Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Sann solidaritet bör markera gränser för och skydda tolerans

      ”Vetenskapen uppenbarar för människorna samhällets materiella och moraliska hemlighet – den som kan sammanfattas i ett ord: solidaritet”. Uttalandet yttrades av Alexandre Millerand, Frankrikes socialistiska handelsminister vid förförra sekelskiftet, på världsutställningen i Paris år 1900. Ordet solidaritet förefaller med dagens ögon sett som malplacerat, men Millerand anspelade på sin samtida innebörd av ordet; den var då ett modeord, och den var ömsom moral och ömsom en konkret verklighet som kunde studeras objektivt.
      Sedan dess har politiker, monarker, journalister, författare, vetenskapsmän, frivilligorganisationer och alla påvar sedan Pius XI, särskilt Johannes Paulus II, fört en kamp om solidaritetens innebörd. Alf Svensson anspelade exempelvis på en kristen solidaritet i valrörelsen 1998. EU:s flyktingkommissionär, Dimitris Avramopoulos, motiverar idag fördelningen av flyktingar inom EU med att det sker i en anda av solidaritet. Ingen är osolidarisk idag.
      Det har dock skett en drastisk förändring i den praktiska innebörden av solidaritet. Begreppet har trots sin vidd fått ett klart selektivt perspektiv. Trots att Karl Marx inte tog ordet i sin mun förrän 1864, långt senare än bland annat den franska liberala ekonomen Frédéric Bastiat, och trots att ordet aldrig förekom i den Stora Sovjetiska encyklopedin, och trots att det definierades nedvärderande som ”socialistisk internationalism” i Östtyska Philosophisches Wörterbuch, har ordet länge haft en vänsterkonnotation. Och den konnotationen har i mångt och mycket bidragit till dagens gängse uppfattning av ordet ï den politiska sfären där de som i en given fråga anses vara starkare eller ha det bättre ska vara solidariska med de som i samma maktanalys anses vara de svaga. Det är alltså den implicita maktanalysen som avgör vilka handlingar som är solidariska, och om uttrycken av solidaritet är adekvata eller ej.
      Helt i enlighet med den samtida destruktiva vurmen för hierarkier och strukturer har maktanalyserna banat väg för att solidariteten idag även ska vara något ursäktande, något rättfärdigande, en slutpunkt för många diskussioner. När Lars Vilks tecknade sina Muhammedteckningar var det viktigt att vara solidariskt med muslimer och deras upprördhet. Vilks tillhörde den vita normen, var strukturellt överlägsen och hade därmed en maktposition, han var någon som förlöjligade de bruna kropparnas religion hävdades det. Det är ur denna skeva solidaritet, bottnande i en skev maktanalys, som många än idag hämtar näring för ståndpunkterna att Vilks bragt eländet på sig själv och att dödshoten på honom är förståeliga, för att inte säga ursäktade.
      Nota bene: Vilks enda skuld i det dödsdrama som omgärdar hans liv är några futtiga tuschteckningar. I den mån solidaritet är en faktor i Vilks-ekvationen så bör den ovillkorligt riktas mot Vilks. Samma skeva solidaritet möter oss i flyktingdebatten där de som varnat för ohållbarheten med dagens höga mottagande har, oavsett deras ansats eller incitament, mötts av solidaritetsargumentet; antingen är man solidarisk och för öppna gränser, eller så är man osolidarisk – och därmed ond. Ser vi till den nu en aning avkylda debatten om EU-emigranter så finner vi samma mönster där. Solidaritet är idag en markör, en gräns bortom vilken endast de sämre vetande och de osympatiska vistas. Osympatiska utifrån rådande maktanalyser vill säga. Solidaritet är således inte enbart goda gärningar, utan är ett politiskt verktyg för att legitimera de egna val och svartmåla motståndarna.
      Sann solidaritet bör markera principiella gränser för toleransen och skydda såväl toleransen som den enskildes absoluta och okränkbara rättigheter. Solidariteten bör skydda det konstruktiva samtalet, det fria ordet, konsten, litteraturen, den skapande kulturen, etcetera. Det är då, och endast då, som solidariteten kan bli meningsfull, och kanske till och med utgöra en nödvändig grund för våra demokratiska rättigheter.