Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • 350 könsstympade kvinnor i Karlstad

      Vi har idag cirka 38 000 könsstympade flickor och kvinnor i Sverige, och är det land som har den högsta prevalensen per invånare i Europa med 390 offer per 100 000 invånare. Det innebär att vi har cirka 350 lemlästade barn och kvinnor i Karlstad – och cirka 800 i hela Värmland.
      Det är en underdrift att kalla de som råkat ut för detta vedervärdiga övergrepp för offer. Man måste skala bort alla förskönande termer och beteckna könsstympning som ett ren och skär övergrepp, som utan några svårigheter kan likställas med en brutal form av våldtäkt. Att skära i unga flickors underliv med så enkla instrument som glasskärvor, metalbitar eller gamla rakblad, utan bedövning, och oftast utan att barnet förstår vad som ska ske innan det skett, är inget annat än en manifestation av en ålderdomlig ondska. 10 % av de barn som utsätts för könsstympning går en omedelbar död till mötes. De som klarar sig undan ett tidigt frånfälle löper stor risk för att senare i livet lida av ångest och depression, PTSD, eller dras med psykosexuella besvär resten av livet.
      Genom att skära bort klitoris och blygdläpparna fråntar man kvinnan den sexuella njutningen, och risken för icke-tillåtna förbindelser minskas. Könsstympning handlar således om en kontroll av kvinnans sexualitet. Detta övergrepp, som anses vara till mannens fördel, är alltså en värdenormativ handling och det är då upplagt för diskussioner i normkritik för de som behagar ta klivet; den som gör det skulle faktiskt bryta ny mark i frågan idag.
      Varje företeelse kan dels förstås separat och dels i relation till andra företeelser. Ett sådant förfarande underlättar ibland ett urskönjande av vissa mönster. Parallellt med könsstympade flickor har vi idag, här hemma i Sverige, moralpoliser i förorterna som anmärker på utländska kvinnors klädsel. Vi har separata tränings- och badtider för utländska tjejer. Vi har läkare som letar efter mystiska hinnor i utländska kvinnors underliv och som, för att förvärra absurditeten, avfärdar ett intyg på det icke-existerandes intakthet! Frågan jag ställer mig är om allt detta inte är olika nyanser av en och samma färg, olika skiftningar i inskränkthetens grumliga färg.
      Jag har tidigare, såväl på denna ledarplats som på andra platser, framhävt vikten av principer i politiken. Med risk att framstå som tradig tål det att på nytt påpekas att dessa inskränkta fenomen kräver målmedvetna politiska initiativ och en mer inkluderande feminism, en feminism som drivs av tydliga principer och inspireras mer av humanismens betoning av den enskildes rättigheter än intersektionalistiska analyser som tvångsmässigt rör sig i gränslandet mellan importerade teorier och en enligt teorierna beskriven verklighet. Det finns de som, trots ovannämnda plågor, hävdar att feminismen har gått för långt. Den åsikten kan man lätt lämna därhän. Frågan jag ställer mig är om den svenska vänsterfeminismen, som gärna vill äga dessa frågor, inte är alltför principlös, exkluderande och selektiv både i sitt synsätt och sina handlingar när det kommer till de plågor som drabbar barn och kvinnor med annan etnisk bakgrund.
      Dessa rader må te sig förargliga, eller förmedla en inkorrekt och orättvis känsla till läsaren att undertecknad ämnar diktera villkoren för feminismen. Det är inte syftet. Jag har bara tappat räkningen över antalet gånger där feminister, som gärna framställer sig som starka bland sina medsystrar, viker undan när inskränktheten gör sig påmind. Ju fler tillfällen där intoleransens hånfulla leende mot kvinnor inte möts med ett fullständigt avståndstagande, och dessa tillfällen har i ärlighetens namn inte varit få under de senaste åren, desto mer övertygad blir jag om att den svenska vänsterfeminismen för blott en sävlig kamp. Medan alltför många har varit upptagna med ordmagi, klädfärger, och genuspedagoger på förskolor, har de reaktionära krafterna smugit in bakvägen och satt sig på första parkett för att njuta av den pågående pjäsen om inskränkthet som utspelar sig framför våra ögon.
      Under tiden läsaren läst dessa rader har ytterligare cirka 300 flickor fått sina underliv stympade. Och innan denna torsdag är över och arbetsveckan avrundas med tacosmys och fredagsfilm är siffran uppe i cirka 7 200 flickor. Till det kan vi lägga 70 000 flickor som riskerar tvångsgiftte, här i Sverige, och unga tjejer som får sina livsutrymmen begränsade på olika sätt. Nog behöver vi en mer handlingskraftig politik, och nog behöver vi en mer vredgad liberalfeminism.