• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Samtala gärna men liera inte

      Foto Hasse Holmberg / TT

      Det enda vi säkert vet om framtiden är att vi inget vet. Detta är sant även när det gäller regeringsfrågan.
      Givet det parlamentariska läget tycks många förespråka en bred regering över blockgränsen där S+MP+L+C med stöd av V eller S+M är de populäraste alternativen. Jag tycker att det är en utomordentligt dålig idé. Valrörelsens hårda retorik och ultimativa uttalanden behöver nu lämnas därhän, det politiska spelet likaså – för landet behöver styras och det finns en tydlig icke-socialistisk majoritet i riksdagen.
      Sverige är på intet sätt betjänt av en samlingsregering. Reformbehovet är skriande och det är i det närmaste utsiktslöst att förvänta sig att en samlingsregering på allvar ska kunna ta sig an reformerna som krävs bland annat på politikområdena bostadsmarknaden, arbetsrätten, skatter och integration. Det som i praktiken då riskerar att hända är att vi får en regering oförmögen att lämna svar på väljarnas frågor och hantera de utmaningar som vi står inför där den enda oppositionen utgörs av SD. I händelse av nationell kris, men där är vi inte nu, kan en samlingsregering behövas men motivet bakom förslagen på en samlingsregering nu är inte ett överhängande krigshot utan syftar till att isolera SD från inflytande. Den taktiken har prövats i drygt åtta år nu och sällan har man så ihärdigt drivit en strategi så länge som misslyckats så monumentalt. Landet behöver en regering med en tydlig agenda samt en livskraftig opposition.
      Partier med stora ideologiska skillnader ska konkurrera om väljarna, inte liera sig med varandra. När partierna under lång tid rört sig successivt mot mitten har SD:s intåg i riksdagen om inte annat återuppväckt den ideologiska dimensionen. Det är i grunden bra men det betyder också att komplexiteten i regeringspusslet ökar. Även om jag tycker att beröringsskräcken gentemot SD bör upphöra så finns det starka skäl till varför SD ska betraktas som helt uteslutna att ingå i en regering. Deras historia och tvivelaktiga företrädare är uppenbara skäl till det men även Jimmie Åkessons drömmar om folkhemmet bör få varje liberal att rygga tillbaka. Folkhemmet innebär ett slutmål, ett färdigt resultat av samhällsbygget där politiker är arkitekter som skapar konstruktioner där vi alla ska passa in. En sådan inställning hittar vi också hos de socialistiska partierna som kräver att den mänskliga strävan efter förändring underordnas det politiska systemet.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Därför håller de socialistiska partierna systemen framför individen. Det går givetvis att rita upp ett folkhem 2.0 med gemensam grillplats där alla källsorterar och sedan ägna varje reform och lagförslag åt att komma dit. Men även 50-talets folkhemsbarn växte upp, såg världen och bröt sig fria – och gjorde helt andra val. En liberal hållning är att definiera rättvisa och jämlikhet efter process, inte efter utfall. Världen förändras och människor likaså. Just därför bör liberala krafter inte se vare sig de socialistiska partierna eller SD som lämpliga att sitta i en regering. Men har man inte egen majoritet så behöver man söka stöd i riksdagen och då bör man kunna samtala med alla.

      Behovet av liberala reformer

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Valdagen närmar sig med stormsteg och när ni läser nästa nummer av KT så har rösterna med största sannolikhet räknats och mandaten fördelats.
      Med risk för att få äta upp min hatt vågar jag redan nu kora valets segrare; Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Spelbolagens odds stödjer detta, vilket även de traditionella opinionsundersökningarna gör. Så varför tycker jag att det är ett problem att dessa två partier troligtvis samlar omkring 30 procent av den svenska väljarkåren?
      Båda dessa partier sätter ett utvalt kollektiv främst på bekostnad av de som befinner sig utanför detta. Enligt Sverigedemokraterna så utgörs detta kollektiv av en etnisk och kulturell grupp som definieras efter måttet ”svenskhet”. Hur detta ska bedömas är dock högst otydligt och de som tog del av Jimmie Åkessons utfrågning i SVT är dock troligtvis inte klokare efter utfrågningen än före.

      Hos Vänsterpartiet är identitetspolitiken förhärskande. För den som inte vandrat identitetspolitikens irrvägar kan de sammanfattas ungefär som att politiska ställningstaganden görs baserat på särintressen och perspektiv utifrån grupptillhörighet, inte som individ. Några av dessa många identiteter är etnicitet, kön, könsidentitet och sexuell läggning. Den skarpsynte läsaren kan naturligtvis påpeka att kultur skulle kunna vara en sådan grupptillhörighet, apropå Sverigedemokraternas fokus på svenskhet, och det är naturligtvis helt korrekt. Men istället för att rikta udden mot invandrare så tar Vänsterpartiet sikte på de som tjänar omkring 38 000 kronor per månad eller mer samt landets företagare.

      Vi föds alla fria, med samma rättigheter och skyldigheter. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar och vi ska alla bedömas utifrån våra egna intjänade meriter. Att beläggas med en uppsättning förväntade egenskaper och åsikter baserat på etnicitet, sexuell läggning eller kön är direkt fördummande. En sådan kollektivistisk utgångspunkt diskvalificerar alla utomståendes synpunkter och försvårar, rentutav omöjliggör, det politiska samtalet. Resultatet blir en kvävd debatt, en snäv korridor och ett fattigare samhälle.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      När jag läser Vänsterpartiets partiprogram slås jag av hur de berömmer sig för att stå upp för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna men genom att vilja avveckla äganderätten samtidigt avskaffa Artikel 17 som förklarar att ”Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra” samt ”Ingen må godtyckligt berövas sin egendom”. Alliansen blev beskylld för ”systemskifte” när man ville slopa skatteavdraget på fackföreningsavgift men att gå till val på kapitalismens avskaffande och avvecklandet av äganderätten måste väl ändå smälla högre än så?

      Samtidigt låg det något vackert i Jonas Sjöstedts vånda när han konfronterades med detta i SVT:s utfrågning. Karl Marx måste ha vänt sig i sin grav när Jonas Sjöstedt, på bästa sändningstid i SVT, säger att det bästa exemplet på ett socialistiskt samhälle är det gråsossekapitalistiska Sverige. Inte de socialistiska föredömena Venezuela, Nordkorea eller Kina utan Sverige. För min egen del så hoppas jag på de många liberala reformer landet så väl behöver, även om jag är medveten om att jag på söndag kväll löper stor risk att bli besviken.

      Unga har blivit försökskaniner

      Foto: Pressbild

      Det tog bara några år innan vi kunde se effekterna som de sociala medierna har på våra liv, och inte minst på barnens.
      Jag åkte nyss genom min barndoms stadsdel, Herrhagen. Likt så många andra dagar denna sommar så var det en solig och varm eftermiddag. Under min korta genomresa mötte jag två unga killar i tio-tolvårsåldern på cykel men det var också de enda barn jag skymtade och frågan som dröjde sig kvar var; var är alla barn?
      Jag drog mig till minnes mina egna sommarlovsdagar på Herrhagen. Vi var alltid ute och lekte. Lekarna förändrades visserligen, men när jag blev för stor för lekparkerna så åkte vi skateboard eller spelade basket på skolgården. Jag behövde inte ens ringa till mina kompisar, jag visste att de var på skolgården. Nu kan det naturligtvis förhålla sig så att många familjer är bortresta. Eller vid någon strand. Men många sitter nog också inne med sina telefoner och surfplattor.

      Digitaliseringen är naturligtvis här för att stanna och den för med sig fantastiska möjligheter. Jag har tidigare slagit ett slag för att programmering borde vara ett skolämne och jag tycker att det är utmärkt att de nya tekniska redskapen från låg ålder används i skolan. Den genomsnittliga tioåringen har sällan problem att använda smarta telefoner och datorer och har ett rikt socialt digitalt liv. Så vad var det egentligen som hände?
      Det tog 105 dagar att förändra världen. Detta skedde genom tre händelser som vart och ett inte hade kraften men som tillsammans har förändrat det mesta och dess effekter har vi fortfarande inte förstått. Denna revolution inleddes i slutet av september 2006 när Facebook öppnades upp för allmänheten. Några veckor senare köpte Google videoströmningstjänsten Youtube, som då bedömdes ha viss kommersiell potential och cirkeln slöts i januari 2007 då strömmad video och sociala medier fick sin perfekta plattform i Apples Iphone. Det var först då vi kunde Facebook-uppdatera från toaletten och som det visade sig att vi har väntat på den möjligheten!
      Det tog några år innan vi kunde ana vidden av denna revolution; smarta telefoner var från början inte var mans egendom och Facebook inte optimerat för smarta telefoner. Men sedan omkring 2012 så känner våra telefoner, och dess innehållsleverantörer, oss bättre än vad vi själva gör.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Psykologen Jean M Twenge har drivit tesen att smarta telefoner har en kraftigt negativ effekt på ungas mentala hälsa. Tonårsdepressioner galopperar och inträdesbiljetten till vuxenlivet löses in allt senare. Frigörelseprocesser som alkohol- och sexdebut skjuts upp och ungdomarna flyttar hemifrån allt senare. Om ni undrar när detta mönster först börjar framträda i hennes forskning? År 2012. År 2012 var också året då Demoskop, i sin årliga lyckoundersökning, noterade en rejäl försämring i nivån på den upplevda lyckan hos personer under 30 år. De senaste decennierna dessförinnan har ingen större skillnad kunnat utläsas mellan åldersgrupperna.
      Föräldrar har berättat om tolvåringar som i smyg ställer klockorna på väckning klockan 02 på natten så att de kan inkassera belöningar i spel. En tioårig bolltalang funderar på att sluta spela fotboll så att han kan hinna med spelet Fortnite – träningarna tar för mycket tid. Jag har känslan av att vi just nu genomför ett gigantiskt experiment på våra barn, vars fulla effekter vi fortfarande inte är i närheten av att förstå vidden av.

      När oddsen spår valresultatet

      Foto: Erik Mårtensson / TT

      Socialdemokraterna gör ett katastrofval, sitt sämsta någonsin, och får mindre än 23,5 procent av rösterna. Samtidigt når Sverigedemokraterna stora framgångar med ett väljarstöd på över 21,5 procent.
      Vi kan se fram emot en moderatledd alliansregering, dock en svag sådan utan egen majoritet då Sverige efter valet kommer att ha tre jämnstora partier; S, M samt SD som tillsammans samlar en bit över 60 procent av rösterna.
      Detta scenario pekar oddsen hos Unibet på. Den 6 juni pekade oddsen på att S skulle nå ett valresultat överstigande 23,5 procent men deras siffror har alltså försämrats sedan dess. Att spela på att SD får över 21,5 procent av rösterna ger endast 1,3 gånger pengarna. Unibets odds indikerar också att det är mer sannolikt att SD blir Sveriges största parti än att M blir det. Spelarna ger en Alliansregering lägst odds samtidigt som man håller en M+SD-regering mer sannolik än M+L+C eller en ren S-regering. Spelarna anser det i princip helt uteslutet att S+MP bildar regering även nästa mandatperiod.
      Medan en opinionsundersökning baseras på intervjuer med ett representativt urval av befolkningen där man ber om X antal människors egna, högst subjektiva, åsikt vid ett givet tillfälle så bygger spelbolagens odds till stor del på matematik. Motsvarigheten till opinionsundersökningarnas respondenter är spelarna som, med egna pengar som insats, gör en egen analys, väger in möjliga scenarios och placerar sin insats efter sannolikhet. Subjektivitet finns naturligtvis även hos spelarna men det är bara en faktor bland många andra.
      Många är förfärade, andra uppgivna och omkring 20 procent är riktigt glada över prognoserna som nu duggar tätt. Klart är att många gamla sanningar och principer kommer att ställas på ända efter valet i september. Jag har tidigare hävdat att vi får de politiker vi förtjänar. Jag skulle vilja passa på att revidera det påståendet; givetvis är det symbiotiskt sammanflätat med att partierna får det resultat de förtjänar. Vi har nu uthärdat åtta år helt utan reformer (och nej, Jonas Sjöstedt, ni har inte drivit igenom några reformer alls. Möjligtvis har ni lyckats att devalvera ordet ”reform”.). Stora samhällsproblem är fortfarande olösta och även om svaren på många av dessa utmaningar är kända så har ingenting gjorts.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Man kan bara ägna sig åt det politiska spelet, polarisering och maktstrategi om man inte utmanas från oväntat håll, av någon som förstår att dra nytta av det. Precis detta har skett. Minns exempelvis att svartmålningen från S och MP ofta överträffade SD:s under valrörelsen 2014 och de tvära politiska kast (vilka tafatt försökts maskeras till handlingskraft) vi kunnat följa sedan dess har inte gynnat regeringen.
      Står man tryggt på en sund värdegrund, vågar blicka framåt, föreslå reformer, fokusera på sin egen politik istället för på alla andras, har en nykter och pragmatisk utgångspunkt och angriper de utmaningar som finns, framförallt de som är obekväma att ta tag i, så bygger man förtroende. Och förtroende ger röster.

      (S) värld finns inte längre kvar

      Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

      Hur långt är ett snöre och hur kort är ett minne? I skrivande stund så har den sista partiledardebatten i riksdagen före valet precis avslutats och jag förundras över det cyniska strategiarbete som den senaste tiden starkt präglat (S).

      Socialdemokraterna framstår allt mer som ett helt ideologibefriat parti, utan vision och i någon mening utan hopp. De ser möjligtvis en del samhällsproblem men deras interna intrigerande tillsammans med LO-oket omöjliggör såväl idéer som reformer. Vänstergiren har inget folkligt stöd och partiledningen tycks stå helt handfallen.
      Jag tror att huvudproblemet för Socialdemokraterna är att den värld de ser inte längre finns. Tiden har rusat fram och utvecklingen likaså, medan Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen har stått stilla. Detta har gjort dem oförmögna att formulera tankar och idéer kring de utmaningar som präglar vår tid och när ett parti förlorar förmågan att inge hopp förlorar det i någon mån sitt existensberättigande. Då är det lätt att falla för populismens locktoner – utmåla syndabockar (företag, framförallt inom välfärdssektorn), skyll på andra, svartmåla och kom med enkla lösningar.

      Jag tror att Socialdemokraterna kommer att göra ett katastrofalt val. Vi har sett flera exempel på socialdemokratisk implosion runt om i Europa och även om jag inte tror att partiet kommer att balansera på riksdagsspärrens slaka lina så är tiden för ett socialdemokratiskt 30-procentsparti definitivt över.
      Som liberal skulle man naturligtvis kunna glädjas över detta men det gör jag inte. Socialdemokraternas kris har redan fört med sig en dramatiskt försämrad retorik, vilket vi såg prov på redan i valrörelsen 2014. Det politiska systemet är inte betjänt av en populistisk flodvåg från vänster och en smutsig valrörelse.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Under partiledardebatten framträdde Socialdemokraternas cynism tydligt. Taktiserande och triangulering, sök debatt med Jimmie Åkesson om välfärdsfrågor men undvik migrationspolitiken. I dagarna kunde vi läsa om Socialdemokraternas strömhopp av höga tjänstemän från regeringskansliet. En (S)-källa kommenterade det som att råttorna lämnar ett sjunkande skepp. Jag tror att den här valrörelsen redan är förlorad för (S). Efter att de slickat såren bör de kapa alla band till LO samt påbörja det mödosamma arbetet för att bli ett parti i tiden. Annars gissar jag att Socialdemokraterna går sotdöden till mötes.

      Vänstern borde hylla Eurovisions vinnare

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Nu har årets Eurovision-final avgjorts. Det är ett gigantiskt spektakel som jag är tämligen likgiltig inför. Men det betyder inte att det inte finns betydande politiska observationer att göra i efterdyningarna av tävlingen.
      Bortsett från City Lights, Belgiens bidrag år 2017, så är masshysterin kring Eurovision något jag så långt det är möjligt försöker att undvika. Men i år blev det intressant även för mig nu när all konfetti städats bort från arenan i Portugal.
      Av en nyhetsrapportering värdig en statskupp i ett mellanstort europeiskt land med efterföljande sociala medie-flöde har jag förstått att Israel tog hem årets pokal. Inte långt efter att tävlingen avgjordes kom vänsterns rop på bojkott av Israel samt krav på att Israel ska uteslutas ur tävlingen. Man kan tycka att det finns geografiska skäl för en sådan diskussion men om nu även Australien kan räknas till Europa ter sig eventuella geografiska invändningar överspelade. För en så utpräglad identitetspolitisk rörelse som den samlade svenska vänstern borde årets bidrag från Israel istället hyllas närmast unisont.
      Israel-Palestina-konflikten är mycket komplicerad och jag ska inte låta påskina att jag har svar på frågan om hur man uppnår en varaktig fred i området. Det finns invändningar att göra mot Israels bosättningspolitik och de spillda liv vi i gränsområdet den senaste tiden är naturligtvis sorgligt. Men det ändrar inte det faktum att Israel är Mellanösterns enda fungerande fria demokrati. I huvudkonflikten så saknas en trovärdig motpart då den terrorstämplade organisationen Hamas sedan 2006, efter ett inbördeskrig med Fatah, styrt Gaza-remsan (utan att sedan dess hålla några val). Hamas erkänner inte staten Israel och har uppmärksammats för flera självmordsattentat riktat mot civila i Israel. Organisationens mål är att hela Israels territorium ska bli ett muslimskt område.

      Fatah, å andra sidan, kontrollerar som ovan nämnt inte hela det palestinska territoriet. De plågas av stor korruption och deras militära gren, Al-Aqsa-martyrernas brigader är terroriststämplat av bland andra EU och USA. Under det syriska inbördeskriget har Fatah tagit ställning för president Bashar al-Assad och det styrande Baath-partiet.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Israel tog som bekant hem segern i årets upplaga av Eurovision. Detta med en klart feministisk poplåt framförd av en kvinna som stolt trotsar det annars så vanliga skönhetsidealet. Israel vann även tävlingen för 20 år sedan, då genom transpersonen och artisten Dana International. Detta föranleder ett par frågor riktade till en normkritisk rörelse som den svenska vänstern; i vilket annat land i Mellanöstern hade en transperson som artist kunnat leva och verka fritt? Vilket annat land i Mellanöstern hade låtit en tydligt feministisk poplåt bära dess fana i en internationell musiktävling? Borde inte detta stödjas?

      Vi kan bättre än så här

      Foto: Jonas Ekströmer / TT

      Man kan lugnt påstå att informationssamhällets guldålder är här då snart sagt alla svenska medborgares mobiltelefoner rymmer hela mänsklighetens samlade kunskap. Men trots detta är det ofta känslan av enfald som dröjer sig kvar.
      Sensationsjournalistik och arga digitala lynchmobbar trängs på internet tillsammans med kattbilder och brunbrända ben. Kändistyckonomer och middagsbilder som varvas med populistiska utspel från både höger och vänster lämnar mittfåran försvinnande smal och i politiken går det svindlande fort; från i princip öppna gränser till just de murar vi blev lovade aldrig skulle byggas strax därefter. Istället för att verkligen förkovra sig i en närmast outsinlig källa av kunskap konsumerar vi likt missbrukare slagkraftiga rubriker i en rasande fart. Istället för att filosofera över livets umbäranden och skeenden förlitar vi oss på att Facebook ska berätta för oss vad vi ska tycka idag där källkritik endast praktiseras den 1 april.

      Det kanske mest brutala exemplet på när det går för fort är Benny Fredrikssons, tidigare chef för Kulturhuset i Stockholm, självmord. Han beskrevs av anonyma källor som en despot som utövade ett veritabelt terrorvälde över de anställda. En av de värre anklagelserna var att han ska ha tvingat en anställd kvinna till abort. Aftonbladets kultursida gick i bräschen för det drev som tvingade bort honom från sin tjänst. Att flera av anklagelserna som riktades mot honom senare visade sig vara felaktiga och att sociala medier sedan svämmade över av hyllningar, såväl för hans kulturella gärning som hans karaktär, visar att det, som i de allra flesta fall, fanns en mer nyanserad bild av honom. Men i debattklimatet som rådde under hösten fanns inte utrymme för nyanser och för det betalade Benny Fredriksson det högsta priset.

      Nu senast översköljdes vi av människor iklädda knytblus. Denna manifestation handlar om att stötta Svenska Akademiens nu avgångna ständiga sekreterare Sara Danius. Utan att ta ställning i sak förundras jag över hur snabbt genusanalysen ”man ofredar kvinnor, två kvinnor får ta fallet” blir till odiskutabel sanning. För vem av oss vet egentligen vad som sagts och gjorts bakom Börshusets stängda dörrar? Hur kan vi kollektivt vara så säkra på att Sara Danius var den ledare som hade förmåga att samla ihop spillrorna av Akademien igen och lotsa den igenom krisen?

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Något olustigt kommer över mig när snart sagt samtliga statsråd så tydligt tar ställning för en sida när det är helt uppenbart att ingen egentligen vet vad som har hänt. Som republikan smärtar det att tvingas konstatera att den enda som tycks ha hållit huvudet kallt i allt detta är Kungen.
      Någonstans är jag trots allt optimistisk. Vi kan så mycket bättre än så här. Men ansvaret, när vi nu snart ger oss in i en valrörelse, vilar tungt på politikerna. Mina råd inför alla debatter som snart kommer att hållas i såväl TV-studior som på torg: håll huvudet kallt, missförstå inte din motståndare medvetet, visa respekt och utgå ifrån att din politiska motståndare vill landet väl men har en annan analys. Var sakliga, så kommer väljarna att belöna er.

      Kappvändningar i valrörel(s)en

      Foto: Christine Olsson/TT

      Det är tydligen valår i år. Jag läser nyheter, intervjuer och uttalanden och kommer på mig själv med att fundera kring hur kort minnet egentligen är.
      De socialdemokratiska valstrategerna tycks ha tagit sig an en stor uppgift; att skriva om historien, kryddad med en rejäl dos vänsterpopulism. Det bådar naturligtvis illa för alla som hoppas på en saklig valrörelse.
      Under Stefan Löfvens möte med Donald Trump hävdade statsministern att han ärvt en ohållbar migrationspolitik av Alliansen och att han sedan jobbat hårt för att få landet på rätt kurs. Hur många minns statsministerns skoningslösa attacker mot dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) när denne påtalade att vi behövde en diskussion om volymer med innebörden att Sverige inte klarar av att hantera en obegränsad invandring? Kommer ni ihåg kritiken från Löfven efter Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan? Då fördömde S-ledaren Reinfeldt i hårda ordalag för att han ställde grupp mot grupp. För inte så länge sedan stod statsministern på medborgarplatsen i Stockholm och deklarerade att ”mitt Europa bygger inga murar”. Kort därefter, i stor brådska, lades hela migrationspolitiken dramatiskt om.

      Jag har ett högt förtroende för väljarna och de socialdemokratiska valstrategerna spelar ett högt spel som jag har svårt att tro att de kommer att lyckas med. Vi minns, och jag tror att väljarna kommer att straffa S hårt. Det som oroar mig mest just nu är dock Magdalena Anderssons (S) populistiska utspel. Jag tillhör dem som i grunden uppskattar Magdalena Andersson; hon är en meriterad ekonom, erfaren, mycket kompetent, och väl skolad politiker som kan uttrycka sig både rakt och, med pedagogisk finess, begripligt. Hon förstår ekonomi och ingav vid sitt utnämnande till ekonomiskpolitisk talesperson ett stort förtroende. Hon berömde Alliansens krishantering under finanskrisen och tillsammans med Stefan Löfven inleddes en charmoffensiv riktad mot landets företagare.
      Nu har finansministern tydligt visat att ekonomisk skolning inte hindrat henne från att reducera sig själv till en vänsterpopulist. Hennes retorik är svart-vit, med udden riktad mot landets företagare. När hon talar om marginalskatten lyfter hon gärna fram att de som tjänar mest kan betala mer, att i princip samtliga ekonomer hävdar motsatsen bryr hon sig inte om. Hon talar om skatter i förenklade termer av finansiering trots att alla skatter för med sig spridningseffekter. Finansministern för också vad som bäst kan beskrivas som en kamp mot företagarkollektivet. När hon efter hot om misstroendeförklaring drog tillbaka förslaget om höjd 3:12-skatt kontrade hon med höjd skatt investeringssparkonton.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Det kappvändande, de enkla svart-vita förklaringarna på komplexa problem, den populism och historierevisionism vi nu ser i valrörelsens upptakt är på alla sätt oroande. Jag tror att väljarna ser igenom detta men priset är högt; ökat politikerförakt och en ökad misstro mot de etablerade partierna leder sällan till något konstruktivt och bra.

      LO:s jakt på ingångslönerna skapar klyftorna

      LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
      Foto: Alexander Larsson Vierth / TT

      LO, med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen, har sedan snart två decennier producerat en rapport om hur den ekonomiska ojämlikheten i Sverige utvecklas. Nytt för i år är att LO dessutom kommer med skarpa förslag till lagar och regler för att minska löneökningarna i näringslivstoppen med syftet att minska klyftorna.
      Ja, livet är orättvist. Det är hemskt orättvist att vissa människor lever i länder med korrupta regeringar och planekonomiskt vanstyre där man tvingas anpassa sig till rättslöshet och förtryck medan andra växer upp i fria, liberala demokratier. Det är bedrövligt att en del människor lever i länder där åsikter registreras, homosexuella handlingar straffas med piskning och kvinnor tvingas klä sig på ett visst sätt när andra lever i samhällen med decennier av kapitalistiskt välståndsbyggande med efterföljande hög levnadsstandard där man får tycka vad man vill och älska den man älskar.
      Syftet med LO:s utspel tidigt i ett valår är naturligtvis att skapa en diskussion om löneskillnader där man hoppas kunna skjuta debatten vänsterut. LO är hårt pressat med sjunkande medlemsantal och bland de som är kvar så är S, partiet de sitter ihop med och även skickar väldigt mycket pengar till, inte ens största parti.

      Ett aktiebolag startas av en entreprenör, den dagliga verksamheten sköts av en vd som i sin tur tillsätts av en styrelse som utses av företagets ägare. Det är privata verksamheter som i grunden bygger på att någon har tagit en risk. Att LO skulle få sätta löner i privata eller börsnoterade företag vore ett enormt ingrepp i äganderätten. Det är givetvis de som äger företaget som sätter lönerna, ingen annan.

      LO har dock rätt i att det finns problematiska klyftor i samhället. Dessvärre är de själva i stor utsträckning skyldiga till dem. För de stora klyftorna i Sverige hittar vi inte bland de som arbetar. De flesta har fått det betydligt bättre de senaste decennierna och de som sparar i fonder har oftast dessutom åtnjutit stora kapitalvinster då börserna utvecklats fantastiskt, vilket i sin tur beror på att företagen har visat fin tillväxt och ökat sina vinster. Den stora klyftan hittar vi hos de som inte har jobb. De flesta i denna grupp har ingen eller låg utbildning och har man dessutom bristfälliga språkkunskaper så blir det ännu svårare.

      Genom att driva upp ingångslönerna och på så sätt ge oss en av västvärldens mest sammanpressade lönespridning och benhårt motsätta sig alla förslag på lägre ingångslöner för att företag ska kunna anställa personer med lägre kompetens, de enkla jobben, så har de byggt en tröskel så hög att den blir nästintill oöverkomlig. Gällande arbetsrätt gör det dessutom enormt riskabelt för ett mindre företag att anställa. Det är ju inte så att LO inte förstår att ett företag inte kan betala samma lön om det finns stora kompetensskillnader – vi har ju subventionerade anställningsformer men problemet med

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      dessa är att någon annan (läs: vi skattebetalare) betalar mellanskillnaden. Samtidigt har de en nästintill myndighetsliknande funktion hos Migrationsverket där de har möjlighet att avgöra vilka som ska få arbetstillstånd och vilka som ska skickas hem. Hur bedrövligt detta fungerar i praktiken finns det alltför gott om exempel på.
      Så Karl-Petter Thorwaldssons utspel med efterföljande presskonferens kan i bästa fall beskrivas som cynisk. Men hur detta kan tillåtas pågå är egentligen mest obegripligt.

      Argumentera – men tysta inte

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      De flesta frågor mår bra av en diskussion och de flesta rörelser, och institutioner också för den delen, mår bra av att granskas.

      Samhällsdebatten gynnas av att flera röster kommer till tals och att flera perspektiv belyses och beaktas. De som håller med om detta kommer, som en logisk följd av denna inställning, att stöta på åsikter de inte delar. De kommer kanske rentutav konfronteras med åsikter de djupt ogillar, till och med avskyr. Och detta är absolut nödvändigt för samhället i stort.

      Jag tänker på personer som Hanif Bali (M) och Alexander Bard. Och även på hur samhället hanterat människor som Martin Timell. Alexander Bard är en orädd person som säger precis vad han tycker. Ofta tillspetsat och han rör naturligtvis upp känslor. Han uttryckte nyligen invändningar mot #metoo-rörelsen vilket i ett fritt och öppet samhälle naturligtvis är i hans fulla rätt att göra. Gillar man inte hans åsikter så står det var och en fritt att komma med motargument. En rörelse tog dock snabbt fart som inte så mycket handlar om att bemöta Alexander Bards argument utan att få honom sparkad från TV 4 – och här någonstans tycker jag att det börjar bli obehagligt på riktigt. Instagramkontot TNKVRT tycker att Bard normaliserar och legitimerar mobbing och vänder sig till Bards arbetsgivare med frågan ”vill TV 4 verkligen förknippas med misogyni och rasism?”.
      Dessa många drev som florerar in etern brukar ofta motivera sin egen existens med att yttrandefriheten inte är synonymt med rätten att stå oemotsagd och det är ju naturligtvis helt rätt. Men det är skillnad på att leverera motargument och att försöka få en person tystad och/eller sparkad. Det förstnämnda är sunt och bör uppmuntras, det senare är inte okej.

      Hanif Bali (M) är en annan person som rör upp mycket känslor. Men ingen är tvingad att rösta på honom, eller Moderaterna heller för den delen. Det är ohederligt att klistra på personer som Hanif Bali etiketter eller påskina att hans följares åsikter alltid är hans egna. Det rimliga förhållningssättet är att komma med motargument – Bali framstår som en debattlysten politiker så sakliga argument uppskattar han säkert.

      Martin Timell är en annan person som nyligen varit i hetluften. Inte så mycket för några politiska ställningstaganden; han har enligt flerstämmiga uppgifter, flitigt rapporterade i media, begått sexuella övergrepp mot kvinnliga medarbetare och uppvisat ett allmänt svinaktigt beteende. Detta är naturligtvis långt ifrån okej; han har fått sparken och har rimligtvis rättsliga konsekvenser att vänta. Han är helt struken från tablån – och allt detta förstår jag. Men man har även tagit bort alla program han tidigare har gjort från de digitala plattformar som finns och detta öppnar för en annan typ av diskussion. För det som i praktiken har hänt är att vi på något sätt raderar hans existens.

      Den sammantagna bilden som målas upp är att det finns en mittfåra som man bör hålla sig inom. Sticker man ut finns krafter som lätt mobiliseras som syftar till att tysta avvikande meningar samtidigt som man på ett vis inte drar sig från att skriva om historieböckerna. Att programmet Äntligen Hemma numera aldrig tycks ha existerat, att vi censurerar Tintin och skriver om Astrid Lindgrens verk är märkligt. Och obehagligt.

      En regering i behov av samordning

      Migrationspolitik. Jul- och nyårshelgen ser ut att innebära bråda dagar för samordningsminister Ibrahim Baylan (S). Finansminister Magdalena Andersson (S) var nyligen oväntat nykter när hon uttalade sig om flyktingars möjligheter till en framgångsrik integration i Sverige.
      Detta sker alltså ungefär samtidigt som regeringen lägger ett förslag som närmast kan ses som amnesti för alla de ensamkommande unga som för närvarande befinner sig i landet. Dessutom valde Gustav Fridolin att ta replik på finansministern genom att i media klart och tydligt konstatera att finansministerns uttalande var hennes egen personliga ståndpunkt och definitivt inte regeringens linje i frågan.

      Så vi som befinner oss utanför Rosenbad kliar oss i huvudet och undrar vad som egentligen är regeringens linje. Vilken politik för vi, och hur är det tänkt att den ska fungera i praktiken? Grotescos hyllade musikalversion av den svenska migrationspolitiken är lika tragisk som den är träffande. Vad gäller just Gustav Fridolins hållning i migrationsfrågan så väntar vi fortfarande på svar på alla de frågor som har hopat sig de senaste åren. Bostadsbristen, som dessutom ska hanteras av ett miljöpartistiskt statsråd, är fortfarande akut och under de kommande tio åren väntas antalet grundskoleelever i Malmö växa med 28 procent. Utbildningsministern behöver också väga in att det tar 3,5 – 4 år att utbilda en lärare vilket är ett faktum som inga skattehöjningar kan ändra på. Inom fem år behöver Malmö bygga 14 nya skolor och ytterligare tolv ska byggas ut. S-styrda Malmö är i många avseenden ett skräckexempel och ett ekonomiskt sänke för hela landet som endast överlever tack vare de nästan fem miljarder kronor per år som kommunen mottar genom det kommunala utjämningssystemet.

      Jag har alltid förespråkat en generös migrationspolitik men beroende på hur den ser ut så krävs reformer som svarar på just det. Om det exempelvis anländer en stor mängd flyktingar med låg eller ingen utbildning alls så kan vi helt enkelt inte behålla de skyhöga trösklar som S, V och fackföreningarna slåss med näbbar och klor för att behålla – om vi inte vill möta försörjningsbördan med bidrag förstås. Skillnaden i arbetslöshetsgrad mellan inrikes- och utrikesfödda är i Sverige högst i hela västvärlden.
      Så när Stefan Löfven först förkunnar att hans Sverige inte bygger några murar för att sedan helt ändra riktning till att i princip stänga gränserna och anpassa sig till EU:s miniminivå så är det minst sagt tvära kast. När man efter detta sedan lägger ett förslag som i stor utsträckning ser ut att ge alla ensamkommande unga amnesti så är det lätt att bli förvirrad. Lägg därtill det interna käbbel vi nu bevittnar. Det tycks finnas ett behov av en samordningsminister – för regeringen är bevisligen inte samordnad. Men med tanke på det vi hittills har sett, inräknat Transportstyrelsens haveri, bör förhoppningarna om en ökad samordning på regeringskansliet hållas så låga som möjligt.

      2017 – bra men utan momentum

      När vi nu kliver in i december kommer snart mängder med skribenter och tyckare försöka summera året, inklusive undertecknad. 2016 var ett politiskt turbulent år och utsikterna inför 2017 var pessimistiska.
      Med Donald Trump vid makten i USA och Brexit i färskt minne var det många som fruktade de stundande utfallen i de många europeiska val som hölls under supervalåret 2017. Skulle Marine Le Pen, Geert Wilders och deras likar nu en gång för alla göra slut på EU i något slags populistiskt triumftåg över västvärlden?
      I Bryssel spirar istället optimismen. Det finns mycket att göra, ekonomin har tagit fart även i de krisande länderna och, möjligtvis en Trump-effekt, Cecilia Malmströms agenda är diger efter att fler och fler länder vill teckna handelsavtal med EU. Få européer ser England som en framtida vinnare efter beslutet om skilsmässa från EU och de som eventuellt funderade på att följa deras exempel har nu kommit på andra tankar.

      De flesta indikatorer pekar åt rätt håll. Man diskuterar fördjupat samarbete inom snart sagt alla områden och synen på framtiden är överlag hoppfull. Men en fråga skjuter man fortfarande framför sig – asyl- och migrationspolitiken. Tanken är att en överenskommelse ska finnas på plats under våren 2018 men de uppkomna koalitionsproblemen i Tyskland ligger som en brandfilt över varje stort beslut. Man kan naturligtvis inte öppet erkänna att en enskild nation är så viktig så att hela unionen blir handlingsförlamad men vi kan tyvärr konstatera att så är fallet.
      Man vet när man har momentum och när det infinner sig gäller det att dra fördel av det. EU har haft ett stort momentum under större delen av 2017 och har dragit nytta av det inom flera områden. Det man inte får göra är att skjuta saker på framtiden.

      Asyl- och migrationspolitiken är ett så viktigt område där EU behöver visa både mod och handlingskraft. Utan ett handlingskraftigt Tyskland är det svårt att komma överens om någonting alls. Blir det en ny storkoalition mellan Merkel och (S) så trotsar man väljarnas dom men skickar samtidigt den enda signal EU behöver för att komma vidare; en bibehållen tysk EU-politik och stabilitet. Damned if you do, damned if you don’t.
      Vi kommer ändå att kunna blicka tillbaka på ett i huvudsak bra år. Börsen är i skrivande stund upp cirka åtta procent, arbetslösheten hos de med minst fullgjord gymnasieutbildning är nära noll och världskonjunkturen levererar. Men en minst sagt svajig regering, valtakticerande och ideologiska skygglappar hindrar oss från att ta tag i de stora frågorna. Vi saknar momentum.

      Nya tider kräver politiskt mod

      I skrivande stund är en tjänsteresa på andra sidan jorden på väg mot sitt slut. Att världen har krympt betydligt de senaste 50 åren är tydligt.

      Bortsett från tidsskillnaden är det nuförtiden inget som helst problem att befinna sig långt hemifrån samtidigt som man arbetar och kommunicerar med sina kollegor i Karlstad. I hyrbilen spelades bland annat Zara Larsson, jag såg reklamskyltar för nya Thor-filmen och i bokhandeln slogs Dan Browns nya bok upp stort. Bortsett från klimatet så kändes det ibland precis som hemma i Karlstad. I globaliseringens och digitaliseringens tid kan vilket källarföretag som helst bli globalt, i denna text får Minecrafts skapare ”Notch” personifiera detta. Vår generation kan drömma större. Isolationistiskt och protektionistiskt tankegods och dess förlegade strukturer har under de senaste decennierna krockat med en ny värld och dess möjligheter, dock inte utan friktion. För om drömmarna är större i en värld som präglas av snabb förändring är riskerna ibland högre. Och alla klarar inte omställningen.

      När vi å ena sidan åtnjuter enorma framsteg inom de flesta områden så blottläggs också de system som inte hinner med och där finner vi ofta ett ljudligt missnöje där ytterkantspolitiker inte är sena att presentera enkla lösningar på komplexa orsakssamband. Argument som ”om vi isolerar oss och bygger murar så kan vi återgå till den fantastiska dåtiden” eller ”om vi höjer skatterna och flyttar makt från människorna till staten så löser vi alla problem” har visat sig förbluffande framgångsrika. Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inget vet. Bortsett från att omställningen kommer att fortsätta i en rasande fart. Att klamra sig fast i dåtiden är sällan framgångsrikt. Den liberala ideologin, som i betydande utsträckning har fört oss hit, har genom sin inneboende nyfikenhet, optimism och pragmatism, många av de nycklar vi nu behöver. Trots det, eller kanske tack vare det, är de liberala idéerna hårt ansatta från både höger och vänster.

      Man kan säga att ett samhälle får de politiker de förtjänar. För när jag nu sitter i ett hotellrum på andra sidan jorden så slår det mig att jag saknar en svensk, liberal röst som målar upp de stora idéerna, en vision. En riktning. Jag vill se djärva liberala reformer och en berättelse om vad vi kan åstadkomma och hur. Vi lever i den bästa av tider men vi glömmer oftast bort det, samtidigt som vi står inför betydande utmaningar – som dock är hanterbara. Det krävs politiskt mod. För de gamla strukturerna har en tendens till att vilja bestå och dess företrädare är nog så högljudda. Men vågar man inget vinner man inget.

      Skatten ingen bricka i maktspelet

      Magdalena Andersson (S) har helt plötsligt börjat signalera en vilja kring en skattereform. Strålande, kan tyckas – behovet av just det är skriande.

      Ekonomins funktionssätt på flera områden är genom dagens skattesystem satt ur spel, det tydligaste exemplet är bostadsområdet och att tro att skattesystemets utformning inte påverkar människors och företags val och beteende är aningslöst. Dessvärre så handlar finansministerns reformvilja inte om att reformera skattesystemet. Det är i själva verket ett maktspel, ett cyniskt försök att splittra alliansen. Inviten riktar sig till de Socialdemokraterna brukar beteckna som ”mittenpartier”, det vill säga C och L. Inom skattepolitiken är varken C eller L ”mitten”, de vill båda bland annat se sänkta inkomstskatter, sänkta eller borttagna marginalskatter och sänkta skatter för företag.

      Inom Alliansen är det snarare M som stretar emot, således ligger M:s ekonomiska politik närmre S – troligtvis av taktiska skäl därför att M fruktar en populistisk debatt om ”systemskifte”. Jag har vid flera tillfällen skrivit om behovet av en större skattereform och bortser man från det politiska spelet så borde det inte vara så svårt. Rimligtvis så skulle man kunna komma överens om vad som ska beskattas och att skatteuttaget ska göras på ett sådant sätt så att det påverkar ekonomins funktionssätt så lite som möjligt. Vi skulle helt enkelt behöva avpolitisera skattesystemet. Dessutom så är skattesystemet av uppenbara skäl en dålig metod för ekonomisk omfördelning, där skulle välfärdstjänster och transfereringar fungera betydligt bättre: skatterna påverkar hela samhället och för med sig breda spridningseffekter som är svåra, om inte omöjliga, att på förhand överblicka medan välfärdstjänster och transfereringar kan riktas mot specifika behov.

      Huvudregeln bör vara att det vi vill se mer av, exempelvis arbete, företagande och en rörligare bostadsmarknad bör beskattas lägre samtidigt som det vi vill se mindre av bör beskattas högre. Samtidigt skulle man kunna ta bort de subventioner som snedvrider ekonomins funktionssätt samt skapar osunda incitament som exempelvis subventionerna till byggbolagen och ränteavdragen. Med betydligt lägre inkomstskatter ökar människors disponibla inkomster och man skulle då kunna höja skatten på exempelvis konsumtion. Föreställ er en valrörelse där man inte käbblar om subventioner utan möjligtvis nivån på skattesatser och transfereringar. Där slaget om väljarna istället handlar om olika visioner för Sverige. En valrörelse präglad av djärva idéer för framtidens utmaningar. Skattesystemet bör vara stabilt, förutsägbart och förändras när samhällets förutsättningar ändras, inte i samband med varje regeringsskifte. Och skattesystemet bör inte cyniskt användas som en bricka i ett maktspel – samhällets hela funktionssätt är beroende av det.

      Bra påminnelse om varför jag är liberal

      Det är i dagar som dessa man blir påmind om varför man är liberal. Regeringen och Vänsterpartiet levererar nu ett förslag som om det skulle passera riksdagen innebär ett dråpslag mot vår välfärd. Nu finns det en majoritet emot förslaget och det är regeringen väl medveten om. Förhoppningen är att göra detta till en valfråga.
      Var det då bättre förr? Eftersom ”förr” i detta fall inte är speciellt länge sedan, omkring 30 år sedan, så är det inte svårt för den nyfikne att själv ta reda på det. Då fanns det inget fritt skolval. Du blev tilldelad en vårdcentral och den fick du hålla dig till. Socialdemokraternas syn på valfrihet kan sammanfattas med ett citat från Anna Hedborg 1986 (LO-ekonom och senare minister): ”LO är mycket tveksam till privatiseringen av sociala tjänster. Då gäller det livet och det bör samhället ta hand om”. I Socialdemokraternas välfärd år 1984 var väntetiden för en gråstarrsoperation 2 år, idag får 90 procent av gråstarrspatienterna en operation inom 90 dagar.
      Man glömmer lätt vad en socialistisk politik kan innebära. Ingvar Carlsson, dåvarande utbildningsminister och senare statsminister, talade i början av 1970-talet om vikten av att ”tidigt socialisera barnen”. Till stora delar handlar det om ett maktspel. Förslag om att förbjuda vinster som kommer av skattefinansierade byggprojekt kommer troligtvis aldrig att se dagens ljus.
      Fundera exempelvis på turerna kring den av DN nyligen uppmärksammade lotteriskandalen. Socialdemokraterna och SSU driver tillsammans ett av Sveriges största spelbolag, där pengarna de tjänar går till att finansiera valkampanjen. De säljer dessutom lotter på kredit, vilket egentligen är förbjudet, men där S i regeringsställning konstruerat ett undantag. Sedan har de använt sina medlemsregister när de sålt lotterna – även det olagligt.
      Genom att måla upp en bild där vinst är något dåligt, där företagare betraktas som oärliga och där en stor stat ensamt kan lösa samhällets utmaningar hoppas man locka väljare. Med hård retorik och populistens verktygslåda söker man trovärdighet och detta finansieras bland annat av vad som i vanliga fall hade betraktats som olaglig spelverksamhet med dold avsändare, riktad mot grupper där många människor tillhör samhällets mest utsatta. Detta sår splitting och misstro och det är det sista vi behöver i dessa tider.
      LO:s dåvarande vice ordförande Gunnar Nilsson sade, i ett tal till Unga Örnar 1971, precis vad det handlar om: ”Om vi vill att samhället ska förändras från att vara baserat på konkurrens och ett kapitalistiskt synsätt, då måste vi börja med att skapa samhällsmedborgare som aktivt verkar för dessa uppfattningar, och då måste vi ägna all uppmärksamhet åt de yngsta, även om vi riskerar att det kallas indoktrinering.”

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se