Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Klippas

      Hos frisörmästare Plym på Salong Klippet i Huddinge har man alldeles nyss öppnat, och golvet ligger blänkande nysvabbat. ’Plingeling’ signalerar dörrklockan, och in stiger redaktör Söderman för liten pratstund med klippning. Plym tillhör de människor som med betydande fallenhet odlar samtalet som umgängesform, gärna under samtidig yrkesutövning.
      Efter en stunds allmänt ströprat frågar Söderman om inte Plym bland alla huvuden som passerar revy på salongen stöter på en och annan knäppskalle. Plym bekräftar att så var fallet och börjar berätta om en man som någon av de sista dagarna i juli besökte salongen. En medelålders herre i mycket mörk kostym och grå slips.
      – Det skulle visa sig vara en man med enastående låg svansföring, om bilden tillåts, sa Plym. Jag hängde över honom skyddsklädet och satte igång. Efter en stund kom vi i samspråk.
      – Dig har jag inte klippt tidigare, sa jag. Är du nyinflyttad här i Huddinge?
      – Jo.
      – Var är du född?
      – I en taxi. Otur från första början, brukar jag tycka. Och det märkliga är att bristen på tur har följt mig troget som en pudel genom livet. I Folkskolan kallades jag Johansson.
      – Min svåger heter också Johansson, sa jag, det tar han med stort jämnmod.
      – Men jag heter i själva verket Hansson, sa kunden. Nu råkar det hampa sig så att jag hade min uppväxt i vad som brukar kallas Myggsumpmosse i Norrbotten. Där sa vi aldrig ja utan jo – utom vill säja i de fall då vi sa nej och det sa vi ofta. Kort sagt fick jag heta Jo-hansson fast det var fel och missvisande. Skoltiden minns jag som ett nödläge, men jag kommer ihåg att jag brast i skratt när fröken berättade om Stockholms blodbad. En företagsdoktor betecknade mig en gång som en genuin olycksfågel. Vill säga en person som genom en speciell disposition drar på sig fler missöden än folkgenomsnittet – aj! , klipp mig inte i örat om ni vill vara så tillmötesgående!
      – Förlåt. Där var bestämt oturen framme igen!, sa jag. Måste bero på att jag inte klipper olycksfåglar så ofta.
      – Vad skulle jag nu säga?, återtog kunden. Jo, som dibarn fick jag hela tiden mjölkstrålen i ögat, har min mor berättat. Det fick aldrig mina syskon, brukade hon också förnöjt påpeka. När magister Strudel ordnade med klassresa till Köpenhamn fick jag typiskt nog röda hund och kunde inte följa med. En annan iakttagelse jag gjort under årens lopp är att jag fått fler paraplyspröt stuckna i ansiktet än vad som betecknas som normalt. På vintern brukar istappar falla ner på trottoaren just där jag befunnit mig sekunderna innan, vilket strider mot Bernoullis sannolikhetsteorem.
      – Jag klipper rent kring öronen så får dessa spela en mer framträdande roll, sa jag avledande. Och olyckorna har bestått genom livet, säger du. Är du till exempel gift?
      – Har varit, men i längden fann jag äktenskapet innehållslöst som ett tömt påskägg. Min fru instämde för en gångs skull.
      Här gjorde kunden ett uppehåll för att hämta andan. Jag sträckte mej efter den sågtandade specialsaxen och sa.
      – Men nog har väl också du dina glädjestunder i livet om du tänker efter.
      – Jo för all del, sa kunden. Jag är ju en stor vän av hundar.
      – Det är inte jag. Dom skäller och dom drar i kopplet. Det skulle en häst aldrig göra, än mindre en hustru. Inte min i varje fall.
      – Du klagar över att hundar skäller, sa kunden. Mina skäller aldrig. Inte heller drar dom i kopplet. Dom är hur lugna som helst.
      – Verkligen. Hur många har du? frågade jag.
      – Inemot fyra hundra uppskattningsvis.
      – I en stadsvåning?!!!
      – Nej men på min arbetsplats.
      – Som är?
      – Kaknäs Djurkyrkogård.

      Insändarfabriken

      – Hej! Du har kommit till Frans-Holger Lodenbrink. Jag är oanträffbar för tillfället, men lämna gärna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp så snart jag kan. Och vill!
      – Kan man verkligen lita på det?
      – Egentligen inte, om jag ska vara ärlig. Jag är en häpnadsväckande upptagen person i beaktande av min ålder.
      – Men tydligen inte värre än att pappa kan sitta därhemma och leka telefonautomat!
      – Man har ju inte roligare än man gör sig. Som du vet är jag fortfarande lika barnsligt förtjust i telefonskoj som han den där riksbekante Kalle Sändare. Vad har du på hjärtat?
      – Jag ville bara höra hur pappa har det.
      – Jag har det bra. Pensionen håller mig flytande, hälsan står bi. Man får bara passa sig för att intala sig att man blir förståndigare med åren vilket är en vanlig föreställning. Men det där är en missuppfattning, har jag förstått. Det är inte jag som blivit klokare, det är världen som har blivit dummare. Men visare blir man nog inte med åren, däremot blir man muntrare.
      – Hur menar pappa?
      – När jag var ung var jag håglös och osäker, minns jag. Under yrkesåren red mig framgångsdjävulen. Jag skulle minsann ta mig upp i ljuset och slå de andra av brädet. Nu är jag kvitt allt det där och har aldrig mått bättre.
      Jag hörde min far skrocka självbelåtet i telefonluren. Han har varit ’stötande och osolidariskt frisk’ i hela sitt långa liv, brukar han säga. Och nu på gamla dar förströr han sig med att skriva insändare. På en enda dag kan det bli ett par tre stycken som han skickar till dagstidningar, hemsidor och andra publikationer. Många kommer in, ty med åren har far vässat och förfinat en medfödd fallenhet för att retas.
      – Det är nämligen så redaktörerna vill ha det, förklarar far i telefonen. En bra insändare ska helst vara förargelseväckande, så att det sprakar till i spalten och blossar upp en debatt.
      Med Huddinge Varjehanda har far en överenskommelse om leverans av en tillspetsad insändare i veckan. Med särskilt nöje minns han en stump för en del år sedan som handlade om ungdomen.
      Ungdomarna var övervärderade i samma mån som vi äldre underskattas, skrev far efter att så att säga ha doppat pennan i arsenik. Och våra medier tillmötesgår beredvilligt de ungas självupptagenhet, utseendefixering och osunda strävan efter kändisskap.
      Så skrev alltså min far i sin insändare, oförskämt och avsiktligt provocerande. Han undertecknade sitt alster Frans Loden.
      – Du kan tro det blev ett rabalder, berättar far. En av de ursinnigaste replikerna sopade golvet med den ”okunniga reaktionären Frans Loden”. Den insändaren hade jag för säkerhets skull själv skrivit och undertecknat Holger Brink. Inlägget blev upptakten till en hård batalj mellan insändare mot och för ungdomens beteendemönster. Redaktionschefen ringde och tackade.
      I en insändare i en Norrlandstidning slog far fast att det inte existerar några normala människor. ”Normalitet” är bara en schablon som vi håller oss med för att någotsånär kunna bedöma graden av ”anormalitet” hos våra medmänniskor. Min far fortsatte sin analys med att beskriva en manlig kollega.
      Till synes var kollegan ett sannskyldigt monstrum av ’normalitet’. Han säger eller gör aldrig något iögonfallande. Vurmar för ingenting. Hyser lite lagom oantastliga och politiskt gångbara åsikter. Är utmanande tillfreds med livet. Med sin fru och deras tre skötsamma barn lever kollegan i en till synes oavbruten endräkt. Han är nöjd med sin lön och har till yttermera visso utmärkt fysisk hälsa. Mannen visar en irriterande fördragsamhet med allt och alla.
      Far hade i själva verket aldrig träffat en så onormal människa!
      – Debatten om normalitetsbegreppet höll i sig i över en vecka, fortsatte far.
      Och påminde sig sedan sin mest framgångsrika insändare hittills. Den om hundar. Fars insändare löd som följer:
      ” Hund och människa är två arter som bibehåller sin barnslighet livet ut. Båda gillar även som vuxna att leka, t.ex. med en boll eller en pinne. Människan föredrar i regel bollen eller en puck. Hunden är liksom sin urfader vargen en rastlös varelse med mycket spring i benen. När den kommer fram till TV-soffan och betraktar oss med ögonen gråtmilda av förväntan tänker den inte: ’O vad jag älskar min flockledare!’. Utan vad den väntar på är att det ska hände något hundkul. Kanske en långpromenad i rask takt med husse. En lekstund i trädgården med matte eller barnen vore också roligt. Liksom att få träffa andra hundar. Eller att åtminstone få komma ut och kissa några skvättar och nosa runt ett tag…
      En hund får aldrig äta sig tillnärmelsevis mätt, ty då skulle den bli smällfet.
      Hundens sex-liv är torftigt.
      ’Det är synd om människorna’, skrev Strindberg i Ett drömspel. Själv avskydde han hundar, annars hade han säkert skrivit: ’Det är synd om människorna och hundarna.’’
      Så långt exemplen på fars insändarstil.
      – Du kan tro hundtexten väckte återskall, sa far. Stadens hundägare kastade sig in i skarpa svaromål. Ja, aldrig i mitt skamlösa insändarliv har jag blivit så duktigt utskälld, skrockar far i telefonen… Nej min son, nu har jag inte tid med dig längre. Jag sitter mitt upp i en ny braständare. Där kommer jag att hudflänga det utbredda sluddrandet och snabbpratandet i SVR. Ett oskick som lämnar alla oss med nedsatt hörsel i sticket. Och vi är i storleksordningen hundratusentals abonnenter som också skulle vilja hänga med i teveprogrammen. Något i den stilen har jag tänkt mig, sa far.
      – Du är allt en bra elak gammal kverulant du, sa jag. Ha en snäll dag.
      – Kan jag inte föreställa mig, småskrattade far.

      Den lidnerska knäppen

      Det var en kav lugn och ljummen söndagsmorgon. Solen nådde långt in i huset och trädgårdens igelkott hade gått hem och lagt sig efter att hela natten ha kalasat på daggmask. Fru Fagergran satt vid radion i vardagsrummet och hörde Mikael Samuelson sjunga ”Den första gång jag såg dig” av Birger Sjöberg. Så snart sången tystnat skruvade hon ner ljudet och vände sig till sin man som mixtrade med sin dator.
      – Rolf.
      – Hmm.
      – När såg du mig för första gången?
      Rolf Fagergran såg upp från datorn, aningen överraskad. Han tänkte efter och sa.
      – Det måste ha varit efter gråstarrsoperationen tvåtusenåtta. Dessförinnan minns jag dig som lite otydlig och blurrig i konturerna, liksom allt annat kring mig för övrigt. Numera ser jag dig med full skärpa, i varje fall rörande det yttre. Din inre person är fortfarande ganska suddig.
      – Måste du vara så förödande naturalistisk? sa fru Fagergran och skruvade häftigt upp ljudstyrkan på radion.
      ”DEN FÖRSTA GÅNG JAG TOG DIG UTI HANDEN”, röt Samuelson till så att kristallglasen skallrade i vitrinskåpet.
      Fru Fagergran som tagit på sig söndagsansiktet bytte till vardagsansiktet. Hon slog upp en halv kopp kaffe åt sig, stängde av radion och sneglade åt maken.
      – Vad håller du på med?.
      – Jag vidtar mina mått och steg, sa herr Fagergran och skruvade på något på datorns baksida.
      – ‘Mått och steg’. Som innebär vad då?
      – Att en vacker dag går jag till verket.
      – Men så sluta då att tala i gåtor, sa fru Fagergran alltmer irriterad.
      – Jag tänker be vårdcentralen remittera mig till en neurolog.
      – Usch så du skrämmer mej! Varför en neurolog?
      – Därför att i går kväll var det något som knäppte till.
      – Knäppte till? Det var väl oljepannan, som det brukar vara.
      – Nejnej, inne i huvudet på mej. Där liksom knäppte det till, förtydligade herr Fagergran.
      – Då var det säkert en ”lidnersk knäpp”, sa fru Fagergran muntert. Gratulerar. Du vet väl vad som hände sjuttonhundratalsskalden Bengt Lidner. Han befann sig i elvaårsåldern och beskrevs som en mycket medelmåttig person. Men så en dag fick han en smärtsam men övergående knäpp i huvudet. I fortsättningen blev pojken Lidner en högpresterande skolelev och, med tiden, en betydande poet och dramatiker. Den ’lidnerska knäppen’ hade visat sig vara en länk till oanade inre resurser.
      – Jag hade en gång en särpräglad kollega, sa herr Fagergran. Han fick en likadan knäpp som jag, men vi såg aldrig något uppsving för hans begåvning. Däremot började han samla. Inte på sådant som folk brukar ägnar sig åt, frimärken, tändsticksetiketter, trädgårdstomtar i keramik, älskarinnor och så vidare. Nej kollegan blev en samlare på strapatser och är så än idag. I hög stämning klamrar han sig uppför höga och åbäkiga berg, ju brantare desto bättre. Han har avverkat Klarälven paddlande uppströms från Karlstad fram till källflödena i Härjedalens fjälltrakter. Att paddla utför älven vore för fattigt på strapatser och ingenting som lockar kollegan. Han promenerar gärna runt några kvarter i stadsdelen Rud, men inte på fötterna som folk i gemen utan på händerna.
      Dagarna som följde gav herr Fagergran noga akt på sig själv, orolig för att någon påfrestande vurm skulle bryta fram, liknande den hos kollegan. Eller hade möjligen hans kreativitet tagit ett välbehövligt skutt uppåt? På prov påbörjade han en teaterpjäs om Beethoven och hans kontroverser med brorsonen Karl och pojkens mor.
      De första replikerna i dramat uppenbarade sig utan större besvär i en scen med brorsonen på besök hos kompositören i hans stökiga bostad i Wien.
      (” Vad är det för kråkfötter onkel Ludwig sitter där och plitar”? ”Hör inte vad du säger. Skriv ner din fråga i mitt konversationshäfte som ligger där på pianolocket”).
      Men efter den inledande ordväxlingen kom Fagergran inte vidare.
      – Hur går det med dramat? frågade hans fru vid middagsbordet.
      – Stopp i maskin, muttrade Fagergran och satte pekfingret mot pannan.
      – Glöm inte att du har tid hos tandläkaren i morron, påminde frun.
      Nästa dag infann sig Rolf Fagergran hos sin tandläkare för den årliga besiktningen.
      Doktorn förde in spegeln och såg sig omkring.
      – Ser man på, du har bitit sönder en jacketkrona i överkäken, sa han.
      – Alaalaal! sluddrade hans patient.
      Doktorn tog ut spegeln, och Fagergran satte sig upp och sa med återfådd talförmåga.
      – Då måste det ha varit jacketkronan som knäppte till! Och jag som har oroat mig flera dar över en ”lidnersk knäpp” med åtföljande personlighetsförändringar!
      Doktorn lade in en salivsug, sedan startade han borren.
      – Åsså gapar vi… Tack det räcker! Jag för in borren men stannar själv utanfötr, haha! Men från det ena till det andra: jag undrar om inte min dator fått en ’Lidnersk knäpp’. På vissa områden är den numera intelligentare än jag. Dessutom nyckfull och ibland utstuderat illvillig.
      – Alalalhh, sa Fagergran.
      – Slöörp, lät det från sugen.
      – Vi vet ju alla hur det ligger till med datorerna, fortsatte tandläkaren. Till skillnad från sina användare blir de undan för undan allt smartare. Till slut kommer det ödesdigra genombrottet.
      – AJ!
      – Ursäkta, tandnerven lever tydligen. Jag får borra lite varsammare.
      – Aaaallal.
      – Genombrottet, återtog doktorn, består i att en vacker dag blir datorerna så intelligenta att de uppnår så kallad ’kritisk massa’. I och med det får de ett medvetande, övergår således i ett sorts organiskt stadium och blir självständigt tänkande varelser. Efterhand tar de naturligtvis över internet och hela ruljansen. Har vi otur uppstår förr eller senare någonstans en superdator av det ondskefulla slaget. Ett digitalt monstrum som tillvinner sig världsherravälde och förslavar oss alla.
      – Sluurp! kommenterade salivsugen.

      I och för sig

      – Sen finns ju dom som aldrig skräder orden, sa min gamle vän fotografen Viktor Berntsson, och han sa det med ett stänk av avundsjuka.
      Själv tillhörde Viktor de i anden vacklande. Betänkligheter föreföll ständigt ansätta honom. ”Mjaaä, här får vi se upp”, kunde han säga. ”I och för sig…” tillhörde hans favorituttryck. Liksom ”kan så vara, men vad är alternativet?”. Eller ”Saken kan också ses från andra hållet”. Allt framfört med det dröjande tonfallet hos den som besvärat sig med att tänka ett steg längre.
      En fördel med utlåtanden som de här är deras omfattande användbarhet, påpekade Viktor. Det må gälla valet av sovrumstapeter eller frågan om själens fortlevnad efter vårt frånfälle. Du håller igång ett samtal och höjer samtidigt kvaliteten på det. Den du diskuterar med tvingas att förtydliga sig och skärpa argumenten. Även mycket påstridiga personer kan få sin övertygelse naggad i kanten med en invändning av det här slaget, menade Viktor.
      – Men du riskerar förstås att framstå som glädjedödare, sa jag. Du ses som en som ifrågasätter andras tankegångar men saknar egna.
      – I och för sig, sa Viktor med ett inåtvänt leende.
      Han slog mer av päroncidern i sitt glas, kompletterade med några istärningar och berättade sedan följande:
      – Jag besökte för en del år sedan min syster i Stockholm för att reda ut en del familjeangelägenheter. En kväll står jag i garderobsavdelningen till en av stadens källarteatrar. Just den här teatern spelade gärna nyskrivna stycken med experimentellt eller fränt samhällskritiskt innehåll.
      Där stod jag nu i hård trängsel med den publik som just strömmat ut ur salongen för att återförenas med sina ytterkläder. Nummerbrickor blanka av handsvett sträcktes teleskopiskt över disken medan klädesplaggen hyvades i motsatt riktning; det var en brådska som om eld utbrutit.
      Någon fick i hastigheten fel rock eller en handske för litet. En annan tilldelades till sin överraskning en påse innehållande supe’mat och en flaska rödvin. Där stod en hopklämd kvinna med konstrik håruppsättning som fräste: ”här skulle min själ behövas kravallpoliser till häst!”
      Plötsligt går en tryckvåg genom publikmassan. Människor tvingas hårdhänt isär när en omfångsrik man banar sig väg fram till mig. Han hojtar glatt, och jag igenkänner en gammal kollega från min tid som journalist.
      Bernhard Hagberg var vid den här tiden krönikör i en av Åhle’n & Åkerlunds veckotidningar. Han hade gjort sig ett namn som åsiktsfabrik och elakt debattlejon. Mordiska rytanden skallade genom kvarteren kring Sveavägen.
      Bernhard hade sin oförgripliga mening om allt. Det vore honom således främmande att bespara mig och de kringstående sina synpunkter på kvällens föreställning.
      – Nå vad säger du om det här, då?, sa han sedan vi växlat handslag. Själv skulle jag beteckna pjäsen som en blamage i tre akter. Författaren vallar en fårskock av kliche’er och går vilse i vall, för att travestera Fröding. Ridån borde aldrig ha gått upp över huvud taget!
      – Beror kanske på vad man förväntat sig, försökte jag blidkande efter att ha uppfångat några ilskna ögonkast från ett yngre par strax bakom Bernhard.
      – Vad menar du? Ingen kan ju ha begripit mer än tio procent av vad som försiggick på scenen, fortsatte Holger med varsamheten hos en bison i en porslinsaffär.
      – I och för sig, mumlade jag och kände hur en våg av aggressiva invändningar var under tillväxt hos dem som stod packade omkring oss och som av allt att döma hade uppskattat pjäsen.
      Bernhard började nu svettas, och han frågade uppriktigt förvånad.
      – Så du tyckte detta var en stor teaterkväll, är det vad du försöker säja?!!
      – Jag? Nej, jag har inte sett pjäsen. Jag är bara här för att hämta min syster.

      Fyra man i en båt

      Det var en njutbar septemberdag i början av 70-talet. Strax utanför Hammarön i Vänern låg en fritidsbåt för ankar. Den var en så kallad Pettersonbåt, vid pass åtta meter lång men knappt två meter på bredden. Kravellbyggd i välvårdad mahogny och försedd med ruff för obekväm övernattning.
      Ombord befann sig fyra man som satt där moltigande och orörliga som medlemmar av ett vaxkabinett. Var och en med metspö i handen och blicken stelhäftad vid flötet som av sjöbrisen försattes i en gäcksamt guppande dansrörelse.
      Äldst ombord och nybliven båtägare var bagare Gordon Berg. Bredvid honom befann sig ingenjören vid Värmlands spikfabrik Valdemar Nilsson; han bar overall, och upptill på den smalbrättade manchesterhatten sitter en reservkrok med tillhörande tafs fasthakad.
      På toften mittemot utbreder sig Arnold Nilson, redaktionschef på Värmlands Nyheter och en rutinerad metare. Hans kranium är runt och hårlöst som en badrumslampa. Vid sin sida har Arnold äldste sonen Bo, praktikant vid samma tidning. I en ryggsäck förvarade Bo sina ständiga följeslagare: skissblocket och en uppsättning fetkritor.
      Surfande på sjögången kom då och då hojtanden och hårda metalliska ljud från ett styckegodsfartyg , förankrat halvannan sjömil bort. De läste namnet Antwerpen på bogen, och bagaren uppskattade längden till ett 80-tal meter.
      – Det är ’Vänern-max’, påpekade han sakkunnigt. Slussarna sväljer inte större fartyg.
      Då lade Arnold undan sitt metspö.
      – Fler än jag som efterfrågar en öl?
      Utan att invänta svar klämde han sig in i ruffen – kröp sedan baklänges ut igen, nu med ett knippe flaskor från stuven för kylda livsmedel.
      De avbröt metandet för en stunds ölsvalka, och Arnold laddade sin briarpipa med en nypa fikondoftande Capstan. Han betade nytt på kroken och slängde i. Klämde sedan fast spöet under låret och knackade med pipskaftet på glasburken med mask.
      – Låt mej få sagt några ord om våra anspråkslösa kamrater här i burken, sa han. Daggmasken kan förefalla oansenlig och av försumbart intresse för bildade personer. Den bedårar oss inte genom sin charm, dess yttre är ofördelaktigt, och själva namnet mask efterlämna en fadd smak i munnen. Inte desto mindre, mina vänner, befattar vis oss här med en av jordens mest framstående aktörer. Med jorden menar jag då matjorden, humustäcket under våra fötter. Om detta skrev jag i våras några vördnadsfulla rader i en krönika, och händelsevis har jag med mig en kopia av texten. Vill ni höra?
      Återigen utan att invänta svar drog Arnold fram ett A4-ark ur innerfickan, lade från sig pipan och började läsa:
      Det sägs att om du under försommaren pressar örat mot marken kan du höra gräset växa…Pja. Fan tro’t, som Rellingen sa. Vad du till äventyrs uppfattar är nog snarare daggmaskarna, dessa våra tillbakadragna bröder i stoftet.
      Obekymrad om det ovanjordiska verkställer daggmasken vad på den ankommer. Den tänjer sig ätande genom myllan, halande kroppen genom den kanal den själv skapar. Öppnar på så vis väg för luft och vatten. Luckrar och blandar om allt i sin väg till bördig jordmån. En markförädlare utan like.
      Till daggmaskens förtjänster bör också räknas att den är ivrigt eftertraktad av metaren, igelkotten och alla lövskogens fåglar. Den vördas av odlaren, som vet att utan sin undre bundsförvant skulle han inte skörda så mycket som ett strå.
      Vad är då en mask mer närgånget examinerad? Tja, föga mer än en uträtad tarm, uppriktigt sagt, utfylld med vegetationsavfall som den bryter ner till näring åt spirande växter. Vad könslivet anbelangar visar sig daggmasken vara skapt som både hane och hona och håller alltid sams med sig själv. Blind och döv är masken ifrån födseln. Den har ingen hjärna värd namnet och än mindre några lungor eftersom den andas genom huden.
      Hur ser säkerhetsläget ut? Har daggmasken tänder till försvar, rivande klor eller giftkörtlar? Icke. Daggmaskens enda försvar är dess mångfald.
      Arnold H tystnade smått gripen av sitt ämne, och en meditativ stämning uppstod ombord. Men runt båten guppade fortfarande fyra röda korkflöten i böljegången, och som timmarna gick fick en och annan abborre uppleva en oplanerad luftfärd in över relingen.
      Efterhand blev utbytet klenare. Stackmolnen över Vänern var under tillväxt, och en regnskur kunde inte uteslutas. Det var hög tid för hemfärd.
      Draggen togs ombord, och Bo hukade sig tjänstvilligt över startveven. Schvungfullt drog han runt svänghjulet, och Albinmotorn svarade med några synkoperade Stravinskij-knallar. Bagaren slog sig ner vid ratten och vände stäven in mot Karlstads hamn.
      Då inträffade något utanför agendan. Motorn stötte ur sig några astmatiska rökpuffar och rådde med ett par sista kolvslag i moll, sedan stannade den!
      – Vad i hel…
      Bagarn öppnade akterluckan och skakade uppgivet på bensindunken.
      – Tom!
      – Urklantigt, stönade han. Jag borde naturligtvis ha kollat innan vi for! Men eftersom jag tankade fullt så sent som i förrgår tog jag för givet att – nån jäkel måste ha varit ombord och stulit soppa.
      – Har du händelsevis ett par paddlar ombord, frågade ingenjören sakligt.
      – Svar nej.
      – Så vad gör vi då?
      – Driver, sa bagarn dystert.
      Och det gjorde de. Med motorn utslagen hade Pettersson vänt sig tvärs vinden, häftigt vickande i sjögången. Med två man på vardera sidotoften och hållande sig hårt i relingen färdades sällskapet ömsom upp och ömsom ned, som på en gungbräda. Vinden hade gjort helt om och uppenbarade sig nu som illvillig landbris. Följaktligen drev de så sakteliga ut på Sättersholmsfjärden. I deras väg låg det tidigare omnämnda styckegodsfartyget.
      Som de närmade sig sågs tecken på viss oro ombord. Däcksfolk började samlas till en växande och alltmer intresserad publik utanför poopen, överbyggnaden längst akterut.
      Plötsligt kom ett hest vrål från fartygssirenen, sedan ytterligare två bölanden i rask följd. Budskapet kunde inte gärna missförstås: Försvinn!
      – Jajaja, skrek bagarn ilsket, jag hör! Men vad gör jag?!… Jo, nu vet jag!
      Han slank in ruffen och var snabbt tillbaka med ett en bok innehållande ’termer och begrepp till sjöss’. Från bildsidorna med signalflaggor valde han ut en i gult och blått och bad Bo rita av. Fem minuter senare kunde bagaren resa sig och visa upp flaggbilden med sin speciella innebörd för fartygsfolket. Några på poopdäck hytte med nävarna, andra brast i skratt.
      En halvtimme senare hade vinden fört dem fram till fartyget, och de lade sig försiktigt långsides med fyra fendrar uthängda. Två lejdare släpptes ut från poopdäck, och ett par man klättrade ner för att hjälpa till med att hålla ut motorbåten från fartygssidan.
      Bagaren tog sig uppför repstegen med den tomma bensindunken i en rem över axeln. En stund senare var han tillbaka med påfyllning, och de fyra tackade för sig. Albin drogs i gång och bagaren ställde på nytt kursen mot Karlstads inre hamn.
      – Jag trodde styckegodsfartyg drevs med diesel, sa Arnold inuti ett tobaksmoln.
      – Det gör dom också, sa bagaren, men där finns alltid diverse andra motorer ombord som går på bensin. Kaptenen var hygglig nog att sälja 25 liter. Dessutom kostade han på mig några allvarsord om adekvat sjömansuppträdande och om risken med att missbruka signalflaggor.
      – Vad betydde egentligen flaggbilden du visade?
      – ”Håll undan från mig. Jag manövrerar med svårighet”.

      Dysterkvisten

      Det går att sätta namn på den största dysterkvisten här i stan.
      Roland Gråberg.
      Telefonen ringde, och det föreföll som att till och med ringsignalen klingade mer olycksbådande än vanligt. Roland startade med att klaga över vädret och över att folk i våra etermedier inte längre känner genusreglerna i svenska språket.
      Jag kände redan hur mitt livsmod började anfrätas men prövade med att byta ämne.
      – Jag hörde en så rolig kulturdebatt i TV2 häromkvällen. En av deltagarna hade fått för sig att —
      – ”Rolig kultur”, avbröt Roland. Det har jag svårt att föreställa mig. Begreppet har ju förlorat all meningsfull innebörd, märker du inte det? Kultur kan idag betyda allt mellan en odling gula streptokockbakterier och operan ’Kärleken till de tre apelsinerna’ av Prokofjev. Snyter jag mig i fingrarna är det en kulturyttring. Har du ingenting att säga, sjung det. Är sången skral, höj rösten och krumbukta med kroppen. Det som förr kallades ploj visas idag mot inträdesavgift och kallas installation! Skandal betecknas som performance.
      Roland var just hemkommen efter en helgresa till Gotland, och jag ställde en avledande fråga.
      – Nå, vad tyckte du om vår egen Gran Canaria?
      – Vi åt en välsmakande spätta i Slite. Det kunde vi lika gärna gjort i Huddinge centrum.
      – Nu tänkte jag snarare på landskapet. Stränderna. Fossilen av armfotingar och trilobiter. Klapperstensfälten och alla de andra sevärdheterna. Ni besökte väl Lummelundagrottorna?
      – Jo, men poängen med de där håligheterna undgår mej. Däremot beundrar jag tunnelbanestationen i Hjulsta utanför Stockholm. Dit går du utan att någonstans smälla huvudet i droppande stenpiggar som hänger ner från taket.
      – Men nu målar du väl ändå fan på klippväggen…
      – Vad landskapet anbelangar, fortsatte Roland med dyster tillfredsställelse, så låg det försänkt i dimma båda dagarna. Min fru envisades med att vi skulle äta lunch i det gröna. Jaha, tänkte jag. Så vi rustade oss med mat och dryck och körde till de berömda havsbaden i Tofta. Men vid själva stranden gick inte att vistas eftersom där luktade skunk från den ilandflutna blåstången som låg och ruttnade ovanför vattenlinjen. I stället dukade vi upp picknickkorgen på en äng. Men se det borde vi inte ha gjort. Knappt hade vi tagit fram ostmackorna så började det regna. Stritt. Kan du se oss rusande huvudstupa in under det enda träd som fanns inom räckhåll, drällande servetter och smörgåspålägg efter oss… Nå. Under trädet satt vi sedan och åt upp vad som fanns kvar i lunchkorgen. Intill stammen hukade redan ett par blöta holländare i sällskap med en soptunna som luktade ungefär som tången som jag nyss beskrev.
      Gråberg tystnade, och jag kunde känna hur mitt blodtryck sjönk mot kritiska nivåer.
      – Men den gotländska blomsterprakten brukar ändå glädja de flesta, sa jag.
      – Du får inte glömma att jag är färgblind, sa Roland.
      – Men havet då, havet!!
      – Havet är en överskattad installation. Ärligt talat: vad möter blicken? Inte ett förbannat jota utöver en oöverskådlig massa vatten begränsad av en enahanda rät linje kallad horisonten.
      – Men du missade väl ändå inte tillfället att studera de märkliga raukarna, envisades jag hest.
      – Där hade vi otur igen. På vägen upp till Lojsta hed skymtade jag faktiskt svansen på ett av dessa halvvilda kritter, men det var också allt. Vi stannade och försökte smyga oss på dem, men naturligtvis gäckade de våra kameror.
      – Av vad du säger framgår att du förväxlat rauk och russ, sa jag. Rauken är en geologisk bildning som eroderats fram ur kalksten. Russen räknas som en gotländsk ponnyras… Och låt mig ärligt intyga, att aldrig någonsin har jag hört talas om någon som besökt Gotland med så klent utbyte! Nu ber jag dig på mina bara knän att rannsaka ditt minne. Något måste du i herrans namn ha upplevt som livade dina sinnen! Eller?
      – Som jag sa, sa Roland. Vi åt en utmärkt spätta på fiskrestaurangen i Slite.
      Vid det här laget hade mannens mörksyn tagit i det närmaste knäcken på mig.
      – Ja du, suckade jag modstulet. Livet är en brutal överraskning för oss alla. Så det är aldrig för sent att bryta samman, som min livläkare brukar påpeka. Ha en fortsatt taskig dag.
      – Det var så dags! Klockan är ju redan halv fem!

      Naglar

      Fotvårdsspecialist Gudrun Berg lyfte varsamt upp fötterna ur baljan med ljummet såpvatten. Hon torkade torrt med en frotte’handduk och satte sedan ner fötterna på stödet framför behandlingsstolen. Fötternas ägare, förre redaktören Birger Söderman, vickade med någon svårighet på tårna.
      – Nå, vad tycker Gudrun? Själv ser jag numera inte så ofta mina två fortkomstledamöter. Den här kamraten skymmer sikten.
      Söderman klappade sig vänskapligt på magen.
      – Här är en liktorn som jag tänker ta bort, sa Gudrun efter att ha inspekterat redaktörens fötter. Höger stortå bör du nog gå till vårdcentralen med, leden är lite snedställd. Och så föreslår jag att du köper ett par ortopediska inläggssulor för att stötta upp fotvalven.
      – Ackja, mina stackars fotvalv! Dom säckade nog hop redan 1955. På min bröllopsdag närmare bestämt. Jag bodde och arbetade dåförtiden i Stockholm, men bröllopet gick av stapeln i Sigtuna. Efter vigseln i Mariakyrkan åt vi en brakmiddag på Stadshotellet tillsammans med släkt och vänner. Fram på natten blev festen allt yvigare, och i gryningen bar jag på allmän begäran min brud uppför trappan till vårt rum. Nu var min utvalda just ingen sylfid till det kroppsliga, så det var ingen lätt uppgift jag fått. Av allt att döma var det där i trappan jag förlorade mina fotvalv.
      – Jag hoppas äktenskapet inte tog skada, sa Gudrun och drog åt sig rullbordet med nagelsaxarna, pincetterna, filarna, pedikyrkroken och de andra verktygen. Nu börjar jag med att klippa dina tånaglar, sa hon, det var allt bra länge sen sist.
      – Jag kommer ju inte åt dem, klagade Söderman. Men medan du klipper ska jag passa på att hålla ett litet allmänbildande föredrag om naglar.
      Vi tar det från första början: redan de gamla grekerna hade naglar. Och före dem Homo erectus och de avlägsna förfäderna dessförinnan. Ser vi saken genom Darwins brillor visar det sig att naglarna är däggdjursklor som utvecklats till fredligare verktyg. Själv använder jag mina enbart till att klia mig, detsamma gäller säkert Gudrun och den övriga mänskligheten. Friska och icke avtuggade naglar kan också användas för att med en diskret skåra markera läsuppehåll i en bok. Vad gör du nu?
      – Skär bort en förhårdnad med skalpellen. Du har lite fotsvamp mellan de yttre tårna, men den botar du själv med salva som säljs på apoteket.
      – Ska bli, sa Söderman som hade kommit i berättartagen. Dåsigt bakåtlutad i stolen fortsatte han.
      – Det fanns en miniatyrmålare i Tyskland på 1700-talet som hette Bruno Mischnägel. Ingen skulle minnas den mannen om det inte vore för hans nagelmålningar. Med ytterst fina pensler framställda av morrhåren från näbbmöss målade han utsökta små konstverk på överklassens fingernaglar. Sina egna dekorerade han med tio avsnitt ur legenden om Den Helige Stefanos liv och himlafärd, och av det förstår vi att Mischnägel var lika skicklig som målare med vänster hand som med höger. Efter hans död 1784 tillvaratog man de tio naglarna och behandlade dem med balsamerande preparat. I våra dagar finns de att se i ett vitrinskåp i sakristian i domkyrkan i Magdeburg. Domens kyrkvaktmästare lånar gärna ut ett förstoringsglas till den som så önskar. Själv har jag inte sett naglarna, men min bror har besökt platsen.
      – Låter litegrann som en skröna i mina obildade öron, sa Gudrun och startade hornhudsslipen.
      – Det smärtar en gammal sanningssökare att höra att den svenska tvivelsjukan numera även drabbar konsten och naturvetenskaperna, sa Söderman med spelad harm.
      – Lever din fru? frågade Gudrun.
      – Det gör hon till min oförtjänta lycka.
      – Bed henne då att ge dina fötter en stunds massage emellanåt. Jag tror de skulle må bra av det. Gnid först in dem med massagekräm.
      En stund senare sa Söderman.
      – Gudrun möter säkert ännu fulare fötter än mina här på kliniken. Men vådorna av nagelbitning hoppas jag du slipper. Du känner förstås till oskicket att tugga på fingernaglarna. Bland moderna beteendeforskare ser man det som ett tecken på latent självkannibalism. Men låt mig påminna om en mycket berömd nagelbitare, nämligen den tidigare franske presidenten Charles de Gaulle. Hos oss äldre svenskar är han kanske mest känd för sitt yviga gestikulerande.
      – Jag tror jag såg honom på teve som barn, sa Gudrun och stängde av slipapparaten.
      – Då minns du säkert hur de Gaulles händer for och flaxade i rutan som om han satt under attack av en svärm bålgetingar. Var denna handaviatik ett uttryck för presidentens heta temperament? Till en del var det nog så, men huvudsyftet var ett annat: genom att hålla händerna i ständig rörelse hoppades de Gaulle att publiken aldrig skulle hinna upptäcka hur söndertuggade hans naglar var. Mannen var en notorisk nagelbitare redan under sin tid som tysk krigsfånge under första världskriget.
      Men innan vi skiljs vill jag också nämna ett exempel på nageltuggning som förefaller att ha drivits fullständigt överstyr. Jag tänker naturligtvis på Venus Milo, den berömda antika Afrodite-statyn. Hon saknar inte bara sina naglar, båda armarna har strukit med…Vad blir jag skyldig?
      – Trehundrafemtio. Plus en ursäkt för missfirmelse av gudinnan Afrodite!

      Förväxlingar


      Så snart jag lyft blicken från sillbullarna fick jag syn på mannen vid beställningsdisken. Han vinkade ivrigt åt mitt håll. Efter att ha lämnat kassan nalkades han slalomgående mellan borden och kom fram till mitt bord. Ställde ner lunchbrickan, log brett och dunkade mig hjärtligt i ryggen. Jag hade så när fått sillbullen i vrångstrupen.
      – Tjänaretjänare broder, utbrast han. Det var sannerligen inte igår! Förödande hur åren har rusar iväg med dej,haha!
      – Dom gör så, ja, mumlade jag medan jag snabbinventerade personminnet. Men utan framgång. Inte för mitt liv kunde jag påminna mig ha träffat den här mannen tidigare.
      – Du misstycker inte om jag slår mej ner?
      Mannen som var en komplett främling slog sig ner på andra sidan bordet, knäppte upp kavajen och strålade mot mig över pyttipannan.
      – Gamle höhandlare, sa han rörd.
      – Jag har ett problem, bekände jag och doppade en sillbulle i korintsåsen. Jag kan inte placera dig. Känner vi verkligen varandra??
      – Haha! Precis dig lik. Samme oförbätterlige skämtare.
      – Värnplikten 53? Hälsinge regemente?
      – Haha!
      – Epidemisjukhuset, paratyfusepidemin 56??
      – ”Paratyfus”. Vad fan får du allt ifrån! Haha.
      – Nu vet jag. Du är Roland Larsson! Vi träffades på sextioårskalaset hos Bengt-Ingvar 1985 eller var det 86?
      Mannen med flatskrattet lade från sig kniv och gaffel.
      – Du skämtar alltså inte? Men detta blir allt dråpligare. Här sitter du med fem vidbrända sillbullar och menar på fullt allvar att du inte känner igen mig? Hahaha. Men vänta, nu förstår jag. Jag hade massor av hår på den tiden. Stort krulligt buskage, i dag återstår som synes bara några patetiska rester. Vackert silvergrå visserligen, men likafullt patetiska. Branog underviktig var jag också, fast det har jag ju fått bukt med som du kan se, haha.
      Nu klack det till i skallen på mig.
      – Visst hade du hornbågade glasögon dåförtiden, utropade jag förtjust över att äntligen ha löst identifikationen.
      Jag skrattade lättad, reste mig till hälften och skakade broderligt hand med mannen. Så som två gamla kollegor gör som oväntat stöter på varandra i världens vimmel.
      – Men jag får säja, Harry, att nog har du förändrats en hel del sen sist, och vid gudarna inte till det bättre, haha. Vad har du gjort av glasögonen till exempel? Men du kör kanske med kontaktglas. Och jag minns dej som betydligt mer, hur ska jag uttrycka det –
      Mannen som öppnat upp nedre delen av ansiktet för en laddning pyttipanna hejdade gaffeln halvvägs till munnen.
      – Stopp ett slag. Sa du inte ”Harry”?! Jag heter inte Harry. Inte på långa när, faktiskt. Så du känner fortfarande inte igen mig! Men Lasse, nu får jag tillstå att du börjar inge mig allvarlig oro. Att ha ett så nedsatt minne, redan. Själv glömmer jag aldrig ett ansikte, i varje fall inte ett som ditt, haha. Visserligen har du lagt dig till med skägg sen sist, ändå kände jag igen dig på direkten.
      – Jag är lessen, sa jag, men mitt förnamn är inte ”Lasse” utan Hans och ingenting annat. Jag kan visa mitt ID-kort om du inte tror mig. Så jag föreslår att vi avslutar det här bisarra samtalet med ett enkelt konstaterande: vi två känner inte varandra! Om det är att beklaga eller att vara tacksam för lär vi aldrig få någon klarhet i, och kanske lika gott så. Men jag hoppas pyttipannan smakade bättre än mina sillbullar!
      Mannen som i varje fall inte hette Harry bad om ursäkt och avslutade som hastigast sin måltid.
      Vi skildes under ömsesidig tillönskan om en bra dag.

      Sjösättning

      På Bönans Båtklubb utanför Gävle hade man jobbat hårt med att sätta dyrgriparna i sjön inför den stundande båtsäsongen. Mot slutet av dagen låg farkosterna lyckligt förtöjda längs bryggorna, smattrande med riggen och melodiskt kluckande med plastskroven. Det blev dags att packa ihop och åka hem.
      En ung man i slips och kontorskostym kom då in på klubbområdet. Efter att ha strosat ikring en stund frågade han efter klubbens ordförande och anvisades till klubbhuset. Där fann han en man med overall och ett friluftsansikte som föreföll skulpterat av hård motvind och överraskande regnbyar. Mannen satt hukad över pappersarbete i ett kontorsrum vars mest iögonfallande föremål var en jättelik och gissningsvis uppstoppad gädda monterad på väggen som om den varit klubbens grundare.
      – Hrrm, hälsade mannen i kostym och stack in huvudet genom dörröppningen. Jag söker klubbordförande.
      – Det är jag, sa overallmannen och sköt ifrån sig ett papper med klubbekonomi.
      – Mitt namn är Gran och det står jag för, fortsatte besökaren och slog an en skämtsam ton. Saken är den ser du att jag har gått och ärvt en vacker summa pengar efter far min. Plötsligt fann jag mig rustad att köpa vad försäjaren på Marinföretaget betecknade som en motorsnipa med ruff, eller om han möjligen sa muff?
      Klubbordförande sköt upp sina glasögon i håret och sa.
      – Ruff är nog vad han sa. Du har således redan köpt båten? Och nu vill du ha en båtplats kan jag tänka mej.
      – Alldeles på pricken, sa mannen i kostym. En stilig båt, vill jag påstå och en prydnad för din klubb.
      Ordförande kliade sig bekymrat i hårbotten, drog ner glasögonen på plats och sa.
      – Du är att gratulera till själva båtinnehavet, men du har agerat bakvänt, unge man. Båtar finns alltid att köpa men båtplatser är det ont om. Först av allt borde du ha försäkrat dig om ett ställe att ha snipan. Var har du den nu?
      – Jag band den vid ett cykelställ nere vid stranden utanför Marinföretaget.
      Klubbordförande sköt upp glasögonen i håret och sa med betydande skärpa i rösten.
      – Jag förutsätter att du skaffat dig kännedom om båtar och deras framdrivning och framför allt om det regelverk som gäller till sjöss.
      Glasögonen drogs ner över näsan.
      -‘Regler’ säger du, sa besökaren. Där rök den omtalande frihetskänslan som man sägs uppleva ombord på egen båt!
      Han lutade sig fram över bordet och fortsatte förtroligt och med dämpad röst.
      – Oss emellan vet jag knappt ett dyft om motorbåtar. Men det måtte väl vara ungefär som att ratta en av radiobilarna på Gröna lund bortsett från att man helst bör undvika att avsiktligt köra på på andra båtar, haha. Resten lär jag mig vartefter. I själva verket tycker jag inte om vatten i de avskräckande volymer som vi talar om här. Jag uppfattar vatten som en undanglidande och otillförlitligt medium. Helt klart förflyttar jag mig hellre på ett stillaliggande underlag, gärna asfalterat. Alla slås väl av att människan saknar fenor. Nog borde det ge en vink om att fasta land är vår naturliga vistelseort.
      Klubbordförande hade lyssnat med allt större förundran. Han sköt upp glasögonen i håret och sa.
      – Nu förstår jag inte. Om du så till den grad ogillar vatten, varför går du då och köper en ruffad motorsnipa?
      Mannen i kostym sänkte ytterligare rösten.
      – ‘Cherchez la femme’, som fransmännen säger. Betyder ‘Sök kvinnan’. Upphovet till mitt båtköp heter Barbro och är kvinnan som jag nyss blitt ihop med. Men den älskliga varelsen gjorde redan från början klart att hon inte kunde tänka sig en karl utan båt. Så jag är ju mer eller mindre tvungen att gå henne till mötes för att få behålla henne. Lite skämtsamt kallade jag henne Besättningen, men det tog hon inte väl upp.”Stopp och belägg”, sa hon och fortsatte. ”Det har länge varit på hög tid att införa lite jämlikhet i fritidsbåtarna. Innebär att ena dagen styr och ställer du som kapten ombord, men nästa utflykt blir med mej som kapten.”
      Här fann klubbordföranden måttet rågat.
      – Din ansökan om att bli medlem i båtklubben avslår jag blankt. Behåll för all del båten men bara på villkor att du och din Barbro inte använder den förrän ni gått en kurs i båtvett och navigation.
      Med det sagt satte klubbordföranden ner glasögonen på näsan och återvände bryskt till sitt pappersarbete.
      Här fann den unge mannen en lättnad i att lämna klubbhuset. På vägen mot grinden uppmärksammade han en Albin 25 som blivit kvar på land eftersom där återstod en del att göra innan båten kunde sättas i sjön. Ägaren låg på knä på fördäcket med en burk och en pensel framför sig.
      Mannen i kostym stannade och sa.
      – Och här byts till sommardäck, ser jag!
      Mannen på däcket stoppade penseln i burken med teakolja.
      – Du söker en båtplats kan jag förstå? sa han.
      – Ja, men här tycks det vara fullbokat. Dessutom måste jag och min sambo först genomlida en kurs i navigering.
      Mannen på fördäcket rätade på ryggen och sa.
      – Jag kan hyra ut en båtplats åt dej.
      – Verkligen! Var någonstans?
      – Över somaren kan du få ställa båten på min tomt i Snättringe, sa båtägaren. Hur vi gör till vintern får vi diskutera i höst.
      – Nu tror jag inte jag förstår hur du resonerar.
      – Det har blivit lite på modet i vissa klubbar att ha båten liggande mer eller mindre okörd vid bryggan under sommaren. Man nöjer sig med att sitta i godan ro i båten och ha det mysigt under kapellet. Självklart har man med sig mat och drycker. Inga överrumplande stormbyar eller motorstopp mitt ute på Jungfrufjärden. Och du slipper bry din hjärna med babord och styrbord och GPS-navigering och allt det där… vad nu, går du din väg!?

      Intermezzo

      Dörrklockan hade hunnit ringa tre gånger innan Vendela Stilton tagit sig upp ur tevesoffan. Pustande förflyttade hon sig ut i tamburen och öppnade dörren till hälften. Utanför stod en man i mörkbrun ullrock. En ilsket brandgul halsduk var slarvigt virad i flera varv kring hans hals. På huvudet bar mannen en rundkullig mansmössa av lockigt fårskinn och med ett veck över hjässan.
      Besökaren öppnade munnen för att säga något men förekoms av Vendela som pekade på mannens huvudbonad.
      – Den där mössan…
      – Ja?
      – Min pappa hade en likadan, och jag minns att jag brukade sitta med den i knät och låtsa att den var en kanin. Tre gånger om dan fick den salladsblad att äta. Pappa tyckte inte om att jag lekte med hans mössa, så jag fick passa på medan han ”sov på maten”… Men här står jag och pratar. Vad gäller saken?
      Mannen sa.
      – Det gällde ett piano som skulle stämmas.
      – Piano? Ser jag ut som en som spelar piano? Jag med mina krumma fingrar.
      Hon sträckte fram händerna och visade.
      – Dessutom, fortsatte Vendela, har jag tappat intresse för pianosonater och dessa mördande etyder av Clementi, ifall han är bekant. Där satt jag i åratal och klirrade och tapplade tills att grannarna klagade över att instrumentet var så ostämt. Så vad gör en stackars krumfingrad kärring? Man ringer upp en pianostämmare, inte sant. I telefonkatalogens yrkesregister fann jag till min glädje en av allt att döma livslevande person av det slaget. Jag slog numret, och vad tror ni händer?
      – Knivig fråga, sa besökaren.
      – Jag fick telefonkontakt med vad som föreföll vara ett väsen uppstiget ur en gravkammare. Spökrösten påstod sig ha för avsikt att stämma mitt piano så snart ”tid och lägenhet tillät”. Med avskedsorden ”ha tålamod” försvann telefonspöket för alltid ur mitt liv. Drygt en månad senare drog jag slutsatsen att mannen gått ur tiden utan att dessförinnan ha hunnit stänga av sin automatiska telefonsvarare… Får jag ställa en personlig: har ni nån gång spelat piano?
      – Det har jag, sa mannen med krimmermössan.
      – Bra, sa Vendela. Då har ni förhoppningsvis starka fingrar.
      – Nåjavars.
      – Jag frågar, fortsatte Vendela, för jag är i akut avsaknad av en karl med starka nypor. Således en som kan skruva av locket på en burk skivade och inlagda rödbetor som jag köpt på ICA… Men här står jag fortfarande och kaskadpratar! Kom inom vetja, så bjuder jag på en kopp pulverkaffe. Medan du går i närkamp med burken kokar jag kaffevattnet, antagligen hinner jag också baka en sockerkaka innan du är färdig. De gick ut i köket. Där tog Vendela ut burken ur kylskåpet, och i en blink men inte utan plågade grimaser vred mannen av locket.
      – Den var grym, sa han flämtande.
      De slog sig ner vid köksbordet med var sin kopp kaffe, och Vendela sa.
      – Hur kunde du veta att jag haft telefonkontakt med en pianostämmare? Jag vill minnas att han hette något som jag tyvärr glömt.
      – Pianostämmaren i fråga råkade vara min far och hette Olof Jansson. Han gick bort för en månad sedan, och jag har övertagit hans kunder.
      – Och hans krimmermössa, inflikade Vendela slagfärdigt.
      – Alldeles precis, sa gästen. Att stämma ett piano lärde jag mig redan som barn. Men jag kände aldrig kallelsen att bli musiker. Vad jag däremot brinner för är att sälja mössor och hattar. Det är också precis vad jag numera sysslar med i lag med med några kompisar. Vi har startat ett litet företag på nätet och står rustade att möta den renässans för krimmermössan som är under uppsegling i trendmedvetna kretsar. Men innan jag går igång som affärsman vill jag avverka raden av ostämda pianon som min far så att säja lämnat efter sig. Jag ser det som en hederssak.
      En stund senare reste sig mannen från bordet, virade ytterligare ett varv av halsduken kring halsen och sa.
      – Tack för kaffet. Jag måste iväg. Men ge mej en tidpunkt så kommer jag förbi och stämmer pianot.
      – Pianot finns inte kvar, sa Vendela. En av min sons kompisar skulle gifta sig och avfirades här i lägenheten med en svensexa. Det blev en fest som heter duga, hundar i hela stadsdelen vaknade och började skälla i kör. Det hela slutade med att sällskapet drog ut pianot på balkongen och kastade ner det på bakgården, sjungande Nessun dorma av Puccini…
      – Fascinerande! sa mannen med krimmermössan. Det måste ha uppstått ett unikt och alldeles underbart klingande dissonant jättebrak. Inte undra på att hundarna vaknade… Beträffande problemen med konserverade livsmedel föreslår jag att damen tar kontakt med Förpackningsofferjouren. Där finns specialister på området, fingerstarka och vältränade personer, dessutom rustade med de verktyg som kan behövas för att befria livsmedel från sina förpackningar.

      Fridykning


      Som barn tillbringade jag mina sommarlov hos mormor och morfar i det lilla fiskarsamhället Grönöbo i Upplands skärgård. Somrarna på den här tiden var som bekant mycket somrigare än i våra dagar. Solen lyste mest för jämnan, och tomaterna smakade mera tomat än vad de gör nu för tiden. Den dagliga matskeden torskleverolja, smakade däremot vedervärdigt men ansågs ofrånkomlig på grund av sitt rika innehåll av vitamin A och D.
      Till min femårsdag hade morfar snidat en käpphäst, på vilken jag red varv efter varv i hård galopp runt köksbordet. Vid bordet satt mormor och repade sockerärtor medan hon sjöng små ramsor för mig, till exempel:
      Rida rida ranka
      hästen heter Blanka
      Från källaren under våra fötter hörde vi serier av hammarslag…, plötsligt upphörde de och ersattes av en golvgenomträngande svordom av det slag som väckte min förtjusning men inte mormors.
      – Jestaligen, ropade hon, där slog han sig allt på tummen med besked!
      Morfar hade varit mejerist i Tierp, men hans håg låg i grund och botten åt ett annat håll – tekniken. Som pensionär drogs han som av en magnet ner i husets källare. Där hade han sin verkstad och där mixtrade han förnöjt med sina uppfinningar, smågnolande i sitt krusiga vita skägg och iförd ett arbetsförkläde av skinn. Bak örat satt en mätsticka.
      Just dessa dagar lade morfar sista handen vid en ny slags dykardräkt med hjälpmotor. Hans verksamhet föranledde invändningar från mormor.
      – Att du mot allt bättre vetande ska behöva gå sta och dränka dej på gamla dar!
      Men morfar lät sig inte modfällas, och en vacker dag tog han med sig mormor och mig ner i källaren för en demonstration. Där på arbetsbänken, mitt i all verkstadsbråten, låg mästerverket utsträckt till vårt beskådande. Själva dykardräkten var försedd med hjälm och diverse instrument samt simfenor för styrning. På ryggen var anslutet en motorenhet bestående av propeller och en liten batteridriven elmotor.
      Mormor anade det värsta och gjorde det inte utan orsak, för framgångarna i uppfinnarverkstaden hade genom åren växlat med åtskilliga missöden. Var det inte sår från verktyg och frätande vätskor så kunde det handla om blessyrer efter en oplanerad gasexplosion. Morfars arbete med en ”perpetuum mobile av andra slaget” hade förutom förlust i anseende bland traktens tekniker kostat honom ett lillfinger.
      En dag i september drog morfar sin nya skapelse ner till vattnet på en flakvagn. På bryggan stod mormor och jag och höll varandra ängsligt i handen. Att mormor oroades mer än vanligt märkte jag på hennes handsvett.
      Morfar krängde på sig dykardräkten med assistans av mormor och mig. Till sist spände han på sig drivaggregatet och behållaren med andningsluft. Med detta gjort var det klappat och klart för en första provtur. Mormor sa.
      – Bravo! Du har gjort en dykardräkt alldeles på egen hand och med propeller och allt… Nu går vi in och firar med en kopp kaffe och varsin ’holländare’ som jag handlat på konditoriet i Skärplinge.
      – Gör ni det, sa morfar, så får jag genomföra min första fridykning i lugn och ro.
      – Vadförslag, hojtade mormor. Du tänker dej väl inte ut på sjön med den där!?
      – Naturligtvis, varför skulle jag annars ha uppfunnit den? Maka på er!
      Morfar tog de första otympliga stegen ut i vattnet, nertyngd av all utrustning. Själv vart jag så rädd att jag sprang upp i huset och satte mig under köksbordet.
      Men mormor blev kvar och såg morfar försvinna bit för bit ner under vattenytan till dess att ingenting längre syntes av honom än några bubblor.
      Då slog hon sig ner på pollaren längst ut på bryggan, och där satt hon sedan och vaggade av och an med överkroppen. Utanför låg Grönöfjärden blank och utan tillstymmelse till någon morfar.
      Ett stycke ut reste sig ett skär med några flyttblock och en värkbruten martall längst upp. I säven utanför stenblocken ruvade sedan en tid tillbaka en svanhona sina ägg. Medan hon låg där vred hon spanande på huvudet eller rättade beskäftigt till någon av vingfjädrarna.
      Plötsligt störtar hon upp, väser med öppen näbb och kastar sig flaxande ut från bobalen. Samtidigt bryts vattenytan av en svart hjälm med glas. Alltmer kommer till synes, och morfar vacklar upp på strandremsan. Där sätter han sig på ett av stenblocken, hötter åt den väsande svanhonan och får samtidigt syn på mormor. Han ropar åt henne att komma.
      Mormor gick i ekan och rodde ditut, och inom kort var båda tillbaka i trygghet på bryggan. Där fick morfar den hjälp han behövde för att vränga sig ut ur den drypande dykardräken. Under tiden berättade han om sina submarina bravader.
      Till en början föreföll allt fungera som det skulle, och morfar hade tagit några simtag med fenorna. Luft från luftapparaten på ryggen strömmade ner i hans lungor med varje andetag, och utsikten genom hjälmglaset var anslående. Han såg spigg och löjor i vild flykt. En överraskad abborre skymtade i sjögräset. I det läget hade morfar startat elmotorn för en första tur ut på lite djupare vatten.
      På en gång förändrade sig situationen kapitalt. Så snart propellern börjat snurra tappade morfar kontrollen över ekipaget. Innesluten i sin dykardräkt av tjockt specialgummi färdades han i cirkel, voltade sedan som en tumlare och for slutligen in i säven nedanför svanboet. Först där fick han stopp på motorn…
      I och med den sjöturen satte morfar mer eller mindre punkt för sin verksamhet som uppfinnare. Beslutet underlättades av artriten, som krökte fingrarna på honom och gjorde det svårt att hantera verktygen.
      Ett antal år senare avled mormor, och morfar hamnade på ett hem för gamla i Älvkarleby. Jag besökte honom emellanåt och fick intrycket att han redde sig hyggligt där han satt i en öronlappsfåtölj med skinnklädsel. I en skål på förvaringsbyron intill uppehöll sig en röd och sysslolös guldfisk.
      – Så här sitter morfar, sa jag handfallet vid mitt första besök.
      – Jamen. Jag är som patiensen, jag går aldrig ut.
      – Men vad förströr sig morfar med?
      – Jag brukar ta dagen som den kommer. För det gör den ju fortfarande. Ibland går jag ut i sällskapsrummet och tittar på någon underhållning i teven. Fast den brukar jag snart tröttna på. Då är det mer givande att sitta här och småprata med guldfisken.

      Konditoritillsynsbyrån


      På den vackert åldrade gamla träbänken intill klubbhuset satt två inte fullt lika vackert åldrade herrar – förutom jag själv apotekaren Philip Grahn. Båda var vi medlemmar i Huddinge båtklubb, och här satt vi nu och småpratade med god överblick över klubbens vinterupplagda båtar. Dagen var vacker om också något kylig; det var fortfarande långt kvar till sjösättning.
      Vi hade uttömt ämnet båtbottenfärger och bästa sättet att vinterkonservera en utombordsmotor. Apotekarn halkade oväntat in på ett betydligt knepigare spörsmål: livet, sådant det avtecknade sig i minnets backspegel.
      – Visst har vi fått det drägligare med åren, sa han. Ingen lär ju sakna sådana nittonhundratalsfenomen som gengasmotorerna, golfbyxorna eller reglerna för titelbortläggning. Däremot kan jag sakna en del av den mat vi åt förr. Du minns väl sillbullarna med korintsås. Svartsoppan. Bryle’puddingen gräddad i smält socker och med en raffinerad bismak av bittermandel.
      Grahn tystnade, och en suck undslapp honom.
      – Men kanelbullen har överlevt in i vår tid, sa jag. Vi kan idag betrakta den som Den Svenska Nationalbullen. Och får jag påminna om att sedan 1999 firar vi den fjärde oktober ’Kanelbullens dag’. Mycket speciellt, nästan i klass med den svenska midsommarhymnen ’Små grodorna’, säger min granne som kommer från Bosnien. Visste du för resten att fram till 1998 hade vi en särskild tillsynsmyndighet för bakverk. Jag minns en intervju jag gjorde i mitten av 80-talet med chefen för Tillsynsbyrån för Konditorivaror, TBK, som låg på Norrmalm i Stockholm. Direktörens namn var Eva-Lott Kwist Broderin, och det sas att hon skulle vara både tyckmycken och pimpinett. Själv fann jag henne älskvärd och tillmötesgående.
      Under intervjun sa hon bland mycket annat följande:
      – Vi menar oss ha händerna fulla, vad folk än må tro. Ta som exempel vår löpande kontroll av munkar. Vi begär faktiskt att en flottyrmunk skall svara upp mot vissa kriterier för att få saluföras som sådan. Det gäller degens sammansättning men naturligtvis också kakringens inre och yttre diameter. För mig är det grundläggande att vi konsumenter har tillgång till samma konditorivaror antingen vi bor i Överkalix eller i Karlskrona. Det är faktiskt en demokratifråga. Nu föreställer sig redaktören säkert att våra tjänstemän flänger land och rike runt med var sitt måttband för att mäta diametern på flottyrmunkar?!
      – Nejdå, det vore ju ändå att gå för – -, invände jag.
      – Men se det är precis vad vi gör, avbröt direktör Kwist-Broderin entusiastiskt. Det visar sig nödvändigt, ser ni. De multinationella bakverken har vi inga problem med, och våra inhemska storföretag i branschen uppfyller i regel lojalt normerna för en svensk standardmunk. Men så har vi alla de nytillkomna små hembagerierna! De tycks befinna sig i en oavlåtlig förökning, antagligen genom delning som amöborna! Där har vi syndarna, ser ni, där bakar man lite som det faller sig. Det slarvas med måtten, och vi ser oacceptabla lokala avvikelser ifråga om gräddningen. Gränsvärdet för munkens sockerhalt överskrids ogenerat och till förfång för folkhälsan.
      Låt mig ta ett annat problemområde, småkakorna. Där saknar vi tyvärr full insyn, med följder som förskräcker. Jag försäkrar redaktörn, att i en del konditoridiskar råder full anarki bland lösviktskakorna!… Låt mig nämna ett tredje exempel: en kanelbulle ska per definition vara spiralvriden moturs, inte medurs som ofta är fallet, särskilt i Västsverige. Detta gäller således ’honbullarna’. ’Hanbullarna’ däremot ska vara spiraliserade medurs.
      Tiden för min intervju var till ända, och jag lämnade myndigheten i dess fortsatta kamp mot konditoriernas självsvåld och sanslösa uppfinningslusta.
      Jag reste mig för att schasa bort en mås som satt på en av de presenningtäckta båtarna. Men apotekaren hade lyssnat med en efterhand allt tydligare misstro.
      – ’Honbullar’ och ’hanbullar’, återgav han med ett fnysande. Det är inte måttligt vad du fabulerar.
      – Det borde i så fall inte förvåna dig, sa jag. Vi sitter faktiskt på klubbens ’ljugarbänk’!

      Namnfrågan


      Här sitter nu blivande pappa Paul och mamma Malin och försöker bli ense om ett namn åt det barn som Malin snart skall föda. Det bör tilläggas att detta hände innan man kunde observera det förväntade barnet med hjälp av ultraljud.
      Paul blickar drömmande ner i sängen som de redan köpt hem och bäddat och ställt invid dubbelsängen. Blivande pappa tycker sig se underverket ligga där, frambringande ett belåtet joller och med små skimrande salivbubblor i mungiporna.
      – Den här ungen är våran, säger han högtidligt. Önskad av oss, avlad av oss. Just därför är han eller hon det märkvärdigaste och ojämförligt finaste barnet i hela världen. Det hävdar jag med föräldrakänslans rätt.
      – Precis så känner jag också, nickade Malin.
      – Och just därför, fortsatte Paul, måste vi lösa namnfrågan med eftertanke. Vi skulle ångra oss i all framtid om vi bara slängde åt barnet ett namn ur högen. Jag menar att vi måste hitta något som särskiljer och framhäver utan att för den skull uppfattas som stroppigt eller skrytsamt. Får vi en grabb tycker jag vi ska kosta på honom ett dubbelnamn. Då blir han liksom inte bara en personlighet utan två. Vad säger du om Ernst–Vålmar?
      – Låter i mina öron som en dubbelnatur i stil med dr Jekyll och mr Hide, sa Malin. Sen gillar jag inte Vålmar. Påminner om en höstack. Hövålmar skulle han få heta redan på dagis…Nej, jag föreslår Halvard. Det är inte något helt alldagligt namn och det har en gammal fin nordisk klang.
      Men Paul skakade på huvudet.
      – Halvard klingar lite ofullgånget. Som något halvdant. Möjligen då Helvard, men det namnet finns väl inte? Däremot finns det ett som jag gillar för de poetiska och musikaliska associationer det väcker. Evert. Den som hör namnet får genast någon av Taubes visor i örat och blir extra sympatiskt inställd. Det kommer att för alltid stå en glad blå skärgårdston kring vår son…
      – Tyvärr, tyvärr, sa Malin trumpet. Hemma i Hofors hade vi en gubbe som bodde i lägenheten intill vår. Han var svagsint och folkilsken. Dessutom hade han flera långa hårstrån växande utanpå näsan! Det var en skarp lukt efter honom i trapphuset, minns jag. Och han hette Evert. För mig är det namnet uteslutet som du förstår. Så fort någon ropar på pojken skulle jag se dom där utvändiga näshåren och höra Tok-Evert komma klampande uppför trappan…Vad tycker du om Niklas?
      – Namnet i sig är OK, sa Paul. Men olämpligt, tyvärr. Min chef heter Niklas, och skulle vi döpa en son efter honom kommer det att uppfattas som inställsamhet. Det där är känsliga saker på en arbetsplats där konkurrensen är skarp som lut.
      Så föreslog de och förkastade namn efter namn utan att få saken ur världen.
      På kvällen ringde Malin upp sin mor för att få lite stöd och support, kanske rent av ett namnförslag som alla kunde acceptera. Men därav blev det varken det ena eller det andra.
      – Nu är ni dumma båda två, sa Malins mor. Ett namn är ju bara en liten räcka av bokstäver och lägger inte ett miljondels gram till den som bär det. Tvärtom är det bäraren som ger liv åt bokstäverna och fyller ut namnet undan för undan med sin personlighet – på gott och ont, mest gott får vi ju hoppas! En gång i tiden begåvades din far som bekant med det tjusiga namnet Waldemar, men inte blev han ståtligare för det…
      Besviken avslutade Malin samtalet. Hennes kärvt resonerande mor må ha rätt i princip, tänkte hon, men principer är nu en sak och känslor och förhoppningar något annat. Malin bestämde sig för att inte berätta om samtalet för Paul.
      Dagen därpå, efter middagen och medan de dukade av och diskade, sa Paul.
      – Vi klarar inte det här med namnfrågan själva. Och får vi en flicka blir det samma visa med hennes namn. Men jag har en ide’.
      Han tog fram en almanacka med årets alla dagar samlade på ett ark som han lade på köksbordet. Ur ett annat skåp hämtade han en av de dart-pilar som användes för kast mot en rund måltavla när de hade gäster.
      – Är du med på att vi låter pilen avgöra?
      Malin nickade uppgivet och hållande med bägge händerna om magen, som för att beskydda barnet där inne och förskona det från ett olyckligt namnval.
      Paul kastade upp pilen över köksbordet, och de följde den spänt på dess väg upp mot taket. Där vände pilen och föll mot almanackan och ställde sig med spetsen alldeles intill 31 maj.
      Namnsdagsbarn den dagen är Petronella och Pernilla.
      – JAA!, ropade de båda på samma gång, som om de sett Zlatan göra det avgörande målet i en VM-match. Plötsligt var de blivande föräldrarna ense. Blev det en flicka skulle hon få heta Pernilla!
      Malin log med hela ansiktet. Hon vaggade med överkroppen och höll armarna som om hon förde sitt barn bröstet. Du lilla lilla min egen Pernilla som ligger där och växer, mätt och stilla…
      – Inte ’min egen’. Vår, påminde Paul.
      – Ja, naturligtvis, rättade sig Malin, din lika mycket som min, vårt gemensamma underverk vid namn Pernilla. Men vi har ju kvar problemet med pojknamnet. Vad säger du om att vi skjuter på den saken till efter förlossningen och ser vad det blir för slags unge. Så vi inte bemödar oss och blir osams i onödan.
      – Strålande, sa Paul lättad. Under tiden ska du se att namnet mognar fram liksom av sig själv, om det nu skulle bli en grabb…
      Två månader senare födde Malin tvillingar. En pojke och en flicka.
      Efter moget övervägande enades föräldrarna om att döpa pojken till Per och flickan till Nilla.

      Intermezzo

      Ny(tt) Rich Text-dokument
      Dörrklockan hade hunnit ringa tre gånger innan Vendela Stilton tagit sig upp ur tevesoffan. Pustande förflyttade hon sig ut i tamburen och öppnade dörren till hälften. Utanför stod en man i mörkbrun ullrock. En ilsket brandgul halsduk var slarvigt virad i flera varv kring hans hals. På huvudet bar mannen en rundkullig mansmössa av lockigt fårskinn och med ett veck över hjässan.
      Besökaren öppnade munnen för att säga något men förekoms av Vendela som pekade på mannens huvudbonad.
      – Den där mössan…
      – Ja?
      – Min pappa hade en likadan, och jag minns att jag brukade sitta med den i knät och låtsa att den var en kanin. Tre gånger om dan fick den salladsblad att äta. Pappa tyckte inte om att jag lekte med hans mössa, så jag fick passa på medan han ”sov på maten”… Men här står jag och pratar. Vad gäller saken?
      Mannen sa.
      – Det gällde ett piano som skulle stämmas.
      – Piano? Ser jag ut som en som spelar piano? Jag med mina krumma fingrar.
      Hon sträckte fram händerna och visade.
      – Dessutom, fortsatte Vendela, har jag tappat intresse för pianosonater och dessa mördande etyder av Clementi, ifall han är bekant. Där satt jag i åratal och klirrade och tapplade tills att grannarna klagade över att instrumentet vad så ostämt. Så vad gör en stackars krumfingrad kärring i en sådan situation? Man ringer upp en pianostämmare, inte sant. I telefonkatalogens yrkesregister fann jag till min glädje en av allt att döma livslevande person av det slaget. Jag slog numret, och vad tror ni händer?
      – Knivig fråga, sa besökaren.
      – Jag fick telefonkontakt med vad som föreföll vara ett väsen uppstiget ur en gravkammare. Spökrösten påstod sig ha för avsikt att stämma mitt piano så snart ”tid och lägenhet tillät”. Med avskedsorden ”ha tålamod” försvann telefonspöket för alltid ur mitt liv. Drygt en månad senare drog jag slutsatsen att mannen gått ur tiden utan att dessförinnan ha hunnit stänga av sin automatiska telefonsvarare… Får jag ställa en personlig: har ni nån gång spelat piano?
      – Det har jag, sa mannen med krimmermössan.
      – Bra, sa Vendela. Då har ni förhoppningsvis starka fingrar.
      – Nåjavars.
      – Jag frågar, fortsatte Vendela, för jag är i akut avsaknad av en karl med starka nypor. Således en som kan skruva av locket på en burk skivade och inlagda rödbetor som jag köpt på ICA… Men här står jag fortfarande och kaskadpratar! Kom inom vetja, så bjuder jag på en kopp pulverkaffe. Medan du går i närkamp med burken kokar jag kaffevattnet, antagligen hinner jag också baka en sockerkaka innan du är färdig. De gick ut i köket. Där tog Vendela ut burken ur kylskåpet, och i en blink men inte utan plågade grimaser vred mannen av locket.
      – Den var grym, sa han flämtande.
      De slog sig ner vid köksbordet med var sin kopp kaffe, och Vendela sa.
      – Hur kunde du veta att jag haft telefonkontakt med en pianostämmare? Jag vill minnas att han hette något som jag tyvärr glömt.
      – Pianostämmaren i fråga råkade vara min far och hette Olof Jansson. Han gick bort för en månad sedan, och jag har övertagit hans kunder.
      – Och hans krimmermössa, inflikade Vendela slagfärdigt.
      – Precis, sa gästen. Att stämma ett piano lärde jag mig redan som barn. Men jag kände aldrig kallelsen att bli musiker. Vad jag däremot brinner för är att sälja mössor och hattar. Det är också precis vad jag numera sysslar med i lag med med några kompisar. Vi har startat ett litet företag på nätet och står rustade att möta den renässans för krimmermössan som är under uppsegling i trendmedvetna kretsar. Men innan jag går igång som affärsman vill jag avverka raden av ostämda pianon som min far så att säja lämnat efter sig. Jag ser det som en hederssak.
      En stund senare reste sig mannen från bordet, virade ytterligare ett varv av halsduken kring halsen och sa.
      – Tack för kaffet. Jag måste iväg. Men ge mej en tidpunkt så kommer jag förbi och stämmer pianot.
      – Pianot finns inte kvar, sa Vendela. En av min sons kompisar skulle gifta sig och avfirades här i lägenheten med en svensexa. Det blev en fest som heter duga, hundar i hela stadsdelen vaknade och började skälla i kör. Det hela slutade med att sällskapet drog ut pianot på balkongen och kastade ner det på bakgården, sjungande Nessun dorma av Puccini…
      – Fascinerande! sa mannen med krimmermössan. Det är ljudet jag tänker på.
      – Vilket ljud?
      – Ljudet när pianot slog i marken från andra våningen. Det måste ha uppstått ett unikt och alldeles underbart klingande dissonant jättebrak. Inte undra på att hundarna vaknade… Beträffande problemen med konserverade livsmedel föreslår jag att damen tar kontakt med Förpackningsofferjouren. Där finns specialister på området, fingerstarka och vältränade personer, dessutom rustade med de verktyg som kan behövas för att befria livsmedel från sina förpackningar.

      Qlotterplanket

      Qlotterplanket
      Jag arbetade en sommar som redaktör på en numera nedlagd tidning i Tierp. Efter inskolning fick jag ta över ansvaret för en sida med blandad förströelse. Där fann man dagens kåseri, ’roliga historier’ och ordvitsar som att ‘tonfisk äter man med stämgaffel’. Där kunde man gäspa över den tecknade serien ’Adamson’. Sidan ansågs insnöad och sömngångaraktig. Att åstadkomma en uppryckning blev min uppgift.
      – Se nu till att skapa ett andningshål för våra arma läsare efter allt vad de fått stå ut med på sidorna med debatt och nyheter, uppmanade chefredaktören. Kom med något nytt. Överraska, slå kullerbyttor om så behövs!
      Jag grep mig an uppgiften med ungdomens fallenhet för upptåg och knalleffekter. Till att börja med inbjöd jag läsekretsen till aktivt deltagande i förnyelsearbetet!
      En spalt avsattes för vad jag kallade qlotter, således en förädlad form av det klotter som sågs på plank, husgavlar och andra ytor i staden.
      ”Välkommen till vårt qlotterplank”, skrev jag i min introduktion. ”Var inte försagda utan kläm fram med vad ni brinner för eller avskyr eller tycker bör påtalas. Det mesta går för sig utom skvaller och smädelser. Skriv djärvt, skriv ur hjärtat, men skriv kort! Teckningar och inte alltför krävande dikter är också välkomna”.
      Erbjudandet mötte oväntat gensvar, och qlotterplanket tilldelades snart ökat utrymme. I ömmande fall och i mån av förmåga kommenterade jag bidragen. En del klippte jag ur och sparade. Här några av dem:
      ” Herr Redaktör. Som nybliven pensionär har jag äntligen fått tid att fördjupa mig i ämnet filosofi. Något som väckt mitt omedelbara intresse är den mustasch som märkligt nog tycks ha suttit i ansiktet på den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. Är det möjligen bekant hur mannen bar sig åt för att äta med en så skrymmande rabatt hängande mitt i vägen? Hur inpasserade soppor, semlor och liknande livsmedel utan omfattande nedsölning av munstaschen?
      Anders i Forsbacka”.
      Svar: Bäste Anders. Din fråga ställer mig svarslös trots att jag fick AB i ämnet filosofi i studentbetyget. Möjligen kan någon form av sugrör ha kommit till användning, men här återstår mycket forskning innan mysteriet fått en trovärdig förklaring. Ett rykte om lösmustasch som cirkulerade på universitetet i Basel, där Nietzsche undervisade, tillbakavisades av hans syster Elisabeth.
      ”Herr redaktör. Man ska prata med sina krukväxter, sa på sin tid Ria Wägner i TV. Så det gör jag. ”God morgon växter”, säger jag till att börja med. Sen fortsätter jag att struntprata med dem under dagen. Men mina krukväxter förefaller vara av en osällskaplig sort för de fortsätter tjurigt att tappa sina blad och på andra sätt demonstrera sin vantrivsel. Kanske ger jag dem för lite vatten, kanske ger jag dem för mycket? Kan redaktionen hjälpa mig att bli ense med mina gröna inhysingar.
      Liselott 60.”
      Svar: Bästa Liselott. Krukväxter kan vara kinkiga med omvårdnaden, men till all lycka finns en sort som uthärdar all tänkbar försummelse och vanvård. Jag talar om fikusen. Daltande tycks vara det värsta fikusen vet. Den tillbringar sitt torftiga liv med att stå och slöa dag efter dag i sin kruka, och får den inget vatten så ”kvetter de” som vi säger i Värmland. Jag vill avråda Liselott från att ens försöka prata med denna enstöring och självplågare. Det är omvittnat att fikusen trivs bäst i skumma trappuppgångar, bilverkstäder, ovädrade sammanträdesrum och andra lokaler där normala krukväxter skulle falla i vanmakt efter en vecka och fälla både blommor och blad. Skaffa sig en fikus, Liselott, och lycka till med den!
      ”Herr redaktör! Jag är en lättretad äldre man som förargar mig på den grasserande besattheten i matlagning i våra medier. Mer eller mindre komplicerade anrättningar möter oss vart vi vänder blicken. Vi ser dem dagligen i TV – dock än så länge inte i Rapport med väderinslag från SMH, tack för det! Recept finns att läsa på förpackningar och i offentliga lokaler, och de breder ut sig i dagstidningar och tidskrifter. Till detta kommer mångfalden av kokböcker.
      Kort sagt blomstrar en omåttlighet över alla gränser, menar jag. På pin kiv anhåller jag därför om att som motvikt få komplettera utbudet med några antirecept:
      Ansjovis a’ la Malta. Finhacka innehållet i en burk ansjovis och blanda ner resultatet i en karott färska blåbär. Mosa alltsammans till en obeskrivlig geggamoja. Strö till sist med berått mod en näve lättrostade kycklingdun över gräsligheten och servera efter att barnen gått och lagt sig.
      Rabarberål. Rensa en rökt ål och ersätt inkråmet med en rabarberstjälk av motsvarande längd. Toppa med en struken matsked lättflytande motorolja. Serveras med kräkpåse.
      Recepthatare.”