Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Karlstad, möjlig Eurovision-anhalt?

      Med hela 365 poäng tog förhandsfavoriten Måns Zelmerlöv och Sverige hem segern i årets upplaga av Eurovision Song Contest. Totalt kan vi svenskar nu stoltsera med sex vinster i tävlingen, vilket gör oss till den näst mest framgångsrika deltagarnationen efter Irland. Med en vinst följer att nästa års tävling arrangeras i vinnarlandet. Städer som Stockholm, Göteborg och Malmö står alla redo att axla denna ärofyllda uppgift. Men vore det inte spännande om även Karlstad gav sig in i den matchen?
      Att arrangera ett evenemang av den storleksordningen som Eurovision Song Contest är ställer höga krav på arrangören, värdstaden och logistiken runt om kring. Tusentals människor från Europas alla hörn reser över land och hav för att följa sina favoriter genom deltävlingar och förhoppningsvis även i den avslutande finalen. Något som betyder att infrastruktur, logi och logistik måste fungera på ett ypperligt sätt. Allt för att det hela ska flyta på så smidigt som möjligt. Senaste gången Sverige stod värd för tävlingen var 2013 då ägde det rum i Malmö. Detta var såklart inte gratis att genomföra. Den totala investeringskostnaden uppgick till dryga 25 miljoner kronor. Det är mycket pengar och för en ort som Karlstad skulle denna summa vara ännu mer påtaglig, jämfört med en större stad som Malmö. Men, det lönade sig dock att göra dessa investeringar.
      Varje år lockar Eurovision, förutom de tillresta entusiasterna, cirka 180 miljoner tv-tittare (EBU:s egna siffror) från hela världen. De flesta kommer från de deltagande länderna, men även länder som inte deltar sänder programmet. Australien deltog i år, men gör det inte i normala fall, och där ses evenemanget årligen av en miljonpublik (2,93 miljoner år 2013). Nytt för i år var även att tävlingen för första gången sändes i Kina. Ett land med potential att locka hundratals miljoner tittare. För varje investerad krona under Eurovision Song Contest i Malmö 2013, betalades det tillbaka över sju kronor. Den totala vinsten som Malmö stad gjorde på att arrangera detta evenemang uppgick till hela 181 miljoner kronor, tack vare en ökad turismomsättning. Ser man till det totala medievärdet, räknat i annonsvärde, som Eurovision i Malmö genererade uppgår värdet till 1,1 miljarder kronor.
      Räknat på de intäkter som denna tävlingen faktiskt leder till är investeringarna vare sig stora, eller helt karaktärslösa. Att Karlstad skulle arrangera ett evenemang som detta kanske inte är det rimligaste, men lek med tanken en stund. Visst, nu rymmer ju inte Löfbergs Arena lika många publikplatser som Malmö Arena och kan således inte få lika många tillresta besökare, men nettovinsten borde ändå rimligen kunna göras. Givetvis skulle detta kräva en del investeringar ifrån både kommunen och regionen för att det hela skulle bli lyckat, men inget är väl omöjligt? Inte nog med att det skulle kunna innebära en ekonomisk vinst för Karlstad som kommun att få genomföra detta både välkända och storslagna arrangemang, det vore även en storslagen kulmen på ett år fyllt av toppevenemang i kommunen. Den kommande sommaren kommer erbjuda flertalet möjligheter till konserter och musik, fler möjligheter än på många år.
      Den 5 juni äger den traditionella gratiskonserten på Sandgrund rum, månaden efter bjuder på festivalen Putte i Parken, även den med gratis entré och i augusti kommer den nystartade festivalen The Island Festival att inta Stora torget. Utöver dessa så besöker under sommaren flertalet andra artister staden och erbjuder möjligheten att uppleva musikscenen på nära håll. Vilken storslagen final detta skulle kunna bli med Eurovision Song Contest här om ett år. Att det nu skulle skickas in en ansökan från Karlstad om att arrangera detta evenemang är inte särskilt troligt. Det rimliga är att det kommer äga rum i någon av Sveriges tre största städer. Men visst vore det spännande om SVT kunde tänka sig lägga en sådan stor sändning i en mindre stad och om Karlstad då vore ett alternativ.
      Ett mindre evenemang, men med hög kvalité skulle kunna genomföras, men för det krävs som nämnt en förfrågan. Chansen är liten, nästintill obefintligt, men en dag i framtiden kanske det sker. För tänk vad häftigt det hade varit att se vyer av Karlstad svepa förbi i inslagen mellan tävlingsbidragen och veta att detta ses av 100-tals miljoner tittare. Eller att se Karlstads gator fyllas med schalgerfantaster från hela Europa. Tänk vilka möjligheter detta skulle innebära för Karlstad som stad. En dag för detta kanske kommer, men det blir med största sannolikhet inte till nästa års Eurovisionsschalgerfestival. Kanske, om vi har tur och möjligheter, kan vi nästa gång Sverige har vunnit tävlingen från en arena i Karlstad höra orden, ”Welcome Europe!” i bästa sändningstid. Eller ännu bättre, på plats.

      Sanningen från OECD

      ”Resultat var en besvikelse, även för mig”. Med dessa ord inledde Anders Schleicher presentationen av OECD:s rapport om det svenska skolväsendet. Rapporten, som beställdes av den tidigare utbildningsministern Jan Björklund (FP), efter 2013 års PISA-undersökning, visar på punkt efter punkt att den förra regeringen var på rätt spår när det kommer till skolan.
      Sveriges utbildningsminister Gustaf Fridolin (MP), som i valrörelsen lovade rädda den svenska skolan på 100 dagar, kommenterade OECD-rapporten, som släpptes cirka 230 dagar efter valet, med att det syns hur ojämlikheterna ökar i den svenskan skolan. Nu när även Fridolin är medveten om detta, vågar man då hoppas på fler förslag än de som ministern levererat hittills?
      Än så länge har inte mycket nytt än tillsättandet av en skolkommission presenterats. Visserligen lade regeringen ett förslag om en satsning på lågstadiet under våren. Men denna fanns redan med i Alliansen budget och beslutades av Riksdagen i höstas. Regeringen har även aviserat att de tänker minska på ambitionerna när det gäller karriärtjänster i skolan. Något OECD säger är raka motsatsen till vad som behövs.
      En viktig del som OECD-rapporten ”Improving Schools in Sweden” lyfter fram som särskilt problematiskt för Sverige är styrningen av skolan. Stora delar av denna ligger i dag hos landets kommuner. Dit det flyttades från staten under 90-talet. Av allt att döma var detta ett stort misslyckande. Elevernas förutsättningar för en bra skolgång hänger till stor del ihop med hur kommunernas ekonomiska styrka ser ut. Lärarnas möjligheter till fortbildning, som är en oerhört viktig del i läraryrket, lyfts också som en av de saker som påverkats negativt. Även detta påpekar rapporten.
      För att se sambandet behöver vi inte sträcka oss längre än inom länets gränser. SKL, Sveriges kommuner och landsting, presenterar regelbundet en ranking över hur Sveriges kommuner ligger till när det kommer till skolan. De tre bästa kommunerna i Värmland är Hammarö, Eda och Filipstad, och dessa återfinns i SKL:s öppna jämförelser av grundskolan för 2015 på plats 10, 42 respektive 64. Nästan längst ned på listan, på plats 283 av 290, finns Munkfors kommun. Det är en dryg timmes bilfärd mellan Hammarö och Munkfors, men i skolrankingen kan avståndet snarare uppfattas som ljusår.
      Nu är inte syftet med detta att visa på vad mycket bättre Hammarö ställer sig mot Munkfors, utan att påvisa den ojämlikhet som finns mellan kommuner. Även bland kommuner som ligger grannar med varandra kan skillnaderna vara stora. Hammarö har en högre medelinkomst per invånare än vad Munkfors har. 247 000 kr kontra 184 000 kr per invånare (Statistiska Centralbyrån, 2013). Således blir skatteintäkterna högre i Hammarö kommun och beloppet som kan satsas på skolan lika så. Trots korta geografiska avstånd kan alltså skillnad i förutsättningar för en bra skolgång och en god start i livet skilja sig stort mellan olika kommuner.
      Den kommunaliseringen som skedde på 90-talet har visat sig inte fungera och nu senast i veckan bekräftade OECD detta. Folkpartiets Jan Björklund var snabbt ute och påpekade att skolans huvudmannaskap behöver återförstatligas, just av de anledningar som nämnts.
      Sverige behöver en skola där elever tillåts, och uppmuntras, att växa samt utveckla sina fulla potentialer. Den behöver ge lärare möjlighet till fortbildning och karriär i sitt yrkesliv. Och det behövs ett system som garanterar att detta kan uppfyllas oavsett i vilken kommun man bor.
      I slutändan handlar det inte om Sveriges plats på en rankinglista, inte heller kommuners placeringar. Det handlar om individers möjligheter att växa, både elevers och lärares, och bara det är anledning nog att skänka OECD:s rapport en extra tanke.

      Du glömde berätta ett par saker Löfven!

      Sverige ska vara ett land med ett välfungerande socialt skyddsnät. Hjälp ska finnas där för den individ som behöver det, när hen behöver det som mest. Ett samhälle där medmänniskor ställer upp och hjälper varandra är det få som är motståndare till. De flesta är överens om att vi via skattemedel ska finansiera välfärdens kärna. Något som det däremot är fler frågetecken kring är vem som vet bäst. Liberalers utgångspunkt är att individen själv vet vad som är det bästa valet. Socialdemokraternas är att staten vet bättre.
      När Sveriges statsminister, socialdemokraten Stefan Löfven besökte Karlstad i helgen som var förstärktes denna skillnad. Vid ett kort framträdande i Mitt i City under lördagen hann han med att både hålla tal och möta väljare. Budskapet var, Sverige ska bli mindre egoistiskt. Att vårt land skulle blivit mer egoistiskt under den förra regeringen är inget annat än socialistisk propaganda.
      En av de större reformerna som den tidigare Alliansregeringen införde var jobbskatteavdraget. Ett avdrag på arbete som ger mer pengar i plånboken för individen. En viktig aspekt i detta avdrag är att med ju mer pengar som blir kvar på kontot, ju större blir den ekonomiska friheten. Desto mer man har att disponera över, desto fler är valmöjligheterna till placering.
      En möjlighet till placering av pengarna är till välgörande ändamål. I ett försök att uppmuntra detta infördes ett avdrag på gåvor till välgörenhetsorganisationer. I praktiken innebär detta att den som väljer att skänka minst 200 kronor i månaden till en välgörenhetsorganisation, kan dra av hälften på nästkommande års deklaration. Detta vill nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet slopa.
      Ungdomar, tillsammans med invandrare, är de som har det allra svårast att ta sig in på arbetsmarknaden. För att stärka dessa individers konkurrenskraft på halverades bland annat arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år. Då dessa oftast saknar den erfarenhet som arbetsgivare på många håll önskar, behövdes en åtgärd för att jämna ut oddsen. Inte heller detta uppskattades av den socialdemokratiskt ledda regeringen och man vill nu åter försvåra möjligheterna till ett arbete.
      Istället gick S till val på att vilja införa traineejobb för ungdomar, trots kritik från de egna LO-bundna fackföreningarna. I förslaget till ungdomskontrakt, som lanserades i veckan, vill man erbjuda möjligheten till kombinerade studier och arbete inom ett visst antal sektorer. Det man gör är alltså att ta bort det generella avdraget på arbetsgivaravgiften, för att istället erbjuda vägar till arbete där staten anser att det bäst behövs. Staten visar vägen och individens möjligheter till att själv styra sitt liv minskas lite till, det är kontentan.
      Det fria vårdvalet inom hälso- och sjukvården är inte heller något som uppskattats. I landstinget har S vid flertalet tillfällen reserverat sig mot ökad valfrihet för patienterna.
      Socialdemokratin har aldrig gillat att individer själva ska få välja. Det hela grundar sig i att de anser att staten vet bättre än individen och att individen inte själv är kapabel att fatta beslut. Att vilja slopa avdragsrätten för välgörenhet, underlättande för unga på arbetsmarknaden och ett fritt vårdval är tecken på detta. Att S även varit emot varje förslag på ett utökat jobbskatteavdrag och därmed ekonomisk frihet, förstärker det hela än mer.
      Det är lätt att fastna för de fina orden Stefan Löfven levererade under sitt tal. Budskapet är vackert, innebörden något annat. Löfven förespråkar inte en politik som är mindre egoistisk, utan en poltik som är mindre fri. Mindre pengar i plånboken, tuffare för de längst från arbetsmarknaden och mindre frihet i vardagen. Det är saker som den socialdemokratiska politiken förespråkar. Jag tror du glömde berätta det, Stefan Löfven.

      En tänkvärd rapport

      I veckan släppte Brottsförebyggande centrum i Värmland en rapport om den högerextrema aktiviteten i länet under föregående år. De högerextrema grupperingarnas aktiviteter har under året som gått minskat. Trots minskade aktiviteter, ökade ändå antalet röster för dessa partier i valet och det är något att reagera över.
      72 röstberättigade värmlänningar valde att ge sina röster till Svenskarnas Parti, SvP, i höstens val. 72 individer är inte ett högt antal sett till totala antalet röstberättigade, men ökningen från valet 2010 motsvarar hela 131 procent i Värmland. Nationellt var ökningen 515 procent. I Karlstad var den hela 160 procent och för Hammarö 30 procent.
      Svenskarnas parti, Svenska Motståndsrörelsen och Nordisk ungdom är de tre extremistgrupper som lyft i rapporten. Tre olika grupperingar, men med snarlika målsättningar. Ett Sverige där genetiska förutsättningar bestämmer människovärde och socialt status. Ett Sverige utan mångfald. Utan demokrati och yttrandefrihet och utan frihet.
      SvP, som tidigare gick under namnet Nationalsocialistisk front, ställde upp i valet till Karlstads kommunfullmäktige, lyckligtvis utan någon större framgång. Detta parti var det som stod för högst antal aktiviteter i Karlstad och Hammarö i fjol. En aktivitet som dock minskat gentemot tidigare år. Taktiken har ändrats. Partiets medlemmar har gått från rakade skallar, bombarjackor och kängor till ett mer välvårdat yttre. Den våldsbejakande extremismen försöker döljas så gott det går. Budskapet är dock detsamma.
      Det är både intressant och skrämmande på en och samma gång, att ett parti som syns mindre ändå får fler röster än tidigare. Om den klassiska propagandaspridningen med affischering och torgmöten minskat. Har då andra kanaler för propagandan ökat eller har fler av dess väljare aktivt sökt information om partiet och sedan fastnat för budskapet? Om det senare av detta stämmer, borde det vara en ordentlig väckarklocka för alla som värnar vårt öppna och demokratiska samhälle.
      Våldsbejakande extremism är ett av de största hoten mot demokratin och freden. Det är irrelevant om den kommer från det politiska höger eller vänster, religion eller något annat håll. Extremismen är lika samhällsfarlig oavsett ursprung.
      När de högerextrema aktiviteterna minskar, men sympatierna ökar, är det dags att på allvar höja på ögonbrynen, kavla upp ärmarna och börja arbeta. Problemet kan tyckas banalt sett till det låga antalet, men om ökningen fortsätter i samma takt kan det på sikt bli högst problematiskt.
      De flesta kommuner har idag ett förebyggande arbete mot olika typer av extremism. Men att stå upp för tolerans och demokrati är inte en fråga för endast stat och kommun. Det är en fråga för alla som tror på alla människors lika värde, demokrati, yttrandefrihet och frihet. Ingen kan gör allt, men alla kan göra något. Om situationen uppstår, ta debatten! Det kan vara den som gör skillnad i vart framtida sympatier hamnar.

      Karlstads universitet – stå upp för yttrandefriheten!

      När ledningen för Karlstads universitet i förra veckan valde att ställa in Lars Vilks inplanerade föreläsning begick man ett stort misstag. Man hänvisade till att Vilks säkerhet inte kunde garanteras, något som kan tyckas vara skäligt med tanke på terroristattentatet i Köpenhamn. Misstaget i att ställa in är inte att man gör eventuella åhörare besvikna, misstaget är att man sviker yttrandefriheten.
      Ända sedan filosofen Platon la grunden för universiteten i det antika Grekland, har den akademiska världen präglats av diskussion och samtal. Åsiktsutbyten har varit betydelsefulla för det moderna samhällets uppbyggnad. Åsikter har genom åren yttrat sig i form av tal, skrift eller bilder och har i slutändan varit med och byggt upp vår demokrati.
      Det finns de som inte tycker om det fria samhälle vi har. De vill se ett samhälle där text, tal och bild censureras, där ingen får ifrågasätta det som upplevs vara fel och där somliga inte alls ska få kritiseras. Det är de med dessa åsikter som utgör ett hot mot demokratin. Det var en sådan åsikt som föranledde attack på Lars Vilks inte bara i Köpenhamn, utan även vid hans tidigare besök på Karlstads universitet.
      När Vilks senast besökte Karlstad för att föreläsa på universitetet blev han utsatt för äggkastning. En incident som föranledde att femton personer avvisades från lokalen, men föreläsningen kring yttrandefrihet kunde återupptas. En rimlig gissning är nu att ledningen haft detta minne med sig, lagt till händelsen i Köpenhamn och gjort detta till en legitim anledning att ställa in.
      Omar El-Hussein, en 22-årig man som sympatiserade med IS, stod som ensam gärningsman i de vidriga attackerna i Köpenhamn i februari. Han må ha varit ensam, men han är inte ensam med att sympatisera med IS, eller Daesh som de även kallas men inte själva uppskattar. Daesh är en av de mest brutala och vedervärdiga organisationer som funnits på denna jord. Deras mål är att genom terror, folkmord och våld bilda ett Kalifat. De skyr inga medel för att nå sitt mål.
      Det kommer alltid finnas de som motsätter sig vår rätt att uttrycka oss fritt, precis som Daesh och dess sympatisörer. De är dock inte de enda. Både höger- och vänsterextrema organisationer är beredda att ta till våld för att nå sina mål. I deras mål ingår inte yttrandefrihet och demokrati. Den akademiska världen, med universiteten i spetsen, har sedan dess grund lades varit en plats som fört samhället framåt. En plats för människor att mötas, utbyta åsikter, diskutera, forska och analysera. Trots att stämningen nu kan tyckas hård och skrämmande får den inte låta sin ståndpunkt kring öppenheten ändras.
      Lars Vilks är kontroversiell, det går inte att förneka, men precis som alla andra har han rätt att utrycka sin åsikt. När universitetet ställer in hans framträdande gör man vare sig honom eller åhörarna en tjänst, utan endast de röster som vill inskränka vår yttrandefrihet tjänar på det.

      En fegare utrikespolitik

      Den tidigare alliansregeringen fick i veckan ett stort erkännande av den tyska tankesmedjan European Council of Foreign Relations, ECFR, för sin förda utrikespolitik. Tillsammans med Storbritannien placerar sig Sverige på en andra plats när det kommer till vilka av EU:s medlemsländer som har störst inflytande över den drivna utrikespolitiken. Sverige har, genom före detta utrikesminister Carl Bildt, gjort sig ett ansenligt namn på den internationella arenan. Om denna bild kommer bibehållas med Socialdemokraterna i spetsen, och Margot Wallström som ansvarig för utrikespolitiken, återstår att se, men det kunde ha börjat bättre.
      Det var inte många månader sedan det svenska försvaret genomförde en stor insats i Stockholms skärgård. En misstänkt ubåt hade iakttagits och de marina styrkorna sökte febrilt i flera dagar, utan något resultat.
      Den enda nationen i vår närhet som har kapaciteten att med ubåt smyga sig in i Stockholms skärgård är Ryssland. Men ingenting är bevisat. Det är såklart möjligt att det kunnat vara en ubåt tillhörande ett EU eller NATO-land. Sannolikheten att de skulle gå hela vägen in i skärgården, utan att först meddela svenska myndigheter, bör ändå ses som mycket liten. Den ryska regimen har däremot övat flygbombningar mot Sverige samt kränkt svenskt luftrum upprepade gånger.
      Svenskar är rädda för Ryssland och Putin agerar irrationellt. Det var Hammaröbon och utrikesministern Margot Wallströms kommentar kring de ökade ryska aktiviteterna i Östersjöområdet. Att som utrikesminister, i ett läge där kränkningar sker på nästan kontinuerlig basis, uttala sig på detta viset är inte bara klantigt, det kan vara rent utav farligt. Wallströms ordval stärker inte Sveriges positioner, det bekänner Kremls ageranden mot Sverige som lyckat.
      Krisen i Ukraina har hittills krävt mer än 5 000 liv. De pro-ryska rebellernas uppror i landets östra delar avancerar och ökar för var dag som går. Den styrande juntan i Moskva hävdar bestämt att de inte har givit någon order om att bistå rebellerna, ändå har de en konstant tillgång till krigsmateriel som på intet vis kunnat erhållas från annat håll. Skulle krig utbryta, skulle det ukrainska försvaret stå chanslös mot den ryska björnen.
      NATO tar situationen på allvar och har beslutat att stärka upp sin snabbinsatsstyrka med det tredubbla. Den största utökningen sedan det kalla kriget. Obama överväger att sända militär hjälp, i form av vapen, till Ukraina. I skrivande stund är fredssamtal inplanerade i Minsk. Om dessa inte går vägen, är risken för krig överhängande. Det som i det läget bäst hjälper Ukraina och dess invånare är hjälp med försvar, inte ytterligare sanktioner som Wallström istället förespråkar.
      Sanktioner har testats förut, de rörde inte Putin i ryggen. Det är dags att ge Ukraina och dess folk den hjälp och stöttning de behöver. När Wallström säger att svenskarna är rädda för Putin sänker hon den positiva synen på Sverige som nu finns inom utrikespolitiken. Tillkännagivandet visar på en feghet och okunskap kring ryskt agerande och man kan fråga sig som om det inte är Wallström själv som är mest rädd för ryssen.
      Under de senaste åren har Sverige klättrat upp på rankingen hos ECFR rörande influensen i utrikespolitiken. Om vi nu kommer stå kvar eller klättra till en första plats återstår att se. Men om den inslagna socialdemokratiska linjen fortsätter, skulle det inte vara särskilt förvånande om vi föll nedåt på listan.

      Vad är det humana i en filt?

      För de som följt händelserna i Karlstads kommunfullmäktige dem senaste månaderna kan ni ha märkt att aktiviteten hos Sverigedemokraterna ökat dramatiskt efter höstens val. Det är som natt och dag när det kommer till debattviljan hos den nya, kontra den gamla, gruppen av Sverigedemokratiska ledamöter.
      I förra veckans kommunfullmäktige utspelade sig en lång debatt angående Karlstad kommuns utökning i mottagandet av ensamkommande flyktingbarn.
      Förslaget handlade inte om ett utökande av Sveriges flyktingmottagande, utan om hur Karlstad som kommun skulle kunna öka sin andel platser för de ensamkommande barn som redan tagit sig hit. En resa som med största sannolikhet inte varit vare sig enkel eller utan traumatiska upplevelser.
      Flertalet ledamöter gick upp och pläderade och yrkade för förslaget att kommunen ska ta emot 38 stycken ensamkommande barn, mot dagens 13. Tobias Utter från Sverigedemokraterna yrkade dock, föga förvånande, på avslag. Något som går helt i linje med SD:s politik.
      Som argument valde Utter att hänvisa till ekonomiska konsekvenser för kommunen, brist på bostäder och ökade påfrestningar på den gemensamma välfärden. Det ekonomisk argumentet blir särskilt intressant då Sverigedemokraterna inte la något förslag på vare sig budget eller någon strategisk plan i fullmäktigesammanträdet i december, då just revidering av budget var den största punkten. Förvånande var det dock inte, då det även under tidigare år inte kommit några som helst förslag till budget från partiet.
      En av de moderata ledamöterna, Alexander Torin, ställde en intressant motfråga i sin replik till Utter. Frågan löd om inställningen skulle vara densamma om det var örebroare som ville flytta till Karlstad? En fråga som inte fick något svar.
      Vidare fortsatte ledamoten från SD att proklamera den nationella SD-linjen med ”mindre flyktingmottagande här, ge bättre flyktinghjälp där” och att det vore en humanare flyktingpolitik att skicka ned filtar till området nu när vinterns kyla tagit ett ordentligt grepp.
      Det är få som missat de vedervärdiga handlingar som IS (Islamiska staten) begår i Syrien och andra delar av Mellanöstern. Barn som används som mänskliga sköldar, människor som korsfästs, offentliga avrättningar och nu senast i veckan tvingades två homosexuella män att hoppa nedför ett tak, endast för att de blev kära i fel person.
      Idag befinner sig cirka fyra miljoner människor, enligt Amnesty International, på flykt från Syrien. Av dessa har den stora majoriteten, 3,8 miljoner, tagits emot av länder i Syriens närområde. Endast två procent av dem som, totalt sett, flytt från Syrien har tagits emot av andra länder.
      Trots det att UNHCR, FN:s flyktingorgan, redan sedan långt tidigare dömt ut Sverigedemokraternas linje, med mer hjälp på plats och ett minskat mottagande, skulle göra någon skillnad för situationen verkar inte viljan att lyssna på detta finnas hos Sverigedemokraterna.
      Enligt Sverigedemokraterna i Karlstad är det humana i detta läge, trots FN:s avfärdande, att skicka ned filtar mot kylan. Som tur var delades inte denna syn av övriga fullmäktige. Enligt övriga i fullmäktige var det humanare att erbjuda fler barn och unga en trygghet, en utbildning och en möjlighet till en nystart i livet.
      38 platser är långt ifrån tillräckligt för att hjälpa de unga individer som har behoven, men det är en början och att Karlstad nu tagit steget att öka sina platser är något kommunen kan känna stolthet över.

      Ett ”supervalår” att minnas

      2014 har varit ett händelserikt år i det politiska Sverige. Med val till Europaparlamentet, Riskdagen, landsting och kommun har ”supervalåret” fått göra skäl för sitt namn. Om det blir någon julefrid inom det politiska landskapet återstår att se till veckan, om statsminister Löfven då kommer utlysa nyval eller ej. Om detta sker, vilket det nu kommer rapporter om att både Socialdemokraterna och Alliansen i påstådda förhandlingar försöker att undvika, så ska det ske på måndag den 29 december. I så fall kommer den historiskt långa valrörelsen att fortsätta även under nästa år.
      Valåret drog igång redan i april, när partierna försökte övertyga väljarna om att just deras kandidater var de som bäst representerade Sverige i Bryssel och Strasbourg. Föga förvånande förlorade Piratpartiet sina platser. Istället fick ett enfrågeparti se sina mandat gå till ett annat. Sverigedemokraterna knep två mandat i EU-valet. Tillsammans med Gudrun Schymans Feministiskt initiativ klev de in Europaparlamentet som det valets nykomlingar. Även Miljöpartiet gick framåt och ökade med ett mandat.
      Någon egentlig paus blev det däremellan inte. Valrörelsen gick från högintensiv till lågintensiv i dryga två månader, men den försvann aldrig. Olika opinionsmätningar strömmade in under hela sommaren och politiken gavs ett större utrymme i media än vanligtvis. Gapet mellan blocken minskade och ökade igen, för att sedan minska ännu en gång.
      Det var många som trodde att vinden skulle sitta i för FI när höstens allmänna val kom, men så blev inte fallet. Förutom att ta mandat i ett par av Sveriges större kommuner lyckades de inte med sitt mål att ta sig in i Riksdagen. Inte heller i Karlstad eller Hammarö tog de någon plats i fullmäktige.
      Några som vinden dock satt i för var Sverigedemokraterna. SD var egentligen det enda partiet som lyckades behålla sina valframgångar i alla valen. Detta på bekostnad av de flesta övriga partierna. Riksdagsvalets stora förlorare var Moderaterna, som tappade nästan sju procentenheter mot valet 2010.
      Fredrik Reinfeldt valde att, efter Moderaternas nederlag, avgå redan på valnatten och Stefan Löfven utropade sig själv som valets vinnare. Men inte heller Socialdemokraterna, som bara gjorde en ökning med 0,35 procentenheter, kan klassas som vinnare.
      SD gick från 5,70 procent 2010, till 12,74 procent 2014. En ökning som de flesta opinionsundersökningar pekade på skulle ske, men som allt för många ändå verkade blunda för. Med detta sagt menas inte att debatten med SD undveks, den fördes på många olika plan. I TV-debatter, i skolor och på arbetsplatser och på gator och torg arbetade partimedlemmar för att deras budskap och argument mot Sverigedemokraternas politik skulle gå hem hos väljarna. Sett till valresultatet, så misslyckades detta.
      I både Karlstads kommun och landstinget blev efter förhandlingarna de styrande konstellationerna samma som innan valet. Majoriteten i Karlstad består än idag av M, MP, FP, C och KD och i landstinget är det de samma plus Sjukvårdspartiet. Den största förhandlingsskrällen måste dock tilldelas Hammarö kommun där Socialdemokraterna tillsammans med Centerpartiet och Vänsterpartiet numera utgör majoriteten.
      Om det nu blir ett extraval, som Stefan Löfven sagt, så verkar ”supervalåret” få en fortsättning. Kanske är det den bästa lösningen, eller så blir mandatfördelningen marginell och statusen blir den samma. Oavsett så kommer politiken prägla även början av 2015.

      Vems är ansvaret?

      Ända sedan valresultatet fastställdes har Socialdemokraterna skanderat att allianspartierna måste ta sitt ansvar. Gång på gång har de tidigare regeringspartierna beskyllts för Sveriges parlamentariska läge. Det är upp till alliansen att göra den S-ledda regeringen stark, det är upp till alliansen att inte ge Sverigedemokraterna inflytande och det är upp till alliansen att den rödgröna kartellen får stöd för sina förslag. Det är hur retoriken som kommit från S högborg dundrat de senaste månaderna.
      Före valet i september anklagades alliansregeringen för den ena efter den andra hemskheten av både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I nästa stund sträckte Löfven ut handen till både Folkpartiet och Centerpartiet och ganska omgående kom budskapet, ta ert ansvar. Och när Sverigedemokraterna i tisdags meddelade att de kommer rösta på alliansens budget var hälsningen densamma.
      Alliansen sökte fortsatt förtroende från väljarna för att under ytterligare fyra år ta ansvar för Sverige, men fick det inte. Det ansvaret gav det svenska folket till Stefan Löfven och Socialdemokraterna, som till sist bildade en minoritetsregering med MP.
      Med det konstanta budskapet om att andra partier ska ta sitt ansvar kan man fråga sig om S egentligen var redo att åter ta ansvaret. Det är nästan så att man kan fundera på om de överhuvudtaget ville ha det när de klev in i valrörelsen.
      Precis som riksdagen, så har även landstinget i Värmland ett minoritetsstyre. Där är det dock de fyra allianspartierna tillsammans med Miljöpartiet och Sjukvårdspartiet, under namnet Värmlandssamverkan, som styr. Även i Landstinget har Sverigedemokraterna, med sina sju mandat, en vågmästarroll. Den stora skillnaden i de två folkvalda samlingarna verkar dock vara viljan eller oviljan att ta ansvaret för situationen.
      Den 16 december ska landstingsfullmäktige revidera sin budget. Med socialdemokratisk retorik, skulle Värmlandssamverkan kunna begära att de socialdemokratiska landstingsråden Ulric Andersson och Monica Gundahl ska ta ansvar för det parlamentariska läget. För Landstingets bästa så vore ju detta önskvärt, att de låter ärendet gå igenom utan invändningar.
      Men nu ser ju inte politiken ut på det viset. Debatter ska och måste få finnas, förslag kommer mötas med motförslag och ja röster kommer stå mot nej röster. Detta är viktiga inslag i vår demokrati.
      Precis som att det inte är upp till alliansen att ta ansvar för den rödgröna budgetmotionen i riksdagen, så är det inte heller S uppgift att ta ansvar för Värmlandssamverkans förslag i landstinget. I landstinget har inte heller någon sådan önskan uttryckts från de styrande partierna, vilket är bra.
      Det är lätt att begära att andra ska ta sitt ansvar, men att vilja göra det själv det verkar däremot svårare. Hittills är det dock vad Socialdemokraterna visat under deras tid i regeringsposition.

      Budgeten och hotet om nyval

      Att Sverige har en svag minoritetsregering är ingen hemlighet och budgetomröstningen i december kommer, som sig bör, bli en ordentlig utmaning för Stefan Löfven. Sverigedemokraterna hotar med att fälla de rödgröna genom att lägga sina röster på Alliansens förslag. Om så sker, att de rödgröna inte får igenom sin budget, är med stor sannolikhet ett nyval att vänta under nästa år.
      Det är tre olika budgetförslag som nu presenterats, av lika många block. Sverigedemokraterna gick till val på att minska invandringen och istället satsa mer på att hjälpa flyktingar i deras närområden. Trots detta väljer de ändå att, utöver migrationen, även minska på posten för internationellt stöd. Närmare 20 procent mindre, än både Alliansen och de rödgröna, vill SD lägga på det internationella biståndet. Detta rimmar inte bra med deras valbudskap, men kan inte heller ses som särskilt förvånande.
      Socialdemokraternas sedelpress kommer att få gå varm, då de lägger lite mer än Alliansen på i stort sett alla punkter i budgeten. Mest vill de dock lägga på de bidragsgenererande posterna. Detta ska de finansiera genom höjda skatter och avgifter riktade mot bland annat unga, arbete och transportsektorn. Något som, tack och lov, Alliansen inte ställer sig bakom.
      Det är Alliansen som har det mest återhållsamma förslaget av de tre blocken. Prioriteten är, precis som tidigare, arbete och utbildning, men med utrymme för att spara inför framtida lågkonjunkturer. Något den S-ledda regeringen tydligen inte anser vara lika sunt.
      Sett till det parlamentariska läget kan man således säga att det är tre svaga förslag som står mot varandra. Vare sig Alliansen eller regeringen kommer att stödja SD och Alliansen kommer inte stödja regeringen och deras straffskatter. Sverigedemokraterna kommer inte att rösta till regeringens fördel, men hotar med att stödja Alliansen endast för att fälla de rödgröna. Läget är utmanande för regeringen, men inte omöjligt.
      Under tiden för regeringsbildningen försökte sossarna lägga ansvaret för läget på Alliansen. Ta ert ansvar och stöd regeringen sa de då. Det är dock statsministern som är ansvarig för Sverige och dess styrning. Stefan Löfven kommer i och med den kommande omröstningen verkligen att sättas på prov i detta. Ska regeringen verkligen kunna vara säkra på att få igenom sina förslag måste de vara villiga att förhandla och kompromissa. Ett synsätt som är relativt nytt för Socialdemokraterna.
      Får de inte igenom sitt förslag lutar det åt nyval och det skulle innebära ett stort misslyckande för Löfven och socialdemokratin. Det går inte att förutspå om ett nyval kommer att stärka regeringspartierna, Alliansen eller Sverigedemokraterna. Men risken för ytterligare framgångar för SD kan tyckas vara anledning nog för regeringen att göra sitt yttersta för att undvika ett nyval.

      Nato-frågan är alltid aktuell

      I skrivande stund har den svenska försvarsmakten ägnat tre dygn åt en militär spaningsinsats i Stockholms skärgård. Officiellt heter det att ett spaningsuppdrag genomförs, enligt media är det jakt på en rysk ubåt eller miniubåt. Oavsett vad det är så vet vi en sak. Det är nya tider som råder och det säkerhetspolitiska läget har klart försämrats de senaste åren.
      Detta är inte första gången misstänkt utländsk aktivitet pågår, eller påstås pågå, längs med den svenska kusten. 1981 inträffade ubåtsjakten i Hårsfjärden. 1983 sprängdes minor i vattnet norr om Luleå, helikoptrar letade utanför Sundsvalls kust och i Karlskrona släpptes sjunkbomber i hamnen. Allt i jakten på främmande makters ubåtar.
      Den mest kända av 80-talets ubåtsincidenter är dock historien kring U 137. Den sovjetiska ubåten som i oktober 1981 gick på grund utanför Karlskrona och som även visade sig vara bestyckad med kärnvapen. Händelsen ledde till en diplomatisk kris på högsta nivå mellan regimen i Moskva och den svenska regeringen. Men detta var då, för över trettio år sedan.
      Sedan dess har Berlinmuren fallit, EU-samarbetet ökat och den ryska björnen gått i ide. Men ponera att den vintern som björnen sover sig igenom nu går mot vår. Fram till 2020 ska det ryska försvaret rustas upp för en summa motsvarande 4 700 miljarder kronor. Tidigare i vår invaderade Vladimir Putins arméer Ukraina och annekterade Krim. Och på kort tid har ryskt stridsflyg kränkt det svenska flygrummet vid flertalet tillfällen. Om detta tyder på att björnen är på väg att vakna, eller bara sträcker lite på sig för att sedan åter somna om, går inte att säga. Vad som däremot går att fundera kring är, vilket försvar ska vi sträva efter att ha om det visar sig att vintern snart är över.
      Idag lägger Sverige 1,5 procent av statsbudgeten på försvaret. Detta är en halvering gentemot 80-talet. Detta går inte att specifikt beskylla vare sig nuvarande eller föregående regering för, då både varit med och bidragit till nedskärningarna i försvaret. Skillnaden nu är dock att det i regeringsställning finns ett parti som vill ställa om försvaret till ett icke militärt sådant. Trots rådande situation och den senaste tidens händelser så ser inte Miljöparitet någon anledning till förändring.
      Om Putin skulle få för sig att göra verklighet av sina fantasier om ett återskapande av det ryska imperiet så utgör Sverige en strategiskt viktig punkt och denna måste vi kunna försvara. Vi kommer aldrig att kunna mäta oss med Rysslands arméer. Vad Sverige däremot kan, och borde göra, är att stärka anslagen till försvaret så att de når upp till Nato:s krav. När detta är gjort bör regeringen omvärdera sin inställning till ett medlemskap.
      Ett medlemskap i Nato handlar inte bara om vår egen säkerhet. Det handlar även om en vilja att visa solidaritet och ställa upp för sina grannländer om situationen så skulle kräva. Förhoppningsvis så inträffar inte sådana situationer, men om de gör det, vill vi då stå utanför eller inte.

      Den kooperativa stormen hos Konsum Värmland

      Det har blåst ordentligt i toppskiktet hos Konsum Värmland den senaste veckan. En orkanliknande historia som slutade med att VD Steve Fredriksson i tisdags fick lämna sin post. Bakgrunden till det hela handlar om Fredrikssons utbetalda lön på cirka 2,7 miljoner kronor under 2013. Det kontroversiella i rekordutbetalningen är dels Konsum Värmlands årsresultat i fjol, en förlust på 26,3 miljoner. Samt det faktum att han under större delen av året varit sjukskriven. Det är dock inte summan i sig som gör historien intressant. Inte heller frågan om det är en skälig lön eller inte. Det som är intressant är hur det hela kunnat ske.
      Konsum Värmland är en ekonomisk förening med över 150 000 medlemmar. Det är dessa medlemmar som är ägarna. Föreningens medlemmar är dem som ska styra verksamheten. Detta sker genom val av representanter till föreningsstämman (101 representanter). Val som äger rum genomt ett 50-tal olika butiksstämmor. På föreningsstämman väljs ett förvaltningsråd (12-27 ledamöter), som i sin tur väljer Konsum Värmlands styrelse (tre personer).
      Det är styrelsens tre medlemmar som ska ansvara för Konsum Värmlands organisation. Styrelsen har även till uppgift att granska den verkställande direktörens löpande förvaltning. Då ska det tilläggas att VD även är en del av styrelsen. Hur opartisk en sådan granskning blir kan således vara en relevant fråga för medlemmarna att ställa sig.
      Från den enskilda medlemmen är det tre steg som först ska passeras innan man får en ordentlig insyn. Med en sådan stor organisation, som ska styras av sina medlemmar, så kan man fundera kring hur stor transparensen blir när fler än 150 000 ägare i slutändan representeras av tre personer. Företrädare som dessutom väljs genom två indirekta val och där en ska vara med och granska sig själv. Detta gör Konsum Värmland till en högst sluten organisation. Det är alltså troligt att väldigt få personer, i denna medlemsägda organisation, haft vetskap om händelserna och dess bakgrund.
      Om fler personer varit inblandade i ansvaret för organisation skulle kanske denna situation kunnat undvikas. Delar av utbetalningen som nu gjorts för tidigare arbete gick tydligen så långt tillbaka som till 2006. Man kan tycka att någon borde kunnat ha åtgärdat detta tidigare än de sju åren som passerade innan lönen utbetalades. Om inte annat så kan det tyckas att ett frågetecken eller två borde uppstått. Men det är såklart svårt för en ägare utan insyn.
      Det är inte orimligt att tro att den senaste veckans avslöjanden kommer få en negativ effekt på Konsum Värmlands anseende. Men, som det gamla ordspråket säger, inget ont som inte har något gott med sig. De senaste händelserna ger ett ypperligt tillfälle för föreningen att se över sina stadgar. Hitta vägar som minskar avståndet mellan styrelse och ägare och ger upphov till ett öppet Konsum Värmland.
      En förening som ger sina medlemmar god insyn och med tydlig transparens. Det vore högst önskvärt och skulle kunna bidra till att liknande situationer kan undvikas i framtiden.

      Därför bör du kryssa Nina Larsson

      Med bara dagar kvar till det allmänna valet är det hög tid att bestämma vem just du ska ge din röst. Om du tillhör dem som redan förtidsröstat, då finns möjligheten att på valdagen gå till din vallokal och rösta om igen. Här nedan följer ett par anledningar till varför Folkpartiets förstanamn på riksdagslistan förtjänar din röst.
      Nina Larsson står för tredje gången etta på listan till riksdagsvalet. 2006 gjorde hon entré i Sveriges Riksdag och har således avklarat två tuffa mandatperioder under en hård global finanskris. Nina har varit del av den allians som fattat besluten som hållit Sveriges ekonomi i topp när andra i Europa fallit.
      Under den andra mandatperioden blev Larsson utsedd till Folkpartiet Liberalernas partisekreterare och blev en del av partiledningen. Innan detta var hon även en del av partistyrelsen. Något hon förvisso fortfarande är, men nu i rollen som partisekreterare. Att Värmland har en riksdagsledamot som även agerar partisekreterare är ett stort plus för länet.
      Posten har gett än mer inflytande och detta är inte att förakta. Ska Värmlands förutsättningar kunna belysas och satsningar komma Värmland till del behövs representanter med inflytande. Detta gäller inom alla politikområden men ett av de senare exemplen är placeringen av den Jaktmyndighet alliansen vill införa om de vinner valet. Att denna i så fall går till Karlstad är ingen slump, utan snarare ett tecken på hårt arbete.
      Nina lägger stor vikt vid och fokus på att hjälpa utsatta människor. Detta märktes bland annat när hon i september 2013 gick ut och kraftigt tog ställning för de thailändska bärplockarna i Lesjöfors. Eller när hon aktivt debatterar för migration och invandring och mot rasism. När andra är tysta, ställer hon sig på de utsattas sida.
      Hon utgör en del av den liberala feminismen och är med i det parti som genom historien stått för många framgångar för kvinnor i Sverige. Det var liberaler som införde den första öronmärkta pappamånaden i föräldraförsäkringen. Det var även liberaler som i början av 1900-talet kämpade för kvinnors rätt att rösta, inte socialisterna. Under den senaste mandatperioden drev Folkpartiet igenom den största satsningen som någonsin gjorts för att bland annat bekämpa mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterade brott.
      Hela Folkpartiets politik grundar sig på det som Nina visade upp i samband med händelserna i Lesjöfors. En politik som går ut på att ge människor makt över sin egen situation. Det är i den utgångspunkten Folkpartiets skolpolitik har sin grund. Tidiga betyg och nationella prov för att snabbare upptäcka eventuella inlärningshinder hos eleven. Återinrättandet av speciallärarutbildningen på universiteten, för att kunna ge stöd till de som behöver. Mer fokus på kunskap i skolan, för att ge bästa möjliga förutsättningar att uppnå sin fulla potential.
      Värmland behöver en riksdagsledamot som står upp för de utsatta och som sätter Karlstad och Värmlands bästa i fokus. Att hon dessutom skriver ledare i denna tidning gör henne heller inte sämre som kandidat. Rösta på Folkpartiet och ge Nina Larsson ditt kryss den 14 september.

      Jämställdhet – en välförtjänt het valfråga

      3,6 miljoner kronor. Det är mycket pengar, väldigt mycket pengar. Det motsvarar en finare villa eller ett par nya bilar. Dessvärre motsvarar det även inkomstskillnaden mellan en man och en kvinna under ett arbetsliv. Året är 2014 och en kvinna tjänar 3,6 miljoner kronor mindre än en man, det är förfärligt.
      Lika lön, oavsett kön. Det rimmar bra och logiken är enkel, men varför är det så svårt att få det till en realitet?
      Jämställdhetsfrågan är het i den pågående valrörelsen och tur är väl det, för det är en otroligt viktig fråga som förtjänar att stå i rampljuset. Kvinnodominerade yrken har allt för länge halkat efter i löneligan. Priset för detta är inte endast mindre pengar i plånboken, det ger även en lägre pension när den tiden i livet infaller. Något behöver göras och det är nu.
      En fråga som ofta hamnar i framkant när jämställdhet diskuteras är kvotering. Ska någon kvoteras in i en bolagsstyrelse eller utbildning till följd av kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning? För att staten säger att det ska vara så? Eller ska samhället göra en sådan stor förändring att de fyra nämnda faktorerna är och förblir sekundära ting? Så att individens egen förmåga faktiskt blir avgörande?
      Det senare, självklart. Man kan tycka att det tar tid för samhället att göra den omställningen, men samtidigt löser inte kvotering grundproblemet. Det konservativa synsättet om en skillnad mellan könen kvarstår.
      Skolan och sjukvården är två kvinnodominerade yrkesområden. Det är även två områden där Vänsterpartiet vill förbjuda privata intressen. Vinster i välfärden ska inte få finnas, heter det. Men vinst till Skanska för att bygga ut centralsjukhuset har de ännu inte sagt ska vara förbjudet.
      Privata aktörer inom den offentliga arenan är ett sätt för arbetstagarna, till stor del kvinnor, att höja sina löner. När arbetsgivarna bli fler ökar konkurrensen om löntagarna. Då är det med bättre lön och anställningsvillkor som man lockar dem. Får vänstern igenom sin politik, ja då finns bara kommun och landsting kvar som arbetsgivare inom vård och skola. Och kraven på att trissa upp sin personalpolitik är lika borta som valfriheten för både anställd och brukare.
      Något som införts under alliansregeringen är karriärstjänster i skolan. En modell som bygger på att duktiga lärare ges möjlighet att söka tjänst som förstelärare och vara med och stötta och guida sina kollegor. Detta mot ett lönetillägg på 5 000 kronor i månaden. En liknande modell skulle kunna fungera även i sjukvården, där steget mellan sjuksköterska och avdelningschef kan vara långt. Även inom de kvinnodominerade yrkena behövs en möjlighet att klättra i karriären.
      Jämställdhet är viktigt, oerhört viktigt och vänsterns krav på vinstförbud och färre aktörer bland kvinnodominerade yrken kommer inte göra att det blir lika bra mellan män och kvinnor. På sin höjd, så kommer hela deras politik med skattehöjningar och vinstförbud, göra att det blir lika dåligt. Det behöver inte jämställdheten.

      Ge Björklund ytterligare fyra år

      I snart åtta år har Jan Björklund varit utbildningsminister i Sverige. Under dessa år har det svenska skolsystemet genomgått en otroligt stor förändring. Oppositionen kallar delar av regeringen för idélös och avtrubbad. Något som definitivt inte kan sägas om Björklund och Folkpartiet.

      En ny gymnasieskola, en ny lärarutbildning, tidigare betyg och tidigare nationella prov för att snabbare kunna upptäcka eventuella inlärningsproblem, införande av lärarlegitimation och karriärstjänster för att höja läraryrkets status är några av alla de åtgärder Björklund utarbetat och infört under sin tid som ansvarig minister.
      En annan åtgärd som genomförts är ett slopat krav på att läsa in högskolebehörighet för elever vid de yrkesförberedande gymnasieprogrammen. Något som tidigare slog ut allt för många. Numera är det socialdemokratiska tvånget på att alla ska bli akademiker borta från yrkesprogrammen. Idag erbjuds varje elev möjlighet att läsa in behörigheten, men bara om de själv vill.
      Lärarnas Riksförbund och Sveriges Elevkårer genomförde nyligen en undersökning kopplat till den nya skolreformen. I den lät man drygt 1000 elever i gymnasiets sista år utvärdera sin skolgång. Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund, säger i ett pressmeddelande från den 1 juli att det är glädjande att en sådan stor del av eleverna är nöjda med sin utbildning och att det samtidigt är förvånande med tanke hur hård debatten om skolan är.
      När de rödgröna går hårt åt regeringens utbildningspolitik blir det därför extra intressant att eleverna till största del uppger sig vara nöjda med de förändringar som genomförts. Det är faktiskt ganska kaxigt av S att gå så hårt åt Folkpartiet i skolfrågan. Särskilt när man ser hur skolresultaten i de socialdemokratiskt styrda kommunerna ser ut.
      Ta Göteborg som exempel, Sveriges näst största stad och tillika socialdemokratiskt styrd. Där gick var femte elev ur grundskolan utan betyg nog för att komma in på gymnasiet och detta har upprepade gånger kommunen fått ta emot hård kritik från Skolinspektion för. I Göteborg ligger skolans budget utdelad på olika stadsdelsnämnder, ungefär som en lokal variant av den misslyckade kommunalisering av skolan som infördes på 90-talet. När andra delar av nämndens ansvarsområden blir för kostnadsdrivande, ja då flyttas resurserna från skolan för att täcka hålen. Resultatet, fler elever får svårare att klara av sin skolgång. Precis så ser det ut i allt för många kommuner i vårt land och de som blir lidande, det är eleverna.
      Möjligheterna till en bra utbildning ska inte behöva hänga på i vilken kommun föräldrarna är bosatta, men idag är det tyvärr så. Orättvisor kommuner emellan måste elimineras, ett återförstatligande av skolan är ett strålande alternativ. Även tidigare betyg bör införas för att än snabbare få in extra stöd till elever där det kan behövas.
      En bra och trygg utbildning ligger till grund för ett bra liv. Socialdemokraterna säger sig vilja ta ansvar för Sveriges skola, men klarar bevisligen inte av att sköta Göteborgs. Nu har grunden för en skola med fokus på kunskap och som låter individer växa blivit satt. Majoriteten av eleverna är nöjda med de reformer som varit. Låt Björklund få fyra år till som minister, han tar ansvaret.