Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • En infekterad strid utan samförstånd

      Riksdagen har denna vecka beslutat om en ny rovdjurspolitik. I riksdagsbeslutet anges hur många individer av de olika rovdjuren som måste finnas för att arten ska anses ha gynnsam bevarandestatus. För vargen anses 170-240 exemplar räcka. Idag beräknar man att det finns cirka 400 vargar i Sverige.
      Det finns väl få frågor där det är en så våldsam polarisering i uppfattningarna. Det finns medlemmar i Jägarförbundet som bär mössor med texten Våga vägra varg och som anser att vargen möjligen kan få finnas på djurparker men absolut inte ute i det fria. Samtidigt menar Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen att riksdagsbeslutet är en katastrof som hotar vargens överlevnad.
      Naturligtvis måste det kunna finnas rovdjur i Sverige. Såväl varg som björn, lo och järv hör hemma i den svenska faunan. Det är egentligen inte där problemet ligger. Det är inte särskilt många som verkligen vill utrota alla rovdjur.
      Det stora problemet är den stora koncentration av vargar som finns i vissa områden. Bara i Värmland har det beräknats att det finns 170 vargar idag.
      Det är helt uppenbart, när man följer vargdebatten, att vargacceptansen är störst i områden utan varg. En av de ivrigaste debattörerna för vargens fortsatta utbredande är Svenska Rovdjursföreningens generalsekreterare Ann Dahlerus. Hon bor i Nacka utanför Stockholm. Hur många vargar finns det där?
      Sett från stockholmares begränsade horisont är vargmotståndarna en samling inavlade bonnläppar som inte förstår sig på naturen. Det skulle sålunda vara de som bor längst från vildmarken som bäst vet hur förhållandena är där.
      Jakt med drivande hund är en mycket viktig del av landsbygdskulturen i Värmland och andra skogslän. Denna kultur är allvarligt hotad eftersom jägarna inte vågar släppa sina hundar i vargreviren. Här handlar det om levande kultur och inte museal verksamhet.
      Även om Jägarförbundet inte vill tala om saken, förekommer det en hel del tjuvjakt på varg. Förtvivlade landsbygdsbor tar lagen i egna händer, och de uppfattar ofta inte själva att de begår ett egentligt brott. De försvarar ju bara sin kultur, sin jaktmark och sina hundar. Men för samhällsmoralen är det inte bra att människor känner sig tvingade att bryta mot lagen.
      I Afrika skyddas de utrotningshotade elefanterna genom att man tillåter licensjakt. När jakten var förbjuden minskade elefantbeståndet kraftigt på grund av tjuvjakt. Licensjakten har gjort det lönsamt för lokalbefolkningen att sätta stopp för tjuvjakten och utrotningshotet mot vargen har minskat.
      Om man kan organisera vargjakt skulle det säkert finnas möjlighet att få in pengar på jaktlicenser från jägare på kontinenten. Behovet av tjuvjakt på varg skulle minska och acceptansen för vargen skulle kunna öka.
      Det bästa vore om man kunde minska vargpopulationen i Värmland och Dalarna och samtidigt öka den i Mälardalen. I Stockholmsområdet finns inte många vargmotståndare, och därför skulle säkert vargen välkomnas där.
      Någonstans måste det kunna finnas möjlighet att finna en balans mellan det självklara att vi ska ha rovdjur i Sverige, och landsbygdsbornas legitima krav att få möjlighet att leva på sin ort och utöva sin kultur.