• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • En demokrati som fungerar

      Foto: Anders Wiklund / TT /

      Skärvor och foglim flög all sin väg när moderatledaren Ulf Kristersson i förra veckan körde rakt in i kaklet. Det blev ingen moderatledd minoritetsregering med utvalda kompisar i Alliansen och aktivt understöd från Sverigedemokraterna. Och vad hade Kristersson och moderaterna egentligen väntat sig?
      Liberalerna och Centerpartiet har före, under och efter valet varit mycket tydliga med att man inte tänker sitta i ett regeringsalternativ som stödjer sig på Sverigedemokraterna. En sådan situation hade tvingat en Alliansregering att ständigt förhandla med järnrörshögern i en rad olika frågor. En alldeles uppenbar gisslansituation som Sverigedemokraterna väntas göra allt att tvinga fram under de pågående regeringsförhandlingarna. Den manövern gick dock inte vägen den här gången.
      Moderaterna är alla borgerliga väljare svaret skyldigt om vad man hade tänkt dagtinga med i förhandlingarna med Jimmie Åkesson. Till vilket pris skulle makten vinnas? Vi kan börja med EU. Är Moderaterna beredda att i linje med Sverigedemokraternas agenda göra Sverige alltmer obetydligt i Bryssel för att på sikt driva landet mot en Swexit och samma kaos vi nu bevittnar i Storbritannien? Eller vill Moderaterna avskaffa den humanistiska asylrätten så som FN:s grundare med andra världskriget i färskt minne lät formulera den? Eller är man berett att köpa Sverigedemokraternas förslag om apartheid inom vården där patienter utan svenskt medborgarskap ska rangordnas enligt ett nytt kvalificeringssystem där all vård utöver ren akutvård ska prövas mot personens ställning som svensk? Det fattas inte främlingsfientliga och obehagliga förslag i Jimmie Åkessons program. Så vad hade Moderaterna egentligen tänkt släppa fram?

      Sverigedemokraterna vill splittra Sverige och öka polariseringen mellan oss för att i ett alltmer förpestat samhällsklimat flytta fram sina positioner ytterligare i riksdagen. Det hedrar därför Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) att de håller vad man lovat under valrörelsen; nej till ett regeringsunderlag som bygger på stöd från ett främlingsfientligt parti. Andra lösningar måste diskuteras – och det är man skyldig de 75 procent av väljarna som inte röstade för ett mer främlingsfientligt Sverige.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Det återstår nu att se om Stefan Löfven (S) lyckas bättre med sonderingsuppdraget som talmannen gett honom. Läget förefaller fortsatt låst och det finns mycket som talar för att vi kommer höra kakelskärvor flyga ännu en gång inne på riksdagshuset. Det vore därför klokt om man hörsammade Annie Lööfs och Jan Björklunds vädjan om att en gång för alla avslutade valrörelsen för att istället sätta sig vid bordet och diskutera vilka reformer man kan komma överens om. Men med det sagt, det är ingen brådska med en parlamentarisk lösning om skyndsamheten skulle äventyra dess hållbarhet. Det är viktigare att det blir rätt än att det går fort.
      Till sist, det är ingen större kris eller kollaps som vi bevittnar. Det statliga maskineriet vilar tryggt på Axel Oxenstiernas grund och fortsätter förstås leverera även under en något bakbunden övergångsregering. Det vi istället ser är en smått kameral talman i slips som på rad kallar in partiledare över oändligt många koppar kaffe för att diskutera hur landet ska styras. Det vi ser är en demokrati som fungerar.

      Från yuppienalle till snuttefilt

      Foto: Erik Nylander / TT

      Vi lever i digitaliseringens underbara tidevarv. Den tekniska utvecklingen är fantastisk från 80-talets enkla mobiltelefoner till dagens sofistikerade smartphones fullproppade med allsköns appar och olika digitala hjälpmedel och finesser.
      Digitaliseringen är både önskvärd och nödvändig men har vi blivit lyckligare i den framrusande digitala utvecklingen? Visst är det underbart med Facebook, Youtube, Twitter och Instagram. Sociala medier har gett oss allt från fantastiska möjligheter till kommunikation men också oanade tillgångar till information genom sökmotorer som Google och Yahoo. Tyvärr har medaljen en baksida i form av olika hatsaiter och allsköns inte särskilt önskvärd undervegetation på nätet. Sociala medier innebär också en enorm påverkanskraft, som allt från nationella regimer till enskilda personer kan använda respektive missbruka. Ett lysande exempel på det senare är militärregimens i Myanmar utnyttjande av Facebook för att sprida hat och uppmaningar till våld och förföljelse av folkgruppen rohingyer.
      I Sverige använder 56 procent av medborgarna sociala medier dagligen, vilket är dubbelt så många som 2010. Det har visat sig att de flesta lägger mellan en och fyra timmar och i snitt tre timmar per dag till att följa och delta i sociala medier. Det är få aktiviteter utöver sömn som tar sådan tid i anspråk. Det hade kanske inte varit ett problem om inte människor själva upplevde det just som ett problem. Det största ungdomsspecifika problemet på arbetsmarknaden i dag verkar vara mobilanvändandet. På arbetsplatser där man har infört förbud mot mobilanvändande ökar antalet toalettbesök. Skärmtid har dessutom blivit en klassfråga. Data visar att barn till lågutbildade föräldrar har mer skärmtid jämfört med barn till högutbildade. Dagens ungdom tillbringar sin tid på ett helt annat sätt än tidigare generationer. De behöver inte gå hemifrån för att umgås med kompisar. Antalet tonåringar i USA som fysiskt träffar sina vänner nästan dagligen minskade med mer än 40 procent mellan åren 2000 och 2015 enligt en professor i psykologi, Jean Twange.
      Hemmasittandet innebär minskad risk för fysiska faror men psykiskt mår de unga uselt. I USA har depressioner och självmord bland tonåringar skjutit i höjden sedan 2011. En framträdande bov i dramat enligt Jean Twange är den smarta telefonen. Många ifrågasätter sambandet mellan IT/sociala medier och depression.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Hur påverkas samhället när människor interagerar allt mindre med varandra? Varje vänligt möte bygger socialt kapital. Vid varje tillfälle då människor möts under förtroendefulla former skapas socialt kapital. Vi tvinnar en liten tråd av tillit mellan varandra. Normer underhålls och nätverk byggs. Våra samhällssystem fungerar bättre när vi litar på varandra och på systemen. Ytterst är ett fungerande demokratiskt samhälle beroende av socialt kapital. På nätet är vi till hälften dolda. Det är knappast den bästa grunden för att bygga tillit. Det är oerhört viktigt att inte tappa bort människan i vår underbara digitala utveckling. Ju mer digitalt samhället blir desto värdefullare blir det personliga mötet. Demokratin föddes på torget i Athen. Kommer den att dö i handen på en tonårig eremit?

      Samtala gärna men liera inte

      Foto Hasse Holmberg / TT

      Det enda vi säkert vet om framtiden är att vi inget vet. Detta är sant även när det gäller regeringsfrågan.
      Givet det parlamentariska läget tycks många förespråka en bred regering över blockgränsen där S+MP+L+C med stöd av V eller S+M är de populäraste alternativen. Jag tycker att det är en utomordentligt dålig idé. Valrörelsens hårda retorik och ultimativa uttalanden behöver nu lämnas därhän, det politiska spelet likaså – för landet behöver styras och det finns en tydlig icke-socialistisk majoritet i riksdagen.
      Sverige är på intet sätt betjänt av en samlingsregering. Reformbehovet är skriande och det är i det närmaste utsiktslöst att förvänta sig att en samlingsregering på allvar ska kunna ta sig an reformerna som krävs bland annat på politikområdena bostadsmarknaden, arbetsrätten, skatter och integration. Det som i praktiken då riskerar att hända är att vi får en regering oförmögen att lämna svar på väljarnas frågor och hantera de utmaningar som vi står inför där den enda oppositionen utgörs av SD. I händelse av nationell kris, men där är vi inte nu, kan en samlingsregering behövas men motivet bakom förslagen på en samlingsregering nu är inte ett överhängande krigshot utan syftar till att isolera SD från inflytande. Den taktiken har prövats i drygt åtta år nu och sällan har man så ihärdigt drivit en strategi så länge som misslyckats så monumentalt. Landet behöver en regering med en tydlig agenda samt en livskraftig opposition.
      Partier med stora ideologiska skillnader ska konkurrera om väljarna, inte liera sig med varandra. När partierna under lång tid rört sig successivt mot mitten har SD:s intåg i riksdagen om inte annat återuppväckt den ideologiska dimensionen. Det är i grunden bra men det betyder också att komplexiteten i regeringspusslet ökar. Även om jag tycker att beröringsskräcken gentemot SD bör upphöra så finns det starka skäl till varför SD ska betraktas som helt uteslutna att ingå i en regering. Deras historia och tvivelaktiga företrädare är uppenbara skäl till det men även Jimmie Åkessons drömmar om folkhemmet bör få varje liberal att rygga tillbaka. Folkhemmet innebär ett slutmål, ett färdigt resultat av samhällsbygget där politiker är arkitekter som skapar konstruktioner där vi alla ska passa in. En sådan inställning hittar vi också hos de socialistiska partierna som kräver att den mänskliga strävan efter förändring underordnas det politiska systemet.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Därför håller de socialistiska partierna systemen framför individen. Det går givetvis att rita upp ett folkhem 2.0 med gemensam grillplats där alla källsorterar och sedan ägna varje reform och lagförslag åt att komma dit. Men även 50-talets folkhemsbarn växte upp, såg världen och bröt sig fria – och gjorde helt andra val. En liberal hållning är att definiera rättvisa och jämlikhet efter process, inte efter utfall. Världen förändras och människor likaså. Just därför bör liberala krafter inte se vare sig de socialistiska partierna eller SD som lämpliga att sitta i en regering. Men har man inte egen majoritet så behöver man söka stöd i riksdagen och då bör man kunna samtala med alla.

      Tid för samarbete och samförstånd

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Talmansvalet i måndags blev mer omdiskuterat än vanligt. En tvist lika gammal som regeringsformen om vem som ska inneha Sveriges näst högsta ämbete kom i dagen.
      Socialdemokraterna har efter varje val hävdat att talman ska utses från största parti, medan de icke-socialistiska partierna har menat att den som är bäst lämpad att leda riksdagens arbete, utifrån det parlamentariska läget, ska väljas. (S) har för övrigt alltid lanserat en egen kandidat oavsett styrkeförhållanden i riksdagen, medan de övriga partierna faktiskt släppt fram socialdemokratiska talmän i perioder. Även när (S) inte suttit i regeringsställning. Till exempel Henry Allard (S) och Ingemund Bengtsson (S) på 1970-talet, som då bedömdes lämpligast även om socialisterna inte hade majoritet i riksdagen. 2018 är det uppenbart så att riksdagens majoritet tycker att Andreas Norlén (M) är lämpligast att leda riksdagens arbete kommande mandatperiod. Vi får förutsätta att (S) respekterar att det som de ensamt uppfattar som praxis inte är hela riksdagens praxis.

      Partierna är numera inte bara till antalet många, de är också mer jämnstora. Inget parti samlar ens procent. Det är dags att säga adjö till en tid där valen stod endast mellan höger och vänster. Med många olika viljor är det tid för kompromisser. Det gäller att hitta riksdagens balans, snarare än dess poler, för att kunna styra. Men för att det ska fungera krävs ett ändrat förhållningssätt. Ett förhållningsätt där man fokuserar på ideologisk kompass och samsyn i sakpolitik snarare än på konfliktytor. Det krävs också att man lägger bort prestige och gamla föreställningar om motsättningar som inte återspeglas i aktuella politiska frågor. Större hänsyn behöver framgent tas till andra skalor än den traditionella vänster/höger skalan. Politik är ofantligt mycket mer än skatt och storlek på offentlig sektor, även om detta även fortsättningsvis är viktiga aspekter. Valet står mellan en politik för en öppen, liberal, global värld i motsats till politik för en auktoritär stat med nationalism och traditionalism. Det parti som tydligast visat sig kantra mot det sistnämnda är SD som i valrörelsen börjat slänga sig med uttrycket ”vänsterliberala” om samtliga andra partier. Utgår man från en extrem position såsom SD, då är det nog nära till hands att sätta likhetstecken mellan liberal, vänster och samtliga andra partier utom just SD. Dock säger det mer om SD än om övriga partier och visar vilket extremt parti som nu skrämmande nog är riksdagens tredje största.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      När den här ledaren skrivs är mycket oklart i regeringsfrågan. Min gissning är att då ni läser detta har regeringen Löfven fallit i riksdagens obligatoriska förtroendeomröstning. Nödvändigt, inte minst för att avhända regeringen möjligheten att utlysa nyval innan alla andra alternativ är uttömda. För Sveriges skull får vi sen hoppas att den regering som därefter tillträder har ett tydligt mål att styra för ett öppet och fritt samhälle. Att det är en regering som representerar den starka riksdagsmajoritet som är positiva till Europas samarbete, som ger sitt stöd till att hjälpa människor på flykt, som vill arbeta för stabilitet och internationell samverkan och som minimerar inflytandet från de extrema nationalistiska, konservativa och socialistiska ytterkanterna i parlamentet. Detta oavsett vem som nu kommer att tolereras som regeringsbildare och vilka partier som kommer att ingå i kommande regering och regeringsunderlag.

      Dags att avgå, Jan Björklund

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Som en fristående liberal ledarsida kan det vara på sin plats att skriva något om hur det gick för riksdagspartiet som åtminstone till namnet väntas ligga närmast tidningens politiska linje. Om någon ids läsa förstås?
      För med 5,5 procent av rösterna är det uppenbart att Liberalerna förblir en marginell politisk kraft ytterligare en mandatperiod. Eller kan den negativa trenden vändas?
      Det var tänkt att Jan Björklunds ökenvandring skulle brytas den 9 september. Efter elva år som partiledare vore det så dags. Vid förra valet 2014 ledde Björklund Liberalerna till partiets näst sämsta valresultat någonsin men istället för att ta konsekvensen av det snöpliga nederlaget tillsattes ett flertal förnyelsegrupper som skulle förnya partiets politik inom en rad områden. Det inre arbetet höll medlemmarna sysselsatta med olika tematiska ämnen men någon välbehövlig diskussion om ledarskapet blev det inte förrän Birgitta Ohlsson förra sommaren utmanade Jan Björklund om partiordförandeskapet. Den sommaren var det som en propp gick ur rörelsen. Ett flertal före detta medlemmar sökte sig på nytt till partiet som samtidigt kastades in i en intensiv personstrid. Trots ett starkt stöd för utmanaren fanns det en viss övervikt bland länsförbunden för Jan Björklund och Birgitta Ohlsson valde därför att dra tillbaka sin kandidatur och senare lämna riksdagen. Det förblir oklart om Birgitta Ohlsson skulle ha lyckats lyfta partiet i höstens val men Jan Björklunds misslyckade navigering ner mot botten – förbi KD – kan inte den mest inbitna anhängare längre blunda för.
      Många finner det märkligt att Liberalerna med sin stolta historia belönats så dåligt av väljarna i de senaste valen. Kampen för lika rösträtt för drygt hundra år sedan följt av en rad viktiga jämställdhetsreformer genom decennierna lockar inte till någon större solidaritet i valbåsen. Kampen för hbtq-gruppen togs i en tid när få andra vågade. Det långa oberoendet från olika intresseorganisationer – som fackförbund, bönder och näringsliv – till förmån för fokus på den enskilde individen, imponerar inte. Kort sagt, utan Liberalernas medverkan hade flera viktiga socialliberala reformer inom skol- och socialpolitik inte genomförts med den känsla för individens rätt som de kom att få.
      Få väljare belönar dock historiska insatser. Medborgarna söker svar på frågor som är aktuella idag och det är uppenbart att Liberalerna misslyckats de senaste åren med att hitta rätt tonläge, rätt frågor samt med förmågan att nå ut. Om partiets långsamma ökenvandring ut ur riksdagen ska brytas krävs ett batteri av åtgärder. Det första steget är att Jan Björklund lämnar ordförandeposten så fort regeringsförhandlingarna klarats av.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Partiet behöver samlas kring ett nytt ledarskap som släpper den mångåriga krav- och förbudspolitiken och som söker sig mot ett mer socialliberalt tonfall.
      Det kräver dock att man walk the talk fullt ut. Det liberala stödet för gränskontroller i Öresundsregionen eller bifallet till massutvisningar av afghanska ungdomar till ett land i krig är några exempel som visar på uppenbara ideologiska trovärdighetsproblem.
      Det är heller inte givet att den organiserade liberalismen måste bestå av två partier. Tanken om att slå samman Liberalerna och Centerpartiet har varit på tapeten förr och väcktes bland annat av Lars Leijonborg 2002 men Maud Olofsson visade inget större intresse då. Kanske börjar tiden snart bli mogen för ett större, liberalt mittenparti?

      Den stora oredans tid

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Ett nytt politiskt landskap har sett dagens ljus. Det är nära nog dött lopp i riksdagsvalet. Att formera en regering som i bästa fall överlever hösten är skrivet i stjärnorna. Här kommer att krävas oortodoxa lösningar.

      På landstingssidan är det mycket glädjande att Värmlandssamverkan behåller den politiska majoriteten. Karlstadspartiet Livskvalitet kommer in i fullmäktige i Karlstad. Det kommer att krävas såväl kreativitet som nytänkande över blockgränsen för att kunna bilda en stabil politisk majoritet i Karlstad. Det minst positiva i valresultatet är SD:s frammarsch och vänsterns ökade stöd i folkopinionen. Här får två tidigare regeringar ta på sig ansvaret för att genom sin politik ha bäddat för SD:s framgångar. Det ska bli mycket intressant att se hur SD kommer att agera framöver utifrån sin nya position i rikspolitiken. Det mest sannolika och önskvärda är nu att vi får en borgerlig regering med Alliansen som utgångspunkt och med starka inslag av liberal politik. Att SD skulle komma att släppa fram Löfven som statsminister framstår som mindre sannolikt och någon ny decemberöverenskommelse kommer lyckligtvis aldrig mer att komma till stånd. Men det förutsätter att Centerpartiet ger avkall på sin radikala migrationspolitik. Samtidigt kan man konstatera att det i så fall inte är första gången Centern skulle komma att svänga i sina ställningstaganden i sin strävan efter politiskt inflytande. Men osvuret är bäst. I Almedalen i somras lät SD:s gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, förstå att partiet skulle komma att lägga ned sina röster och släppa fram Löfven som statsminister hellre än att släppa fram Centerns Annie Lööf.

      Socialdemokraterna har mer och mer kommit att anta karaktären av gårdagens parti med gårdagens lösningar på angelägna samhällsproblem. S-politiken känns helt enkelt inte längre särskilt aktuell. Sossarna vet inte längre var stigarna finns i den skog de själva odlat. Argumentationen i valrörelsen har dessutom inte framstått som särskilt övertygande genom bland annat LO:s röda annonshelsidor i dagstidningarna med rena greuelpropagandan om landets snara undergång med en borgerlig regering. LO:s bistånd till S framstår dessutom alltmer som helt otidsenligt, när inte ens hälften av medlemmarna längre röstar på S.
      Miljöpartiet räddas kvar i riksdagen mycket tack vare sommarens torka, värme och skogsbränder och trots språkrören Lövin och Fridolin. Partiet förlorar sin riksdagskvinna på Värmlandsbänken. Efter den här sommaren kommer alla partier i Sveriges riksdag utom SD att vilja verka för att vi i framtiden skall kunna förebygga och möta klimatförändringar och olika klimatvariationer. Liberalerna, som enligt Naturskyddsföreningen har den bästa klimatpolitiken i Alliansen, kommer definitivt att vilja gå i bräschen för detta.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      KD har gjort ett mycket bra val och får nu en KD-riksdagsman på Värmlandsbänken. Detsamma gäller tyvärr inte Liberalerna, som verkligen hoppats på att se Arman Teimouri i riksdagen. (Efter att ledartexten publicerats blev den preliminära rösträkningen klar och Teimouri fick en plats i riksdagen, reds anm.)

      Låt oss nu få en regering som man kan känna förtroende för. Låt S och MP ägna sig åt sina respektive nödvändiga förnyelseprocesser i opposition och låt framför allt Vänsterpartiet få påbörja en så lång ökenvandring som möjligt utan någon som helst möjlighet att skåda en hägring i öknen i form av någon som helst påverkan på rikspolitiken. Nu behöver vi en beslutsför regering. Sverige har inte råd med fler kraftlösa regeringar. Vi har redan förlorat alltför mycket av positiv och nödvändig samhällsutveckling under de senaste fyra åren.

      Behovet av liberala reformer

      Foto: Stina Stjernkvist / TT

      Valdagen närmar sig med stormsteg och när ni läser nästa nummer av KT så har rösterna med största sannolikhet räknats och mandaten fördelats.
      Med risk för att få äta upp min hatt vågar jag redan nu kora valets segrare; Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Spelbolagens odds stödjer detta, vilket även de traditionella opinionsundersökningarna gör. Så varför tycker jag att det är ett problem att dessa två partier troligtvis samlar omkring 30 procent av den svenska väljarkåren?
      Båda dessa partier sätter ett utvalt kollektiv främst på bekostnad av de som befinner sig utanför detta. Enligt Sverigedemokraterna så utgörs detta kollektiv av en etnisk och kulturell grupp som definieras efter måttet ”svenskhet”. Hur detta ska bedömas är dock högst otydligt och de som tog del av Jimmie Åkessons utfrågning i SVT är dock troligtvis inte klokare efter utfrågningen än före.

      Hos Vänsterpartiet är identitetspolitiken förhärskande. För den som inte vandrat identitetspolitikens irrvägar kan de sammanfattas ungefär som att politiska ställningstaganden görs baserat på särintressen och perspektiv utifrån grupptillhörighet, inte som individ. Några av dessa många identiteter är etnicitet, kön, könsidentitet och sexuell läggning. Den skarpsynte läsaren kan naturligtvis påpeka att kultur skulle kunna vara en sådan grupptillhörighet, apropå Sverigedemokraternas fokus på svenskhet, och det är naturligtvis helt korrekt. Men istället för att rikta udden mot invandrare så tar Vänsterpartiet sikte på de som tjänar omkring 38 000 kronor per månad eller mer samt landets företagare.

      Vi föds alla fria, med samma rättigheter och skyldigheter. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar och vi ska alla bedömas utifrån våra egna intjänade meriter. Att beläggas med en uppsättning förväntade egenskaper och åsikter baserat på etnicitet, sexuell läggning eller kön är direkt fördummande. En sådan kollektivistisk utgångspunkt diskvalificerar alla utomståendes synpunkter och försvårar, rentutav omöjliggör, det politiska samtalet. Resultatet blir en kvävd debatt, en snäv korridor och ett fattigare samhälle.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      När jag läser Vänsterpartiets partiprogram slås jag av hur de berömmer sig för att stå upp för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna men genom att vilja avveckla äganderätten samtidigt avskaffa Artikel 17 som förklarar att ”Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra” samt ”Ingen må godtyckligt berövas sin egendom”. Alliansen blev beskylld för ”systemskifte” när man ville slopa skatteavdraget på fackföreningsavgift men att gå till val på kapitalismens avskaffande och avvecklandet av äganderätten måste väl ändå smälla högre än så?

      Samtidigt låg det något vackert i Jonas Sjöstedts vånda när han konfronterades med detta i SVT:s utfrågning. Karl Marx måste ha vänt sig i sin grav när Jonas Sjöstedt, på bästa sändningstid i SVT, säger att det bästa exemplet på ett socialistiskt samhälle är det gråsossekapitalistiska Sverige. Inte de socialistiska föredömena Venezuela, Nordkorea eller Kina utan Sverige. För min egen del så hoppas jag på de många liberala reformer landet så väl behöver, även om jag är medveten om att jag på söndag kväll löper stor risk att bli besviken.

      Var vaksam på valkompasser

      Foto: Frida Jansson Högberg

      Gruppen osäkra väljare är stor och många är det säkert som nappat på TV och tidningars olika ”valkompasser” på nätet.
      Men visar verkligen svaret på 20-30 frågor vilket parti dina åsikter står närmast? Eller vilka politiker du ska ge ditt förtroende för kommande fyra år? Mitt svar är nej, politik och värderingar är mycket mer än svaret på några övergripande sakfrågor. Värderingar handlar om hur vi tillsammans ska forma vår framtid, vilken ideologisk kompass vi ska ta vägledning från när vi fattar våra beslut snarare än att en tidnings eller webbsajts kompass ska tala om för oss vilket parti vi bör välja.

      Riktigt illa blir det när kompasserna är direkt felkonstruerade. När jag roat mig med att göra några av de olika varianterna som florerar, dyker det upp frågor som jag vet omöjligt kan styra mot ett visst parti eftersom inget parti tycker så. Då är det lätt att bli illa berörd. I TV4:s valkompass ska man exempelvis ta ställning till om man tycker att lön och pension ska beskattas lika. Den frågan borde inte påverka det minsta eftersom INGET parti tycker att pension och lön ska beskattas lika. Vad jag känner till har åtminstone inget av riksdagspartierna aviserat att de tänker chockhöja skatten för de med de allra lägsta pensionerna, garantipensionärerna. Det skulle bli följden vid en lika hög beskattning av pension som av lön. Alliansen sänkte som bekant skatten för den gruppen rejält förra mandatperioden genom att höja grundavdraget för den gruppen, det vill säga den del av pensionen som helt undantas från skatt.
      Jag har letat i de partier som kompassen styr mot om man bockar i att man faktiskt vill att pension och lön ska beskattas lika – bland annat (S) – men jag hittar inget i deras program om att de vill chockhöja skatten för garantipensionärer. Visserligen har de rödgröna visat sig varit flitiga på att höja alla skatter som går att höja, men att de skulle undanhålla sådant för potentiella väljare men samtidigt delge valkompasserna sin agenda, det är väl ändå svårt att tro?
      Även när kompassfrågorna inte är direkt felaktiga som i det här fallet så riskerar ändå urvalet av enstaka frågor att på ett oproportionerligt sätt styra mot vissa partier. Ska du ändå göra en valkompass ger dig ändå SVT:s variant dig möjlighet att läsa vad kandidaterna skrivit och på så sätt mer nyanserat bilda en uppfattning, men då förutsätter det att du inte bara klickar i svar utan också läser de olika partiernas och kandidaternas motiveringar.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Bättre än valkompasser är att studera hur partierna faktiskt agerat i riksdagen och i våra beslutande församlingar i landsting och kommun. Till exempel vilka skattelättnader eller skattehöjningar som faktiskt genomförts och aviserats, vilka vallöften från tidigare år som infriats och vilka initiativ som tagits. Bättre är också att gå ner på torget och prata politik i valstugorna på torget, med alla som faktiskt kandiderar och söker väljarnas förtroende. Bättre är också att studera partiernas program och fundera på vad deras politik kan leda till för framtiden och för demokratin. För dig som individ, men också för hela Värmland, Sverige och övriga världen. Nyttja de sista veckorna före valet till att plugga och prata. Och, framför allt, använd din röst och ge i de kommande valen till kommun, landsting och riksdag ditt förtroende till de människor du litar mest på och som har en ideologisk kompass som visar riktningen mot det samhälle som DU vill leva i. Som inbiten liberal älskar jag demokrati, rättsstaten, jämställdhet, frihet och ett öppet samhälle. Hoppas att vi är många!

      Partipolitikens tynande tillvaro

      Foto: Frida Jansson Högberg

      Det går knappt att slå upp en tidning utan att man får sig till livs allsköns spekulationer om vad som egentligen kommer hända efter valet. Men med så mycket uppmärksamhet riktad mot höstens regeringsförhandlingar riskerar vi att missa historiens bredare penseldrag.
      För det är inte säkert att dagens partiväsende och demokrati – som vi nu känner dem – kommer överleva under innevarande sekel. De flesta av våra partier är numera hundraåriga, stelbenta kolosser som drivs alltmer som affärsmässiga åsiktsfabriker. Företrädarna är ofta inslussade till fabriken via ungdomsförbunden och har i sin yrkesroll kommit att omges av allt större staber av assistenter och politiska sekreterare.
      Allt är proffsigt, relativt opinionsanpassat och oändligt slätstruket.
      Dessa staber av kommunikatörer har växt men antalet medlemmar har minskat i rask takt – blott 250 000 svenskar är idag medlemmar i ett politiskt parti. Det är ungefär lika många medlemmar som hos Bygdegårdarnas Riksförbund; en nog så viktig om än inte samhällsbärande institution. Utvecklingen över de senaste tjugo åren har varit katastrofal – de politiska partierna tappat hela 300 000 medlemmar. Den folkliga förankringen? Ja, den är svag och eroderande vilket kan vara förklaringen till att fler vill rösta på utpräglade missnöjespartier.
      Statliga miljonbidrag till partierna har dessvärre gjort medlemmarna relativt ointressanta som intäktsbas. Partierna kan därför utvecklas mot mer sektliknande, inåtblickande etablissemang som i många fall erbjuder avlönat arbete under en livstid åt fåtalet uthålliga, lojala företrädare. Många nya inom politiken upplever samtidigt att det är svårt att påverka; stora kongressbeslut och förankring bakåt i leden väger lätt i en samhällsdebatt som varar lika länge som en hashtag på Twitter.
      Vidare har den folkliga legitimiteten urholkats så pass att återväxten hotas, inte minst här i Värmland. I exempelvis Munkfors har M, L, KD och MP inte lyckats hitta en enda medborgare som vill kandidera för dem till kommunfullmäktige. Liberalerna och Miljöpartiet kan samtidigt ha påbörjat sin golgatavandring ut ur den värmländska kommunpolitiken – liberalerna fick inte ihop någon fullmäktigelista för tre kommuner och miljöpartisterna saknar fullmäktigekandidater i fyra av elva värmländska kommuner. De små värmländska kommunerna är därtill ofta blygsamt representerade på länets riksdagslistor vars kandidater ofta har en relativt hög medelålder.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      Men det räcker inte med den käcka uppmaningen att gå med i ett parti så löser sig allt. För det är inte medborgarna det är fel på, utan partierna. Det är därför dags att höja statusen på medlemskapet genom att kraftigt sänka de statliga bidragen till partierna. Låt istället antalet medlemmar spegla partiets operativa styrka. En valkampanj ska hänga mer på förmågan att mobilisera och inte på att spara miljoner i ladorna. Man kan också begränsa tiden för hur länge man får sitta som förtroendevald för att gynna en ökad rotation på taburetterna. Ett annat förslag som ofta förekommer är att låta det så kallade ledamotsstödet, som idag snos av partiorganisationerna, istället gå direkt till den förtroendevalde så att denne kan anställa en egen pressekreterare. Riksdagsledamöter som står mer oberoende från sitt partikansli skulle göra den fria debatten – och i sin tur det folkliga engagemanget – mer än gott.

      Liberalernas tre stora valfrågor

      Foto: Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT

      Valdagen den 9 september närmar sig med stormsteg. Partierna arbetar för högtryck med olika utspel och att förmedla sina olika budskap till väljarna. Liberalerna, som företräder den sanna liberalismen i original, har valt att främst lyfta fram tre viktiga samhällsfrågor. Det handlar om skolan, integrationen och företagsamheten.

      I skolan är dagens situation klart oroande. Närmare var femte elev som gick ut årskurs nio förra året blev inte behörig till gymnasiet. Nu krävs ett reformpaket för ökad kunskap. Läroplaner och kursplaner behöver revideras för att stärka betoningen på kunskaper i alla ämnen. Elever som inte besitter kunskap saknar helt förutsättningar att tänka kritiskt. Det gör dem mer mottagliga för totalitära idéer och faktaresistens. Undervisningstiden måste utökas med fokus på baskunskaper som matematik och svenska. Det behövs också ett reformpaket för ordning och studiero i skolan. Slutligen behöver Sverige fler skickliga lärare. Yrkets status måste höjas. Förskolan och skolan ska vara ickekonfessionell.

      Nu måste vi se alla se till att vi får en integration värd namnet. Kanske hade engagemanget för detta varit större bland medborgarna, om vi haft en migrationspolitik tidigare, som bättre harmonierat med folkopinionen. Men nu gäller det att göra det bästa av det läge vi befinner oss i. Alla goda krafter i samhället liksom du och jag måste känna ansvar för att integrationen fungerar bättre. Annars hotar ännu mera utanförskap, segregation och kriminalitet. Samtidigt måste vi ställa krav. Vill man skapa sig en framtid i Sverige måste man lära sig svenska och tillägna sig svenska normer och värderingar. Att ställa krav är att bry sig om. Det är viktigt att samordna myndigheternas insatser mot hedersförtryck i en nationell strategi med ett tydligt barnperspektiv. Här får vi inte vara naiva. Klansamhällen utgör en grund för hedersförtryck samtidigt som salafismen, en fundamentalistisk inriktning inom sunniislam har vuxit sig starkare i Sverige. Glöm aldrig Pela och Fadime.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Årets valrörelse lär domineras av flera viktiga samhällsfrågor. Men varken rättsstaten eller välfärden fungerar utan en hållbar och livaktig ekonomi. Den långsiktiga tillväxten räknas och kräver reformer. 53 av totalt 92 initiativ som den rödgröna regeringen tagit under mandatperioden har varit till skada för näringslivet. En väl fungerande integration kan hjälpa till att ge företagen tillgång till den kompetens de behöver för att kunna fortsätta att utvecklas. Ett fortsatt svenskt EU-medlemskap är vidare livsnödvändigt för ett framgångsrikt näringsliv och för oss medborgare.
      Om du liksom jag tror på marknadsekonomi, fri företagsamhet, valfrihet, alla människors lika värde och rätt till ett arbete och tanke- och yttrandefrihet, tveka inte att lägga din röst på Liberalerna den 9 september, liberal politik i original.

      Unga har blivit försökskaniner

      Foto: Pressbild

      Det tog bara några år innan vi kunde se effekterna som de sociala medierna har på våra liv, och inte minst på barnens.
      Jag åkte nyss genom min barndoms stadsdel, Herrhagen. Likt så många andra dagar denna sommar så var det en solig och varm eftermiddag. Under min korta genomresa mötte jag två unga killar i tio-tolvårsåldern på cykel men det var också de enda barn jag skymtade och frågan som dröjde sig kvar var; var är alla barn?
      Jag drog mig till minnes mina egna sommarlovsdagar på Herrhagen. Vi var alltid ute och lekte. Lekarna förändrades visserligen, men när jag blev för stor för lekparkerna så åkte vi skateboard eller spelade basket på skolgården. Jag behövde inte ens ringa till mina kompisar, jag visste att de var på skolgården. Nu kan det naturligtvis förhålla sig så att många familjer är bortresta. Eller vid någon strand. Men många sitter nog också inne med sina telefoner och surfplattor.

      Digitaliseringen är naturligtvis här för att stanna och den för med sig fantastiska möjligheter. Jag har tidigare slagit ett slag för att programmering borde vara ett skolämne och jag tycker att det är utmärkt att de nya tekniska redskapen från låg ålder används i skolan. Den genomsnittliga tioåringen har sällan problem att använda smarta telefoner och datorer och har ett rikt socialt digitalt liv. Så vad var det egentligen som hände?
      Det tog 105 dagar att förändra världen. Detta skedde genom tre händelser som vart och ett inte hade kraften men som tillsammans har förändrat det mesta och dess effekter har vi fortfarande inte förstått. Denna revolution inleddes i slutet av september 2006 när Facebook öppnades upp för allmänheten. Några veckor senare köpte Google videoströmningstjänsten Youtube, som då bedömdes ha viss kommersiell potential och cirkeln slöts i januari 2007 då strömmad video och sociala medier fick sin perfekta plattform i Apples Iphone. Det var först då vi kunde Facebook-uppdatera från toaletten och som det visade sig att vi har väntat på den möjligheten!
      Det tog några år innan vi kunde ana vidden av denna revolution; smarta telefoner var från början inte var mans egendom och Facebook inte optimerat för smarta telefoner. Men sedan omkring 2012 så känner våra telefoner, och dess innehållsleverantörer, oss bättre än vad vi själva gör.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      Psykologen Jean M Twenge har drivit tesen att smarta telefoner har en kraftigt negativ effekt på ungas mentala hälsa. Tonårsdepressioner galopperar och inträdesbiljetten till vuxenlivet löses in allt senare. Frigörelseprocesser som alkohol- och sexdebut skjuts upp och ungdomarna flyttar hemifrån allt senare. Om ni undrar när detta mönster först börjar framträda i hennes forskning? År 2012. År 2012 var också året då Demoskop, i sin årliga lyckoundersökning, noterade en rejäl försämring i nivån på den upplevda lyckan hos personer under 30 år. De senaste decennierna dessförinnan har ingen större skillnad kunnat utläsas mellan åldersgrupperna.
      Föräldrar har berättat om tolvåringar som i smyg ställer klockorna på väckning klockan 02 på natten så att de kan inkassera belöningar i spel. En tioårig bolltalang funderar på att sluta spela fotboll så att han kan hinna med spelet Fortnite – träningarna tar för mycket tid. Jag har känslan av att vi just nu genomför ett gigantiskt experiment på våra barn, vars fulla effekter vi fortfarande inte är i närheten av att förstå vidden av.

      Europas beredskap är god

      Foto: Maja Suslin / TT

      En kaxig rubrik och den kanske bör läsas med en nypa salt. Men efter en extrem högsommar är en lärdom värd att dra; när det bokstavligen taget hettar till då är samarbete och i synnerhet det europeiska samarbetet livsavgörande.
      Mycket kan sägas om den här sommaren och mycket kommer att behöva utvärderas, inte tu tal om annat. Det kan handla om tid för beslutsfattande, tid för förflyttningar, effektivt resursutnyttjande, bemanning, tillvaratagande av ideella resurser och mycket annat. Men att ett europeiskt och internationellt samarbete behövs när katastrofen är ett faktum, det torde den som tidigare tvivlade ha blivit varse!

      När det brinner och människor flyr, då behövs hjälp. Och när katastrofen kommer nära, då vill människor samarbeta och hjälpa. I det läget behöver samordningen ske snabbt. När det brinner är tid en avgörande faktor för att begränsa skadorna. Kanske är det så att vi även när det gäller räddningsinsatser behöver jobba än mer ”glokalt”, som det brukar heta. Vi behöver kombinationen av lokalsamhällets snabba reaktion och det globala samhällets enorma förmåga att samla resurser – och samordningen av de båda. De enskildas verkliga engagemang och insatser är ovärderliga. I synnerhet de som faktiskt handlar, kavlar upp ärmarna och solidariskt offrar sin tid och ger sin energi för att i handling bidra. Men vi behöver också rejält med resurser i form av exempelvis expertkunskap, modern och ofta kostsam utrustning. Och brinner det behövs hjälpen snabbt!

      På sociala medier sprids nu budskap från auktoritärt, nationalistiskt, isolationistiskt sinnade om ”Sveriges förväntade höga nota” för den hjälp vi tagit emot från EU. Men notan kommer att vara låg i förhållande till hjälpinsatserna vi åtnjutit. En siffra som hundra miljoner kan låta mycket, men låt oss göra några enkla jämförelser för att förstå sammanhanget. Det är mindre än det kostar att bygga EN skola, det motsvarar tio kronor från varje svensk medborgare, mindre än en procent av de samlade ekonomiska värden som bränderna förstört och det är en bråkdel av vad ETT av de flygplan som andra länder ställt till förfogande kostar bara i inköp. Lite raljerande är de pengar vi betalar i form av löpande kostnader för de hjälpande ländernas insatser att jämföra med att vi ger grannen en hundring till diesel om hen hjälper till att ploga gårdsplanen – för att vi inte själva ska behöva köpa och underhålla en traktor. Proportioner är viktigare än någonsin i en tid då vi utsätts för korta rubriker och propaganda i syfte att få oss att tycka saker.

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      EU är i första hand ett fredsprojekt. EU har gett oss den längsta perioden av fred i Europas historia. Men det europeiska samarbetet sträcker sig längre än så. Det europeiska samarbetet behövs för tillit och beredskap. För ett litet land som Sverige är det helt avgörande att kunna förlita sig på att vara en del av och att kunna åtnjuta hela EU:s förmåga vid händelser liknande de vi sett i och med sommarens bränder. Vi kan svårligen klara det ensamma. Det bästa försvar vi kan ha är det gemensamma försvaret och en god grannsamverkan. Därför behövs EU och Nato. Därför behövs mer organiserat samarbete – inte mindre!

      I tider av kris ställer vi upp

      Foto: Maja Suslin / TT

      I skrivande stund rasar 43 bränder runt om i landet, enligt SOS Alarm. Värst drabbat är Gävleborgs län, Dalarna och Jämtlands län. Bränderna kan bli fler och de kan bli färre – allt beroende på ödets nyck och förmågan att bekämpa eldkaoset med de resurser som finns till hands.
      Betydande hjälteinsatser görs ute i de drabbade områdena. De lokala räddningstjänsterna backas upp av brandmän från andra län och inte minst från ett antal EU-länder som i linje med unionens så kallade skyddsmekanism nu skickat stöd i form av materiel och manskap. Det är en välkommen hjälp och visar återigen att EU behövs och att dess krisberedskap är värd att utveckla ytterligare.

      Internationellt samarbete och modiga brandmän i all ära – men låt oss tillägna resten av den här texten till Susanne. Susanne Lindström, 54, är en hjälte. Hon är en av dem som brer frukostmackor åt brandbekämpare i Pålgård. Eller varför inte nämna Kristina? Kristina Häggström tog studenten för en månad sedan och går som frivillig eldvakt, också i Pålgård. Därutöver kan vi nämna Hemvärnets många medlemmar som lämnat arbeten och svalkande badstränder för att göra en frivilliginsats bland rök och fallande furor. Därtill har vi ett 50-tal ensamkommande flyktingungdomar i Luleå som anmält att de vill hjälpa till. Nämnde jag förresten att lokala hotell upplåter tomma rum och att närliggande matställen har bistått med enklare förtäring? Röda Korset meddelar att över 2 000 personer har hört av sig de senaste dagarna om att få försöka hjälpa till – ett intresse som är välkommet om än något massivt för att med kort varsel administrera. Bybor och utsocknes, alla förenas de i viljan av att hjälpa till och försöka göra skillnad för de som flytt hals över huvud från sina hem och sett sina marker brinna upp. Alla dessa volontärer är hjältar. De är en del av det vi ofta kallar för civilsamhället – detta luddiga kluster av jourhavande kompisar, läxhjälpare, rödakorstanter och många andra.

      Det svenska civilsamhället står starkt men det skulle kunna vara ännu starkare. Under efterkrigstiden och det massiva utbygget av välfärdsstaten har svensken fått ett alltmer konsumentpräglat förhållande till staten. Vi betalar en av världens högsta skatter men vill i utbyte ha det mesta serverat på silverfat. Staten ska ta hand om oss från vaggan till graven och har man tur kanske det till och med finns en avlönad assistent som kan hålla en i handen på dödsbädden för det är inte längre självklart att det finns familjemedlemmar som hinner med det. Det finns höga förväntningar projicerade på det där silverfatet.

      Johan Chytraeus, ledarskribent.

      I tider av kris – som vid Estoniakatastrofen, tsunamin eller de pågående bränderna – blir vi ofta bryskt påminda om när statens resurser inte riktigt räcker till och att många av dessa luckor samtidigt fylls upp av helt vanliga människor som vill göra skillnad. Vi vet inte när eller var nästa kris kommer, men vi kan vara säkra på att den kommer. Vad gör du då? Att trycka ”gilla” eller dela ett upprop på Facebook kan aldrig fullt ut kompensera ett engagemang som tar plats på riktigt, där man löser en uppgift tillsammans med andra. Belöningen är monetärt obefintlig men desto större i form av den glädje som det finns i att få tillhöra ett sammanhang där man gör skillnad. Kanske kan sommaren bli en tid att reflektera över vilka föreningar som skulle kunna vara intressanta att gå med i? Sverige har plats för många fler hjältar, även om det så handlar om att bre ostmackor i Pålgård.

      Är samhällskontraktet brutet?

      Foto Bertil Ericson / TT

      I Sverige betalar vi bland de högsta skatterna i världen. I gengäld förväntar vi oss en social trygghet.
      Det brukar heta att vi har ingått ett samhällskontrakt. Får vi då valuta för våra höga skatter? Polisbristen och växande köer i sjukvården är tecken på att vi inte får det. Är samhällskontraktet brutet?
      År 2014 hade Sverige en statsminister som vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan. År 2015 hade Sverige en statsminister som inte skulle bygga några murar runt vårt land. År 2018 tävlar sossar och moderater om att lägga sig så nära som möjligt den politik SD predikat under ett antal år. Det är en fascinerande och rätt skrämmande värderingsförskjutning som skett i det svenska samhället. Socialdemokraterna säger sig vilja ha ordning och reda i migrationspolitiken. Samtidigt låter man 9 000 afghanska ungdomar få en gymnasieamnesti och skickar signalen till omvärlden att man kan få stanna i Sverige även utan asylskäl. Det har nu också Centerpartiet gått med på. Juristen Annie Lööf lamenterar först över lagförslagets dåliga kvalitet och trots Lagrådets inrådan för att i nästa steg acceptera förslaget. Det är närodlad inkonsekvens.

      År 2014 lovade den nykorade utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) att få ordning på skolan inom 100 dagar. Idag är det 17,5 procent av grundskolans elever som inte klarar skolan med godkända betyg. Nu har Fridolin 50 dagar på sig att försöka rädda sitt förminskade Miljöparti kvar i riksdagen.

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Från finansdepartementet utgick för ett drygt år sedan ett påbud att de ökande kostnaderna för sjukförsäkringen och LSS måste bromsas upp. Socialminister Annika Strandhäll (S) gav sin generaldirektör i Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, klara direktiv. När protesterna och folkstormen mot inhumana och allmänt korkade beslut av Försäkringskassan tilltog i styrka fick sossarna kalla fötter. Den kompetenta och dugliga Begler kallades upp till socialdepartementet, där socialministern gav henne sparken. Att avskeda Begler stärker förvissningen att regeringen Löfven andas panik och desperation. Tala om att skjuta budbäraren.
      Hur står det då till med samhällskontraktet? Det kanske inte är helt sönderbrutet, men man kan lugnt säga att det är utsatt för avsevärda påfrestningar. Vi måste nu få en regering, som man kan känna förtroende för. Det är som bekant graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga.

       

      När oddsen spår valresultatet

      Foto: Erik Mårtensson / TT

      Socialdemokraterna gör ett katastrofval, sitt sämsta någonsin, och får mindre än 23,5 procent av rösterna. Samtidigt når Sverigedemokraterna stora framgångar med ett väljarstöd på över 21,5 procent.
      Vi kan se fram emot en moderatledd alliansregering, dock en svag sådan utan egen majoritet då Sverige efter valet kommer att ha tre jämnstora partier; S, M samt SD som tillsammans samlar en bit över 60 procent av rösterna.
      Detta scenario pekar oddsen hos Unibet på. Den 6 juni pekade oddsen på att S skulle nå ett valresultat överstigande 23,5 procent men deras siffror har alltså försämrats sedan dess. Att spela på att SD får över 21,5 procent av rösterna ger endast 1,3 gånger pengarna. Unibets odds indikerar också att det är mer sannolikt att SD blir Sveriges största parti än att M blir det. Spelarna ger en Alliansregering lägst odds samtidigt som man håller en M+SD-regering mer sannolik än M+L+C eller en ren S-regering. Spelarna anser det i princip helt uteslutet att S+MP bildar regering även nästa mandatperiod.
      Medan en opinionsundersökning baseras på intervjuer med ett representativt urval av befolkningen där man ber om X antal människors egna, högst subjektiva, åsikt vid ett givet tillfälle så bygger spelbolagens odds till stor del på matematik. Motsvarigheten till opinionsundersökningarnas respondenter är spelarna som, med egna pengar som insats, gör en egen analys, väger in möjliga scenarios och placerar sin insats efter sannolikhet. Subjektivitet finns naturligtvis även hos spelarna men det är bara en faktor bland många andra.
      Många är förfärade, andra uppgivna och omkring 20 procent är riktigt glada över prognoserna som nu duggar tätt. Klart är att många gamla sanningar och principer kommer att ställas på ända efter valet i september. Jag har tidigare hävdat att vi får de politiker vi förtjänar. Jag skulle vilja passa på att revidera det påståendet; givetvis är det symbiotiskt sammanflätat med att partierna får det resultat de förtjänar. Vi har nu uthärdat åtta år helt utan reformer (och nej, Jonas Sjöstedt, ni har inte drivit igenom några reformer alls. Möjligtvis har ni lyckats att devalvera ordet ”reform”.). Stora samhällsproblem är fortfarande olösta och även om svaren på många av dessa utmaningar är kända så har ingenting gjorts.

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      Man kan bara ägna sig åt det politiska spelet, polarisering och maktstrategi om man inte utmanas från oväntat håll, av någon som förstår att dra nytta av det. Precis detta har skett. Minns exempelvis att svartmålningen från S och MP ofta överträffade SD:s under valrörelsen 2014 och de tvära politiska kast (vilka tafatt försökts maskeras till handlingskraft) vi kunnat följa sedan dess har inte gynnat regeringen.
      Står man tryggt på en sund värdegrund, vågar blicka framåt, föreslå reformer, fokusera på sin egen politik istället för på alla andras, har en nykter och pragmatisk utgångspunkt och angriper de utmaningar som finns, framförallt de som är obekväma att ta tag i, så bygger man förtroende. Och förtroende ger röster.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se