Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Sann solidaritet bör markera gränser för och skydda tolerans

      ”Vetenskapen uppenbarar för människorna samhällets materiella och moraliska hemlighet – den som kan sammanfattas i ett ord: solidaritet”. Uttalandet yttrades av Alexandre Millerand, Frankrikes socialistiska handelsminister vid förförra sekelskiftet, på världsutställningen i Paris år 1900. Ordet solidaritet förefaller med dagens ögon sett som malplacerat, men Millerand anspelade på sin samtida innebörd av ordet; den var då ett modeord, och den var ömsom moral och ömsom en konkret verklighet som kunde studeras objektivt.
      Sedan dess har politiker, monarker, journalister, författare, vetenskapsmän, frivilligorganisationer och alla påvar sedan Pius XI, särskilt Johannes Paulus II, fört en kamp om solidaritetens innebörd. Alf Svensson anspelade exempelvis på en kristen solidaritet i valrörelsen 1998. EU:s flyktingkommissionär, Dimitris Avramopoulos, motiverar idag fördelningen av flyktingar inom EU med att det sker i en anda av solidaritet. Ingen är osolidarisk idag.
      Det har dock skett en drastisk förändring i den praktiska innebörden av solidaritet. Begreppet har trots sin vidd fått ett klart selektivt perspektiv. Trots att Karl Marx inte tog ordet i sin mun förrän 1864, långt senare än bland annat den franska liberala ekonomen Frédéric Bastiat, och trots att ordet aldrig förekom i den Stora Sovjetiska encyklopedin, och trots att det definierades nedvärderande som ”socialistisk internationalism” i Östtyska Philosophisches Wörterbuch, har ordet länge haft en vänsterkonnotation. Och den konnotationen har i mångt och mycket bidragit till dagens gängse uppfattning av ordet ï den politiska sfären där de som i en given fråga anses vara starkare eller ha det bättre ska vara solidariska med de som i samma maktanalys anses vara de svaga. Det är alltså den implicita maktanalysen som avgör vilka handlingar som är solidariska, och om uttrycken av solidaritet är adekvata eller ej.
      Helt i enlighet med den samtida destruktiva vurmen för hierarkier och strukturer har maktanalyserna banat väg för att solidariteten idag även ska vara något ursäktande, något rättfärdigande, en slutpunkt för många diskussioner. När Lars Vilks tecknade sina Muhammedteckningar var det viktigt att vara solidariskt med muslimer och deras upprördhet. Vilks tillhörde den vita normen, var strukturellt överlägsen och hade därmed en maktposition, han var någon som förlöjligade de bruna kropparnas religion hävdades det. Det är ur denna skeva solidaritet, bottnande i en skev maktanalys, som många än idag hämtar näring för ståndpunkterna att Vilks bragt eländet på sig själv och att dödshoten på honom är förståeliga, för att inte säga ursäktade.
      Nota bene: Vilks enda skuld i det dödsdrama som omgärdar hans liv är några futtiga tuschteckningar. I den mån solidaritet är en faktor i Vilks-ekvationen så bör den ovillkorligt riktas mot Vilks. Samma skeva solidaritet möter oss i flyktingdebatten där de som varnat för ohållbarheten med dagens höga mottagande har, oavsett deras ansats eller incitament, mötts av solidaritetsargumentet; antingen är man solidarisk och för öppna gränser, eller så är man osolidarisk – och därmed ond. Ser vi till den nu en aning avkylda debatten om EU-emigranter så finner vi samma mönster där. Solidaritet är idag en markör, en gräns bortom vilken endast de sämre vetande och de osympatiska vistas. Osympatiska utifrån rådande maktanalyser vill säga. Solidaritet är således inte enbart goda gärningar, utan är ett politiskt verktyg för att legitimera de egna val och svartmåla motståndarna.
      Sann solidaritet bör markera principiella gränser för toleransen och skydda såväl toleransen som den enskildes absoluta och okränkbara rättigheter. Solidariteten bör skydda det konstruktiva samtalet, det fria ordet, konsten, litteraturen, den skapande kulturen, etcetera. Det är då, och endast då, som solidariteten kan bli meningsfull, och kanske till och med utgöra en nödvändig grund för våra demokratiska rättigheter.

      350 könsstympade kvinnor i Karlstad

      Vi har idag cirka 38 000 könsstympade flickor och kvinnor i Sverige, och är det land som har den högsta prevalensen per invånare i Europa med 390 offer per 100 000 invånare. Det innebär att vi har cirka 350 lemlästade barn och kvinnor i Karlstad – och cirka 800 i hela Värmland.
      Det är en underdrift att kalla de som råkat ut för detta vedervärdiga övergrepp för offer. Man måste skala bort alla förskönande termer och beteckna könsstympning som ett ren och skär övergrepp, som utan några svårigheter kan likställas med en brutal form av våldtäkt. Att skära i unga flickors underliv med så enkla instrument som glasskärvor, metalbitar eller gamla rakblad, utan bedövning, och oftast utan att barnet förstår vad som ska ske innan det skett, är inget annat än en manifestation av en ålderdomlig ondska. 10 % av de barn som utsätts för könsstympning går en omedelbar död till mötes. De som klarar sig undan ett tidigt frånfälle löper stor risk för att senare i livet lida av ångest och depression, PTSD, eller dras med psykosexuella besvär resten av livet.
      Genom att skära bort klitoris och blygdläpparna fråntar man kvinnan den sexuella njutningen, och risken för icke-tillåtna förbindelser minskas. Könsstympning handlar således om en kontroll av kvinnans sexualitet. Detta övergrepp, som anses vara till mannens fördel, är alltså en värdenormativ handling och det är då upplagt för diskussioner i normkritik för de som behagar ta klivet; den som gör det skulle faktiskt bryta ny mark i frågan idag.
      Varje företeelse kan dels förstås separat och dels i relation till andra företeelser. Ett sådant förfarande underlättar ibland ett urskönjande av vissa mönster. Parallellt med könsstympade flickor har vi idag, här hemma i Sverige, moralpoliser i förorterna som anmärker på utländska kvinnors klädsel. Vi har separata tränings- och badtider för utländska tjejer. Vi har läkare som letar efter mystiska hinnor i utländska kvinnors underliv och som, för att förvärra absurditeten, avfärdar ett intyg på det icke-existerandes intakthet! Frågan jag ställer mig är om allt detta inte är olika nyanser av en och samma färg, olika skiftningar i inskränkthetens grumliga färg.
      Jag har tidigare, såväl på denna ledarplats som på andra platser, framhävt vikten av principer i politiken. Med risk att framstå som tradig tål det att på nytt påpekas att dessa inskränkta fenomen kräver målmedvetna politiska initiativ och en mer inkluderande feminism, en feminism som drivs av tydliga principer och inspireras mer av humanismens betoning av den enskildes rättigheter än intersektionalistiska analyser som tvångsmässigt rör sig i gränslandet mellan importerade teorier och en enligt teorierna beskriven verklighet. Det finns de som, trots ovannämnda plågor, hävdar att feminismen har gått för långt. Den åsikten kan man lätt lämna därhän. Frågan jag ställer mig är om den svenska vänsterfeminismen, som gärna vill äga dessa frågor, inte är alltför principlös, exkluderande och selektiv både i sitt synsätt och sina handlingar när det kommer till de plågor som drabbar barn och kvinnor med annan etnisk bakgrund.
      Dessa rader må te sig förargliga, eller förmedla en inkorrekt och orättvis känsla till läsaren att undertecknad ämnar diktera villkoren för feminismen. Det är inte syftet. Jag har bara tappat räkningen över antalet gånger där feminister, som gärna framställer sig som starka bland sina medsystrar, viker undan när inskränktheten gör sig påmind. Ju fler tillfällen där intoleransens hånfulla leende mot kvinnor inte möts med ett fullständigt avståndstagande, och dessa tillfällen har i ärlighetens namn inte varit få under de senaste åren, desto mer övertygad blir jag om att den svenska vänsterfeminismen för blott en sävlig kamp. Medan alltför många har varit upptagna med ordmagi, klädfärger, och genuspedagoger på förskolor, har de reaktionära krafterna smugit in bakvägen och satt sig på första parkett för att njuta av den pågående pjäsen om inskränkthet som utspelar sig framför våra ögon.
      Under tiden läsaren läst dessa rader har ytterligare cirka 300 flickor fått sina underliv stympade. Och innan denna torsdag är över och arbetsveckan avrundas med tacosmys och fredagsfilm är siffran uppe i cirka 7 200 flickor. Till det kan vi lägga 70 000 flickor som riskerar tvångsgiftte, här i Sverige, och unga tjejer som får sina livsutrymmen begränsade på olika sätt. Nog behöver vi en mer handlingskraftig politik, och nog behöver vi en mer vredgad liberalfeminism.

      Sann mångkultur förenar människor

      Seher Yilmaz, ordförande för Rättviseförmedlingen, en partipolitiskt ideell organisation med uppdraget att beredda urvalslistor i olika sammanhang, överlämnade förra veckan en lista med 334 namn till kulturminister Alice Bah Kuhnke inför tillsättning av styrelser och insynsråd. På organisationens hemsida kan man läsa att den ”alltid letar efter de som inte redan tillhör de vanliga ’normen’”, och en överväldigande del av namnen på listan var således utländska namn.
      Endast tre dagar senare kunde man på regeringsjippot ”Sverige tillsammans”, på Münchenbryggeriet, skåda en presentationsbild som gjorde gällande att ”det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Samma regering som genom kulturdepartementet gett Rättviseförmedlingen i uppdrag att hjälpa dem beredda urvalet i rekryteringar, med fokus på just etnicitet och kultur, intar plötsligt ett radikalt annorlunda förhållningssätt och hävdar att det inte finns någon kultur; åtminstone inte för svenskens vidkommande. Frågan som logikens obarmhärtighet låter infinna sig är vilka som då kan tänkas utgöra normen, det vill säga den centrala orienteringspunkten för Rättviseförmedlingens verksamhet som skänkte de uppdraget, om en svensk inhemsk kultur saknas och vi befinner oss i ett normlöst tillstånd. Rättviseförmedlingens verksamhet torde då vara överflödig.
      Delar av svaret på denna paradox finner vi i problemets kontext. I ett läge där migrationstrycket på Sverige är väldigt högt förmodas talet om avsaknad av en inhemsk svensk kultur bana väg för en välvillighet mot flyktingar. Om svensken inte har någon kultur, och därmed per definition inga kollektiva värderingar och normer att värna om, har den således inget att förlora i möten med främlingar. Svenskens existensvillkor på ett kulturellt, värdemässigt plan är därmed oberörda av invandringen. Avsaknaden av en svensk kultur förmodas bana väg för en smidig integration där parterna har ett lättare utgångsläge för att uppnå integration då risken för kulturella skillnader minskar när endast ena parten är bunden av kulturella normer. Invandraren är kultur så det räcker åt oss alla, skulle man kunna säga, medan svensken är höjd över den.
      Sann mångkultur förenar människor och kulturer genom att bland annat hitta gemensamma nämnare hos olika parter, den förnekar inte. Rättviseförmedlingen och regeringen missar att kompetens inte är kultur, och att kultur inte är enbart etnicitet eller hudfärg. Sann mångkultur är inte ett nollsummespel där vinsten avgörs av motpartens förlust. Den behöver således inte bygga på motpartens avsaknad av en nationell kulturell identitet.
      En annan aspekt finner vi på en ideologisk plan. Alla traditionella ideologier förenas, för att tala med Freud, i ett outtalat mål att förinta sig själva. När visionerna har uppnåtts är ideologin onödig dels i bristen på de problem den än gång föresatte sig att lösa och dels i brist på en opposition som kan formulera giltiga problem i det utopiska tillståndet. När Ursyftet är uppnått, upphör existensberättigandet. Detta gäller dock inte identitetspolitiken. Dess drivkraft är ett ständigt upprätthållande av separerande faktorer, och dess fokus ligger på yttre attribut som tas som intäkt för förvärvade förmågor. Ett slutgiltigt mål är då endast en hägring. Med tanke på att såväl de tankesätt som de värderingar som kännetecknar identitetspolitiken präglar samtalet om mångkultur finns en berättigad oro för bärigheten i integrationspolitiken. Och detta speciellt i en tid då integration kommer att vara en av våra största politiska frågor. Man kan utan att besudla sitt samvete påstå att Rättviseförmedlingen är en av identitetspolitikens högborg, en plats där ideologins skändliga och anskrämliga logik finns i dess esse.
      På en fotoställning på Kulturhuset i Stockholm kunde man se bilder på amerikanska vapenägare, och varje bild hade försetts med en text. På en bild, där vapenägaren poserade med ett så stort maskingevär att det behövdes ett staffli för att sätta upp det, kunde man läsa hans motivering till införskaffandet av ett så stort vapen: det finns säkert en galning där ute som köpt ett sådant vapen, och jag måste kunna skydda mig mot den. Det är precis samma bristande logik som präglar samtalen om mångfald och mångkultur. Det finns en postulerad kulturell och etnisk ondska som invandrare måste värja sig mot, och det görs bäst genom att rusta oss med en besatthet av de yttre attributens särart, och ett förnekande av svenskheten, i ett makabert binärt synsätt.
      Det är mot just denna bakgrund som menlösa kampanjer som ”vi gillar olika” eller ”Sverige tillsammans” får en mening. Och det är mot denna simpla, men ack så förödande politik, som mångfalden har tillåtits att reduceras till blott mat och danskurser. De stora frågorna kvarstår, som oönskade rätter på det kulinariska integrationsbordet som det dansas magdans kring.

      En frihet som berör oss

      ”Jag är endast en generation ifrån att förintas, var rädd om mig, värdesätt mig, när mig medan jag finns, för när jag är borta tjänar ånger inget till.” Meningen upprepades otaliga gånger i mitt huvud när jag, i sällskap av 3 600 andra människor, tågade genom centrala Karlstad i den årliga Pride-paraden förra veckan. Hade friheten kunnat tala till oss, hade den kunnat förmana och uppmana oss till handling, vore dess budskap förmodligen något i linje med de orden.
      Innan paraden hade jag läst om den iranska artisten och aktivisten Atena Farghadani som nyligen dömdes till tolv års fängelse för att ha tecknat några iranska parlamentsledamöter som apor och getter. Farghadani står nu på nytt åtalad, denna gång för bl.a. omoraliskt uppförande, efter att ha skakat hand med sin manliga advokat i samband med att han besökt henne i fängelset. Några dagar tidigare hade jag läst ett inlägg av Yanas Khalifa, grundare av den nu nedlagda TUFF (Troende Unga Framtida Förebilder) och numera verksam som predikant i delar av Sverige, där han beklagade sig över att den fina regnbågen hade kapats av den moraliskt förkastliga HBTQ-rörelsen. Han menade att denna rörelse är på väg att, under parollen ”kärleken är störst”, legalisera incest. Kontrasten mellan händelsen i Iran och Khalifas uttalande här hemma, och den kärleksfulla stämningen i paraden var slående. Missförstå mig rätt. Kampen för HBTQ-personers rättigheter i samhället är långt ifrån vunnen, men kontrasten vittnar brutalt om hur graden av frihet kan påverka oss.
      Friheten berör oss på en existentiell nivå, bortom de tillsynes triviala valen i vardagen, i så måtto att den påverkar vårt sätt att uppleva livet, vilka vi är eller vilka vi kan vara. Den avgör med andra ord om vi kan vara människor i ordets sanna bemärkelse eller bara finnas till. Den ovan nämnda parollen skulle kunna modifieras till att friheten är störst, ty utan den kan inte den åberopade kärleken floras.
      Hindren för friheten ökar dock ständigt som en direkt konsekvens av den hårda konkurrensen mellan intoleransens apostlar. ISIS och Vladimir Putin är två ständigt aktuella och mer än önskvärt aktiva aktörer på den internationella arenan, i sällskap av många andra länder. Den som vänder blicken inåt, till vårt land, finner dessvärre ingen större tröst, även om skälen till misströstan visserligen är färre. Extrema predikanter som arbetar på förskolor, identitetspolitikens förespråkare som vill separera människor, moralpolisen i förorterna som dikterar levnadsvillkoren för kvinnor, hotet om tvångsäktenskap som hänger över 70 000 unga flickor, samt en alltmer kontextlöst svensk vänster som influerad av den amerikanska akademiska debatten vill inskränka individens levnadsutrymme är några av fienderna till den individuella friheten.
      Det är inte bara vår fysiska trygghet som befinner sig i en riskzon, utan även själva det fundament som vårt öppna samhälle vilar på. Ingenting annat är så hotat, ja ständigt attackerat, som individens frihet. Intoleransen är sådant funtad att den inte nöjer sig med det lilla; får den lillfingret tar den hela armen. Vi måste ständigt påminna oss om att den grund som möjliggör våra liv, vår standard, och våra olika ställningstaganden för utsatta människors rättigheter är oerhört skör, även om den kan tyckas vara något mer stabil i en institutionaliserad demokrati som vår.
      Friheten definieras, och dess emellanåt suddiga konturer urskiljs, delvis av det som faller utanför den. Genom att inskränka inskränktheten närmar vi oss friheten. Målet för denna svåra balansgång bör vara individen, ty varje kollektiv, oavsett särart och storlek, är beroende av sina byggstenar.
      Olika visioner hör till ett pluralistiskt samhälle. Men de visioner som dels strider mot den grund som ger de rätten att inlemmas i den politiska diskursen måste mätas gentemot frihetens måttstockar. Detta kräver en klar politisk kompass och en robust vilja att navigera bland de ständigt uppkommande hindren. Den som inte vet vad den vill, eller vart den vill, kan lätt föras varsomhelst i vilket syfte som helst. Behovet av sunda principer, och inte minst behovet av att vara sina principer trogen, är stort idag. Här ligger en av de största utmaningarna för liberaler, ja egentligen för alla som kämpar för att varje individ ska leva sitt liv så fritt som möjligt.
      I egenskap av någon som en gång förlorat friheten, men haft ynnesten att finna den på nytt, är undertecknad kompromisslös i mitt försvar av den, oavsett vilka pejorativa tillmälen som kan möta en. Jag hoppas att vi blir allt fler som väljer den linjen.

      Separata badtider

      För en tid sedan pratade jag om integration för en grupp socialarbetare som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med unga flyktingar. En av de frågor som splittrade gruppen var frågan om separata badtider, speciellt då det under diskussionens gång uppdagades att badhuset i Karlstad under en tid upplät tider endast för kvinnliga besökanden i en etnisk förening – en aktivitet som mig veterligen nu upphört.
      Frågan om separata badtider för kvinnor handlar i stor utsträckning om fenomenet ska sanktioneras med offentliga medel eller ej, och frågan får därmed en principiell karaktär då man från samhällets sida markerar en gräns för vad det offentliga tolererar och tillåter. Man bör, i likhet med andra politiska spörsmål, fråga sig vem som aktualiserar frågan, vem som avgör villkoren, på vems bekostnad, och av vilka skäl.
      Det kan, utan att göra sig skyldig till intellektuell ohederlighet, påstås att det inte är de mest progressiva krafterna i samhället som eftersträvar en uppdelning av våra badtider. Den här frågan handlar ofrånkomligen om en inskränkning av kvinnors livsutrymmen, villkorad av män, på kvinnors bekostnad, och av religiösa skäl. Ingendera av nämnda faktorer bör villkora offentliga platser, och därmed borde diskussionen vara avgjord redan här.
      Men i tider då vurmen för allehanda kulturella och religiösa yttringar även kelar med de mest inskränkande avarterna förvandlas detta, märkligt men tidstypiskt nog, till en fråga om tolerans från majoritetssamhällets sida. Istället för att stå upp för universella värden vill man, parallellt med svenska kvinnors frigörelse från diverse begränsningar, införa fler begränsningar i toleransens namn. Ambivalensen är sannerligen häpnadsväckande.
      De som finner västerländskt designade badkläder för utmanande har valet att, inom de hygieniskt accepterade reglerna, välja andra former av badkläder. Burkinin är ett sådant badplagg. Men kravet på separata badtider är ett krav på att det offentliga ska göra avkall på principen om ett sekulariserat, gemensamt offentligt rum där nyttjandet av offentliga medel är oavhängigt den enskildes religiösa eller ideologiska övertygelse, en princip som tillförsäkrar alla medborgare samma möjligheter.
      Därtill innehåller diskussionen den fullkomligt förkastliga tanken att unga flickors kroppar, redan från 9 års ålder som vissa förespråkare hävdat, är sexualiserade och därmed behöver undandras män. Parallellt med avsexualiseringen av vita svenska kroppar pågår således en sexualisering av icke-vita kroppar, för att säga det med en modern vänsterterminologi.
      Sällan får den så ofta omtalade solidariteten stryka på foten så lätt som när flickor och kvinnor förtrycks i religionens eller kulturens namn. I den mån feminismen verkligen strävar efter att stärka kvinnors position i samhället måste den på allvar strida för alla kvinnors rättigheter, helt oavsett vilka bevekelsegrunder de vars krav inskränker andras livsutrymme anför för sina krav. Ansvaret måste obönhörligt placeras där det hör hemma. Att en del feminister skönmålar intoleransen med ord som ”respekt” och ”förståelse”, och låter talet om strukturer, genuspedagoger och kvoteringar blir viktigare än den reella politikens konsekvenser, är bottenlöst beklagligt.
      Den här frågan sträcker sig dock, tack och lov, bortom en feministisk kamp a lá svensk vänster. Den form av intolerans som det är tal om här är inte sprungen ur produktionsförhållanden eller en ojämn fördelning av tillgångar. Den är inte heller sprungen ur den tilltagande segregationen, utan är snarare en språngbräda rakt in i dess klor. Den bottnar snarare i otillbörliga inskränkningar i individers frihet som bör befinna sig bortom faktorer som kön, ras eller religion.
      Det handlar likaledes om den frihet vårt öppna samhälle bygger på, ja den frihet som tillåter oss att betona vikten av okränkbara universella värden. Friheten är en principiell fråga, och bör inte offras på intoleransens altare, oavsett i vilken klädsel intoleransen framträder.