• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Intermezzo

      Ny(tt) Rich Text-dokument
      Dörrklockan hade hunnit ringa tre gånger innan Vendela Stilton tagit sig upp ur tevesoffan. Pustande förflyttade hon sig ut i tamburen och öppnade dörren till hälften. Utanför stod en man i mörkbrun ullrock. En ilsket brandgul halsduk var slarvigt virad i flera varv kring hans hals. På huvudet bar mannen en rundkullig mansmössa av lockigt fårskinn och med ett veck över hjässan.
      Besökaren öppnade munnen för att säga något men förekoms av Vendela som pekade på mannens huvudbonad.
      – Den där mössan…
      – Ja?
      – Min pappa hade en likadan, och jag minns att jag brukade sitta med den i knät och låtsa att den var en kanin. Tre gånger om dan fick den salladsblad att äta. Pappa tyckte inte om att jag lekte med hans mössa, så jag fick passa på medan han ”sov på maten”… Men här står jag och pratar. Vad gäller saken?
      Mannen sa.
      – Det gällde ett piano som skulle stämmas.
      – Piano? Ser jag ut som en som spelar piano? Jag med mina krumma fingrar.
      Hon sträckte fram händerna och visade.
      – Dessutom, fortsatte Vendela, har jag tappat intresse för pianosonater och dessa mördande etyder av Clementi, ifall han är bekant. Där satt jag i åratal och klirrade och tapplade tills att grannarna klagade över att instrumentet vad så ostämt. Så vad gör en stackars krumfingrad kärring i en sådan situation? Man ringer upp en pianostämmare, inte sant. I telefonkatalogens yrkesregister fann jag till min glädje en av allt att döma livslevande person av det slaget. Jag slog numret, och vad tror ni händer?
      – Knivig fråga, sa besökaren.
      – Jag fick telefonkontakt med vad som föreföll vara ett väsen uppstiget ur en gravkammare. Spökrösten påstod sig ha för avsikt att stämma mitt piano så snart ”tid och lägenhet tillät”. Med avskedsorden ”ha tålamod” försvann telefonspöket för alltid ur mitt liv. Drygt en månad senare drog jag slutsatsen att mannen gått ur tiden utan att dessförinnan ha hunnit stänga av sin automatiska telefonsvarare… Får jag ställa en personlig: har ni nån gång spelat piano?
      – Det har jag, sa mannen med krimmermössan.
      – Bra, sa Vendela. Då har ni förhoppningsvis starka fingrar.
      – Nåjavars.
      – Jag frågar, fortsatte Vendela, för jag är i akut avsaknad av en karl med starka nypor. Således en som kan skruva av locket på en burk skivade och inlagda rödbetor som jag köpt på ICA… Men här står jag fortfarande och kaskadpratar! Kom inom vetja, så bjuder jag på en kopp pulverkaffe. Medan du går i närkamp med burken kokar jag kaffevattnet, antagligen hinner jag också baka en sockerkaka innan du är färdig. De gick ut i köket. Där tog Vendela ut burken ur kylskåpet, och i en blink men inte utan plågade grimaser vred mannen av locket.
      – Den var grym, sa han flämtande.
      De slog sig ner vid köksbordet med var sin kopp kaffe, och Vendela sa.
      – Hur kunde du veta att jag haft telefonkontakt med en pianostämmare? Jag vill minnas att han hette något som jag tyvärr glömt.
      – Pianostämmaren i fråga råkade vara min far och hette Olof Jansson. Han gick bort för en månad sedan, och jag har övertagit hans kunder.
      – Och hans krimmermössa, inflikade Vendela slagfärdigt.
      – Precis, sa gästen. Att stämma ett piano lärde jag mig redan som barn. Men jag kände aldrig kallelsen att bli musiker. Vad jag däremot brinner för är att sälja mössor och hattar. Det är också precis vad jag numera sysslar med i lag med med några kompisar. Vi har startat ett litet företag på nätet och står rustade att möta den renässans för krimmermössan som är under uppsegling i trendmedvetna kretsar. Men innan jag går igång som affärsman vill jag avverka raden av ostämda pianon som min far så att säja lämnat efter sig. Jag ser det som en hederssak.
      En stund senare reste sig mannen från bordet, virade ytterligare ett varv av halsduken kring halsen och sa.
      – Tack för kaffet. Jag måste iväg. Men ge mej en tidpunkt så kommer jag förbi och stämmer pianot.
      – Pianot finns inte kvar, sa Vendela. En av min sons kompisar skulle gifta sig och avfirades här i lägenheten med en svensexa. Det blev en fest som heter duga, hundar i hela stadsdelen vaknade och började skälla i kör. Det hela slutade med att sällskapet drog ut pianot på balkongen och kastade ner det på bakgården, sjungande Nessun dorma av Puccini…
      – Fascinerande! sa mannen med krimmermössan. Det är ljudet jag tänker på.
      – Vilket ljud?
      – Ljudet när pianot slog i marken från andra våningen. Det måste ha uppstått ett unikt och alldeles underbart klingande dissonant jättebrak. Inte undra på att hundarna vaknade… Beträffande problemen med konserverade livsmedel föreslår jag att damen tar kontakt med Förpackningsofferjouren. Där finns specialister på området, fingerstarka och vältränade personer, dessutom rustade med de verktyg som kan behövas för att befria livsmedel från sina förpackningar.

      Qlotterplanket

      Qlotterplanket
      Jag arbetade en sommar som redaktör på en numera nedlagd tidning i Tierp. Efter inskolning fick jag ta över ansvaret för en sida med blandad förströelse. Där fann man dagens kåseri, ’roliga historier’ och ordvitsar som att ‘tonfisk äter man med stämgaffel’. Där kunde man gäspa över den tecknade serien ’Adamson’. Sidan ansågs insnöad och sömngångaraktig. Att åstadkomma en uppryckning blev min uppgift.
      – Se nu till att skapa ett andningshål för våra arma läsare efter allt vad de fått stå ut med på sidorna med debatt och nyheter, uppmanade chefredaktören. Kom med något nytt. Överraska, slå kullerbyttor om så behövs!
      Jag grep mig an uppgiften med ungdomens fallenhet för upptåg och knalleffekter. Till att börja med inbjöd jag läsekretsen till aktivt deltagande i förnyelsearbetet!
      En spalt avsattes för vad jag kallade qlotter, således en förädlad form av det klotter som sågs på plank, husgavlar och andra ytor i staden.
      ”Välkommen till vårt qlotterplank”, skrev jag i min introduktion. ”Var inte försagda utan kläm fram med vad ni brinner för eller avskyr eller tycker bör påtalas. Det mesta går för sig utom skvaller och smädelser. Skriv djärvt, skriv ur hjärtat, men skriv kort! Teckningar och inte alltför krävande dikter är också välkomna”.
      Erbjudandet mötte oväntat gensvar, och qlotterplanket tilldelades snart ökat utrymme. I ömmande fall och i mån av förmåga kommenterade jag bidragen. En del klippte jag ur och sparade. Här några av dem:
      ” Herr Redaktör. Som nybliven pensionär har jag äntligen fått tid att fördjupa mig i ämnet filosofi. Något som väckt mitt omedelbara intresse är den mustasch som märkligt nog tycks ha suttit i ansiktet på den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. Är det möjligen bekant hur mannen bar sig åt för att äta med en så skrymmande rabatt hängande mitt i vägen? Hur inpasserade soppor, semlor och liknande livsmedel utan omfattande nedsölning av munstaschen?
      Anders i Forsbacka”.
      Svar: Bäste Anders. Din fråga ställer mig svarslös trots att jag fick AB i ämnet filosofi i studentbetyget. Möjligen kan någon form av sugrör ha kommit till användning, men här återstår mycket forskning innan mysteriet fått en trovärdig förklaring. Ett rykte om lösmustasch som cirkulerade på universitetet i Basel, där Nietzsche undervisade, tillbakavisades av hans syster Elisabeth.
      ”Herr redaktör. Man ska prata med sina krukväxter, sa på sin tid Ria Wägner i TV. Så det gör jag. ”God morgon växter”, säger jag till att börja med. Sen fortsätter jag att struntprata med dem under dagen. Men mina krukväxter förefaller vara av en osällskaplig sort för de fortsätter tjurigt att tappa sina blad och på andra sätt demonstrera sin vantrivsel. Kanske ger jag dem för lite vatten, kanske ger jag dem för mycket? Kan redaktionen hjälpa mig att bli ense med mina gröna inhysingar.
      Liselott 60.”
      Svar: Bästa Liselott. Krukväxter kan vara kinkiga med omvårdnaden, men till all lycka finns en sort som uthärdar all tänkbar försummelse och vanvård. Jag talar om fikusen. Daltande tycks vara det värsta fikusen vet. Den tillbringar sitt torftiga liv med att stå och slöa dag efter dag i sin kruka, och får den inget vatten så ”kvetter de” som vi säger i Värmland. Jag vill avråda Liselott från att ens försöka prata med denna enstöring och självplågare. Det är omvittnat att fikusen trivs bäst i skumma trappuppgångar, bilverkstäder, ovädrade sammanträdesrum och andra lokaler där normala krukväxter skulle falla i vanmakt efter en vecka och fälla både blommor och blad. Skaffa sig en fikus, Liselott, och lycka till med den!
      ”Herr redaktör! Jag är en lättretad äldre man som förargar mig på den grasserande besattheten i matlagning i våra medier. Mer eller mindre komplicerade anrättningar möter oss vart vi vänder blicken. Vi ser dem dagligen i TV – dock än så länge inte i Rapport med väderinslag från SMH, tack för det! Recept finns att läsa på förpackningar och i offentliga lokaler, och de breder ut sig i dagstidningar och tidskrifter. Till detta kommer mångfalden av kokböcker.
      Kort sagt blomstrar en omåttlighet över alla gränser, menar jag. På pin kiv anhåller jag därför om att som motvikt få komplettera utbudet med några antirecept:
      Ansjovis a’ la Malta. Finhacka innehållet i en burk ansjovis och blanda ner resultatet i en karott färska blåbär. Mosa alltsammans till en obeskrivlig geggamoja. Strö till sist med berått mod en näve lättrostade kycklingdun över gräsligheten och servera efter att barnen gått och lagt sig.
      Rabarberål. Rensa en rökt ål och ersätt inkråmet med en rabarberstjälk av motsvarande längd. Toppa med en struken matsked lättflytande motorolja. Serveras med kräkpåse.
      Recepthatare.”

      Spådamen

      Spådamen

      Året var 1962 och jag slet som reporter på HuddingeVarjehanda. Något jag minns som lite annorlunda var en intervju hos sibyllan Spader Dam i Gamla stan i Stockholm. Egentligen hette hon Tuttan Persson och kom någonstans norrifrån.

      Spader Dam hade på den här tiden gjort sig ett namn som ”ockultist”, och hennes paranormala förmåga omvittnades av många. Som spåkärring menade sig damen kunna tyda människors karaktär och livslängd. Den aura som liksom en strålning omger varje individ röjde klientens hälsotillstånd med mera. Genom att fixera sin kristallkula fick sibyllan glimtar av framtiden.
      Vid avtalad tidpunkt infann jag mig i hennes lya på Österlånggatan. Hon hälsade mig älskvärt välkommen, blixtrade med guldtänderna och bad mig sitta ner vid ett bord i trolsk belysning av två kandelabrar med armar och ljushållare. Själv satte hon sig omständligt på andra sidan bordet. En svart katt med vilt uppspärrade ögon betraktade mig oavlåtligt uppifrån ett skåp, och i rummets gardinstång hängde upp och ner ett par oroliga fladdermöss.
      Sibyllan fyllde alltför väl ut sina kläder och hade ljudlig andhämtning. Hennes hand sköt plötsligt ut över bordsskivan, grep min hand, synade den ingående och återlämnade den sedan med följande besked:
      – Du har klent utvecklade halvmånar på naglarna min vän, det ser jag som ett tecken på blockerade energiströmmar. Mitt råd är att du dagligen intar ett extrakt av ryssrot, som jag just den här veckan händelsevis säljer till förmånligt pris.
      Damen kratsade sig mellan skulderbladen med en klåmeter som hon stack ner innanför kragen. Sedan anlitade hon sin kristallkula, stirrade egendomligt nynnande in i den och viskade.
      – Kristallkulan avslöjar att där finns en hel del mentalt hos dig som behöver uppgraderas. Låt oss börja med det missnöje som tycks besvära dig i arbetslivet. Vad är det som stör dig?
      – Allt… Men jag har en fråga.
      – Ställ den, sa sibyllan.
      – På väg till husets huvudingång upptäckte jag en dörr på baksidan av huset, sa jag. Som jag närmade mig öppnades den sistnämnda och en man i skor med gula damasker steg ut. En stadigt byggd herre i långrock med pälskrage och en hård hatt med vida brätten. Genast han fick syn på mig tog han av sig hatten och höll upp den framför ansiktet samtidigt som han roterade ett varv på klacken och försvann runt husknuten. Ett ganska förbryllande beteende, måste jag ju säga, och visst får man intryck av att mannen försökte dölja sin identitet.
      – Min nyfikenhet var väckt, fortsatte jag min redogörelse. Jag gick fram till dörren och fann den olåst. Berodde det på slarv, eller hade mannen inte gett sig tid att låsa innan han smet iväg. Av allt att döma hade jag hamnat i en någon form av reservuppgång. Ingenting konstigt i det, men visst måste den vara till stor nytta för klienter som av en eller annan anledning önskar hemlighålla sina besök i huset. Följande en impuls gick jag uppför trappan. På andra våningen fann jag damens mottagning, och här är jag nu.
      Spådamen syntes något besvärad, och fladdermössen kastade sig loss från gardinstången och rörde sig i hisnande bukter runt taklampan.
      – Hann du se vem mannen var som du mötte? brummade spådamen.
      – Ja.
      – Nämligen?
      – En av regeringens hörnpelare, ingen mindre än landets finansminister herr Gunder Gräng. En allmänt respekterad politiker men också uppmärksammad för sin vana att hålla byxorna på plats med både hängslen och livrem. Vi talar således om en person med avancerat säkerhetstänk, övertygad om betydelsen hos en man i regeringskretsen av att inte tappa byxorna.
      – Finansministern tillhör mina återkommande kunder, bekräftade Sibyllan. Det som i all synnerhet intresserar honom är de glimtar av framtiden som jag kan tillhandahålla och som han antagligen drar nytta av i budgetarbetet. Nu vädjar jag till dig att inte sprida kännedom om herr Grängs besök här i huset. Jag vet att han skulle uppskatta att detta finge stanna oss emellan… Men låt oss återgå till ditt fall. Vill du underkasta dig en mer ingående analys av din personlighet?
      – Jag tror det får räcka med vad min hustru brukar påtala angående min inre person.
      – Som du önskar, sa Sibyllan. Men jag spådde dig i handen, det vill jag ha tjugo kronor för.
      – Det förefaller mig i överkant, sa jag. Och får jag påminna om ministerbesöken. Mina journalistiska instinkter manar mig att skriva en skandalartikel om verksamheten här. Skall jag hålla tyst krävs en motprestation.
      – Ocker, knarrade madam Spader Dam. Men låt gå, jag bjuder på spådomen.

      Mineralogen

      MineralogenHerbert beskrevs som en snäll och oförarglig man, åtminstone de gånger han var hemma. Något som inte så ofta inträffade eftersom Herbert hade sina arbetsplatser förlagda till bergstrakterna i Väst-Afrika och östra Sydamerika. Där frihackade och insamlade han i åratal prover på bergarter och mineral som delprojekt i den storslagna teorin om ’kontinentaldriften’ – det vi idag hellre kallar plattektonik.
      – Berätta om ditt arbete, bad Herberts son en dag när fadern just hade kommit hem. Halva ringfingret på vänsterhanden satt lite löst efter ett felslag med stenhackan i Adamaouabergen i Nigeria.
      – Mitt arbete frestar på, började Herbert. Laviner och kallblåst. Alla dessa vulkanutbrott. Att klättra uppför är tungt nog, att klättra ner är värre eftersom det sliter så på knäna. Men bergsgorillorna i Uganda var en charmerande bekantskap. De är bladätande filosofer med en lättjefull livsstil. Men de är lite trötta på alla påträngande beteendeforskare och filmteam som dokumenterar snart sagt vart steg djuren tar. I Uganda talas i dessa dagar om att få gorillorna anslutna till ett eget fackförbund. En angelägen uppgift blir att påskynda djurens sociala utveckling. Ledighet från posering inför kamerorna åtminstone under veckosluten är ett annat angeläget önskemål.
      – Hur började det? frågade sonen. Att pappa fick detta brinnande intresse för just mineraler?
      – I grunden kom det sig av att jag som ung var en sådan överdängare på att gå på händer. Vi skolungdomar tävlade gärna om vem som kunde förflytta sig längst uppochnedvänd, jag vann nästan alltid. En gång gick jag mellan Avan och Hopplaryd, hela vägen på händerna. Medan jag gick längs vägkanten kom jag att lägga märke till stenarna på marken. Det slog mig hur vackra de var. De allra vackraste hittade jag under handpromenaderna längs stränderna utanför Visby där vi hyrde stuga om somrarna. Det var så mitt intresse väcktes. Jag insåg att det var för att stenarna var så gratis som de hölls för ointressanta, ändå kan de vara som juveler att se på och hålla i handen. En sten är inte bara en sten. De flesta är sammansatta av olika mineral, det vill säga av olika kemiskt och kristalliskt enhetliga ämnen.
      – All den sten vi har i källaren, har pappa samlat dem?
      – Varenda en, och i regel har jag själv burit ner dem från bergen. Redan i din ålder samlade jag stenar hela veckan utom på söndagarna för då sorterade jag. Sen så småningom, efter studier i Uppsala, blev jag mineralog på allvar. Mineralen är fascinerande som sådana, men dessutom har de så vackra namn. Plagioklas. Slirgnejs…
      – Snarare lustiga än vackra, sa sonen.
      – Turmalin, sa fader Herbert förälskat. Zinkblände.
      Han lade ifrån sig förstoringsglaset och slog ut med armen som inför en överväldigande naturupplevelse.
      – Kalciumtitansilikat, ropade han. Amfibolit, diabas och basalt! Hör du inte, det är som trumpetstötar ur ett bergmassiv.
      Men Herberts fru Astrid skrattade och sa:
      – Nu är pappa igång igen med sin bergspredikan!
      En gång var Herbert borta drygt ett år. Men så en dag ringde dörrklockan , och in steg Herbert kånkande på två kappsäckar med stenprover från Nordappalacherna. Han tog sin fru i famnen och vände sig sedan till pojken vid hennes sida.
      – Och vem är du?
      – Lars, sa den tillfrågade.
      – Säger du det. Det heter min son också.
      – Jag är din son, ropade sonen sårad.
      – Verkligen, sa far förvånad. I så fall har du ränt förfärligt i höjden sen jag såg dig sist! Nå, men då är ju hela min familj äntligen samlad på ett och samma ställe. Så trevligt. I morn, Lars, ska du få hjälpa mig sortera. Jag har några makalösa exemplar av litiumpyroxen.
      Kort tid efter hemkomsten blev far sjuk, och doktorn sa.
      – Ni ser lite medtagen ut, och armarna förefaller märkligt förlängda. Men blodproverna är i god överensstämmelse med min diagnos. Jag skriver en remiss till njurkliniken på Karlstad sjukhus. Det blir att operera, men det brukar göras med utmärkt resultat.
      – Operation?, sa Herbert. För vad!?
      – Njursten.

      1960-talet

      1960-talet
      Hur gärna återgår inte mina tankar till 1960-talet!
      Vårt svenska ’folkhem ’befann sig under installation och samhället påminde om en krabbtina: det sjöd och knäppte av verksamhet. Inte minst gick det lättare än idag att få ett jobb. Fast helt fritt från motigheter var det ändå inte, som framgår av följande anställningsintervju, memorerad av en branschtidning som jag råkade läsa häromdagen:
      En friställd man grep sin kobratelefon och fingrade fram numret i platsannonsen.
      – Göransson.
      – God morgon direktör Göransson, jag heter Sven Bovinell och ringer med anledning av annonsen. Ni söker en innovatör till fabrikens avdelning för produktutveckling, inte sant?
      – Ja..?
      – Jag skulle be få anmäla mig som intresserad. Vad jag förstår handlar det om att initiera och driva projekt inom området sängutrustning, i första hand madrasser.
      – Det är rätt uppfattat. Konjunkturerna är uppåtgående, och vi söker spetskompetens för utveckling av ett moderniserat varusortiment. Men berätta om er själv. Beskriv med egna ord vad som gör att ni tror er lämpad för just den här arbetsuppgiften. Vilka speciella meriter vill ni åberopa, etcetera.
      – Till att börja med vill jag beteckna mig som en person med naturlig fallenhet för att ta det lugnt. Jag tror ärligt talat att det sammanhänger med en efterhängsen motvilja mot påfrestande arbetsuppgifter. Studier är inte riktigt min likör, om direktörn förstår hur jag tänker. Fysiskt arbete bekommer mig inte väl. Men jag ser inte dessa egenheter som något hinder för att pyssla med madrasser. Snarare tvärtom, ifall direktörn förstår hur jag resonerar. Så att när skulle det passa med ett personligt sammanträffande?
      – Sakta i backarna, sa direktörn. Men låt mig ställa frågan så här: Kan ni redan nu ge mig en vink om hur man enligt er uppfattning skulle kunna föra utvecklingen framåt ifråga om bäddunderlag.
      – Spontant skulle jag föreslå att vi utvecklar en ny typ av madrass där vatten får ersätta resårerna och stoppningen av tagel eller plast. En manöverpanel bör finnas så att användaren själv kan ställa in vattentemperaturen på en nivå som främjar insomnandet. Genom att samtidigt anpassa mängden vatten får vi en optimal tryckavlastning, och madrassen ansluter sig följsamt till individens kroppskonturer hur dessa än buktar. En vattenmadrass, kort sagt. Sådana finns för övrigt redan i USA.
      – Vatten, säger ni! Blir inte det i våghalsigaste laget, ursäkta vitsen. Men låt mig ta upp en annan sak. Vår vakans innefattar faktiskt fler uppgifter än produktutveckling.
      – Inte alltför besvärande, hoppas jag. Jag har en anmärkningsvärt låg stresströskel, påstår min husdoktor. Men om direktörn kunde precisera.
      – En av era dagliga deluppgifter skulle bestå i att gå ut med min hund. Själv hinner jag inte på grund av allt arbete. Så vad vet ni om hundar?
      – Allt som behövs. Jag har ofta frågat mig själv: Begriper en hund att den är just en hund? Tror den kanske att den är en människa den också? Eller uppfattar hunden det som att vi människor är en sorts pälslösa överjyckar på bara två stolpiga ben och utan svans? Där tror jag hunden inte är dummare än att den ger sig själv ett visst företräde. Det måste ju ändå vara så att fyra ben ger stabilare gång än två, särskilt på vintern, det tror jag direktörn håller med om. Särskilt om benen är åtminstone på ett ungefär lika långa och sitter något sånär där de ska, vilket de brukar göra.
      – Stopp ett tag! Jag tror vi lämnar hundarna där, sa direktören. Vad skulle ni säga om en provanställning på vårt laboratorium för bäddunderlagstestning? Där blir er inte alltför betungande uppgift att provligga madrasser i omgångar om åtta timmar, alltså motsvarande tiden för normal nattsömn. Testen gäller sovkomfort, madrassens eftergivlighet för sovarens kroppstyngd etcetera. Vi mäter insomningstiden, perioder av mardrömmar, djupsömn och vakenhet. Med mera. Hallå?!
      – Förlåt direktörn, jag satt bestämt och nickade till. Men ert förslag låter ganska intressant. När kan vi träffas?
      – Aldrig, föreslår jag. Men tack för påringningen.

       

      Rim utan reson

      Rim utan reson
      På regementet i Gävle fanns på sin tid en köksmästare vid namn Waldemar Stålle. Med sin matlagning gjorde han livet drägligare för oss värnpliktiga. Mest ihågkommen är emellertid den gode köksmästaren som pekoralist. Med pekoral menar vi en text som väcker oavsiktligt löje genom bristen på stilkänsla och ett olyckligt val av ord och ämnen. Saken förvärrades i Stålles fall av ett trängande behov av att rimma. Exempel finner vi redan i hans första diktsamling, Slumpskott (1978). I en kommentar säger sig Stålle vilja synliggöra de obemärkta och vanlottade i världen. En prisvärd tanke som dessvärre skjuts i sank i och med att poeten riktar sin empati inte mot medmänniskorna utan mot en fisk som redan genom sin skepnad och valet av livsmiljö drar med sig hela dikten mot botten och gör den plattare än den möjligen annars kunde ha blivit:
      Jag brister i skönhet så till vida
      att ögonen sitter på samma sida
      kroppen platt
      till följd av att
      jag skapades till flundra
      ifall någon skulle undra
      I vår tid går man ofta hårdhänt fram med den klassiska dramatiken. Resoluta omskrivningar är på modet liksom att antingen stryka text eller lägga till aktuellt stoff. Meningen är att en modernisering ska göra det lättare för dagens publik att ta till sig pjäsens innehåll. Klassikerna hålls på så sätt levande, är tanken.
      Köksmästaren var onekligen långt före sin tid när han lanserade en bearbetning i samma anda av den äldre svenska poesin. Hans egna bidrag i debutboken gör inte oväntat soppa av uppslaget.
      I en kommentar skriver Stålle:
      ”Vi skärskådar en berömd dikt av Per Lagerkvist och finner ett och annat som behöver omprövas. Dess första rad är fortsatt giltig och får stå kvar. Men den närmast följande framstår som alltför evangelisk och i behov av tillnyktring. I dess ställe gestaltar jag en välkänd erfarenhet så snart vi söker oss ut i trädgården med en gin och tonic eller ett handarbete. Det införs på så vis en välbehövlig problematisering av situationen. Naturen avslöjar sig som dubbelnatur. Skönheten finns där runtomkring oss, men också de kliande angreppen från småkrypens myllervärld.”
      Stålle föreslår således en mindre poetisk version av inledningen till en välkänd dikt av Lagerkvist, den som börjar:
      ”Det är vackrast när det skymmer
      all den kärlek himlen rymmer”
      osv
      Här föreslår köksmästare Stålle i stället följande:
      ”Det är vackrast när det skymmer
      men myggen utgör ett bekymmer”
      En mer kraftfull aktualisering ägnas Frödings dikt ’Det var dans bortåt vägen’. Poeten tecknar en skakande verklighetstrogen och illusionslös bild av tonårsbeteenden i en värmländsk avkrok:
      ”Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
      men om ungdomarna hade roligt vete katten
      en drog i sig femton öl
      föll sen omkull i en pöl
      och insomnade med byxorna fulla av vatten”
      Köksmästaren skriver gärna kortdikter men gör det tyvärr i sin egen oefterhärmliga stil. En avdelning i boken ägnar han sin fjärrbo som heter Asta och arbetar som kokerska i Burträsk. Yr av vårkänslor utbrister poeten:
      ”Min kära är som en mandelpotatis
      ja så finhylt och stjärnögd du är
      att de rätta orden tryter mig här
      mitt hjärta skänker jag dig gratis”
      I en tävling koras Asta till Årets kokerska, och hennes adoratör i Gävle sällar sig spontant till gratulanterna:
      ”Ingen lagar sådan pasta
      som min makalösa Asta
      och därmed basta”
      Men köksmästaren älskar också musik, i synnerhet Wagner, som han hyllar i flera dikter, däribland en om graalriddaren Parsifal i operan med samma namn. Ämnet fängslar poeten till den grad att han glömmer att rimma vilket noteras som ett framsteg. Dessvärre störs intrycket genom den farsartade omkastningen av bokstäver i slutraden.
      ”Aftonens pianissimo drunknar
      i Schlagerforsens brus
      jag låser dörren om mig
      och fininriktar mina wagneröron
      sjung Farsipal!
      Med detta atonala ackord når diktsamlingen sitt stilenliga slut. Bokens enda recensent, en slöjdlärare i Gysinge, tillönskade köksmästaren – och hans läsare – en väl tilltagen period av återhämtning.
      Tolver

      Inbrottstjuven

      skanna0002
      På våren tillträdde Knut Koriander tjänsten som kriminalkommissarie vid Polisen i Gävle. I gryningen en sommarmorgon var han på hemväg efter ett nattligt utredningsmöte på Polishuset. Han tog vägen genom ett för honom ganska okänt område: Brynäs. Stadsdelen med den välkända idrottsföreningen.
      Plötsligt blev kommissarien stående – bara för att tre sekunder senare med ett pantersprång huka sig bakom en parkerad Range Rover. Över biltaket betraktade Koriander tvåvåningshuset snett över gatan. På garagetaket såg han en medelålders karl med pösmage. Mannen befann sig nedanför ett fönster som hade lämnats halvöppet för värmens skull. Genom att ställa sig på tå hade mannen lyckats koppla av fönsterhaken. Med grepp om fönsterkarmens nederdel försökte han häva sig upp och in genom det öppna fönstret. Men stormagen tog emot.
      Mannen på garagetaket gav inte upp. Han satte sig upp och sökte med blicken runt tomten. Fann vad han sökte: en halvfull vattentunna vid ena husknuten.
      Mannen tar sig ner samma väg som han kommit upp på taket: via spalje’n med röda klängrosor. Han stjälper vattnet ur tunnan som är av plast. Efter en stunds kånkande, lyftande och klättrande befinner sig både han och tunnan på garagetaket. Väl där rullar mannen fram tunnan till väggen, ställer sig på den och häver sig utan större besvär in genom fönstret. Skrik hörs från rummet som plötsligt badar i ljus.
      Kommissarien har samtidigt lämnat gatan och tagit sig upp på garagetaket. Därifrån fortsatte han upp på tunnan, klev in genom fönstret och måste ta ett jättekliv över sitt byte som sitter på golvet lutad mot rummets värmeelement.
      Mitt på golvet står en storvuxen kvinna i kycklinggult nattlinne. I handen håller hon en krycka medan hon stirrar ömsom på mannen vid elementet, ömsom på kommissarien.
      Med draget tjänstevapen vänder sig Koriander till mannen på golvet.
      – Rör inte en fena! Du är härmed anhållen för olaga intrång! Hur smakar det?
      Efter att ha satt på mannen handfängsel vände sig kommissarien till kvinnan som fått på sig en morgonrock.
      – Hur mår du?
      – Jag har en snedställd stortå på vänster fot, om polisen nödvändigt behöver veta.
      – Vad jag vill höra är en kort och något sånär sammanhängande beskrivning av vad som försiggår här. Ingenting annat, sa Koriander.
      Kvinnan satte sig på sängkanten, lade från sig kryckan och sa.
      – Jag vaknade av att han där på golvet kom indrullande genom fönstret. Med buller och bång. Men inte såg jag att det var Elof, mörkt som det var.
      Kommissarien kände sig manad att få en smula styrsel på situationen.
      – ”Elof”, säger du. Du känner alltså mannen? sa han förbluffad.
      – Jag är väl så tvungen, sa kvinnan. Vi har varit gifta i snart fyra år. Det är lång tid.
      – Förlåt om jag avbryter, sa mannen på golvet, men mitt intryck är att kommissarien behöver en briefing. Således några ord om hur saker och ting förhåller sig till varandra här. Får jag således presentera min hustru Märta. En mycket resolut kvinna och utrustad med ansenliga kroppskrafter. Hon har alldeles nyss slagit mig halvt fördärvad och förmodligen strakbent för resten av livet. Som effektivt tillhygge använde hon sin kryckkäpp.
      – Sin kryckkäpp!!
      – Rätt uppfattat. Sin kryckkäpp. En sådan hustru har jag, kommissarien.
      – Skyll dej själv, sa kvinnan. Komma hem genom fönstret! Mitt i natten! Jag trodde naturligtvis att de var en inbrottstjuv eller våldsverkare. Varför i hela friden går du inte in genom dörren som vanligt folk?
      – Jag glömde nycklarna när jag bytte byxor i morse.
      – Jaha. Och vem har bett dig byta byxor mitt i veckan om jag får fråga? utbrast kvinnan.
      – Ett ögonblick, insköt Koriander. Märkte du inte att du saknade nycklarna när du lämnade lägenheten?
      – Min hustru och jag gick samtidigt men det var hon som stängde.
      – Inte kunde jag veta att du var hemma, sa Elof. Du skulle ju besöka din syster
      i Valbo och sova över där.
      – Det vart inställt eftersom min syster fått vinterkräksjukan.
      En stund av tystnad infann sig. Kommissarie Koriander kände plötsligt igen mannen på golvet från en bild i stadens brottsregister. Han hette Emanuelsson och hade dömts till fängelse vid flera tillfällen.
      En känsla av tomhet ansatte kommissarien. Trött var han också. Och liksom onödig. Att mannen på golvet tagit sig in fönstervägen till sitt eget hus var ingenting man kunde besvära en åklagare med. Koriander vände sig till Elof.
      – Hur står det till med höften?
      Elof prövade med att sträcka ut benet – och svor till.
      Stödd på kryckan tog sig Märta fram till maken som blivit sittande vid elementet.
      – Seså, upp med dej!
      Hon gav maken en hand, och med ett kraftfullt ryck fick hon honom på benen. Det gick under gny och gnissel, men av allt att döma var Elof inte värre däran än att kunde linka ut i köket stödd av hustrun.
      Kommissarien reste sig för att gå. Han stack ut huvudet i köket och frågade.
      – Hur står det till med höften. Vi får hoppas att det inte är något brott i höftleden.
      – Jag förnekar brott, sa Elof av gammal vana.

      Fiskafänge

      FiskafängeDen som fiskar har alltid något att berätta.
      Missunna mig därför inte nöjet att få återge ett minnesvärt fiskafänge i min barndom. Nåja, det var ju måttligt roligt då när det hände. Nöjsamt är det däremot att — så här en mansålder senare — få berätta om det omtumlande mötet med vad som måste ha varit en riktig buse till rekordgädda.
      Upprinnelsen bestod i att jag brukade tillbringa mina somrar hos morfar och mormor som ägde ett skärgårdshus i Grönsjöbo. Vid gunstig väderlek badade vi alla i viken nedanför byns mejeri. Rådde i stället dåligt väder brukade morfar lägga från sig Gävleposten med ett ljudligt fras av tidningspappret. Sen yttrade han med rösten hos den som söker överrösta en pneumatisk borrmaskin eller påstridig demonstrant:
      – Äntligen några rejäla skurar!
      Han vände sig till mig där jag satt alldeles intill på verandaräcket fördjupad i en påse lördagsgodis.
      – Det uppfriskande regnet. Du vet vad det betyder, pojk!
      – Att gäddorna går till, sa jag och kom fort på benen.
      – Viska inte, sa morfar, utan tala så jag hör. Be mormor att reda några bussiga smörgåsar åt oss och en termos inte alltför mesigt kaffe.
      Så begav vi oss på fisketur, morfar och jag. Vi beundrade stackmolnen väster om oss, färgblossande och pösigt uppumpade som en samling kroppsbyggare på uppvisningsturne´. Morfar satt vid årorna medan han högljutt luftade sina synpunkter på stort och smått i skärgården. Kring oss lyfte dykänder och skrakar uppskrämda av de dånande ljudvågor som utbredde sig.
      Vi närmade oss ögruppen längst ut, och nu var det jag som rodde. Molngubbarna spände sina muskler, och vågorna började gå med fradga.
      En stund senare lade vi till vid ett av skären. Där skulle morfar pröva lyckan under några timmar, svingande sitt spinnspö från klippstränderna. Själv gav jag mig ut på eget fiskafänge. Jag ägde inte något eget spinnspö men hoppades få ett den dag jag fyllde åtta, trots morfars återkommande varningsord:
      – Barn mår inte väl av att genast få allt de pekar på!
      I avsaknad av modern fiskeutrustning gjorde jag som äldstgubbarna i Grönsjöbo: jag rodde drag.
      Drag från eka praktiserades dåförtiden på flera sätt. Enklast var den anspråkslösa metoden att släppa ut draget efter ekan, knipa tag om reven med tänderna – eller i avsaknad av sådana mellan läpparna – och sedan sätta sig till årorna. Hur ofta hade jag inte sett bygubbarna ute på viken, uthålligt hopkurade i sina egenhändigt hopsnickrade flatekor! Från munnen på gubbarna löpte reven ut i vattnet med just den fart som uppskattades av gäddorna. Framdrivningstekniken bestod i ett knyckvis arbete med små, energisparande årtag.
      I ett försök att efterlikna veteranerna kajkade jag ut från skäret, kringrodde några grund och kände mot underläppen pulsen från det framvickande draget (krokutrustat gäddbete) i andra änden av reven.
      Redan här borde jag ha anat utgången, kan jag tycka idag. Jag borde ha förstått att inte bita tag fullt så hårt om reven…
      En kvart senare kände jag rycket!
      Jösses!! Överrumplande plötsligt kom det, samtidigt som det högg till i tandköttet när överkäkens ena framtand drogs med ut.
      Trots smärtan hade jag sinnesnärvaro nog att kasta mig framåt i ett försök att rädda vad som räddas kunde. Som en pisksnärt ringlade reven iväg akterut tillsammans med vindan som den suttit upprullad på. Jag famlade över aktertoften – men grep i tomma luften. Ajöss med gäddan, ajöss med reven och med draget. Och med framtanden, tänkte jag chockad. Ajöss dessutom med drömmen om att besegra en av Grönövikens mytomspunna gammelgäddor och sedan i triumf bära det kungliga bytet genom byn, avundsjukt begapad av mina lekkamrater…
      Men slumpen ville mej för en gångs skull väl: jag hittade framtanden på durken och gav ifrån mig ett tjut av glädje. Med tanden invirad i en näsduk rodde jag tillbaka till morfar som kom skuttande över klipporna. Trots lomhördheten hade han hört mig skrika.
      – Vad är det?!, dånade han. Har det hänt något?
      Jag berättade alltsammans , och morfar synade mej i gapet som en hästhandlare. Han fick några droppar blod på tummen och skrämde en svan på vingarna när han förkunnade för skärgården:
      – Bloget forsar, gäddfan slapp undan och himlen gråter över människans dårskap i alla åldrar. Vi får åka hem, å det illa kvickt innan du fullkomligt ödelägger din tandhälsa. Utan framtänder ser du ut som en knipholk.
      – Det var faktiskt bara en tand, invände jag sårad.
      – Som om inte det är illa nog, larmade morfar, och så klev vi i båten.
      – Håll i dej hårt, pojk, för nu kommer det att gå undan. Och sitt still i båten!
      Morfar lade in en portion snus, satte sig till årorna och högg i, undan gick det. Själv låg jag utsträckt i fören och försökte känna mig som en i triumf hemvändande hjälte, dödligt sårad efter mötet med Grönövikens sjöodjur.
      Redan samma dag fick jag tanden återinstallerad av tandläkare Didner i Gävle. Den rotade sig utan mankemang och återgav mitt leende dess fullskaliga charm.
      Men jag slapp den sommaren inte undan de andra barnens ohämmade glädjeyttringar så snart fiske med drag kom på tal.
      Barn är inte alltid att leka med!

      Busväder


      skanna0004 (2)
      Holger satt i köket och väntade, halvklädd och morgonrufsig i håret. Fötterna hade han lagt upp på Soja för den goa värmens skull.
      – Du har det bra du Soja som bara är en hund, sa Holger. Att vara människa är fan så mycket knepigare.
      – GO MORRON HOLGER, hojtade en glad stämma från tamburen. Majbritt från hemsjukvården (hon hade egna nycklar till alla sina gamlingar) kom tågande ut i köket, rosig och energisk. – Hur har han det i arla morgonstunden?
      – Det är utdragna plågor, vet hon ju, skrockade Holger. Majbritt drog upp persiennen och öppnade vädringsfönstret.
      – Lite sol behöver jag allt så jag ser var jag sätter nålen, sa hon.
      Holger drog ner byxorna så pass att Majbritt kom åt med insulinsprutan. Varsamt tryckte hon in en dagsdos i låret på honom.
      – Där satt den, sa hon och rätade på ryggen. Holger drog upp byxorna och krängde hängslena över de knotiga axlarna. Sedan ställde han tillbaka fötterna på hunden.
      Majbritt skrev in dos och tidpunkt för injektionen i Holgers journal. Hon såg till att han sköljde ner sina fyra morgontabletter ordentligt med ett glas vatten, sedan slog hon sig ner vid köksbordet för en pratstund. Blicken fastnade på kylskåpsdörren, där Holger brukade sätta upp egentillverkade verser på papperslappar som hölls fast av små magneter.
      – Jag ser att diktarlusta håller i sej, sa Majbritt. Hon gick fram till kylskåpet och läste högt:
      Betjänten hade tvättat och matat greven
      som låg i sin kammare, febrig och däven
      säg mig Larsson, hur mår husets herre?
      nådig frun, det blir bara värre och värre
      nyss snöt han sig och fick näsan i näven
      – Holger är allt bra duktig för sin ålder. Men ska han inte sätt på sej strumpera?
      – Snart, sa Holger. Apropå dikter. Kommer Majbritt ihåg tromben 2004.
      – Om! Vem kan glömma den. Mikaelidagen 29 september, jag minns det som igår. Huanemej så det blåste. Och som han bröla och tjöt, tromba, med sin virvel av snurrande luft som hängde ner ifrån molnet som snabla på en elefant, och allt inom räckhåll sög tromba åt sej. En demon var han, Holger, hitkommen enkom för att vandalisera och ställ till det här i Avan. Alle de uppryckte blommera från rabattera i Centralparken. Omkullkastade cykler nere vid buss-station, minns han dom. Vägbanera blockerade av trädgrena och all tänkbar bråte – men vad tar det åt hunden!?
      Soja hade satt igång med att gny och småyla under Holgers fötter, plötsligt kom hon på benen och smet ut i tamburen.
      – Hon tål inte att nån blir upprörd, förklarade Holger. Var var vi? Virvelstormen tjugonionde september 2004. Loppmarknaden på Centraltorget. Just det. Jag satt ju själv därnere på en trebent pall och sålde mina dikter som jag hade kopierat från datorn och samlat häftesvis om tio blad per häfte och med en dikt på varje sida. Blåst hade det gjort hela morgonen, minns jag, men inte värre än att vi kunde rigga upp stånden på torget. Men vid niotiden var det som att vinden mojnade. Det vart knäpptyst i hela Avan…Sen hörde vi dånet. Du kommer väl ihåg, Majbritt, dånet som bara växte och växte. ”Titta där”, var det nån som skrek, ”där till vänster om kyrktornet” . Då såg vi molnet. Ett riktigt monstermoln, blåsvart och uppsvällt och med virvelsnabeln snokande sig fram mellan husen. Hela styggelsen var på väg in genom norra infarten, så det var bara att lämna allt åt sitt öde och rusa in i affärerna runt torget.
      – Ja se den tromba var värre än översvämninga i mitten av 90-talet, instämde Majbritt. Betydligt värre.
      – Sen efteråt, återtog Holger. När tromben dragit vidare tog vi oss ut på torget och såg förödelsen. Ja bevare mej! Loppmarknaden var en enda röra, allt hopvispat om vartannat, eller bortblåst. Mina häften var väck sånär som några stackars tillknycklade exemplar. Aldrig nånsin har mina verser haft en sån strykande åtgång, om man så säger. De låg kringströdda lite varstans, man hittade dem på hustaken eller uppflugna i träd. Minst ett tiotal häften blåste ut i älven.
      – Ändå var det nästan värre för Sonja, syster min, insköt Majbritt. Sonja hade hängt ut tvätten till tork hemma på gårn när tromba dök opp. Hon hann inte mer än grabba tag i ungera och kast sej ner i källarn å regla dörra. Vad tror Holger hon får se när hon tittar ut genom källarfönstret? Jo allt som hon hängt ut gick till väders som en flock spöken: lakan, linnen, tröjera. Makens pyjamasbyxer såg hon dansa flere varv kring gårda, sen bar det av rakt upp som en raket, och borta var byxera. En del av tvätten återfanns, annat gick förlora.
      Majbritt såg på köksklockan.
      – Nej dehär dug int. Jag må hasta vidare, jag. ’Hasta la vista’, som spanjora säjer. Sköt väl om sej, Holger, vi ses i morrn. Å glöm inte ta på sej strumpera!

      Skägget

      Skäggavtagningen
      Föräldrarna var bortbjudna, farfar satt kvällsvakt. De inledande göromålen var snart avklarade. Leksakerna hade ställts undan för natten. Koppen med vassleprotein utrört i varm mjölk var urdrucken, tänderna hade fått en energisk borstning. Och vid sängen satt farfar beredd att berätta något för Lilleman att sova på.
      – Som du vet, sa farfar, har du en farbror som heter Kristian och bor i Småland.
      – Varför heter det Småland?
      Farfar såg aningen ställd ut, oförberedd på frågan som han var, men han fann sig.
      – En gång i tiden bodde där ovanligt många småväxta människor med undantag för författaren Vilhelm Moberg som mätte över en och nittio. Det var ett smålustigt folkslag och är så än idag. I Småland gapskrattar man sällan utan man nöjer sig med ett småleende. Din farbror Kristian bor i ett småhusområde utanför tätorten Lillhärad. Där finns det en Småspararbank och ett par kortväxta småföretagare. På sin lediga tid spelar farbror Kristian miniatyrgolf. På torget i Lillhärad kan den som ser noga efter upptäcka en staty av en dvärguggla, som är Smålands landstingsdjur. Men apropå fåglar. Har jag berättat om när jag gjorde mig av med helskägget?
      – Nej!
      – Tänk dig en dag i början av januari. Ännu hade det knappt fallit någon snö det året, men det var bitande kallt. Jag hade just duschat och dragit på mig morgonrocken för att äta frukost. Genom köksfönstret får jag plötsligt se grannens katt komma rantande efter en av våra ekorrar. Farmor och jag såg dem alltid som ’våra’ eftersom de brukade hålla till i eken på vår tomt. Jag öppnade fönstret och skrek åt katten. Den hejdade sig mitt i språnget och satte sig att stirra på mig. Uttryckslöst. Sedan återupptog den jakten. Uppför eken rakade ekorren, efter kom den attans katten. Jag lutade mig ut och slog ihop händerna i ett par rejäla klatschar. Du kan tro det gjorde susen. Kattrackarn kom av sig mitt i attacken och smet in på sin egen tomt. Illmarig typ, den där katten!
      Farfar avbröt sig för att putsa näsan med en pappersnäsduk.
      – Var det allt? sa Lilleman med en antydan till besvikelse
      – Inte riktigt, sa farfar. När jag skulle dra in huvudet och stänga fönstret upptäckte jag att jag satt fast.
      Lilleman rätade sig upp i sängen.
      – Satt farfar fast!
      – I skägget. När jag lutade mig ut över fönsterblecket frös skägget fast eftersom det hade blivit vått i duschen. Hänger du med? Där stod jag tjudrad som ett slaktfår… Ja, skratta du! Men här var ’goda råd dyra’, som det brukade stå i pojkböckerna i min ungdom. Dessbättre kom en av våra grannfruar stultande förbi utanför staketet.
      ”Hej fru Ivarsson”, ropade jag. ”Kan du förbarma sig över en gammal man i knipa så mångdubblas hennes utsikter till en gynnsam handläggning på Yttersta Dagen. ”.
      Fru Ivarsson stannade, höll sig hårt i rollatorn och sa.
      ”Jag tror nog inte jag riktigt förstår…”
      ”Nej, det har jag stor förståelse för”, sa jag. ”Kom bara fram till fönstret så ska jag lämna en uttömmande förklaring. Men gå först hem och hämta en sax är du snäll. Och en fickspegel”.
      Den beskedliga människan skakade bekymrat på huvudet men gjorde till sist som jag bad henne. Jag berättade vad som hade hänt.
      Fru Ivarsson tog ett steg tillbaka och sa.
      ”Måste du verkligen klippa..? Det stiliga skägget! Det sitter där som på en gammelrysk patriark, brukar jag säga till mej själv. Om jag går hem och värmer lite vatten så lossnar det nog”.
      ”Välment men alltför riskabelt”, sa jag. ”Innan vattnet hunnit koka upp har jag dragit på mig lunginflammation. Och för resten har jag ofta tänkt kapa hela rasket. Må så vara att ett helskägg kan ha sina fördelar. Det skuggar på sommaren och det värmer om vintern. Men på det hela taget är det mest till besvär. Ge mig saxen! Och håll gärna upp spegeln så att jag inte klipper av mig näsan…”
      Så klippte jag väck hela buskaget och blev ansiktsnudist. Tuss efter tuss föll i rabatten, och där fick de ligga till våren. Då kom småfåglarna för att ta vara på stråna till sin bobyggnad. Så du är nog en av de få här i landet som har en farfar som haft kvittrande fågelungar i skägget…Nu säger vi god natt.
      – God natt, farfar. Och jag är glad för att du lät skägget växa ut igen så har jag någonting att dra i ifall du somnar medan du berättar.
      Tolver

      Beslutsvånda

      skanna0006
      Just i avfyringsögonblicket sänkte Per-Ivar geväret, överrumplad av en oväntad tanke:
      Varför beskjuter jag detta rapphöns?! Har rapphönset gjort mig något förnär? Hotar det mig till liv och egendom? Svar ingalunda.
      Av vilken anledning skulle jag då krydda den skuldlösa och vackert brunspräckliga varelsen med blyhagel?
      Ett svar kunde vara detta: Under människans jakt- och samlarstadium utvecklades hos mannen en drift att jaga. Nedärvd genom årtusendena lever denna benägenhet kvar, bara med den skillnaden att fångstnätet och stenslungan ersatts med effektivare jaktredskap.
      Och för övrigt, funderade Per-Ivar, är det ju på det viset att dräper inte jag rapphönset så gör någon annan det. Någon inte lika vankelmodig som jag…
      Stärkt av sin slutsats lyfte Per-Ivar geväret mot kinden för ett skott – men då var fjäderfäet redan på vingarna, signalerande sitt farväl med ett retfullt pri-pri-pri – –
      Jakthunden, en starkt engagerad engelsk setter, gav Per-Ivar en blick bräddad av förebråelse. Men husse röt ”sitt” och ”håll käft”, sedan slog han sig ner på en stubbe för en stunds fortsatt begrundan.
      Varav kom sig den här oförmågan hos honom att fånga ögonblicket i flykten? Varför livet igenom denna tvekan och obeslutsamhet, tänkte han.
      Ta som ett exempel den gången i Stockholm när jag skulle omtapetsera min ungkarlslya. De andra kunderna föreföll förtjusta över det stora urvalet av mönster i tapetaffären. Så inte Per-Ivar. Han gillade det mesta han såg och stod lamslagen. Problemet löste sig den gången genom att hans mor fick välja ut tapeten åt honom.
      Hösten 1986 blev Per-Ivar av någon anledning förälskad i sin tandläkare som hette Siv. Tvekande som alltid drog han ut på kurtisen så till den grad att en beslutsam fastighetsmäklare hann före. I stället gifte sig Per-Ivar till sist med Sivs äldre syster som var knappt hälften så vacker men å andra sidan dubbelt så musikalisk. Därtill hette hon Rut.
      En dag i mitten av december infann sig Per-Ivar i musikaffären Svala & Söderlund invid Hötorget i Stockholm. En spinkig liten man med hög panna och en musliknande mustasch närmade sig tassande.
      – Kan jag hjälpa till…?
      – Det är vad jag hoppas och behöver, sa Per-Ivar. Jag är ute efter en CD-skiva som julklapp till min nuvarande hustru. Frågan är bara vad, ni har ju rent förbannat mycket att välja på här i hyllorna.
      – Jo men visst är det så, log mustaschmannen förbindligt. Hur vore det med något i den lättare viktklassen? Vi har just fått in Thore Skogmans senaste.
      – Nejnej, ingenting populärt och lättlyssnat, det skulle min fru uppfatta som kränkande och dessutom opassande, till saken hör att hon sitter i Hedvig Eleonoras kyrkofullmäktige.
      – Då skulle det kanske passa bättre med Chopins pianosonat i h-moll? Den med sorgmarschen.
      – Där felbedömer ni min nog frus kynne, sa Per-Ivar. Paradoxalt nog kan hon vara förbluffande sprallig när hon inte sitter i sammanträde. Men rimligen har ni annat att erbjuda än Skogman och sorgmarscher. Jag tror det bör vara något som så att säga stryker själen medhårs utan att för den skull bli frivolt. Kanske något med många violonceller i slow motion. Föreställ er en skrymmande koloss till stereoanläggning placerad intill chiffonje’n i ett rum med anatoliska mattor och tunga draperier i dunkla färger; på alla vågräta ytor står keramik i fajans och terrakotta; stolsryggarna skyddas av virkade antimakasser. Jag tänker mig en musik i samklang med allt det här joxet – var det inte någon som ropade ?!
      – Jo, det var Carmen ur operan med samma namn. Tror ni er fru skulle uppskatta Verdi eller Puccini?
      – Hon ja, men inte jag. Med opera är det ju så att ingen i närområdet slipper undan. Allt min hustru lyssnar på tränger in i mitt arbetsrum, även om jag låser dörren.
      Skivbutiksman visade tecken på rådvillhet. Per-Ivar däremot ljusnade plötsligt.
      – Jag slås av att här finns en lösning. Vi tar en skiva med julmusik så slipper jag det olidliga valet mellan klassiskt och populärt. Julmusiken är ju på en gång lättlyssnad och högstämd, inte sant. Och, bäst av allt, under resten av året spelas den inte. Perfekt. Slå in ett potpurri julsånger i snyggt julpapper, så är saken klar…

      Medresenären

      Medresenären
      Under mina Stockholms-år var jag en bland de dagliga T-baneresenärerna. Normalt var vi många åkande, men en kväll sitter jag nästan ensam i en vagn på väg hem efter en teaterföreställning. I knät hade jag en portfölj innehållande rollhäftet och ett par ombytesskor. Dramatenpjäsen har jag glömt, men inte det efterföljande spektaklet:
      En man stiger ombord på station Skärmarbrink , ostadig som vore tåget ett gungande fartygsdäck. Hållande sig i mittstången ser sig mannen stridslystet omkring. Får syn på mig, hojtar något och tappar kepsen. Släpper greppet om stången, lyckas få tag i kepsen men vräkas själv omkull när tåget drar igång. Kommer svärande upp på benen, behåller mirakulöst balansen och snubblar knäande in längs mittgången. Når bänken mitt emot mig och dråsar ner…
      Bredvid sig ställer mannen en plastpåse, skramlande av ölburkar.
      – Tjena polarn. Hur harure?
      Han hade ljus skäggstubb mot rödsvullen botten, ungefär som på ett krusbär, armarna var onödigt långa, benen i kortaste laget. Överhuvud taget föreföll han lite vårdslöst ihopmonterad av kroppsdelar som blivit över. Viftande med en halvtom ölburk försökte han fästa blicken på mig.
      – Du säjör ingenting, sa han efter en stund. Snarstucken om man såsäjör. Va. Dålig matsmältning. Skaha du inte ha en öl. Nähä, slipp då… Man upphör aldrig att förvåna sej… Men du ursäktar kanske ifall den här genomruttna polarn sveper en bärs mens vi ruhullar vidare mot yttersta domen. Skål. Östberg var namnet, ifall jag inte missminner mej. Nä, man upphör aldrig att förvåna sej. Fast min lärare kallade mej Demosthenes. Bara för att jag snackade hela tiden. Du har ju portfölj, då känner du väl Demosthenes. Atensk vältalare och statsman under antiken. Joru.
      Han ställde från sig tomburken under sätet, fiskade upp en ny starköl och tryckte in trekanten upptill. Satte burken till munnen och drack ur inemot hälften.
      – Och vart styr min broder kosan om man får fråga, äru stadd i tjänsteförrättning mitt i nahatten? Eller så flyru kanske undan rättvisan, de har jag i såfall den fullaste förståelse för? Fullaste, som sagt. Var nu en gnutta tillmötesgående å säj vad fan du döljer i den där portföljen som du grahabbar tag i så krampaktigt? Haru ingen tillit till dina medmänskor?.. Nä, man upphör aldrig att förvåna sej…Troru jag bryr mej om din trista gamla portfölj! Jag skiter väl i den… Men livet har säkert farit hårt fram med dej. Du har nått en viss höjd på karriärstegen men känner hur pinnarna du står på börjar lossna. Du har inte ens råd att ta taxi hem, va. Du är på din vakt, och du sköter ditt. Säkerhetslås på dörren, stramt upphissade hängslen. Det är fullt OK. Sähäkert att du inte vill ha en öl? Så vad fan ska jag hitta på för att pigga opp dej i din bottenlösa förtvivlan? Vill du att jag ska slänga mej i väggen med huvut före?… Jasså inte det heller. Men kanske kan du tala om vart det här tåget går!
      – Farsta Strand, sa jag.
      Mannen tog burken från munnen.
      – Farsta Strand! Och det säjeru först nu! Bara rakt av utan vihidare! Men de betyder ju att Demonshenes Östberg sitter på fel tåg. Fullständigt åt helvitte fel tåg sitter han på. För kan du säja mej va jag har i Farsta Strand å göra när jag bor i Hallonbergen!… Där sitter nog kärringen min som bäst i köket och blåser på rödbettssoppan. Lilla Elna, nu har Östberg ställt till det igen. Vad sa du att du hette?
      Jag sa mitt namn.
      – Och vad gör en sådan gravallvarlig man för sin försörjning, ifall du ursäktar?
      – Jag skriver ett och annat.
      – Skriver, säjeru. Skrihiver vadå? Begravningsreferat??
      – Kåserier.
      – Kåhåserier!.. nä sörrö, man upphör aldrig att förvåna sej…

      Kulpennan

      pontus
      Det här ägde rum på den tekniska urtiden, således under epoken före datorernas maktövertagande. Den 21-årige Anton Ivarson hade på nyåret fått ett eftertraktat vikariat som biträdande kulturredaktör på Gävleposten. Det rörde sig till en början mestadels om korrekturläsning, och ingenting anmärkningsvärt störde den trygga vardagslunken. Men lugnet visade som så ofta sin inneboende bedräglighet…
      Tidigt en morgon blev Anton inkallad till Frej Ivarson, far till Anton och tillika tidningens chefredaktör. Det var en luttrad herre med ansenligt bukomfång och ett välansat skägg kompletterat med mustasch och polisonger. Som inslag i chefens komplexa personlighet fäste sig hans redaktion vid de plötsligt insättande men lika snabbt övergående vredesutbrotten.
      – Sitt, sa fader Ivarson som om sonen varit en hund. Det stör dig inte att jag röker den ena cigaretten efter den andra?
      – Inte det ringaste, det gör ju pappa hemma också, sa sonen, ty på den här tiden rökte snart sagt alla, överallt och mest för jämnan. Själv bolmade Anton på pipa, dock inte vid det här tillfället.
      – Nikotinet har som du säkert märkt en lugnande effekt på autonoma nervsystemet, fortsatte fader Ivarson. Men till saken: jag läste din recension av Hälsinge Regementes Musikkårs tattoo på Gävle teater i söndags. Och jag får ju säja att jag läste med en allt större häpnad.
      – Pappas omdömen fyller mej som alltid med respekt och instämmande, sa Anton med sonlig vördnad. Kanske att jag var en aning alltför elak mot det två trumpetarna. Bastuban lät som en av hamnens bogserbåtar.
      – Där kan det säkert vara befogat med en viss kritik, sa fader Ivarsson inuti sitt rökmoln. På det hela taget fann jag dina omdömen anmärkningsvärda på gränsen till det osannolika. Jag tänker då närmaste på den intressanta omständigheten att konserten aldrig ägde rum! Ingen blåsorkester från regementet infann sig på teatern. Det som eventuellt försiggick där skedde utan musik. Förstår du vad din hårt prövade far försöker förklara: konserten var inställd!?
      – Märkligt, mumlade sonen, enligt annonsen i förrgår skulle blåsorkestern konsertera två timmer på teatern med början klockan tretton noll noll.
      – Den uteblivna konserten har sin legitima förklaring, fortsatte fader Ivarson. Dirigenten befann sig vid just den här tidpunkten på sin sons bröllop. Så vad gjorde du i stället för att masa dig till teatern och ta reda på hur det förhöll sig med konserten?
      – Jag fick plötsliga besvär med en hörntand och måste i all hast besöka min tandläkare. Hörntanden hade jag i fickan. Tandläkaren satte den på plats men berättade också något ganska omtumlande. Som pappa vet brukar man inom tandvården framhålla värdet av tandtråden som ett osvikligt verktyg för att hålla rent och snyggt mellan tänderna. Nu visar amerikanska rön att så inte är fallet. Den omhuldade tråden sägs vara till ingen som helst nytta.
      Chefredaktören drog ett nytt halsbloss.
      – Då vill jag föreslå att man i stället använder tråden för att till exempel hålla efter mögel mellan tårna. Men åter till regemetsmusiken. Regementsöversten ringde mej nyss och formligen öste sarkasmer över dina utgjutelser. Andra har hört av sig med liknande synpunkter. Vi kommer att få lida en hel del smälek från den övriga pressen. Försåvitt…
      – Försåvitt? upprepade sonen bävande.
      – Försåvitt vi inte vänder din blunder till något utvecklingsbart, sa hans far vars ögon plötsligt glittrade okynnigt bakom läsglasögonen.
      – Jag har nämligen en ide’, fortsatte chefredaktören och riktade ett rökmoln mot taklampan. Jag avskedar dig här och nu som biträdande kulturredaktör men tillsvidareanställer dig i samma andetag som tidningens kåsör och pellejöns. Haha! Din tummelplats blir en spalt på förströelsesidan med ett alster varje lördag. Egentligen har du redan presterat ditt första kåseri i form av recensionen av konserten som aldrig ägt rum. Observera att första april råkar infalla nästa vecka, den dag då seriösa och till vardags sanningssökande redaktörer tillåter sig att bland allt det allvarliga stoffet smyga in ett litet spratt. Vi lanserar så att säga ett permanent aprilskämt, året om. Vad säger du om det, din drummel?
      – Jag saknar ord…
      – Det hoppas jag verkligen att du inte gör, bullrade chefredaktören godlynt. Som ditt nästa kåseri vill jag se ett fylligt reportage från Bönans Båtklubb, som fyller femtio år nästa lördag. Glöm inte intervjua gubbarna på klubbens ”ljugarbänk. Lycka till!
      En vecka senare publicerades Antons första alster under signaturen Kulpennan.

      Muskelbyggaren

      Muskelbyggaren
      Evert svettas en smula där han står framför dörren med den sirligt graverade namnskylten. I näven kramar han en bukett ringblommor. Nervositeten kan förklaras med att detta äger rum i en annan tid än vår – därutöver är det Everts första besök hemma hos Katrin.
      De hade träffats på Skansens dansbana, till tonerna av Thore Ehrlings orkester, och vid det här laget har de, som det hette då, ‘kilat stadigt’ i snart en månad. Suttit på kondis tillsammans, gått hand i hand på Djurgården, etcetera och så vidare.
      – Varför blev du muskelbyggare, frågade Katrin en dag medan de satt på Konserthustrappan och delade på en påse körsbär.
      – Klent självförtroende, erkände Evert. Fram till för några år sedan var jag en tanig kille med taskigt flås. Drog omkring med en massa finnar i ansiktet. Blyg och undfallen var jag också…Tipset om att börja styrketräna kom från en kompis. Så jag satte igång, och träningen var precis vad jag behövde. I takt med att resultaten visade sig kaxade jag upp mig, och när musklerna satt på plats försvann dessutom bobborna.
      Katrin fick känna på överarmsmusklerna, och Evert kunde se att hon gillade dem.
      Uppmuntrad fortsatte han att jobba med sina nya följeslagare. De växte som foster under huden, det var som om han blivit havande med en hel syskonskara av muskler. Snart satt de knippevis över bålen, armarna och benen och på de mest oväntade ställen. Han skötte sitt byggande systematiskt med vikter, hantlar, bänk och de andra specialverktygen. Tre gånger om dagen utfodrade han musklerna med berg av kolhydrater och aminosyror plus en näve tillväxtbefrämjande hormoner i tablettform. Han pinade sig och slet, övertygad om att det starka nog till sist skulle visa sig vara det sköna värt.
      En dag föreslog flickans mor att de unga tu skulle gå på Dramaten och se ’Lång dags färd mot natt’ av O’Neill. Pjäsen var hyllad av recensenterna och en stor publikframgång. ”Allmänbildande”, försäkrade modern. ”Bygger upp själens muskler”. Evert kände sig tveksam men ställde upp för att främja sina utsikter.
      – Kom och hämta mig klockan sju, bestämde Katrin som hade skaffat biljetter.
      Huset där hon bodde låg på Sibyllegatan, och där står nu Evert med sin bukett som han köpt på Östermalmstorg för att göra gott intryck. Han stryker med handen över pannluggen och ringer på.
      Dörren öppnades av Katrin, och hon är finklädd och vacker som klippt ur en modetidning. Men så tar hon ett steg bakåt med en rynka mellan ögonbrynen.
      – Kostymen, Evert!
      – Vad är det med den?
      – För vardaglig. Skjortan går an, och skorna. Men inte grön manchesterkavaj och promenadbrallor. På Dramatens parkett är det mörk kostym som gäller. Och en seriös slips.
      Genast känner Evert av den gamla osäkerheten. Han river sig på handlederna och vet sig ingen råd, ont om tid börjar det bli också. Katrin ser plötsligt en lösning.
      – Du får låna min brors mörka! Han är ungefär i din längd. Fyrkantig liksom du fast inte på grund av muskler, om man så säjer…Vänta här.
      Hon är kvickt tillbaka med en stilig sak i mörkblått, varpå Evert skyndar in i badrummet och byter. Katrin ger godkänt och knyter egenhändigt en passande slips i omönstrat grafitgrått. Med detta gjort är Evert uppdressad och presentabel. Ytterkläder behövs inga för kvällen är ljum och de har kort väg till Dramaten.
      Så nu är de på väg halvspringande nedför Sibyllegatan. Plötsligt tumlar en buse ut ur Östermalmshallen. Han slänger omkring sig med armarna, och Katrin får sig en dask i ansiktet.
      Evert tvärstannar och går busen in på livet.
      – Hörrödu! Nu lägger’u av innan jag dumpar dej i Nybroviken…
      Men busen vill inte ta reson. I stället börjar han buffas och gorma, han drar sig inte ens för att måtta med nävarna mot Evert.
      Evert var på det hela taget en saktmodig ung man, men det här går honom förnär. Ilskan kokar upp när han griper busen i axeln, och samtidigt växer musklerna. Han känner dem knyta sig i tjocka buntar som sväller och sväller – spraaak!, där brast den tajtsittande finkavajen utmed ena ryggsömmen!
      En knapp lämnar framsidan och blir en projektil som träffar busen i pannan. Med bara högerhanden lyfter Evert honom drygt en decimeter över trottoaren — då krasar ärmen över bicepsmuskeln… Evert släpper busen som vinglar ut på gatan…
      En stund senare satt han med flickan på en övergiven tom fruktlåda på Östermalmstorg. Det rosa innanfodret trängde ut som fettvävnad ur gliporna på kostymen…
      Evert sa.
      – Det var nog aldrig meningen att en annan skulle gå på Dramaten. Vad säger du om att jag svidar om till mina egna kläder, och sen går vi och ser ’Ugglor i mossen’ av Hitchcock…
      – Gärna för mig, sa Katrin. Filmugglor är väl också kultur…

      Riksdagsmannen

      RiksdagsmannenI kavalkaden av minnesvärda svenska riksdagsmän ser jag som särskilt angeläget att erinra om Mats Trulsson i Rapphärad. En man med en pockande politisk böjelse men dessvärre ansatt av en i sammanhanget problematisk benägenhet att säga vad han tänker.
      Trulsson gjorde sig riksbekant som en av de första i vår parlamentariska historia att offentligen och utan omsvep tillstå sina misstag och felbedömningar. En bidragande orsak får sökas i Trulssons sanningslidelse och en benägenhet att uppträda påverkad av alkoholhaltiga drycker under riksdagsdebatterna – något som sätter sina spår i hans anföranden…
      Trulssons tal inför de folkvalda senhösten 1952 finns ordagrant bevarat och lyder i all sin förfärlighet som följer:
      “ – Herr talman. Låt mej till att börja med oförbehållsamt be de värderade medlemmarna av denna församling om ursäkt för mitt anförande före lunch. Där fanns åtskilligt som jag borde ha överlåtit åt papperskorgen. Alltför mångordigt utbredde jag mig om biståndspolitiken – ett ämne som jag ärligt talat inte behärskar. Mina slutsatser blev också därefter, som utrikesministern så tjänstvilligt påpekat.
      – Vidare, herr talman, är det ostridigt att jag och mitt parti faktiskt bemödat oss om att baxa in kreaturshållningen i just det åtgärdspaket som kommunerna nu som bäst driver igenom med rapp och hotelser – och vi kan ju alla konstatera att idag mår korna sämre än på länge, att inte tala om bönderna. I synnerhet förefaller de nya kriterierna för besprutning med pesticider i fähusen ha blivit ’den droppe som knäcker kamelens rygg’, för att citera profeten Paulus i första Tessalonikerbrevet…
      – Låt mej också på allmän begäran kommentera den ål som jag hade med mej i talarstolen tidigare i dag. Det var obetänksamt. Ändå var min avsikt den bästa, herr talman. Nämligen att tydligare än med ord åskådliggöra statsministerns slingrande försök att undslippa ansvar för den nya lagen om expropriation. Men när så det hala blötdjuret kom lös bland bänkarna gick ju allt över bog; med blötdjur syftar jag således på ålen och på ingen annan. Jag beklagar givetvis det skedda, och måtte nu detta vara klarlagt och bordlagt en gång för alla.
      – Däremot vidhåller jag min uppfattning om jordbruksministern. Nämligen att han borde hålla klövarna borta från djurhållningen här i landet, så länge det inte rör sig om tillsyn av karusellhästar… aj,aj, där halkade jag bestämt in i den gängse politikerjargongen. Låt föra till protokollet, herr talman, att jag tar tillbaka det jag nyss anförde. Och jordbruksministern ber jag om överseende med en gammal krubbitare som blott alltför ofta och därtill med skadeglädje blottställer de yrkesskador som grasserar här i salen… även det där sista tar jag tillbaka, jajaja, jag hör att herr talmannen bultar med klubban och jag vet: min tid är kraftigt överskriden. Men låt mej ändå sist och slutligen få betona min långt ifrån oomtvistade beslutsamhet att vad gäller mitt eget ansvarsområde, och dit räknar jag även det som herr Nyström så nedlåtande betecknat som ovidkommande och sekundärt, men där ska måhända en omvärdering vara förestående, och ingen i denna församling skall framgent kunna beskylla mej för att se mellan skaklarna med de missförhållanden som länge varit blott allt för rådande. För övrigt anser jag att Sankt Petersburg bör förstöras… men se där kommer ju några av mina partivänner marscherande uppför kammargången. herrarna ser fasligt bistra ut…seså, vad tar ni er till…? släpp armarna säjer jag…dra inte och slit i mej, jag går själv!”

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se