Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • En raljant finansminister

      Utskällt. De föreslagna förändringarna av de så kallade 3:12-reglerna är rejält utskällda. 3:12-reglerna är oerhört komplexa men kan förenklat beskrivas som en entreprenörsskatt som innebär att fåmansföretag (vilket omfattar de flesta småföretagare i landet) beskattas betydligt högre än stora företag. Nyligen raljerade finansminister Magdalena Andersson över landets företagare när hon kommenterade den omfattande kritiken: ”Det är inte målerifirman i Sveg som kommer att påverkas utan de med höga inkomster som kanske hänger vid Stureplan.” Om hennes föreslagna förändringar skulle utebli anser finansministern att ”det är 2 miljarder i fickan på den rikaste hundradelen.”
      Båda dessa uttalanden är häpnadsväckande. Det första uttalandet visar på ett illa dolt förakt mot framgångsrika företag och det senare betyder att finansministern anser att företagens eventuella vinster tillhör staten. Att inte höja skatten skulle med det resonemanget vara en eftergift till ”den rikaste hundradelen”.
      Sverige står inför betydande utmaningar där integrationen av de många nyanlända utmärker sig. Att det inom kort dessutom kommer att fattas 40 miljarder kronor till kommunernas välfärd lär också märkas, något Riksrevisionen uppmärksammade i höstas och som nu SKL instämmer i men som inte finns med i regeringens prognos. För att hantera dessa, och andra, utmaningar vill Magdalena Andersson höja skatterna. Den sittande regeringen har vid flera tillfällen manat till kamp mot ”ökade klyftor”.
      Det kan finnas tre orsaker till finansministerns raljanta uttalanden: okunnighet, arrogans eller ren populism. Och okunnig tror jag inte att hon är. Faktum är att både S-regeringar och borgliga regeringar under de senaste decennierna drivit en politik med syfte att sänka tröskeleffekter och uppmuntra människor att arbeta. År 1976 var marginalskatterna som högst, 89 procent. Astrid Lindgren gick med Pomperipossa till attack mot Gunnar Sträng och Ingemar Bergman lämnade landet. Marginalskatterna har därefter sjunkit, förmögenhetsskatten har tagits bort, bolagsskatten har sänkts, karensdagar i sjukförsäkringen har införts och ersättningsnivåerna har sänkts. Jobbskatteavdrag har införts. Alla dessa reformer har ”ökat klyftorna” men har samtidigt varit centrala för det svenska samhället. Utan dessa hade vi inte haft en så vital företagarkultur, så många fantastiskt fina och världsledande företag i nya sektorer och vi hade inte kunnat attrahera utländskt kapital för satsningar och investeringar.
      Det finansministern saknar är insikten om hur värde skapas och de signalvärden en regering kan skicka för att uppmuntra – eller motarbeta de människor som står i begrepp att själva ta en risk. Höjda skatter löser inte bostadsbristen i storstäderna och höjda skatter löser inga integrationsutmaningar. Vi behöver strukturella reformer som skapar incitament till att integreras och som möjliggör för framväxten av enkla jobb, att starta företag och att bygga. Inför detta står regeringen helt handfallen och i brist på annat så skylls detta på ökade klyftor.