Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Skillnad på industri och välfärd

      På kort tid så har nyhetsflödet dominerats av ett par händelser som i allra högsta grad påverkar det svenska näringslivet, och i det större perspektivet hela samhället. Nu senast Ericssons stora varsel som berör uppemot 3 000 anställda i Sverige, främst inom produktion. Ericssons tanke är att koncentrera produktionen till Baltikum och Kina.
      Ur ett affärsmässigt perspektiv, och jag är medveten om att det här råder delade meningar, är detta logiskt. Neddragningarna inom svensk tillverkning och produktion har pågått i decennier och en allt mindre del av de större företagens tillverkning ligger hos dem själva; det mesta har flyttat till olika underleverantörer. Endast fem procent av Ericssons 115 000 anställda jobbar idag inom produktion.
      Den andra stora nyhetshändelsen är Ilmar Reepalus välfärdsutredning. De privata företag som verkar inom offentlig sektor hör till de mest bespottade företagen vi har, trots att de oftast utmärker sig genom strålande resultat, hög kundnöjdhet och hög effektivitet. Här vill regeringens utredare, påhejade av Vänsterpartiet, peta i företagens resultaträkningar och införa kraftiga begränsningar vilket i praktiken riskerar att stoppa dessa företag.
      Ilmar Reepalus förslag har mottagit massiv kritik från såväl oppositionspolitiker och forskare. Skulle förslaget hamna hos riksdagen går det troligtvis inte igenom och det är dessutom tveksamt om ett sådant förslag ens är lagligt.
      Att den gamle Metall-basen Stefan Löfven, i gammal S-anda, vurmar alldeles särskilt för industrin är ingen hemlighet. Inte heller de nyindustrialiseringsdrömmar regeringen när. Men ingen industrikansler i världen förmår bromsa den decennierlånga process som är en naturlig följd av den ökande konkurrens en värld i förändring för med sig.
      Så vad har dessa två händelser gemensamt? Inte mycket, och det är inte heller det som är intressant. Det som är värt att uppmärksamma är de skillnader regeringens förhållningssätt bjuder på.
      När Ericsson på 1990-talet aviserade neddragningar kom hårda ord från dåvarande arbetsmarknadsminister Ingela Thalén, som då uppmanade till bojkott av Ericssons produkter. När samma företag nu varslar 3 000 medarbetare är näringsminister Damberg på helspänn.
      Han har varit informerad under hela processen och vi kunde för några veckor sedan läsa hur han från regeringsplanet stod i direktkontakt med VD och ägare. Igår kallade han till pressträff, en statssekreterargrupp går in i operativt skede och regeringen har utsett två Ericsson-samordnare, Anitra Steen och Sylvia Schwaag Serger.
      När regeringen nu har en sund syn på företaget Ericsson och dess 13 000 anställda i Sverige (de uppmanar inte längre till bojkott utan förstår vikten av att bolaget klarar att hålla sig konkurrenskraftigt) så gäller det motsatta för de 265 000 människor som arbetar i välfärdsföretagen.
      Regeringens högste företrädare, statsminister Stefan Löfven, har vid flera tillfällen ondgjort sig över dessa företag och dragit fasansfulla liknelser som att man handlar med barn på börsen. Detta är ett högst irrationellt förhållningssätt till det svenska näringslivet och inte värdigt en regering som på allvar värnar företagande.
      Våra politikers främsta uppgift är att se till att vi kan bibehålla vår konkurrenskraft. Vi behöver utbildning i världsklass, en fungerande infrastruktur och ett skattesystem som uppmuntrar företagande och det risktagande som kommer med entreprenörskap.
      Det är naturligtvis beklagligt att människor får lämna sina arbeten men får regeringen sin vilja genom riksdagen kommer Ericssons varsel att blekna i jämförelse med oöverskådliga konsekvenser som följd. Det är även våra bästa grundskolor och vårdcentraler som nu hotas.