Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Ett nytt år med nya val

      Egentligen är det inte något speciellt med ett årsskifte. Det händer inget magiskt bara därför att året får ett annat nummer och vi tar fram nya almanackor. Ändå har det blivit så att vi, i samband med nyår, ser tillbaka på det gamla året och blickar framåt mot det nya.
      Kanske avges det också nyårslöften. Det här ska bli året då vi börjar motionera, slutar röka, går ner i vikt eller något annat. Löften vars hållbarhet räcker ungefär till Trettonhelgen.
      Men visst. Nog kan ett nytt år kännas som en nystart, även om det är imaginärt. Kanske tar vi oss i kragen och bestämmer oss för ett antal saker som drastiskt förändrar våra liv. Ett antal val ska göras dagligen, både stora och små, och ibland, men inte alltid, är vi själva mästare över våra beslut.
      2014 är dessutom valår i en annan bemärkelse. Vi ska välja nya representanter till ett antal olika beslutande församlingar, vilket om inte annat gör många politiker nervösa. Ingen vet säkert vad väljarna ”ställer till med.”
      I media och bland ledande politiker har 2014 kommit att kallas ett supervalår. Detta på grund av att det är fyra istället för tre val den här gången. Förutom valet till riksdag, landsting och kommunfullmäktige ska dessutom ett nytt EU-parlament väljas.
      Så värst dramatiskt är det dock inte att det genomförs fyra val samma år. Så var även fallet under 1970- och 1980-talen, då kyrkofullmäktige valdes samma år som de tre andra valen, och den folkliga entusiasmen för EU-parlamentsvalet är bara snäppet högre än intresset för kyrkovalen.
      Eftersom EU-parlamentsvalet inte betraktas som ett riktigt val av väljarna, brukar man passa på att ge sitt vanliga parti en näsbränna. I valet 2004 valdes Junilistan in. Partiet gjorde sedan fiasko 2009, då istället Piratpartiet blev invalt. Detta parti har inte gjort mycket väsen av sig sedan dess och sannolikheten är stor att man åker ur i år.
      Istället torde Sverigedemokraterna bli representerade i EU-parlamentet för första gången. Spärrgränsen är fyra procent, och det är svårt att se vad som skulle kunna hindra partiet från att bli invalt. Sverigedemokraterna har mer än något annat av riksdagspartierna profilerat sig som EU-skeptiker, vilket säkert ger en extra skjuts i valet.
      Att Sverigedemokraterna blir invalda är inget problem, även om det säkert kommer att framställas så på en del ledar- och kultursidor. Men varför ska inte deras väljare bli representerade på samma sätt som andra?
      Den verkliga rysaren kommer riksdagsvalet att vara. Just nu leder de rödgröna stort över Alliansen, och det är inte mycket som tyder på att regeringen ska kunna komma ikapp, även om skillnaden säkert kommer att krympa ju närmare valet vi kommer. Regeringen har inte övertygat när det gäller ambitionen att minska utanförskapet.
      Den stora frågan blir vad som ska komma istället, om regeringen Reinfeldt förlorar valet. Stefan Löfvén vill inte regera med Vänsterpartiet, eftersom han vet att det skulle skrämma bort väljare. Istället vill han regera med Miljöpartiet. Men eftersom de båda partierna inte torde få majoritet kan han tvingas möta en opposition i riksdagen som består av de forna regeringspartierna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det kan rentav vara så att Alliansen och de konservativa Sverigedemokraterna tillsammans har mer än hälften av riksdagsmandaten. Då kommer vi att få en svag regering, som ständigt riskerar att åka på bakslag i riksdagen.
      Sverigedemokraterna är i det fallet varken problemet eller lösningen. Problemet är att övriga partier är mer intresserade av att lyfta fram vilka de inte vill samarbeta med än att diskutera hur man konstruktivt ska agera om inte något av de tänkta regeringsalternativen får majoritet i riksdagen.