• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Liberalernas tre stora valfrågor

      Foto: Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT

      Valdagen den 9 september närmar sig med stormsteg. Partierna arbetar för högtryck med olika utspel och att förmedla sina olika budskap till väljarna. Liberalerna, som företräder den sanna liberalismen i original, har valt att främst lyfta fram tre viktiga samhällsfrågor. Det handlar om skolan, integrationen och företagsamheten.

      I skolan är dagens situation klart oroande. Närmare var femte elev som gick ut årskurs nio förra året blev inte behörig till gymnasiet. Nu krävs ett reformpaket för ökad kunskap. Läroplaner och kursplaner behöver revideras för att stärka betoningen på kunskaper i alla ämnen. Elever som inte besitter kunskap saknar helt förutsättningar att tänka kritiskt. Det gör dem mer mottagliga för totalitära idéer och faktaresistens. Undervisningstiden måste utökas med fokus på baskunskaper som matematik och svenska. Det behövs också ett reformpaket för ordning och studiero i skolan. Slutligen behöver Sverige fler skickliga lärare. Yrkets status måste höjas. Förskolan och skolan ska vara ickekonfessionell.

      Nu måste vi se alla se till att vi får en integration värd namnet. Kanske hade engagemanget för detta varit större bland medborgarna, om vi haft en migrationspolitik tidigare, som bättre harmonierat med folkopinionen. Men nu gäller det att göra det bästa av det läge vi befinner oss i. Alla goda krafter i samhället liksom du och jag måste känna ansvar för att integrationen fungerar bättre. Annars hotar ännu mera utanförskap, segregation och kriminalitet. Samtidigt måste vi ställa krav. Vill man skapa sig en framtid i Sverige måste man lära sig svenska och tillägna sig svenska normer och värderingar. Att ställa krav är att bry sig om. Det är viktigt att samordna myndigheternas insatser mot hedersförtryck i en nationell strategi med ett tydligt barnperspektiv. Här får vi inte vara naiva. Klansamhällen utgör en grund för hedersförtryck samtidigt som salafismen, en fundamentalistisk inriktning inom sunniislam har vuxit sig starkare i Sverige. Glöm aldrig Pela och Fadime.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Årets valrörelse lär domineras av flera viktiga samhällsfrågor. Men varken rättsstaten eller välfärden fungerar utan en hållbar och livaktig ekonomi. Den långsiktiga tillväxten räknas och kräver reformer. 53 av totalt 92 initiativ som den rödgröna regeringen tagit under mandatperioden har varit till skada för näringslivet. En väl fungerande integration kan hjälpa till att ge företagen tillgång till den kompetens de behöver för att kunna fortsätta att utvecklas. Ett fortsatt svenskt EU-medlemskap är vidare livsnödvändigt för ett framgångsrikt näringsliv och för oss medborgare.
      Om du liksom jag tror på marknadsekonomi, fri företagsamhet, valfrihet, alla människors lika värde och rätt till ett arbete och tanke- och yttrandefrihet, tveka inte att lägga din röst på Liberalerna den 9 september, liberal politik i original.

      Unga har blivit försökskaniner

      Foto: Pressbild

      Det tog bara några år innan vi kunde se effekterna som de sociala medierna har på våra liv, och inte minst på barnens.
      Jag åkte nyss genom min barndoms stadsdel, Herrhagen. Likt så många andra dagar denna sommar så var det en solig och varm eftermiddag. Under min korta genomresa mötte jag två unga killar i tio-tolvårsåldern på cykel men det var också de enda barn jag skymtade och frågan som dröjde sig kvar var; var är alla barn?
      Jag drog mig till minnes mina egna sommarlovsdagar på Herrhagen. Vi var alltid ute och lekte. Lekarna förändrades visserligen, men när jag blev för stor för lekparkerna så åkte vi skateboard eller spelade basket på skolgården. Jag behövde inte ens ringa till mina kompisar, jag visste att de var på skolgården. Nu kan det naturligtvis förhålla sig så att många familjer är bortresta. Eller vid någon strand. Men många sitter nog också inne med sina telefoner och surfplattor.

      Digitaliseringen är naturligtvis här för att stanna och den för med sig fantastiska möjligheter. Jag har tidigare slagit ett slag för att programmering borde vara ett skolämne och jag tycker att det är utmärkt att de nya tekniska redskapen från låg ålder används i skolan. Den genomsnittliga tioåringen har sällan problem att använda smarta telefoner och datorer och har ett rikt socialt digitalt liv. Så vad var det egentligen som hände?
      Det tog 105 dagar att förändra världen. Detta skedde genom tre händelser som vart och ett inte hade kraften men som tillsammans har förändrat det mesta och dess effekter har vi fortfarande inte förstått. Denna revolution inleddes i slutet av september 2006 när Facebook öppnades upp för allmänheten. Några veckor senare köpte Google videoströmningstjänsten Youtube, som då bedömdes ha viss kommersiell potential och cirkeln slöts i januari 2007 då strömmad video och sociala medier fick sin perfekta plattform i Apples Iphone. Det var först då vi kunde Facebook-uppdatera från toaletten och som det visade sig att vi har väntat på den möjligheten!
      Det tog några år innan vi kunde ana vidden av denna revolution; smarta telefoner var från början inte var mans egendom och Facebook inte optimerat för smarta telefoner. Men sedan omkring 2012 så känner våra telefoner, och dess innehållsleverantörer, oss bättre än vad vi själva gör.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Psykologen Jean M Twenge har drivit tesen att smarta telefoner har en kraftigt negativ effekt på ungas mentala hälsa. Tonårsdepressioner galopperar och inträdesbiljetten till vuxenlivet löses in allt senare. Frigörelseprocesser som alkohol- och sexdebut skjuts upp och ungdomarna flyttar hemifrån allt senare. Om ni undrar när detta mönster först börjar framträda i hennes forskning? År 2012. År 2012 var också året då Demoskop, i sin årliga lyckoundersökning, noterade en rejäl försämring i nivån på den upplevda lyckan hos personer under 30 år. De senaste decennierna dessförinnan har ingen större skillnad kunnat utläsas mellan åldersgrupperna.
      Föräldrar har berättat om tolvåringar som i smyg ställer klockorna på väckning klockan 02 på natten så att de kan inkassera belöningar i spel. En tioårig bolltalang funderar på att sluta spela fotboll så att han kan hinna med spelet Fortnite – träningarna tar för mycket tid. Jag har känslan av att vi just nu genomför ett gigantiskt experiment på våra barn, vars fulla effekter vi fortfarande inte är i närheten av att förstå vidden av.

      Europas beredskap är god

      Foto: Maja Suslin / TT

      En kaxig rubrik och den kanske bör läsas med en nypa salt. Men efter en extrem högsommar är en lärdom värd att dra; när det bokstavligen taget hettar till då är samarbete och i synnerhet det europeiska samarbetet livsavgörande.
      Mycket kan sägas om den här sommaren och mycket kommer att behöva utvärderas, inte tu tal om annat. Det kan handla om tid för beslutsfattande, tid för förflyttningar, effektivt resursutnyttjande, bemanning, tillvaratagande av ideella resurser och mycket annat. Men att ett europeiskt och internationellt samarbete behövs när katastrofen är ett faktum, det torde den som tidigare tvivlade ha blivit varse!

      När det brinner och människor flyr, då behövs hjälp. Och när katastrofen kommer nära, då vill människor samarbeta och hjälpa. I det läget behöver samordningen ske snabbt. När det brinner är tid en avgörande faktor för att begränsa skadorna. Kanske är det så att vi även när det gäller räddningsinsatser behöver jobba än mer ”glokalt”, som det brukar heta. Vi behöver kombinationen av lokalsamhällets snabba reaktion och det globala samhällets enorma förmåga att samla resurser – och samordningen av de båda. De enskildas verkliga engagemang och insatser är ovärderliga. I synnerhet de som faktiskt handlar, kavlar upp ärmarna och solidariskt offrar sin tid och ger sin energi för att i handling bidra. Men vi behöver också rejält med resurser i form av exempelvis expertkunskap, modern och ofta kostsam utrustning. Och brinner det behövs hjälpen snabbt!

      På sociala medier sprids nu budskap från auktoritärt, nationalistiskt, isolationistiskt sinnade om ”Sveriges förväntade höga nota” för den hjälp vi tagit emot från EU. Men notan kommer att vara låg i förhållande till hjälpinsatserna vi åtnjutit. En siffra som hundra miljoner kan låta mycket, men låt oss göra några enkla jämförelser för att förstå sammanhanget. Det är mindre än det kostar att bygga EN skola, det motsvarar tio kronor från varje svensk medborgare, mindre än en procent av de samlade ekonomiska värden som bränderna förstört och det är en bråkdel av vad ETT av de flygplan som andra länder ställt till förfogande kostar bara i inköp. Lite raljerande är de pengar vi betalar i form av löpande kostnader för de hjälpande ländernas insatser att jämföra med att vi ger grannen en hundring till diesel om hen hjälper till att ploga gårdsplanen – för att vi inte själva ska behöva köpa och underhålla en traktor. Proportioner är viktigare än någonsin i en tid då vi utsätts för korta rubriker och propaganda i syfte att få oss att tycka saker.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      EU är i första hand ett fredsprojekt. EU har gett oss den längsta perioden av fred i Europas historia. Men det europeiska samarbetet sträcker sig längre än så. Det europeiska samarbetet behövs för tillit och beredskap. För ett litet land som Sverige är det helt avgörande att kunna förlita sig på att vara en del av och att kunna åtnjuta hela EU:s förmåga vid händelser liknande de vi sett i och med sommarens bränder. Vi kan svårligen klara det ensamma. Det bästa försvar vi kan ha är det gemensamma försvaret och en god grannsamverkan. Därför behövs EU och Nato. Därför behövs mer organiserat samarbete – inte mindre!

      I tider av kris ställer vi upp

      Foto: Maja Suslin / TT

      I skrivande stund rasar 43 bränder runt om i landet, enligt SOS Alarm. Värst drabbat är Gävleborgs län, Dalarna och Jämtlands län. Bränderna kan bli fler och de kan bli färre – allt beroende på ödets nyck och förmågan att bekämpa eldkaoset med de resurser som finns till hands.
      Betydande hjälteinsatser görs ute i de drabbade områdena. De lokala räddningstjänsterna backas upp av brandmän från andra län och inte minst från ett antal EU-länder som i linje med unionens så kallade skyddsmekanism nu skickat stöd i form av materiel och manskap. Det är en välkommen hjälp och visar återigen att EU behövs och att dess krisberedskap är värd att utveckla ytterligare.

      Internationellt samarbete och modiga brandmän i all ära – men låt oss tillägna resten av den här texten till Susanne. Susanne Lindström, 54, är en hjälte. Hon är en av dem som brer frukostmackor åt brandbekämpare i Pålgård. Eller varför inte nämna Kristina? Kristina Häggström tog studenten för en månad sedan och går som frivillig eldvakt, också i Pålgård. Därutöver kan vi nämna Hemvärnets många medlemmar som lämnat arbeten och svalkande badstränder för att göra en frivilliginsats bland rök och fallande furor. Därtill har vi ett 50-tal ensamkommande flyktingungdomar i Luleå som anmält att de vill hjälpa till. Nämnde jag förresten att lokala hotell upplåter tomma rum och att närliggande matställen har bistått med enklare förtäring? Röda Korset meddelar att över 2 000 personer har hört av sig de senaste dagarna om att få försöka hjälpa till – ett intresse som är välkommet om än något massivt för att med kort varsel administrera. Bybor och utsocknes, alla förenas de i viljan av att hjälpa till och försöka göra skillnad för de som flytt hals över huvud från sina hem och sett sina marker brinna upp. Alla dessa volontärer är hjältar. De är en del av det vi ofta kallar för civilsamhället – detta luddiga kluster av jourhavande kompisar, läxhjälpare, rödakorstanter och många andra.

      Det svenska civilsamhället står starkt men det skulle kunna vara ännu starkare. Under efterkrigstiden och det massiva utbygget av välfärdsstaten har svensken fått ett alltmer konsumentpräglat förhållande till staten. Vi betalar en av världens högsta skatter men vill i utbyte ha det mesta serverat på silverfat. Staten ska ta hand om oss från vaggan till graven och har man tur kanske det till och med finns en avlönad assistent som kan hålla en i handen på dödsbädden för det är inte längre självklart att det finns familjemedlemmar som hinner med det. Det finns höga förväntningar projicerade på det där silverfatet.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      I tider av kris – som vid Estoniakatastrofen, tsunamin eller de pågående bränderna – blir vi ofta bryskt påminda om när statens resurser inte riktigt räcker till och att många av dessa luckor samtidigt fylls upp av helt vanliga människor som vill göra skillnad. Vi vet inte när eller var nästa kris kommer, men vi kan vara säkra på att den kommer. Vad gör du då? Att trycka ”gilla” eller dela ett upprop på Facebook kan aldrig fullt ut kompensera ett engagemang som tar plats på riktigt, där man löser en uppgift tillsammans med andra. Belöningen är monetärt obefintlig men desto större i form av den glädje som det finns i att få tillhöra ett sammanhang där man gör skillnad. Kanske kan sommaren bli en tid att reflektera över vilka föreningar som skulle kunna vara intressanta att gå med i? Sverige har plats för många fler hjältar, även om det så handlar om att bre ostmackor i Pålgård.

      Är samhällskontraktet brutet?

      Foto Bertil Ericson / TT

      I Sverige betalar vi bland de högsta skatterna i världen. I gengäld förväntar vi oss en social trygghet.
      Det brukar heta att vi har ingått ett samhällskontrakt. Får vi då valuta för våra höga skatter? Polisbristen och växande köer i sjukvården är tecken på att vi inte får det. Är samhällskontraktet brutet?
      År 2014 hade Sverige en statsminister som vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan. År 2015 hade Sverige en statsminister som inte skulle bygga några murar runt vårt land. År 2018 tävlar sossar och moderater om att lägga sig så nära som möjligt den politik SD predikat under ett antal år. Det är en fascinerande och rätt skrämmande värderingsförskjutning som skett i det svenska samhället. Socialdemokraterna säger sig vilja ha ordning och reda i migrationspolitiken. Samtidigt låter man 9 000 afghanska ungdomar få en gymnasieamnesti och skickar signalen till omvärlden att man kan få stanna i Sverige även utan asylskäl. Det har nu också Centerpartiet gått med på. Juristen Annie Lööf lamenterar först över lagförslagets dåliga kvalitet och trots Lagrådets inrådan för att i nästa steg acceptera förslaget. Det är närodlad inkonsekvens.

      År 2014 lovade den nykorade utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) att få ordning på skolan inom 100 dagar. Idag är det 17,5 procent av grundskolans elever som inte klarar skolan med godkända betyg. Nu har Fridolin 50 dagar på sig att försöka rädda sitt förminskade Miljöparti kvar i riksdagen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Från finansdepartementet utgick för ett drygt år sedan ett påbud att de ökande kostnaderna för sjukförsäkringen och LSS måste bromsas upp. Socialminister Annika Strandhäll (S) gav sin generaldirektör i Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, klara direktiv. När protesterna och folkstormen mot inhumana och allmänt korkade beslut av Försäkringskassan tilltog i styrka fick sossarna kalla fötter. Den kompetenta och dugliga Begler kallades upp till socialdepartementet, där socialministern gav henne sparken. Att avskeda Begler stärker förvissningen att regeringen Löfven andas panik och desperation. Tala om att skjuta budbäraren.
      Hur står det då till med samhällskontraktet? Det kanske inte är helt sönderbrutet, men man kan lugnt säga att det är utsatt för avsevärda påfrestningar. Vi måste nu få en regering, som man kan känna förtroende för. Det är som bekant graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga.

       

      När oddsen spår valresultatet

      Foto: Erik Mårtensson / TT

      Socialdemokraterna gör ett katastrofval, sitt sämsta någonsin, och får mindre än 23,5 procent av rösterna. Samtidigt når Sverigedemokraterna stora framgångar med ett väljarstöd på över 21,5 procent.
      Vi kan se fram emot en moderatledd alliansregering, dock en svag sådan utan egen majoritet då Sverige efter valet kommer att ha tre jämnstora partier; S, M samt SD som tillsammans samlar en bit över 60 procent av rösterna.
      Detta scenario pekar oddsen hos Unibet på. Den 6 juni pekade oddsen på att S skulle nå ett valresultat överstigande 23,5 procent men deras siffror har alltså försämrats sedan dess. Att spela på att SD får över 21,5 procent av rösterna ger endast 1,3 gånger pengarna. Unibets odds indikerar också att det är mer sannolikt att SD blir Sveriges största parti än att M blir det. Spelarna ger en Alliansregering lägst odds samtidigt som man håller en M+SD-regering mer sannolik än M+L+C eller en ren S-regering. Spelarna anser det i princip helt uteslutet att S+MP bildar regering även nästa mandatperiod.
      Medan en opinionsundersökning baseras på intervjuer med ett representativt urval av befolkningen där man ber om X antal människors egna, högst subjektiva, åsikt vid ett givet tillfälle så bygger spelbolagens odds till stor del på matematik. Motsvarigheten till opinionsundersökningarnas respondenter är spelarna som, med egna pengar som insats, gör en egen analys, väger in möjliga scenarios och placerar sin insats efter sannolikhet. Subjektivitet finns naturligtvis även hos spelarna men det är bara en faktor bland många andra.
      Många är förfärade, andra uppgivna och omkring 20 procent är riktigt glada över prognoserna som nu duggar tätt. Klart är att många gamla sanningar och principer kommer att ställas på ända efter valet i september. Jag har tidigare hävdat att vi får de politiker vi förtjänar. Jag skulle vilja passa på att revidera det påståendet; givetvis är det symbiotiskt sammanflätat med att partierna får det resultat de förtjänar. Vi har nu uthärdat åtta år helt utan reformer (och nej, Jonas Sjöstedt, ni har inte drivit igenom några reformer alls. Möjligtvis har ni lyckats att devalvera ordet ”reform”.). Stora samhällsproblem är fortfarande olösta och även om svaren på många av dessa utmaningar är kända så har ingenting gjorts.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Man kan bara ägna sig åt det politiska spelet, polarisering och maktstrategi om man inte utmanas från oväntat håll, av någon som förstår att dra nytta av det. Precis detta har skett. Minns exempelvis att svartmålningen från S och MP ofta överträffade SD:s under valrörelsen 2014 och de tvära politiska kast (vilka tafatt försökts maskeras till handlingskraft) vi kunnat följa sedan dess har inte gynnat regeringen.
      Står man tryggt på en sund värdegrund, vågar blicka framåt, föreslå reformer, fokusera på sin egen politik istället för på alla andras, har en nykter och pragmatisk utgångspunkt och angriper de utmaningar som finns, framförallt de som är obekväma att ta tag i, så bygger man förtroende. Och förtroende ger röster.

      Dyrt (s)pel för värmlänningen

      Foto: Denny Jansson

      Region Värmland och Landstinget slås ihop och bildar det nya Region Värmland från och med 2019. Äntligen blir hela organisationen styrd av ett direktvalt fullmäktige med minskat demokratiskt underskott som följd och med en budget på närmare nio miljarder kronor.
      För att ge verksamheterna bästa möjlighet till framförhållning, valde Landstingsstyrelsens majoritet att lägga fram årets budget samt långtidsplan vid sammanträdet 12-13 juni. Socialdemokraternas brist på förslag under månader av budgetberedning i Landstingsstyrelse, upprepades vid fullmäktige då (S) anlände utan egna förslag. Istället drev de igenom en återremiss, för att de ansåg budgeten vara ”orealistiskt”. Sannolikt bara ett sätt att förhala processen. I sin fantasi hade de möjligen trott att de då skulle kunna ha en öppen budget i valrörelsen, men till priset av att verksamheterna i Landstinget inte skulle få jobba vidare och planera utifrån budget förrän i oktober. Oansvarigt och ofattbart beteende av ett parti som säger sig vilja ta ansvar.
      Den 26 juni inkallades så till ett extra landstingsfullmäktige och då klubbades ändå Värmlandssamverkans budget igenom, två veckor senare än planerat och till en extra kostnad för skattebetalarna. En kostnad som är en direkt konsekvens av Socialdemokraternas misslyckade strategi, vilken verkade vara att sätta käppar i hjulen och krångla till beslutsprocesser, då egna förslag och alternativ lyser med sin frånvaro. De förslag (S) ändå kom med inför mötet den 26 juni handlade samtliga om utgiftsökningar, sammantaget 100 miljoner kronor utan finansiering och med minskade marginaler som följd. Vänsterpartiet hejade på, men med tillägg om att konsekvenser av en skattehöjning borde utredas. Att Vänstern som vanligt menar att ökat uttag av skatt löser det mesta är inget nytt under solen, dessbättre var de ensamma den här gången.
      Efter de här turerna, om inte förr, är det tydligt att Socialdemokraterna i Landstinget inte på något sätt är mogna att ta ansvar för regionens ekonomi. Med det beteende som de här visat, skulle det i värsta fall kunna leda till samma situation som Landstinget i Värmland befann sig i under slutet av 90-talet. Efter långvarigt socialdemokratiskt styre upplevde vi då en landstingsekonomi i fritt fall där staten fick ta över ansvaret för att inte hela verksamheten skulle rasa ihop.
      Värmlandssamverkans sex partier, (L) (M) (C) (KD) (MP) (SIV), har lyckats åstadkomma sex år med plusresultat de senaste två mandatperioderna och dessutom plusresultat och god ekonomisk hushållning sett över alla år sammantaget. Samtidigt har

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Värmlandssamverkan, för att nämna några enstaka exempel, kunnat utveckla verksamheten med Ambulanshelikopter, närvårdsplatser, dialys i Arvika etc. Allt detta i en tid när många andra Landsting i Sverige stått inför akuta problem och nedskärningsbehov. Med en stark och konstruktiv opposition kanske det gått ännu bättre för Värmland, men nuvarande oppo(s)ition verkar varken vara i stånd att styra eller att vara en konstruktiv opposition. Så ska något av alternativen väljas gör vi bäst i att låta regionens Socialdemokrater träna på att vara i opposition några mandatperioder till. Såväl för värmlänningarnas plånböckers som för värmlänningarnas hälsas skull!

      Hur ökar vi invandringen?

      Vart är Värmland på väg? Mot en framtid där det finns arbete och välfärd eller mot en så kallad improduktiv ”skräpyta”?
      Den som söker svar under den pågående valrörelsen lär bli besviken. Våra förtroendevaldas horisont sträcker sig sällan längre än en budgetperiod och den grumlas gärna av symboliska småfrågor.
      Men vi måste prata om Värmlands framtid. Landskapet står inför stora demografiska utmaningar med direkt bäring på hur ekonomin kommer att utvecklas. Det är positivt att befolkningen lever allt längre men det kommer kräva en vårdsektor som kan möta upp de allt större omsorgsbehoven, inte minst i landsbygdskommunerna. Vi behöver bli fler som arbetar och betalar skatt så att det finns personal, skatteintäkter och förutsättningar för en genuint hållbar utveckling för länet.
      Redan nu ser vi dock svårigheter med att rekrytera medarbetare till en rad olika branscher. Arbetsförmedlingens senaste prognos för den värmländska arbetsmarknaden för 2018-2019 visar att det inte finns tillräckligt med personal för jobb inom vården, byggindustrin och den offentliga tjänstesektorn. Det finns förstås arbetslösa men många av dem har inte den kompetens som söks. Och värre lär det bli.
      Den arbetskraftsprognos som Region Värmland tagit fram visar att det kommer saknas 1500 industriarbetare inom tio år i Värmland. De tekniskt inriktade gymnasieutbildningarna lockar inte tillräckligt många ungdomar – idag går färre än 100 elever i hela länet ett sådant gymnasieprogram. Och det räcker inte att enbart försöka rekrytera fler ungdomar. Fler idéer måste till. Många av landsbygdskommunerna har haft en positiv befolkningsutveckling de senaste tre åren men det är tack vare invandringen. I takt med att asylboenden stängs och färre asylsökande kommer till Sverige får vi förlita oss mer på inhemsk produktion av nya invånare. Den biten lämnar dock en del att önska. Så vad göra?
      Jag tror på ökad invandring till Värmland. Vi behöver bli bättre på att locka till oss de nybyggare som kommit till andra delar av vårt land för att bygga sig en ny framtid. Nybyggarna har siktet inställt på studier och arbete – vår utmaning är att försöka locka dem att börja sina nya liv hos oss. Det vore också det mest värmländska att göra för är det något som byggt vårt landskap genom seklerna så är det inflödet av människor. Utöver den stora invandringen av andra svenskar med särskilda färdigheter – som min egen släkt Chytraeus som på 1800-talet lämnade Karlskrona för att starta bageri i den spirande köpingen Arvika – kan man bland annat nämna vallonerna, smedjefinnarna, norrmännen samt arbetskraftsinvandrarna från forna Jugoslavien.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Utan alla dessa utsocknes människor – med sina idéer och sin drivkraft – hade mark inte brutits, företag inte startats och hjulen i industrin inte snurrat som de senare kom att göra. Ökad invandring är förstås ingen snabbfix. Människor måste utbildas och integreras – det måste finnas politiskt mod, koordinering mellan stats och kommun samt en vilja att verkligen göra något positivt utav det. Men om det någonstans i vårt avlånga land finns förutsättningar för allt detta så är det här.
      För vad är alternativet? Att inte göra någonting och så småningom stå med en alltmerhämmad industri, en omsorgssektor som saknar personal och landsbygdskommuner som tvingas höja skatterna för att finansiera en välfärd vi egentligen inte har råd med?

      Hunden – vår bästa vän

      Foto: Nora Lorek / TT

      Det bästa hos människan är hunden brukar det heta. Det ligger mycket i det.
      I dessa tider när många människor känner oro och otrygghet, kan människans bästa vän ge dig kärlek och tillgivenhet och vara en god följeslagare i livet.
      Det är viktigare än någonsin att vi kan få förtroende och tillit att växa i samhället och här kan hunden vara med och bidra. Är du hundägare vet du att du alltid har en trogen vän i din hund. När du kommer hem, finns det alltid en fyrbent kamrat som hälsar dig välkommen med oförställd glädje och tilltro. Personligen är jag lite misstänksam mot människor som inte tycker om djur och då i synnerhet hundar med undantag naturligtvis för personer med allergier eller andra besvär. Det är ingen tillfällighet att USA:s osannolike president Trump är den förste amerikanske president som inte har någon hund i Vita huset. Sannolikt beror det på att han inte vill riskera att bli utskälld. Ett lysande exempel på hundens tillgivenhet är boken om Arthur – vildhunden som efter en köttbulle och lite visad omsorg troget följde Mikael Lindnord och hans kamrater under flera dagar i djungeln och under hårda strapatser. Ömsesidig kärlek uppstod och nu återfinns Arthur efter lång vistelse i karantän i all välmåga hemma hos familjen Lindnord i Örnsköldsvik.
      Vi svenskar är ett hundälskande folk. Hundarna blir bara fler och fler i Sverige. Snart är de uppe i en miljon. Statistiken säger att hundägare skrattar oftare än andra. Hunden fyller en viktig roll i våra liv. Den tar oss med på dagliga promenader, är en unik samtalspartner för förtroliga samtal och erbjuder en varm päls att dra fingrarna igenom. Det är ganska vanligt att förmänskliga hunden. Varje dag möter man hundar som bär helt andra namn än för en generation sedan. Förr var det Karo, Roy och Fido, nu möter man allt från Vivi till Zlatan, Jakob eller Roger. En springer spaniel hette Hasse; när husse och matte ville tala allvar med honom kallade de honom uppfordrande för Hans.
      Det påminner mig om min både hundälskande och hundägande bror Bobo som för några år sedan hade en beagle med det något udda namnet Uffe Larsson. Uffe hade en tendens att ständigt vilja utöka sitt revir, vilket ofta innebar att han hamnade hos polisen i Vällingby.. Där var man mycket van vid Uffe, så de ringde alltid hem till brorsan och berättade att Uffe nu var hos dem. ”Men vi skickar hem Uffe till er med en radiobil, som vi brukar”, var alltid de vänliga beskedet från Vällingbypolisen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Själv är jag nu inne på min sjunde hund. Efter en blid och timid svart cockerspaniel, en lika svart men fruktansvärt envis tax, en beagle som vi aldrig fick någon ordning på, tre helt underbara cavalier king charles spaniels med olika färgsättning har vi nu en chihuahua. När den var en mycket liten valp döpte matte henne till Micro. Efter hand blev hon större och fick namnet Mickan. Själv har jag som den Muminvän jag är alltid kallat henne Filifjonkan. Filifjonkan förstår nästan allt vad husse säger till henne. En hundforskare som Per Jensen kan berätta att hundar kan skilja mellan verb och adjektiv. Filifjonkan är husses ögonsten.
      Man brukar ibland säga att köpa hund är att köpa sig en framtida sorg. Men hundars liv är lika ändliga som människors men under hundens levnad har du en trogen vän här i livet.Men skaffa en hund som passar dig. Olika hundar ställer olika krav på sin husse och matte.
      Fredrik den store i det gamla Preussen, der alte Fritz, har myntat några mycket talande visdomsord: ” Ju mer jag ser av människorna, desto kärare har jag min hund.”

      (S) värld finns inte längre kvar

      Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

      Hur långt är ett snöre och hur kort är ett minne? I skrivande stund så har den sista partiledardebatten i riksdagen före valet precis avslutats och jag förundras över det cyniska strategiarbete som den senaste tiden starkt präglat (S).

      Socialdemokraterna framstår allt mer som ett helt ideologibefriat parti, utan vision och i någon mening utan hopp. De ser möjligtvis en del samhällsproblem men deras interna intrigerande tillsammans med LO-oket omöjliggör såväl idéer som reformer. Vänstergiren har inget folkligt stöd och partiledningen tycks stå helt handfallen.
      Jag tror att huvudproblemet för Socialdemokraterna är att den värld de ser inte längre finns. Tiden har rusat fram och utvecklingen likaså, medan Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen har stått stilla. Detta har gjort dem oförmögna att formulera tankar och idéer kring de utmaningar som präglar vår tid och när ett parti förlorar förmågan att inge hopp förlorar det i någon mån sitt existensberättigande. Då är det lätt att falla för populismens locktoner – utmåla syndabockar (företag, framförallt inom välfärdssektorn), skyll på andra, svartmåla och kom med enkla lösningar.

      Jag tror att Socialdemokraterna kommer att göra ett katastrofalt val. Vi har sett flera exempel på socialdemokratisk implosion runt om i Europa och även om jag inte tror att partiet kommer att balansera på riksdagsspärrens slaka lina så är tiden för ett socialdemokratiskt 30-procentsparti definitivt över.
      Som liberal skulle man naturligtvis kunna glädjas över detta men det gör jag inte. Socialdemokraternas kris har redan fört med sig en dramatiskt försämrad retorik, vilket vi såg prov på redan i valrörelsen 2014. Det politiska systemet är inte betjänt av en populistisk flodvåg från vänster och en smutsig valrörelse.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Under partiledardebatten framträdde Socialdemokraternas cynism tydligt. Taktiserande och triangulering, sök debatt med Jimmie Åkesson om välfärdsfrågor men undvik migrationspolitiken. I dagarna kunde vi läsa om Socialdemokraternas strömhopp av höga tjänstemän från regeringskansliet. En (S)-källa kommenterade det som att råttorna lämnar ett sjunkande skepp. Jag tror att den här valrörelsen redan är förlorad för (S). Efter att de slickat såren bör de kapa alla band till LO samt påbörja det mödosamma arbetet för att bli ett parti i tiden. Annars gissar jag att Socialdemokraterna går sotdöden till mötes.

      Miljöpolitik eller bara krångel?

      Foto Bertil Ericson / SCANPIX

      Det är inte bara vädret som är ovanligt hett utan även marknaden för nya bilar. Den 1 juli träder det nya ”bonus malus” systemet i kraft.
      Enkelt uttryckt blir en bil som är miljövänligare subventionerad vid inköp på bekostnad av att en bil som släpper ut mer avgaser blir straffbeskattad. För att krångla till det blir det också förändrad fordonsskatt för de nya bilarna. Det kommer att bli riktigt dyrt att köra en bil som släpper ut mycket koldioxid. Det låter visserligen bra, särskilt som systemet inte bestraffar retroaktivt, men vilka praktiska konsekvenser får det att nyare bilar får dyrare fordonsskatt även om de är miljövänligare än äldre? Och vad blir konsekvenserna för miljön om man tar hänsyn till el- eller hybridbilens hela livscykel – från produktion till skrot – och inte bara utsläppen när bilen faktiskt körs?

      Många minns nog hur det för bara något decennium sedan såldes ”miljöbilar” som idag ses som ”miljöbovar”. Vi minns också hur man ytterligare några år tidigare tvingade bensinstationer att ha etanolpump, något som bidrog till en snabb men säker ”mack-död” i glesbygd. Och ärligt talat, hur många valde att köra på etanol och hur många gör det ännu? Exemplet visar tydligt faran med att gå in och styra marknaden med flera styrmekanismer samtidigt och främst då mot tekniskt tidsbundna och enkelspåriga lösningar.

      Förutsättningarna för att klara sig utan bil och förutsättningarna för vilken typ av bil som man faktiskt har praktisk möjlighet att välja ser dessutom oerhört olika ut i vårt land. Därför behöver också lösningarna se olika ut. Bor man ute i glesbygd är inte alltid elbil ett alternativ, inte heller om man behöver dra tunga släp efter bilen.
      Tillkrånglade system tenderar att misslyckas, det har vi sett upprepade gånger i miljöpolitiken och det kommer vi att se igen. Riktigt snett går det när politiker dessutom styr mot bestämda tekniska lösningar med vilken miljömålen ska nås. Så sker inte här men det är bara en variabel, bilarnas utsläpp av koldioxid då de körs, man verkar ta hänsyn till.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Vill man förnya bilparken och dessutom göra det billigare för folk att byta till sig en nyare bil, då finns det lyckade exempel att lära av. I vårt grannland Tyskland började man för nu snart tio år sedan införa miljözoner, först i de större städerna sedan i de mindre. Det gjorde det attraktivt och lönsamt för människor som bodde, eller hade för avsikt att köra, inne i stadskärnorna att byta till en ny bil. Följden blev kraftigt sänkta priser på halvgamla bilar, vilket i sin tur gjorde att även de med begränsad ekonomi, alternativt de som valde att ställa bilen utanför stadskärnorna, kunde byta bort sin riktigt gamla bil mot en som ändå var bättre. Bilparken förnyades i ett rasande tempo. Skillnaden mellan det systemet och de som praktiserats i Sverige upprepade tillfällen är att styrningen är tydlig, förutsägbar och använder marknadens snabba anpassningsförmåga för att styra mot miljövänligare alternativ. Mindre krångliga system ger större positiv effekt, både för den enskildes ekonomi, samhällets ekonomi och för miljön.

      En valrörelse likt ingen annan

      Foto: Pontus Lundahl / TT

      Hör du också till dem som zappat bort partiledardebatterna på tv till förmån för text-tv:s sida 426 om snömängden i norra Värmland? Då är du förmodligen inte ensam.
      Och har du inte gjort det så kan vi upplysa att snömängden nu är noll. Den pågående valrörelsen liknar ingen annan, och att sjunka ner framför en partiledardebatt på tv kan kännas lika stimulerande som att hasa sig ut i skogen för att försöka räkna ut den genomsnittliga diametern på årets blåbär. Betvivla inte att detta gör ont att skriva för en inbiten politiknörd.
      För trots att vi aldrig haft det så bra som nu, så vill många av våra förtroendevalda få oss att tro att nationen – och världen med den – riskerar att störta samman i en enda rykande systemkollaps. Vi hör om romska tiggare, flyktingar och ett böneutrop i Växjö. Det är åldringarnas pannkakssylt mot ensamkommande ungdomar från krigets Afghanistan. Det är skolavslutningar i kyrkan mot religiösa friskolor. Det är vi mot dem. Ja, det är snart pyttipanna mot halalkött.
      Tonläget är högt och debatten polariserande. Den röda tråden är besynnerligt nog trygghet. Är Sverige otryggt? De flesta svenskar, cirka nio av tio, känner sig ganska eller mycket trygga när de vistas ute på dagtid i området där de bor. På kvällar och nätter uppger cirka åtta av tio svenskar att de känner sig ganska eller mycket trygga, enligt en Ipsos-undersökning från februari. Siffrorna betyder inte att man ska förminska de som faktiskt upplever otrygghet men man kan sammantaget konstatera att den här valrörelsens bärande tema inte korresponderar med hur majoriteten av befolkningen upplever sin vardag.
      Media har en betydande del av skulden till detta. Det är förstås enklare och mer effektfullt att måla upp konfliktytor och arrangera tv-debatter kring några enskilda utanförskapsområden eller tre tiggares existensberättigande i Vellinge än att gå på djupet med köerna till ungdomspsykiatrin. Samma Ipsos-undersökning visar också att hela fyra av tio anser att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i media. De som tycker att Sverige är otryggare än vad som framkommer i media, en av fyra, har gemensamt att de inte tar del av nyheter lika regelbundet som andra och lutar åt SD i valbåset.
      Är det då rimligt att den här valrörelsen i stort ska handla om otrygghet i ett av världens tryggaste länder bara för att det finns en stadig minoritet väljare som måste lockas bort från ett främlingsfientligt parti?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      När sensationslystna klickmedier och politiska partier springer i den riktningen så sviker man samtidigt alla de medborgare som kämpar med vardagsproblem som möjligen inte är så mediala men nog så viktiga för dem det berör. Frågor som har en tydlig plats i varje valrörelse. Men måste man inte bemöta ett parti som lever på rädsla och splittring mellan medborgare för att undvika att Sverige blir som Danmark eller i värsta fall Ungern?
      Vill man på allvar utmana SD så kan man till exempel fråga dem om köerna i sjukvården, hur kollektivtrafiken på landsbygden kan förbättras eller hur Sverige ska öka sin export inom EU:s gemensamma marknad. Eller om utbrändhet och den psykiska ohälsan. Jimmie Åkesson har sällan några riktigt bra svar på frågor som inte handlar om att göra livet svårare för de med invandrarbakgrund. Det är dags att detta blir tydligt. Och det är dags att vi får en valrörelse som bygger på mod och tillförsikt.

      Hur mår sjukvården i Sverige?

      Foto: Claudio Bresciani / TT 

      Svensk hälso-och sjukvård står inför en nationell kris. Utvecklingen är tydlig. Vårdköerna växer i Sverige, både inom specialist- och primärvården.
      Men skillnaderna är stora, på vissa håll i landet är köerna långa och på andra ställen förhållandevis korta. I Värmland är andelen patienter som har väntat mer än 90 dagar på förstabesök i den specialiserade vården 14 procent. Längsta köerna har man i Norrbotten och i Västernorrland med 39 procent medan Stockholm har kortast köer med sex procent. Allt enligt uppgifter från Sveriges kommuner och landsting, som publicerats i DN. En gemensam faktor för de här norrlandslänen är att båda har en mycket stor brist på vårdpersonal. ”Det enskilt största problemet för oss är kompetensförsörjning av sjuksköterskor för att kunna hålla tillräckligt många vårdplatser öppna. Vi kan inte operera om vi inte har vårdplatser för eftervård”, svarar region Västernorrland. Landstingen har aldrig varit några föregångare, när det gäller att bedriva en framåtsyftande personalpolitik och att ta hand om sina medarbetare. Lönebildningen är ett stående problem.

      I internationella jämförelser har Sverige en hälso- och sjukvård av mycket hög kvalitet. Läkare, sjuksköterskor och andra medarbetare gör ovärderliga insatser under dygnets alla timmar. En mångfald av vårdgivare ger patienter valfrihet. Det stora problemet är tillgängligheten. Vården måste vara tillgänglig. Det är den absolut inte idag. Långa köer har växt fram under Stefan Löfvens tid som statsminister. Löfven gick till val 2014 med löftet att korta köerna och utvecklingen har blivit den motsatta. Nu när mandatperioden snart är till ända kommer han med en ny målsättning för 2022. Nu lovar sossarna 14 000 fler anställda i vården till 2022 utöver de tiotusentals som går i pension och måste ersättas. Hur realistiskt det är står skrivet i stjärnorna. En uppenbar risk är att effekten av de 14 000 nya tjänsterna dessutom helt äts upp av befolkningsökningen. Med en sannolik tilltagande anhöriginvandring kan Sverige år 2022 haytterligare någon halv miljon fler invånare. Vårdbehoven kan ha ökat utan att skattekraften vuxit i samma takt. Dessutom har vi en åldrande befolkning som i framtiden kommer att efterfråga en mera utbyggd sjukvård. I Värmland till exempel kommer det att behövas 9 000 undersköterskor under de närmaste tjugo åren medan det med nuvarande utbildningstakt då bara kommer att finnas 3 000. Regeringen saknar idag helt och hållet en egen politik för att korta vårdköerna. Det är hög tid att byta regering och införa en ny och uppdaterad kömiljard; något som sossarna var snara att avskaffa när man tillträdde 2014.

      Målsättningen med hälso-och sjukvårdslagen är att vård ska ges på lika villkor till hela befolkningen. Så är definitivt inte fallet idag. Ett slående exempel är cancervården, där förutsättningarna för en god cancervård varierar beroende på var du bor i landet. I en nyligen publicerad studie av Cancerfonden har cancervården dessutom blivit en klassfråga under regeringen Löfvens tid vid makten. Enligt studien är det betydligt lättare för en högutbildad  att komma intill och få en god behandling än för en lågutbildad. Sannolikt beror det på att den högutbildade har lättare att kommunicera med vården och trycka på än den lågutbildade. Alla ska ha rätt till samma vårdkvalitet. Ojämlikheten i sjukvården måste bort. Vi kan inte ha ett system där människor i ett län får bättre sjukvård än i ett annat eller beroende på socioekonomisk bakgrund.

      Våra sjukhus är dessutom minst produktiva i Norden. Vi har signifikant fler läkare än våra grannländer men får ändå inte ut mer för pengarna.”Det är påtagligt ineffektivt” konstaterar Göran Stiernstedt, som är något av en nestor inom svensk sjukvård och ständigt anlitad som utredare. Primärvården är kraftigt underdimensionerad, vilket leder till läkarflykt och stafettläkare. Läkarna skyr vårdcentralerna på grund av dåliga arbetsvillkor medan sjuksköterskorna flyr sjukhusen. Resultatet är en kronisk brist på läkare på vårdcentralerna och en lika kronisk brist på sjuksköterskor på sjukhusen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Det är hög tid att göra något åt systemfelen. Varför inte tänka i termer av sjukvården i vårt grannland Norge? Låt staten ta över ansvaret för sjukhusen som i Norge och gör det attraktivt att arbeta som sjuksköterska på sjukhusen genom en modern lönebildning och goda arbetsvillkor. Låt vidare primärkommunerna ta över ansvaret för primärvården och gör det lika attraktivt att arbeta där genom en dynamisk och framåtsyftande personalpolitik för läkarna. Landstingen har överlevt sig själva och landstinget i Värmland håller på att omstruktureras till den nya Region Värmland. Om det är den nya regionen eller en framtida värmländsk kommunsammanslagning i fyra storkommuner med en kommun i varje väderstreck som ska ansvara för primärvården får framtiden utvisa.

       

      Vänstern borde hylla Eurovisions vinnare

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Nu har årets Eurovision-final avgjorts. Det är ett gigantiskt spektakel som jag är tämligen likgiltig inför. Men det betyder inte att det inte finns betydande politiska observationer att göra i efterdyningarna av tävlingen.
      Bortsett från City Lights, Belgiens bidrag år 2017, så är masshysterin kring Eurovision något jag så långt det är möjligt försöker att undvika. Men i år blev det intressant även för mig nu när all konfetti städats bort från arenan i Portugal.
      Av en nyhetsrapportering värdig en statskupp i ett mellanstort europeiskt land med efterföljande sociala medie-flöde har jag förstått att Israel tog hem årets pokal. Inte långt efter att tävlingen avgjordes kom vänsterns rop på bojkott av Israel samt krav på att Israel ska uteslutas ur tävlingen. Man kan tycka att det finns geografiska skäl för en sådan diskussion men om nu även Australien kan räknas till Europa ter sig eventuella geografiska invändningar överspelade. För en så utpräglad identitetspolitisk rörelse som den samlade svenska vänstern borde årets bidrag från Israel istället hyllas närmast unisont.
      Israel-Palestina-konflikten är mycket komplicerad och jag ska inte låta påskina att jag har svar på frågan om hur man uppnår en varaktig fred i området. Det finns invändningar att göra mot Israels bosättningspolitik och de spillda liv vi i gränsområdet den senaste tiden är naturligtvis sorgligt. Men det ändrar inte det faktum att Israel är Mellanösterns enda fungerande fria demokrati. I huvudkonflikten så saknas en trovärdig motpart då den terrorstämplade organisationen Hamas sedan 2006, efter ett inbördeskrig med Fatah, styrt Gaza-remsan (utan att sedan dess hålla några val). Hamas erkänner inte staten Israel och har uppmärksammats för flera självmordsattentat riktat mot civila i Israel. Organisationens mål är att hela Israels territorium ska bli ett muslimskt område.

      Fatah, å andra sidan, kontrollerar som ovan nämnt inte hela det palestinska territoriet. De plågas av stor korruption och deras militära gren, Al-Aqsa-martyrernas brigader är terroriststämplat av bland andra EU och USA. Under det syriska inbördeskriget har Fatah tagit ställning för president Bashar al-Assad och det styrande Baath-partiet.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Israel tog som bekant hem segern i årets upplaga av Eurovision. Detta med en klart feministisk poplåt framförd av en kvinna som stolt trotsar det annars så vanliga skönhetsidealet. Israel vann även tävlingen för 20 år sedan, då genom transpersonen och artisten Dana International. Detta föranleder ett par frågor riktade till en normkritisk rörelse som den svenska vänstern; i vilket annat land i Mellanöstern hade en transperson som artist kunnat leva och verka fritt? Vilket annat land i Mellanöstern hade låtit en tydligt feministisk poplåt bära dess fana i en internationell musiktävling? Borde inte detta stödjas?

      Samarbete viktigt för vården

      Foto: Sanna Emanuelsson

      Sjukvård är en av de hetaste frågorna inför höstens val och något som berör oss alla. Vården klarar av att hjälpa oss allt mer och förväntningarna på tillgänglighet, säkerhet och kvalitet ställer allt högre krav från oss medborgare.
      Utmaningen är kännbar, inte minst i ett län som Värmland, där avstånden är långa och förutsättningarna för att tillgodose såväl tillgång till läkare och ambulanssjukvård i vissa situationer skiljer sig åt väsentligt. Samtidigt måste behovet mötas oavsett var man bor – i hela Värmland! En svår prioritering som Landstinget i Värmland de senaste åren, utifrån förutsättningarna, lyckats bättre med än många andra län. Exemplet Värmland visar att det verkligen går att arbeta för en jämlik vård i hela länet men också att öka tillgängligheten. Som ett exempel bland många nås de allra flesta värmlänningar faktiskt av en ambulans vid larm inom acceptabel tid, även om många av oss har personlig erfarenhet av att varje minut känns för lång mellan samtal till SOS och hjälpens ankomst.
      Det breda samarbetet i Värmlandssamverkan (L), (C), (M), (KD), (MP), (SIV) är sannolikt en av framgångsfaktorerna till att situationen i Värmland är betydligt gynnsammare än i övriga Vårdsverige. Anmärkningsvärt positivt, inte minst mot bakgrund av att länet för 20 år sedan tvångsförvaltades av staten, eftersom den dåvarande politiska majoriteten (S) och (V) fullständigt misslyckats och kört ekonomin i botten.

      Genom att lyssna på varandras prioriteringar och samarbeta blir lösningarna mer genomtänkta och hållbara än genom att ständigt kritisera för kritiserandets skull. När beslut fattades i landstingsfullmäktige om budget för 2018, så var det med bredast möjliga majoritet. Faktum är att även oppositionen – (S) och (V) – ställde upp bakom den budget som Värmlandssamverkan lade fram, efter att mindre tillägg och synpunkter tagits hänsyn till. Som liberal hoppas jag att samarbetsandan ska fortsätta genomsyra arbetet i landstinget, även under och efter valåret 2018. Visst har vi olika synpunkter ibland och i vissa fall olika vägar mot målet. Men genom att lyssna på varandra, söka samförstånd och fokusera på det som är viktigt kan vi möta de enorma utmaningar som vi har i vården. Ska vi klara utmaningen att ge hela Värmland tillgång till vård i världsklass, då krävs prioriteringar men framförallt utveckling och inte avveckling.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Nu äger inte landstinget alla frågor. Andra viktiga faktorer för fortsatt positiv utveckling i Vårdsverige är fler examinerade sjuksköterskor och läkare. Men ska utmaningarna mötas så måste också arbetsväxling i än högre grad göras, så att rätt kompetens möter rätt situation. Som liberal ser jag möjligheter att avlasta kvalificerad och specialiserad personal inom både skola, vård och omsorg genom att exempelvis återinföra vårdbiträden och assistenter. Det öppnar också en kortare väg mot en arbetsmarknad för dem som idag står utanför densamma och ger dem dessutom möjlighet att bidra till vårt gemensamma välstånd och därmed trygga vår välfärd. Men det ger också karriärmöjligheter och ökad status att jobba med det som är viktigare än något, det vill säga människor!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se