• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Jan Hölster 

      Som så ofta om somrarna i yngre dar slog jag mig ner i solgasset utanför  marinans klubbhus. Satt så en stund och betraktade båtarna. Då får jag se en av klubbens veteraner komma lunkande upp från bryggorna.
      Mannen hette (och heter fortfarande) Hölster och var en gammal bekant. Vad som direkt stack mig i ögonen var den tjockt bandagerade högerhanden.
      – Får man slå sig ner, sa Hölster efter att ha satt sig med ett melodiskt klirr från öronringarna.
      – Vad har hänt med din hand? frågade jag.
      Hölster lotsade med visst besvär in en portion snus i munnen, det gjordes med fel hand, men till sist fick han laddningen på plats.
      – I ett svagt ögonblick hade jag lovat bygga en snickarbod till barnbarnen, sa han. Dessvärre ville det sig så illa att jag under arbetets gång råkade prestera ett rejält felslag med hammaren mot högerhanden. Det drabbar mej som vanesnusare extra hårt eftersom just högerhanden är den som används vid en korrekt snushantering.
      Hölster höll upp bandaget framför sig och betraktade det fientligt.
      – Vad du ser här, sa han, är resultatet av ett brott på två av mellanhandsbenen efter träffen med hammaren.
      – Illa, sa jag, men hur gick det med snickarboden?
      – Det ‘bidde’ ingen snickarbod som far min skulle ha uttryckt det, sa Hölster.
      – Så vad ‘bidde’ det?
      – På lite håll påminde den mest om en hundkoja, fortsatte Hölster, och tanken på att skaffa hund slog rot i familjen. Till våren blev vi således med hund, och efter mycket rådslående hade vi bestämt oss för en mellanschnauzer. Hans namn är Bravo. 
      Under tiden jobbade jag vidare med snickarboden/hundkojan, och en sak är då säker: det gick åt rasande mycket virke. Jag sågade och gick an, provade och försökte på nytt. Lade till och drog ifrån. Massor av spik och skruv hanterades.
      Hölster flyttade nu över snuset till munnens babordsida. Sedan sa han med en ofrivillig grimas.
      – Jag har aldrig funnit mig väl tillrätta med verktyg, det har jag efter min pappa. Men till sist ansåg jag ändå kojan i det närmaste redo för inflyttning, och ungarna och hunden var inte sena att att krypa in på prov, detta således innan jag ännu hunnit ombestyra golvet… Hunden var lika snabbt ut igen, besviket gläfsande över bristen på komfort. Barnbarnen följde snart efter.
      Till sist blev det min tur att inspektera byggnadsverket.
      Hjälpt av påskjutande kroppsarbete från familjen klämde jag mig in i kojan… Sittande bland myror och annat småkryp redovisade jag mina intryck för familjen utanför. Ganska snart fick jag de första känningarna av den uppträngande vätan underifrån. Samtidigt började representanter för trädgårdens myrstack ansätta mig som lovligt byte och utan att min suveräna överlägsenhet i storlek generade dem det minsta.
      Blöt om byxbaken och attackerad av myrorna blev jag ganska snart klar över att detta projekt knappast skulle resultera i vare sig snickarbod eller hundkoja. En tanke bland flera var att göra om hundkojan till en mjärde, ett lömskt och burliknande fångstredskap med trattformade ingångar som lockar fisk att simma in utan förstånd på hur den skall ta sig ut igen. Förslaget röstades bort av familjen. Till sist enades vi om att förvandla den eländiga skapelsen till en sump, således en lådliknande förvaringsplats för fångad fisk fram till dess att den tillagas.
      Hölster tystnade och satt en stund och betraktade inåtvänt en förbipasserande skogsmyra.
      – Hur slutade historien, frågade jag till sist.
      Hölster bedömde vindriktningen och deponerade sedan en mäktig loska bakom bänken.
      – Vi fick praktiskt taget aldrig någon fisk, sa han, så vi drog upp sumpen på land och lät den sluta sina dagar som ett välbehövligt bidrag till vinterns vedförråd.

      På äldre dar

      Det anses bortom allt tvivel att Beethoven fullbordade nio symfonier. Varken mer eller mindre, försåvitt vi håller oss till färdigkomponerade verk. Mindre känt är kanske att B. trots betydande ohälsa fick kraft att påbörja ytterligare en symfoni innan han gick ur tiden 1827. I komponistens bostad två trappor upp i ett hyreshus i norra Wien påträffar vi också en sekreterare, Anton Schindler, som bistod Beethoven med stort och smått rörande sådant där hushållerskan inte hade mästarens förtroende.

      På Schindler ankom till exempel att på prick klockan nio tända i den öppna spisen. Att sedan och inte utan viss motsträvighet väcka mästaren och få honom något så när på fötter, kammad och rakad. Schindler var även anförtrodd den ansvarsfulla uppgiften att tillaga frukosten, bestående av en fransk omelett, ett krus rödvin och en ”balja” starkt kaffe, att serveras i sängen.
      – Min hushållerska klarar inte en så grannlaga uppgift, brukade tonsättaren muttra. Omeletten bränner hon vid och hennes kaffe försätter mej ofelbart på dåligt humör vilket går ut över arbetet.
      – Opp och hoppa, ropar Schindler en vårdagsmorgon 1826 och drar ifrån gardinerna.
      –  Här kommer  frukosten och ett brev från gode vännen von Breuning.
      – Och du bara pratar och pratar, grumsade Beethoven. Ge hit brevet.
      Schindler himlar beskäftigt med ögonen och lägger ifrån sig peruken på ett av bostadens pianon. Sedan kastar han ner några rader i det samtalshäfte där man skriver ner vad man har att säga till den stendöve kompositören. Schindler överlämnar brevet och Beethoven arbetar sig pustande upp i halvsittande. Genast kommer Schindler ilande med en stor och sedan allt för länge otvättad kudde som han skjuter in under tonsättarens huvud med de vildväxande hårmassorna. Beethoven trär på sig brillorna  och högläser med rostig stämma:
      ”Käre vän och stormästare
      Greve Waldstein och jag och några till ur Wiens aristokrati önskar högaktningsfullt beställa en ny symfoni av er. Önskemål om ett skäligt förskott ställer vi oss självfallet välvilliga till”.
      Sen följer ännu ett svassande avsnitt, det hoppar vi över. Men sist i beställningen kommer några intressanta rader. Hör bara: ”Dock tror vi med all respekt för ert snille att Era oöverträffade symfonier skulle vinna på att kortas en smula. Åtminstone så mycket att vi lyssnare inte försmäktar i aristokratins ovädrade salonger. Er senaste symfoni, den nionde, var så överväldigande till både längd, bredd och djup att min stackars hustru fick gå till sängs med blixtrande huvudvärk – -”
      Här slängde Beethoven ifrån sig Breunings beställning med ett ilsket fnysande. Sedan gav han sin vrede fria tyglar.
      – Så vad begär man av mej dessa yttersta dagar? Vill man ha mej, Ludwig von Beethoven, att skriva lättsymfonier för en publik med åsneöron? Och varför inte med inlagda pauser för födointag och försäljning av förfriskningar, puder och parfymer… Och när ska du lära dig att inte läsa mina privatbrev!
      En vårdagmorgon något halvår framåt i tiden har Schindler med sig sin son Ludwig (uppkallad efter kompositören) så att pojken kan få få hälsa på den berömde mannen. Pojken omtalas som en oroligt kringkilande och försigkommen krabat i femårsåldern.
      Med detta redovisat är allt sagt som behöver sägas inför vad som sedan ägde rum. Schindler återfinns i köket upptagen med tonsättarens hushållsekonomi. Under tiden får sonen fatt i utkasten till den påbörjade tionde symfonin, slarvigt inproppade i en skänk full med räkningar från kopister, korrespondens med musikförläggare och andra dokument. Tultande med notpappren i båda händerna pallrar sig krabaten fram till den öppna spisen. Där kastas partitursidorna på elden och pojken ser kisnande av förtjusning hur elden kastar sig över pappersarken med de nerklottrade nottecknen. När nästan allt blivit aska springer han ut i köpet.
      – Kom pappa, kom och titta hur papprena brinner…
      Schindler förfäras och han störtar in i vardagsrummet och fram till den öppna spisen. Där bevittnar han hur symfoni nummer tio (åtminstone början av den) går upp i rök. Vit i ansiktet får han fatt i pojken och bestraffar honom med vad som räknas som musikhistoriens mäktigaste örfil. Den sänder pojken tvärs över golvet, galltjutande hela vägen nedför trapporna och in i den anslutande parken. Här bör inskjutas att pojken har en för åldern kännetecknande benägenhet att överdramatisera sina missöden.
      Beethoven hör ingenting av pojkens gråt men efterlyser grälsjukt sin frukost.
      Schindler skriver i samtalshäftet, med tårar fallande ner över orden så att de späder ut bläcket. Häftet finns bevarat och vi kan läsa det avslutande ordbytet mellan Beethoven (B) och hans hjälpreda Schindler (S). Tonsättarens ord saknas naturligtvis, men med hjälp av Schindlers nedtecknade rader kan vi på ett ungefär föreställa oss replikskiftet.
      S – Det har hänt en fruktansvärd olycka!
      B – Seså seså, lugna sig nu bäste Schindler.
      S – Min son har…jag hann inte ingripa!!…
      B – Ingripa mot vad, um Gottes Willen…? Se här, låna min näsduk och sansa er innan jag blir ordentlig arg!
      S – Tionde symfonin, pojken tog partituret…eldens rov…
      B (kastar av sig täcket) – Vad är det ni säger…pojken?!)
      S – Nejnej, inte pojken, partituret med tionde symfonin som hela Wien väntar på!
      B (avfärdande, i det han sjunker tillbaka ner i bädden) – Jaså den. Ingen skada skedd, jag läste häromdagen igenom vad jag komponerat. En del av första satsen, hela scherzot. Idel oanvändbart! Donnerwetter, jag får lägga av med symfonierna. För övrigt har jag alltsammans i huvudet, och där får det stanna. Eftervärlden kan ju få kalla det ‘Beethovens Ofullbordade’…

      Kapten Rapps krigsminnen

      Solen flödade över Avans båtklubb. Snart var det dags för sjösättning av flytetygen, och bestyren blev för var dag alltmer febrila. Dock inte för alla.

      Jag sökte och fann före detta kaptenen Åke Rapp sittande med halvslutna ögon på bänken utanför klubbhuset. Vid hans fötter dåsade lika avspänt en tax med dunkel härstamning, sannolikt en så kallad gatukorsning. Kaptenen räknades som en av de äldsta medlemmarna på båtklubben, själv var jag en av de yngre.
      – Sov du? frågade jag.
      Kaptenen öppnade på prov babordögat, därfter motvilligt även det andra.
      – Ja, muttrade han, men det blir ingen riktig vila som han sa som somnade i Hovkapellet. – Och båten har du sålt?
      – Ja. Bäst så. Med tanke på, och det ena med det andra. Sen har sig saken…
      Förre kaptenen Rapp var inte alltid så lätt att förstå hur han menade. Han mätte en och åttio när han rätade på ryggen, något han numera sällan besvärade sig med. Ansiktet dolde sig delvis bakom ett helskägg, och när han åt ansamlades ett och annat i den nedhängande mustaschen, där det framlirkades av taxen. Jag förklarade att jag länge hade velat få göra en intervju med kaptenen, med betoning på hans yrkesverksamhet.

      Kapten Rapp

      Kaptenen tog då fram sin snugga och laddade den omständligt med finskuren Mac Baren Mixture. Tände och utbolmade ett förstabloss för justering av pipglöden. Mannen föreföll  vid det här laget fullt vaken, så även hans tax. Efter att ha harklat sig vände sig kaptenens uppmärksamhet mot mig.
      – En intervju, säger du? Med mej. Tja, en fin dag som idag händer det att jag tänker tillbaka på de yrkesverksamma åren. Jag var på den tiden chef på ett mudderverk som ägdes av Skånska cementgjuteriet. Men vad säger du om att vi går inom hos mej och äter en råbiff. Min fru heter Ellen och är en tusenkonstnär i köket. Mitt i råbiffen lägger hon en äggula. Tillkommer lök, rödbettor och kapris. Och persiljesmör. Sen har sig saken.
      Tre kvart senare befann vi oss vi på verandan till ett inte helt fräscht tvåvåningshus beläget invid sjön Nylingen. Fastigheten tycktes huka sig aningen generat innanför den  omslutande trädgården. Kaptenen ledde mej en trappa opp till ett vindsrum som han hade iordningställt till kommandobrygga. Där fanns en ratt för styrning och bredvid den kompassrosen i kardansk upphängning. Kaptenen demonstrerade också ekolodet och visade hur det användes för mätning av vattendjupet. Sedan tog han av proppen till talröret ner till köket.
      – Är du där? frågade han.
      – Här, svarade talröret.
      – Vi får en gäst till middagen. Sätt fram en extra tallrik med bestick är du snäll, och snaps- och ölglas. Jag har utlovat råbiff, disken tar jag hand om senare, så har sig saken.

      På ena kortväggen hängde en litografi av mudderverket Jupiter som föreföll mig vara en modifierad pråm utrustad med en rad av grävande skopor på en ändlös kedja. Anläggningen hölls på plats av ett stödben nedfört i sjöbottnen.
      – Där ser du Jupiter i all sin glans, sa kaptenen. Vi kallar mudderverk av det här slaget för ett paternosterverk, tillade han sakförståndigt. Det var ett effektivt flytetyg vill jag påstå, med en mudderförmåga på upp till 600 kubikmeter i timmen. Förutom sand och andra bottensediment tog hon med sig upp en förfärande mängd grovsopor. Där var utslitna kläder, kasserade möbler och annat bohag. Inte så få mopeder och flera personbilar hade deponerats i hamninlopp och andra vatten.

      Efter middagen serverade kaptenen kaffe på den inglasade altanen. Det undgick mig inte att han föreföll stimulerad av något som pockade på att få bli berättat.
      Vad visste jag om före detta mudderverkschefen? Inte mycket utöver det faktum att han hade gjort sig känd för sin övertygelse om att det uppehöll sig en rysk miniubåt i sjön Nylingen under de sista åren av andra världskriget.
      – Det måtte väl jag veta som fick min aluminiumbåt påkörd under en fisketur, sa kaptenen. Ombord hade jag min ”besättning”, det vill säga frugan. Efter påkörningen  var båten en enda ihopknycklad buckla, vatten kom gurglande in lite varstans och båtskrället ställde sig lodrätt med aktern upp. Motorn hade stannat.
      – Abandon ship, kommenderade jag, och efter en simtur nådde vi fram till Björkön, ”besättningen” och jag.
      Jag ställde en avgörande fråga.
      – Hur tänker sig kapten att en eventuell främmande ubåt kan ha tagit sig in i sjön? Enda kontakten med havet är en grund och stenig å, på vissa sträckor igenväxt av nate.
      Men kaptenen blev mig inte svaret skyldig.
      – Med helikopter, slog han fast. Sen hade sig saken. Min mor såg helikoptern en stjärnklar natt när den kom utvispande på sjön bara några meter över vattenytan. Till sist stannade helikoptern och hovrade, det vill säga blev stående stilla i luften. En lucka öppnades undertill och ubåten sänktes ner till vattenytan med hjälp av två kättingar. I nästa ögonblick befann sig ubåten i u-läge och till synes utplånad från jordens yta. Manövern avslutades med att luftfarkosten vispade iväg österut. Sen den dagen inträffade flera observationer som låter sig bäst förklaras om man förutsätter förekomsten av en spionubåt.
      – Trovärdiga ortsbor här i trakten hörde vid flera tillfällen samtal mellan främmande personer på ett språk som visade sig vara ryska, fortsatte kaptenen. Ett par dagar före jul rörde sig återigen en helikopter över sjön, och flera personer såg med egna ögon när den släppte ner ett antal paket till miniubåten. Ett paket blev kvar i vattnet, det bärgades i gryningen av en granne till mig och visade sig innehålla brev från anhöriga till de ombordvarande på spionubåten. Där fanns också några julklappar och typiskt ryska godsaker som blinier och marsipanbjörnar.
      – Vad fanns i Nylingen som tilldrog sig det ryska intresset? frågade jag.
      – Vid sjöns norra strand låg då för tiden en fabrik som tillverkade en typ av tekniskt avancerade gengasmotorer avsedda för stridsvagnar. Och där har du förklaringen till spionaget. Gengasmotorn drevs av ett bränsle som Sovjetunionen hade och fortfarande har alldeles ofantligt gott om.
      – Nämligen? frågade jag.
      – Kottar, sa kaptenen triumferande. Den ryska tajgan producerar en överväldigande mängd kottar varje år, kottar som blir liggande i barrskogarna till ingen nytta annat än för ekorrar. Mot slutet av kriget satte ryssarna in stridsvagnar med motorer som drevs av den svenska gengasmotorn. Men efter freden 1945 tappade ryssarna intresset för gengasprojektet, och den ryska spionubåten togs ur tjänst, sannolikt med samma helikopter som fyra år tidigare hade sjösatt den i Nylingen.
      – Så nu råder lugn och ro i sjön Nylingen? undrade jag.
      – Mja, sa kaptenen. Att döma av mina egna och andras iakttagelser hyser vi ett sjöodjur i Nylingen! Men det är en separat historia. Skål!

      Fritidsön

      Lite för sig själv i norra Stockholms yttre skärgård låg på sin tid en obebodd ö, Vindholma var dess passande namn.

      Länge och väl fick livet ha sin opåverkade gång på ön, men en omdaning stod för dörren. En bostadsförvaltare vid namn Skrake råkade upptäcka Vindholma och fäste sig omedelbart vid ön: de branta vikarna, havsutsikterna, sjöfågelkören, evighetsbruset från bränningarna…

      Ett par år senare hade Skrake hunnit skaffa sig tomt och fritidshus på ön, och med det uträttat kom en utveckling igång. Vänner och bekanta följde Skrakes exempel, och på mindre än ett decennium växte det fram en hel liten by av fritidshus på Vindholma. Det brakade av träd som fälldes, betongblandare morrade, det var hugg och slag och semesterfirare i sjudande verksamhet. En tomträttsförening bildades med styrelse, utskott och utredningar. Till att börja med anskaffades en traktor till att frakta timmer och annat gods kors och tvärs över ön. Föreningen hade också att hantera nödvändigheter som brunnar, sophämtning och vägförbindelser.

      All denna aktivitet hanterades till ingens fulla belåtenhet men med allas medverkan flåsa oss om näsanenligt sedvanlig svensk praxis: således genom kompromisser och inbördes hjälpsamhet enligt modellen ”skrubbar du min rygg så klipper jag dina tånaglar.”
      Men snart nog blev behovet av elenergi påträngande, och föreningen sammanträdde för krismöte. En tandläkare Lars Dentin begärde ordet:
      – Det kan inte ha undgått någon att det blåser något rent fördärvligt i den här delen av skärgården. Utan märkbart uppehåll dessutom. Nog borde vi utnyttja detta enorma flöde av gratisenergi som bara får flåsa oss om näsan till allmänt förtret och ingen  nytta? Mitt förslag är att vi låter bygga ett vindkraftverk och placerar det överst på öns mittpuckel där det drar som värst. Här förutskickar jag som vanligt invändningar från herr fågelskådare Winkel med fru rörande öns berömda havsörnspar. Men låt mej då påminna om att Stockholms skärgård består av trettio tusen öar, holmar och skär, de flesta fullt användbara för alla slags flygfän. Saken borde gå att lösa..

      Förslaget antogs och örnarna fördrevs genom slag med slevar mot kastruller. Tillbörliga myndigheter hanterades framgångsrikt, vindkraftverket kom på plats och en mångfald eldrivna apparater installerades i husen såsom eldrivna soppvispar och tevemottagare.
      När barnen kört sina vattenskidor och finnjollar ett par säsonger råkade de i ett tillstånd av undersysselsättning. Mängden nedskräpning och annat rackartyg ökade påtagligt, och föräldrarna svarade med krismöte. En majoritet av pappor framhöll ungdomarnas legitima behov av sysselsättning. Kraftfullt drev de igenom ett beslut om att anlägga en motokrossbana i öns norra del där terrängen var som mest svårforcerad och leran som djupast. Där fann grabbarna ett favorittillhåll hela den sommaren genom kappkörning med sina flakmoppar, men redan påföljande sommar byttes dessa ut mot mot mopeder med trimmade motorer. Vild lycka hos de unga, mindre sådan hos vuxenfolket.

      Under tiden lät föräldrarna borra brunnar ner till den vattenförande berggrunden. Grönsakstäppor anlades och ett gemensamt rökeri kom till som producerade en myckenhet os. Snart luktade alla på ön böckling. Teveapparaterna fick betydligt bättre bild sedan man rest en centralantenn nere vid den nybyggda betongbryggan där Vaxholmsbåten lade till dagligen.
      En sommar försämrades tillgången på torsk, abborre och gädda, och en melankoli hotade lamslå många av sommargästerna. En företagsam karl som hette Karl Öberg tröttnade snart på att deppa i hängmattan och startade en motorbåtsservice. Hans bror vinterförvarade båtar mot betalning.

      Påföljande sommar tillkom en kiosk med försäljning av tobaksvaror, dryckesvaror, tidningar och godis. Sortimentet växte efterhand till att omfatta även mat och filmuthyrning med mera. Kiosken omtalades nu som butik.
      En dag kom en fritidsskeppare körande till Vindholma för att tanka hos båtklubbens bensinstation. Med detta gjort slog han sig i slang med en man som stod och metade nere vid betongbryggan.
      – Imponerande att se hur ni har utvecklat ön, sa besökaren. Här finns snart sagt samma standard som i stan och drygt det. De yngre barnen måste älska ponnystallarna, för att inte tala om badpoolen. Och ni vuxna har ju alltid fisket.
      – Eller hade, sa metaren nedstämt. Av någon anledning tycks matfisken ha gett sig iväg härifrån, tagande med sig tjänligt badvatten…
      Knappt var detta sagt så nappade det, metaren hojtade överraskat och gjorde ett svischande ryck med metspöet… upp på bryggan flög en mört med ätstörningar!

      En ostyrig kollega

      Under några omtumlande år på 1950-talet jobbade jag på pressföretaget Skrift&Bild i Stockholm.
      Verksamheten bestod i att förse landsortstidningarna med läsvärda texter och ett tilltalande bildmaterial. Vi var många i arbete, och från redaktörernas arbetsrum hördes dagarna i ända ett knitter och ett knatter som påminde om det ljud som uppstod när plåttaket över gårdens cykelställ utsattes för en ihållande hagelskur. Själv befann jag mig sedan ett halvår på ett volontärstadium men ansågs nöjaktigt förkovra mig undan för undan.
      Bland kollegorna minns jag särskilt en medelålders man som hette Stig Örjan Lorre men gick under namnet Solstickan. Något man genast fäste sig vid var mannens fysiska uppenbarelse: Solstickan var så mager att skelettet knäppte och knastrade när han kom halvspringande genom företagslokalerna med en  plastmugg  skvimpande pulverkaffe i handen.
      Vad hade mannen sysslat med innan han fick sin tillsvidareanställning på Skrift&Bild, ville vi veta. Redaktionschefen sänkte rösten.
      – Stig har suttit i fängelse en tid, sa han. Tråkigt kan man ju tycka, men mannen har sonat sitt brott och skall bemötas med samma respekt som oss övriga här på redaktionen. Fängelsetiden skall således inte mera föras på tal och detta är en order, som vi säger i Hemvärnet. I stället skall vi ta fasta på mannens meriter som handboksförfattare, fortsatte chefen. Mannen har som ni säkert vet gett ut en handbok om krämpor som rönt fina recensioner.
      Eftersom jag råkade ha en obemannad Halda i mitt rum fick jag Solstickan som rumskamrat. Något som oroade mig.
      Mina farhågor besannades, ja de överträffades. Solstickan pratade mer än han arbetade, för att inte tala om hur pinsamt insatt jag blev i mannens privatliv, sådant det utspelade sig under hans mångordiga telefonsamtal med hustrun. Hon föreföll ibland förstummad av makens utläggningar. Andra gånger var det Solstickan som hela tiden avbröts av sin hustru, då kunde det låta ungefär så här:
      – Ja, men det var ju du som – Skulle inte jag ha – men du fick ju – Nu förstår jag inte hur du – men du vill väl ändå inte påstå att –
      Ett grundläggande drag  hos min rumskamrat var således en motvilja mot tystnad. Antagligen uppfattade han den som hotfull och konspiratorisk. Ett effektivt sätt att hålla tystnaden på avstånd var att prata. Förutom fängelsetiden handlade telefonsamtalen om hans krämpor och bekymmer med grannarna. Ett återkommande ämne var också sonsonen Sture.
      – Pojken är i femårsåldern, alltså i den fas i livet då barn ställer de märkvärdigaste frågor, sa Solstickan. Mitt i en måltid frågade Sture: Farfar, varför knycker en del fåglar med huvudet när de går? Antagligen något nervöst, sa jag i  ett försök att komma undan svaret. En annan gång ville pojken veta hur stora svallvågor en blåval gör?
      En  dag föreföll Solstickan mindre pratsam än vad jag fått vänja mig vid. Han tände den ena cigarrcigaretten efter den andra medan han kastade uppfordrande blickar på telefonen, som om han förväntade sig en påringning. Ett par veckor  dessförinnan hade han berättat för oss att han väntade på besked rörande manuskriptet till en handbok nr två som han jobbat med under fängelsetiden.
      – Problemet, sa Solstickan, är att jag själv bedömer tvåan som  klart sämre än min första handbok. Antag att förlaget upptäcker det och refuserar nr två. Det skulle jag inte uthärda, så psykiskt instabil som jag blivit. Att inte tala om stelheten i nacken och flera andra krämpor  som boken kostat mig!
      Ett par veckor senare uppenbarade sig Solstickan försenad och präktigt berusad, därtill orakad och dyster. Han kastade sig ner på arbetsstolen utan att ta av hatt och rock. En sliten portfölj – den ständige följeslagaren – hamnade på golvet, likaså ett paket kryddskorpor.
      – Min fru har gått ifrån mig, mumlade han.
      – Var finns hon? frågade jag i brist på bättre.
      – Hos min svärmor i Huddinge. Det är där hon brukar vara när hon gått ifrån mig. Men du ska veta att efter ett tag kommer frugan hem igen, säkert som amen i kapellet. Så vem tror du jag fann i köket igår när jag kom hem från jobbet? Just det, min hustru. Gräddandes plättar som om ingenting hänt.
      Solstickan tände ytterligare en cigarrcigarett, askan lät han falla där det föll sig, vanligen på linoleummattan.
      – Stackars min lilla gumma, fortsatte han med en röst som rosslade av tjära och tillgivenhet. Hon har rätt! Jag är naturligtvis en omöjlig person att leva ihop med. Självupptagen och med vacklande karaktär. Utmärglad som ett hårt hopvikt paraply. Ser till att hamna i Kronobergshäktet för ekonomiskt fiffel. Så fruktansvärt klantigt…
      Tre dagar senare kom plötsligt en hysterisk signal från Solstickans telefon. Han slet till sig luren och lyssnade under sammanbiten koncentration samtidigt som ett leende gjorde sig allt bredare fram till dess att det hejdades av öronen.
      Rumskamraten slängde på luren, boxade mig triumferande i ryggen och hojtade.
      – Gratulera mej då, din grönfink!  Låt ljuda trumpeter och cymbaler! Hej och hopp!
      – Har du fått förlåtelse av din hustru? frågade jag, engagerad mot min vilja.
      – Bättre upp, det var Veronika från förlaget som ringde. Dom gillade mitt manuskript. Fattar du? Min handbok nummer två föreligger färdig på bokhandelsdiskarna lagom till julhandeln nästa år. Kommer att bli årets bragdbok…Förlaget räknar med att så gott som alla människor dras med krämpor, kundkretsen är således enorm… Kan du ens i din vildaste fantasi föreställa dig  vidden av min sociala återupprättelse!… Men du blir i vilket fall den förste  att få ett dedikationsexemplar som  som tack för att du stått ut med mig ut så lång tid. Fast nu går vi och äter julbord, det här måste ju för fan firas!… Förutsatt att du lånar mej en tusenlapp till månadsskiftet?

      Sömnlös i Gamla Gefle

      I september för en del år sedan fick jag ärende till Gävle i en familjeangelägenhet. Jag övernattade på ett vandrarhem på ‘söder’ men misslyckades med att somna. Förgrymmad klädde jag på mig och gick ut i den tanken att en promenad genom ”Gamla Gefle” skulle ge önskat resultat.
      Ett djupt lugn rådde inne i reservatet med dess trånga gator och de intagande små husen, åtskilda av trädgårdar där träden dignade av frukt. Jag vek av in i en gränd med kullerstenar och lyssnade till det dämpade klappret från mina steg – då började det plötsligt regna. Jag såg mig om efter skydd och upptäckte lite längre fram ett hus med porten i ett prång rymligt nog att bjuda skydd för en person, men inte fler.
      Ställde jag mig i prången. Begrundade jag min situation. Först nu slog det mig att jag frös i allt för tunna kläder. En barnslig känska av övergivenhet och hjälpbehövande kom över mig. Då öppnades ett fönster ett stycke längre bort på gatan, och en man med glasögon och blank hjässa tittade ut. Han fick syn på mig och nickade på ett sätt som jag tolkade som inbjudande.
      Jag gick närmare och upptäckte på slagbordet innanför fönstret en flaska vitt vin och en plastmugg. Där var var också ett antal pennor och en tjock bunt oskrivna pappersark. På bordet låg också ett antal böcker uppslagna.
      Mannen kastade en blick på ett papper med handskriven text. Samtidigt sa han.
      – Det är till att vara ute på promenad.
      Jag bekräftade denna inte alltför skarpa iakttagelse. Sedan upptäckte jag zinkbaljan som förutom mannens fötter innehöll rykande varmt vatten. Sina byxor hade han vikt upp till knäna.
      – Och här sitter du med fötterna i en balja, sa jag ganska onödigt.
      – Det gör jag alltid när jag skriver, förklarade mannen. Varmvattnet driver på blodcirkulationen och stimulerar således hjärnan och därmed fantasin som i mitt fall råkar vara en bristvara… Att Srindberg skrev så många elakheter tror jag beror på att han hade alltför kalla fötter.
      – Du använder inte dator när du skriver, påpekade jag.
      – Nej. Jag tycker det känns som en anakronism att använda dator i Gamla Gefle. Dessutom känns det som att jag får en bättre kontakt med orden i och när jag fäster dem förhand på papper.
      Mannen reste sig till hälften och sträckte ut handen i gränden, betraktade den sedan och sa.
      – Minsann tror jag SMHI bjuder på ett litet sensommarregn… Du skulle kanske uppskatta att få komma in och vänta ut skuren?
      – Tackar jag inte nej till.
      – Men så kom in då. Du kan vrida ur din jacka i badrummet. Mitt namn är Edvin.
      Mannen lämnade baljan och förvann skumpande in i ett av rummen intill för att hämta nycklarna till port och ytterdörr.
      En stund senare satt vi i var sin länstol, rustade med instant-kaffe och tilltugg.
      – Så vad tampas du för tillfället med för storverk, frågade jag.
      Edvin smuttade på kaffet.
      – Jag skriver på en essä, förklarade han högtidligt och sekunderad av ett knorrande från lädertåtöljens sittdyna.
      – Och vad ska essän handla om om man törs fråga?
      – Om en tysk författare med en förmåga utöver det vanliga, sa Edvin. Att jag fastnade just för den här personen beror på att han är min veritabla motsats vad gäller skrivprocessen. Hans namn är till att börja med Holk Mischnagel. Det förbluffande med Mischnagel är – –
      Här avbröts Edvin av en skärrad röst från rummet intill:
      – Elof, är du där?
      – Naturligtvis är jag här, svarade Edvin irriterat.
      – Vem pratar du med?
      – En nattlig vandringsman. Genomblöt, om du nödvändigt ska veta.
      – Du ororar mej, Evert, ropade kvinnan. Allt detta du drömmer om nu för tiden. Jag tycker inte om det. Du verkar ha varit uppe och gått i sömnen nu igen, har du inte?
      – Hur ska jag kunna veta det?
      – Dra med tummen och pekfingret i mungiporna. Får du mjukost på fingrarna har du varit uppe och smygsnaskat i kylskåpet, inte sant.
      Elof strök med handen över munnen och tillkännagav triumferande.
      – Ingen mjukost.
      – Så låt mej då i herrans namn få sova ifred, utropade Everts hustru.
      Elof stängde sängkammardörren med en smäll, sedan återvände han till läderstolen och såg på mig över glasögonskalmarna.
      – Min hustru älskar tyvär att avbryta mej i tid och otid. Jag satt just och berättade om min essä. Du vill kanske höra fortsättningen?
      – Mycket gärna sa jag ointresserad. Edvin fortsatte:
      – Min essä handlar om den tyske romanförfattaren Holk Mischnagel, född 1888 och så småningom död. Han är numera bortglömd men var på sin tid känd för den omänskliga hastighet med vilken han spydde ur sig sina böcker – och där är han min raka motsats och just därför oemotståndlig. De färdigskrivna manusbladen kastade han ifrån sig över vänster axel, alltid den vänstra, men innan de nått golvet uppfångades de av någon av hans tre sekreterare. En stab av externa biträden hjälpte sedan till med renskrivandet.
      Mischnägel hade en hustru Brynhilda som brukade återge följande om sin sprinterförfattare till make:
      En våldsamt förgrymmad man kom en dag på besök. Hustru Brynhilda visade in gästen i finrummet och bjöd honom sitta ner men först ta av sig skorna. Sedan frågade hon vad saken gällde. Gästen svarade.
      – Er make är skyldig mig ett betydande belopp för inköp av en lastbil som han använder för leverans av sina böcker. Jag vill få tala med honom.
      – Nejnej, det går inte, sa hustrun. Min man får under inga omständigheter störas eftersom han just påbörjat en ny roman.
      Besökaren satte sig på en stol, korsade armarna över bröstet och sa.
      – Jag väntar.

      Klippas

      Hos frisörmästare Plym på Salong Klippet i Huddinge har man alldeles nyss öppnat, och golvet ligger blänkande nysvabbat. ’Plingeling’ signalerar dörrklockan, och in stiger redaktör Söderman för liten pratstund med klippning. Plym tillhör de människor som med betydande fallenhet odlar samtalet som umgängesform, gärna under samtidig yrkesutövning.
      Efter en stunds allmänt ströprat frågar Söderman om inte Plym bland alla huvuden som passerar revy på salongen stöter på en och annan knäppskalle. Plym bekräftar att så var fallet och börjar berätta om en man som någon av de sista dagarna i juli besökte salongen. En medelålders herre i mycket mörk kostym och grå slips.
      – Det skulle visa sig vara en man med enastående låg svansföring, om bilden tillåts, sa Plym. Jag hängde över honom skyddsklädet och satte igång. Efter en stund kom vi i samspråk.
      – Dig har jag inte klippt tidigare, sa jag. Är du nyinflyttad här i Huddinge?
      – Jo.
      – Var är du född?
      – I en taxi. Otur från första början, brukar jag tycka. Och det märkliga är att bristen på tur har följt mig troget som en pudel genom livet. I Folkskolan kallades jag Johansson.
      – Min svåger heter också Johansson, sa jag, det tar han med stort jämnmod.
      – Men jag heter i själva verket Hansson, sa kunden. Nu råkar det hampa sig så att jag hade min uppväxt i vad som brukar kallas Myggsumpmosse i Norrbotten. Där sa vi aldrig ja utan jo – utom vill säja i de fall då vi sa nej och det sa vi ofta. Kort sagt fick jag heta Jo-hansson fast det var fel och missvisande. Skoltiden minns jag som ett nödläge, men jag kommer ihåg att jag brast i skratt när fröken berättade om Stockholms blodbad. En företagsdoktor betecknade mig en gång som en genuin olycksfågel. Vill säga en person som genom en speciell disposition drar på sig fler missöden än folkgenomsnittet – aj! , klipp mig inte i örat om ni vill vara så tillmötesgående!
      – Förlåt. Där var bestämt oturen framme igen!, sa jag. Måste bero på att jag inte klipper olycksfåglar så ofta.
      – Vad skulle jag nu säga?, återtog kunden. Jo, som dibarn fick jag hela tiden mjölkstrålen i ögat, har min mor berättat. Det fick aldrig mina syskon, brukade hon också förnöjt påpeka. När magister Strudel ordnade med klassresa till Köpenhamn fick jag typiskt nog röda hund och kunde inte följa med. En annan iakttagelse jag gjort under årens lopp är att jag fått fler paraplyspröt stuckna i ansiktet än vad som betecknas som normalt. På vintern brukar istappar falla ner på trottoaren just där jag befunnit mig sekunderna innan, vilket strider mot Bernoullis sannolikhetsteorem.
      – Jag klipper rent kring öronen så får dessa spela en mer framträdande roll, sa jag avledande. Och olyckorna har bestått genom livet, säger du. Är du till exempel gift?
      – Har varit, men i längden fann jag äktenskapet innehållslöst som ett tömt påskägg. Min fru instämde för en gångs skull.
      Här gjorde kunden ett uppehåll för att hämta andan. Jag sträckte mej efter den sågtandade specialsaxen och sa.
      – Men nog har väl också du dina glädjestunder i livet om du tänker efter.
      – Jo för all del, sa kunden. Jag är ju en stor vän av hundar.
      – Det är inte jag. Dom skäller och dom drar i kopplet. Det skulle en häst aldrig göra, än mindre en hustru. Inte min i varje fall.
      – Du klagar över att hundar skäller, sa kunden. Mina skäller aldrig. Inte heller drar dom i kopplet. Dom är hur lugna som helst.
      – Verkligen. Hur många har du? frågade jag.
      – Inemot fyra hundra uppskattningsvis.
      – I en stadsvåning?!!!
      – Nej men på min arbetsplats.
      – Som är?
      – Kaknäs Djurkyrkogård.

      Insändarfabriken

      – Hej! Du har kommit till Frans-Holger Lodenbrink. Jag är oanträffbar för tillfället, men lämna gärna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp så snart jag kan. Och vill!
      – Kan man verkligen lita på det?
      – Egentligen inte, om jag ska vara ärlig. Jag är en häpnadsväckande upptagen person i beaktande av min ålder.
      – Men tydligen inte värre än att pappa kan sitta därhemma och leka telefonautomat!
      – Man har ju inte roligare än man gör sig. Som du vet är jag fortfarande lika barnsligt förtjust i telefonskoj som han den där riksbekante Kalle Sändare. Vad har du på hjärtat?
      – Jag ville bara höra hur pappa har det.
      – Jag har det bra. Pensionen håller mig flytande, hälsan står bi. Man får bara passa sig för att intala sig att man blir förståndigare med åren vilket är en vanlig föreställning. Men det där är en missuppfattning, har jag förstått. Det är inte jag som blivit klokare, det är världen som har blivit dummare. Men visare blir man nog inte med åren, däremot blir man muntrare.
      – Hur menar pappa?
      – När jag var ung var jag håglös och osäker, minns jag. Under yrkesåren red mig framgångsdjävulen. Jag skulle minsann ta mig upp i ljuset och slå de andra av brädet. Nu är jag kvitt allt det där och har aldrig mått bättre.
      Jag hörde min far skrocka självbelåtet i telefonluren. Han har varit ’stötande och osolidariskt frisk’ i hela sitt långa liv, brukar han säga. Och nu på gamla dar förströr han sig med att skriva insändare. På en enda dag kan det bli ett par tre stycken som han skickar till dagstidningar, hemsidor och andra publikationer. Många kommer in, ty med åren har far vässat och förfinat en medfödd fallenhet för att retas.
      – Det är nämligen så redaktörerna vill ha det, förklarar far i telefonen. En bra insändare ska helst vara förargelseväckande, så att det sprakar till i spalten och blossar upp en debatt.
      Med Huddinge Varjehanda har far en överenskommelse om leverans av en tillspetsad insändare i veckan. Med särskilt nöje minns han en stump för en del år sedan som handlade om ungdomen.
      Ungdomarna var övervärderade i samma mån som vi äldre underskattas, skrev far efter att så att säga ha doppat pennan i arsenik. Och våra medier tillmötesgår beredvilligt de ungas självupptagenhet, utseendefixering och osunda strävan efter kändisskap.
      Så skrev alltså min far i sin insändare, oförskämt och avsiktligt provocerande. Han undertecknade sitt alster Frans Loden.
      – Du kan tro det blev ett rabalder, berättar far. En av de ursinnigaste replikerna sopade golvet med den ”okunniga reaktionären Frans Loden”. Den insändaren hade jag för säkerhets skull själv skrivit och undertecknat Holger Brink. Inlägget blev upptakten till en hård batalj mellan insändare mot och för ungdomens beteendemönster. Redaktionschefen ringde och tackade.
      I en insändare i en Norrlandstidning slog far fast att det inte existerar några normala människor. ”Normalitet” är bara en schablon som vi håller oss med för att någotsånär kunna bedöma graden av ”anormalitet” hos våra medmänniskor. Min far fortsatte sin analys med att beskriva en manlig kollega.
      Till synes var kollegan ett sannskyldigt monstrum av ’normalitet’. Han säger eller gör aldrig något iögonfallande. Vurmar för ingenting. Hyser lite lagom oantastliga och politiskt gångbara åsikter. Är utmanande tillfreds med livet. Med sin fru och deras tre skötsamma barn lever kollegan i en till synes oavbruten endräkt. Han är nöjd med sin lön och har till yttermera visso utmärkt fysisk hälsa. Mannen visar en irriterande fördragsamhet med allt och alla.
      Far hade i själva verket aldrig träffat en så onormal människa!
      – Debatten om normalitetsbegreppet höll i sig i över en vecka, fortsatte far.
      Och påminde sig sedan sin mest framgångsrika insändare hittills. Den om hundar. Fars insändare löd som följer:
      ” Hund och människa är två arter som bibehåller sin barnslighet livet ut. Båda gillar även som vuxna att leka, t.ex. med en boll eller en pinne. Människan föredrar i regel bollen eller en puck. Hunden är liksom sin urfader vargen en rastlös varelse med mycket spring i benen. När den kommer fram till TV-soffan och betraktar oss med ögonen gråtmilda av förväntan tänker den inte: ’O vad jag älskar min flockledare!’. Utan vad den väntar på är att det ska hände något hundkul. Kanske en långpromenad i rask takt med husse. En lekstund i trädgården med matte eller barnen vore också roligt. Liksom att få träffa andra hundar. Eller att åtminstone få komma ut och kissa några skvättar och nosa runt ett tag…
      En hund får aldrig äta sig tillnärmelsevis mätt, ty då skulle den bli smällfet.
      Hundens sex-liv är torftigt.
      ’Det är synd om människorna’, skrev Strindberg i Ett drömspel. Själv avskydde han hundar, annars hade han säkert skrivit: ’Det är synd om människorna och hundarna.’’
      Så långt exemplen på fars insändarstil.
      – Du kan tro hundtexten väckte återskall, sa far. Stadens hundägare kastade sig in i skarpa svaromål. Ja, aldrig i mitt skamlösa insändarliv har jag blivit så duktigt utskälld, skrockar far i telefonen… Nej min son, nu har jag inte tid med dig längre. Jag sitter mitt upp i en ny braständare. Där kommer jag att hudflänga det utbredda sluddrandet och snabbpratandet i SVR. Ett oskick som lämnar alla oss med nedsatt hörsel i sticket. Och vi är i storleksordningen hundratusentals abonnenter som också skulle vilja hänga med i teveprogrammen. Något i den stilen har jag tänkt mig, sa far.
      – Du är allt en bra elak gammal kverulant du, sa jag. Ha en snäll dag.
      – Kan jag inte föreställa mig, småskrattade far.

      Den lidnerska knäppen

      Det var en kav lugn och ljummen söndagsmorgon. Solen nådde långt in i huset och trädgårdens igelkott hade gått hem och lagt sig efter att hela natten ha kalasat på daggmask. Fru Fagergran satt vid radion i vardagsrummet och hörde Mikael Samuelson sjunga ”Den första gång jag såg dig” av Birger Sjöberg. Så snart sången tystnat skruvade hon ner ljudet och vände sig till sin man som mixtrade med sin dator.
      – Rolf.
      – Hmm.
      – När såg du mig för första gången?
      Rolf Fagergran såg upp från datorn, aningen överraskad. Han tänkte efter och sa.
      – Det måste ha varit efter gråstarrsoperationen tvåtusenåtta. Dessförinnan minns jag dig som lite otydlig och blurrig i konturerna, liksom allt annat kring mig för övrigt. Numera ser jag dig med full skärpa, i varje fall rörande det yttre. Din inre person är fortfarande ganska suddig.
      – Måste du vara så förödande naturalistisk? sa fru Fagergran och skruvade häftigt upp ljudstyrkan på radion.
      ”DEN FÖRSTA GÅNG JAG TOG DIG UTI HANDEN”, röt Samuelson till så att kristallglasen skallrade i vitrinskåpet.
      Fru Fagergran som tagit på sig söndagsansiktet bytte till vardagsansiktet. Hon slog upp en halv kopp kaffe åt sig, stängde av radion och sneglade åt maken.
      – Vad håller du på med?.
      – Jag vidtar mina mått och steg, sa herr Fagergran och skruvade på något på datorns baksida.
      – ‘Mått och steg’. Som innebär vad då?
      – Att en vacker dag går jag till verket.
      – Men så sluta då att tala i gåtor, sa fru Fagergran alltmer irriterad.
      – Jag tänker be vårdcentralen remittera mig till en neurolog.
      – Usch så du skrämmer mej! Varför en neurolog?
      – Därför att i går kväll var det något som knäppte till.
      – Knäppte till? Det var väl oljepannan, som det brukar vara.
      – Nejnej, inne i huvudet på mej. Där liksom knäppte det till, förtydligade herr Fagergran.
      – Då var det säkert en ”lidnersk knäpp”, sa fru Fagergran muntert. Gratulerar. Du vet väl vad som hände sjuttonhundratalsskalden Bengt Lidner. Han befann sig i elvaårsåldern och beskrevs som en mycket medelmåttig person. Men så en dag fick han en smärtsam men övergående knäpp i huvudet. I fortsättningen blev pojken Lidner en högpresterande skolelev och, med tiden, en betydande poet och dramatiker. Den ’lidnerska knäppen’ hade visat sig vara en länk till oanade inre resurser.
      – Jag hade en gång en särpräglad kollega, sa herr Fagergran. Han fick en likadan knäpp som jag, men vi såg aldrig något uppsving för hans begåvning. Däremot började han samla. Inte på sådant som folk brukar ägnar sig åt, frimärken, tändsticksetiketter, trädgårdstomtar i keramik, älskarinnor och så vidare. Nej kollegan blev en samlare på strapatser och är så än idag. I hög stämning klamrar han sig uppför höga och åbäkiga berg, ju brantare desto bättre. Han har avverkat Klarälven paddlande uppströms från Karlstad fram till källflödena i Härjedalens fjälltrakter. Att paddla utför älven vore för fattigt på strapatser och ingenting som lockar kollegan. Han promenerar gärna runt några kvarter i stadsdelen Rud, men inte på fötterna som folk i gemen utan på händerna.
      Dagarna som följde gav herr Fagergran noga akt på sig själv, orolig för att någon påfrestande vurm skulle bryta fram, liknande den hos kollegan. Eller hade möjligen hans kreativitet tagit ett välbehövligt skutt uppåt? På prov påbörjade han en teaterpjäs om Beethoven och hans kontroverser med brorsonen Karl och pojkens mor.
      De första replikerna i dramat uppenbarade sig utan större besvär i en scen med brorsonen på besök hos kompositören i hans stökiga bostad i Wien.
      (” Vad är det för kråkfötter onkel Ludwig sitter där och plitar”? ”Hör inte vad du säger. Skriv ner din fråga i mitt konversationshäfte som ligger där på pianolocket”).
      Men efter den inledande ordväxlingen kom Fagergran inte vidare.
      – Hur går det med dramat? frågade hans fru vid middagsbordet.
      – Stopp i maskin, muttrade Fagergran och satte pekfingret mot pannan.
      – Glöm inte att du har tid hos tandläkaren i morron, påminde frun.
      Nästa dag infann sig Rolf Fagergran hos sin tandläkare för den årliga besiktningen.
      Doktorn förde in spegeln och såg sig omkring.
      – Ser man på, du har bitit sönder en jacketkrona i överkäken, sa han.
      – Alaalaal! sluddrade hans patient.
      Doktorn tog ut spegeln, och Fagergran satte sig upp och sa med återfådd talförmåga.
      – Då måste det ha varit jacketkronan som knäppte till! Och jag som har oroat mig flera dar över en ”lidnersk knäpp” med åtföljande personlighetsförändringar!
      Doktorn lade in en salivsug, sedan startade han borren.
      – Åsså gapar vi… Tack det räcker! Jag för in borren men stannar själv utanfötr, haha! Men från det ena till det andra: jag undrar om inte min dator fått en ’Lidnersk knäpp’. På vissa områden är den numera intelligentare än jag. Dessutom nyckfull och ibland utstuderat illvillig.
      – Alalalhh, sa Fagergran.
      – Slöörp, lät det från sugen.
      – Vi vet ju alla hur det ligger till med datorerna, fortsatte tandläkaren. Till skillnad från sina användare blir de undan för undan allt smartare. Till slut kommer det ödesdigra genombrottet.
      – AJ!
      – Ursäkta, tandnerven lever tydligen. Jag får borra lite varsammare.
      – Aaaallal.
      – Genombrottet, återtog doktorn, består i att en vacker dag blir datorerna så intelligenta att de uppnår så kallad ’kritisk massa’. I och med det får de ett medvetande, övergår således i ett sorts organiskt stadium och blir självständigt tänkande varelser. Efterhand tar de naturligtvis över internet och hela ruljansen. Har vi otur uppstår förr eller senare någonstans en superdator av det ondskefulla slaget. Ett digitalt monstrum som tillvinner sig världsherravälde och förslavar oss alla.
      – Sluurp! kommenterade salivsugen.

      I och för sig

      – Sen finns ju dom som aldrig skräder orden, sa min gamle vän fotografen Viktor Berntsson, och han sa det med ett stänk av avundsjuka.
      Själv tillhörde Viktor de i anden vacklande. Betänkligheter föreföll ständigt ansätta honom. ”Mjaaä, här får vi se upp”, kunde han säga. ”I och för sig…” tillhörde hans favorituttryck. Liksom ”kan så vara, men vad är alternativet?”. Eller ”Saken kan också ses från andra hållet”. Allt framfört med det dröjande tonfallet hos den som besvärat sig med att tänka ett steg längre.
      En fördel med utlåtanden som de här är deras omfattande användbarhet, påpekade Viktor. Det må gälla valet av sovrumstapeter eller frågan om själens fortlevnad efter vårt frånfälle. Du håller igång ett samtal och höjer samtidigt kvaliteten på det. Den du diskuterar med tvingas att förtydliga sig och skärpa argumenten. Även mycket påstridiga personer kan få sin övertygelse naggad i kanten med en invändning av det här slaget, menade Viktor.
      – Men du riskerar förstås att framstå som glädjedödare, sa jag. Du ses som en som ifrågasätter andras tankegångar men saknar egna.
      – I och för sig, sa Viktor med ett inåtvänt leende.
      Han slog mer av päroncidern i sitt glas, kompletterade med några istärningar och berättade sedan följande:
      – Jag besökte för en del år sedan min syster i Stockholm för att reda ut en del familjeangelägenheter. En kväll står jag i garderobsavdelningen till en av stadens källarteatrar. Just den här teatern spelade gärna nyskrivna stycken med experimentellt eller fränt samhällskritiskt innehåll.
      Där stod jag nu i hård trängsel med den publik som just strömmat ut ur salongen för att återförenas med sina ytterkläder. Nummerbrickor blanka av handsvett sträcktes teleskopiskt över disken medan klädesplaggen hyvades i motsatt riktning; det var en brådska som om eld utbrutit.
      Någon fick i hastigheten fel rock eller en handske för litet. En annan tilldelades till sin överraskning en påse innehållande supe’mat och en flaska rödvin. Där stod en hopklämd kvinna med konstrik håruppsättning som fräste: ”här skulle min själ behövas kravallpoliser till häst!”
      Plötsligt går en tryckvåg genom publikmassan. Människor tvingas hårdhänt isär när en omfångsrik man banar sig väg fram till mig. Han hojtar glatt, och jag igenkänner en gammal kollega från min tid som journalist.
      Bernhard Hagberg var vid den här tiden krönikör i en av Åhle’n & Åkerlunds veckotidningar. Han hade gjort sig ett namn som åsiktsfabrik och elakt debattlejon. Mordiska rytanden skallade genom kvarteren kring Sveavägen.
      Bernhard hade sin oförgripliga mening om allt. Det vore honom således främmande att bespara mig och de kringstående sina synpunkter på kvällens föreställning.
      – Nå vad säger du om det här, då?, sa han sedan vi växlat handslag. Själv skulle jag beteckna pjäsen som en blamage i tre akter. Författaren vallar en fårskock av kliche’er och går vilse i vall, för att travestera Fröding. Ridån borde aldrig ha gått upp över huvud taget!
      – Beror kanske på vad man förväntat sig, försökte jag blidkande efter att ha uppfångat några ilskna ögonkast från ett yngre par strax bakom Bernhard.
      – Vad menar du? Ingen kan ju ha begripit mer än tio procent av vad som försiggick på scenen, fortsatte Holger med varsamheten hos en bison i en porslinsaffär.
      – I och för sig, mumlade jag och kände hur en våg av aggressiva invändningar var under tillväxt hos dem som stod packade omkring oss och som av allt att döma hade uppskattat pjäsen.
      Bernhard började nu svettas, och han frågade uppriktigt förvånad.
      – Så du tyckte detta var en stor teaterkväll, är det vad du försöker säja?!!
      – Jag? Nej, jag har inte sett pjäsen. Jag är bara här för att hämta min syster.

      Fyra man i en båt

      Det var en njutbar septemberdag i början av 70-talet. Strax utanför Hammarön i Vänern låg en fritidsbåt för ankar. Den var en så kallad Pettersonbåt, vid pass åtta meter lång men knappt två meter på bredden. Kravellbyggd i välvårdad mahogny och försedd med ruff för obekväm övernattning.
      Ombord befann sig fyra man som satt där moltigande och orörliga som medlemmar av ett vaxkabinett. Var och en med metspö i handen och blicken stelhäftad vid flötet som av sjöbrisen försattes i en gäcksamt guppande dansrörelse.
      Äldst ombord och nybliven båtägare var bagare Gordon Berg. Bredvid honom befann sig ingenjören vid Värmlands spikfabrik Valdemar Nilsson; han bar overall, och upptill på den smalbrättade manchesterhatten sitter en reservkrok med tillhörande tafs fasthakad.
      På toften mittemot utbreder sig Arnold Nilson, redaktionschef på Värmlands Nyheter och en rutinerad metare. Hans kranium är runt och hårlöst som en badrumslampa. Vid sin sida har Arnold äldste sonen Bo, praktikant vid samma tidning. I en ryggsäck förvarade Bo sina ständiga följeslagare: skissblocket och en uppsättning fetkritor.
      Surfande på sjögången kom då och då hojtanden och hårda metalliska ljud från ett styckegodsfartyg , förankrat halvannan sjömil bort. De läste namnet Antwerpen på bogen, och bagaren uppskattade längden till ett 80-tal meter.
      – Det är ’Vänern-max’, påpekade han sakkunnigt. Slussarna sväljer inte större fartyg.
      Då lade Arnold undan sitt metspö.
      – Fler än jag som efterfrågar en öl?
      Utan att invänta svar klämde han sig in i ruffen – kröp sedan baklänges ut igen, nu med ett knippe flaskor från stuven för kylda livsmedel.
      De avbröt metandet för en stunds ölsvalka, och Arnold laddade sin briarpipa med en nypa fikondoftande Capstan. Han betade nytt på kroken och slängde i. Klämde sedan fast spöet under låret och knackade med pipskaftet på glasburken med mask.
      – Låt mej få sagt några ord om våra anspråkslösa kamrater här i burken, sa han. Daggmasken kan förefalla oansenlig och av försumbart intresse för bildade personer. Den bedårar oss inte genom sin charm, dess yttre är ofördelaktigt, och själva namnet mask efterlämna en fadd smak i munnen. Inte desto mindre, mina vänner, befattar vis oss här med en av jordens mest framstående aktörer. Med jorden menar jag då matjorden, humustäcket under våra fötter. Om detta skrev jag i våras några vördnadsfulla rader i en krönika, och händelsevis har jag med mig en kopia av texten. Vill ni höra?
      Återigen utan att invänta svar drog Arnold fram ett A4-ark ur innerfickan, lade från sig pipan och började läsa:
      Det sägs att om du under försommaren pressar örat mot marken kan du höra gräset växa…Pja. Fan tro’t, som Rellingen sa. Vad du till äventyrs uppfattar är nog snarare daggmaskarna, dessa våra tillbakadragna bröder i stoftet.
      Obekymrad om det ovanjordiska verkställer daggmasken vad på den ankommer. Den tänjer sig ätande genom myllan, halande kroppen genom den kanal den själv skapar. Öppnar på så vis väg för luft och vatten. Luckrar och blandar om allt i sin väg till bördig jordmån. En markförädlare utan like.
      Till daggmaskens förtjänster bör också räknas att den är ivrigt eftertraktad av metaren, igelkotten och alla lövskogens fåglar. Den vördas av odlaren, som vet att utan sin undre bundsförvant skulle han inte skörda så mycket som ett strå.
      Vad är då en mask mer närgånget examinerad? Tja, föga mer än en uträtad tarm, uppriktigt sagt, utfylld med vegetationsavfall som den bryter ner till näring åt spirande växter. Vad könslivet anbelangar visar sig daggmasken vara skapt som både hane och hona och håller alltid sams med sig själv. Blind och döv är masken ifrån födseln. Den har ingen hjärna värd namnet och än mindre några lungor eftersom den andas genom huden.
      Hur ser säkerhetsläget ut? Har daggmasken tänder till försvar, rivande klor eller giftkörtlar? Icke. Daggmaskens enda försvar är dess mångfald.
      Arnold H tystnade smått gripen av sitt ämne, och en meditativ stämning uppstod ombord. Men runt båten guppade fortfarande fyra röda korkflöten i böljegången, och som timmarna gick fick en och annan abborre uppleva en oplanerad luftfärd in över relingen.
      Efterhand blev utbytet klenare. Stackmolnen över Vänern var under tillväxt, och en regnskur kunde inte uteslutas. Det var hög tid för hemfärd.
      Draggen togs ombord, och Bo hukade sig tjänstvilligt över startveven. Schvungfullt drog han runt svänghjulet, och Albinmotorn svarade med några synkoperade Stravinskij-knallar. Bagaren slog sig ner vid ratten och vände stäven in mot Karlstads hamn.
      Då inträffade något utanför agendan. Motorn stötte ur sig några astmatiska rökpuffar och rådde med ett par sista kolvslag i moll, sedan stannade den!
      – Vad i hel…
      Bagarn öppnade akterluckan och skakade uppgivet på bensindunken.
      – Tom!
      – Urklantigt, stönade han. Jag borde naturligtvis ha kollat innan vi for! Men eftersom jag tankade fullt så sent som i förrgår tog jag för givet att – nån jäkel måste ha varit ombord och stulit soppa.
      – Har du händelsevis ett par paddlar ombord, frågade ingenjören sakligt.
      – Svar nej.
      – Så vad gör vi då?
      – Driver, sa bagarn dystert.
      Och det gjorde de. Med motorn utslagen hade Pettersson vänt sig tvärs vinden, häftigt vickande i sjögången. Med två man på vardera sidotoften och hållande sig hårt i relingen färdades sällskapet ömsom upp och ömsom ned, som på en gungbräda. Vinden hade gjort helt om och uppenbarade sig nu som illvillig landbris. Följaktligen drev de så sakteliga ut på Sättersholmsfjärden. I deras väg låg det tidigare omnämnda styckegodsfartyget.
      Som de närmade sig sågs tecken på viss oro ombord. Däcksfolk började samlas till en växande och alltmer intresserad publik utanför poopen, överbyggnaden längst akterut.
      Plötsligt kom ett hest vrål från fartygssirenen, sedan ytterligare två bölanden i rask följd. Budskapet kunde inte gärna missförstås: Försvinn!
      – Jajaja, skrek bagarn ilsket, jag hör! Men vad gör jag?!… Jo, nu vet jag!
      Han slank in ruffen och var snabbt tillbaka med ett en bok innehållande ’termer och begrepp till sjöss’. Från bildsidorna med signalflaggor valde han ut en i gult och blått och bad Bo rita av. Fem minuter senare kunde bagaren resa sig och visa upp flaggbilden med sin speciella innebörd för fartygsfolket. Några på poopdäck hytte med nävarna, andra brast i skratt.
      En halvtimme senare hade vinden fört dem fram till fartyget, och de lade sig försiktigt långsides med fyra fendrar uthängda. Två lejdare släpptes ut från poopdäck, och ett par man klättrade ner för att hjälpa till med att hålla ut motorbåten från fartygssidan.
      Bagaren tog sig uppför repstegen med den tomma bensindunken i en rem över axeln. En stund senare var han tillbaka med påfyllning, och de fyra tackade för sig. Albin drogs i gång och bagaren ställde på nytt kursen mot Karlstads inre hamn.
      – Jag trodde styckegodsfartyg drevs med diesel, sa Arnold inuti ett tobaksmoln.
      – Det gör dom också, sa bagaren, men där finns alltid diverse andra motorer ombord som går på bensin. Kaptenen var hygglig nog att sälja 25 liter. Dessutom kostade han på mig några allvarsord om adekvat sjömansuppträdande och om risken med att missbruka signalflaggor.
      – Vad betydde egentligen flaggbilden du visade?
      – ”Håll undan från mig. Jag manövrerar med svårighet”.

      Dysterkvisten

      Det går att sätta namn på den största dysterkvisten här i stan.
      Roland Gråberg.
      Telefonen ringde, och det föreföll som att till och med ringsignalen klingade mer olycksbådande än vanligt. Roland startade med att klaga över vädret och över att folk i våra etermedier inte längre känner genusreglerna i svenska språket.
      Jag kände redan hur mitt livsmod började anfrätas men prövade med att byta ämne.
      – Jag hörde en så rolig kulturdebatt i TV2 häromkvällen. En av deltagarna hade fått för sig att —
      – ”Rolig kultur”, avbröt Roland. Det har jag svårt att föreställa mig. Begreppet har ju förlorat all meningsfull innebörd, märker du inte det? Kultur kan idag betyda allt mellan en odling gula streptokockbakterier och operan ’Kärleken till de tre apelsinerna’ av Prokofjev. Snyter jag mig i fingrarna är det en kulturyttring. Har du ingenting att säga, sjung det. Är sången skral, höj rösten och krumbukta med kroppen. Det som förr kallades ploj visas idag mot inträdesavgift och kallas installation! Skandal betecknas som performance.
      Roland var just hemkommen efter en helgresa till Gotland, och jag ställde en avledande fråga.
      – Nå, vad tyckte du om vår egen Gran Canaria?
      – Vi åt en välsmakande spätta i Slite. Det kunde vi lika gärna gjort i Huddinge centrum.
      – Nu tänkte jag snarare på landskapet. Stränderna. Fossilen av armfotingar och trilobiter. Klapperstensfälten och alla de andra sevärdheterna. Ni besökte väl Lummelundagrottorna?
      – Jo, men poängen med de där håligheterna undgår mej. Däremot beundrar jag tunnelbanestationen i Hjulsta utanför Stockholm. Dit går du utan att någonstans smälla huvudet i droppande stenpiggar som hänger ner från taket.
      – Men nu målar du väl ändå fan på klippväggen…
      – Vad landskapet anbelangar, fortsatte Roland med dyster tillfredsställelse, så låg det försänkt i dimma båda dagarna. Min fru envisades med att vi skulle äta lunch i det gröna. Jaha, tänkte jag. Så vi rustade oss med mat och dryck och körde till de berömda havsbaden i Tofta. Men vid själva stranden gick inte att vistas eftersom där luktade skunk från den ilandflutna blåstången som låg och ruttnade ovanför vattenlinjen. I stället dukade vi upp picknickkorgen på en äng. Men se det borde vi inte ha gjort. Knappt hade vi tagit fram ostmackorna så började det regna. Stritt. Kan du se oss rusande huvudstupa in under det enda träd som fanns inom räckhåll, drällande servetter och smörgåspålägg efter oss… Nå. Under trädet satt vi sedan och åt upp vad som fanns kvar i lunchkorgen. Intill stammen hukade redan ett par blöta holländare i sällskap med en soptunna som luktade ungefär som tången som jag nyss beskrev.
      Gråberg tystnade, och jag kunde känna hur mitt blodtryck sjönk mot kritiska nivåer.
      – Men den gotländska blomsterprakten brukar ändå glädja de flesta, sa jag.
      – Du får inte glömma att jag är färgblind, sa Roland.
      – Men havet då, havet!!
      – Havet är en överskattad installation. Ärligt talat: vad möter blicken? Inte ett förbannat jota utöver en oöverskådlig massa vatten begränsad av en enahanda rät linje kallad horisonten.
      – Men du missade väl ändå inte tillfället att studera de märkliga raukarna, envisades jag hest.
      – Där hade vi otur igen. På vägen upp till Lojsta hed skymtade jag faktiskt svansen på ett av dessa halvvilda kritter, men det var också allt. Vi stannade och försökte smyga oss på dem, men naturligtvis gäckade de våra kameror.
      – Av vad du säger framgår att du förväxlat rauk och russ, sa jag. Rauken är en geologisk bildning som eroderats fram ur kalksten. Russen räknas som en gotländsk ponnyras… Och låt mig ärligt intyga, att aldrig någonsin har jag hört talas om någon som besökt Gotland med så klent utbyte! Nu ber jag dig på mina bara knän att rannsaka ditt minne. Något måste du i herrans namn ha upplevt som livade dina sinnen! Eller?
      – Som jag sa, sa Roland. Vi åt en utmärkt spätta på fiskrestaurangen i Slite.
      Vid det här laget hade mannens mörksyn tagit i det närmaste knäcken på mig.
      – Ja du, suckade jag modstulet. Livet är en brutal överraskning för oss alla. Så det är aldrig för sent att bryta samman, som min livläkare brukar påpeka. Ha en fortsatt taskig dag.
      – Det var så dags! Klockan är ju redan halv fem!

      Naglar

      Fotvårdsspecialist Gudrun Berg lyfte varsamt upp fötterna ur baljan med ljummet såpvatten. Hon torkade torrt med en frotte’handduk och satte sedan ner fötterna på stödet framför behandlingsstolen. Fötternas ägare, förre redaktören Birger Söderman, vickade med någon svårighet på tårna.
      – Nå, vad tycker Gudrun? Själv ser jag numera inte så ofta mina två fortkomstledamöter. Den här kamraten skymmer sikten.
      Söderman klappade sig vänskapligt på magen.
      – Här är en liktorn som jag tänker ta bort, sa Gudrun efter att ha inspekterat redaktörens fötter. Höger stortå bör du nog gå till vårdcentralen med, leden är lite snedställd. Och så föreslår jag att du köper ett par ortopediska inläggssulor för att stötta upp fotvalven.
      – Ackja, mina stackars fotvalv! Dom säckade nog hop redan 1955. På min bröllopsdag närmare bestämt. Jag bodde och arbetade dåförtiden i Stockholm, men bröllopet gick av stapeln i Sigtuna. Efter vigseln i Mariakyrkan åt vi en brakmiddag på Stadshotellet tillsammans med släkt och vänner. Fram på natten blev festen allt yvigare, och i gryningen bar jag på allmän begäran min brud uppför trappan till vårt rum. Nu var min utvalda just ingen sylfid till det kroppsliga, så det var ingen lätt uppgift jag fått. Av allt att döma var det där i trappan jag förlorade mina fotvalv.
      – Jag hoppas äktenskapet inte tog skada, sa Gudrun och drog åt sig rullbordet med nagelsaxarna, pincetterna, filarna, pedikyrkroken och de andra verktygen. Nu börjar jag med att klippa dina tånaglar, sa hon, det var allt bra länge sen sist.
      – Jag kommer ju inte åt dem, klagade Söderman. Men medan du klipper ska jag passa på att hålla ett litet allmänbildande föredrag om naglar.
      Vi tar det från första början: redan de gamla grekerna hade naglar. Och före dem Homo erectus och de avlägsna förfäderna dessförinnan. Ser vi saken genom Darwins brillor visar det sig att naglarna är däggdjursklor som utvecklats till fredligare verktyg. Själv använder jag mina enbart till att klia mig, detsamma gäller säkert Gudrun och den övriga mänskligheten. Friska och icke avtuggade naglar kan också användas för att med en diskret skåra markera läsuppehåll i en bok. Vad gör du nu?
      – Skär bort en förhårdnad med skalpellen. Du har lite fotsvamp mellan de yttre tårna, men den botar du själv med salva som säljs på apoteket.
      – Ska bli, sa Söderman som hade kommit i berättartagen. Dåsigt bakåtlutad i stolen fortsatte han.
      – Det fanns en miniatyrmålare i Tyskland på 1700-talet som hette Bruno Mischnägel. Ingen skulle minnas den mannen om det inte vore för hans nagelmålningar. Med ytterst fina pensler framställda av morrhåren från näbbmöss målade han utsökta små konstverk på överklassens fingernaglar. Sina egna dekorerade han med tio avsnitt ur legenden om Den Helige Stefanos liv och himlafärd, och av det förstår vi att Mischnägel var lika skicklig som målare med vänster hand som med höger. Efter hans död 1784 tillvaratog man de tio naglarna och behandlade dem med balsamerande preparat. I våra dagar finns de att se i ett vitrinskåp i sakristian i domkyrkan i Magdeburg. Domens kyrkvaktmästare lånar gärna ut ett förstoringsglas till den som så önskar. Själv har jag inte sett naglarna, men min bror har besökt platsen.
      – Låter litegrann som en skröna i mina obildade öron, sa Gudrun och startade hornhudsslipen.
      – Det smärtar en gammal sanningssökare att höra att den svenska tvivelsjukan numera även drabbar konsten och naturvetenskaperna, sa Söderman med spelad harm.
      – Lever din fru? frågade Gudrun.
      – Det gör hon till min oförtjänta lycka.
      – Bed henne då att ge dina fötter en stunds massage emellanåt. Jag tror de skulle må bra av det. Gnid först in dem med massagekräm.
      En stund senare sa Söderman.
      – Gudrun möter säkert ännu fulare fötter än mina här på kliniken. Men vådorna av nagelbitning hoppas jag du slipper. Du känner förstås till oskicket att tugga på fingernaglarna. Bland moderna beteendeforskare ser man det som ett tecken på latent självkannibalism. Men låt mig påminna om en mycket berömd nagelbitare, nämligen den tidigare franske presidenten Charles de Gaulle. Hos oss äldre svenskar är han kanske mest känd för sitt yviga gestikulerande.
      – Jag tror jag såg honom på teve som barn, sa Gudrun och stängde av slipapparaten.
      – Då minns du säkert hur de Gaulles händer for och flaxade i rutan som om han satt under attack av en svärm bålgetingar. Var denna handaviatik ett uttryck för presidentens heta temperament? Till en del var det nog så, men huvudsyftet var ett annat: genom att hålla händerna i ständig rörelse hoppades de Gaulle att publiken aldrig skulle hinna upptäcka hur söndertuggade hans naglar var. Mannen var en notorisk nagelbitare redan under sin tid som tysk krigsfånge under första världskriget.
      Men innan vi skiljs vill jag också nämna ett exempel på nageltuggning som förefaller att ha drivits fullständigt överstyr. Jag tänker naturligtvis på Venus Milo, den berömda antika Afrodite-statyn. Hon saknar inte bara sina naglar, båda armarna har strukit med…Vad blir jag skyldig?
      – Trehundrafemtio. Plus en ursäkt för missfirmelse av gudinnan Afrodite!

      Förväxlingar


      Så snart jag lyft blicken från sillbullarna fick jag syn på mannen vid beställningsdisken. Han vinkade ivrigt åt mitt håll. Efter att ha lämnat kassan nalkades han slalomgående mellan borden och kom fram till mitt bord. Ställde ner lunchbrickan, log brett och dunkade mig hjärtligt i ryggen. Jag hade så när fått sillbullen i vrångstrupen.
      – Tjänaretjänare broder, utbrast han. Det var sannerligen inte igår! Förödande hur åren har rusar iväg med dej,haha!
      – Dom gör så, ja, mumlade jag medan jag snabbinventerade personminnet. Men utan framgång. Inte för mitt liv kunde jag påminna mig ha träffat den här mannen tidigare.
      – Du misstycker inte om jag slår mej ner?
      Mannen som var en komplett främling slog sig ner på andra sidan bordet, knäppte upp kavajen och strålade mot mig över pyttipannan.
      – Gamle höhandlare, sa han rörd.
      – Jag har ett problem, bekände jag och doppade en sillbulle i korintsåsen. Jag kan inte placera dig. Känner vi verkligen varandra??
      – Haha! Precis dig lik. Samme oförbätterlige skämtare.
      – Värnplikten 53? Hälsinge regemente?
      – Haha!
      – Epidemisjukhuset, paratyfusepidemin 56??
      – ”Paratyfus”. Vad fan får du allt ifrån! Haha.
      – Nu vet jag. Du är Roland Larsson! Vi träffades på sextioårskalaset hos Bengt-Ingvar 1985 eller var det 86?
      Mannen med flatskrattet lade från sig kniv och gaffel.
      – Du skämtar alltså inte? Men detta blir allt dråpligare. Här sitter du med fem vidbrända sillbullar och menar på fullt allvar att du inte känner igen mig? Hahaha. Men vänta, nu förstår jag. Jag hade massor av hår på den tiden. Stort krulligt buskage, i dag återstår som synes bara några patetiska rester. Vackert silvergrå visserligen, men likafullt patetiska. Branog underviktig var jag också, fast det har jag ju fått bukt med som du kan se, haha.
      Nu klack det till i skallen på mig.
      – Visst hade du hornbågade glasögon dåförtiden, utropade jag förtjust över att äntligen ha löst identifikationen.
      Jag skrattade lättad, reste mig till hälften och skakade broderligt hand med mannen. Så som två gamla kollegor gör som oväntat stöter på varandra i världens vimmel.
      – Men jag får säja, Harry, att nog har du förändrats en hel del sen sist, och vid gudarna inte till det bättre, haha. Vad har du gjort av glasögonen till exempel? Men du kör kanske med kontaktglas. Och jag minns dej som betydligt mer, hur ska jag uttrycka det –
      Mannen som öppnat upp nedre delen av ansiktet för en laddning pyttipanna hejdade gaffeln halvvägs till munnen.
      – Stopp ett slag. Sa du inte ”Harry”?! Jag heter inte Harry. Inte på långa när, faktiskt. Så du känner fortfarande inte igen mig! Men Lasse, nu får jag tillstå att du börjar inge mig allvarlig oro. Att ha ett så nedsatt minne, redan. Själv glömmer jag aldrig ett ansikte, i varje fall inte ett som ditt, haha. Visserligen har du lagt dig till med skägg sen sist, ändå kände jag igen dig på direkten.
      – Jag är lessen, sa jag, men mitt förnamn är inte ”Lasse” utan Hans och ingenting annat. Jag kan visa mitt ID-kort om du inte tror mig. Så jag föreslår att vi avslutar det här bisarra samtalet med ett enkelt konstaterande: vi två känner inte varandra! Om det är att beklaga eller att vara tacksam för lär vi aldrig få någon klarhet i, och kanske lika gott så. Men jag hoppas pyttipannan smakade bättre än mina sillbullar!
      Mannen som i varje fall inte hette Harry bad om ursäkt och avslutade som hastigast sin måltid.
      Vi skildes under ömsesidig tillönskan om en bra dag.

      Sjösättning

      På Bönans Båtklubb utanför Gävle hade man jobbat hårt med att sätta dyrgriparna i sjön inför den stundande båtsäsongen. Mot slutet av dagen låg farkosterna lyckligt förtöjda längs bryggorna, smattrande med riggen och melodiskt kluckande med plastskroven. Det blev dags att packa ihop och åka hem.
      En ung man i slips och kontorskostym kom då in på klubbområdet. Efter att ha strosat ikring en stund frågade han efter klubbens ordförande och anvisades till klubbhuset. Där fann han en man med overall och ett friluftsansikte som föreföll skulpterat av hård motvind och överraskande regnbyar. Mannen satt hukad över pappersarbete i ett kontorsrum vars mest iögonfallande föremål var en jättelik och gissningsvis uppstoppad gädda monterad på väggen som om den varit klubbens grundare.
      – Hrrm, hälsade mannen i kostym och stack in huvudet genom dörröppningen. Jag söker klubbordförande.
      – Det är jag, sa overallmannen och sköt ifrån sig ett papper med klubbekonomi.
      – Mitt namn är Gran och det står jag för, fortsatte besökaren och slog an en skämtsam ton. Saken är den ser du att jag har gått och ärvt en vacker summa pengar efter far min. Plötsligt fann jag mig rustad att köpa vad försäjaren på Marinföretaget betecknade som en motorsnipa med ruff, eller om han möjligen sa muff?
      Klubbordförande sköt upp sina glasögon i håret och sa.
      – Ruff är nog vad han sa. Du har således redan köpt båten? Och nu vill du ha en båtplats kan jag tänka mej.
      – Alldeles på pricken, sa mannen i kostym. En stilig båt, vill jag påstå och en prydnad för din klubb.
      Ordförande kliade sig bekymrat i hårbotten, drog ner glasögonen på plats och sa.
      – Du är att gratulera till själva båtinnehavet, men du har agerat bakvänt, unge man. Båtar finns alltid att köpa men båtplatser är det ont om. Först av allt borde du ha försäkrat dig om ett ställe att ha snipan. Var har du den nu?
      – Jag band den vid ett cykelställ nere vid stranden utanför Marinföretaget.
      Klubbordförande sköt upp glasögonen i håret och sa med betydande skärpa i rösten.
      – Jag förutsätter att du skaffat dig kännedom om båtar och deras framdrivning och framför allt om det regelverk som gäller till sjöss.
      Glasögonen drogs ner över näsan.
      -‘Regler’ säger du, sa besökaren. Där rök den omtalande frihetskänslan som man sägs uppleva ombord på egen båt!
      Han lutade sig fram över bordet och fortsatte förtroligt och med dämpad röst.
      – Oss emellan vet jag knappt ett dyft om motorbåtar. Men det måtte väl vara ungefär som att ratta en av radiobilarna på Gröna lund bortsett från att man helst bör undvika att avsiktligt köra på på andra båtar, haha. Resten lär jag mig vartefter. I själva verket tycker jag inte om vatten i de avskräckande volymer som vi talar om här. Jag uppfattar vatten som en undanglidande och otillförlitligt medium. Helt klart förflyttar jag mig hellre på ett stillaliggande underlag, gärna asfalterat. Alla slås väl av att människan saknar fenor. Nog borde det ge en vink om att fasta land är vår naturliga vistelseort.
      Klubbordförande hade lyssnat med allt större förundran. Han sköt upp glasögonen i håret och sa.
      – Nu förstår jag inte. Om du så till den grad ogillar vatten, varför går du då och köper en ruffad motorsnipa?
      Mannen i kostym sänkte ytterligare rösten.
      – ‘Cherchez la femme’, som fransmännen säger. Betyder ‘Sök kvinnan’. Upphovet till mitt båtköp heter Barbro och är kvinnan som jag nyss blitt ihop med. Men den älskliga varelsen gjorde redan från början klart att hon inte kunde tänka sig en karl utan båt. Så jag är ju mer eller mindre tvungen att gå henne till mötes för att få behålla henne. Lite skämtsamt kallade jag henne Besättningen, men det tog hon inte väl upp.”Stopp och belägg”, sa hon och fortsatte. ”Det har länge varit på hög tid att införa lite jämlikhet i fritidsbåtarna. Innebär att ena dagen styr och ställer du som kapten ombord, men nästa utflykt blir med mej som kapten.”
      Här fann klubbordföranden måttet rågat.
      – Din ansökan om att bli medlem i båtklubben avslår jag blankt. Behåll för all del båten men bara på villkor att du och din Barbro inte använder den förrän ni gått en kurs i båtvett och navigation.
      Med det sagt satte klubbordföranden ner glasögonen på näsan och återvände bryskt till sitt pappersarbete.
      Här fann den unge mannen en lättnad i att lämna klubbhuset. På vägen mot grinden uppmärksammade han en Albin 25 som blivit kvar på land eftersom där återstod en del att göra innan båten kunde sättas i sjön. Ägaren låg på knä på fördäcket med en burk och en pensel framför sig.
      Mannen i kostym stannade och sa.
      – Och här byts till sommardäck, ser jag!
      Mannen på däcket stoppade penseln i burken med teakolja.
      – Du söker en båtplats kan jag förstå? sa han.
      – Ja, men här tycks det vara fullbokat. Dessutom måste jag och min sambo först genomlida en kurs i navigering.
      Mannen på fördäcket rätade på ryggen och sa.
      – Jag kan hyra ut en båtplats åt dej.
      – Verkligen! Var någonstans?
      – Över somaren kan du få ställa båten på min tomt i Snättringe, sa båtägaren. Hur vi gör till vintern får vi diskutera i höst.
      – Nu tror jag inte jag förstår hur du resonerar.
      – Det har blivit lite på modet i vissa klubbar att ha båten liggande mer eller mindre okörd vid bryggan under sommaren. Man nöjer sig med att sitta i godan ro i båten och ha det mysigt under kapellet. Självklart har man med sig mat och drycker. Inga överrumplande stormbyar eller motorstopp mitt ute på Jungfrufjärden. Och du slipper bry din hjärna med babord och styrbord och GPS-navigering och allt det där… vad nu, går du din väg!?

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se