Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • EU-valet kan skapa oro i många partier

      I juni är det val till EU-parlamentet. Det är första gången i Sverige som det är både EU-parlamentsval och riksdagsval samma år. Valet i juni kommer att bli en förövning inför höstens val, och valresultatet kommer att ses som en värdemätare inför riksdagsvalet.

      De partier som går framåt kommer att vilja se det som en bekräftelse på att man har väljarnas stöd även i det nationella valet, medan partier som backar kommer att vilja tona ned betydelsen.
      Man kan räkna med att partierna ser med stor oro på junivalet. Ett dåligt val är inte bra för kamplusten bland valarbetarna.
      För några dagar sedan publicerades en opinionsmätning inför EU-parlamentsvalet, som genomförts av Novus på uppdrag av Ekot. Resultatet skiljer sig en hel del från de vanliga partisympatimätningarna.
      Men egentligen ska varje val betraktas var för sig. Det är jämförelsen med förra EU-parlamentsvalet som är det viktiga. I Novusundersökningen får Socialdemokraterna 27,3 procent och Moderaterna 20,9. Det verkar lite jämfört med vad de båda partierna har fått i riksdagsvalet, men det är faktiskt en uppgång för dem båda sedan EU-parlamentsvalet 2009.
      De riktigt stora vinnarna verkar dock Miljöpartiet och Vänsterpartiet bli. Med 15,7 respektive 10,9 procent skulle de vara valets stora segrare. Även Sverigedemokraterna går framåt och skulle för första gången bli representerat i EU-parlamentet.
      Vilka är då förlorarna i Novusmätningen? Största förloraren är Piratpartiet, som gjorde ett kanonval 2009. Idag är det inte mycket som hörs från det partiet, och man lär likt Junilistan pysa ihop till närmast ingenting.
      Även Folkpartiet och Kristdemokraterna backar. För Kristdemokraterna är situationen riktigt prekär. 2,3 procent skulle inte räcka till någon plats i parlamentet.
      Sympatierna för Feministiskt Initiativ, som gjorde ett förhållandevis bra val 2009, är knappt mätbara.
      Det är emellertid fyra månader kvar till EU-parlamentsvalet och ännu har det inte bedrivits några märkbara valkampanjer. Det är svårt att se vilka politiska stridsfrågor, som kommer att kunna entusiasmera och engagera väljarna. På vilket sätt blir Europa annorlunda, om väljaren röstar på Moderaterna istället för Socialdemokraterna?
      I brist på sakfrågor, kan det i stället bli de ledande kandidaternas personlighet som fäller avgörandet. Vi har i flera val sett hur Marit Paulsen förmått att dra väljare till Folkpartiet, som inte röstar på detta parti i de nationella valen. Det är väl därför som Kristdemokraterna också vill ha ett känt namn i toppen. Alf Svensson ställer inte upp och istället toppas listan av TV-journalisten Lars Adaktusson. Om inte annat, lär han väl vara van vid mediabevakning.
      Sverigedemokraternas lista toppas däremot av den helt okända Kristina Winberg, kommunpolitiker från Jönköping. Partiet väljer därmed en helt annan taktik än Folkpartiet och Kristdemokraterna. Det kommer inte att vara lätt för en kommunpolitiker att möta de andra partiernas företrädare i TV-debatterna. Men Sverigedemokraterna är inte ett parti som andra. Man vill profilera sig som den lilla människans parti som tar strid mot etablissemanget. Går de andra partierna alltför hårt åt Kristina Winberg kan det mycket väl innebära att sympatierna för Sverigedemokraterna ökar.
      Sverigedemokraterna kommer att driva en starkt EU-kritisk valrörelse, till skillnad från både Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. När Piratpartiet tycks vara borta, ska man inte utesluta att det finns en stor potential för Sverigedemokraterna i EU-parlamentsvalet.
      Skulle så bli fallet, kan vi vara säkra på att övriga partier kommer att göra allt för att understryka att EU-parlamentsvalet inte har något att göra med riksdagsvalet i september.

      Den stora oredan i Årjängs kommun

      Det är ett tragiskt skådespel som visats upp i Årjängspolitiken. I veckan nådde det sin kulmen då kommunalrådet Katarina Johannesson (c) till sist insåg att det var omöjligt för henne att sitta kvar. Hon och övriga nämndordförande för Centern har begärt att få bli entledigade från sina uppdrag.
      Det är svårt för utomstående att till fullo förstå hur Centern har lyckats att totalt bränna alla broar och göra sig omöjlig som samarbetspartner. Traditionellt har Centern i Årjäng varit ett mycket starkt parti. I samtliga val utom två sedan 1970 har man varit största parti. Undantagen är 1985 och 2010. Ofta har Centern och Folkpartiet tillsammans haft majoritet i fullmäktige och kunnat styra kommunen. Starka politiker som Centerns Kjell Ericsson och Folkpartiets Runar Patriksson har kunnat se till att det funnits majoritet för den förda politiken.
      Men kanske är det just detta att man har varit ett så dominerande parti som har blivit problemet. Katarina Johannesson tog över som kommunalråd 2008. I valet 2010 gjorde Centern sitt sämsta val sedan storkommunen bildades. Socialdemokraterna är idag betydligt större än Centern. Men insikten att man minskat så kraftigt tycks inte ha trängt in i centerpartisterna, utan man har trampat vidare som om man hade egen majoritet.
      Först lyckades man spräcka samarbetet inom den borgerliga alliansen. Centern anammade socialdemokraternas skolpolitik och lade ner byskolor, trots att en folkomröstning gav en klar majoritet för nejsidan. Folkpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna bildade som en följd av detta Nya Alliansen.
      Därefter har Centern styrt med Socialdemokraternas nådiga bifall. Men även detta samarbete sprack, när centerpartisterna försökte sparka skolchefen trots att ett sådant beslut inte var förankrat i någon politisk majoritet i kommunen.
      Nu saknar Årjäng politisk ledning, även om socialdemokraten Kristina Kristiansson tillfälligt har fått ta över kommunalrådsposten. Den positionen har hon dock bara i kraft av att ha flest tjänstgöringsår i kommunstyrelsen. Ett nytt kommunalråd och nya nämndordförande måste snarast väljas av kommunfullmäktige. Dessa kommer att ha sina uppdrag till årets slut.
      Socialdemokraterna kommer säkert att vilja ha Daniel Schützer som kommunalråd, men samtidigt kan man inte bortse ifrån att det finns en stor borgerlig övervikt i kommunfullmäktige, även om detta inte har varit en fungerande majoritet. Ett blocköverskridande samarbete mellan Socialdemokraterna och Nya Alliansen verkar mindre troligt, eftersom konflikten kring skolfrågan inte kan sägas vara löst.
      Kanske är det bästa att Folkpartiets Lars Gustafsson får ta över kommunalrådsposten fram till valet. Nya Alliansen har trots allt ett väl etablerat samarbete.
      Valrörelsen i Årjäng kommer att bli synnerligen intressant att följa. Valnattens röstsammanräkning kan bli en rysare för Centerpartiet.

      Ett moskébygge med förhinder

      Muslimer i Karlstad arbetar ivrigt för att få bygga en moské i Karlstad. Problemet för dem är att de inte kommer överens med kommunen om var en sådan ska uppföras. De muslimska representanterna hade först fått löfte om att få bygga på en tomt på Kronoparken, men detta har sedan kommunen tagit tillbaka. Kommunens ledande politiker vill hellre att moskén byggs i ett mer centralt läge, vilket den islamiska församlingen inte anser sig ha råd med.
      Det verkar ju minst sagt märkligt att kommunen har synpunkter på var en eventuell moské byggs. Det är ju inte en kommunal gudstjänstlokal. De officiella kommentarerna är minst sagt dimmiga.
      Och det finns skäl till att kommunen inte vill tala klarspråk. Det egentliga skälet till kommunens motvilja mot en moské på Kronoparken är att det finns grupper av muslimer där som har radikaliserats. Därför vill man inte skapa ett permanent utanförskap med en stor grupp muslimer som bara träffar varandra och driver varandra allt längre in i ett fundamentalistiskt mörker.
      Detta vill dock inte kommunalråden säga högt. De vill inte framstå som ”islamofober”, som de kallas som ifrågasätter vissa inslag i islam.
      Men kommunens agerande motverkar syftet. Muslimer i Karlstad känner sig styvmoderligt behandlade och kommunens krav att en eventuell moské måste byggas mer centralt uppfattas som kränkande.
      När Svenska Kyrkan och Missionskyrkan byggde en gemensam kyrka på Kronoparken var det ingen från kommunen som protesterade och hävdade att kyrkor måste ligga i centrum. Fast kanske hade kommunen varit mer fundersam om Livets Ord eller Plymouthbröderna hade velat bygga kyrkor. Det får vi nog aldrig veta.
      Men om det nu är så att kommunen vill ha lite mer koll på muslimerna, så skulle det hederligaste vara att säga det rakt ut, så kunde man ta debatten och muslimska representanter i Karlstad skulle kunna få möjlighet att gå i svaromål.
      Precis som bland kristna, finns det olika grupperingar inom islam. Inom vissa muslimska grupper i Sverige frodas ett intensivt judehat och kvinnor ges inte samma ställning som män. Andra muslimer har en mer västerländsk, demokratisk attityd till samhället. Vilken inställning har de som vill bygga en moské i Karlstad?
      Karlstads kommun har lagt ned mycket pengar och anlitat juridisk expertis för att bli av med Hells Angels från Karlstad. Om man nu på olika sätt försöker stoppa ett moskébygge, så bör man våga gå ut och ta debatten, annars kan fiaskot bli lika stort som det blev när det gällde Hells Angels.
      Är det däremot så att det inte finns några farhågor att en moské kommer att bli en grogrund för radikal islamism, judehat och kvinnoförtryck bör man sluta att konstra och låta muslimerna bygga en moské var man vill, precis som kristna församlingar har rätten att välja plats för sina kyrkor.

      Ett nytt år med nya val

      Egentligen är det inte något speciellt med ett årsskifte. Det händer inget magiskt bara därför att året får ett annat nummer och vi tar fram nya almanackor. Ändå har det blivit så att vi, i samband med nyår, ser tillbaka på det gamla året och blickar framåt mot det nya.
      Kanske avges det också nyårslöften. Det här ska bli året då vi börjar motionera, slutar röka, går ner i vikt eller något annat. Löften vars hållbarhet räcker ungefär till Trettonhelgen.
      Men visst. Nog kan ett nytt år kännas som en nystart, även om det är imaginärt. Kanske tar vi oss i kragen och bestämmer oss för ett antal saker som drastiskt förändrar våra liv. Ett antal val ska göras dagligen, både stora och små, och ibland, men inte alltid, är vi själva mästare över våra beslut.
      2014 är dessutom valår i en annan bemärkelse. Vi ska välja nya representanter till ett antal olika beslutande församlingar, vilket om inte annat gör många politiker nervösa. Ingen vet säkert vad väljarna ”ställer till med.”
      I media och bland ledande politiker har 2014 kommit att kallas ett supervalår. Detta på grund av att det är fyra istället för tre val den här gången. Förutom valet till riksdag, landsting och kommunfullmäktige ska dessutom ett nytt EU-parlament väljas.
      Så värst dramatiskt är det dock inte att det genomförs fyra val samma år. Så var även fallet under 1970- och 1980-talen, då kyrkofullmäktige valdes samma år som de tre andra valen, och den folkliga entusiasmen för EU-parlamentsvalet är bara snäppet högre än intresset för kyrkovalen.
      Eftersom EU-parlamentsvalet inte betraktas som ett riktigt val av väljarna, brukar man passa på att ge sitt vanliga parti en näsbränna. I valet 2004 valdes Junilistan in. Partiet gjorde sedan fiasko 2009, då istället Piratpartiet blev invalt. Detta parti har inte gjort mycket väsen av sig sedan dess och sannolikheten är stor att man åker ur i år.
      Istället torde Sverigedemokraterna bli representerade i EU-parlamentet för första gången. Spärrgränsen är fyra procent, och det är svårt att se vad som skulle kunna hindra partiet från att bli invalt. Sverigedemokraterna har mer än något annat av riksdagspartierna profilerat sig som EU-skeptiker, vilket säkert ger en extra skjuts i valet.
      Att Sverigedemokraterna blir invalda är inget problem, även om det säkert kommer att framställas så på en del ledar- och kultursidor. Men varför ska inte deras väljare bli representerade på samma sätt som andra?
      Den verkliga rysaren kommer riksdagsvalet att vara. Just nu leder de rödgröna stort över Alliansen, och det är inte mycket som tyder på att regeringen ska kunna komma ikapp, även om skillnaden säkert kommer att krympa ju närmare valet vi kommer. Regeringen har inte övertygat när det gäller ambitionen att minska utanförskapet.
      Den stora frågan blir vad som ska komma istället, om regeringen Reinfeldt förlorar valet. Stefan Löfvén vill inte regera med Vänsterpartiet, eftersom han vet att det skulle skrämma bort väljare. Istället vill han regera med Miljöpartiet. Men eftersom de båda partierna inte torde få majoritet kan han tvingas möta en opposition i riksdagen som består av de forna regeringspartierna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det kan rentav vara så att Alliansen och de konservativa Sverigedemokraterna tillsammans har mer än hälften av riksdagsmandaten. Då kommer vi att få en svag regering, som ständigt riskerar att åka på bakslag i riksdagen.
      Sverigedemokraterna är i det fallet varken problemet eller lösningen. Problemet är att övriga partier är mer intresserade av att lyfta fram vilka de inte vill samarbeta med än att diskutera hur man konstruktivt ska agera om inte något av de tänkta regeringsalternativen får majoritet i riksdagen.

      En infekterad strid utan samförstånd

      Riksdagen har denna vecka beslutat om en ny rovdjurspolitik. I riksdagsbeslutet anges hur många individer av de olika rovdjuren som måste finnas för att arten ska anses ha gynnsam bevarandestatus. För vargen anses 170-240 exemplar räcka. Idag beräknar man att det finns cirka 400 vargar i Sverige.
      Det finns väl få frågor där det är en så våldsam polarisering i uppfattningarna. Det finns medlemmar i Jägarförbundet som bär mössor med texten Våga vägra varg och som anser att vargen möjligen kan få finnas på djurparker men absolut inte ute i det fria. Samtidigt menar Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen att riksdagsbeslutet är en katastrof som hotar vargens överlevnad.
      Naturligtvis måste det kunna finnas rovdjur i Sverige. Såväl varg som björn, lo och järv hör hemma i den svenska faunan. Det är egentligen inte där problemet ligger. Det är inte särskilt många som verkligen vill utrota alla rovdjur.
      Det stora problemet är den stora koncentration av vargar som finns i vissa områden. Bara i Värmland har det beräknats att det finns 170 vargar idag.
      Det är helt uppenbart, när man följer vargdebatten, att vargacceptansen är störst i områden utan varg. En av de ivrigaste debattörerna för vargens fortsatta utbredande är Svenska Rovdjursföreningens generalsekreterare Ann Dahlerus. Hon bor i Nacka utanför Stockholm. Hur många vargar finns det där?
      Sett från stockholmares begränsade horisont är vargmotståndarna en samling inavlade bonnläppar som inte förstår sig på naturen. Det skulle sålunda vara de som bor längst från vildmarken som bäst vet hur förhållandena är där.
      Jakt med drivande hund är en mycket viktig del av landsbygdskulturen i Värmland och andra skogslän. Denna kultur är allvarligt hotad eftersom jägarna inte vågar släppa sina hundar i vargreviren. Här handlar det om levande kultur och inte museal verksamhet.
      Även om Jägarförbundet inte vill tala om saken, förekommer det en hel del tjuvjakt på varg. Förtvivlade landsbygdsbor tar lagen i egna händer, och de uppfattar ofta inte själva att de begår ett egentligt brott. De försvarar ju bara sin kultur, sin jaktmark och sina hundar. Men för samhällsmoralen är det inte bra att människor känner sig tvingade att bryta mot lagen.
      I Afrika skyddas de utrotningshotade elefanterna genom att man tillåter licensjakt. När jakten var förbjuden minskade elefantbeståndet kraftigt på grund av tjuvjakt. Licensjakten har gjort det lönsamt för lokalbefolkningen att sätta stopp för tjuvjakten och utrotningshotet mot vargen har minskat.
      Om man kan organisera vargjakt skulle det säkert finnas möjlighet att få in pengar på jaktlicenser från jägare på kontinenten. Behovet av tjuvjakt på varg skulle minska och acceptansen för vargen skulle kunna öka.
      Det bästa vore om man kunde minska vargpopulationen i Värmland och Dalarna och samtidigt öka den i Mälardalen. I Stockholmsområdet finns inte många vargmotståndare, och därför skulle säkert vargen välkomnas där.
      Någonstans måste det kunna finnas möjlighet att finna en balans mellan det självklara att vi ska ha rovdjur i Sverige, och landsbygdsbornas legitima krav att få möjlighet att leva på sin ort och utöva sin kultur.

      Medborgarrätt och välfärdsproduktion

      En viktig rättegång har inletts mot Uppsala läns landsting. Landstinget har stämts för att man tillåtit ett TV-bolag att filma en döende patient på Akademiska sjukhuset utan att vare sig patienten eller dennes anhöriga har givit sitt medgivande. Både de anhöriga och deras grannar kunde känna igen den döende mannen i TV-programmet Sjukhuset.

      Sjukhuset är ett nöjesprogram. Människors lidande har gjorts till underhållning. Vi får slå oss ner i soffan och betrakta patienter som är svårt sjuka.
      Det finns många bra serier som handlar om livet på ett sjukhus. Den amerikanska serien City-Akuten är ett exempel. Men då är alla medverkande skådespelare. Nu ska det vara reality-TV. Vi ska få titta på riktiga patienter.
      I det nu aktuella inslaget kunde tittarna få höra hur två sjukvårdsanställda kommenterade patientens dåliga tillstånd och hur hemskt det måste vara att kvävas till döds. Och så blev det lite reklamfilm…
      JO har gjort en egen granskning och har kommit fram till att landstinget i Uppsala län har brutit mot lagen. Landstinget har hävdat att patienterna ger sitt medgivande, men JO har begärt in namnunderskrifter från 37 patienter. Landstinget har inte kunnat prestera en enda.
      I avtalet mellan sjukhuset och TV-bolaget står att patienter i möjligaste mån ska ge sitt skriftliga samtycke. I möjligaste mån? Här är JO mycket tydlig i sin kritik. Landstinget kan inte avtala bort patientsäkerheten genom att skriva avtal med ett privat företag.
      Även Socialstyrelsen har reagerat och i en skrivelse till landstingen noga framhållit att patienter inte får filmas på detta vis utan ett uttryckligt skriftligt medgivande.
      Man kan ju tycka att Uppsala läns landsting skulle kapitulera inför kritiken, be om ursäkt och lova att det inte upprepas, men det gör man inte. Istället lägger man en del av skulden på de anhöriga. Dessa kunde ju ha låtit bli att se programmet. Med den argumenteringen är det uppenbart att landstinget ingenting förstått.
      Vidare säger man att det fanns anslag på dörrarna som upplyste om att det förekom TV-inspelning. Så döende patienter förväntas ägna sina sista timmar i livet till att läsa anslag i sjukhuskorridoren och fundera över om de ska tillåta TV-inspelningar!
      Hur kan då landstinget i Uppsala i sina inlagor till tingsrätten helt ställa sig på TV-bolagets sida gentemot patienterna? Svaret avslöjas i Dagens Nyheter. Det är inte landstinget som formulerat sitt eget svar, utan dessa betalas av TV-bolaget!
      Det är något som har gått allvarligt snett i den svenska sjukvårdspolitiken. Sjukhuset ser sig inte längre som samhällsnyttiga verksamheter, utan det handlar om vårdproduktion. Man är företag på en marknad, precis som vilka bilhandlare som helst. Och då gäller det att marknadsföra sig, exempelvis i underhållningsprogram i TV.
      Det är samma systemfel som har blivit alltmer uppenbart inom skolan. Gymnasieskolorna ska inte nödvändigtvis erbjuda den bästa undervisningen, utan mera vara den häftigaste skolan. Det gäller ju att locka kunder.
      Men när tillät vi medborgare politikerna att ta ifrån oss vår medborgarrätt och reducera oss till kunder? Kunder är utbytbara, men det är inte medborgarna. Vi måste värna de rättigheter vi har som medborgare, som är betydligt större än de som en kund har.
      Privata alternativ till den offentliga verksamheten är i grunden bra och gör att kommuner och landsting måste se till att vara på topp. Men när allmännyttan skjuts åt sidan för rent krämartänkande, då har något gått mycket snett.

      Stefan Löfven öppnar dörrar åt alla håll

      Veckans stora politiska nyhet var att socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven kan tänka sig att regera med de flesta partierna i riksdagen. Enda undantaget är Sverigedemokraterna.
      Miljöpartiet är fortfarande favoriten, men Löfven är inte främmande för ett organiserat samarbete med Folkpartiet och Centern.
      Veckans stora politiska nyhet var att socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven kan tänka sig att regera med de flesta partierna i riksdagen. Enda undantaget är Sverigedemokraterna.
      Miljöpartiet är fortfarande favoriten, men Löfven är inte främmande för ett organiserat samarbete med Folkpartiet och Centern.
      Egentligen innebär detta besked något av ett icke-besked. Löfven vill inte i förväg binda upp sig vid ett visst regeringsalternativ, utan Socialdemokraterna går till val som ett eget parti. För detta har både han och hans parti fått utstå kritik och glåpord från Alliansregeringens företrädare, och något annat var väl inte att vänta sig. En av regeringens främsta angreppspunkter mot oppositionen kommer att vara att det saknas ett trovärdigt regeringsalternativ.
      Men egentligen är Löfvens utspel inte väldigt förvånande. I förra valrörelsen tvingades Mona Sahlin skapa ett rödgrönt block där vänsterpartiet ingick. Det var jubel på de borgerliga partihögkvarteren. Man slapp slåss mot socialdemokraterna i valrörelsen, utan kunde istället ägna sig åt att varna för vänstern. Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval och regeringen satt kvar. Stefan Löfven tänker inte göra om misstaget.
      Centerns och Folkpartiets ledare har skyndat sig att ta avstånd från alla tankar på blocköverskridande regeringar, och konstigt vore det väl annars. Man kan inte gå till val som en regering och samtidigt öppna för andra regeringslösningar.
      Att Moderaterna är motståndare till alla sådana tankar är självklart. Blockpolitiken är en förutsättning för att Fredrik Reinfeldt ska kunna vara statsminister. För Socialdemokraterna är det tvärtom. Blocköverskridande regeringar innebär att partiet permanent kan inneha statsministerposten.
      I politiken finns två tidsperioder – före valet och efter. Efter valet kan det visa sig att nya lösningar måste prövas. Det är inte som tidigare, då två block kunde stå emot varandra och det ena fick majoritet. Skälet till detta är Sverigedemokraterna. Eftersom alla andra partier vägrar att ha något med Sverigedemokraterna att göra och detta parti mycket väl kan få tio procent av rösterna, så är tröskeln mycket hög för den som vill bilda en majoritetsregering.
      Då måste det ena blocket få 50 procent av rösterna medan det andra bara får 40 procent. Det scenariot tror nästan ingen på.
      Fredrik Reinfeldt har sagt att Alliansen tänker släppa fram en rödgrön regering om de tre partierna får fler mandat än den nuvarande regeringen. Gott så, men hur ska Löfven klara av att styra landet med ett så bräckligt regeringsunderlag? I alla blockskiljande frågor kommer Sverigedemokraterna ha vetorätt. Är det säkert att Sverigedemokraterna kommer att stödja en rödgrön regerings förslag?
      För att kunna bilda en stark regering i en sådan situation finns två huvudalternativ. Antingen går Miljöpartiet in i en ny Alliansregering, eller också bildar Socialdemokraterna regering tillsammans med några borgerliga partier. Varken Miljöpartiet eller Centern och Folkpartiet kommer före valet att med ett ord antyda att detta skulle vara möjligt. Men hur ser alternativet ut när riksdagen har ett växande parti som ingen vill samarbeta med?

      Man måste faktiskt få rösta på vem man vill

      Den norske entreprenören och miljardären Olav Thon har nu promoverats till hedersdoktor vid Karlstads universitet. Roligt och hedrande för honom, men det var en utnämning som skapade stor uppståndelse. Thon hade nämligen i den norska valrörelsen förklarat att han stödde Fremskrittspartiet, eftersom han ansåg att det partiet hade den bästa skattepolitiken. Med anledning av detta bojkottades ceremonin av ett antal företrädare för universitetet, och även Karlstads biskop valde att utebli.

      När det gäller den sakliga grunden för att utnämna Thon till hedersdoktor, så kan den säkert ifrågasättas och debatteras. Thon har knappast på något betydande sätt verkat för universitetets bästa och inte heller har han på andra sätt arbetat inom något akademiskt område. Det är nog för de flesta uppenbart att han fick utmärkelsen därför att han på ett enastående sätt bidragit till utvecklingen i västra Värmland genom jättesatsningar inom handelssektorn.
      En diskussion kring vilka kriterier som ska ligga till grund för ett hedersdoktorat skulle därför vara välkommen. Men då bör detta inte bara gälla Thon. Varför blev Göran Persson hedersdoktor vid Örebro universitet?
      Det har också rests frågor kring vem som egentligen ska utse en hedersdoktor. På de flesta universitet görs detta på fakultetsnivå, men vid Karlstads universitet anser rektorn att hon ska göra det som ett enrådighetsbeslut. Ett hedersdoktorat skulle nog ha större värde om de lärde vid fakulteten fick ha ett betydande inflytande vid utnämningen.
      Men det är inte dessa saker som har skapat protesterna, utan diskussionen har istället handlat om att Olav Thon röstar på fel parti. Tydligen anser ett antal av universitets anställda att den som röstar på Fremskrittspartiet inte hör hemma vid Karlstads universitet.
      Detta synsätt skapar en hel del problem. Många människor avslöjar inte vilket parti de röstar på. Hur tänker sig Thons belackare att man ska göra för att säkerställa att inte personer med fel politisk uppfattning får hedersdoktorat eller anställs vid universitetet? Ska det upprättas register över alla medborgares politiska uppfattning och hur ska det gå till? Och vilka partier är det förbjudet att sympatisera med? Kan verkligen Karlstads universitet garantera att ingen av de anställda har uttalat sympatier för något kommunistiskt parti?
      När det gäller de norska förhållandena så blir det än mer märkligt. Efter valet ingår nämligen Fremskrittspartiet i den norska regeringen. Menar verkligen Thons motståndare att det numera inte ska vara tillåtet att uttrycka sympatier för den demokratiskt valda regeringen i Norge?
      I den norska regeringen ingår två partier Höyre och Fremskrittspartiet. Det verkar som att Höyre får godkänt. Skulle det betyda att man bara får sympatisera med halva regeringen?
      Det är ytterst obehagligt när ett antal personer som ska betraktas som lärda anser sig ha rätt att sätta sig till doms över vilka partier man ska ha rätt att få rösta på.
      Sverige och Norge anses vara demokratier. Då måste man faktiskt få rösta på vem man vill. Det är just detta som skiljer demokratin från diktaturen.

      Är tekniken herre eller tjänare?

      Aldrig tillförne har vi kunnat utnyttja så mycket avancerad teknik som idag. Och utvecklingen har gått rasande fort. Många minns telefoner som satt fast i väggen och som hade nummerskiva. Svartvita TV-apparater som bara visade en kanal. ALLA tittade på Hylands Hörna. 1969 fick vi två statliga TV-kanaler och det var faktiskt först nyåret 1987/1988 som TV3, den första kommersiella TV-kanalen, började sina sändningar från London.
      Hemdatorer blev inte vanliga förrän på 1990-talet, och då kom också något som kallades internet. För att kunna komma ut på internet användes ett modem.
      Den som på tidigt 1980-tal ville hyra en film fick samtidigt hyra en moviebox för att kunna se filmen. Det dröjde innan videobandspelaren blev var mans egendom, men 1998 lanserades dvd-spelare i Sverige och trängde ut videon.
      Vid den här tiden blev det alltmer brukligt att även vanligt folk började använda mobiltelefoner, eftersom de nu blivit tillräckligt små för att med lite god vilja kunna stoppas ned i fickan. Om man inte hade telefonen i ett särskilt fodral fastsatt i livremmen.
      Idag har användningen av smartphones brett ut sig, och många kan nu använda telefonen som dator och gå ut på internet, ladda ned musik och filmer, sätta på värmeelementet hemma och mycket annat.
      Det finns mycket som är positivt med den snabba teknikutvecklingen. Nya verktyg tas fram, även om det väl ibland handlar om att tillfredsställa behov som ingen visste fanns.
      Men tyvärr glöms det ofta bort att inte alla befinner sig på samma tekniska nivå. Alltmer anpassas samhället efter den tekniska utvecklingsnivå som eliten nått till. Telefonledningar tas bort i allt större utsträckning, trots att stora delar av Sverige saknar en godtagbar mobiltäckning. Alla förväntas ha ett bankomatkort, men däremot är det inte så noga att det finns bankomater.
      På bussarna får man inte betala biljetten kontant. Det har riksdagen beslutat. Då ska man veta att ett vanligt fortskaffningsmedel för riksdagsledamöter är taxi, så beslutet berör dem inte. Många bussbolag tillåter inte ens att man betalar med sitt betalkort. Möjligen kan man få betala med sin mobiltelefon. Om man saknar mobiltelefon har man inte på bussen att göra.
      I Karlstads kommun vill inte politikerna att medborgarna ska ha direktkontakt med kommunens företrädare, utan istället hänvisas till Facebook.
      Om ett barn i någon av Karlstads kommuns skolor ska stanna hemma från skolan på grund av sjukdom, går det inte att ringa till någon på skolan för att berätta detta, eftersom mänskliga kontakter bör undvikas. Istället hänvisas till en automatisk telefontjänst, där barnets personnummer kan knappas in. Systemet fallerar ofta och den som råkar göra fel kan inte korrigera sitt misstag, eftersom det är maskinen, inte medborgaren, som har makten.
      På skolorna skriver lärarna rapporter om hur det går för eleverna i de olika ämnena. Denna information skickas dock inte ut till föräldrarna. För att få del av informationen kräver barn- och ungdomsnämnden att föräldrarna skaffar e-legitimation. Barn- och ungdomsnämnden i Karlstad anser inte att barnens skolresultat angår de föräldrar som saknar e-legitimation.
      Dessa exempel visar att tekniken ofta tillåts vara herre, när den borde vara vår tjänare. Det är inte någon positiv utveckling.
      Kanske är det dags för en motrörelse med civil olydnad. Bojkotta bussarna om det inte går att betala för resan på bussen. Ring rektorn eller chefen för barn- och ungdomsförvaltningen och sjukanmäl ditt barn. Ring varje lärare och fråga efter hur det går för barnen i skolan. Jaga kommunalråden både dag och kväll och fråga när hålet i gatan kommer att lagas och hur det blir med badhusets öppettider.
      Detta skulle få systemet att rämna och tvinga fram en utveckling där vi börjar använda tekniken för att få hjälp och stöd, inte som ett sätt att disciplinera medborgarna.

      Ideologiernas död

      Den legendariske chefredaktören Herbert Tingsten lanserade en gång tanken på ideologiernas död. Då var den tanken uppseendeväckande. Visst var väl skillnaderna stora mellan socialister, liberaler och konservativa?
      Idag får man nog konstatera att han hade rätt. Visserligen är skillnaderna mellan ideologierna stora, men vilken svensk politiker är ideolog idag?
      Följer man debatten mellan ledande svenska politiker och mellan de stora tidningsdrakarnas ledarredaktioner, så tycks svensk politik ha reducerats till frågan om vi ska ha ett femte jobbskatteavdrag eller inte. Moderaterna tror på fullt allvar att de ska vinna valet på att ge löntagarna ett par hundralappar ytterligare i plånboken, och socialdemokraterna försöker ge sken av att detta hotar välfärden. Dock lovar socialdemokraterna samtidigt att de vid en eventuell valseger inte ska riva upp den borgerliga regeringens skattepolitik.
      De tydligaste ideologerna tycks återfinnas inom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, och inget av dessa båda partier kommer att sitta i regeringen efter nästa val. Stefan Löfvén har förvisso inte varit speciellt tydlig i regeringsfrågan, men det är ingen risk att han upprepar katastrofen 2010, då Mona Sahlin tvingades lansera ett regeringsalternativ där både Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle ingå.
      Slaget om regeringsmakten utkämpas i politikens mittfält, och det vet de politiska partiernas strateger. Därför har Moderaterna lanserat sig som det nya arbetarpartiet, medan socialdemokraterna vill visa sig företagsvänligt. Väljarna ska inte oroas. Politiken blir i princip den samma, oavsett hur det går i valet.
      Konsensus i politiken har förvisso fördelar. Det ger möjlighet till långsiktigt planerande. Det är bara att se på hur politikerna i USA misslyckas med att få ihop en budget, vilket leder till att samhället börjar stängas, för att inse vad en alltför utpräglad polarisering kan medföra. Men koncensus leder även till brist på alternativ. Och då kommer många väljare att söka sig utanför de traditionella partierna. Sverigedemokraternas framgångar beror inte enbart på deras invandringspolitik, utan de har på ett skickligt sätt förmått lansera sig som det enda alternativet till sjuklövern, som de på nätsidor kallar de andra partierna.
      Mycket av politiken idag handlar om att hålla sig väl med storstädernas välmående medelklass. De ska få lägre skatt och mer valfrihet inom skola, sjukvård och äldreomsorg. Nya apotek poppar upp som svampar ur jorden, för att man ska kunna välja var man ska köpa exakt samma produkter som säljas hos dem alla.
      Samtidigt är det uppenbart att det finns förlorare. Den som bor i en liten ort långt från storstäderna och ser den enda skolan och det enda apoteket läggas ned och upptäcker att bankomaten plockats bort har ingen som helst glädje av att storstadspolitiken. Är han eller hon arbetslös eller sjukskriven är ett femte jobbskatteavdrag inte till någon hjälp.
      Till och med Centerpartiet, som tidigare var landsortens försvarare, ägnar nu all kraft åt att försöka locka storstadsväljare. Som en följd av detta ligger partiet under fyraprocentspärren i många väljarundersökningar.
      Vi har fått koncensus i politiken, men en ökad polarisering mellan landsdelar och mellan dem som har ett arbete och dem som inte har det. Ideologierna må vara döda, men det är ingen brist på motsättningar i samhället.

      Vad får man egentligen tro på?

      Statsminister Fredrik Reinfeldt genomförde en mindre regeringsombildning i samband med riksmötets öppnande. Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) fick lämna regeringen och ersätts av arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (m). Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson (m).
      Utnämningen av Elisabeth Svantesson har väckt stor uppmärksamhet i media. Hon har nämligen varit medlem i Livets Ord i Uppsala och är numera medlem i en likartad församling i Örebro.
      Framför allt i Aftonbladet har detta kritiserats på nyhetsplats. Man har bland annat letat fram en avhoppad medlem från Livets Ord, som berättar den tydligen fasansfulla nyheten att man i Livets Ord minsann tror på både helbrägdagörelse och tungomålstal.
      Men det tror pingstvänner också på. Ska det vara förbjudet även för pingstvänner att ha politiska uppdrag? Vidare framhålls att Elisabeth Svantesson inte vill ha samkönade äktenskap. Måste man vilja det? Som Svantesson själv påpekar, delas hennes uppfattning av kanske sex miljarder människor, så det är ingen liten grupp hon tillhör.
      Det finns för all del anledning att syna såväl Livets Ord som andra religiösa grupperingar i sömmarna. Vänder man på stenarna dyker ibland upp en hel del otäcka saker inom fundamentalistiska församlingar. Men Elisabeth Svantesson har inte varit ledare för Livets Ord. Hon har varit medlem och har arbetat som lärare i en av deras skolor. Är medlemskap i en viss religiös organisation tillräckligt för att man ska stötas bort ur samhällsgemenskapen? I Nazityskland var judar tvungna att bära en gul Davidsstjärna på sina kläder för att skilja ut dem och för att andra tyskar skulle veta vilka de skulle hata. Ska vi behandla medlemmar i Livets Ord på samma vis?
      Och hur tänker sig egentligen Aftonbladet att vi ska förhålla oss till muslimerna? Islam är definitivt emot samkönade äktenskap och inte vill man ha kvinnliga imamer heller. Betyder detta att vi bör kartlägga alla muslimer, så att inte en enda av dem tillåts inneha politiska uppdrag i Sverige?
      Givetvis bör de som leder muslimska fundamentalistiska organisationer som Islamiska Förbundet i Sverige hållas kort. Socialdemokraten Omar Mustafa och den moderate riksdagsmannen Abdirizak Waberi har varit ledare för denna organisation och de har aktivt verkat för spridning av antisemitism. Därför har de med rätta kritiserats.
      Men ska alla muslimer som anser att Muhammed är ett föredöme och att samkönade äktenskap är fel brännmärkas som feltänkande människor som inte får bli politiker?
      Aftonbladet ställde frågan på nätet om det är ett problem att den nya ministern har varit medlem i Livets Ord. Över 70 procent svarar ja. Skulle Aftonbladet ha ställt motsvarande fråga om den nya ministern varit muslim?

      Även rika barn måste följa lagen

      Skolinspektionens beslut att stänga den vanryktade internatskolan Lundsberg må ha kommit som en överraskning, men egentligen kan man ju undra vad alternativet var. Trots upprepade påpekanden från Skolinspektionen, har skolans ledning misslyckats med att skydda elever från övergrepp. När två elever bränns med strykjärn så illa att de tvingas söka läkarvård förstår de flesta att gränsen för det tolerabla har passerats.

      Krishanteringen på skolan var ett dåligt skämt. Rektorn gjorde sig oanträffbar. Han tyckte att det viktigaste just då var att åka på ripjakt med sina vänner. Styrelseledamöterna ville inte uttala sig, utom en, som förklarade att det tortyrliknande övergreppet var ett pojkstreck.
      Runt om i Sverige sker ibland övergrepp mot elever. På de flesta håll utlöser detta febril aktivitet i elevvårdsteamen. Man vill göra allt för att det inte ska upprepas. Det är detta som är skillnaden mot vad som hänt på Lundsberg. På den skolan har man normaliserat övergreppen. De ses som en del av Lundsbergsandan. Man ska kunna ge och ta emot en smäll och man ska inte skvallra. Med stor sannolikhet trodde förövarna att de hade skolan bakom sig när de brände ett par barn, och det värsta är att de hade rätt. Avståndstagandet från skolledningen kom när nyheten exploderade i media.
      Det är tragiskt att se hur skolledning, föräldrar och elever har reagerat efter beslutet att stänga skolan. Rektorn är upprörd över vad han kallar en kollektiv bestraffning. Men stängningen av skolan är ingen bestraffning av de skötsamma eleverna. Skolan stängs därför att Skolinspektionen tar ansvar för att skydda de utsatta eleverna. Ett ansvar som skolledningen har undandragit sig.
      Lundsberg har i mångt och mycket varit en alldeles utmärkt skola. Kompetenta lärare undervisar i en lugn miljö, och eleverna utvecklar ett livslångt kamratskap, som de säkert har haft mycket stor nytta av senare i livet. För de flesta elever på skolan är det en fantastisk tid. Men det räcker inte med att de flesta eleverna mår bra. Det är skolans skyldighet att ta ett särskilt ansvar för de elever som far illa, men detta har man inte velat inse.
      Även föräldrarna är upprörda. De kan inte förstå hur myndigheterna kan stänga en skola och de talar om de stora problem som nu uppstår. Men vad är detta egentligen för föräldrar? De är arga och upprörda över att Skolinspektionen ingriper, men de tycks inte tycka att det var särskilt märkvärdigt att elever kunde torteras på skolan. Borde inte föräldrarnas ilska riktas mot skolledningen istället för mot Skolinspektionen?
      Elevrådet talar om stängningen av skolan som den värsta kränkningen i Lundsbergs historia. Den attityden är enbart tragisk. Inte heller elevrådet tycker att det var så farligt med övergreppen mot enskilda eleverna. Det är stängningen av skolan som uppfattas som kränkande, inte att elever bränns med strykjärn eller tvingas ligga på golvet och få vatten nedhällt i strupen för att simulera drunkning. Detta sistnämnda pojkstreck har av experter karakteriserats som en tortyrmetod.
      Eftersom Lundsberg har många goda kvalitéer, vore det bra om skolan kunde få återuppstå. Men då krävs det att den unkna Lundsbergsandan vädras ut. Eleverna på Lundsberg har förmögna föräldrar och en fjärdedel är adliga. De har fått lära sig att de är förmer än andra. Det är dags att de får lära sig att även rika barn måste följa lagen.

      Beslöjade argument i debatten om slöja

      På kvällen den 16 augusti blev en gravid kvinna i Farsta misshandlad. Enligt polisen befarar kvinnan att det berodde på att hon är muslim och bär slöja. Någon gärningsman är inte gripen, så orsaken till attacken är ännu inte klarlagd.
      Att en människa blir misshandlad på stan är givetvis helt oacceptabelt. Om skälet är personens religion och klädsel är det alldeles förfärligt. Om detta bör de allra flesta kunna vara överens.
      Men vad sysslar egentligen riksdagsledamoten Veronica Palm (s) och Gudrun Schyman med flera med? I något som de kallar en solidaritetsaktion har de klätt ut sig i hijab (ett av flera plagg för muslimska kvinnor) och de kallar sig hijabupproret.
      Men har de helt förlorat allt vett och all sans? Sedan när blev det feministiskt systerskap att kvinnor ska bära slöja?
      Naturligtvis ska den kvinna som vill få bära hijab, eller för den delen huckle på huvudet. Precis som en man måste få ha på sig en basker eller en keps. Frågan om muslimska kvinnors slöjor är dock betydligt mer komplicerad än så.
      Det är inte alls självklart att det är ett fritt val för en muslimsk kvinna att bära slöja i Sverige. Varför inte fråga muslimska feminister i Sverige som Hanna Gadban om slöjan verkligen är ett tecken på frigörelse?
      Muslimska kvinnors slöja bärs nästan alltid relaterat till männen. När bara muslimska kvinnor är närvarande är det inte nödvändigt. Varför är det så?
      Grunden till detta tänkesätt finns i ett patriarkalt samhälle, som Palm och Schyman alltid annars är beredda att angripa, men inte när det gäller islam. Kvinnor ska bära slöja för att inte locka männen till synd. De ska bara visa sig utan slöja inför sin herre och man. Dessa kvinnor ska inte bara ta ansvar för sin egen sexualitet, utan även för männens. Det är kvinnans fel om hon genom sin klädsel förleder männen. Hur feministiskt är det?
      Det är på intet sätt självklart att muslimska kvinnor måste bära slöja. Det finns mängder av muslimska kvinnor i Sverige som inte gör det, eftersom de inte behöver det. Samtidigt finns det religiösa mörkermän som vill tvinga dem till det. Ska vi stödja de religiösa mörkermännen eller kvinnors kamp för frigörelse?
      Det måste vara möjligt att fördöma förföljelse av människor för deras religions skull, utan att för den skull själv börja praktisera dessa religioners avarter.
      Det finns ingen anledning att stödja stympning av barn, slöjtvång eller mäns rätt att slippa ta kvinnor i hand bara för att man anser att alla ska ha rätt att ha vilken religion de vill. Vår solidaritet med förtryckta får inte göra halt vid moskén.
      För övrigt är det fler än muslimer vi borde solidarisera oss med. Malmö är känt för förföljelsen av judar. Många judar har vittnat om rädslan de känner när de ska bege sig till synagogan och de berättar om glåporden som ropas efter dem på grund av deras avvikande klädsel. Är det någon som tror att Veronica Palms partikamrat, Ilmar Reepalu, som varit i konflikt med judiska församlingen i Malmö, skulle kunna tänka sig att bära en judisk kippa som stöd för förföljda judar?

      Svårt att se tydlig linje i invandringspolitiken

      Sverige har de senaste decennierna tagit emot fler flyktingar och andra invandrare än något annat land i Europa om man ser det i relation till folkmängden. Att våra gränser är öppna är något positivt, samtidigt som det länge har blundats för de problem som en stor immigration på kort tid innebär.
      Många invandrare har arbete och bidrar därför till den svenska välfärden. Eftersom Sverige har en åldrande befolkning har vi behov av unga invandrare, som genom sina skatter ger möjlighet för vårt land att ge de gamla och sjuka vård och omsorg.
      Flyktinginvandringen är annorlunda. Där handlar det inte om att den som kommer till Sverige ska bedömas efter sin arbetsförmåga utan det är skyddsbehovet som ska vara avgörande.
      Snällismen i flyktingpolitiken har samtidigt inneburit att det varit svårt att ställa krav på dem som kommer till Sverige. Eftersom det per definition är synd om dem, skulle det ju kunna bli ännu mer synd om dem ifall de känner sig pressade av det svenska samhället. Därför finns det nu i storstadsområdena ghetton där människor hamnar utan möjlighet att integreras i det svenska samhället. Istället för att Sverige kan få vara en smältdegel där olika kulturer blandas, skapas det omhuldade mångkulturella samhället med grupper som är skilda från majoritetsbefolkningen.
      Från Sverigedemokrater och likasinnade frammanas gärna en bild av att vi har en fullständigt ohämmad invandring, där vem som vill får komma hit och bosätta sig. Detta är dock felaktigt. Mängder av människor avvisas varje år, samtidigt som många får stanna. Här finns tyvärr utrymme för ett visst mått av godtycke.
      Varför är det så svårt för kristna irakier att få uppehållstillstånd i Sverige, samtidigt som vi tidigare har givit uppehållstillstånd till deras muslimska landsmän? De kristna irakierna är utan tvekan en diskriminerad, för att inte säga förföljd, grupp i dagens Irak.
      Då och då kommer det rapporter om svenskar som deltar i strider i Syrien och i Somalia. Dessa svenskar är naturligtvis människor som kommit till Sverige som flyktingar och som åkt tillbaka för att döda forna landsmän. Vad var det egentligen de flydde ifrån från första början? Den som kommer till Sverige och påstår sig ha flytt från ett krig som han sedan frivilligt återvänder till var knappast flykting i egentlig mening, utan snarare turist.
      Sådana händelser undergräver förtroendet för flyktingpolitiken och riskerar att leda till ett ökat motstånd mot att ta emot dem som verkligen har ett skyddsbehov.
      Alltför ofta kan vi också läsa om svårt sjuka och handikappade människor som ska avvisas från Sverige, därför att de inte uppfyller Migrationsverkets regler. Bland annat den handikappade kinesiske mannen i Grums, som ska tvingas återvända till Kina där ingen kan ta hand om honom, fastän hans dotter bor här och är beredd att ta ansvar för honom.
      Det är svårt att se en tydlig linje i flykting- och invandringspolitiken. Vi har i dag invandrargrupper i Sverige som vill begränsa yttrandefriheten och inskränka kvinnors rättigheter. Vad var det för förtryck de flydde ifrån?
      Samtidigt avvisar vi människor som vi vet kommer att utsättas för lidande i sina hemländer, men som inte anses ha tillräckliga skäl för att få stanna.
      Det måste kunna finnas en sansad linje mellan å ena sidan Sverigedemokrater och likasinnade som ser alla invandrare som ett hot, och å andra sidan blåögda idealister som vägrar se invandringens baksida och de problem som uppstår när vi betraktar alla flyktingar och invandrare som oskyldiga offer.
      Lyckas vi inte finna den balansen, kommer vårt samhälle att stå inför mycket stora problem och motsättningar inom en inte alltför avlägsen framtid.

      Tala med barnen är viktigare än man tror

      Vi lever i en tid när den tekniska utvecklingen går snabbare än någonsin tidigare i historien. Fordonen kan köra allt fortare och vi kommunicerar med allt högre hastigheter via internet. Nya uppfinningar lanseras, som vi inte hade en aning om att vi behövde. Läs mer →