Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Dags för mig att gå mot nya utmaningar

      När jag var sju år skrev jag brev till USAs president. Mitt politiska engagemang väcktes tidigt. Det var ”vreden över människors ofrihet” som lade grunden i mitt engagemang, för att citera ett ungdomsförbunds tidigare handlingsprogram. Tidigt 90-tal. Då, som nu, flydde människor från andra delar av världen till oss. Till kalla, karga Sverige. Då, som nu, brändes byggnader som de människor som flytt för sina liv bodde i. Främlingsfientlig retorik vann terräng. Således började min partipolitiska bana som motreaktion mot det inskränkta. Min inställning har alltid varit att allt är möjligt. Upptäcker vi missförhållanden får vi helt enkelt försöka fixa det.
      Det var liberaler som visade mig alternativ. Att vi har möjlighet att vara öppna, att välkomna fler människor som vill leva och verka i Sverige, att vi i det långa loppet därmed blir ett bättre land att leva i.
      Jag blev mycket berörd då jag för många år sedan såg filmen Hotell Rwanda. När kriget och folkmordet bryter loss och människor till en början tror att omvärlden kommer snart att reagera, att rädda dem. Men omvärlden såg på. Hundratusentals människor slaktades. Jag tänkte för att värja mig mot filmens fruktansvärda budskap att avsaknaden av agerande berodde på avståndet.
      Men nu knackar människors trasiga livsöden bokstavligen på vår dörr och avstånd är ingen ursäkt. Det händer igen.
      Ett av årets nyord är flyktingkris. Vi har aldrig sett maken till folkvandring till Sverige förut. Men det är ingen flyktingkris, det är ett nytt normalläge. Det sägs att vårt samhälle inte klarar de påfrestningar det innebär med att ta emot så många människor som flyr. Men min lärare i företagsekonomi skulle säga; det beror på.
      Det beror på hur vi gör det. Ska mottagningen fortskrida som den alltid har gjort eller gör det nu rådande allvaret att vi kan behöva förändra oss mer än på mycket länge? Förändra såväl mottagandet som vår gemensamma välfärd.
      Det har pratats om civilsamhällets betydelse för integrationen i många år. Men det är nu när våra system prövas som den ideella sektorn verkligen visar framfötterna. Runt om i hela landet engagerar sig människor för att på olika sätt göra en insats. Det kommer att göra skillnad.
      Men jag bannar den vänster som genom åren skanderat och etiketterat varje gång någon problematiserat kring bristen på integration. Hade vänsterföreträdare istället valt att diskutera framväxten av fundamentalistisk islamism och hedersrelaterad brottslighet kanske vi hade haft en bättre beredskap idag. Så bespara mig krokodiltårarna över de drastiska åtgärderna att stänga gränsen.
      Det har för mig varit en stor ära att fått skriva i Karlstads-Tidningen. Den enda liberala tidningen i Värmland, med tidigare skribenter som Gustaf Fröding och Mauritz Hellberg. Det är ett arv som förpliktigar och har också gjort mig stolt. Men världen, Europa, Sverige och också Värmland och Karlstad förändras. Tack och lov för det. Nu är det dags för mig att gå mot nya utmaningar. Tack för allt, tack för mig, med denna text gör jag sorti.

      Influenser utifrån stärker det lokala

      Vi tror ofta att garantin för det lokala är att behålla kontrollen lokalt. Inte sällan räds vi utländska ägare av våra företag då våra farhågor är att produktionen flyttar utomlands och att nedskärningar och rent av nedläggningar är nära förestående. I många fall kan det ligga en del i dessa farhågor, men läget kan dessutom vara precis tvärtom. Det är genom ögon utifrån som den lokala kompetensen och förmågorna kan förfinas och konkurrenskraften stärkas. Det handlar inte om var ledningen befinner sig utan vilken förståelse de har för vilka komparativa fördelar som finns i en verksamhet och överblick att se hur de ska användas på bästa möjliga sätt.
      Volvo har väl aldrig gjort så Sverigepatriotisk reklam som när bolaget blev kinesiskt. För oss som är mottagliga för välgjord reklam är de senaste årens Volvoreklam en fröjd för ögat. Såvitt jag kan överblicka började det hela med den svenska internationella superkändisen Zlatan.
      I vintriga naturmiljöer körde han fort, tränade i liten stuga och jagade kronhjort, varpå dopp i isvak avslutade det roliga. Allt till en uppläst variant av nationalsången Du gamla Du fria. Reklamen följdes upp av fler vintriga vemodiga varianter i reklamserien ”Made by Sweden”. Natur, mys och lyckliga familjer ska sälja bilen.
      Inte nog med det. Därutöver regionaliseras reklamen och alla som sett Volvo-banners i olika typer av webreklam har säkert noterat att Volvo inte bara är en frukt av Sverige utan i själva verket Made by Värmland. Sitter man i annan del av landet är det troligen annan härkomst som lyfts fram. Nu är inte produktionen av bilarna nödvändigtvis kopplad till vilken inriktning reklamen har. Men det kinesiska bolaget uppvisar åtminstone förståelse för en av sina målgrupper.
      Ett annat exempel är det italienska familjeföretaget Barilla, som tveklöst har en del kvar när det gäller att modernisera sin syn på HBT-frågor. Men som ägare till Wasa-bröd betraktat har det utländska ägandet varit lyckosamt och de lokala komparativa fördelarna med produktionen i Filipstad har kunna växa med tillförandet av den kunskap som det utländska ägandet medbringar.
      Man ska inte rädas ägande och influenser utifrån. Förståelse för styrkorna i en plats eller en verksamhet är det viktiga. Det är den lokala förståelsen i kombination med överblick och förståelse för världen utanför som kraften i det lokala kan nå sin fulla potential. Därmed blir Lars Löfgrens uttryck sanning på ännu ett plan: Värmland är inget landskap, det är ett sinnestillstånd.

      Alliansen bör gå till val på migrationspolitiskt paket

      Allians för Sverige bildades för ett gäng år sedan. Två relativt framgångsrika mandatperioder genomfördes med alliansen vid rodret. Mycket blev bättre och framförallt hanterades en rad allvarliga kriser på ett för Sveriges del fördelaktigt sätt.
      Arbetslinjen lanserades och implementerades. Jobb och ansvar för ekonomin blev alliansens hemmaplan. Men spelplanen förändrades och väljarna började kräva svar på andra frågor än jobb och ekonomi. Alliansen höll kursen, men utan så mycket som styrfart blev fallet tungt valnatten i september 2014.
      Inte heller Socialdemokraterna lyckades svara på de frågor väljarna börjat ställa. Men som största parti kunde de låtsas som att de vann valet och så småningom bilda någon slags regering tillsammans med Miljöpartiet.
      Att Sverige och världen nu står inför en rejäl utmaning är en underdrift som heter duga. Det som kallas flyktingkrisen har fått fart på en del som därmed med viss naivitet hoppas på Sverigedemokraternas undergång. Undertecknad inkluderad, hoppet är trots allt det sista som lämnar en. Insamlingar slår rekord och volontärinsatser ökar.
      Den kommande veckan bedömer Migrationsverket att det kommer mellan 6 500 och 8 000 personer till Sverige, mellan 1 000 och 1 500 per dag. Många av de som kommer är barn. Detta är ingen tillfälligt ansträngd situation. Det tar inte slut om en vecka eller två. Vi kan stå inför åratal av folkvandring. Några förhoppningar om att den sittande regeringen ska förmå styra upp ordning och reda i migrationspolitiken och lyckosamma integrationsinsatser kan knappast existera ens i de rödaste av läger. De rödgröna partierna torde stå så långt ifrån varandra att en större uppgörelse knappast kan siktas under överskådlig tid. Strutsmentalitet kan komma att få sin främste företrädare i regeringen Löven.
      Därmed har således allianspartierna ett tillfälle att faktiskt ta sig i kragen och svara på de frågor väljarna ställer. Faktum är att det är inte bara en möjlighet, det är allianspartiernas skyldighet att med tolerans, öppenhet, ordning och reda och pragmatiska lösningar komma överens om ett migrations och integrationspolitiskt paket värt namnet.
      Det är säkerligen lockande för allianspartierna att försöka utmejsla en fräschare variant av arbetslinjen och det ekonomiska ansvarstagandet. Det känns tryggt. Men arbetslinje och ekonomiskt ansvarstagande bör i så fall snarare rymmas inom ett migrations och integrationspolitiskt paket.
      Det är spännande tider. Förvisso är det sant att allting upprepar sig, men den värld vi nu känner förändras i rasande takt. Håll inte krampaktigt kvar i det som var. Om alliansen omfamnar förändringen och på allvar ser moderna lösningar för dagens och morgondagens problem, då kan vi se med tillförsikt på framtiden. Om inte, då går vi under i rödgrön skuta med giftig bottenfärg.

      Att bekänna färg

      Det finns relevans i Sverigedemokraternas kritik gentemot det sätt integrationen har fungerat i Sverige, eller inte fungerat, för att uttrycka det mer korrekt. Hög segregation (med svenska mått mätt), omhändertagandementalitet, identitetspolitik och åratal av utanförskap har präglat integrationen under lång tid. Små framsteg har gjorts men det är långt kvar till ordning och reda gällande vår migration och integration. Här har de politiska partierna en läxa att göra. Inte minst när allt fler människor på flykt söker sig mot Sverige.
      Men dessa korn av relevant kritik kan dock inte i närheten ursäkta den totala avsaknad av humana värderingar som nu visar sig hos Sd-representanter. Hånskrattande kommunfullmäktigeledamöter i Malmö, avskyvärda kommentarer i sociala medier, JO-anmälan av migrationsverket och partiets fortsatta krav på att stänga gränserna.
      I en tid då människovärdet hotas av fundamentalistiska Daesh/ IS och den syriske ledaren Assads maktfullkomliga mordiska regim väljer Sd att slå dövörat till. Det egna mantrat om att hjälpa på plats i närområdet upprepas nästintill maniskt. Men ingen Sverigedemokrat skänker en tanke på att detta närområde inte har kapacitet nog att hantera alla dessa miljoner människor på flykt. Sd:s klena ursäkt till alternativ politik faller samman fullständigt.
      Den katastrof vi ser och läser om varje dag är mer omfattande än vad vi kan föreställa oss. Mänsklig tragedi som får oss att tänka på våldsamma fasor mänskligheten tidigare genomlidit och sagt; aldrig mer. I denna stund avfärdar Sverigedemokrater rapporteringen från krigets verklighet som snyftreportage. Eller än värre hävdas att bilden på den drunknade pojken används som propaganda. Med falsk omtänksamhet vädjas om att pojken ska få vila i frid, att det inte är värdigt att få sin bild spridd över världen på detta sätt.
      Men det är inte propaganda. Det är verkligheten för miljontals människor på flykt i världen undan krig och förtryck. Det är hög tid att vi slutar blunda och börjar bry oss. För det att ske krävs att dessa människors fasansfulla levnadsöden kommer oss nära.
      Man kan anta att en och annan Sverigedemokrat nu sitter på kammaren och spår att denna nyvakna hjälprörelse som spridits över världen inom kort somnar in och återgår till likgiltighet och missnöje. Vi får verkligen hoppas att de har fel.
      Människor behöver vår hjälp. Barn, unga, medelålders och gamla kommer att komma till vårt land och till andra länder i Europa. Det kommer att kosta pengar och kommer inte att vara oproblematiskt. Men det är vår plikt att hjälpa de i nöd.
      Låt oss heller inte glömma att trots nationalistiska strömningar lever vi i globaliseringens tidevarv. Vi gynnas av att bli fler och vi gynnas av olikhet. Moderna, toleranta, öppna länder kommer klara framtidens globala utmaningar bättre. Räddhågsna och isolerade länder kommer i längden att få det svårt.

      The Island

      The Island. Det låter som en actionrulle, men så är det ju också det. En mindre bra sådan dock. Därav kan det tänkas att det inte var actionrullen som låg som förlaga till kommande musikfestival i Karlstad. Namnet skulle istället kunna anspela på att arrangemanget ska befinna sig på en ö. Det kanske är helt korrekt rent fysiskt men är väl inte direkt vad man tänker på när man befinner sig i Karlstads innerstad. Eller så handlar det mer om att vara en flyktig uppstickare som inte förnekar sig.
      Det är mycket positivt att Karlstad kommun upplåter mark i stadskärnan och samarbetar med denna typ av musikarrangemang. Även om detta inte kan förväntas bli något återkommande event är det en bra signal till andra arrangörer såväl lokala som andra, att Karlstad är en kommun som är villig att satsa på något nytt. Efterfrågan på variation tvingar allt och alla att tänka i nya banor. Även kommuner.
      Alla typer av arrangemang innebär bök och stök för de boende i berörda områden. Men ju mer rutin kommunen har när det gäller att hantera allt från avspärrningar till klagomål desto bättre torde det gå. Därför är det också en fördel om kommunen relativt ofta arrangerar musik eller sportarrangemang. Då kommunen har den helt korrekta ambitionen att växa är ökad aktivitet i centrum oundvikligt. Boende får vänja sig, eller krasst flytta utanför stadskärnan.
      Arrangemanget är slutsålt vilket är glädjande för alla inblandade. Så är också en av världens främsta dj:s kvällens huvudnummer. Återigen ett öronbedövande bevis på hur globaliserade vi är.
      Att tjejer och killar kommer att stå och dansa på Sandgrundsudden till samma dj som människor dansar till över hela världen är en framgångssaga. Detta för att det visar globaliseringens möjligheter för små och medelstora städer. Lika väl som Stockholm, Göteborg och Malmö lockar till sig event, företag och människor, kan också Karlstad. Globalisering, urbanisering och internationell konkurrens är inte slutet, det är början till oändliga möjligheter om man väljer att greppa dem.
      Det krävs dock mer. Hårdare arbete och bra nätverk. Befinner man sig inte i centrum får man kompensera det på andra sätt. Men med öppet sinne och att vårda sina kontakter kommer man långt.
      När den internationella konkurrensen förändrar spelplanen för traditionell industri seglar andra branscher upp och upplevelse och eventindustrin är verkligen här för att stanna. Kultur och sportarrangemang fullkomligt exploderar runt om i landet. Inte sällan fullbelagda. Men så är också den fria marknaden fantastisk.
      Ändå resoneras det i termer av att jobben försvinner. Men det är nya möjligheter och nya yrken som står för dörren. Exempelvis har den svenska musikindustrin avancerat på ett otroligt sätt de senaste tjugo åren. Och vem trodde på 1800-talet att folk kunde jobba på eventbyrå? Frågan är vilka yrken vi har om hundra år?

      Till bildningens försvar

      Klyftorna ökar mellan stad och land. Utsatta kommuners förfall hängs ut i reportage i princip varje vecka. Landsbygden har hamnat i liknande utanförskap som förorterna menar vissa. Enligt omvärldsanalytiker på Kairos Future ligger storstäderna generellt elva år före små och medelstora kommuner. Människors attityd till saker och ting i exempelvis Malmö nu, är fallet i Säffle om elva år.
      Landsbygdspolitikens försvarare har alltid uppmärksammat det tekniska och fysiska gapet mellan landsbygd och stad. Bristande tillgång till serviceställen, datorer och bredband i allmänhet och gällande landsbygdens åldrande befolkning i synnerhet. Då ur perspektivet att landsbygdsbefolkningen ska skyddas, värnas och se till att förändringarna inte går för fort och sker i för stor omfattning. Har det funnits ett post- eller bankkontor i Molkom så ska det göra det för alltid. Eller nästan för alltid.
      Men framgången för landsbygden ligger snarare i det motsatta. Att omfamna förändring. Förmågan att använda nya tiders verktyg och finna lösningar som kompenserar för mindre arbetsmarknadsregion och perifera lägen ger möjligheter också imorgon. Men likväl som nya tiders verktyg behöver användas måste bosatta på landsbygden ha en modern, kunskapstörstande och förändringsbenägen attityd till framtiden. Inte klamra sig fast vid det som varit, ursäktandes att man är från Laxå.
      Det finns utmärkta exempel på där människor på landsbygden och i mindre tätorter tar saken i egna händer och har både mer modern attityd och är mer kompetenta gällande ny teknik än i gemen. Men inte sällan råder motsatsen. Smärtsamt tydligt blir detta i sommarens stora debatthärva mellan artisten Adam Tensta som försökt protestera mot TV4 och då anklagat en youtube-komiker från Grums som tidigare använt nedsättande ord.
      Grumskomikern förtjänar sannerligen kritik. Vad hon sagt och inte sagt tvista flertalet om då filmen där hon sagt kränkande saker inte finns kvar. Hennes uppsåt är oklart, men vad det verkar är hon ärlig i sin ursäkt och tänker, vad man förstår, inte göra om det. Utöver att ha använt kränkande ord använder hon utan tvekan även ett provokativt språkbruk rent allmänt.
      Särskilt bildad verkar hon uppenbarligen inte vara. Behöver inte handla om att komikern är från Grums, från vilken mindre kommun med utflyttningsproblematik och antipluggkultur och ingen är förvånad. Och det är också problemet. Kunskap och bildning kan antas inte stå särskilt högt i kurs. Just Grums råkar ligga i botten på var och varannan lista gällande kunskap och betyg.
      Adam Tenstas avsikt var att genom att lämna morgonsoffan kritisera TV4 för dubbelmoral med Grumskomikern som exempel. Men TV4 är ett företag och inte en person, som dessutom väljer att inte svara i någon större omfattning. Personer är alltid lättare att relatera till. Därför kom också ljuset och hatstormen att riktas mot denna enskilda individ istället för mot TV4. Kanske förutsåg Tensta inte denna vändning, men det har hur som helst blivit konsekvenserna av hans handlande och förtjänar kritik.
      Att vara obildad och komma från en håla är ingen ursäkt men kan möjligen vara en förklaring. Den viktigaste lärdomen att dra av allt detta är att inget är så viktigt som kunskap och bildning. Såväl kommuner som enskilda i utflyttningsbygder borde istället för att längta tillbaka till det gamla omfamna strukturomvandlingen och blicka in i framtiden. Skolan är nyckeln; höj lärarlönerna, inför tidigare betyg och uppvärdera kunskap och bildning. Att ställa högre krav är att bry sig.

      NATO nu och mer bly i luften

      Det går knappt att beskriva hur angeläget en stärkt försvarsförmåga är i dagsläget. Varningsklockorna har ljudligt klingat under lång tid men alldeles för få har tagit notis om dem. Maktdemonstrationer av tveksam karaktär ökar i vårt närområde och i vår omvärld.
      Det är dock fortfarande för svårt för vissa att ens tänka sig hur vårt välmående land kan komma att hamna i konfliktsituation med andra länder och intressen. Men försvarspolitik handlar om långsiktig planering och beredskap för det värsta. Att se det som ingen tror kan hända; att se det som i dagsläget kan tyckas helt uteslutet men som trots allt, om allt går fel, dessvärre kan inträffa.
      Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt helt oacceptabel. Men vi har att förhålla oss till det vare sig vi vill det eller inte. Det politiska klimatet är auktoritärt, de grannländer de inte invaderar uppträder de mycket aggressivt mot och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning, även i Östersjö-området.
      Att Sveriges militära kapacitet är så begränsad är allvarligt. Att det mest grundläggande för försvarets existensberättigande, värna vår frihet och demokrati, endast inom rimlig tid kan nå en uthållighet på ungefär en vecka kan bli förödande. Tyvärr har den trenden pågått länge. Anslagen har dock börjat peka uppåt men försvarsbudgeten är fortfarande för liten för att motsvara den kapacitetsökning vi behöver. De flesta partier försöker få det att låta som att det nu satsas på försvaret men det är gallimatias. Det behövs nästan dubbelt så mycket.
      När vårt eget försvar är så eftersatt och vår situation så utsatt torde det vara rimligt att på allvar diskutera medlemskap i NATO. Opinionen är positiv, vilket inte alltid varit fallet. Anledningen till den positiva inställningen till NATO-medlemskap har att göra med globaliseringen. Vi ser på världen på ett mer gränslöst sätt än tidigare och vi förstår att lösningen på gemensamma problem är mer samarbete, inte mindre.
      Det är av yttersta vikt att statsministerns parti gör upp med NATO-frågan en gång för alla. Socialdemokraterna agerar struts i en rad frågor de inte mäktar med att ha en intern debatt kring. Det är synd men vi kan leva med deras schizofrena och fega hållning i många fall. Men inte i NATO-frågan. Det är av så stor betydelse för Svensk demokrati, frihet och territoriella integritet att socialdemokraternas underlåtenhet att ens på allvar diskutera frågan är århundradets svek gentemot det Svenska folket. Sverige har inte tid att vänta.
      Det är tomt i luftrummet över östra Ukraina. Ryssland har, förvisso inkognito, invaderat östra delen av sitt grannland och fullskaliga strider pågår. Omvärlden har fullt upp att i si sådär lagom utsträckning hantera Syrien, mellanöstern och islamistsekten Deash/IS.
      Samtidigt i Sverige stoppar miljöhandläggare den nödvändiga återmilitariseringen av Gotland på grund av miljöskäl. Men när det ryska artilleriet dundrar in över ön kommer det inte längre finnas någon miljö värd namnet.

      Kommunsammanslagning nu

      150 av landets 290 kommuner krymper. Urbaniseringens effekter påverkar de områden människor flyttar från och de områden människor flyttar till. Vi lever allt längre vilket skapar demografisk obalans. Vi blir allt rikare och kraven från stat, medborgare och från företag ökar. Alla ska ha samma standard och information sprids snabbt. Kommunernas ansvarsområden har ökat kraftigt genom huvudmannaskapsövertagande från såväl stat som landsting. Men sedan sjuttiotalets kommunreform har inga större geografiska förändringar skett för de områden inom vi organiserar våra gemensamma åtaganden.
      Detta sätter i synnerhet små kommuner på prov inom en rad områden. Främst gällande kompetensförsörjning och resurser. Det kan gå att klara sig utan absolut spetskompetens, den allra djupaste förståelse och förmåga. Ett tag. Eller i vissa fall. Men när det gäller verksamhet som till sin karaktär är utsatt eller lagstadgad finns det små marginaler att tulla på kompetensen.
      Många kommuner har mycket stora problem med att hitta rätt person till särskilda tjänster. För att inte tala om vikten av kompetens hos kommunpolitiker. Om skillnaderna i kapacitet blir alltför stora inverkar det i förlängningen negativt på enskilda individers förutsättningar att påverka sin situation och sin framtid.
      För att kunna behålla lokal förankring som är den lilla enhetens fördel bör frågor inom detta område utredas och man bör undersöka möjligheterna till att utveckla visst lokalt medbestämmande så nära invånaren som möjligt. Detta samtidigt som de tunga tjänsterna och det sammanhållande ansvaret finns i större kommuner, vars folkmängd inte bör understiga ett visst antal. Alternativt kan ansenlig mängd ansvarsområden och huvudmannaskap flyttas till stat och region. Oavsett vilket, som det är nu kan vi inte ha det.
      När tillvaron inte är tillräckligt tillfredsställande tenderar människor att hitta nya vägar och lösningar utanför boxen. Tur är väl det. Därför har en uppsjö av andra lösningar vuxit fram rörande åtaganden man i den egna kommunen inte mäktar med; kommunalförbund, gemensamma nämnder, interkommunala avtal eller andra kommunala samverkansorgan. Flest sådana kommunöverskridande organ gäller räddningstjänsterna, tätt följt av kommunernas miljö och bygginstanser samt utbildning.
      Denna typ av samverkansorgan kan ge förbättrade rekryteringsmöjligheter, men det är oklart om skalfördelar verkligen uppnås. Framförallt är det problematiskt ur ledningsperspektiv och det ger försämrad insyn för medborgaren med svårigheter till ansvarsutkrävande som följd. Kommunernas självbestämmande inskränks och man tappar i praktiken en betydande del av inflytandet för verksamheten i samverkan. Vissa kommuner har ett väldigt stort beroende av andra kommuner.
      För att klara framtidens utmaningar krävs i kommunerna än mer kunskap, fördjupad förståelse och stärkt kompetens. När det gäller räddningstjänsterna som är det kommunala ansvarsområde med flest kommunöverskridande samverkanslösningar efterfrågas även här än mer kunskap och bättre samordning.
      Urbanisering, globalisering och digitalisering ger företag och människor även i utflyttningsbygder stora möjligheter. Men ges inte tillräcklig service och rättvis myndighetsutövning från kommunerna försämras villkoren.

      Brist på gott ledarskap

      Allt vi gör och allt vi inte gör sänder signaler till vår omgivning. Huruvida vi själva är medvetna om vårt eget ledarskap och huruvida vi var och en tar ansvar för detsamma är en annan fråga.
      En enskild individ kan påverka sin omgivning oavsett vem hen är. En mer eller mindre offentlig person har än större möjligheter att utöva sitt ledarskap i stort och smått om hen väljer att göra så. Tyvärr väljer alltför många bort den möjligheten.
      Få saker är så svåra att förändra som attityd och kultur. Att bryta med hämmande och negativa strukturer som tycks sitta i väggarna är inget snutet ur näsan. Men ett gott ledarskap kan åstadkomma stordåd. Kraften i människors förändringskapacitet har inga gränser.
      Varför ser då inte världen bättre ut om vi genom bland annat bättre ledarskap skulle kunna förändra de missförhållanden som idag råder? Jo, samtidigt som alla de möjligheter att förbättra ligger för våra fötter, existerar även krafter som drar åt motsatt håll.
      Ett av de största hindren för ett generöst och framgångsrikt ledarskap är rädsla att tappa den egna positionen. Människor har i alla tider motarbetat konkurrens och skapat positioner för att lyfta sin egen förträfflighet istället för att skapa en kultur där flera lyfts fram och ges möjlighet att utvecklas och nå sin fulla potential. Maktfullkomlighet tenderar dock att så småningom hoppa upp och bita vederbörande i ändalykten. Långsiktigt är det direkt kontraproduktivt att motarbeta konkurrens då verksamheten alltid har nytta av fler, allt duktigare aktörer. Om fler får möjlighet att utveckla sin fulla potential ökar det kanske konkurrensen, men det skapas även fler möjligheter då idéer och förslag som annars inte kommit fram kan blomstra.
      Även likgiltighet, lättja och konflikträdsla är en dålig kombination. Tyvärr alltför vanligt förekommande. Det kan vara svårt att upptäcka olika former av oegentligheter, men inte sällan beror oegentligheternas fortlevnad på människors ovillighet att ta tag i frågan. Exemplen är många, allt från SCA:s överdåd med privatresor till mordet på den lilla flickan i Karlskrona. Signalerna har funnits där, men ingen kan riktigt svara på frågan varför inget gjordes.
      Brist på självrannsakan och förståelse är likaså hinder för många att aktivt nyttja sitt ledarskap till det bättre. Många har så fullt upp att det blir svårt att hinna med tid för att tänka på sin eget beteende. Att avsätta tid för ledarutbildning eller helt enkelt lite egen tid för självrannsakan är väl investerat. Men det sker inte i så stor utsträckning som det borde.
      Politikens värld är inget undantag, tvärtom. Politik handlar i mångt och mycket om makt och därmed är det lätt hänt att företrädare jobbar mer på att minska konkurrens än på att odla fram fler talanger. Att partierna nu har problem att locka till sig riktigt duktiga talanger är en följd av bland annat det.

      Allting är möjligt i Värmland

      Det finns rejält med bra saker som händer i Karlstad och Värmland. Även om utmaningarna ibland kan te sig övermäktiga så är möjligheterna oändligt större. Det poppar upp så mycket positiva initiativ som präglar Värmland och värmlänningarna. Präglar oss mer än vi kan tro.
      Vad är det då vi kan känna oss stolta över? Jo projekt, satsningar och drömmar som enskilda individer eller grupper av människor låter oss andra ta del av. Det är människor som inte låter jante trycka ner dem och inte låter motgångar fördärva deras visioner.
      Det finns naturligtvis mycket som spelar roll för hur en plats blir mer attraktiv. Större system som infrastruktur, skola, rättsystem, kapitaltillgång, trygghet och mycket mer spelar stor roll för hur platser utvecklas. Men till syvende och sist handlar det om den enskilda människans skaparkraft.
      Kanske höjs ett å annat ögonbryn när man scannar av omgivningen och listar alla de verksamheter som verkligen förgyller tillvaron för värmlänningarna. För vad sägs om Appelqvists standup-klubb i Sunne, galleriet Sliperiet eller restaurang och konferens Kungskvarnen i Borgvik, Västanå teater eller de otaliga rätt osannolika spelningarna av världsartister i Karlstad som endast blir till för att det finns några individer i stan som jobbar lever och verkar för denna typ av bokningar.
      Under många år var Arvikafestivalen en given publikdragare för sin genre. Festivaler och evenemang som rallycross eller för den delen alla olika aktiviteter i Ransäter ökar tillgången på upplevelser. Till och med de vida beryktade Ängsbacka-festivalerna breddar onekligen utbudet. Nya satsningar inom café och restaurang dyker upp såväl i Karlstad som på betydligt mer otillgängliga platser. Swenströmskas brinnande intresse för goda råvaror har satt dem på kartan. En person som Lars Wingefors har med sitt driv lyckats skapa och bidra till både det ena och det andra, internationellt och lokalt, allt från spel till matkassar och hushållsnära tjänster.
      Alla dessa exempel och alla andra som inte ryms att lista i denna text har givetvis kommit till och utvecklats på olika sätt. Men allt som förgyller Värmland har den gemensamma nämnaren att det krävs en idé, en person och ett driv för att förverkliga det hela. Inget är därför så viktigt som att frigöra människors skaparkraft. Att göra så bidrar vi alla till.
      Tilltron till människors förmåga måste uppmuntras och inte motarbetas, såväl i det lilla som i det stora.
      Att frigöra människors skaparkraft är kanske lättare sagt än gjort. Men på platser med svåra utmaningar blir det desto viktigare att göra verklighet av orden. För utan människor som tror på sig själva i så stor utsträckning att de också får andra att tro på dem så blir det inget. Det är inte skatter, fördelning, regler, bidrag eller valfritt annat system som bygger detta land. Det är Du.

      Leva och låt dö

      Uppdrag Gransknings reportage i SVT; Leva och dö i Grums, sändes häromveckan. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Upprörda människor, ledarskribenter, tjänstemän och kommunalråd har med kraft uttalat sitt missnöje med granskningen.
      Det var ingen positiv bild som visades upp. Men så har heller inte Uppdrag Granskning till sin uppgift att ge nyanserade versioner av verkligheten. Nyans javisst, men inte sällan en ytterlighet.
      Frågan är dock om detta aktuella reportage helt ska förkastas som överdriven. Statistiken för Grums talar inte för det. Grums är en av flera kommuner med liknande utveckling. Eller ska man kalla det avveckling. Utmaningarna är enorma och för att försöka tampas med dem måste man se den delen av sanningen i vitögat. Men än så länge har inte modet att verkligen ta tag i problemen visat sig. Knappt någonstans. Med gamla lösningar och fina planer försöker kommunpolitiker för många kommuner runt om i hela landet förgäves vända den negativa lokala utvecklingen.
      På de flesta håll krävs insatser och nytänkande som helt överstiger de flesta kommuners kapacitet. Globalisering, urbanisering och digitalisering förändrar vårt sätt att leva på ett sätt som vi i dagsläget ännu inte förmår förstå till fullo. Att tätorter och kommuner som blomstrat under en annan tidsålder, när andra trender dominerat, nu har stora svårigheter att navigera i nya tider är sannerligen inte så konstigt.
      De stora utmaningarna för små kommuner i utflyttningsorter med hög arbetslöshet kan bero på såväl självförvållad inkompetens eller på större strukturomvandlingar som de tre megatrenderna ovan. Det är därför svårt för statsmakten att förhålla sig till problemen då de dels kan åtgärdas lokalt med kraftfulla insatser som bygger på genuin insikt. Men problemen kan även ses som en helhet där ett mer övergripande ansvar behöver tas.
      Det är här det blir intressant. Och svårt. För det är så klart lättare att för statsmakten försöka skapa incitament för att varje kommun själv, genom egen förståelse för problemen också lanserar egna lösningar till desamma. Men det är även direkt önskvärt att varje kommun gör sitt yttersta för att påverka de delar man på egen hand kan påverka. Men när har det gått så långt att den lilla enheten inte längre kan mäkta med de samhällsförändringar man är mitt uppe i?
      Det finns mycket positiv kraft runt om i Sveriges lands- bygd och i Sveriges småkommuner att bygga på. Globalisering, digitalisering och även urbanisering ger också möjligheter, även för landsbygden. Företag hittar sina komparativa fördelar och växer genom hårt arbete, veckopendlandes till Hong Kong eller med telefonkonferenser med New York.
      Men, i Grums och andra utsatta delar av landet finns det också romantik om svunnen tid. Den måste dö. Det måste göras upp med nostalgin och föreställningen om att allt kan bli som det en gång var. Att fortsätta tro att allt går att sköta som förut är inte bara naivt. Det är ansvarslöst. Nog borde Sverige mäkta med att vara mer osentimental i förhållande till de gränser som en gång, under en annan tid ritats upp. Lev och låt dö.

      Dyrt med miljöpartister

      Politiken är till största del fylld av människor som vill göra vårt samhälle bättre. När det gäller lokalpolitiken är det inte sällan hårt arbetande pragmatiker som hittar lösningar lite varstans. Men ideologiska skygglappar kan förstås ställa till oreda även på lokalt plan och omkullkasta de mest vällovliga projekt eller utgöra ren och skär pengaförstörelse.
      I dagarna har frågan om utbyggnad av Eriksberg kommit upp till ytan igen. Ett handelsområde med runt 700 nya arbetstillfällen som med sin direkta närhet till Bergvik skulle möjliggjort att Karlstad och Värmland fick ett starkt och samlat externt handelsområde för sällanköpshandel. Ett område med goda möjligheter att konkurrera med exempelvis Örebro samt att öka Värmlands handelsintäkter.
      Men eftersom Miljöpartiet, på grund av ideologiskt motstånd mot konsumtion, 2010 gick till val på ett femårigt moratorium för externa handelsområden fick detta konsekvenser även för direkta investeringar i Karlstad. Planerna på utbyggnad av Eriksberg omkullkastades.
      Som argument anfördes att sällanköpshandeln på Eriksberg skulle konkurrera med centrumhandeln som man istället ville satsa på. Det som skedde istället var att splittra både sällanköpshandel och klädbutiker som normalt skulle passa i galleria eller centrum till ett helt nytt område; Välsviken.
      Istället för att fortsätta externhandeln där den redan gick bra, det vill säga i Bergviksområdet, tvingar man konsumenterna använda bilen i ökad utsträckning hattandes mellan Bergvik och Välsviken. Bättre, även ur ett kollektivtrafikperspektiv, hade varit om “all” externhandel samlades till ett område och busstrafik matades dit.
      För ska man lyckas med både externt handelsområde och välmående centrumhandel behöver kunskap om människors och konsumenters handelsmönster och behov av upplevelser stå i fokus. Inte lokala politikers eller tjänstemäns önsketänkande.
      Ett annat exempel är Vindpark Vänern. Vindkraftssatsningen som kostat miljoner för Karlstads skattebetalare tros aldrig betala sig. Någonsin. Ändå fortsätter eländet. Det hela startades av miljöpartister som ville dra sitt strå till stacken för mer förnybar elproduktion. Det är i sig vällovligt, om det vore så att det hela någon gång blev lönsamt.
      Men trots subventioner genom elcertifikat, som vi konsumenter betalar, räknar inte nuvarande VD med att det ska gå ihop. Till Värmlandsnytt säger hen: “Vi tror inte att vi ska få tillbaka alla de här pengarna men vi ska minska eller göra skadan som vi åstadkommit så liten som möjligt.” Man baxnar.
      Nyligen uttryckte ett av de miljöpartistiska kommunalråden att: “Det är inget självändamål att skattebetalarna ska in med pengar varken i flygplats eller hockey eller någonting sånt.” Dylikt uttalande tyder på att det hos den miljöpartistiska kommunala makteliten i alla fall finns någon slags politisk prioritering över kommunala utgifter vilket skulle kunna ses som positivt.
      Vad som är betydligt mer illavarslande är att hen säger det i ett sammanhang där det framstår som att Karlstads och Värmlands enda internationella kollektivtrafikport knappt har något existensberättigande. Men det har tydligen det djupa svarta hålet på Gässlingegrunden.

      Politiskt tillsatta styrelser kan innebära målkonflikter

      Efter höstens val och efterföljande nomineringsprocesser har så nya ledamöter tillträtt sina uppdrag i nämnder och är på väg att göra så i diverse kommunala bolagsstyrelser. För de flesta partier väljs personerna i fråga för hela mandatperioden, även i de kommunala bolagen. Detta trots att årliga bolagsstämmor mycket väl lämpar sig för att byta styrelseledamöter även i mellanvalsperioder.
      Uppdragen i de kommunala bolagen lider dock av låg omsättning. Inte sällan är det män i övre medelåldern som belönas för lång och trogen tjänst i partiet och som gärna behåller sin position ytterligare ett antal år. Enligt snittet i Sverige är det strax över 20 procent av styrelseuppdragen i de kommunala bolagen som innehas av kvinnor. Värmland är inget undantag, tvärtom.
      Med tanke på att dessa poster nästan uteslutande är politiskt tillsatta är denna siffra under all form av värdighet. För hur kan politiken någonsin med hedern i behåll kräva av näringslivet att ha jämställda bolagsstyrelser när politikerna själva uppenbarligen är så långt från att lyckas?
      Jämställd sammansättning spelar roll. Det kan spela roll för den direkta verksamheten men framförallt för att undanröja hinder för människor att nå sin fulla potential. Därmed kan varje företag, organisation eller styrelse hitta rätt kompetens utan att hindras av glastak och strukturer. Om varje individ ser att det är möjligt släpper spärrar och strukturer för både kandidater och valberedningar. Därför är jämställd sammansättning en så viktig jämställdhetsfråga och samtidigt kompetensfråga.
      För en tid sedan lyftes frågan om kompetens hos politiskt tillsatta styrelser samt problematiken att sitta på dubbla stolar i artiklar i Värmlands Folkblad den 2/ 1 samt den 3/1. Politiskt tillsatta styrelser innebär ofta målkonflikter för ledamöter som även sitter i organ med kontrollfunktion.
      Dessutom kan det bli en lojalitetskonflikt mellan det kommersiella och det offentliga uppdraget, men även mellan ledamotens och dess partis politiska agenda och verksamhetens väl och ve. Det är av yttersta vikt att verksamheten och ovan nämnda målkonflikter granskas. Ska kommuner och dess bolag bli bättre och ge allt bättre service för sina invånare krävs ständig rannsakan.
      Hur många kommunala bolag som finns i en kommun varierar kraftigt och uppkomsten bör alltid ifrågasättas. Kan verksamheten skötas av privata näringslivet eller ideella krafter? Konkurrerar kommunen med enskilda näringsidkare genom sin verksamhet?
      Antalet kommunala bolag kan hållas mycket lågt, i synnerhet om en kommun har en bra befolkningsstorlek att stå på. Dessvärre är så inte fallet. Med de mycket små och brokiga kommunstorlekar vi har idag främjas inte återhållsamhet gällande kommunala bolag. När olikheterna är stora men ansvaret detsamma främjas istället olika typer av lösningar som missgynnar transparens och invånares påverkansmöjlighet.

      Orimligt att stoppa vargförvaltningen

      Det är synnerligen ironiskt att förvaltningsrätten stoppar den förvaltning av varg som just var i färd att starta. För att inte tala om orimligt.
      Det finns ett starkt stöd för en livskraftig vargstam i Sverige. Det gäller även i landsbygdsregioner. Det finns också stöd för att på ett normalt sätt förvalta den kraftigt växande stammen.
      En normalisering av vargstammen är det enda som kan ge densamma långsiktiga förutsättningar. Vargen är en naturlig del av vår fauna och måste också behandlas så. Att särbehandla vargstammen var i allra högsta grad berättigat under den tid då antalet vargar låg under vad som av Naturvårdsverket beräknas som minsta livskraftiga population, det vill säga 100.
      Men vargstammen har återhämtat sig på ett remarkabelt sätt och har numer med råge gynnsam bevarandestatus. Det finns för närvarande närmare 400 vargar i Sverige och vi kan vänta flera föryngringar vid nästa inventering. Det är glädjande och möjliggör också att stammen förvaltas likt andra viltstammar, det vill säga genom jakt.
      Att jakten nu stoppas är djupt olyckligt för vargstammens långsiktiga förutsättningar. För det första kan man verkligen fundera över varför fundamentalister i Naturskyddsföreningen och WWF inte förstår det. För det andra är beslutet från förvaltningsrätten i Karlstad märkligt. Det är ett grannlaga åtagande att på så kort tid försöka ge sig i kast med huruvida nuvarande svensk lagstiftning strider mot EU-rätten eller ej och man kan verkligen fråga sig om det är förvaltningsrättens uppgift. Om det trots allt är så att man bedömer det som sin uppgift, vilket onekligen är fallet, är det ohållbart att de samtidigt bortser från den kraftiga tillväxten i vargstammen och de konsekvenser okontrollerad tillväxt i ett redan vargtätt område har.
      Organisationer som SNF och WWF initierade domstolshantering av Svensk viltförvaltning. De menar att vargstammen är hotad och att jakt strider mot EU:s Art- och Habitatdirektiv. Det är felaktiga bedömningar som mest verkar finna sin grund i ett motstånd mot jakt i allmänhet.
      Frustrationen som många i Värmland känner är fullt förståelig. Förvisso är tidningsrubriker som ”Vuxna män gråter idag” nästintill löjeväckande men hade inte större delen av mediautrymmet varit upptaget av betydligt mer allvarliga saker hade det inte funnits någon hejd på raljansen från alla de som inte har någon som helst förståelse för konsekvenserna med ett högt rovdjurstryck.
      Det får nämligen konsekvenser med för mycket varg på för litet område. Vargarna blir närgångna. De äter upp allt vilt. De omöjliggör jakt med lössläppt hund. De attackerar tamboskap. Dessa direkta konsekvenser följs bland annat av att jägare därmed inte kan sköta sitt viltvårdsuppdrag i samma utsträckning, ekonomiska förluster för näringsidkare samt att människor faktiskt känner oro. Det cementerar den konfliktfyllda situationen för varg i Sverige.
      Vargstammen måste normaliseras. Det rimliga är att Kammarrätten nu avvisar Förvaltningsrättens inhibering. Det torde vara osannolikt att det hinns med innan utgången av årets jakttid men under har skett förr.

      God Jul!

      Jag håller inte med Socialdemokraterna om mycket. I synnerhet inte efter den här kaotiska hösten med total förvirring och dubbla besked. Jag håller heller inte med om beslutet att utlysa extra val. Alla andra alternativ var inte prövade. Hade S verkligen varit så intresserade av samarbete som de påstått hade de undersökt andra vägar, inte bara det lättaste för dem själva. Nu är det som det är och vi får se fram emot att få diskutera politik och förslag för Värmland och Sverige.
      Men jag hoppas dock att alla parter kan ta sig ur sandlådan. Strävan att försöka lägga bilden tillrätta enligt eget önskemål har dominerat alla sidor. Vissa mer desperata än andra kan tyckas, men så är jag också partisk. Det har varit mycket prat om samarbete. Men samtidigt som (S) sagt sig vilja samarbeta och enligt egen utsago sträckt ut en hand, har örfilarna haglat med de andra.
      Det är inte så man får samarbete att fungera. Därför är även denna gång Alliansens konstruktiva samarbete det bästa för Sverige och Värmland. Allianssamarbetet vilar på en ömsesidig respekt för varandra och för de kompromisser som tecknats. Varje parti strävar efter att få genomslag för sina egna idéer men varje parti kan leva med och också stå upp för gemensamma överenskommelser.
      De största foliehattarna av alla som odlar en helt egen bild av sin udda verklighet är Sverigedemokraterna. Make till att främja sitt eget martyrskap finns ej. De har brutit praxis i riksdagen och lyckats lurat fram ett nyval enbart i syfte att försöka maximera sina röstsiffror.
      Jag tillhör dem som tycker ledarskap är viktigt. Det är viktigt i stort och i smått. Föredömets makt bör inte underskattas av politiker. SD visar gång på gång på det rakt motsatta.
      Sverigedemokraternas upprepade nonchalans gentemot Sverige är respektlös och förnedrande. De är ett missnöjesparti med nazistiska rötter och de drivs bara av att skapa kaos och främja sig själva. Senast i raden av idiotiska uttalanden står vice talman Björn Söder för. Varför i hela friden så frenetiskt fokusera på huruvida man är svensk eller inte?
      Har Björn Söder ens sett alla olikheter som finns inom Sverige och som allt i någon bemärkelse kan anses som svenskt? Vad tjänar det för nytta att gradera svenskhet? Jag själv känner mig inte sällan mer som värmlänning än något annat. Ibland som europé. Ofta svensk såklart men så är jag också svensk medborgare precis som miljontals andra i detta land. Det är så mycket viktigare att förhålla sig till mänskliga rättigheter och lagar än till något annat.
      Angående regeringsfrågan. Höstens hattande och otydliga besked i en rad frågor är skadligt för Sverige. Sverige behöver en regering som är kapabel att samarbeta och hitta hållbara lösningar för framtiden. För framtiden är skolan fortsatt en av de viktigaste politiska frågorna. Vi behöver fortsätta fokusera på kunskap, på behöriga lärare med bra betalt och på ordning och reda i klassrummen.
      Kunskap och utbildning är avgörande för att varje människa ska kunna forma sitt liv så som hon vill. Kunskap är också en viktig faktor för bättre villkor för företagen. Kompetensförsörjning för företag är av avgörande betydelse i en globaliserad värld där det vi tävlar med är kompetens.
      Hur som helst, vi har en valrörelse att se fram emot. God Jul så länge.