• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Sann mångkultur förenar människor

      Seher Yilmaz, ordförande för Rättviseförmedlingen, en partipolitiskt ideell organisation med uppdraget att beredda urvalslistor i olika sammanhang, överlämnade förra veckan en lista med 334 namn till kulturminister Alice Bah Kuhnke inför tillsättning av styrelser och insynsråd. På organisationens hemsida kan man läsa att den ”alltid letar efter de som inte redan tillhör de vanliga ’normen’”, och en överväldigande del av namnen på listan var således utländska namn.
      Endast tre dagar senare kunde man på regeringsjippot ”Sverige tillsammans”, på Münchenbryggeriet, skåda en presentationsbild som gjorde gällande att ”det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Samma regering som genom kulturdepartementet gett Rättviseförmedlingen i uppdrag att hjälpa dem beredda urvalet i rekryteringar, med fokus på just etnicitet och kultur, intar plötsligt ett radikalt annorlunda förhållningssätt och hävdar att det inte finns någon kultur; åtminstone inte för svenskens vidkommande. Frågan som logikens obarmhärtighet låter infinna sig är vilka som då kan tänkas utgöra normen, det vill säga den centrala orienteringspunkten för Rättviseförmedlingens verksamhet som skänkte de uppdraget, om en svensk inhemsk kultur saknas och vi befinner oss i ett normlöst tillstånd. Rättviseförmedlingens verksamhet torde då vara överflödig.
      Delar av svaret på denna paradox finner vi i problemets kontext. I ett läge där migrationstrycket på Sverige är väldigt högt förmodas talet om avsaknad av en inhemsk svensk kultur bana väg för en välvillighet mot flyktingar. Om svensken inte har någon kultur, och därmed per definition inga kollektiva värderingar och normer att värna om, har den således inget att förlora i möten med främlingar. Svenskens existensvillkor på ett kulturellt, värdemässigt plan är därmed oberörda av invandringen. Avsaknaden av en svensk kultur förmodas bana väg för en smidig integration där parterna har ett lättare utgångsläge för att uppnå integration då risken för kulturella skillnader minskar när endast ena parten är bunden av kulturella normer. Invandraren är kultur så det räcker åt oss alla, skulle man kunna säga, medan svensken är höjd över den.
      Sann mångkultur förenar människor och kulturer genom att bland annat hitta gemensamma nämnare hos olika parter, den förnekar inte. Rättviseförmedlingen och regeringen missar att kompetens inte är kultur, och att kultur inte är enbart etnicitet eller hudfärg. Sann mångkultur är inte ett nollsummespel där vinsten avgörs av motpartens förlust. Den behöver således inte bygga på motpartens avsaknad av en nationell kulturell identitet.
      En annan aspekt finner vi på en ideologisk plan. Alla traditionella ideologier förenas, för att tala med Freud, i ett outtalat mål att förinta sig själva. När visionerna har uppnåtts är ideologin onödig dels i bristen på de problem den än gång föresatte sig att lösa och dels i brist på en opposition som kan formulera giltiga problem i det utopiska tillståndet. När Ursyftet är uppnått, upphör existensberättigandet. Detta gäller dock inte identitetspolitiken. Dess drivkraft är ett ständigt upprätthållande av separerande faktorer, och dess fokus ligger på yttre attribut som tas som intäkt för förvärvade förmågor. Ett slutgiltigt mål är då endast en hägring. Med tanke på att såväl de tankesätt som de värderingar som kännetecknar identitetspolitiken präglar samtalet om mångkultur finns en berättigad oro för bärigheten i integrationspolitiken. Och detta speciellt i en tid då integration kommer att vara en av våra största politiska frågor. Man kan utan att besudla sitt samvete påstå att Rättviseförmedlingen är en av identitetspolitikens högborg, en plats där ideologins skändliga och anskrämliga logik finns i dess esse.
      På en fotoställning på Kulturhuset i Stockholm kunde man se bilder på amerikanska vapenägare, och varje bild hade försetts med en text. På en bild, där vapenägaren poserade med ett så stort maskingevär att det behövdes ett staffli för att sätta upp det, kunde man läsa hans motivering till införskaffandet av ett så stort vapen: det finns säkert en galning där ute som köpt ett sådant vapen, och jag måste kunna skydda mig mot den. Det är precis samma bristande logik som präglar samtalen om mångfald och mångkultur. Det finns en postulerad kulturell och etnisk ondska som invandrare måste värja sig mot, och det görs bäst genom att rusta oss med en besatthet av de yttre attributens särart, och ett förnekande av svenskheten, i ett makabert binärt synsätt.
      Det är mot just denna bakgrund som menlösa kampanjer som ”vi gillar olika” eller ”Sverige tillsammans” får en mening. Och det är mot denna simpla, men ack så förödande politik, som mångfalden har tillåtits att reduceras till blott mat och danskurser. De stora frågorna kvarstår, som oönskade rätter på det kulinariska integrationsbordet som det dansas magdans kring.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se