Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Sunt bondförnuft tack!

      Ibland känns politiska debatten som att stirra på en av västvärldens mest kända tavlor; Edvard Munchs ”Skriet”. Det som inte går att uttryckas rappt på 140 tecken i Twitterformat ses inte som intressant nog för debatten.
      Nyanser och problematiserade gör sig liksom inte riktigt längre. Komplicerade frågor reduceras till att ha ett bestämt ja- eller nej-svar. Angrepp i falsett blir oftare vägledande för diskussionen än en motfråga av karaktären ”Hur resonerar du?” för att försöka förstå. Och ja, jag är fullt medveten om att jag som många, privat och politiskt, från min tid som ledarskribent i 20-årsåldern tills i dag som 40+ riksdagsledamot, gjort/gör mig skyldig till dessa förenklingar då och då.
      Men nog känns det ändå som att de enkla vägarnas retorik blivit det politiska samtalets autobahn de senaste åren. Och tänk kanske hur annorlunda vårt samhälle varit om reflektionerna, nyanserna och mötena präglats mer av samtal än av skyttegrav. Och kanske en insikt om – från bägge håll i en viktig diskussion – att många politiska fält sällan lämpar sig för slagordspolitik. Speciellt gäller detta fält som mänskliga rättigheter och majoritetens relation till minoriteten. Kanske är det något mer av sunt bondförnuft som behövs och en insikt om att de flesta av oss nog kan komma överens efter diskussion.
      Efter det vidriga terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm förra fredagen, där en man från Uzbekistan var mördaren, startade genast en diskussion om att samtliga asylsökande som fått avslag ska sättas i förvar eller få fotboja tills de lämnar landet. Debatten rusar snabbt när de flesta anser att givetvis ska personer som fått avslag lämna landet, men att sätta någon i förvar (ett slags fängelse) måste ju främst riktas mot personer som har brottsmisstanke riktade mot sig, bedöms som farliga för samhället eller sig själva och definitivt mot de som Säpo spanat på (vilket var fallet med terroristen på Drottninggatan). Men detta är inte samma sak som att låsa in eller sätta fotboja på barnfamiljer.
      Tidigare under våren har TV4 och SVT avslöjat oacceptabel könsapartheid på vissa muslimska friskolor, där pojkar och flickor, åtskilts på lektioner och skolbussar. Detta har genast lett till en debatt, där debattörer vill att samtliga svenska skolor med traditionella eller konfessionella skolor ska stänga bums, även om det aldrig funnits misstanke eller anmälningar om brist på jämställdhet på dessa skolor. En del går ännu längre och vill på köpet förbjuda samtliga protestantiska inslag kopplat till religion och tradition även i kommunala skolor. Debatten skenar vilt när majoriteten av oss nog nöjer sig med att vilja stänga de skolor som tillämpar könspartheid, men kan leva med att de kristna eller judiska skolor som inte fått anmärkningar granskas hårt, men får leva kvar och inte heller hetsar vi upp oss över att vi det sjungs klassiska psalmer på skolavslutningar som äger rum i kyrkor. För oss som vuxit upp utanför städernas centra – utan skolor med tjusig aula – kan jag meddela att bykyrkan var den enda byggnaden stor nog att hysa en låg- eller mellanstadieskola.
      I veckan kom dessutom domen i Arbetsdomstolen mot en svensk barnmorska som vägrat utföra aborter. Det var en klok dom som gav vägledning på andra fält. Vägrar du att utföra aborter går det samtidigt inte att arbeta på en kvinnoklinik. Vägrar du att visa ditt ansikte funkar det inte att arbeta som lärare på en skola. Vägrar du att ta i hand med en person av motsatt kön blir det svårt att arbeta med kundmöten i ett företag. Då är det dags att byta jobb och inget diskrimineringsskadestånd ska du ha om arbetsgivaren ber dig att sluta på grund av ovan. Svårare än så är det inte. Men detta är samtidigt inte samma sak som att neka abortmotståndare att arbeta inom andra fält inom vården eller att kategoriskt förbjuda kvinnor att täcka sitt hår på en arbetsplats.
      Tillvaron är sällan svartvit utan det finns ofta tusen nyanser däremellan. Kanske är det sunt bondförnuft vi behöver allra mest av i denna tid.