• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Dags att avgå, Jan Björklund

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Som en fristående liberal ledarsida kan det vara på sin plats att skriva något om hur det gick för riksdagspartiet som åtminstone till namnet väntas ligga närmast tidningens politiska linje. Om någon ids läsa förstås?
      För med 5,5 procent av rösterna är det uppenbart att Liberalerna förblir en marginell politisk kraft ytterligare en mandatperiod. Eller kan den negativa trenden vändas?
      Det var tänkt att Jan Björklunds ökenvandring skulle brytas den 9 september. Efter elva år som partiledare vore det så dags. Vid förra valet 2014 ledde Björklund Liberalerna till partiets näst sämsta valresultat någonsin men istället för att ta konsekvensen av det snöpliga nederlaget tillsattes ett flertal förnyelsegrupper som skulle förnya partiets politik inom en rad områden. Det inre arbetet höll medlemmarna sysselsatta med olika tematiska ämnen men någon välbehövlig diskussion om ledarskapet blev det inte förrän Birgitta Ohlsson förra sommaren utmanade Jan Björklund om partiordförandeskapet. Den sommaren var det som en propp gick ur rörelsen. Ett flertal före detta medlemmar sökte sig på nytt till partiet som samtidigt kastades in i en intensiv personstrid. Trots ett starkt stöd för utmanaren fanns det en viss övervikt bland länsförbunden för Jan Björklund och Birgitta Ohlsson valde därför att dra tillbaka sin kandidatur och senare lämna riksdagen. Det förblir oklart om Birgitta Ohlsson skulle ha lyckats lyfta partiet i höstens val men Jan Björklunds misslyckade navigering ner mot botten – förbi KD – kan inte den mest inbitna anhängare längre blunda för.
      Många finner det märkligt att Liberalerna med sin stolta historia belönats så dåligt av väljarna i de senaste valen. Kampen för lika rösträtt för drygt hundra år sedan följt av en rad viktiga jämställdhetsreformer genom decennierna lockar inte till någon större solidaritet i valbåsen. Kampen för hbtq-gruppen togs i en tid när få andra vågade. Det långa oberoendet från olika intresseorganisationer – som fackförbund, bönder och näringsliv – till förmån för fokus på den enskilde individen, imponerar inte. Kort sagt, utan Liberalernas medverkan hade flera viktiga socialliberala reformer inom skol- och socialpolitik inte genomförts med den känsla för individens rätt som de kom att få.
      Få väljare belönar dock historiska insatser. Medborgarna söker svar på frågor som är aktuella idag och det är uppenbart att Liberalerna misslyckats de senaste åren med att hitta rätt tonläge, rätt frågor samt med förmågan att nå ut. Om partiets långsamma ökenvandring ut ur riksdagen ska brytas krävs ett batteri av åtgärder. Det första steget är att Jan Björklund lämnar ordförandeposten så fort regeringsförhandlingarna klarats av.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Partiet behöver samlas kring ett nytt ledarskap som släpper den mångåriga krav- och förbudspolitiken och som söker sig mot ett mer socialliberalt tonfall.
      Det kräver dock att man walk the talk fullt ut. Det liberala stödet för gränskontroller i Öresundsregionen eller bifallet till massutvisningar av afghanska ungdomar till ett land i krig är några exempel som visar på uppenbara ideologiska trovärdighetsproblem.
      Det är heller inte givet att den organiserade liberalismen måste bestå av två partier. Tanken om att slå samman Liberalerna och Centerpartiet har varit på tapeten förr och väcktes bland annat av Lars Leijonborg 2002 men Maud Olofsson visade inget större intresse då. Kanske börjar tiden snart bli mogen för ett större, liberalt mittenparti?

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se