• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • De goa gôbbarna i Göteborg

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Hur står det till med ärligheten och hederligheten i den offentliga sektorn och i det svenska näringslivet?
      Är oförvitligheten det mest utmärkande draget i den välkända svenska naivitetens och aningslöshetens förlovade land? Tyvärr kan vi nog konstatera att såväl korruption som oegentligheter inte är helt ovanliga i vårt land. Allt enligt Transparency International Sverige. Men vad är då korruption enligt samma organisation? Korruption fördjupar fattigdomen i världen, undergräver demokratin och skyddet av mänskliga rättigheter, skadar handel och hindrar investeringar, äventyrar god samhällsstyrning, minskar förtroendet för samhällets institutioner och för marknadsekonomin. Korruption brukar anses föreligga när någon utnyttjar sin maktposition för att gynna sig själv till exempel en beslutsfattare inom förvaltningen eller en inköpschef i näringslivet. Det kan också handla om att gynna ett intresse som står beslutsfattare nära till exempel en politiker som tar emot ett bidrag till sitt parti mot löfte om att verka för att ett visst politiskt beslut. Här följer en provkarta på oegentligheter i landet Lagom.

      För några år sedan utmärkte sig Göteborg för ett antal exempel på tagande av muta och bestickning samt vänskapskorruption. Det gällde det kommunala bostadsbolaget Poseidon, Göteborgs Energi och Göteborgs Spårvägar. Göteborg kom då till och med att kallas Muteborg. Den så kallade Göteborgsandan, som innebär goda relationer mellan den

      kommunala politiken och andra aktörer i staden har ibland inte fått helt hälsosamma konsekvenser. Andra exempel är affären med försvarsminister Peter Hultqvists pressekreterare, som bedrev eget företag inom sitt eget ansvarsområde i departementet, visar på Sveriges aningslöshet när det kommer till jäv och vänskapskorruption. När utrikesminister Margot Wallström fick en lägenhet i Stockholm av fack- förbundet Kommunal utreddes hon av Riksenheten för korruption för eventuellt mutbrott. Enligt utrikesministerns försvarsadvokat var lägenhetsaffären inte en muta utan ”ett uttryck för vänskap” från Kommunals sida. Professorn i rättsvetenskap Dennis Töllborg menade dock att ”lägenheten var en solklar muta ”. Utredningen mot Wallström lades sedermera ner.

      Det ultimata exemplet på politisk korruption enligt statsvetaren Bo Rothstein är LO:s löfte till Stefan Löfven att ge Socialdemokraterna minst 250 000 röster i valet 2018 i utbyte mot politiska tjänster. Uppdrag gransknings grävande reportage kring ett antal bedrägliga säljbolag styrda av en affärsman i London har bevisat att 216 av Sveriges 290 kommuner är mer eller mindre mutbara. Tre av fyra kommuner har alltså har alltså fallit offer för bluffakturor och mutförsök. Konkurrensverket kommer att trappa upp kampen mot korruption. Offentlig upphandling är ett riskområde och mörkertalet är stort, anser verkets generaldirektör Rikars Jermsten.
      Inom privata näringslivet är problemet med korruption och oegentligheter av en helt annan magnitud vad gäller storleken på belopp. Skandalen med Telias misstänkta miljardmutor i Uzbekistan har fått svenska företag att skärpa sig anser Institutet mot mutor. Skandalen med fondbolaget Allras affärer riktar sökarljuset mot fler aktörer än de fyra chefer som åtalas.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Sverige är sämst i Skandinavien och är det sjätte minst korrupta landet i världen enligt Transparency International. Uzbekistan är på plats 157. Tre komponenter är avgörande för ett effektivt regelverk mot korruption: straffsatserna, företagsboten och risken att bli upptäckt och lagförd. Varken straffskalan eller företagsboten har någon som helst avskräckande verkan. Med vår straffskala (max sex år för grovt mutbrott) och företagsbot (max tio miljoner kronor) står vi oss slätt i jämförelse med andra länder, vilket också OECD kritiserar oss för. Med kalla fakta på bordet är det hög tid att ta en riktig diskussion om de förändringar som är helt nödvändiga för att kunna förebygga och förhindra korruption och oegentligheter. Media har också en utomordentligt viktig roll att spela i de här sammanhangen. Program som Uppdrag granskning, Kalla fakta och Kaliber i SR liksom grävande journalister i våra dagstidningar har viktiga och angelägna uppdrag att lyfta fram i dagsljuset hel- och halvskumma företeelser och förhållanden i såväl offentlig sektor som företagsamheten.

      Politiker tar ansvar för politiken

      Foto: Mikael Lindblom

      Karlstad är en stad som nu på senare år blivit allt mer medialt uppmärksammad.
      Inför nästan varje större projekt, om det så är en muminpark, ett nytt torg eller ett nytt höghus så möts det med protester. Karlstadsborna går numera ”man ur huse” för att visa sitt missnöje och är inte orädd att ta till mer högljudda metoder. I min andra ledare tänkte jag därför reflektera lite lätt kring det nya Karlstad och vad det innebär att vara förtroendevald.
      Som liberal tycker jag det är fantastiskt med engagerade medborgare. Det gör så att vi politiker aldrig får nöja oss med våra beslut. Det går alltid att se frågor ur en ännu större helhet eller från ett annat perspektiv. Relationen mellan förtroendevald och medborgare bör därför ses som något särskilt och viktigt för vår lokala demokrati. Men det är skillnad enligt mig att vara en engagerad medborgare som vill vara med och förändra Karlstad till det bättre eller att vara en medborgare som sprider misstro om politiken. Som inte tror att vi politiker vill det bästa för vår kommun.
      Att sitta som förtroendevald, att vara folkvald är bland det finaste man kan vara. Man representerar sina väljare, sina idéer och visioner om sin kommun och man har också en tydlig ideologisk riktning i sin politik. Ingen väljer att aktivt skriva upp sig på kommunvalsedel om den inte vill något med sin kommun. De som inte vill något eller som inte står upp för partiets politik sållas också tidigt bort inom partierna och kommer inte med på någon lista. Inom kommunen finns vissa gemensamma spelregler som alla politiker måste förhålla sig till. Bland annat en budget och en vision som berättar vart kommunen är på väg.
      När då en misstro mot politiken växer sig allt starkare och det inte längre spelar någon roll vad man gör, så skapas det en stor förtvivlan hos politikerna. ”Vill jag verkligen hålla på med detta?” och ”Undra vilka protester detta beslut kommer att ge?”. Jag är rädd att om det tidvis mycket hårda klimatet fortsätter så kommer det skapas en ovilja bland politiker att våga fatta svårare beslut. Beslut som kan vara av stor betydelse för kommunen, men som istället inte väljs att framställas.

      Sara Gunnarsson, ledarskribent.

      Den återkommande frågan vi politiker brukar få om det så är i en insändare, på sociala medier eller i andra sammanhang är om vi politiker verkligen tar ansvar för vår stad. Enligt mig är det som jag och mina politiska kollegor gör. Vi tar ansvar för Karlstad. Ibland kanske vi har olika mål eller vägar att nå målet, men vi har alltid Karlstads bästa i fokus. Med engagerade medborgare kan vi nå ännu längre men då måste vi spela efter samma spelregler. Vi politiker kanske måste bjuda till lite mer och medborgarna komma ihåg att vi faktiskt har Karlstad bästa i fokus.
      Förutom att rösta i valet så finns det rätt många olika sätt att påverka politiken. Ett sätt kan vara att engagera sig i ett parti, en förening eller varför inte själv ta kontakt med en folkvald för ett samtal. Visa att du vill vara delaktig kom gärna med nya perspektiv. Jag kan garantera att vi politiker hellre möter en medborgare öga mot öga än genom skrivelser på nätet.

      Släpp fram en liberal politik!

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      Sverige behöver en stabil regering. En regering som borgar för liberal och Europavänlig politik men allt annat än konservatism och socialism.
      Därför var det helt rätt att rösta nej till en svag, värdekonservativ regering, aktivt beroende av nationalistiska SD den 14 november.
      Nu är det hög tid att alla partier som värnar det fria och öppna samhället tar sig samman för att hitta den balanspunkt som finns mellan ytterkanterna. Ansvar för detta har alla partier som värnar det fria och öppna samhället men ansvaret vilar tyngst på de två största partierna.
      I det här läget är det viktigt att varje parti visar vilken sakpolitik de står för. Glädjande nog lägger såväl Liberalerna som Centern egna budgetmotioner i riksdagen, medan Kristdemokraterna och Moderaterna dessvärre fortsatt verka tro på den smala konservativa koalitionen som förlorade statsministeromröstningen i kammaren. Övergångsregeringens budget är självklart mer av förvaltande än utvecklande karaktär, vilket den också ska vara.
      Då är det ändå bra att övriga partier lägger förslag som tydliggör de olika enskilda partiernas prioriteringar. Det borde alla partier göra och enligt praxis rösta på eget förslag, alternativt lägga ner rösterna. Det är viktigare i nuvarande läge än blockpolitik.
      Faktiskt kan det till och med vara en framkomlig väg även i processen mot en ny regering, på så sätt att det ger möjlighet att börja jämföra tunga politiska sakfrågor. Åtminstone de som kostar pengar. Att se vilka frågor man är överens om, det torde vara en väg att komma bort från prestige och låsta positioner.
      Trots skillnader i syn på skatter och ägande innehåller politik fler aspekter. I grunden är det vad vi sett allt tydligare under den här hösten. Och trots att höger/vänster skalan varit så dominerande i årtionden så visar såväl årets valrörelse som processen efter valet att det finns andra värden som spelar roll än ekonomi, nämligen inställningen till en global och öppen värld.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Det öppna och liberala modellen måste till varje pris försvaras. Att det finns krafter som vill gå i konservativ/nationalistisk riktning är beklagligt och att dessa krafter växer är än mer deprimerande. En majoritet av Sveriges Riksdag vill dock något annat och det är de krafterna vi nu får ställa vårt hopp till. Trots det historiska, att en statsminister som föreslagits av talmannen röstats ner i kammaren, hyser jag gott hopp om att den liberala mitten i svensk politik kan samlas och arbeta för ett fortsatt öppet och fritt samhälle och att vi undviker nyval.
      Val kommer vi ändå att ha till sommaren men då till EU-parlamentet. Det blir spännande att se hur de svenska väljarna då kommer att rösta. Ett viktigt val, inte minst i en tid där Storbritannien lämnat och där flera länder i Östeuropa prövar övriga unionens demokratiska principer och därmed tålamod. EU behövs och har en viktigare uppgift att fylla än någonsin i kampen för ett även framgent fritt, öppet, fredligt och liberalt Europa.

      Jemen på väg mot katastrof

      Foto: AP Photo/Paul Schemm

      Det här hände i en tid när jag brukade välja semestermål från Utrikesdepartementets lista över länder som svenskar absolut inte bör åka till.
      Turen hade nu kommit till Jemen. Ett litet muslimskt land på den arabiska halvön som trots envisa projekteringsförsök aldrig funnit några större oljefyndigheter. Till skillnad från sina rika grannar har Jemen därför fått finna sig i att landets ekonomiska utveckling aldrig riktigt accelererat.
      I huvudstaden Sanaa, på hotell Golden Dar – den Gyllene Kamelen – basade Spjuvern. Eller Samir som han egentligen hette. Spjuvern kommunicerade oftast genom skämt och han kunde ordna och hitta det mesta. Som var någonstans i Sanaas vindlande, gamla gränder man kan få tag i c-vitamin eller en ny datorkabel åt den inkvarterade svensken. Säkerhetsläget var oförutsägbart och jag var därför Gyllene Kamelens enda gäst men jag behövde sällan mer markservice än att Spjuvern varje eftermiddag kunde domna bort i ett khat-rus i hotellets svala lobby. Där jobbade även tonåringen Ayaman samt guiden Hamid. Utav de tre jemeniterna var Hamid bäst på engelska men dessvärre mer intresserad av diskutera europeiska visumregler än att ta mig till stadens historiska ruiner.
      De tre grabbarna drev i princip Jemens svar på Fawlty Towers vilket gjorde veckorna i landet till en upplevelse som jag burit med mig med värme sedan dess. Jag reste hem och åren, de gick. Samtidigt sjönk landet allt djupare in i ett mörker av krig och elände.
      FN konstaterade för en tid sedan att kriget i Jemen har resulterat i den värsta humanitära katastrof som just nu står att finna i världen – och då finns det gott om tragedier att jämföra med. I Jemen har över två miljoner människor drivits på flykt och minst 10 000 civila har dödats sedan rebellerna jagade regeringen i exil 2015. Den pågående koleraepidemin tros vara den värsta i modern tid men den största människoslaktaren väntas bli svälten som nu hotar 14 miljoner människor, hälften av landets befolkning, om man inte lyckas få in nödsändningar via hamnen i Hodeida.
      På den ena sidan i kriget står Huthirebeller som backas upp av Iran och på den andra sidan en militärkoalition som utgörs av den jemenitiska regeringen som stöds av Saudiarabien, USA och Förenade Arabemiraten. Men alla kanske kan bli sams i Sverige? FN har nämligen något överraskande bett den svenska regeringen att så snart som möjligt stå värd för fredssamtal vilket Rosenbad besvarat välvilligt. Kommer vi nu se början på slutet av ett inbördeskrig som skördat så många offer?

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Vare sig Spjuvern, Hamid eller tonåringen går längre att nå. Ingen svarar på de telefonnummer jag sparat och någonstans när jag ett hopp om att de bara har bytt nummer. Fast kanske inte – för inte bara mina påringningar utan även alla mejl försvinner obesvarade ut i ett svart hål i cyberrymden. Hamid finns inte längre på sociala medier – kanske gick han med i de väpnade grupperna? Eller lyckades han till sist fly, alla visumregler till trots? Tonåringens sista livstecken är ett facebook-inlägg från hans bröllop för över två år sedan. Där poserar han med en Kalasjnikov över axeln. Och hotellet Gyllene Kamelens sista uppdatering på internet – som den försvunne Spjuvern kanske gjort – var för fyra år sedan. Hotellet kan ha dammat igen, det kan ha blivit sönderskjutet.

      Vart är USA på väg?

      Foto: AP Photo/Charlie Riedel

      Frågan är högst befogad med USA:s osannolike och fullständigt oförutsägbare president Donald J Trump som ledare.
      Det som är positivt är att Trump fått oss att inse hur viktigt och angeläget det är att värna demokrati och frihandel. Under sina första år som president har Trump lyckats med bedriften att låta USA lämna ett antal internationella samarbeten. Här följer några exempel: FN:s människorättsråd som han anser hycklande, kärnkraftsavtalet med Iran, som han menar är katastrofalt, Parisavtalet om miljön, som enligt Trump straffar USA, Unesco, där droppen som fick bägaren att rinna över var Palestinas beviljade medlemskap, Frihandelsavtalet TPP, som var president Obamas hjärtebarn och USA:s införande av olika tullar som har blivit inledningen till ett handelskrig, inte minst med Kina.
      Donald Trump har vidare gjort lögnen till ett centralt politiskt verktyg. Vad som uppfattas som sant och falskt i dagens USA är till stor del beroende av partitillhörighet, menar Erik Åsard, välkänd USA-kännare. Den skada som Trump tillfogar amerikansk konservatism är omätlig. De republikaner som tror att allt ska återgå till det normala efter Trumps frånträde som president lurar sig själva, framhåller Erik Åsard. Var håller USA:s republikaner som är balanserade hus någonstans?
      Den skada som Trump har tillfogat presidentämbetet och USA:s relationer med omvärlden under sin första tid som president är enorm. De farhågor som många uttryckte vid Trumps tillträde om effekterna av hans styre har uppfyllts med råge. Trump snäser mot sina allierade i västvärlden som en ilsken tjur men samma tjur lägger sig sedan på rygg och låter sig klias på magen av Rysslands president Putin. Man undrar försynt vilka hållhakar Putin har på Trump. Deras gemensamma möte härförledes i Helsingfors var direkt vanhedrande för Trump. Man får verkligen hoppas att full klarhet kommer att kunna nås om Rysslands sannolika påverkan och inblandning i valet av Trump som USA:s 45:e president.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Donald Trump är, så länge han är president, ett hot mot global säkerhet. Trumps närmaste medarbetare har gått så långt som att stjäla och byta ut viktiga papper från presidentens skrivbord; allt för att hindra att Trump ska underteckna dem. Allting för att stoppa Trumps farliga impulser, avslöjar journalisten och Watergateavslöjaren Bob Woodward i en ny bok, som nyligen publicerats. Donald J Trump uppvisar alla på marknaden förekommande och kända kännetecken som utmärker en despot. Hur länge ska en man med ett sådant förakt för kunskap och med en sådan likgiltighet inför den osäkerhet han ingjuter i världen få styra världens mäktigaste demokrati?

      Nu har vi chansen att förändra

      Foto: Helena Karlsson/NWT

      Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Kvinnor och män anses i stor utsträckning ha samma möjlighet att påverka sin tillvaro och det på precis samma sätt. Men jag ställer mig frågan om detta verkligen gäller överallt.
      I skrivande stund pågår tuffa och hårda förhandlingar i våra kommuner, landsting/regioner och i riksdagen. Politik och styren ska förhandlas fram och alla vill få igenom så mycket som möjligt. Här i Värmland är så gott som alla kommuner färdigförhandlade, så även den nya regionen och det är dags att tillsätta poster. Det är allt från kommunalrådsposter, nämnd- och bolagsledamöter till ersättare i mindre stiftelser som ska tillsättas. Förutsättningarna är än att alla män och kvinnor inom sina partier har samma inflyttande och samma rätt att göra sin röst hörd. Men så händer något. Plötsligt märks det i statistiken att män i en större utsträckning tar plats i olika politiska uppdrag så som kommunstyrelser, får uppdrag som kommunstyrelseordförande, inom bolagen etcetera. Tittar vi exempelvis på statistik från Landstinget i Värmland, så berättar den för oss att trots att det var procentuellt fler kvinnor i landstingsfullmäktige i Värmland 2014-2018 så domineras de ordinarieplatserna i landstingsstyrelsen av män (tio män och sju kvinnor). På ersättarplatserna i landstingsstyrelsen var situationen däremot tvärsom, männen hade ynka fyra platser och kvinnorna hela tolv.
      Jag är inte mot att män tar plats på något sätt och vis, men jag tycker detta är intressant att reflektera kring. Är det så att kvinnorna inte tar steget fram, gör sin röst hörd och vågar ta fighten för att hamna där de vill eller är det något systematiskt som är bakomliggande till att kvinnor inte kommer fram inom politiken?
      En välkänd aspekt till detta problem är att kvinnor inte i lika stor grad som män väljer att engagera sig politiskt. Forskaren Ingrid Pincus vid Örebros universitet har i sin forskning bland annat kommit fram till att en av orsakerna till detta är att kvinnorna i en större utsträckning förväntas stanna hemma och sköta familjen. Med det finns det ingen tid över att engagera sig politiskt då de flesta politiska aktiviteterna är på kvällstid. Många kvinnor upplever även det politiska klimatet som hårt och väljer därför i en större utsträckning att engagera sig på andra fronter.

      Sara Gunnarsson, ledarskribent.

      Vad är då min ambition med min första ledare? Jo, jag vill slå ett slag för att fler partier aktivt ska arbeta för att kvinnor och män i samma utsträckning kan engagera sig och ta del av de politiska posterna. Att fler kvinnor väljer att engagera sig, ta striden för vad de vill och att vi gemensamt hjälps åt att lösa detta jämställdhetsproblem. Vi kan aldrig veta en persons fulla kapacitet om vi aldrig låter hen testas, om så det är en kvinna, man eller hen. För mig som liberal är det en självklarhet att ens kön inte ska avgöra ens framtid och jag tycker det är på sin plats att våra politiska organ och partier försöker leva upp till denna princip.
      En person kan göra mycket, men vi får heller inte underskatta betydelsen av en bra nomineringskommitté och att vi lyfter varandra. De ger styrka och kraft att fortsätta och att nå sina mål.

      Rikspolitiken borde inspireras av Värmlandssamverkan

      Foto: Helena Karlsson/NWT

      På alla nivåer, men främst på riksnivå, förundras jag som liberal ofta över beröringsskräcken som återkommande ger sig tillkänna mellan (S) och (M).
      Från såväl Ulf Kristersson som Stefan Löfven har vi hört att ett samarbete i regering dem emellan skulle innebära samlingsregering, något som bör förbehållas extrema situationer, exempelvis krig. När man hör det argumentet funderar man på om de båda partierna inser att de numera samlar 28 procent respektive 20 procent? Ett samarbete dem emellan i regering skulle alltså knappast innebära samlingsregering, de utgör tillsammans endast 48 procent! Sakpolitiskt är de också närmare varandra än någonsin. Sannolikt handlar motviljan istället om identitet. Att man motiverar sin existens och skapar identitet genom att ”spegla sig i det andra särintresset”. Måhända har man fastnat i Karl Marx påstående om konflikt mellan arbete och kapital som avgörande politiskt spörsmål? Nu om inte förr är det dags att lämna den föreställningen! Det skulle låsa upp en hel del.
      Den 7 november sammanträder nyvalda landstingsfullmäktige för första gången. Värmlandssamverkan, bestående av (L), (C), (KD), (M), (Siv) och (MP), styr sannolikt regionen vidare med stärkt relativ majoritet en tredje mandatperiod. Ett etablerat och tryggt samarbete mellan sex egentligen ganska olika partier men med trygga samarbetsformer och ömsesidig respekt för varandras olikheter. I och med sammanslagningen mellan landstinget och Region Värmland är den stabilitet som Värmlandssamverkan borgar för viktig för en fortsatt positiv utveckling för vår region. Utmaningarna men också möjligheterna är många.
      Under de senaste mandatperioderna har jag ofta förundrats över att länets socialdemokrater oftast inte inser värdet av att vara med och bidra till denna stabilitet genom konstruktiv oppositionspolitik. Istället har de i hög grad begränsat sig till att påtala ”svag styrning”, utan närmare förklaring av vad de menar. Möjligen kompletterat med att i samband med budgetdebatter i fullmäktige spä på kostnadsposter, senast med den sakligt tvivelaktiga och abstrakta motiveringen att budgeten är ”orealistisk”. Vi får hoppas på en förändring. Vi kan ju hoppas att oppositionen kavlar upp ärmarna och intar en mindre populistisk roll kommande år.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      En konstruktiv oppositionspolitik kan göra stor skillnad i positiv bemärkelse. Det kräver dock mod av en opposition att tydligt och uttalat stödja det som är bra, men samtidigt ha styrka och kunnande för att föra fram sakliga alternativ till förd politik i syfte att faktiskt erbjuda alternativa vägar att gå. Vi får hoppas att (S) under kommande mandatperiod ändå försöker. Det är verkligt positivt om de stora utmaningarna för länet framöver kan få lösningar med stöd i så breda majoriteter som möjligt. Helst med utgångspunkt och grund i ideologiernas liberala mittfåra. Det är bara på det sättet vi tillsammans kan hålla extrema konservativa och socialistiska krafter utanför makten – till gagn för värmlänningens trygghet och framtid. Värmlands varumärke är starkt och kan bli ännu starkare!

      En demokrati som fungerar

      Foto: Anders Wiklund / TT /

      Skärvor och foglim flög all sin väg när moderatledaren Ulf Kristersson i förra veckan körde rakt in i kaklet. Det blev ingen moderatledd minoritetsregering med utvalda kompisar i Alliansen och aktivt understöd från Sverigedemokraterna. Och vad hade Kristersson och moderaterna egentligen väntat sig?
      Liberalerna och Centerpartiet har före, under och efter valet varit mycket tydliga med att man inte tänker sitta i ett regeringsalternativ som stödjer sig på Sverigedemokraterna. En sådan situation hade tvingat en Alliansregering att ständigt förhandla med järnrörshögern i en rad olika frågor. En alldeles uppenbar gisslansituation som Sverigedemokraterna väntas göra allt att tvinga fram under de pågående regeringsförhandlingarna. Den manövern gick dock inte vägen den här gången.
      Moderaterna är alla borgerliga väljare svaret skyldigt om vad man hade tänkt dagtinga med i förhandlingarna med Jimmie Åkesson. Till vilket pris skulle makten vinnas? Vi kan börja med EU. Är Moderaterna beredda att i linje med Sverigedemokraternas agenda göra Sverige alltmer obetydligt i Bryssel för att på sikt driva landet mot en Swexit och samma kaos vi nu bevittnar i Storbritannien? Eller vill Moderaterna avskaffa den humanistiska asylrätten så som FN:s grundare med andra världskriget i färskt minne lät formulera den? Eller är man berett att köpa Sverigedemokraternas förslag om apartheid inom vården där patienter utan svenskt medborgarskap ska rangordnas enligt ett nytt kvalificeringssystem där all vård utöver ren akutvård ska prövas mot personens ställning som svensk? Det fattas inte främlingsfientliga och obehagliga förslag i Jimmie Åkessons program. Så vad hade Moderaterna egentligen tänkt släppa fram?

      Sverigedemokraterna vill splittra Sverige och öka polariseringen mellan oss för att i ett alltmer förpestat samhällsklimat flytta fram sina positioner ytterligare i riksdagen. Det hedrar därför Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) att de håller vad man lovat under valrörelsen; nej till ett regeringsunderlag som bygger på stöd från ett främlingsfientligt parti. Andra lösningar måste diskuteras – och det är man skyldig de 75 procent av väljarna som inte röstade för ett mer främlingsfientligt Sverige.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Det återstår nu att se om Stefan Löfven (S) lyckas bättre med sonderingsuppdraget som talmannen gett honom. Läget förefaller fortsatt låst och det finns mycket som talar för att vi kommer höra kakelskärvor flyga ännu en gång inne på riksdagshuset. Det vore därför klokt om man hörsammade Annie Lööfs och Jan Björklunds vädjan om att en gång för alla avslutade valrörelsen för att istället sätta sig vid bordet och diskutera vilka reformer man kan komma överens om. Men med det sagt, det är ingen brådska med en parlamentarisk lösning om skyndsamheten skulle äventyra dess hållbarhet. Det är viktigare att det blir rätt än att det går fort.
      Till sist, det är ingen större kris eller kollaps som vi bevittnar. Det statliga maskineriet vilar tryggt på Axel Oxenstiernas grund och fortsätter förstås leverera även under en något bakbunden övergångsregering. Det vi istället ser är en smått kameral talman i slips som på rad kallar in partiledare över oändligt många koppar kaffe för att diskutera hur landet ska styras. Det vi ser är en demokrati som fungerar.

      Från yuppienalle till snuttefilt

      Foto: Erik Nylander / TT

      Vi lever i digitaliseringens underbara tidevarv. Den tekniska utvecklingen är fantastisk från 80-talets enkla mobiltelefoner till dagens sofistikerade smartphones fullproppade med allsköns appar och olika digitala hjälpmedel och finesser.
      Digitaliseringen är både önskvärd och nödvändig men har vi blivit lyckligare i den framrusande digitala utvecklingen? Visst är det underbart med Facebook, Youtube, Twitter och Instagram. Sociala medier har gett oss allt från fantastiska möjligheter till kommunikation men också oanade tillgångar till information genom sökmotorer som Google och Yahoo. Tyvärr har medaljen en baksida i form av olika hatsaiter och allsköns inte särskilt önskvärd undervegetation på nätet. Sociala medier innebär också en enorm påverkanskraft, som allt från nationella regimer till enskilda personer kan använda respektive missbruka. Ett lysande exempel på det senare är militärregimens i Myanmar utnyttjande av Facebook för att sprida hat och uppmaningar till våld och förföljelse av folkgruppen rohingyer.
      I Sverige använder 56 procent av medborgarna sociala medier dagligen, vilket är dubbelt så många som 2010. Det har visat sig att de flesta lägger mellan en och fyra timmar och i snitt tre timmar per dag till att följa och delta i sociala medier. Det är få aktiviteter utöver sömn som tar sådan tid i anspråk. Det hade kanske inte varit ett problem om inte människor själva upplevde det just som ett problem. Det största ungdomsspecifika problemet på arbetsmarknaden i dag verkar vara mobilanvändandet. På arbetsplatser där man har infört förbud mot mobilanvändande ökar antalet toalettbesök. Skärmtid har dessutom blivit en klassfråga. Data visar att barn till lågutbildade föräldrar har mer skärmtid jämfört med barn till högutbildade. Dagens ungdom tillbringar sin tid på ett helt annat sätt än tidigare generationer. De behöver inte gå hemifrån för att umgås med kompisar. Antalet tonåringar i USA som fysiskt träffar sina vänner nästan dagligen minskade med mer än 40 procent mellan åren 2000 och 2015 enligt en professor i psykologi, Jean Twange.
      Hemmasittandet innebär minskad risk för fysiska faror men psykiskt mår de unga uselt. I USA har depressioner och självmord bland tonåringar skjutit i höjden sedan 2011. En framträdande bov i dramat enligt Jean Twange är den smarta telefonen. Många ifrågasätter sambandet mellan IT/sociala medier och depression.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Hur påverkas samhället när människor interagerar allt mindre med varandra? Varje vänligt möte bygger socialt kapital. Vid varje tillfälle då människor möts under förtroendefulla former skapas socialt kapital. Vi tvinnar en liten tråd av tillit mellan varandra. Normer underhålls och nätverk byggs. Våra samhällssystem fungerar bättre när vi litar på varandra och på systemen. Ytterst är ett fungerande demokratiskt samhälle beroende av socialt kapital. På nätet är vi till hälften dolda. Det är knappast den bästa grunden för att bygga tillit. Det är oerhört viktigt att inte tappa bort människan i vår underbara digitala utveckling. Ju mer digitalt samhället blir desto värdefullare blir det personliga mötet. Demokratin föddes på torget i Athen. Kommer den att dö i handen på en tonårig eremit?

      Samtala gärna men liera inte

      Foto Hasse Holmberg / TT

      Det enda vi säkert vet om framtiden är att vi inget vet. Detta är sant även när det gäller regeringsfrågan.
      Givet det parlamentariska läget tycks många förespråka en bred regering över blockgränsen där S+MP+L+C med stöd av V eller S+M är de populäraste alternativen. Jag tycker att det är en utomordentligt dålig idé. Valrörelsens hårda retorik och ultimativa uttalanden behöver nu lämnas därhän, det politiska spelet likaså – för landet behöver styras och det finns en tydlig icke-socialistisk majoritet i riksdagen.
      Sverige är på intet sätt betjänt av en samlingsregering. Reformbehovet är skriande och det är i det närmaste utsiktslöst att förvänta sig att en samlingsregering på allvar ska kunna ta sig an reformerna som krävs bland annat på politikområdena bostadsmarknaden, arbetsrätten, skatter och integration. Det som i praktiken då riskerar att hända är att vi får en regering oförmögen att lämna svar på väljarnas frågor och hantera de utmaningar som vi står inför där den enda oppositionen utgörs av SD. I händelse av nationell kris, men där är vi inte nu, kan en samlingsregering behövas men motivet bakom förslagen på en samlingsregering nu är inte ett överhängande krigshot utan syftar till att isolera SD från inflytande. Den taktiken har prövats i drygt åtta år nu och sällan har man så ihärdigt drivit en strategi så länge som misslyckats så monumentalt. Landet behöver en regering med en tydlig agenda samt en livskraftig opposition.
      Partier med stora ideologiska skillnader ska konkurrera om väljarna, inte liera sig med varandra. När partierna under lång tid rört sig successivt mot mitten har SD:s intåg i riksdagen om inte annat återuppväckt den ideologiska dimensionen. Det är i grunden bra men det betyder också att komplexiteten i regeringspusslet ökar. Även om jag tycker att beröringsskräcken gentemot SD bör upphöra så finns det starka skäl till varför SD ska betraktas som helt uteslutna att ingå i en regering. Deras historia och tvivelaktiga företrädare är uppenbara skäl till det men även Jimmie Åkessons drömmar om folkhemmet bör få varje liberal att rygga tillbaka. Folkhemmet innebär ett slutmål, ett färdigt resultat av samhällsbygget där politiker är arkitekter som skapar konstruktioner där vi alla ska passa in. En sådan inställning hittar vi också hos de socialistiska partierna som kräver att den mänskliga strävan efter förändring underordnas det politiska systemet.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Därför håller de socialistiska partierna systemen framför individen. Det går givetvis att rita upp ett folkhem 2.0 med gemensam grillplats där alla källsorterar och sedan ägna varje reform och lagförslag åt att komma dit. Men även 50-talets folkhemsbarn växte upp, såg världen och bröt sig fria – och gjorde helt andra val. En liberal hållning är att definiera rättvisa och jämlikhet efter process, inte efter utfall. Världen förändras och människor likaså. Just därför bör liberala krafter inte se vare sig de socialistiska partierna eller SD som lämpliga att sitta i en regering. Men har man inte egen majoritet så behöver man söka stöd i riksdagen och då bör man kunna samtala med alla.

      Tid för samarbete och samförstånd

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Talmansvalet i måndags blev mer omdiskuterat än vanligt. En tvist lika gammal som regeringsformen om vem som ska inneha Sveriges näst högsta ämbete kom i dagen.
      Socialdemokraterna har efter varje val hävdat att talman ska utses från största parti, medan de icke-socialistiska partierna har menat att den som är bäst lämpad att leda riksdagens arbete, utifrån det parlamentariska läget, ska väljas. (S) har för övrigt alltid lanserat en egen kandidat oavsett styrkeförhållanden i riksdagen, medan de övriga partierna faktiskt släppt fram socialdemokratiska talmän i perioder. Även när (S) inte suttit i regeringsställning. Till exempel Henry Allard (S) och Ingemund Bengtsson (S) på 1970-talet, som då bedömdes lämpligast även om socialisterna inte hade majoritet i riksdagen. 2018 är det uppenbart så att riksdagens majoritet tycker att Andreas Norlén (M) är lämpligast att leda riksdagens arbete kommande mandatperiod. Vi får förutsätta att (S) respekterar att det som de ensamt uppfattar som praxis inte är hela riksdagens praxis.

      Partierna är numera inte bara till antalet många, de är också mer jämnstora. Inget parti samlar ens procent. Det är dags att säga adjö till en tid där valen stod endast mellan höger och vänster. Med många olika viljor är det tid för kompromisser. Det gäller att hitta riksdagens balans, snarare än dess poler, för att kunna styra. Men för att det ska fungera krävs ett ändrat förhållningssätt. Ett förhållningsätt där man fokuserar på ideologisk kompass och samsyn i sakpolitik snarare än på konfliktytor. Det krävs också att man lägger bort prestige och gamla föreställningar om motsättningar som inte återspeglas i aktuella politiska frågor. Större hänsyn behöver framgent tas till andra skalor än den traditionella vänster/höger skalan. Politik är ofantligt mycket mer än skatt och storlek på offentlig sektor, även om detta även fortsättningsvis är viktiga aspekter. Valet står mellan en politik för en öppen, liberal, global värld i motsats till politik för en auktoritär stat med nationalism och traditionalism. Det parti som tydligast visat sig kantra mot det sistnämnda är SD som i valrörelsen börjat slänga sig med uttrycket ”vänsterliberala” om samtliga andra partier. Utgår man från en extrem position såsom SD, då är det nog nära till hands att sätta likhetstecken mellan liberal, vänster och samtliga andra partier utom just SD. Dock säger det mer om SD än om övriga partier och visar vilket extremt parti som nu skrämmande nog är riksdagens tredje största.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      När den här ledaren skrivs är mycket oklart i regeringsfrågan. Min gissning är att då ni läser detta har regeringen Löfven fallit i riksdagens obligatoriska förtroendeomröstning. Nödvändigt, inte minst för att avhända regeringen möjligheten att utlysa nyval innan alla andra alternativ är uttömda. För Sveriges skull får vi sen hoppas att den regering som därefter tillträder har ett tydligt mål att styra för ett öppet och fritt samhälle. Att det är en regering som representerar den starka riksdagsmajoritet som är positiva till Europas samarbete, som ger sitt stöd till att hjälpa människor på flykt, som vill arbeta för stabilitet och internationell samverkan och som minimerar inflytandet från de extrema nationalistiska, konservativa och socialistiska ytterkanterna i parlamentet. Detta oavsett vem som nu kommer att tolereras som regeringsbildare och vilka partier som kommer att ingå i kommande regering och regeringsunderlag.

      Dags att avgå, Jan Björklund

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Som en fristående liberal ledarsida kan det vara på sin plats att skriva något om hur det gick för riksdagspartiet som åtminstone till namnet väntas ligga närmast tidningens politiska linje. Om någon ids läsa förstås?
      För med 5,5 procent av rösterna är det uppenbart att Liberalerna förblir en marginell politisk kraft ytterligare en mandatperiod. Eller kan den negativa trenden vändas?
      Det var tänkt att Jan Björklunds ökenvandring skulle brytas den 9 september. Efter elva år som partiledare vore det så dags. Vid förra valet 2014 ledde Björklund Liberalerna till partiets näst sämsta valresultat någonsin men istället för att ta konsekvensen av det snöpliga nederlaget tillsattes ett flertal förnyelsegrupper som skulle förnya partiets politik inom en rad områden. Det inre arbetet höll medlemmarna sysselsatta med olika tematiska ämnen men någon välbehövlig diskussion om ledarskapet blev det inte förrän Birgitta Ohlsson förra sommaren utmanade Jan Björklund om partiordförandeskapet. Den sommaren var det som en propp gick ur rörelsen. Ett flertal före detta medlemmar sökte sig på nytt till partiet som samtidigt kastades in i en intensiv personstrid. Trots ett starkt stöd för utmanaren fanns det en viss övervikt bland länsförbunden för Jan Björklund och Birgitta Ohlsson valde därför att dra tillbaka sin kandidatur och senare lämna riksdagen. Det förblir oklart om Birgitta Ohlsson skulle ha lyckats lyfta partiet i höstens val men Jan Björklunds misslyckade navigering ner mot botten – förbi KD – kan inte den mest inbitna anhängare längre blunda för.
      Många finner det märkligt att Liberalerna med sin stolta historia belönats så dåligt av väljarna i de senaste valen. Kampen för lika rösträtt för drygt hundra år sedan följt av en rad viktiga jämställdhetsreformer genom decennierna lockar inte till någon större solidaritet i valbåsen. Kampen för hbtq-gruppen togs i en tid när få andra vågade. Det långa oberoendet från olika intresseorganisationer – som fackförbund, bönder och näringsliv – till förmån för fokus på den enskilde individen, imponerar inte. Kort sagt, utan Liberalernas medverkan hade flera viktiga socialliberala reformer inom skol- och socialpolitik inte genomförts med den känsla för individens rätt som de kom att få.
      Få väljare belönar dock historiska insatser. Medborgarna söker svar på frågor som är aktuella idag och det är uppenbart att Liberalerna misslyckats de senaste åren med att hitta rätt tonläge, rätt frågor samt med förmågan att nå ut. Om partiets långsamma ökenvandring ut ur riksdagen ska brytas krävs ett batteri av åtgärder. Det första steget är att Jan Björklund lämnar ordförandeposten så fort regeringsförhandlingarna klarats av.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Partiet behöver samlas kring ett nytt ledarskap som släpper den mångåriga krav- och förbudspolitiken och som söker sig mot ett mer socialliberalt tonfall.
      Det kräver dock att man walk the talk fullt ut. Det liberala stödet för gränskontroller i Öresundsregionen eller bifallet till massutvisningar av afghanska ungdomar till ett land i krig är några exempel som visar på uppenbara ideologiska trovärdighetsproblem.
      Det är heller inte givet att den organiserade liberalismen måste bestå av två partier. Tanken om att slå samman Liberalerna och Centerpartiet har varit på tapeten förr och väcktes bland annat av Lars Leijonborg 2002 men Maud Olofsson visade inget större intresse då. Kanske börjar tiden snart bli mogen för ett större, liberalt mittenparti?

      Den stora oredans tid

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Ett nytt politiskt landskap har sett dagens ljus. Det är nära nog dött lopp i riksdagsvalet. Att formera en regering som i bästa fall överlever hösten är skrivet i stjärnorna. Här kommer att krävas oortodoxa lösningar.

      På landstingssidan är det mycket glädjande att Värmlandssamverkan behåller den politiska majoriteten. Karlstadspartiet Livskvalitet kommer in i fullmäktige i Karlstad. Det kommer att krävas såväl kreativitet som nytänkande över blockgränsen för att kunna bilda en stabil politisk majoritet i Karlstad. Det minst positiva i valresultatet är SD:s frammarsch och vänsterns ökade stöd i folkopinionen. Här får två tidigare regeringar ta på sig ansvaret för att genom sin politik ha bäddat för SD:s framgångar. Det ska bli mycket intressant att se hur SD kommer att agera framöver utifrån sin nya position i rikspolitiken. Det mest sannolika och önskvärda är nu att vi får en borgerlig regering med Alliansen som utgångspunkt och med starka inslag av liberal politik. Att SD skulle komma att släppa fram Löfven som statsminister framstår som mindre sannolikt och någon ny decemberöverenskommelse kommer lyckligtvis aldrig mer att komma till stånd. Men det förutsätter att Centerpartiet ger avkall på sin radikala migrationspolitik. Samtidigt kan man konstatera att det i så fall inte är första gången Centern skulle komma att svänga i sina ställningstaganden i sin strävan efter politiskt inflytande. Men osvuret är bäst. I Almedalen i somras lät SD:s gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, förstå att partiet skulle komma att lägga ned sina röster och släppa fram Löfven som statsminister hellre än att släppa fram Centerns Annie Lööf.

      Socialdemokraterna har mer och mer kommit att anta karaktären av gårdagens parti med gårdagens lösningar på angelägna samhällsproblem. S-politiken känns helt enkelt inte längre särskilt aktuell. Sossarna vet inte längre var stigarna finns i den skog de själva odlat. Argumentationen i valrörelsen har dessutom inte framstått som särskilt övertygande genom bland annat LO:s röda annonshelsidor i dagstidningarna med rena greuelpropagandan om landets snara undergång med en borgerlig regering. LO:s bistånd till S framstår dessutom alltmer som helt otidsenligt, när inte ens hälften av medlemmarna längre röstar på S.
      Miljöpartiet räddas kvar i riksdagen mycket tack vare sommarens torka, värme och skogsbränder och trots språkrören Lövin och Fridolin. Partiet förlorar sin riksdagskvinna på Värmlandsbänken. Efter den här sommaren kommer alla partier i Sveriges riksdag utom SD att vilja verka för att vi i framtiden skall kunna förebygga och möta klimatförändringar och olika klimatvariationer. Liberalerna, som enligt Naturskyddsföreningen har den bästa klimatpolitiken i Alliansen, kommer definitivt att vilja gå i bräschen för detta.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      KD har gjort ett mycket bra val och får nu en KD-riksdagsman på Värmlandsbänken. Detsamma gäller tyvärr inte Liberalerna, som verkligen hoppats på att se Arman Teimouri i riksdagen. (Efter att ledartexten publicerats blev den preliminära rösträkningen klar och Teimouri fick en plats i riksdagen, reds anm.)

      Låt oss nu få en regering som man kan känna förtroende för. Låt S och MP ägna sig åt sina respektive nödvändiga förnyelseprocesser i opposition och låt framför allt Vänsterpartiet få påbörja en så lång ökenvandring som möjligt utan någon som helst möjlighet att skåda en hägring i öknen i form av någon som helst påverkan på rikspolitiken. Nu behöver vi en beslutsför regering. Sverige har inte råd med fler kraftlösa regeringar. Vi har redan förlorat alltför mycket av positiv och nödvändig samhällsutveckling under de senaste fyra åren.

      Behovet av liberala reformer

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Valdagen närmar sig med stormsteg och när ni läser nästa nummer av KT så har rösterna med största sannolikhet räknats och mandaten fördelats.
      Med risk för att få äta upp min hatt vågar jag redan nu kora valets segrare; Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Spelbolagens odds stödjer detta, vilket även de traditionella opinionsundersökningarna gör. Så varför tycker jag att det är ett problem att dessa två partier troligtvis samlar omkring 30 procent av den svenska väljarkåren?
      Båda dessa partier sätter ett utvalt kollektiv främst på bekostnad av de som befinner sig utanför detta. Enligt Sverigedemokraterna så utgörs detta kollektiv av en etnisk och kulturell grupp som definieras efter måttet ”svenskhet”. Hur detta ska bedömas är dock högst otydligt och de som tog del av Jimmie Åkessons utfrågning i SVT är dock troligtvis inte klokare efter utfrågningen än före.

      Hos Vänsterpartiet är identitetspolitiken förhärskande. För den som inte vandrat identitetspolitikens irrvägar kan de sammanfattas ungefär som att politiska ställningstaganden görs baserat på särintressen och perspektiv utifrån grupptillhörighet, inte som individ. Några av dessa många identiteter är etnicitet, kön, könsidentitet och sexuell läggning. Den skarpsynte läsaren kan naturligtvis påpeka att kultur skulle kunna vara en sådan grupptillhörighet, apropå Sverigedemokraternas fokus på svenskhet, och det är naturligtvis helt korrekt. Men istället för att rikta udden mot invandrare så tar Vänsterpartiet sikte på de som tjänar omkring 38 000 kronor per månad eller mer samt landets företagare.

      Vi föds alla fria, med samma rättigheter och skyldigheter. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar och vi ska alla bedömas utifrån våra egna intjänade meriter. Att beläggas med en uppsättning förväntade egenskaper och åsikter baserat på etnicitet, sexuell läggning eller kön är direkt fördummande. En sådan kollektivistisk utgångspunkt diskvalificerar alla utomståendes synpunkter och försvårar, rentutav omöjliggör, det politiska samtalet. Resultatet blir en kvävd debatt, en snäv korridor och ett fattigare samhälle.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      När jag läser Vänsterpartiets partiprogram slås jag av hur de berömmer sig för att stå upp för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna men genom att vilja avveckla äganderätten samtidigt avskaffa Artikel 17 som förklarar att ”Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra” samt ”Ingen må godtyckligt berövas sin egendom”. Alliansen blev beskylld för ”systemskifte” när man ville slopa skatteavdraget på fackföreningsavgift men att gå till val på kapitalismens avskaffande och avvecklandet av äganderätten måste väl ändå smälla högre än så?

      Samtidigt låg det något vackert i Jonas Sjöstedts vånda när han konfronterades med detta i SVT:s utfrågning. Karl Marx måste ha vänt sig i sin grav när Jonas Sjöstedt, på bästa sändningstid i SVT, säger att det bästa exemplet på ett socialistiskt samhälle är det gråsossekapitalistiska Sverige. Inte de socialistiska föredömena Venezuela, Nordkorea eller Kina utan Sverige. För min egen del så hoppas jag på de många liberala reformer landet så väl behöver, även om jag är medveten om att jag på söndag kväll löper stor risk att bli besviken.

      Var vaksam på valkompasser

      Foto: Frida Jansson Högberg

      Gruppen osäkra väljare är stor och många är det säkert som nappat på TV och tidningars olika ”valkompasser” på nätet.
      Men visar verkligen svaret på 20-30 frågor vilket parti dina åsikter står närmast? Eller vilka politiker du ska ge ditt förtroende för kommande fyra år? Mitt svar är nej, politik och värderingar är mycket mer än svaret på några övergripande sakfrågor. Värderingar handlar om hur vi tillsammans ska forma vår framtid, vilken ideologisk kompass vi ska ta vägledning från när vi fattar våra beslut snarare än att en tidnings eller webbsajts kompass ska tala om för oss vilket parti vi bör välja.

      Riktigt illa blir det när kompasserna är direkt felkonstruerade. När jag roat mig med att göra några av de olika varianterna som florerar, dyker det upp frågor som jag vet omöjligt kan styra mot ett visst parti eftersom inget parti tycker så. Då är det lätt att bli illa berörd. I TV4:s valkompass ska man exempelvis ta ställning till om man tycker att lön och pension ska beskattas lika. Den frågan borde inte påverka det minsta eftersom INGET parti tycker att pension och lön ska beskattas lika. Vad jag känner till har åtminstone inget av riksdagspartierna aviserat att de tänker chockhöja skatten för de med de allra lägsta pensionerna, garantipensionärerna. Det skulle bli följden vid en lika hög beskattning av pension som av lön. Alliansen sänkte som bekant skatten för den gruppen rejält förra mandatperioden genom att höja grundavdraget för den gruppen, det vill säga den del av pensionen som helt undantas från skatt.
      Jag har letat i de partier som kompassen styr mot om man bockar i att man faktiskt vill att pension och lön ska beskattas lika – bland annat (S) – men jag hittar inget i deras program om att de vill chockhöja skatten för garantipensionärer. Visserligen har de rödgröna visat sig varit flitiga på att höja alla skatter som går att höja, men att de skulle undanhålla sådant för potentiella väljare men samtidigt delge valkompasserna sin agenda, det är väl ändå svårt att tro?
      Även när kompassfrågorna inte är direkt felaktiga som i det här fallet så riskerar ändå urvalet av enstaka frågor att på ett oproportionerligt sätt styra mot vissa partier. Ska du ändå göra en valkompass ger dig ändå SVT:s variant dig möjlighet att läsa vad kandidaterna skrivit och på så sätt mer nyanserat bilda en uppfattning, men då förutsätter det att du inte bara klickar i svar utan också läser de olika partiernas och kandidaternas motiveringar.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Bättre än valkompasser är att studera hur partierna faktiskt agerat i riksdagen och i våra beslutande församlingar i landsting och kommun. Till exempel vilka skattelättnader eller skattehöjningar som faktiskt genomförts och aviserats, vilka vallöften från tidigare år som infriats och vilka initiativ som tagits. Bättre är också att gå ner på torget och prata politik i valstugorna på torget, med alla som faktiskt kandiderar och söker väljarnas förtroende. Bättre är också att studera partiernas program och fundera på vad deras politik kan leda till för framtiden och för demokratin. För dig som individ, men också för hela Värmland, Sverige och övriga världen. Nyttja de sista veckorna före valet till att plugga och prata. Och, framför allt, använd din röst och ge i de kommande valen till kommun, landsting och riksdag ditt förtroende till de människor du litar mest på och som har en ideologisk kompass som visar riktningen mot det samhälle som DU vill leva i. Som inbiten liberal älskar jag demokrati, rättsstaten, jämställdhet, frihet och ett öppet samhälle. Hoppas att vi är många!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se