stunder i politiken känner vi en ödesmättad väntan. En ekande tomhet av känslan att nu har jag gjort allt jag kunnat. Bara väntan på slutet av början eller väntan på början av slutet. Den känslan fyllde mig när jag vandrade hem från riksdagen framemot natten torsdagen den 23 juni samma dag som britterna röstade om EU-medlemskapet.
      Resten är historia och spaltmeter har analyserats om valresultatet. Hur äldre britter, boende på landsbygden och med kortare utbildning oftare röstade för att lämna EU medan yngre, välutbildade stadsbor framförallt i Londonregionen, Skottland och Nordirland röstade för att stanna kvar. Hur främlingsfientlighetens tentakler, vulgärpopulismens förenklingar och en unken nationalism präglade mycket av Brexitsidans kampanjer.
      Hur lätt hela EU uppfattades som ett elitprojekt när det konservativa partiet Tories totalt glömt Winston Churchills dröm om ”Ett Europas Förenta Stater” eller knappt alls de senaste tio åren talat om varför EU behövs förrän drygt två månader inför folkomröstningen. Då var det för sent för Bremainsidan att knappa in. Men också hur den som hade tolkningsmonopol i olika grupper på hur människor kände som starkast var vinnaren.
      Den feministiska filosofen Mary Wollstonecraft lär ha sagt på 1700-talet: ”När vi känner som starkast – tänker vi som djupast.” Och att känna starkt och samtidigt tänka djupt har genom historien ofta varit en framgångsrik kombination för frihetlig förändring. Frihetsrörelser som kampen mot slaveriet, striden för feminism och rörelser som bekämpar rasism och intolerans har lyckosamt förenat just förnuft och känsla. Men de har samtidigt med tiden fått historien på sin sida genom att bruka välunderbyggda argument, fakta som stämmer och tydlig statistik. Enbart känslostormar bär inga frihetsrevolutioner. Fakta allena sammanflätar dock inte heller frihetsberättelsen.
      Men i detta tidevarv år 2016, där vulgärpopulism, tarvlig nationalism och enfaldighet firat nya triumfer och Brexit folkomröstningen i Storbritannien kan få sina efterföljare i en Donald Trump som amerikansk president, en Marine Le Pen som fransk president, en islamistisk terrorism som breder ut sig eller en Vladimir Putin som militärt aggressivt invaderar fler områden är det lätt att gå in i en långvarig liberal politisk depression.
      De liberala faktabaserade – men värderingsstyrda – argumenten drunknar ofta i uppskruvad falsettdebattkultur men kapitulerar förhoppningsvis inte inför denna dystra utveckling, där svåra politiska samtal bedrivs genom primalskrik och inte resonerande samtal.
      Den holländsk-brittiske författaren Joris Luyendijk skrev i somras: ”Kärnan i post-sannings-politiken: frihet att uttrycka sina åsikter har blivit friheten att välja sina egna fakta.”
      Detta om något präglade den brittiska Brexitdebatten och präglar den amerikanska presidentvalskampanjen, där Donald Trumps sandlådemobbning triumferar. Kunskap är ute. Planlöst tyckande är inne. Fakta är passé. ”Hitte-på-data” är okej. Statistik är ålderdomligt. ”Spontana-på –stan-enkäter-utan genomtänkt-underlag” är modernt.
      Brexits kampanjare för att lämna EU fullkomligen briljerade i dessa kategorier. En stor del av retoriken från lämnasidan baserades just på en misstro mot eliten och beslutsfattare. Det påstods att Storbritannien sänder 350 miljoner pund till EU varje vecka. Fel. En av lämnasidans starkaste profiler Michael Gove, betonade i debatter att det brittiska folket hade tröttnat på experter “people in this country have had enough of experts”.
      Forskare med specialkunskaper gjorde sig således inte besvär. Och inte heller stanna-kvar-sidans värderingsmässiga argument bet tillräckligt heller som att EU vore fattigt utan Storbritannien och att Storbritannien vore fattigt utan EU. Även vi EU-vänner vill reformera, förändra och förnya. Ensam är inte stark. Allianser bygger vi med likasinnade. En ganska förnuftig känsla.