Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Det frivilliga engagemanget

      Som bekant höll Miljöpartiet i helgen som var sin partikongress här i Karlstad. Ett språkrör byttes ut när Åsa Romson fick lämna sin position och istället ersättas av Isabella Lövin. Medierapporteringen från kongressen var stor, som sig bör när ett av regeringspartierna samlas för att besluta om sin kommande politik. Denna ledare kommer dock inte handla om själva kongressen, utan om det som hände innan den startade.
      Det var inte den sedvanliga bilden av entrén till Karlstad CCC som mötte kongressdeltagarna när de på fredagen anlände till lokalen. Utanför lokalen hade en blodliknande färg hällts ut och bilder på raserade byggnader placerats. Att detta kunde upplevas som hotfullt och obehagligt för tillresta deltagare är inte svårt att förstå.
      För detta tilltag tog senare det Kommunistiska partiet på sig ansvaret. Enligt partiet själva var aktionen en protest mot det värdlandsavtal med NATO som Miljöpartiet stödjer och som Riksdagen snart ska fatta besluta om. I ärendet finns en anmälan om olaga hot mot grupp upprättad hos polisen.
      Miljöpartiet och deras kongress var inte de enda som utsattes för sabotage under den gångna veckan. Även Moderaterna i Karlstad blev utsatta då någon, eller några, har slagit sönder lokalens fönsterrutor.
      Om än två enskilda händelser så är dessa del av en helhet som innebär en fara för vårt demokratiska och öppna samhälle. Den absoluta majoriteten av landets politiker är av kategorin fritidspolitiker. Detta betyder att politiken utgör ett fritidsintresse och att den förtroendevalda inte har det som sin huvudsakliga syssla.
      Det är personer som brinner för en värdering eller en fråga och som aktivt valt att engagera sig politiskt. I Sveriges kommuner finns nästan 37 000 förtroendevalda personer. Av dessa finns 227 i Karlstad kommun och 87 i Hammarö kommun. Detta enligt siffror från SCB.
      Alla dessa förtroendevalda representerar olika politiska partier och innehar förtroendeuppdrag av olika storleksordningar. Förtroendet har givits från väljarna och partiernas medlemmar och med detta kommer både ansvar och medföljande arbete.
      Inför sammanträden är det handlingar som ska läsas, det är interna partiarbeten att utföra och väljare att möta. Det är många timmar av arbete som läggs ned av den förtroendevalda. Och hela detta arbetet, det bygger på ett frivilligt engagemang.
      Säg att alla dessa fritidspolitiker en dag skulle sluta ställa upp. Att var och en skulle lämna walk-over åt hot och skrämselpropaganda. Vad skulle vi då stå inför för alternativ? Den största delen av vår demokrati bygger på att vi har individer som vill fortsätta engagera sig i arbetet för ett bättre samhälle. Vi får inte låta samhällsklimatet ändras till ett sådant att detta inte blir fallet.

      Första maj och arbetarpolitik

      På söndag är det första maj, en dag som historiskt sett varit arbetarrörelsens högtidsdag. Runt om i landet anordnas det demonstrationer och tåg av människor passerar genom stadskärnorna. På många av dessa orter hålls även tal och dessa utförs inte allt för sällan av företrädare för Socialdemokraterna. Men är Socialdemokraterna fortfarande det arbetarparti de tidigare utgett sig för att vara?
      Första maj har firats sedan 1890. Dagen firas inte bara i Sverige utan runt om i hela världen. Fackliga organisationer demonstrerar för arbetarnas rättigheter och även en del politiska partier är med och deltar, däribland Socialdemokraterna.
      Socialdemokraterna har en lång historia av att delta i firandet av första maj. Länge benämnde de sig som arbetarpartiet, men använder signumera av epitetet framtidspartiet. Socialdemokraterna såg sig länge som det självklara valet för arbetarrörelsen, men hur är det med den politiken som partiet för idag? Är Socialdemokraternas politik fortfarande för arbetarna?
      Regeringen har som mål att Sverige år 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. I fjol hade elva länder i EU en lägre arbetslöshet än Sverige. Prognoser från EU-kommissionen visar nu på att denna placering kommer vara densamma även nästa år.
      I den budget som presenterades av regeringen för någon vecka sedan saknades de förslag på åtgärder som krävs för att uppnå det önskade målet. Om regeringen ska lyckas med sitt mål att nå den lägsta arbetslösheten inom EU krävs reformer på arbetsmarknaden så att trösklarna för att ta sig in sänks. Särskilt svårt är det för nyanlända att ta sig in på arbetsmarknaden och prognoser från Arbetsförmedlingen visar att år 2017 kommer sex av tio arbetssökande vara födda i utlandet.
      Här står regeringen inför en stor utmaning och om inte fler individer ska fastna i utanförskap och bidragsberoende behövs fler reformer än de som hittills presenterats. Istället för att komma med konkreta förslag för regeringen en politik med små punktinsatser som exempelvis sänkt moms på cykelreparationer och ett viss utökning av vad som ska täckas in i RUT-avdragen. Här har dock redan regeringen minskat det avdragsgilla beloppet med hälften.
      Regeringen väljer även att låta brytpunkten för den statliga inkomstskatten ligga kvar på tidigare års nivå vilket leder till att en del löntagare får betala en högre inkomstskatt.
      Om nu Socialdemokraterna är ett arbetarparti, vore det då inte önskvärt med en politik som ser till att fler får möjlighet att arbeta och att de som gör det får behålla mer av den lönen de tjänar. Den politik som nu förs tycks dock tyda på något annat och det låter inte som en arbetarpolitik.

      Bistånd ska man använda på rätt sätt

      Under veckan rapporterade Dagens Nyheter om hur pengar avsedda för internationellt bistånd ska ha använts för att sponsra regeringens jakt på röster för en plats i FN:s säkerhetsråd. Att få en av dessa platser är ett av regeringen Löfvens stora utrikespolitiska mål. Men till vilket pris?
      FN:s säkerhetsråd är ett av de sex huvudorganen inom Förenta nationerna. Rådet har som huvudsaklig uppgift att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Förutom de fem permanenta medlemsländerna består säkerhetsrådet av ytterligare tio länder, uppdelat på olika regioner i världen. Dessa väljs på tvåårsmandat.
      Säkerhetsrådets permanenta medlemmar innehar vetorätt. Detta betyder att även om fjorton av femton länder är för en eventuell fredsinsats någonstans i världen, så räcker det med att ett land med veto lägger in detta för att insatsen ska utebli. Rådet har även fått utstå kritik för att vara ineffektivt och att värna medlemsländernas egenintressen högre än konfliktlösning. FN:s tidigare människorättschef, Navi Pillay, gav säkerhetsrådet skarp kritik för bland annat detta när hon avgick. Som exempel lyfte hon rådets oförmåga att lösa krisen i Syrien, men även andra konflikter runt om i världen uppmärksammades.
      Att veckans uppgifter om hur biståndspengar ska ha använts för att finansiera bjudresor för potentiella röstgivare har rört upp känslor hos oppositionen är förståeligt. Enligt källor till Dagens Nyheter ska drygt 14 miljoner kronor ha betalats ut från Sida, regeringens biståndsorgan, till en oberoende stiftelse. Efter en inbjudan till ett klimatseminarium ska sedan pengarna använts till att bland annat finansiera dyra resor och boenden åt 27 FN-ambassadörer.
      Utav Sveriges biståndsbudget, på 43,4 miljarder kronor, har redan närmare en femtedel reserverats för att finansiera flyktingmottagandet. Sveriges biståndsbudget är idag hårt pressad och att varje spenderad krona går till rätt ändamål är särskilt viktigt i en tid som denna.
      Syftet med vårt bistånd är bland annat att minska fattigdomen i andra delar av världen, hjälpinsatser vid katastrofer och främja insatser för demokrati. Svenskt bistånd har som exempel använts till att bygga ut tillgången på rent vatten i Bangladesh och minskat smittspridningen av vattenburna sjukdomar, utveckla jordbruket i Etiopien för att öka försörjningsgraden hos befolkningen och till att stärka entreprenörskap hos kvinnor i Tanzania. Detta är bara några bra exempel. Att använda det som kampanjkassa för en eventuell plats i FN:s säkerhetsråd är inte ett sådant.
      Uppgifterna som nu framkommit väcker funderingar kring vilken syn regeringen egentligen har på bistånd. Och även vilken syn regeringen vill att det internationella samfundet ska ha på Sverige. Frågorna är många, men än så länge är svaren få. Regeringen behöver förklara sitt agerande och det är snarast.

      Valtider i USA

      I höst går USA åter till val och de två större partierna, Demokraterna och Republikanerna, är i full färd med att välja sina respektive presidentkandidater. I skrivande stund leder Hilary Clinton hos Demokraterna och Donald Trump hos Republikanerna, men inget är ännu avgjort för något av partierna och mycket kan fortfarande hända.
      Affärsmannen Donald Trump tillkännagav i juni 2015 att han ämnade kandidera till president i USA. Sedan dess har skandalerna avlöst varandra. Trump har bland annat sagt sig vilja bygga en mur längs med den mexikanska gränsen och hetsat mot såväl latinamerikaner som muslimer. Dessutom har han beskrivit sina politiska motståndare med ord som i övriga världen aldrig ens skulle komma på tanke att användas i politiska kampanjer. I mångt och mycket kan Donald Trumps kampanj jämföras med en farsliknande föreställning som i början knappt togs på allvar. Men hans budskap har gått hem bland många av de republikanska väljarna och just nu leder han paritets primärval.
      Trumps framgångar skrämmer det republikanska partiet och det märks tydligt att partiet inte önskar se honom som deras kandidat till presidentposten. Flera tunga republikaner har öppet gått ut och tagit avstånd från den politik han representerar. Bland dessa återfinns bland annat den tidigare presidentkandidaten Mitt Romney, som ställde upp i valet 2012, samt Paul Ryan, representanthusets talman. Trump är medveten om att han behöver partiets stöd för att få till en lyckad slutkampanj. Därför har han på senare tid mjuknat i sin framtoning och tagit tillbaka vissa uttalanden. I alla fall delvis.
      Även utanför partiet visar sig oron för hans framgångar. Inför hans valmöte i Chicago under förra veckan utbröt kravaller vilket resulterade i att det ställdes in. Även i delstaten Ohio, några dagar senare, utbröt våldsamheter. Istället för att uppmana till lugn så för Trump en retorik där han uppmuntrar sina anhängare att ta till våld. Detta är samma man som vill bli president, tillika överbefälhavare i USA, och därmed en av världens mäktigaste män.
      Hos det andra partiet, Demokraterna, är stämningen lugnare. Den tidigare utrikesministern Hillary Clinton leder de pågående primärvalen, men avståndet till motkandidaten Bernie Sanders är ännu inte stort nog för att ge Clinton en självklar seger. Hillary Clinton är dock i en större ledning mot Sanders än vad Trump är mot sin nuvarande huvudkandidat Ted Cruz. Om Clinton får demokraternas nominering och sedan går segrande ur höstens val blir hon den första kvinnliga presidenten i USA.
      Skulle det bli ett sådant utfall av primärvalen att det står mellan Hillary Clinton och Donald Trump när amerikanerna går till val, så är Clinton utan tvekan den att föredra ska stå som segrare. Clinton går till val på frågor som rör utbildning, sjukvård, mänskliga rättigheter och miljön. Trump till val med frågor baserade på främlingsfientlighet och nationalism. Om Trumps politik blir verklighet står inte bara USA inför en stor förändring, utan sannolikt även den världspolitiska arenan. Och det vore troligen inte till det bättre.

      Bra från brottsofferdagen

      Måndagen den 22 februari var för många en dag likt alla andra. Men det var inte vanlig måndag, det var den internationella brottsofferdagen. En dag som på många håll runt om i världen uppmärksammades särskilt mycket, och det med all rätt. Så skedde även här i Karlstad.
      Den internationella brottsofferdagen inträffar årligen den 22 februari och har till syfte att uppmärksamma brottsoffrens situation och de ideella organisationer som arbetar med de individer som utsatts för brott. Idén föddes i Sverige 1989, men är nu ett erkänt datum i flertalet länder.
      I Karlstad uppmärksammades dagen med filmvisning och efterföljande diskussion på Värmlands museum. Temat för dagen var våld i nära relationer och det var om detta de två filmer som visades handlade om. Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem som orsakar stort lidande för den utsatte, såväl fysiskt som psykiskt.
      BRÅ (Brottsförebyggande rådet) publicerade 2014 en rapport med namnet ”Brott i nära relationer”. I den finns att läsa att 6,8 procent av befolkningen uppger att de någon gång under 2012 hade utsatts för brott i en nära relation. Fördelningen mellan kvinnor och män var nästan lika stor, men kvinnor är mer utsatta för upprepade brott.
      De två vanligaste typerna av brott i nära relationer är systematiska kränkningar och försök att inskränka en individs frihet. Kvinnor är inte enbart mer utsatta för upprepade brott, utan även för grövre brott. 29,1 procent av de kvinnor som blivit utsatta för grov misshandel uppgav i den genomförda undersökningen att de behövde, eller hade behövt, uppsöka sjukvård.
      Rapporten visar på skrämmande siffror och förtydligar det samhällsproblem som brott i nära relationer innebär. Bland annat visar den att var femte person i Sverige någon gång under sin livstid har blivit utsatt för brott i en nära relation. Utav de våldsutsatta individerna uppger även en tredjedel av kvinnorna samt en fjärdedel av männen att det bor barn i hushållet. Barnen i dessa hushåll var något som de filmer som visades i Karlstad uppmärksammade särskilt.
      De flesta av de som blivit utsatta anmäler inte att de blivit det. Endast 7,9 procent uppgav att de någon gång under 2012 hade varit i kontakt med polisen. Av dessa hade endast drygt hälften gjort en polisanmälan.
      Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem som verkligen förtjänar uppmärksamhet. Att belysa detta ämne och få fler engagerade i frågan skulle kunna hjälpa så många fler. Det är inte bara den enskilde som drabbas utan det finns även barn som lever med detta dagligdags.
      Internationella brottsofferdagen i måndags blev ännu ett tillfälle att belysa detta samhällsproblem. Det behöver fortsätta göras, så att fler blir medvetna och så att detta samhällsproblem kan fortsätta att bekämpas.

      Snabbare tåg

      I veckan presenterade Sverigeförhandlarna förslaget på hur det kommande nätverket för höghastighetståg kommer att se ut. Stockholm binds samman med Göteborg samt Malmö via orter som bland annat Norrköping, Linköping och Jönköping. Med ett förslag som drar en järnväg söder om Vänern verkar det alltså som om Karlstad olyckligtvis står utan höghastighetståg.
      I flertalet länder har höghastighetståg funnits sedan flera år tillbaka. Frankrike har sina TGV, i Spanien kallas de AVE och i Japan finns Shinkansen, bara för att nämna några. Sverige har inom detta område legat långt efter och att nu planerna är i rullning kan inte ses som annat än positivt.
      En viktig aspekt i valet av färdsätt är tidsåtgången. Priset är såklart för många även det en avgörande faktor, men tiden det tar att ta sig från punkt a till punkt b är en påverkande faktor i resenärens val. Detta gör i sin tur att flyget, trots en större klimatpåverkan, ofta blir alternativet, då andra färdsätt idag tar för lång och även dyrbar tid. På nio av tio flygplaster som drivs av statliga Swedavia växte i fjol inrikestrafiken.
      Höghastighetståg skulle här kunna bli den konkurrenspart som idag saknas på många håll. Men om detta ska bli möjligt, så måste man vara med och konkurrera mellan de destinationer som resenärerna reser mellan. Från Arlanda var de tre vanligaste resmålen år 2014 Köpenhamn, London och Oslo. Göteborg hamnade på en femte plats.
      Ett av förslagens mål var att sträckan mellan Stockholm och Göteborg inte ska ta mer än två timmar. Svårigheten i den planerade linjedragningen mellan de två städerna blir dock att ta upp konkurrensen med flyget på en av de mest trafikerade sträckorna, nämligen Stockholm till Oslo. Möjligen skulle en om Vänern norrgående höghastighetsbana till Göteborg ta längre tid än en sydlig sådan, men möjligheterna till en framtida utbyggnad mellan Norge och Sverige och de två huvudstäderna skulle vara större. I nuvarande utformning saknas denna möjlighet helt.
      Karlstads kommun har tillsammans med Region Värmland, Örebro kommun och Region Örebro ett bolag, Oslo-Stockholm 2.55 AB, som har till uppgift att arbeta långsiktigt för en snabb tåglinje mellan Stockholm och Oslo via Örebro och Karlstad.
      När nu de föreslagna höghastighetslinjerna är dragna där de är får vi hoppas att det det gemensamma bolaget lyckas med sitt mål. En snabb tågförbindelse mellan Stockholm och Oslo skulle inte bara gynna vår och Örebros region, utan även bidra till att öka konkurrensen gentemot flyget på en av de mest trafikerade sträckorna.

      Kärnkraftens betydelse

      Med en temperatur runt 20 minusgrader går det inte att säga annat än att vintern nu har oss i sitt järngrepp. Och i takt med att temperaturen sjunker så ökar behovet av tillgång på energi. Sverige har en hög energiförbrukning och under de kyligaste perioderna är vi tvungna att importera energi. Men trots det att vi har en hög energiförbrukning så har vi ett relativt lågt koldioxidutsläpp per capita. Idag kommer en betydande del av den energi som tillverkas i Sverige från kärnkraft. Hur påverkas detta när den försvinner?
      2014 aviserade regeringen att man inte skulle stänga kärnkraften i Sverige. Däremot höjde de effektskatten på kärnkraft i fjol och denna skatt är en bidragande faktor till att kärnkraftsreaktorerna Ringhals 1 och 2 nu stängs i förtid. Under de kyligare perioderna finns det redan idag ett behov av att importera energi till Sverige. När reaktorerna stängs, kommer detta behov sannolikt att öka och vi kommer bli mer beroende av importerad energi.
      I Sverige använder vi cirka 14 000 kilowattimmar per person varje år. Detta är en, globalt sett, hög siffra och beror till stor del på det klimat vi lever i. En annan faktor som är med och bidrar till den höga energianvändningen är vår industri. Industrin, som bidrar med både arbetstillfällen och skatteintäkter behöver ha en säker och stabil tillförsel av energi.
      I slutet på förra året hölls klimattoppmötet COP21 i Paris. 195 länder var med och antog det avtal som skulle bli början på slutet för klimatförändringarna. Även om mötet på mångt och mycket blev en framgång i kampen mot klimatproblemen blev det inte den succé som många hade hoppats på. Överenskommelsen blev att den globala uppvärmningen ska stanna på under två grader, men att detta ska göras med utgångspunkt från varje enskilt lands klimatplan. Dessa ska dock ses över redan om två år, för att sedan få en översyn vart femte år.
      Regeringen har som ambition att vår energitillförsel år 2020 till 50 procent ska komma från förnyelsebar energi. Ett högt satt mål och nu när kärnkraften ska börja avvecklas tidigare än planerat är frågan om förnyelsebar energi kommer lyckas fylla det glappet som uppstår. Om inte, är fossila bränslen alternativet. Och det är inte att föredra.
      När Sverige idag, med kärnkraften i drift, redan behöver importera energi. Hur kommer våra låga utsläpp då att påverkas om importen behöver öka ännu mer? Regeringen har knappt fyra år på sig att nå de uppsatta målen, men riskerar nu istället ett scenario med ökade utsläpp. Det kan knappast vara en önskvärd framtidsbild.

      Ett händelserikt år

      År 2015 har snart passerat och dess händelser blir således en del av historien. Några av dessa kommer snart att falla i glömska, andra kommer vi minnas längre och så finns det de som bör få göra sig påminda.
      Det blev en blodig början på året när den franska tidningen Charlie Hebdo, med säte i Paris, den 7 januari utsattes för en terrorattack. Tolv människor förlorade livet i denna hänsynslösa attack. Tio månader sedan kom nästa terrorattack mot samma stad och den 13 november dödades minst 129 individer i nya attacker. Även Sverige drabbades under året av terrorn när en ensam man mördade fyra individer på en skola i Trollhättan i oktober.
      En snabb tillbakablick på året som gått ger en bild av ett år fyllt med elände, sorg och kaos. Kriget i Syrien har tvingat miljontals människor på flykt och Daesh vidriga förfaranden i området är det få som undgått. Tusentals individer söker sig till Europa via havet mellan Turkiet och Grekland. En del tar sig över, andra gör det tyvärr inte. Starkast intryck kring detta gav utan tvekan den tragiska bilden av treårige Aylan Kurdi som dessvärre inte tog sig över utan drunknade på vägen. En bild som oavsett sin tragik inte får glömmas bort.
      I Sverige bytte under året två av riksdagspartierna partiledare när både Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund tackade för sig. Anna Kinberg Batra tog i januari över rodret hos Moderaterna och Ebba Busch Thor gjorde motsvarande hos Kristdemokraterna i april. Under hösten övergav Folkpartiet Liberalerna Folkpartiet och blev Liberalerna.
      Partierna i regeringsställning, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, har minst sagt kämpat i motvind under året som gått. Den svaga regering som tillträdde under förra året har i år blivit svagare. I alla fall sett till opinionssiffrorna. Föga förvånande dock, när regeringen i flertalet frågor stått nästintill handlingsförlamade.
      Bostadssituationen är fortsatt svår i många städer, resultaten i skolan har inte fått den helvändning Fridolin lovade och arbetslösheten är även idag hög. Till och med Socialdemokraternas egna ungdomsförbund, SSU, har gått ut och kritiserat regeringen för att man gör för lite för att minska arbetslösheten. Det är inte ett särskilt bra betyg.
      Givetvis har året som nu passerat innehållit mer än de ovan nämnda sakerna och dessvärre går inte allt att få med. Några som dock i korthet är värda att notera är att det i Karlstad under året har beviljats över 1000 bygglov samt att Karlstad blev den femte bästa miljöstaden i Sverige.
      2016 står inför dörren och nya företeelser är att vänta. Vilka dessa kommer vara är det idag ingen som vet, klart är dock att det år som nu passerat utan tvekan varit händelserikt och att det är ett år att minnas.

      Sämsta alternativet blir det bättre

      I veckan dömdes två personer av Göteborgs tingsrätt för terrorbrott utförda i Syrien. Livstids fängelse blev straffet för de brutala dåd de genomfört under Daesh flagg. Domen visar på att Sverige inte är någon fristad för terrorister som tillåter sina medborgare att utföra terrorhandlingar och komma undan med det.
      Idag uppskattar man att drygt 300 svenska medborgare har rest iväg för att slåss för Daesh i Syrien eller Irak. Lite mer än en tredjedel av dem har även återvänt till Sverige. Hur många som funderar på att åka, eller sympatiserar med denna organisation är dock osäkert. Förhoppningsvis kan denna dom verka avskräckande för en del av dessa funderare.
      Att två personer nu dömts i domstol för terrorbrott är något som ska ses som positivt. Men en dom är inte tillräckligt för att få de allra mest fanatiska jihadisterna att överge sina tankar på att slåss för Daesh. Lagstiftningen i Sverige behöver ses över och skärpas så att denna typen av resor kan stoppas. Landsförräderi har lyfts i denna diskussionen tidigare, det tål att göras igen.
      För bara ett litet tag sedan stoppades och greps en 17-årig flicka i Österrike på sin väg ned till Syrien och Daesh. Flickan som var från Linköpingstrakten hade anmälts försvunnen av sina anhöriga och efterlysts internationellt. Med vilka löften och förhoppningar denna resa påbörjades är oklart. Mer klart är dock att det fanns något som lockade mer där, än vad som fanns här.
      Föräldrarna till denna unga flicka hade upplevt att hon innan sitt försvinnande hade blivit allt mer radikaliserad och dragit sig tillbaka från sin omgivning. Enligt pappan hade flera varningar gjorts och anmälningar lämnats in, men utan någon upplevelse att dessa togs på allvar. Den här typen av historia, att varningar inte tagits på allvar, är tyvärr inte den enda som uppdagats.
      Samtidigt som de här resorna och dess ändamål ska tas på största allvar och förhindras, finns det en sorgsenhet i hur en del individer kan se en bättre framtid i att ansluta sig till Daesh, än att hellre stanna kvar i Sverige. Särskilt unga individer. För de allra flesta står Daesh för allt som är ont här i vår värld, men för de här ungdomarna står de för något annat, något bättre, och detta är det riktigt skrämmande.
      Samtidigt som lagstiftarna måste skärpas så att den ordentligt försvårar för de som vill delta och straffa de som deltagit, behövs fortsatta förebyggande insatser göras. Daesh ska bekämpas med full kraft och ett av de starkaste sätten är att strypa tillförseln av nya medlemmar. Då kan vi inte blunda för att det finns ungdomar som ser Daesh som ett bättre alternativ.

      Dags för mig att gå mot nya utmaningar

      När jag var sju år skrev jag brev till USAs president. Mitt politiska engagemang väcktes tidigt. Det var ”vreden över människors ofrihet” som lade grunden i mitt engagemang, för att citera ett ungdomsförbunds tidigare handlingsprogram. Tidigt 90-tal. Då, som nu, flydde människor från andra delar av världen till oss. Till kalla, karga Sverige. Då, som nu, brändes byggnader som de människor som flytt för sina liv bodde i. Främlingsfientlig retorik vann terräng. Således började min partipolitiska bana som motreaktion mot det inskränkta. Min inställning har alltid varit att allt är möjligt. Upptäcker vi missförhållanden får vi helt enkelt försöka fixa det.
      Det var liberaler som visade mig alternativ. Att vi har möjlighet att vara öppna, att välkomna fler människor som vill leva och verka i Sverige, att vi i det långa loppet därmed blir ett bättre land att leva i.
      Jag blev mycket berörd då jag för många år sedan såg filmen Hotell Rwanda. När kriget och folkmordet bryter loss och människor till en början tror att omvärlden kommer snart att reagera, att rädda dem. Men omvärlden såg på. Hundratusentals människor slaktades. Jag tänkte för att värja mig mot filmens fruktansvärda budskap att avsaknaden av agerande berodde på avståndet.
      Men nu knackar människors trasiga livsöden bokstavligen på vår dörr och avstånd är ingen ursäkt. Det händer igen.
      Ett av årets nyord är flyktingkris. Vi har aldrig sett maken till folkvandring till Sverige förut. Men det är ingen flyktingkris, det är ett nytt normalläge. Det sägs att vårt samhälle inte klarar de påfrestningar det innebär med att ta emot så många människor som flyr. Men min lärare i företagsekonomi skulle säga; det beror på.
      Det beror på hur vi gör det. Ska mottagningen fortskrida som den alltid har gjort eller gör det nu rådande allvaret att vi kan behöva förändra oss mer än på mycket länge? Förändra såväl mottagandet som vår gemensamma välfärd.
      Det har pratats om civilsamhällets betydelse för integrationen i många år. Men det är nu när våra system prövas som den ideella sektorn verkligen visar framfötterna. Runt om i hela landet engagerar sig människor för att på olika sätt göra en insats. Det kommer att göra skillnad.
      Men jag bannar den vänster som genom åren skanderat och etiketterat varje gång någon problematiserat kring bristen på integration. Hade vänsterföreträdare istället valt att diskutera framväxten av fundamentalistisk islamism och hedersrelaterad brottslighet kanske vi hade haft en bättre beredskap idag. Så bespara mig krokodiltårarna över de drastiska åtgärderna att stänga gränsen.
      Det har för mig varit en stor ära att fått skriva i Karlstads-Tidningen. Den enda liberala tidningen i Värmland, med tidigare skribenter som Gustaf Fröding och Mauritz Hellberg. Det är ett arv som förpliktigar och har också gjort mig stolt. Men världen, Europa, Sverige och också Värmland och Karlstad förändras. Tack och lov för det. Nu är det dags för mig att gå mot nya utmaningar. Tack för allt, tack för mig, med denna text gör jag sorti.

      Sann solidaritet bör markera gränser för och skydda tolerans

      ”Vetenskapen uppenbarar för människorna samhällets materiella och moraliska hemlighet – den som kan sammanfattas i ett ord: solidaritet”. Uttalandet yttrades av Alexandre Millerand, Frankrikes socialistiska handelsminister vid förförra sekelskiftet, på världsutställningen i Paris år 1900. Ordet solidaritet förefaller med dagens ögon sett som malplacerat, men Millerand anspelade på sin samtida innebörd av ordet; den var då ett modeord, och den var ömsom moral och ömsom en konkret verklighet som kunde studeras objektivt.
      Sedan dess har politiker, monarker, journalister, författare, vetenskapsmän, frivilligorganisationer och alla påvar sedan Pius XI, särskilt Johannes Paulus II, fört en kamp om solidaritetens innebörd. Alf Svensson anspelade exempelvis på en kristen solidaritet i valrörelsen 1998. EU:s flyktingkommissionär, Dimitris Avramopoulos, motiverar idag fördelningen av flyktingar inom EU med att det sker i en anda av solidaritet. Ingen är osolidarisk idag.
      Det har dock skett en drastisk förändring i den praktiska innebörden av solidaritet. Begreppet har trots sin vidd fått ett klart selektivt perspektiv. Trots att Karl Marx inte tog ordet i sin mun förrän 1864, långt senare än bland annat den franska liberala ekonomen Frédéric Bastiat, och trots att ordet aldrig förekom i den Stora Sovjetiska encyklopedin, och trots att det definierades nedvärderande som ”socialistisk internationalism” i Östtyska Philosophisches Wörterbuch, har ordet länge haft en vänsterkonnotation. Och den konnotationen har i mångt och mycket bidragit till dagens gängse uppfattning av ordet ï den politiska sfären där de som i en given fråga anses vara starkare eller ha det bättre ska vara solidariska med de som i samma maktanalys anses vara de svaga. Det är alltså den implicita maktanalysen som avgör vilka handlingar som är solidariska, och om uttrycken av solidaritet är adekvata eller ej.
      Helt i enlighet med den samtida destruktiva vurmen för hierarkier och strukturer har maktanalyserna banat väg för att solidariteten idag även ska vara något ursäktande, något rättfärdigande, en slutpunkt för många diskussioner. När Lars Vilks tecknade sina Muhammedteckningar var det viktigt att vara solidariskt med muslimer och deras upprördhet. Vilks tillhörde den vita normen, var strukturellt överlägsen och hade därmed en maktposition, han var någon som förlöjligade de bruna kropparnas religion hävdades det. Det är ur denna skeva solidaritet, bottnande i en skev maktanalys, som många än idag hämtar näring för ståndpunkterna att Vilks bragt eländet på sig själv och att dödshoten på honom är förståeliga, för att inte säga ursäktade.
      Nota bene: Vilks enda skuld i det dödsdrama som omgärdar hans liv är några futtiga tuschteckningar. I den mån solidaritet är en faktor i Vilks-ekvationen så bör den ovillkorligt riktas mot Vilks. Samma skeva solidaritet möter oss i flyktingdebatten där de som varnat för ohållbarheten med dagens höga mottagande har, oavsett deras ansats eller incitament, mötts av solidaritetsargumentet; antingen är man solidarisk och för öppna gränser, eller så är man osolidarisk – och därmed ond. Ser vi till den nu en aning avkylda debatten om EU-emigranter så finner vi samma mönster där. Solidaritet är idag en markör, en gräns bortom vilken endast de sämre vetande och de osympatiska vistas. Osympatiska utifrån rådande maktanalyser vill säga. Solidaritet är således inte enbart goda gärningar, utan är ett politiskt verktyg för att legitimera de egna val och svartmåla motståndarna.
      Sann solidaritet bör markera principiella gränser för toleransen och skydda såväl toleransen som den enskildes absoluta och okränkbara rättigheter. Solidariteten bör skydda det konstruktiva samtalet, det fria ordet, konsten, litteraturen, den skapande kulturen, etcetera. Det är då, och endast då, som solidariteten kan bli meningsfull, och kanske till och med utgöra en nödvändig grund för våra demokratiska rättigheter.

      Ytterligare en mörk dag i vår historia

      Fredagen den 13 november hände det igen. Ännu en gång visade terrorn sitt ansikte. Både Europa och Mellanöstern föll den dagen offer för den islamistiska extremismen som Daesh (ISIS) på ett förhatligt sätt står för. Attackerna i Paris och Beirut kostade över 170 människoliv och lämnade fler än 500 individer skadade. Ytterligare en mörk dag i vår historia har inträffat.
      Men vedergällningen lät sig inte väntas. Redan dagarna efter bombade det franska flygvapnet Daesh-fästet Raqqa i norra Syrien. Någon dag senare intensifierade även USA sina bombningar över det Daesh-kontrollerade området och under måndagen slog de ut terroristorganisationens fordonsflotta för transporter av olja, och minskade således deras största inkomstkälla.
      Flertalet av världens ledare har, med all rätt, fördömt de grymma och kallblodiga attackerna som skedde i fredags och debatten om hur vi värjer oss mot kommande terrorattacker mot det demokratiska samhället blossade omedelbart upp igen.
      Frankrikes president, François Hollande, vill som en åtgärd för att förhindra fler terroristattentat se ett tillfälligt upphävande av Schengenavtalet. Något som skulle innebära att gränskontrollerna inom EU återupprättas och ett stopp för den fria rörligheten inom unionen träder i kraft. Ett förslag som detta är ett tydligt tecken på den skräck som terrorn medför.
      Även i den svenska debatten har förslag om hur terrorister ska stoppas från att utföra sina vidriga planer lyfts fram. Moderaterna vill som exempel få till en överenskommelse med Socialdemokraterna om bland annat utökad avlyssning på datatrafik, att terrorresor kriminaliseras samt att mer resurser ges till brottsbekämpande myndigheter.
      Kristdemokraterna föreslog under Almedalsveckan i somras att individer som slåss för organisationer som utgör ett hot för Sverige, så som Daesh, ska kunna åtalas för landsförräderi. Ett förslag de fick stöd av Folkpartiet i och som de nu i kölvattnet av helgens attacker åter lyft fram.
      SÄPO gör bedömningen att den våldsbejakande islamismen är det största hotet mot rikets säkerhet. Sett till detta och till de grymma och kallblodiga attacker som skedde den 13 november behövs förslag för att förebygga och bekämpa terrorismens frammarsch.
      Terrorn ska bekämpas och slås ned mot, vart än den försöker visa sig. Helgens attacker var riktade mot det öppna samhället, mot demokratin och mot friheten. Den här typen av avskyvärda aktiviteter ska förebyggas och bekämpas på starkast möjliga vis. Förslagen som läggs måste därför vara kraftfulla och effektiva. Samtidigt måste de värna oskyldiga individers frihet och integritet.
      I en tid som denna, när terrorn nyss slagit till, är det lätt att det senare föreslås ställas åt sidan. En del av de förslag som lanserats visar på detta. Tanken må vara god, men att genomföra dem vore dessvärre en förlust för de ideal som var under angrepp. Det förtjänar inte mördarna i Daesh.

      350 könsstympade kvinnor i Karlstad

      Vi har idag cirka 38 000 könsstympade flickor och kvinnor i Sverige, och är det land som har den högsta prevalensen per invånare i Europa med 390 offer per 100 000 invånare. Det innebär att vi har cirka 350 lemlästade barn och kvinnor i Karlstad – och cirka 800 i hela Värmland.
      Det är en underdrift att kalla de som råkat ut för detta vedervärdiga övergrepp för offer. Man måste skala bort alla förskönande termer och beteckna könsstympning som ett ren och skär övergrepp, som utan några svårigheter kan likställas med en brutal form av våldtäkt. Att skära i unga flickors underliv med så enkla instrument som glasskärvor, metalbitar eller gamla rakblad, utan bedövning, och oftast utan att barnet förstår vad som ska ske innan det skett, är inget annat än en manifestation av en ålderdomlig ondska. 10 % av de barn som utsätts för könsstympning går en omedelbar död till mötes. De som klarar sig undan ett tidigt frånfälle löper stor risk för att senare i livet lida av ångest och depression, PTSD, eller dras med psykosexuella besvär resten av livet.
      Genom att skära bort klitoris och blygdläpparna fråntar man kvinnan den sexuella njutningen, och risken för icke-tillåtna förbindelser minskas. Könsstympning handlar således om en kontroll av kvinnans sexualitet. Detta övergrepp, som anses vara till mannens fördel, är alltså en värdenormativ handling och det är då upplagt för diskussioner i normkritik för de som behagar ta klivet; den som gör det skulle faktiskt bryta ny mark i frågan idag.
      Varje företeelse kan dels förstås separat och dels i relation till andra företeelser. Ett sådant förfarande underlättar ibland ett urskönjande av vissa mönster. Parallellt med könsstympade flickor har vi idag, här hemma i Sverige, moralpoliser i förorterna som anmärker på utländska kvinnors klädsel. Vi har separata tränings- och badtider för utländska tjejer. Vi har läkare som letar efter mystiska hinnor i utländska kvinnors underliv och som, för att förvärra absurditeten, avfärdar ett intyg på det icke-existerandes intakthet! Frågan jag ställer mig är om allt detta inte är olika nyanser av en och samma färg, olika skiftningar i inskränkthetens grumliga färg.
      Jag har tidigare, såväl på denna ledarplats som på andra platser, framhävt vikten av principer i politiken. Med risk att framstå som tradig tål det att på nytt påpekas att dessa inskränkta fenomen kräver målmedvetna politiska initiativ och en mer inkluderande feminism, en feminism som drivs av tydliga principer och inspireras mer av humanismens betoning av den enskildes rättigheter än intersektionalistiska analyser som tvångsmässigt rör sig i gränslandet mellan importerade teorier och en enligt teorierna beskriven verklighet. Det finns de som, trots ovannämnda plågor, hävdar att feminismen har gått för långt. Den åsikten kan man lätt lämna därhän. Frågan jag ställer mig är om den svenska vänsterfeminismen, som gärna vill äga dessa frågor, inte är alltför principlös, exkluderande och selektiv både i sitt synsätt och sina handlingar när det kommer till de plågor som drabbar barn och kvinnor med annan etnisk bakgrund.
      Dessa rader må te sig förargliga, eller förmedla en inkorrekt och orättvis känsla till läsaren att undertecknad ämnar diktera villkoren för feminismen. Det är inte syftet. Jag har bara tappat räkningen över antalet gånger där feminister, som gärna framställer sig som starka bland sina medsystrar, viker undan när inskränktheten gör sig påmind. Ju fler tillfällen där intoleransens hånfulla leende mot kvinnor inte möts med ett fullständigt avståndstagande, och dessa tillfällen har i ärlighetens namn inte varit få under de senaste åren, desto mer övertygad blir jag om att den svenska vänsterfeminismen för blott en sävlig kamp. Medan alltför många har varit upptagna med ordmagi, klädfärger, och genuspedagoger på förskolor, har de reaktionära krafterna smugit in bakvägen och satt sig på första parkett för att njuta av den pågående pjäsen om inskränkthet som utspelar sig framför våra ögon.
      Under tiden läsaren läst dessa rader har ytterligare cirka 300 flickor fått sina underliv stympade. Och innan denna torsdag är över och arbetsveckan avrundas med tacosmys och fredagsfilm är siffran uppe i cirka 7 200 flickor. Till det kan vi lägga 70 000 flickor som riskerar tvångsgiftte, här i Sverige, och unga tjejer som får sina livsutrymmen begränsade på olika sätt. Nog behöver vi en mer handlingskraftig politik, och nog behöver vi en mer vredgad liberalfeminism.

      Influenser utifrån stärker det lokala

      Vi tror ofta att garantin för det lokala är att behålla kontrollen lokalt. Inte sällan räds vi utländska ägare av våra företag då våra farhågor är att produktionen flyttar utomlands och att nedskärningar och rent av nedläggningar är nära förestående. I många fall kan det ligga en del i dessa farhågor, men läget kan dessutom vara precis tvärtom. Det är genom ögon utifrån som den lokala kompetensen och förmågorna kan förfinas och konkurrenskraften stärkas. Det handlar inte om var ledningen befinner sig utan vilken förståelse de har för vilka komparativa fördelar som finns i en verksamhet och överblick att se hur de ska användas på bästa möjliga sätt.
      Volvo har väl aldrig gjort så Sverigepatriotisk reklam som när bolaget blev kinesiskt. För oss som är mottagliga för välgjord reklam är de senaste årens Volvoreklam en fröjd för ögat. Såvitt jag kan överblicka började det hela med den svenska internationella superkändisen Zlatan.
      I vintriga naturmiljöer körde han fort, tränade i liten stuga och jagade kronhjort, varpå dopp i isvak avslutade det roliga. Allt till en uppläst variant av nationalsången Du gamla Du fria. Reklamen följdes upp av fler vintriga vemodiga varianter i reklamserien ”Made by Sweden”. Natur, mys och lyckliga familjer ska sälja bilen.
      Inte nog med det. Därutöver regionaliseras reklamen och alla som sett Volvo-banners i olika typer av webreklam har säkert noterat att Volvo inte bara är en frukt av Sverige utan i själva verket Made by Värmland. Sitter man i annan del av landet är det troligen annan härkomst som lyfts fram. Nu är inte produktionen av bilarna nödvändigtvis kopplad till vilken inriktning reklamen har. Men det kinesiska bolaget uppvisar åtminstone förståelse för en av sina målgrupper.
      Ett annat exempel är det italienska familjeföretaget Barilla, som tveklöst har en del kvar när det gäller att modernisera sin syn på HBT-frågor. Men som ägare till Wasa-bröd betraktat har det utländska ägandet varit lyckosamt och de lokala komparativa fördelarna med produktionen i Filipstad har kunna växa med tillförandet av den kunskap som det utländska ägandet medbringar.
      Man ska inte rädas ägande och influenser utifrån. Förståelse för styrkorna i en plats eller en verksamhet är det viktiga. Det är den lokala förståelsen i kombination med överblick och förståelse för världen utanför som kraften i det lokala kan nå sin fulla potential. Därmed blir Lars Löfgrens uttryck sanning på ännu ett plan: Värmland är inget landskap, det är ett sinnestillstånd.

      Ett brinnande hat

      I veckan brann ännu ett flyktingboende i Sverige. Munkedal var platsen för den senaste av de anläggningar som eldhärjats. Polisen rubricerar det som försök till grov mordbrand och dessvärre är den inte den första brand på ett asylboende som misstänks vara anlagd i år.
      På kort tid har flera boenden, tänkta för flyktingar, brunnit. Några dagar innan branden i Munkedal brann det i Kungsbacka och tidigare i år har det även brunnit på andra boenden för flyktingar runt om i landet. Om dessa bränder är enskilda händelser, eller hänger ihop, återstår att se men utvecklingen som nu sker är skrämmande.
      I Karlstad har ett ankomstboende öppnat i Stadshuset, i Molkom lika så och på Hammarö är förberedelserna för att börja ta emot asylsökande igång. Landets kommuner söker nu med ljus och lykta efter lämpliga platser att placera de som tagit sig hela vägen hit. Läget är såpass akut att MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) tagit fram lösningar med tältläger för att ge människor som flyr från krig och konflikt tak över huvudet.
      Miljontals människor befinner sig på flykt från krig och konflikt runt om i världen. Unga och vuxna individer som tvingas lämna sina hem för en resa, som troligen knappt går att beskriva, genom otrygghet, skräck, rädsla och framförallt ovisshet. En resa mot en tryggare plats att leva på.
      De individer som tvingas söka sig till Europa och Sverige har ökat kraftigt de senaste månaderna. Senast i dagarna höjde Migrationsverket sin prognos över antalet ensamkommande flyktingbarn, som kommer ta sig till Sverige, från 12 000 till 30 000 innan året är över. Europa ser nu den största flyktingströmmen sedan andra världskriget. Varje vecka kommer det cirka 9 000 individer till Sverige för att söka sig en bättre tillvaro. Det är nästan dubbelt så många som under Balkankrigens mest påfrestande period.
      Att människor rör på sig och byter bosättningsområde är inget konstigt. Människor har alltid migrerat. Några flyttar av fri vilja, andra av rena tvångsskäl. Det finns dock de som vill skapa en bild av att de flesta flyktingar flyttar för att sko sig på andra, men så är inte fallet. De flesta som kommer till Europa gör det för att de är på flykt från något eller för att förutsättningarna till ett bra liv saknas i hemlandet. Oavsett anledning, har dessa individer en förhoppning om en bättre tillvaro med sig.
      Det som nu händer i Sverige och runt om på kontinenten, med brandattentat mot asylboenden, är en utveckling som snarast måste bekämpas och förhindras. De här typen av attentat är inget annat än fega och vedervärdiga ageranden. Det hör inte hemma i ett modernt Sverige, eller Europa.
      Mot individer som genom sina tidigare erfarenheter och resa hit redan genomgått ett stort lidande finns ett stort outgrundligt hat. Ett hat som växer sig starkare och får utlopp via allt grövre metoder. I veckan riktade brandmännen sina vattenslangar mot lågorna i Munkedal. Nu riktar vi dessa vidare mot det brinnande hatet, där står den största kampen.