• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • 1800-talets trädgårdar vid Älvgatan

      Sjötullen, hus med anor från 1700-talet. Låg längs Älvgatan bortanför järnvägsbron och revs ca 1970. Foto: Anna Ollson/Värmlands Museum

      Att de vackra gårdarna längs Älvgatan är bland Karlstads äldsta byggnader vet nog många karlstadsbor. Vi är glada att de husen står kvar eftersom hela 95% av stadens byggnader brann ner 1865. Men hur såg det ut bakom husen, på gårdar och i trädgårdar?
      Eftersom de stora gårdarna låg precis i utkanten av staden var Länsmansgården, Doktorsgården, Flachska gården, Pihlgrensgården och Grevgården ett mellanting mellan borgargårdarna inne i stan och de mer herrgårdsliknande byggnaderna på landsbygden. På 1700- och 1800-talen hade de huvudentrén mot älven och några av dem hade tomter nästan ända ner mot Drottninggatan i söder (som före branden hette Hammarviksgatan). Här fanns plats för det som behövdes på en gård, som uthuslängor, stall och ladugård. Men det fanns också vackra trädgårdar!

      Gårdssidan på en ännu kvarstående villa på Älvgatan 71. Bilden tagen för dryga 100 år sedan. Foto: Anna Ollson/Värmlands Museum

      Trädgårdarna bestod framför allt av fruktträd och odlingsytor. Självhushållningen var viktig och tomternas storlek möjliggjorde ett mindre jordbruk. I söder mot Drottninggatan, som då var gårdarnas baksida, fanns stall och vagnsbodar och Pihlgrensgården hade ett eget litet hönshus. Landshövdingegården som var den gård som låg närmast staden hade både handel, jordbruk och boskap inne på gården. Två av tre uthuslängor finns fortfarande kvar i kvarteret Almen. På 1800-talet innehöll de bland annat ladugård, höränne, loge, vedbod, tvättstuga, nattstuga, spannmålsmagasin samt under en period ett mindre brännvinsbränneri.
      Mellan 1858 och 1892 bodde familjen Pihlgren i ett av husen i kvarteret Gäddan, som sedan dess fått namnet Pihlgrensgården. Ett barnbarn till herr och fru Pihlgren, fröken Norberg, bodde i Stockholm som barn men fick komma till sina morföräldrar i Karlstad under somrarna. I Mats Ronges bok ”Det gamla Carlstad” finns hennes målande berättelse om hur det var i trädgården om somrarna.
      ”Jag känner aldrig doften av flox och kaprifolium, utan att morfars trädgård står upp för min inre syn. Rosor och vita liljor, reseda och convolvulus frodades där. Även jordgubbslandet spred lockande dofter. Mormor hade fått pris för sin trädgård och var stolt däröver.

      Gerda Forsgren på gårdssidan av dåvarande fastigheten Herrgårdsgatan 5 år 1905. Foto: Okänd/Värmlands Museum

      På området närmast Varenius gård (Grevgården) växte höga lindar samt ett kolossalt, gammalt päronträd, varifrån små, små päron dråsade ned om höstarna. Därinne var mörkt och svalt i den s.k. parken och där kunde man vila ut på de gula trädgårdsmöblerna. På bordet växlade brickorna dagarna i ända: saftbrickor, kaffebrickor, punschbrickor, toddybrickor. Mormor gick sällan ut i staden, men sågs ofta i parken och någon gång i skymningen ute på en soffa under kastanjerna vid älvkanten. Morfar däremot tog ofta en aftonpromenad och återvände gärna med en del herrar, som han snappat upp i staden. Landshövding Gyllenram t.ex. eller någon av de glada ungherrarna ”Haaken, Eneström och Sjöholm” (fördelningsläkaren, lasarettsläkaren och komministern). Då bänkade man sig i parken. Ibland om förmiddagarna kom magister Gjörcke på besök, och många dagar gingo inte utan besök av karlstadsfruar. Detta livliga vardagsumgänge var något nytt för oss stockholmsbarn, men djupt uppskattat, då det gav anledning till otaliga saft- och kaffekalas med mycket ”dopp”. Härtill kom att kakorna i Värmland alltid voro dubbelt så stora som uppe i Stockholm.”
      De vackra växter som fröken Norberg beskriver var vanliga trädgårdsväxter vid den här tiden. Nyttoträdgården med sin odling av frukt, bär och grönsaker hade varit dominerande fram till senare delen av 1800-talet då intresset för blommor och prydnadsväxter ökade. Växtjägare skickades ut på jakt efter nya exotiska växter. Bättre transportmöjligheter med järnväg och ångbåt samt många nya plantskolor gjorde att nya växter snabbt spreds i landet.

      Älvgatan med Pihlgrensgården till höger på en bild från 1920-talet. Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum

      Vi kan tänka oss att det fanns kaprifol i trädgårdarna på Älvgatan. Den slingrade sig runt verandor och träd och doftade underbart om kvällen. Fram till 1930-talet var bersån i stort sett obligatorisk. Den var antingen rund eller fyrkantig med ena sidan öppen och vanligast var en syrenberså, men det kunde även vara lind, alm eller bok. Längst grusade gångar blommade flox, pioner, akleja och liljor.
      Som byggnadsantikvarie ser man till helheten runt husen när man gör en kulturhistorisk analys. Vad finns att förstå om miljön där människor bott eller verkat? Trädgårdarna kan även de berätta om tidens ideal och hur man levde. Men det är förgängliga spår på ett annat sätt än byggnaderna, trädgårdar är levande material som förändras över tid. De växer, sprider sig, förökar sig eller dör ut. Men ibland är faktisk trädgården livskraftigare än husen – hittar du en syrenbuske ute i naturen så kan du vara säker på att det en gång stått ett hus där!

      De vackra broarna i deltastaden

      Bild tagen under bygget av Tingvallabron 1934-35. Bron var klar att tas i bruk den 6 juli 1935. Foto: Dan Gunner/Värmlands Museum

      Broar är nästan alltid vackra. Det ligger i deras natur. De spänner över vatten och skapar en arkitektonisk form mitt i ett landskap.
      Bågbroarna över Klarälven från 1930-talet är mina favoriter. Kanske klappar mitt hjärta lite extra för Jakobsbergsbron från 1929 mellan Karlstad och Hammarö. En bro som var väldigt viktig för Hammaröborna då den byggdes och som är ett tidigt exempel på de nya funkisbågbroarna.
      Karlstads kommun förvaltar just nu 86 broar, både stora och små. Eftersom staden ligger i ett stort delta finns behov av många broar. Klarälvsdeltat är Sveriges största aktiva delta nedanför fjällkedjan och älven har hela åtta förgreningar ut i sjön. Sediment som älven drar med sig omformar hela tiden marken. Sandgrundsudden har helt skapats av det som älven dragit med sig och Gubbholmen bildades först efter att Östra bron byggdes, av de massor som stannat till i lugnvattnet efter stenbron.

      Västra bron först
      De första broarna vi känner till var mycket enkla, precis som vägarna från början bara var stigar. Där det var grunt lade man några stockar, stenhällar eller byggde spångar. Eller så vadade man helt enkelt över. Vid Väse Ve öster om Karlstad finns en runsten som markerat ett gammalt vadställe. Var det lite djupare vatten var det nödvändigt med en flotte eller färja.

      Timmerbråte vid Klarabron 1947. Foto: Alice Rhodiner/Värmlands Museum

      Man tror att den första riktiga bron i Karlstad var den Västra bron, som gick från den gamla hamnen (vid dagens residenstorg) över till Klara och att den byggdes runt tiden för stadens grundande 1584. Sedan dröjde det till 1648 tills den första versionen av Östra bron stod klar. Båda broarna var byggda i trä, som de flesta på den här tiden. Stenbroar ansågs inte behövas eftersom det inte var så mycket trafik. Att bygga en stenbro var dessutom ett tungt arbete som krävde särskild kunskap. Men 1752 kom en kunglig förordning om att broar på allmän väg måste byggas i sten. Värmland fick en särskild brobyggarmästare, Aron Bryngelsson. Han efterträddes snart av Anders Jacobsson, som vid bara 27 års ålder blev brobyggmästare till den i dag unika Östra bron.

      Älvens smycke
      Gamla stenbron, som vi ofta kallar den, är verkligen Karlstads stolthet och landmärke och stolt har man nog alltid varit över den här vackra bron. Sveriges längsta stenbro med sina tolv valv. Tänk att den har stått där sedan slutet av 1700-talet och fortfarande är en av stadens stabilaste broar. Ordentligt byggt och oerhört vacker i alla skiftande årstider och väder. Nu har bron dessutom fått en kvällsbelysning i valven och håller man lite koll kommer man kunna se att den byter färg beroende på vad som händer i stan, pride, rosa bandet med mera.
      Bron är 168 m lång och byggdes under åren 1761–1797 och är därmed den äldsta bevarade bron i Värmland. Stenen i bron hämtades främst från Lamberget, men troligen användes sten även från Rudsberget och Svinbäcksberget, eftersom det var så stora mängder som behövdes. Bron har länge varit skyddad som fornlämning, men efter en ändring av kulturmiljölagen måste nu en fornlämning vara ”varaktigt övergiven” och det stämmer ju inte med en bro som det åker bussar på. Så nu ska den istället få skydd som byggnadsminne.

      Kungen togs bort
      En stor renovering genomfördes 1956, samt förra året, då det i stort handlade om att ta vara på den betongfyllning man gjort på 1950-talet. Just i dagarna konserveras de minnesstenar som finns på mitten av bron. På en av dem finns Gustaf IV Adolfs och landshövding Nils Nilsson Silverskölds namn inhuggna sedan brons invigning 1797. Men tittar man noga kan man se att kungens namn skrivits på ett annorlunda sätt än resten av texten. Namnet togs nämligen bort under en tid och högs senare in på nytt. Det var regeringen som 1811 sände ut ett direktiv om att den före detta kungens namn skulle raderas från alla offentliga monument och byggnader, så tavlan var tom under många år.

      Terese Myrin, byggnadsantikvarie och krönikör

      Äldsta broläget
      Vid residenstorget och över till Klara byggdes (vad man vet) den första riktiga bron i Karlstad, vid tiden för stadens grundande 1584. Då låg hamnen precis här, centralt i staden och stadsdelen Klara var mest landsbygd men hade viktiga vägar in till staden. 1786 ritades en ny träbro av samme brobyggmästare som till Östra bron, Anders Jacobsson, och för uppförandet stod stadens egen mångsysslare C. J. Heublein som fick den färdig 1798. Träbron gjorde sitt jobb ända fram till 1944 då dagens bro stod klar. Under året är det dags för förstärkning av bron och då kommer samtidigt originalräcket återskapas och belysningen flyttas till sitt ursprungliga läge.

      Funkisbron
      1934–35 byggdes Tingvallabron över till Sundsta. Det är en riktigt fin bro i funktionalistisk stil med enkla rena valv och runda pelare. Precis under de här åren på 1930-talet byggs också de flesta husen på Sundsta, allt i samma funkisstil. Från början var bron öppningsbar för större båtar. Nyligen har den öppningsbara delen (som finns vid brofästet på Tingvallasidan) åskådliggjorts då plywoodskivorna som täckt brosidorna tagits bort. Nere i brofästet finns ett spännande maskinrum med kugghjul och annan mekanik för att kunna öppna bron.

      Skäggets återkomst

      Interiör från rak- och frisersalong med adress Kungsgatan 16 på en bild tagen runt 1920. Foto: Okänd/Värmlands Museum

      Låt oss prata om skägg. Låt oss prata om att det är 1800-talsskäggen som har återkommit och med dem de barbershops som senaste tiden öppnat i Karlstad. Låt oss burra ner oss i skägghistorien!
      På 1800-talet var det modernt med skägg. Stora skägg. På fotografier ser vi välformade omhändertagna skägg på ståtliga herrar. Det är dock lätt att gissa att det även vandrade en del ovårdade skägg på Karlstads gator, särskilt med tanke på hygiennivån i övrigt. 1889 byggdes Sockerslottet med badrum och då var det en lyxig nyhet som de flesta bara kunde drömma om. Vatten fick hämtas i pumpar på olika ställen i staden, eller i älven. Badrum med toalett inomhus var inte att tänka på för de flesta förrän på 1940-talet när folkhemsbygget satte igång med ökad standard för alla.
      I vilket fall, män har kanske alltid vårdat sina skägg. Arkeologer har hittat flintaverktyg från stenåldern som troligtvis använts som rakblad. Genom historien, (så även idag), har skägg använts för att markera status och identitet. De romerska slavarna under antiken tvingades bära skägg när det var modernt att vara rakad. Men när det sedan blev inne med skägg, fick de raka sig. Ett mycket synligt tecken som skiljde dem i status och klass.
      Men 1800-talet är den längsta sammanhängande period närmast i tid då de flesta män anammade trenden att skapa ansiktsfrisyrer. Under 1700-talet var mustaschen ett kännetecken för soldater, vilket spred sig gradvis bland civila unga män. Polisongerna däremot, var mode hos den franska revolutionens män och användes av européer som ansåg sig radikala. Till Sverige kom polisongerna via sjöfarten där grosshandlare i Göteborg tog sig an det europeiska modet.
      Men det var konstnärer, vetenskapsmän och journalister som startade den riktigt stora vågen av skägg här i Sverige och framåt 1860 syns skägg på de flesta män, vilket också är tydligt på bilderna i Värmlands Museums bildarkiv. Arbetare hade ofta buskiga mustascher eller enkla helskägg medan överklassen hade mer ordnade och kreativa frisyrer. Uppfattningen var att skägg var bra för hälsan och skyddade mot sjukdomar i lungor, hals och tänder.

      Gustaf Fröding

      Så kom 1900-talet och flera faktorer bidrog till att de flesta manshakor blev slätrakade mer eller mindre ett helt århundrade. I det moderna samhället som växte fram började skägg anses ohygieniskt. År 1907 gjordes ett experiment i Frankrike där en ung dam fick kyssa en man utan skägg och en man med skägg. När man tog prover från hennes läppar visade det sig att den skäggige mannen hade fört vidare en ”svärm av otäcka mikrober”… Detta beskrivs i ”Skäggboken” av Naver, Thorsson och Bergstedt som kom ut 2013 (en bok som i sig är ett tecken på skäggets återkomst). Här hemma skulle ”lortsverige” bort, så under mitten av 1900-talet koncentrerade vi oss fullt ut på hygien och effektivitet i det moderna land som skulle byggas. Även om studier i dag har visat att rakade kinder har fler bakterier än skäggiga så var det information som inte hade kommit fram än. En modern man var slätrakad och det växte fram ett mansideal där ungdomen hedrades. Energi, disciplin och lagarbete förknippades med ett rakat ansikte i motsats till en auktoritär patriark med skägg.
      Sen kom första världskriget, vilket blev den riktiga dödsstöten för skäggen. Gasmasken, som var ett måste för alla hundratusentals män i de europeiska skyttegravarna, slöt inte tätt mot ett skägg. Redan år 1901 hade amerikanen King Camp Gillette fått patent på det utbytbara rakbladet och han försåg nu den amerikanska militären med 3,4 miljoner rakhyvlar. Gillette marknadsförde flitigt idén om den moderne och framgångsinriktade mannen, som självklart hade en nyrakad haka.

      Terese Myrin, Värmlandsantikvarien.

      Det dröjde fram till 1970-talet innan skägg, och även de långa polisongerna kom tillbaka. Flera skägg odlades då för att markera att man stod utanför normen, som hippies eller vänsterskägg. Yuppieåldern på 1980- och 90-talen var renrakade tider, förutom kanske lite George Michael-stubb. Men vad har hänt nu de senaste åren? Jo nu ser vi de stora skäggen igen, och det är verkligen 1800-talsskäggen som fått en återkomst och med dem en marknad för barberarsalongerna. Jag har använt en bild av Gustaf Fröding, (som hade sina stiliga perioder) från Värmlands Museums bildarkiv. Varsågod! Den går att ta med sig till barberaren och säga ”Jag vill ha ett skägg som mannen på bilden” och det kommer ligga helt rätt i tiden!

      På jakt efter halva befolkningen

      Foto: Frida Jansson Högberg/Karlstads-Tidningen.

      När jag ser en kvinna i en historiebok blir jag alltid så nyfiken. Vem var hon? Vad gjorde hon? Hur var hennes relationer? Vad tänkte hon? Hur såg vardagen ut? Att jag blir så där nyfiken är egentligen ett tråkigt tecken på att det är så ovanligt att läsa om kvinnor i historieböcker. Ibland kan man i och för sig ha tur och hitta ett särskilt kapitel i slutet av boken om kvinnor av betydelse, som om de inte hörde till den ”riktiga” historien, utan levde i ett eget parallellt universum vid sidan av.
      Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man som historiker ska råda bot på det här. Det är lätt att det endera blir en eländeshistoria (som dock existerade) eller en värdighetshistoria där man vill lyfta fram särskilt ”starka kvinnor” (som självklart också existerade). Hur vi än vrider och vänder så har förutsättningarna varit olika för kvinnor och män under många epoker i historien. Kvinnor har inte haft samma rätt inför lagen och inte heller haft samma rätt till utbildning som män. Vilket bland annat medfört att de inte kunde konkurrera om jobb med status och makt. Eller skrivit historieböcker.
      Kvinnor har så klart hittat sätt att anpassa sig till orättvisa (och odemokratiska) lagar och regler. Ta ”Sola i Karlstad” som exempel. Under 1700-talet hade en gift kvinna inte rätt att bestämma över sin egen inkomst, hon stod under sin mans målsmanskap och var inte myndig. (Först 1921 blev gifta kvinnor myndiga.) Istället blev fler och fler kvinnor ogifta och försörjde sig själva. Vid mitten av 1700-talet var faktiskt mer än en tredjedel av de självförsörjande i städerna kvinnor. Och ”Sola” Eva Lisa Holtz var en av dem. Hon arbetade sig upp och ägde tillslut sitt eget värdshus.
      Men det var inte lätt att försörja sig som ogift kvinna, särskilt inte i industristäderna under 1800-talet. Bondesamhället hade lämnat efter sig en måttstock där pigan hade hälften av drängens lön och en syster ärvde hälften av vad hennes bror fick. Systemet förutsatte att kvinnor gifte sig och fick del av sin mans (högre) lön. I städerna levde trots det många ensamstående mödrar. Så många som en fjärdedel av alla födslar i storstäderna vid sekelskiftet 1900 var så kallade ”oäkta”, utanför äktenskapet. För att slippa ackordera ut barnen i fosterhem kunde flera kvinnor bo tillsammans, med släktingar eller arbetskamrater, som hjälptes åt med barnpassningen. Syskonboende, kvinnokollektiv och inneboende var vanligt bland fattiga och den lägre medelklassen i städerna.
      Jag som jobbar med historia måste fortfarande läsa mellan raderna. Det är nästan uteslutande män som omnämns i böckerna – de är företagare, präster, professorer och regenter. I bästa fall nämns en fru, men inte alltid hennes namn. Kvinnor har inte producerat eller manifesterat sig själva genom byggnadsverk och inte ägt resurser på samma sätt som män. En kvinna hade faktiskt inte rätt att själv äga jord förrän på 1920-talet. Men såklart fanns de där hela tiden. Gräver man lite till är kvinnor ofta med och driver verksamheter, om inte aktivt tillsammans med mannen, så gör hon det möjligt för honom att driva verksamheten. Hon kunde också ha en mindre tillverkning eller försäljning vid sidan av för att få ekonomin att gå runt. Men hennes namn går inte till historien.
      2016 gjorde SVT en granskning av sex nyligen utgivna skolböcker i historia och litteraturhistoria och fann att kvinnor utgjorde runt 15 procent av de namngivna personerna. En stor del av befolkningens historia är fortfarande osynlig. Vi behöver likt detektiver hitta kvinnorna och blanda in dem i den redan skrivna historien och även titta på män och kvinnor ihop. Det återstår med andra ord ett stort och spännande arbete i att gräva fram berättelser, öden och bedrifter.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se