• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Låt min bordsgranne röka sin cigarett ifred

      Foto: Lars Pehrson/SvD/Scanpix

      Regeringen meddelade nyligen att man vill ha rökförbud på fler platser utomhus. Rökförbudet ska bland annat omfatta perronger, hållplatser och uteserveringar. Utomhus, alltså.

      Man kan fråga sig varför? Det finns nämligen inga bevis för att man skadas av att någon står och drar ett bloss utomhus. Vetenskaplig evidens verkar å andra sidan vara sekundärt för socialminister Annika Strandhäll (S). ”Vi behöver avnormalisera rökningen” förklarade hon när lagförslaget presenterades och gav samtidigt känslan av att en liten fredagscigg till rödvinet är en abnormitet i klass med att injicera metaamfetamin via en droppställning på uteserveringen. För om rökning utomhus inte skadar andra, varför ska det då förbjudas? Varför ska nikotinfria vattenpipor också omfattas av förbudet? Samt e-cigaretter och örtprodukter?

      Rökning är redan på väg att bli en alltmer sällsynt förströelse som en följd av ett större hälsomedvetande samt insikten om att det ofta finns meningsfullare utgifter än lagliga, högbeskattade tobaksprodukter. Rökningen har därför varit på nedåtgående ända sedan 1970-talet och sedan 2000-talets början har dagligrökningen näst intill halverats. År 2016 noterade SCB att bara 11 procent av befolkningen är dagligrökare. Rökarna blir alltså färre och färre – men av eget val.

      Jag har aldrig lidit av att någon rökt vid en busshållplats eller på en perrong och när det gäller uteserveringar har jag snarare upplevt ett vänligt hänsynstagande då bordsgrannen ofta frågat om det är okej att man tänder en cigg. Det är så det sociala spelet ska fungera i en stadsmiljö. Man tar hänsyn, man frågar om lov och framför allt har man en förståelse för att det allmänna utrymmet inte är ens eget vardagsrum utan en plats där man får ge och ta. Det betyder till exempel att jag och många andra sväljer en Panodil och sammanbitet nynnar toleransens underbara lov när någon förälder drar in en skrikig unge på uteserveringen där man hoppats få en stunds kontemplation över en kopp kaffe.

      Regeringens förslag är marinerat i en grinig, gammaldags moralism. En moralism som hör hemma i det folkhemsfascistiska idéarvet där staten siktade mot ett perfekt mönstersamhälle med lagom fria men välanpassade medborgare som knaprade sex till åtta brödskivor om dagen, söp efter motbok och hade händerna på täcket. Men kan det inte få vara en del av livet, med dess underbara utbud av synder och förlustelser, att ibland få göra val som hälsoministern inte gett grönt ljus, så länge ingen annan tar skada? Inom liberalismen finns det en sympatisk tanke om att den personliga friheten ska vara stor, så länge den inte inkräktar på någon annans frihet. Gränsdragningen är inte alltid enkel men andemeningen tål att prövas mot alla politiska förslag som bottnar mer i moralism än vetenskaplighet.

      Alltsammans landar ner i slutsatsen att i varje någorlunda fritt samhälle kommer det finnas beteenden som vi inte delar eller ens uppskattar men som vi vackert får försöka ha fördragsamhet med. Tobak är inte olagligt men genom att ytterligare stigmatisera rökare som en tillvarons tysta lönnmördare bidrar regeringen till fler rökdispyter i krogköer och på allmänna platser samt till ett Sverige som blir lite tristare, lite mindre kontinentalt.

      Stefan Löfven vinglar vidare

      Per Scheutz, ledarskribent.

      2017 har inte varit något lyckosamt år för vår nuvarande statsminister. Socialdemokraterna lanserade sig en gång i tiden som det tuffa partiet för ordning och reda i politiken.
      Sedan kom skandalen kring Transportstyrelsen, som kom att kraftigt ifrågasätta regeringsdugligheten och tvingade bort bland annat den tidigare inrikesministern Anders Ygeman. Sossarna gav vidare vika för Miljöpartiet i migrationspolitiken och accepterade en slags gymnasieamnesti för ensamkommande efter tillräckligt starka påtryckningar. Så gav regeringen med den svage statsministern med sig och övergav därmed ”ordningen och redan” och skickade en signal till omvärlden att man inte längre behöver ha skyddsskäl för att få stanna i Sverige. Det går inte längre att lita på ”ordning och reda-sossarna.”

      Beträffande tiggeriet skulle ena stunden tiggeriet bort och ett nej skulle vara ett nej. I nästa stund ska tiggeriet få vara kvar och ett nej blir ett ja. Löfven strävar hela tiden efter att försöka vara tydlig i all sin otydlighet. Han excellerar i uttrycket ”fullkomligt oacceptabelt”, som kommit att bli ett återkommande mantra. Carl Bildt (M) menar att den rödgröna regeringen med Miljöpartiet som ballast inte kommer att överleva i valet. MP har som regeringsparti visat att man är varken trovärdigt eller regeringsfähigt.
      Metoo-kampanjen har på ett synnerligen välgörande och välkommet sätt åstadkommit korsdrag i folkhemmet och bidragit till att dra ner byxorna på såväl hemmafixare, ledarskribenter, kulturprofiler som teaterdirektörer och talmän i riksdagen. Beträffande förste talmannen Urban Ahlin var hans förehavanden kända redan 2008 men tystades ner. Hyckleriet inom socialdemokratin firar som bekant ständigt nya triumfer. Att Ahlin över huvud taget kunde utses till förste talman vittnar än en gång om Stefan Löfvens svaga ledarskap. Det är mera angeläget än någonsin att låta Löfven och hans regering flytta ur Rosenbad.

      På Aftonbladets redaktion har vågorna gått höga i kölvattnet av metoo-kampanjen. Den kvinnliga chefredaktören och ansvarige utgivaren har inte velat publicera ett manifest sammanställt av kvinnliga redaktörer på tidningen. Man är nästan böjd att konstatera att det är dags att omformulera AB:s tidigare devis: ”AB behövs om sanningen ska fram” till ”AB behövs om sanningen inte ska behöva komma fram.”
      I USA fortsätter president Trump att leva upp till bilden av en elefant i en porslinsbutik. Trump förminskar hela tiden USA:s inflytande i världspolitiken genom sin isolationistiska politik och sina grunda kunskaper i utrikesfrågor. Samtidigt skär såväl Rysslands Putin som Kinas Xi Jinping pipor i vassen och jobbar hårt på att öka sitt inflytande i världen. Trump är en utpräglat provinsiell person enligt Maggie Haberman, journalist på New York Times, som följt Trumps liv och leverne under en mångfald år. Man har ibland också all anledning att ställa sig frågan om han har alla hästar hemma för att uttrycka sig bildligt. Det är bara att hoppas att såväl världen som USA ska kunna överleva Trumps presidentperiod. Trumps presidentskap erinrar mer och mer om episoden: ”Finns det någon pilot på de här flygplanet?” Något som för övrigt lätt kan överföras på tillståndet i sossarnas Sverige.

      Argumentera – men tysta inte

      Mikael Brodén, ledarskribent.

      De flesta frågor mår bra av en diskussion och de flesta rörelser, och institutioner också för den delen, mår bra av att granskas.

      Samhällsdebatten gynnas av att flera röster kommer till tals och att flera perspektiv belyses och beaktas. De som håller med om detta kommer, som en logisk följd av denna inställning, att stöta på åsikter de inte delar. De kommer kanske rentutav konfronteras med åsikter de djupt ogillar, till och med avskyr. Och detta är absolut nödvändigt för samhället i stort.

      Jag tänker på personer som Hanif Bali (M) och Alexander Bard. Och även på hur samhället hanterat människor som Martin Timell. Alexander Bard är en orädd person som säger precis vad han tycker. Ofta tillspetsat och han rör naturligtvis upp känslor. Han uttryckte nyligen invändningar mot #metoo-rörelsen vilket i ett fritt och öppet samhälle naturligtvis är i hans fulla rätt att göra. Gillar man inte hans åsikter så står det var och en fritt att komma med motargument. En rörelse tog dock snabbt fart som inte så mycket handlar om att bemöta Alexander Bards argument utan att få honom sparkad från TV 4 – och här någonstans tycker jag att det börjar bli obehagligt på riktigt. Instagramkontot TNKVRT tycker att Bard normaliserar och legitimerar mobbing och vänder sig till Bards arbetsgivare med frågan ”vill TV 4 verkligen förknippas med misogyni och rasism?”.
      Dessa många drev som florerar in etern brukar ofta motivera sin egen existens med att yttrandefriheten inte är synonymt med rätten att stå oemotsagd och det är ju naturligtvis helt rätt. Men det är skillnad på att leverera motargument och att försöka få en person tystad och/eller sparkad. Det förstnämnda är sunt och bör uppmuntras, det senare är inte okej.

      Hanif Bali (M) är en annan person som rör upp mycket känslor. Men ingen är tvingad att rösta på honom, eller Moderaterna heller för den delen. Det är ohederligt att klistra på personer som Hanif Bali etiketter eller påskina att hans följares åsikter alltid är hans egna. Det rimliga förhållningssättet är att komma med motargument – Bali framstår som en debattlysten politiker så sakliga argument uppskattar han säkert.

      Martin Timell är en annan person som nyligen varit i hetluften. Inte så mycket för några politiska ställningstaganden; han har enligt flerstämmiga uppgifter, flitigt rapporterade i media, begått sexuella övergrepp mot kvinnliga medarbetare och uppvisat ett allmänt svinaktigt beteende. Detta är naturligtvis långt ifrån okej; han har fått sparken och har rimligtvis rättsliga konsekvenser att vänta. Han är helt struken från tablån – och allt detta förstår jag. Men man har även tagit bort alla program han tidigare har gjort från de digitala plattformar som finns och detta öppnar för en annan typ av diskussion. För det som i praktiken har hänt är att vi på något sätt raderar hans existens.

      Den sammantagna bilden som målas upp är att det finns en mittfåra som man bör hålla sig inom. Sticker man ut finns krafter som lätt mobiliseras som syftar till att tysta avvikande meningar samtidigt som man på ett vis inte drar sig från att skriva om historieböckerna. Att programmet Äntligen Hemma numera aldrig tycks ha existerat, att vi censurerar Tintin och skriver om Astrid Lindgrens verk är märkligt. Och obehagligt.

      Vi har något att lära av Tyskland

      Niklas Lehresjön, ledarskribent.

      I Tyskland gör Angela Merkel vad hon kan för att få ihop enmajoritetsregering. Vikten av att Europas i särklass starkaste ekonomi också har politisk stabilitet, det verkar de senaste dagarna även Socialdemokraterna (SPD) i Tyskland ha accepterat.

      Sista ordet i frågan ges dock först vid deras extra kongress nu på söndag. I Sverige har man på socialdemokratiska ledarsidor bland annat kunnat läsa om hur Tyskland borde ”skita i traditioner” och istället släppa fram en minoritetsregering. Motiveringen skulle vara att man då ”inte ger ytterlighetspartier möjlighet att vara enda oppositionsparti”. Ett sådant resonemang är naturligtvis bara trams och en dålig ursäkt för att det egna partiets positionering på den politiska kartan anses vara viktigare än ett lands väl och ve. Även om Kristdemokraterna och Socialdemokraterna i Tyskland återigen skulle bilda en storkoalition så finns det opposition både till höger och vänster i tysk politik. Visserligen stämmer det att högerpopulistiska AFD blir största oppositionsparti med sina drygt tolv procent, men Liberalerna (FDP) med cirka elva procent det tyska vänsterpartiet (Linke) och miljöpartiet (Grüne) med vardera ca nio procent skulle också fortsatt vara i opposition.

      I en representativ demokrati är det något eftersträvansvärt att försöka nå breda lösningar och försöka att komma överens snarare än att söka och blåsa upp konflikter. Demokrati tjänar inte på polarisering och makthunger. Demokrati kräver ansvarstagande, samförstånd och pragmatism. I den bemärkelsen kan vi av det tyska exemplet lära oss något på alla politiska nivåer. Genom att faktiskt samla en majoritet av parlamentet bakom regeringen så uppnås inte bara stabilitet. Det minimerar också inflytande från partier på ytterkanter, både till höger och vänster. Tvärtemot det som händer när extrema partier hamnar i vågmästarposition och oproportionerligt, om än indirekt, tillåts påverka dagordningen.

      Frågan är om något liknande skulle kunna hända i Sverige? Här verkar socialdemokraterna fortfarande ha en självbild som försvårar sådana överenskommelser. En självbild som snarare går ut på att det övergripande målet är att ha och behålla makt mer än att fungera som artikulerare och ansvarstagande representanter för befolkningen. En självbild som ”de stora” som andra är skyldiga att stödja, snarare än en jämlik förhandlingspartner. Sker här ingen förändring bör den som vill se till att minimera inflytandet från extrema partier som (SD) och (V) klokt i att rösta på något annat parti än socialdemokraterna när det blir dags att rösta i de tre val som vi håller här i Sverige andra söndagen i september.

      IT-entusiaster har gjort oss mer sårbara

      Johan Chytraeus, ledarskribent

      Under sent 1990-tal tog Sveriges militära nedrustning fart. Förband lades ner, beredskapsförråd avvecklades och allt färre ungdomar kallades in till värnplikt. En ny säkerhetsordning inträdde i Europa; en era som skulle präglas av stabilitet och avspänning.
      Under samma hoppfulla decennium accelererade samtidigt digitaliseringen av det svenska samhället. Hemdatorer började bli allt vanligare i hushållen. Myndigheter och privata arbetsplatser började samtidigt ta fram allt fler digitala plattformar för att effektivisera handläggning och produktion. En ny, roligare och bättre tid tog vid.
      Men omläggningen har mött stora utmaningar. Den snabba digitaliseringen i kombination med en naiv övertro på säkerhetsutvecklingen i vår omvärld visade sig senare vara en farlig cocktail. It-inkompetenta förvaltningschefer och övermodiga programmerare har byggt in sårbarheter i de stora systemen – svagheter som i den mån de eliminerats följts av andra kryphål.

      Det handlar om databaser med känsliga personuppgifter som kan läcka till obehöriga. Om infrastruktur och industriella produktionssystem som kan attackeras och slås ut. Det kan också handla om att man på högsta nivå fullständigt ignorerar de säkerhetsregler som finns och som i Transsportstyrelsens fall ledde till att man skickade känsliga databaser utomlands. Kort och gott; vårt samhälle har aldrig varit så effektivt ordnat men heller aldrig så sårbart.

      Det finns gott om aktörer som är intresserade av vår beredskap. Med ett mer oförutsägbart säkerhetsläge i Europa har det blivit viktigare för utländska parter att kartlägga det svenska samhällets svagheter för att vinna sig ett operativt övertag. Vi har sett från de pågående konflikterna i Georgien och Ukraina att digital kringföring mot väsentliga samhällsfunktioner fått en allt större betydelse i jämförelse med hur en militär operation genomfördes för bara ett par decennier sedan. Logiken är enkel. Varför begränsa sig till att bomba vattentorn och finanskvarter när man kan slå ut vattenförsörjning, finansiell infrastruktur och mycket annat genom cybersoldater? Varför krångla med spioner när

      man kan stjäla informationen genom en kabel?

      Parallellt med utländska aktörers intresse för vår it-säkerhet flyter det dessutom runt kriminella nätverk som utnyttjar blottorna i systemen för att stjäla data eller utöva utpressning mot användarna. Det handlar till exempel om massiva attacker där datorer görs obrukbara tills de drabbade betalar en lösensumma.
      Man kan inte begära att en enskild it-tekniker på en myndighet ska trolla fram lösningar på egen hand. När det gäller it-säkerhet så är det en ledningsfråga, som går uppifrån och ner. Det yttersta ansvaret ligger hos regeringen och när det gäller lägre samhällsdivisioner hos fullmäktige och kommunledningsgrupper, på samma sätt som frågan ligger hos ledningen i ett företag. Dessvärre uppfattar många it-säkerhet som en strikt teknisk fråga, men det synsättet måste utökas med ett mjukare perspektiv och en förståelse för interna processer. Det handlar till syvende och sist om hur vi hanterar känslig information.

      Bildning och utbildning

      Per Scheutz, ledarskribent.

      Vad är bildning? En definition given av samhällsdebattören och författarinnan Ellen Key är: Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt det vi lärt oss.
      En annan definition av begreppet är: Bildning är den kunskap som blir en del av din personlighet. En beskrivning i nutida terminologi säger att bildning är motsatsen till utbildning, där utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, medan bildning syftar till att omvandla hela människan, dess inre förmåga, insikter, moraliska och etiska uppfattning också känt som personlighetsutveckling. Idehistorikern Sven-Eric Liedman menar att bildning är förmågan att kunna se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang; att förstå hur världen och tillvaron hänger ihop. Och det är inte ett tillstånd utan en process. Där är det lustfyllda lärandet en viktig förutsättning.

      I högtidstalen hörs ofta att Sverige ska konkurrera med kunskap. Att den svenska skolan håller hög kvalitet. Den stora Pisamätningen 2013 visade dock nedslående resultat. Svenska elever halkade efter omvärlden i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Inget annat land hade tappat mer i matematik på tio år och Sverige låg långt efter OECD-genomsnittet. Ungas bristande svenskkunskaper har redan börjat få konsekvenser. ”Det släpps igenom människor med en läs- och skrivförmåga som gör att vi inte kan börja där vi skulle önska med att lära dem historia”, säger Paul Sjöblom, studierektor i historia vid Stockholms universitet. Var femte ny högskolestudent har stora problem med att skriva ordentligt. I början av 2000-talet föll svenska elevers textförståelse raskt nedför grafernas stup. En sjuttonåring som läser och har blivit läst för kan ha ett ordförråd bestående av upp till 50.000 – 70.000 ord. En sjuttonåring som varken läser eller har blivit läst för har ett ordförråd som består av cirka 15.000 – 17.000 ord enligt Mats Myrberg, professor emeritus i specialpedagogik. Grundskolans läroplan i svenska har nyligen reviderats för att inkludera skrivningar om ”digital kompetens”. Det vore mycket bättre om man började med lite grundläggande kompetens.

      I juli 2017 levererade Gustav Fridolins utbildningsdepartement en tunn promemoria kallad ”Brett deltagande i högskoleutbildning”. Syftet med lagförslaget är att sänka kvaliteten på utbildningen på universitet och högskolor så att alla som har klarat skolan också kan klara en högre utbildning. Tünde Puskas, universitetslektor i Linköping, är en av dem som fasar inför regeringens nya antikvalitetskrav. Och hon påminner om att kvaliteten på den högre utbildningen redan har sjunkit. På DN-debatt skriver hon att uppskattningsvis 20 procent av lärarstudenterna har svårigheter med grundläggande läs-och skrivfärdigheter. Hon vill att ett basår inrättas för att ge studenterna verktyg att klara studierna. Det är unga med en bakgrund bland annat från ickeakademikerhem som har mest att förlora på låga krav och svaga normer kring bildning och utbildning.
      Det som ibland lyfts fram som den svenska skolans osynliga kvaliteter – kreativitet och samarbete – kan inte uppväga bristen på traditionella ämnesfärdigheter. Elever i bland annat Finland och Sydkorea, som får uthärda mer av korvstoppning och katederundervisning är bättre också på gemensam problemlösning. Det är hög tid att återupprätta kunskapsskolan. Om Sverige ska vara en ledande kunskapsnation, kan vi inte vara ett intellektuellt b-land. Politiken behöver inte uppfinna något nytt; det räcker långt att upprätta kunskapsuppdraget. Eller för att citera Havamal: Bättre börda bär ingen med sig än mycket mannavett. Eller med en modernare skrivning: Ingen börda bäres så lätt som mycken kunskap.

      En regering i behov av samordning

      Migrationspolitik. Jul- och nyårshelgen ser ut att innebära bråda dagar för samordningsminister Ibrahim Baylan (S). Finansminister Magdalena Andersson (S) var nyligen oväntat nykter när hon uttalade sig om flyktingars möjligheter till en framgångsrik integration i Sverige.
      Detta sker alltså ungefär samtidigt som regeringen lägger ett förslag som närmast kan ses som amnesti för alla de ensamkommande unga som för närvarande befinner sig i landet. Dessutom valde Gustav Fridolin att ta replik på finansministern genom att i media klart och tydligt konstatera att finansministerns uttalande var hennes egen personliga ståndpunkt och definitivt inte regeringens linje i frågan.

      Så vi som befinner oss utanför Rosenbad kliar oss i huvudet och undrar vad som egentligen är regeringens linje. Vilken politik för vi, och hur är det tänkt att den ska fungera i praktiken? Grotescos hyllade musikalversion av den svenska migrationspolitiken är lika tragisk som den är träffande. Vad gäller just Gustav Fridolins hållning i migrationsfrågan så väntar vi fortfarande på svar på alla de frågor som har hopat sig de senaste åren. Bostadsbristen, som dessutom ska hanteras av ett miljöpartistiskt statsråd, är fortfarande akut och under de kommande tio åren väntas antalet grundskoleelever i Malmö växa med 28 procent. Utbildningsministern behöver också väga in att det tar 3,5 – 4 år att utbilda en lärare vilket är ett faktum som inga skattehöjningar kan ändra på. Inom fem år behöver Malmö bygga 14 nya skolor och ytterligare tolv ska byggas ut. S-styrda Malmö är i många avseenden ett skräckexempel och ett ekonomiskt sänke för hela landet som endast överlever tack vare de nästan fem miljarder kronor per år som kommunen mottar genom det kommunala utjämningssystemet.

      Jag har alltid förespråkat en generös migrationspolitik men beroende på hur den ser ut så krävs reformer som svarar på just det. Om det exempelvis anländer en stor mängd flyktingar med låg eller ingen utbildning alls så kan vi helt enkelt inte behålla de skyhöga trösklar som S, V och fackföreningarna slåss med näbbar och klor för att behålla – om vi inte vill möta försörjningsbördan med bidrag förstås. Skillnaden i arbetslöshetsgrad mellan inrikes- och utrikesfödda är i Sverige högst i hela västvärlden.
      Så när Stefan Löfven först förkunnar att hans Sverige inte bygger några murar för att sedan helt ändra riktning till att i princip stänga gränserna och anpassa sig till EU:s miniminivå så är det minst sagt tvära kast. När man efter detta sedan lägger ett förslag som i stor utsträckning ser ut att ge alla ensamkommande unga amnesti så är det lätt att bli förvirrad. Lägg därtill det interna käbbel vi nu bevittnar. Det tycks finnas ett behov av en samordningsminister – för regeringen är bevisligen inte samordnad. Men med tanke på det vi hittills har sett, inräknat Transportstyrelsens haveri, bör förhoppningarna om en ökad samordning på regeringskansliet hållas så låga som möjligt.

      Alla är värda en vit jul!

      Alkohol. Glögg, snaps, julöl och mumma flödar i juletid. Inte bara i juletid förresten. Visserligen har konsumtionen av alkohol minskat med någon procent de senaste åren, men ännu är alkohol den drog som kostar vårt samhälle allra mest.
      Inte bara i direkta, alkoholrelaterade, skador. Dess kostnader är ofantligt mkt större än så. Centralförbundet för Alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) rapporterade i dagarna att var femte elev i åk 9 upplevt att föräldrarna dricker för mycket och var tionde elev har velat gömma eller hälla ut föräldrarnas alkohol. Och det kanske mest alarmerande, om än föga förvånande; elever med dessa erfarenheter testar och använder i högre grad själva såväl alkohol och tobak som narkotika.

      Den i Sverige tidigare så restriktiva drogpolitiken har luckrats upp. Genom i praktiken fri införsel av alkohol från länder med en betydligt lägre beskattning än Sverige, med massiv marknadsföring och till svensk dryckeskultur adderad europeisk dito är alkoholen nu som förr en enormt kostsam för vårt samhälle. Personligen tycker jag mig märka hur även attityder mot tyngre och illegala droger också liberaliserats de senaste åren. Inte sällan använder legaliseringsförespråkarna argumentet att ”alkohol är värre”. Det bär mig emot att använda ordet liberal i det här sammanhanget. Som liberal värnar jag människors förmåga och frihet att fatta beslut över sina egna liv. Droger som i så allvarlig grad berövar människor just denna förmåga måste bekämpas och dess tillgänglighet försvåras. Det gäller alkohol såväl som andra droger. En restriktiv drogpolitik är därför helt nödvändig för att kunna skydda friheten, både för den som riskerar att börja nyttja drogen men också för att skydda deras omgivning och inte minst då barnen.

      Drogpolitiken måste hänga ihop. Vi kan inte skilja ut alkoholen från andra droger när vi utformar drogpolitik. Visst, alkoholen har nyttjats länge och är en i många stycken accepterad del i vår kultur. Alkoholen har historiskt, precis som idag, varit en del av fest och vardag. Och då som nu har den bidragit till kriminalitet, misshandel, utsatta barn, sjukdom och död. Att den drog som nyttjas mest och därmed orsakar samhället högst kostnader och mest lidande är just alkohol, det har förstås just ovanstående historiska och kulturella skäl. Men det vi mot den bakgrunden allra minst av allt behöver, det är att legalisera fler substanser med de effekterna på oss människor och vårt samhälle.
      Den restriktiva politiken är viktig men det viktigaste beslutet är ditt eget. Agera när du ser att någon far illa. Reagera när barn och ungdomar mår dåligt av sin egen eller andras konsumtion. Och framför allt – för din egen skull, dina medmänniskors skull och framför allt för alla barn som är värda en fin helg och en fin vardag – håll dig nykter!

      Med dessa rader önskar jag er alla en riktigt God Vit Jul!

      Ingen rättsäkerhet för asylsökande

      I privata sammandrabbningar med myndighetsbeslut förväntar sig de flesta av oss en rättvis och transparent behandling.
      Det kan gälla ett bygglov som fick bakläxa eller en alldeles för hård bedömning av Försäkringskassan. Vi vet att det finns tydliga riktlinjer hos myndigheterna. Vi kan överklaga och även komma in med kompletterande uppgifter. Det svenska myndighetsmaskineriet är solitt och åtnjuter sedan länge ett tämligen stort förtroende hos allmänheten. Men de senaste två-tre åren har rättsstatens prydliga fasad börjat krackelera och sprickorna tycks bli djupare för varje månad. Det handlar om den svenska asylprocessen.

      Asylhanteringen är nu under ett sådant tryck att bristerna borde ge upphov till anmälningar hos både EU och FN. Till att börja med riskerar du som asylsökande att tilldelas en oengagerad faktureringsadvokat som tjänar sitt uppehälle på att ta så många asylfall som möjligt till så liten arbetsinsats som möjligt. Med staten som faktureringsmottagare är det lyckligtvis ingen som värderar kvalitén på arbetsinsatsen. Om du är från exempelvis Afghanistan riskerar du att få en persisktalande tolk som inte är särskilt bra på svenska eller ens dari, det språk som talas i Afghanistan. En rad exempel visar att asylskäl och livshistorier blivit felaktigt översatta.
      På andra sidan skrivbordet kan det samtidigt sitta en ung, oprövad handläggare som rekryterades i all hast när Migrationsverket behövde expandera sin personalstyrka. Det finns även vittnesmål om ensamkommande som utsatts för påtryckningar av handläggaren, hot av tolken och tilldelats gode män som jobbat emot sin klients sak. Oddsen för en objektiv och rättvis handläggning är inte särskilt stora för en del sökande men eländet gör inte uppehåll här, tvärtom.

      Det stora antalet asylsökande har medfört att Migrationsverket har svårt att hinna med att handlägga ansökningarna i rimlig tid. Det betyder att många av de som anlände som minderåriga nu har hunnit fylla 18 år. Då bedöms man som vuxen vilket minskar chanserna till ett uppehållstillstånd, ett tillstånd man kanske skulle ha fått om staten gjort sitt jobb i tid. Att Migrationsverket skulle ta ansvar för att man bidragit negativt till en flyktings förändrade asylskälsstatus har vare sig riksdag eller regering reflekterat över.
      Migrationsverket kan tvivla på din uppgivna ålder och tvinga dig att genomföra en åldersbedömning. Det är en ifrågasatt metod som fått förödande kritik från Barnläkarföreningen och även lett till att enskilda rättsmedicinalare sagt upp sig i protest. En asylsökande ungdom kan ibland skrivas upp i ålder med några dagar för att det ska passa med datumet för myndighetens avslagsbeslut. Hur kan man avgöra om någon är över eller under 18 år med sådan precision? Det är omöjligt men i en värld där politikerna står med ett blött finger i luften inför valet 2018 spelar fakta och evidens inte någon större roll.

      Den svenska asylprocessen av idag kan närmast liknas vid ett haveri. Ett fall framåt vore att dra ner på handläggningstakten så att varje ärende får en korrekt bedömning samtidigt som regeringen tillsätter en haverikommission för att gå till botten med de orosanmälningar som nu står som spön i backen.

      2017 – bra men utan momentum

      När vi nu kliver in i december kommer snart mängder med skribenter och tyckare försöka summera året, inklusive undertecknad. 2016 var ett politiskt turbulent år och utsikterna inför 2017 var pessimistiska.
      Med Donald Trump vid makten i USA och Brexit i färskt minne var det många som fruktade de stundande utfallen i de många europeiska val som hölls under supervalåret 2017. Skulle Marine Le Pen, Geert Wilders och deras likar nu en gång för alla göra slut på EU i något slags populistiskt triumftåg över västvärlden?
      I Bryssel spirar istället optimismen. Det finns mycket att göra, ekonomin har tagit fart även i de krisande länderna och, möjligtvis en Trump-effekt, Cecilia Malmströms agenda är diger efter att fler och fler länder vill teckna handelsavtal med EU. Få européer ser England som en framtida vinnare efter beslutet om skilsmässa från EU och de som eventuellt funderade på att följa deras exempel har nu kommit på andra tankar.

      De flesta indikatorer pekar åt rätt håll. Man diskuterar fördjupat samarbete inom snart sagt alla områden och synen på framtiden är överlag hoppfull. Men en fråga skjuter man fortfarande framför sig – asyl- och migrationspolitiken. Tanken är att en överenskommelse ska finnas på plats under våren 2018 men de uppkomna koalitionsproblemen i Tyskland ligger som en brandfilt över varje stort beslut. Man kan naturligtvis inte öppet erkänna att en enskild nation är så viktig så att hela unionen blir handlingsförlamad men vi kan tyvärr konstatera att så är fallet.
      Man vet när man har momentum och när det infinner sig gäller det att dra fördel av det. EU har haft ett stort momentum under större delen av 2017 och har dragit nytta av det inom flera områden. Det man inte får göra är att skjuta saker på framtiden.

      Asyl- och migrationspolitiken är ett så viktigt område där EU behöver visa både mod och handlingskraft. Utan ett handlingskraftigt Tyskland är det svårt att komma överens om någonting alls. Blir det en ny storkoalition mellan Merkel och (S) så trotsar man väljarnas dom men skickar samtidigt den enda signal EU behöver för att komma vidare; en bibehållen tysk EU-politik och stabilitet. Damned if you do, damned if you don’t.
      Vi kommer ändå att kunna blicka tillbaka på ett i huvudsak bra år. Börsen är i skrivande stund upp cirka åtta procent, arbetslösheten hos de med minst fullgjord gymnasieutbildning är nära noll och världskonjunkturen levererar. Men en minst sagt svajig regering, valtakticerande och ideologiska skygglappar hindrar oss från att ta tag i de stora frågorna. Vi saknar momentum.

      Demokrati – alltid värd att försvara

      Själva tron att liberala demokratier förblir demokratiska gör dem sårbara för auktoritära hot, varnar Harvardforskaren Yascha Mounk. Hans dystra profetia innebär att de liberala demokratierna inom några år kan ha förvandlats till diktaturer.
      Vad är det då som gör att de etablerade demokratiska partierna tappar stöd medan populisterna får allt fler anhängare? Hans svar är nedslående. Stödet för demokratiska och liberala principer – som minoritetsskydd, yttrandefrihet och individuella fri- och rättigheter är på nedåtgående. På frågan ”Tycker du det är viktigt att leva i en demokrati?” svarade 85 procent av de yngre generationerna i Sverige på 1950-talet, enligt Journal of democracy, att det är viktigt medan andelen sjönk till 58 procent på 1980-talet. Ändå är den siffran högre än motsvarande i både Storbritannien och Nederländerna. Demokratin är under attack av starka krafter i många länder.

      Det blåser iskalla vindar genom Centraleuropa i länder som Polen, Ungern, Tjeckien och Ryssland. I Turkiet fängslas och mördas nu de som ifrågasätter makten. I Polen försöker regeringen ta kontroll över landets domstolar. Ryssland är inte bara i ett eländigt demokratiskt skick för egen del utan försöker dessutom påverka de fria valen i andra länder. Alla demokratier lever på tillit. Att den angrips med nya kraftfulla vapen är skäl nog att tänka efter före 2018 års svenska val. Det är hög tid att nätjättarna Google, Youtube, Facebook och Twitter städar upp. Det finns inget skäl för dem att underlätta ”fake news” genom sina tjänster. I en intern utredning av Facebook, efter amerikanska presidentvalet, upptäcktes till exempel att omkring 3 300 digitala annonser under valkampanjen ska ha sålts till det ryska företaget Internet Research Agency. Flera nyckelpersoner i Donald Trumps valkampanj har sagt att Facebook avgjorde det amerikanska valet till deras fördel. Timbro översatte i våras den amerikanske filosofen och författaren Jason Brennans bok ”Efter demokratin” som argumenterar för ett expertvälde inte minst inom klimatområdet bland annat för att det demokratiska systemet låter de ”okunniga och irrationella”

      Att svensk demokrati övergår i ett teknokratiskt expertstyre är precis den utveckling som den förre sosseledaren Håkan Juholt – nu ambassadör på Island – varnade för i en SvD-intervju nyligen. Det offentliga Sveriges reaktion på Juholts profetia var att Håkan Juholt skulle hålla klaffen. Men tyvärr ligger det en hel del i Juholts uttalanden. Det finns många belägg för att avståndet växer mellan vanliga medborgare och eliten. Där spelar inte minst den låga kunskapsnivån hos många väljare en viktig roll. Det visar inte minst framgångsvågen för populister i olika länder och former.
      Därför är det en moralisk plikt att kämpa emot sådana företeelser. Den enskilda människan kan känna sig maktlös men alla kan vi bidra till att bevara och utveckla demokratin.
      Världen behöver fler demokratier.

      Många förlorare i politiska (s)pelet

      Ringt polisen något på sistone? Var i så fall glad om de kommer, särskilt om du tagit dig en bit utanför Karlstad.
      De polisiära resurserna är sedan länge så ansträngda att man inte längre kan vara säker på att få hjälp när man som mest behöver det. Ett av årets mest uppmärksammade fall är från i våras och gäller ett yxmord där en 36-årig man i Gräsmark högg sin styvdotter flera gånger i huvudet med en yxa. Gärningsmannen ringde själv larmcentralen och samhället ryckte ut. Eller ja, åtminstone ambulansen var på plats i Gräsmark i skälig tid – inte polisen. Där uppstod ett problem som snart skulle få allvarliga följder. Vårdpersonal går nämligen inte in på en skadeplats om gärningsmannen fortfarande finns kvar. Någon ledig polispatrull stod inte att uppbringa i hela länet.
      – Nej, men då får hon ju dö då, i så fall. Han är lugn och sansad säger hon som pratar med honom. Men jag menar, vi kan ju inte ha en polispatrull i varenda hörn för att ambulansen ska ha hjälp heller. Tyvärr, sa polisens operatör till ambulanspersonalen.

      Och mycket riktigt, kvinnan avled senare av sina skador. Den här händelsen sätter fokus på ett problem vida större än den enskilda incidenten i Gräsmark även om den märker ut sig bland alla inbrott, rattfyllor och dieselstölder som polisen inte heller lyckas hantera. Det står nu allt klarare att de polisiära resurserna inte räcker till för att garantera oss den trygghet vi som medborgare har rätt till. En del skulle säga att staten har svikit sin del av samhällskontraktet men de boende i glesbygdstrakterna kan däremot vara tryggt förvissade om att de inte kommer undan sin del av avtalet; en av världens högsta skatter faktureras med en punktlighet man knappast kan hedra PostNord för.

      Visar den gångna sommaren vartåt det barkar med polisens närvaro i länet? Under semesterperioden stängde Polismyndigheten ner elva lokala stationer och höll bara öppet i Karlstad, Arvika, Torsby och Kristinehamn. Den tillfälliga sommarstängningen var i en omfattning vi inte sett tidigare vilket naturligtvis fick ett antal socialdemokratiska kommunalråd att reagera. Lokalpressen kontaktades och kommunalrådet i Hagfors, Åsa Johansson (S), hörde även av sig till regionpolischefen Dan Persson. Ett möte avkrävdes också med Thomas Sahlström, chef för lokalpolisområde Torsby, angående det omskrivna yxmordet i Gräsmark. Nu gick telefonerna varma hos en rad rödmärkta kommunalråd i särskilt utsatta kommuner. Men vad kan lokala polischefer göra åt saken? Tror kommunalråden att polischef Thomas Sahlström sitter och tjuvhåller på en hemlig piketstyrka nere i stationskällaren?

      S-politikerna vet mycket väl att polismyndigheten inte klarar sitt trygghetsuppdrag fullt ut, särskilt på landsbygden, och att ansvaret för haveriet ligger hos justitieminister Morgan Johansson (S). Dåliga löner och en polisstyrka som i antal ligger under EU-snittet per capita måste hanteras av regeringen. Det förefaller dock osannolikt att dessa socialdemokratiska kommunalråd skulle våga yppa att det egna partiet är ytterst ansvarigt för polisens verksamhet, inte minst när de arga pressutspelen ger så bra publicitet i lokaltidningarna. Med ett riksdagsval runt hörnet förefaller det naturligtvis smartare att offentligt sparka på lokala polisrepresentanter. Priset för denna sorgliga, politiska charad betalas av oss värmlänningar. I värsta fall med livet.

      Nya tider kräver politiskt mod

      I skrivande stund är en tjänsteresa på andra sidan jorden på väg mot sitt slut. Att världen har krympt betydligt de senaste 50 åren är tydligt.

      Bortsett från tidsskillnaden är det nuförtiden inget som helst problem att befinna sig långt hemifrån samtidigt som man arbetar och kommunicerar med sina kollegor i Karlstad. I hyrbilen spelades bland annat Zara Larsson, jag såg reklamskyltar för nya Thor-filmen och i bokhandeln slogs Dan Browns nya bok upp stort. Bortsett från klimatet så kändes det ibland precis som hemma i Karlstad. I globaliseringens och digitaliseringens tid kan vilket källarföretag som helst bli globalt, i denna text får Minecrafts skapare ”Notch” personifiera detta. Vår generation kan drömma större. Isolationistiskt och protektionistiskt tankegods och dess förlegade strukturer har under de senaste decennierna krockat med en ny värld och dess möjligheter, dock inte utan friktion. För om drömmarna är större i en värld som präglas av snabb förändring är riskerna ibland högre. Och alla klarar inte omställningen.

      När vi å ena sidan åtnjuter enorma framsteg inom de flesta områden så blottläggs också de system som inte hinner med och där finner vi ofta ett ljudligt missnöje där ytterkantspolitiker inte är sena att presentera enkla lösningar på komplexa orsakssamband. Argument som ”om vi isolerar oss och bygger murar så kan vi återgå till den fantastiska dåtiden” eller ”om vi höjer skatterna och flyttar makt från människorna till staten så löser vi alla problem” har visat sig förbluffande framgångsrika. Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi inget vet. Bortsett från att omställningen kommer att fortsätta i en rasande fart. Att klamra sig fast i dåtiden är sällan framgångsrikt. Den liberala ideologin, som i betydande utsträckning har fört oss hit, har genom sin inneboende nyfikenhet, optimism och pragmatism, många av de nycklar vi nu behöver. Trots det, eller kanske tack vare det, är de liberala idéerna hårt ansatta från både höger och vänster.

      Man kan säga att ett samhälle får de politiker de förtjänar. För när jag nu sitter i ett hotellrum på andra sidan jorden så slår det mig att jag saknar en svensk, liberal röst som målar upp de stora idéerna, en vision. En riktning. Jag vill se djärva liberala reformer och en berättelse om vad vi kan åstadkomma och hur. Vi lever i den bästa av tider men vi glömmer oftast bort det, samtidigt som vi står inför betydande utmaningar – som dock är hanterbara. Det krävs politiskt mod. För de gamla strukturerna har en tendens till att vilja bestå och dess företrädare är nog så högljudda. Men vågar man inget vinner man inget.

      Hur cyklar du egentligen?

      Karlstad är en fantastisk cykelstad. Vid foten av cykel- och gångbron vid museet kan vi enligt kommunens räkneverk konstatera att nästan 650 000 cyklister passerade där under 2016. Ingen dålig siffra verkligen. Karlstad kommun har också synnerligen föredömligt satsat på att göra våra cykel- och gångbanor säkrare genom markerade avskilda fält för gång- respektive cykeltrafikanter.

      Detta naturligtvis så länge inte strecken blir alltför konstnärligt utformade. I egenskap av flitig fotgängare ofta med hunden i sällskap kan jag inte låta bli att göra några reflexioner om trafikvettet bland några olika kategorier cyklister. Först har vi mörkrets svårsedda cyklister med cyklar utan belysning. Att de utsätter såväl sig själva som andra som befinner sig på banan för stora risker behöver man inte vara raketforskare för att förstå. Karlstadspolisen gjorde i höstas ett ryck med kontroll och bötesföreläggande. Fler sådana kontroller vill vi gärna se i höst.

      Nästa kategori som svishar förbi är de så kallade telefoncyklisterna, som är mer intresserade av vad som rör sig på sociala medier än vad omgivningen har för sig. Vi får verkligen vara glada för att de inte släpper styrstången helt för att kunna avlåta ett SMS. Ett gott råd kan vara att stanna cykeln och kontrollera vad som kan anses vara så viktigt. Detsamma borde även vara att rekommendera, om du behöver kommunicera med omvärlden via mobiltelefonen. En annan kategori cyklister är de medelålders männen iklädda cykelkläder i lycra med allsköns reklam på, så kallade memils. Dessa män, för det är uteslutande män, måste ha ett ouppfyllt mål att kanske någon gång få delta och tävla i Tour de France eller Giro d’Italia. Träning på cykel är en utomordentlig form av motion men den måste kombineras med hänsyn till fotgängare och andra cyklister. Ett gott råd till dessa män i lycra: Lyft huvudet från bockstyret och betrakta omgivningen under framfarten.

      En sista grupp cyklister är de så kallade trottoarcyklisterna, som betraktar alla trottoarer som cykelbanor. Trottoarerna är till för fotgängare och inga andra. Ett fenomen som också återfinns på våra cykel- och gångbanor främst under vår och sommar är rullskidåkarna och rollerbladeåkarna. Två mycket hedervärda kategorier trafikanter, när de uppträder i dagsljus. I mörker är de lika farliga för andra som mörkercyklisterna. Någon form av ljuskälla på ekipaget vore mycket önskvärd. Något som alltid fascinerat mig är möjligheten för så kallade EU-mopedister att få framföra sina fordon på våra cykel- och gångbanor. I min värld är EU-mopeder att betrakta som motorfordon och därmed hänvisade till gator och vägar, där andra motorfordon framförs. Ungdomar på EU-mopeder i hög fart på cykel- och gångbanor är en styggelse och borde förbjudas. Av omsorg om alla våra cyklister vill jag slutligen bara lämna en viktig rekommendation: Använd alltid cykelhjälm. Den är din krockkudde i trafiken.

      Rör inte asylrätten!

      Mänskliga rättigheter, betyder de något längre? Svaret måste bli ”JA” och den som säger något annat måste tänka till och tänka om.

      Att faktiskt leva upp till och sträva i den riktning som deklarationen om FN:s mänskliga rättigheter gör gällande är nödvändigt. Åtminstone om man till någon del vill hävda alla människors lika värde. Och att kompromissa med människors lika värde är farligt. 1900-talet borde ha lärt mänskligheten i allmänhet och Europa i synnerhet vad det kan leda till. Moderaterna och nu senast Kristdemokraterna har de senaste veckorna haft sina respektive riksting/riksstämma. Och i båda fallen har partiernas ställningstagande i migrationsfrågan varit aktuell för beslut. Moderaternas beslut att helt avskaffa asylrätten i vårt land är upprörande och för detta konservativa parti illa graverande. Att helt bortse från 14 paragrafen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, det är något som ligger mycket långt från den politik som Alliansen tillsammans drev under 2006-2014. Att avskaffa asylrätten är något som inte kan anses vara annat än förkastligt.

      Kristdemokraterna går – även om samma eländiga förslag var uppe till beslut på deras riksting – inte lika långt. Det nuvarande systemet med tillfälliga uppehållstillstånd som norm efter asylprövning är illa nog. Det belastar ytterligare en redan hårt ansträngd handläggning av asylärenden då redan prövade ärenden ska prövas på nytt och, vad än värre är, det skapar en oro och osäkerhet som påverkar människors möjlighet till etablering, trygghet och framtid. Oerhört negativt i en situation där de flesta utifrån olika utgångspunkter ser integration som en av våra mest aktuella utmaningar. Vi har redan sett konsekvenserna i praktiken av detta system som för övrigt även regeringspartierna med (S) i spetsen stödjer. I en tid när Migrationsverkets högar växt över alla gränser, då är majoritetens ”lösning” att pröva samma ärende flera gånger?! Om det ändå bara vore ett administrativt problem, men det är mycket värre än så. Det är individer, människor av kött och blod, som blir lidande. Bland de värre konsekvenserna är att barn drabbas av att vänta i åratal och sen skickas till krig, död och elände. Och anledningen är att en skapad byråkrati tar sådan tid på sig att de hinner åldras och därför, när deras ärende väl prövas, får en hårdare bedömning. Upprörande och djupt oetiskt!

      Tvärtemot Moderaternas snedsteg ut mot högerns brant så är det dags att börja ta mänskliga rättigheter på allvar. Det är dags att se människor som en tillgång. Det är dags att belöna de som gör rätt och försvara de som behöver skydd. Jag skriver här om de ensamkommande som varje dag kämpar för att lära sig svenska och som presterar väl i våra skolor. Jag skriver om de flyktingar som gör allt som står i deras makt för att bli en del av vårt samhälle, de ska vi belöna och hjälpa. Vi ska ställa krav och vi ska gemensamt bygga ett samhälle där spelregler är tydliga och ansvaret hos den enskilde stort. Men vi ska också erbjuda skydd och den förföljda, trygghet åt den strävsamme och frihet åt den förtryckta. Allt annat är under anständighetens gräns. Skärp till er Moderater; rör inte rätten att söka asyl!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se