Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Dysterkvisten

      Det går att sätta namn på den största dysterkvisten här i stan.
      Roland Gråberg.
      Telefonen ringde, och det föreföll som att till och med ringsignalen klingade mer olycksbådande än vanligt. Roland startade med att klaga över vädret och över att folk i våra etermedier inte längre känner genusreglerna i svenska språket.
      Jag kände redan hur mitt livsmod började anfrätas men prövade med att byta ämne.
      – Jag hörde en så rolig kulturdebatt i TV2 häromkvällen. En av deltagarna hade fått för sig att —
      – ”Rolig kultur”, avbröt Roland. Det har jag svårt att föreställa mig. Begreppet har ju förlorat all meningsfull innebörd, märker du inte det? Kultur kan idag betyda allt mellan en odling gula streptokockbakterier och operan ’Kärleken till de tre apelsinerna’ av Prokofjev. Snyter jag mig i fingrarna är det en kulturyttring. Har du ingenting att säga, sjung det. Är sången skral, höj rösten och krumbukta med kroppen. Det som förr kallades ploj visas idag mot inträdesavgift och kallas installation! Skandal betecknas som performance.
      Roland var just hemkommen efter en helgresa till Gotland, och jag ställde en avledande fråga.
      – Nå, vad tyckte du om vår egen Gran Canaria?
      – Vi åt en välsmakande spätta i Slite. Det kunde vi lika gärna gjort i Huddinge centrum.
      – Nu tänkte jag snarare på landskapet. Stränderna. Fossilen av armfotingar och trilobiter. Klapperstensfälten och alla de andra sevärdheterna. Ni besökte väl Lummelundagrottorna?
      – Jo, men poängen med de där håligheterna undgår mej. Däremot beundrar jag tunnelbanestationen i Hjulsta utanför Stockholm. Dit går du utan att någonstans smälla huvudet i droppande stenpiggar som hänger ner från taket.
      – Men nu målar du väl ändå fan på klippväggen…
      – Vad landskapet anbelangar, fortsatte Roland med dyster tillfredsställelse, så låg det försänkt i dimma båda dagarna. Min fru envisades med att vi skulle äta lunch i det gröna. Jaha, tänkte jag. Så vi rustade oss med mat och dryck och körde till de berömda havsbaden i Tofta. Men vid själva stranden gick inte att vistas eftersom där luktade skunk från den ilandflutna blåstången som låg och ruttnade ovanför vattenlinjen. I stället dukade vi upp picknickkorgen på en äng. Men se det borde vi inte ha gjort. Knappt hade vi tagit fram ostmackorna så började det regna. Stritt. Kan du se oss rusande huvudstupa in under det enda träd som fanns inom räckhåll, drällande servetter och smörgåspålägg efter oss… Nå. Under trädet satt vi sedan och åt upp vad som fanns kvar i lunchkorgen. Intill stammen hukade redan ett par blöta holländare i sällskap med en soptunna som luktade ungefär som tången som jag nyss beskrev.
      Gråberg tystnade, och jag kunde känna hur mitt blodtryck sjönk mot kritiska nivåer.
      – Men den gotländska blomsterprakten brukar ändå glädja de flesta, sa jag.
      – Du får inte glömma att jag är färgblind, sa Roland.
      – Men havet då, havet!!
      – Havet är en överskattad installation. Ärligt talat: vad möter blicken? Inte ett förbannat jota utöver en oöverskådlig massa vatten begränsad av en enahanda rät linje kallad horisonten.
      – Men du missade väl ändå inte tillfället att studera de märkliga raukarna, envisades jag hest.
      – Där hade vi otur igen. På vägen upp till Lojsta hed skymtade jag faktiskt svansen på ett av dessa halvvilda kritter, men det var också allt. Vi stannade och försökte smyga oss på dem, men naturligtvis gäckade de våra kameror.
      – Av vad du säger framgår att du förväxlat rauk och russ, sa jag. Rauken är en geologisk bildning som eroderats fram ur kalksten. Russen räknas som en gotländsk ponnyras… Och låt mig ärligt intyga, att aldrig någonsin har jag hört talas om någon som besökt Gotland med så klent utbyte! Nu ber jag dig på mina bara knän att rannsaka ditt minne. Något måste du i herrans namn ha upplevt som livade dina sinnen! Eller?
      – Som jag sa, sa Roland. Vi åt en utmärkt spätta på fiskrestaurangen i Slite.
      Vid det här laget hade mannens mörksyn tagit i det närmaste knäcken på mig.
      – Ja du, suckade jag modstulet. Livet är en brutal överraskning för oss alla. Så det är aldrig för sent att bryta samman, som min livläkare brukar påpeka. Ha en fortsatt taskig dag.
      – Det var så dags! Klockan är ju redan halv fem!

      Naglar

      Fotvårdsspecialist Gudrun Berg lyfte varsamt upp fötterna ur baljan med ljummet såpvatten. Hon torkade torrt med en frotte’handduk och satte sedan ner fötterna på stödet framför behandlingsstolen. Fötternas ägare, förre redaktören Birger Söderman, vickade med någon svårighet på tårna.
      – Nå, vad tycker Gudrun? Själv ser jag numera inte så ofta mina två fortkomstledamöter. Den här kamraten skymmer sikten.
      Söderman klappade sig vänskapligt på magen.
      – Här är en liktorn som jag tänker ta bort, sa Gudrun efter att ha inspekterat redaktörens fötter. Höger stortå bör du nog gå till vårdcentralen med, leden är lite snedställd. Och så föreslår jag att du köper ett par ortopediska inläggssulor för att stötta upp fotvalven.
      – Ackja, mina stackars fotvalv! Dom säckade nog hop redan 1955. På min bröllopsdag närmare bestämt. Jag bodde och arbetade dåförtiden i Stockholm, men bröllopet gick av stapeln i Sigtuna. Efter vigseln i Mariakyrkan åt vi en brakmiddag på Stadshotellet tillsammans med släkt och vänner. Fram på natten blev festen allt yvigare, och i gryningen bar jag på allmän begäran min brud uppför trappan till vårt rum. Nu var min utvalda just ingen sylfid till det kroppsliga, så det var ingen lätt uppgift jag fått. Av allt att döma var det där i trappan jag förlorade mina fotvalv.
      – Jag hoppas äktenskapet inte tog skada, sa Gudrun och drog åt sig rullbordet med nagelsaxarna, pincetterna, filarna, pedikyrkroken och de andra verktygen. Nu börjar jag med att klippa dina tånaglar, sa hon, det var allt bra länge sen sist.
      – Jag kommer ju inte åt dem, klagade Söderman. Men medan du klipper ska jag passa på att hålla ett litet allmänbildande föredrag om naglar.
      Vi tar det från första början: redan de gamla grekerna hade naglar. Och före dem Homo erectus och de avlägsna förfäderna dessförinnan. Ser vi saken genom Darwins brillor visar det sig att naglarna är däggdjursklor som utvecklats till fredligare verktyg. Själv använder jag mina enbart till att klia mig, detsamma gäller säkert Gudrun och den övriga mänskligheten. Friska och icke avtuggade naglar kan också användas för att med en diskret skåra markera läsuppehåll i en bok. Vad gör du nu?
      – Skär bort en förhårdnad med skalpellen. Du har lite fotsvamp mellan de yttre tårna, men den botar du själv med salva som säljs på apoteket.
      – Ska bli, sa Söderman som hade kommit i berättartagen. Dåsigt bakåtlutad i stolen fortsatte han.
      – Det fanns en miniatyrmålare i Tyskland på 1700-talet som hette Bruno Mischnägel. Ingen skulle minnas den mannen om det inte vore för hans nagelmålningar. Med ytterst fina pensler framställda av morrhåren från näbbmöss målade han utsökta små konstverk på överklassens fingernaglar. Sina egna dekorerade han med tio avsnitt ur legenden om Den Helige Stefanos liv och himlafärd, och av det förstår vi att Mischnägel var lika skicklig som målare med vänster hand som med höger. Efter hans död 1784 tillvaratog man de tio naglarna och behandlade dem med balsamerande preparat. I våra dagar finns de att se i ett vitrinskåp i sakristian i domkyrkan i Magdeburg. Domens kyrkvaktmästare lånar gärna ut ett förstoringsglas till den som så önskar. Själv har jag inte sett naglarna, men min bror har besökt platsen.
      – Låter litegrann som en skröna i mina obildade öron, sa Gudrun och startade hornhudsslipen.
      – Det smärtar en gammal sanningssökare att höra att den svenska tvivelsjukan numera även drabbar konsten och naturvetenskaperna, sa Söderman med spelad harm.
      – Lever din fru? frågade Gudrun.
      – Det gör hon till min oförtjänta lycka.
      – Bed henne då att ge dina fötter en stunds massage emellanåt. Jag tror de skulle må bra av det. Gnid först in dem med massagekräm.
      En stund senare sa Söderman.
      – Gudrun möter säkert ännu fulare fötter än mina här på kliniken. Men vådorna av nagelbitning hoppas jag du slipper. Du känner förstås till oskicket att tugga på fingernaglarna. Bland moderna beteendeforskare ser man det som ett tecken på latent självkannibalism. Men låt mig påminna om en mycket berömd nagelbitare, nämligen den tidigare franske presidenten Charles de Gaulle. Hos oss äldre svenskar är han kanske mest känd för sitt yviga gestikulerande.
      – Jag tror jag såg honom på teve som barn, sa Gudrun och stängde av slipapparaten.
      – Då minns du säkert hur de Gaulles händer for och flaxade i rutan som om han satt under attack av en svärm bålgetingar. Var denna handaviatik ett uttryck för presidentens heta temperament? Till en del var det nog så, men huvudsyftet var ett annat: genom att hålla händerna i ständig rörelse hoppades de Gaulle att publiken aldrig skulle hinna upptäcka hur söndertuggade hans naglar var. Mannen var en notorisk nagelbitare redan under sin tid som tysk krigsfånge under första världskriget.
      Men innan vi skiljs vill jag också nämna ett exempel på nageltuggning som förefaller att ha drivits fullständigt överstyr. Jag tänker naturligtvis på Venus Milo, den berömda antika Afrodite-statyn. Hon saknar inte bara sina naglar, båda armarna har strukit med…Vad blir jag skyldig?
      – Trehundrafemtio. Plus en ursäkt för missfirmelse av gudinnan Afrodite!

      Förväxlingar


      Så snart jag lyft blicken från sillbullarna fick jag syn på mannen vid beställningsdisken. Han vinkade ivrigt åt mitt håll. Efter att ha lämnat kassan nalkades han slalomgående mellan borden och kom fram till mitt bord. Ställde ner lunchbrickan, log brett och dunkade mig hjärtligt i ryggen. Jag hade så när fått sillbullen i vrångstrupen.
      – Tjänaretjänare broder, utbrast han. Det var sannerligen inte igår! Förödande hur åren har rusar iväg med dej,haha!
      – Dom gör så, ja, mumlade jag medan jag snabbinventerade personminnet. Men utan framgång. Inte för mitt liv kunde jag påminna mig ha träffat den här mannen tidigare.
      – Du misstycker inte om jag slår mej ner?
      Mannen som var en komplett främling slog sig ner på andra sidan bordet, knäppte upp kavajen och strålade mot mig över pyttipannan.
      – Gamle höhandlare, sa han rörd.
      – Jag har ett problem, bekände jag och doppade en sillbulle i korintsåsen. Jag kan inte placera dig. Känner vi verkligen varandra??
      – Haha! Precis dig lik. Samme oförbätterlige skämtare.
      – Värnplikten 53? Hälsinge regemente?
      – Haha!
      – Epidemisjukhuset, paratyfusepidemin 56??
      – ”Paratyfus”. Vad fan får du allt ifrån! Haha.
      – Nu vet jag. Du är Roland Larsson! Vi träffades på sextioårskalaset hos Bengt-Ingvar 1985 eller var det 86?
      Mannen med flatskrattet lade från sig kniv och gaffel.
      – Du skämtar alltså inte? Men detta blir allt dråpligare. Här sitter du med fem vidbrända sillbullar och menar på fullt allvar att du inte känner igen mig? Hahaha. Men vänta, nu förstår jag. Jag hade massor av hår på den tiden. Stort krulligt buskage, i dag återstår som synes bara några patetiska rester. Vackert silvergrå visserligen, men likafullt patetiska. Branog underviktig var jag också, fast det har jag ju fått bukt med som du kan se, haha.
      Nu klack det till i skallen på mig.
      – Visst hade du hornbågade glasögon dåförtiden, utropade jag förtjust över att äntligen ha löst identifikationen.
      Jag skrattade lättad, reste mig till hälften och skakade broderligt hand med mannen. Så som två gamla kollegor gör som oväntat stöter på varandra i världens vimmel.
      – Men jag får säja, Harry, att nog har du förändrats en hel del sen sist, och vid gudarna inte till det bättre, haha. Vad har du gjort av glasögonen till exempel? Men du kör kanske med kontaktglas. Och jag minns dej som betydligt mer, hur ska jag uttrycka det –
      Mannen som öppnat upp nedre delen av ansiktet för en laddning pyttipanna hejdade gaffeln halvvägs till munnen.
      – Stopp ett slag. Sa du inte ”Harry”?! Jag heter inte Harry. Inte på långa när, faktiskt. Så du känner fortfarande inte igen mig! Men Lasse, nu får jag tillstå att du börjar inge mig allvarlig oro. Att ha ett så nedsatt minne, redan. Själv glömmer jag aldrig ett ansikte, i varje fall inte ett som ditt, haha. Visserligen har du lagt dig till med skägg sen sist, ändå kände jag igen dig på direkten.
      – Jag är lessen, sa jag, men mitt förnamn är inte ”Lasse” utan Hans och ingenting annat. Jag kan visa mitt ID-kort om du inte tror mig. Så jag föreslår att vi avslutar det här bisarra samtalet med ett enkelt konstaterande: vi två känner inte varandra! Om det är att beklaga eller att vara tacksam för lär vi aldrig få någon klarhet i, och kanske lika gott så. Men jag hoppas pyttipannan smakade bättre än mina sillbullar!
      Mannen som i varje fall inte hette Harry bad om ursäkt och avslutade som hastigast sin måltid.
      Vi skildes under ömsesidig tillönskan om en bra dag.

      Sjösättning

      På Bönans Båtklubb utanför Gävle hade man jobbat hårt med att sätta dyrgriparna i sjön inför den stundande båtsäsongen. Mot slutet av dagen låg farkosterna lyckligt förtöjda längs bryggorna, smattrande med riggen och melodiskt kluckande med plastskroven. Det blev dags att packa ihop och åka hem.
      En ung man i slips och kontorskostym kom då in på klubbområdet. Efter att ha strosat ikring en stund frågade han efter klubbens ordförande och anvisades till klubbhuset. Där fann han en man med overall och ett friluftsansikte som föreföll skulpterat av hård motvind och överraskande regnbyar. Mannen satt hukad över pappersarbete i ett kontorsrum vars mest iögonfallande föremål var en jättelik och gissningsvis uppstoppad gädda monterad på väggen som om den varit klubbens grundare.
      – Hrrm, hälsade mannen i kostym och stack in huvudet genom dörröppningen. Jag söker klubbordförande.
      – Det är jag, sa overallmannen och sköt ifrån sig ett papper med klubbekonomi.
      – Mitt namn är Gran och det står jag för, fortsatte besökaren och slog an en skämtsam ton. Saken är den ser du att jag har gått och ärvt en vacker summa pengar efter far min. Plötsligt fann jag mig rustad att köpa vad försäjaren på Marinföretaget betecknade som en motorsnipa med ruff, eller om han möjligen sa muff?
      Klubbordförande sköt upp sina glasögon i håret och sa.
      – Ruff är nog vad han sa. Du har således redan köpt båten? Och nu vill du ha en båtplats kan jag tänka mej.
      – Alldeles på pricken, sa mannen i kostym. En stilig båt, vill jag påstå och en prydnad för din klubb.
      Ordförande kliade sig bekymrat i hårbotten, drog ner glasögonen på plats och sa.
      – Du är att gratulera till själva båtinnehavet, men du har agerat bakvänt, unge man. Båtar finns alltid att köpa men båtplatser är det ont om. Först av allt borde du ha försäkrat dig om ett ställe att ha snipan. Var har du den nu?
      – Jag band den vid ett cykelställ nere vid stranden utanför Marinföretaget.
      Klubbordförande sköt upp glasögonen i håret och sa med betydande skärpa i rösten.
      – Jag förutsätter att du skaffat dig kännedom om båtar och deras framdrivning och framför allt om det regelverk som gäller till sjöss.
      Glasögonen drogs ner över näsan.
      -‘Regler’ säger du, sa besökaren. Där rök den omtalande frihetskänslan som man sägs uppleva ombord på egen båt!
      Han lutade sig fram över bordet och fortsatte förtroligt och med dämpad röst.
      – Oss emellan vet jag knappt ett dyft om motorbåtar. Men det måtte väl vara ungefär som att ratta en av radiobilarna på Gröna lund bortsett från att man helst bör undvika att avsiktligt köra på på andra båtar, haha. Resten lär jag mig vartefter. I själva verket tycker jag inte om vatten i de avskräckande volymer som vi talar om här. Jag uppfattar vatten som en undanglidande och otillförlitligt medium. Helt klart förflyttar jag mig hellre på ett stillaliggande underlag, gärna asfalterat. Alla slås väl av att människan saknar fenor. Nog borde det ge en vink om att fasta land är vår naturliga vistelseort.
      Klubbordförande hade lyssnat med allt större förundran. Han sköt upp glasögonen i håret och sa.
      – Nu förstår jag inte. Om du så till den grad ogillar vatten, varför går du då och köper en ruffad motorsnipa?
      Mannen i kostym sänkte ytterligare rösten.
      – ‘Cherchez la femme’, som fransmännen säger. Betyder ‘Sök kvinnan’. Upphovet till mitt båtköp heter Barbro och är kvinnan som jag nyss blitt ihop med. Men den älskliga varelsen gjorde redan från början klart att hon inte kunde tänka sig en karl utan båt. Så jag är ju mer eller mindre tvungen att gå henne till mötes för att få behålla henne. Lite skämtsamt kallade jag henne Besättningen, men det tog hon inte väl upp.”Stopp och belägg”, sa hon och fortsatte. ”Det har länge varit på hög tid att införa lite jämlikhet i fritidsbåtarna. Innebär att ena dagen styr och ställer du som kapten ombord, men nästa utflykt blir med mej som kapten.”
      Här fann klubbordföranden måttet rågat.
      – Din ansökan om att bli medlem i båtklubben avslår jag blankt. Behåll för all del båten men bara på villkor att du och din Barbro inte använder den förrän ni gått en kurs i båtvett och navigation.
      Med det sagt satte klubbordföranden ner glasögonen på näsan och återvände bryskt till sitt pappersarbete.
      Här fann den unge mannen en lättnad i att lämna klubbhuset. På vägen mot grinden uppmärksammade han en Albin 25 som blivit kvar på land eftersom där återstod en del att göra innan båten kunde sättas i sjön. Ägaren låg på knä på fördäcket med en burk och en pensel framför sig.
      Mannen i kostym stannade och sa.
      – Och här byts till sommardäck, ser jag!
      Mannen på däcket stoppade penseln i burken med teakolja.
      – Du söker en båtplats kan jag förstå? sa han.
      – Ja, men här tycks det vara fullbokat. Dessutom måste jag och min sambo först genomlida en kurs i navigering.
      Mannen på fördäcket rätade på ryggen och sa.
      – Jag kan hyra ut en båtplats åt dej.
      – Verkligen! Var någonstans?
      – Över somaren kan du få ställa båten på min tomt i Snättringe, sa båtägaren. Hur vi gör till vintern får vi diskutera i höst.
      – Nu tror jag inte jag förstår hur du resonerar.
      – Det har blivit lite på modet i vissa klubbar att ha båten liggande mer eller mindre okörd vid bryggan under sommaren. Man nöjer sig med att sitta i godan ro i båten och ha det mysigt under kapellet. Självklart har man med sig mat och drycker. Inga överrumplande stormbyar eller motorstopp mitt ute på Jungfrufjärden. Och du slipper bry din hjärna med babord och styrbord och GPS-navigering och allt det där… vad nu, går du din väg!?

      Intermezzo

      Dörrklockan hade hunnit ringa tre gånger innan Vendela Stilton tagit sig upp ur tevesoffan. Pustande förflyttade hon sig ut i tamburen och öppnade dörren till hälften. Utanför stod en man i mörkbrun ullrock. En ilsket brandgul halsduk var slarvigt virad i flera varv kring hans hals. På huvudet bar mannen en rundkullig mansmössa av lockigt fårskinn och med ett veck över hjässan.
      Besökaren öppnade munnen för att säga något men förekoms av Vendela som pekade på mannens huvudbonad.
      – Den där mössan…
      – Ja?
      – Min pappa hade en likadan, och jag minns att jag brukade sitta med den i knät och låtsa att den var en kanin. Tre gånger om dan fick den salladsblad att äta. Pappa tyckte inte om att jag lekte med hans mössa, så jag fick passa på medan han ”sov på maten”… Men här står jag och pratar. Vad gäller saken?
      Mannen sa.
      – Det gällde ett piano som skulle stämmas.
      – Piano? Ser jag ut som en som spelar piano? Jag med mina krumma fingrar.
      Hon sträckte fram händerna och visade.
      – Dessutom, fortsatte Vendela, har jag tappat intresse för pianosonater och dessa mördande etyder av Clementi, ifall han är bekant. Där satt jag i åratal och klirrade och tapplade tills att grannarna klagade över att instrumentet var så ostämt. Så vad gör en stackars krumfingrad kärring? Man ringer upp en pianostämmare, inte sant. I telefonkatalogens yrkesregister fann jag till min glädje en av allt att döma livslevande person av det slaget. Jag slog numret, och vad tror ni händer?
      – Knivig fråga, sa besökaren.
      – Jag fick telefonkontakt med vad som föreföll vara ett väsen uppstiget ur en gravkammare. Spökrösten påstod sig ha för avsikt att stämma mitt piano så snart ”tid och lägenhet tillät”. Med avskedsorden ”ha tålamod” försvann telefonspöket för alltid ur mitt liv. Drygt en månad senare drog jag slutsatsen att mannen gått ur tiden utan att dessförinnan ha hunnit stänga av sin automatiska telefonsvarare… Får jag ställa en personlig: har ni nån gång spelat piano?
      – Det har jag, sa mannen med krimmermössan.
      – Bra, sa Vendela. Då har ni förhoppningsvis starka fingrar.
      – Nåjavars.
      – Jag frågar, fortsatte Vendela, för jag är i akut avsaknad av en karl med starka nypor. Således en som kan skruva av locket på en burk skivade och inlagda rödbetor som jag köpt på ICA… Men här står jag fortfarande och kaskadpratar! Kom inom vetja, så bjuder jag på en kopp pulverkaffe. Medan du går i närkamp med burken kokar jag kaffevattnet, antagligen hinner jag också baka en sockerkaka innan du är färdig. De gick ut i köket. Där tog Vendela ut burken ur kylskåpet, och i en blink men inte utan plågade grimaser vred mannen av locket.
      – Den var grym, sa han flämtande.
      De slog sig ner vid köksbordet med var sin kopp kaffe, och Vendela sa.
      – Hur kunde du veta att jag haft telefonkontakt med en pianostämmare? Jag vill minnas att han hette något som jag tyvärr glömt.
      – Pianostämmaren i fråga råkade vara min far och hette Olof Jansson. Han gick bort för en månad sedan, och jag har övertagit hans kunder.
      – Och hans krimmermössa, inflikade Vendela slagfärdigt.
      – Alldeles precis, sa gästen. Att stämma ett piano lärde jag mig redan som barn. Men jag kände aldrig kallelsen att bli musiker. Vad jag däremot brinner för är att sälja mössor och hattar. Det är också precis vad jag numera sysslar med i lag med med några kompisar. Vi har startat ett litet företag på nätet och står rustade att möta den renässans för krimmermössan som är under uppsegling i trendmedvetna kretsar. Men innan jag går igång som affärsman vill jag avverka raden av ostämda pianon som min far så att säja lämnat efter sig. Jag ser det som en hederssak.
      En stund senare reste sig mannen från bordet, virade ytterligare ett varv av halsduken kring halsen och sa.
      – Tack för kaffet. Jag måste iväg. Men ge mej en tidpunkt så kommer jag förbi och stämmer pianot.
      – Pianot finns inte kvar, sa Vendela. En av min sons kompisar skulle gifta sig och avfirades här i lägenheten med en svensexa. Det blev en fest som heter duga, hundar i hela stadsdelen vaknade och började skälla i kör. Det hela slutade med att sällskapet drog ut pianot på balkongen och kastade ner det på bakgården, sjungande Nessun dorma av Puccini…
      – Fascinerande! sa mannen med krimmermössan. Det måste ha uppstått ett unikt och alldeles underbart klingande dissonant jättebrak. Inte undra på att hundarna vaknade… Beträffande problemen med konserverade livsmedel föreslår jag att damen tar kontakt med Förpackningsofferjouren. Där finns specialister på området, fingerstarka och vältränade personer, dessutom rustade med de verktyg som kan behövas för att befria livsmedel från sina förpackningar.

      Fridykning


      Som barn tillbringade jag mina sommarlov hos mormor och morfar i det lilla fiskarsamhället Grönöbo i Upplands skärgård. Somrarna på den här tiden var som bekant mycket somrigare än i våra dagar. Solen lyste mest för jämnan, och tomaterna smakade mera tomat än vad de gör nu för tiden. Den dagliga matskeden torskleverolja, smakade däremot vedervärdigt men ansågs ofrånkomlig på grund av sitt rika innehåll av vitamin A och D.
      Till min femårsdag hade morfar snidat en käpphäst, på vilken jag red varv efter varv i hård galopp runt köksbordet. Vid bordet satt mormor och repade sockerärtor medan hon sjöng små ramsor för mig, till exempel:
      Rida rida ranka
      hästen heter Blanka
      Från källaren under våra fötter hörde vi serier av hammarslag…, plötsligt upphörde de och ersattes av en golvgenomträngande svordom av det slag som väckte min förtjusning men inte mormors.
      – Jestaligen, ropade hon, där slog han sig allt på tummen med besked!
      Morfar hade varit mejerist i Tierp, men hans håg låg i grund och botten åt ett annat håll – tekniken. Som pensionär drogs han som av en magnet ner i husets källare. Där hade han sin verkstad och där mixtrade han förnöjt med sina uppfinningar, smågnolande i sitt krusiga vita skägg och iförd ett arbetsförkläde av skinn. Bak örat satt en mätsticka.
      Just dessa dagar lade morfar sista handen vid en ny slags dykardräkt med hjälpmotor. Hans verksamhet föranledde invändningar från mormor.
      – Att du mot allt bättre vetande ska behöva gå sta och dränka dej på gamla dar!
      Men morfar lät sig inte modfällas, och en vacker dag tog han med sig mormor och mig ner i källaren för en demonstration. Där på arbetsbänken, mitt i all verkstadsbråten, låg mästerverket utsträckt till vårt beskådande. Själva dykardräkten var försedd med hjälm och diverse instrument samt simfenor för styrning. På ryggen var anslutet en motorenhet bestående av propeller och en liten batteridriven elmotor.
      Mormor anade det värsta och gjorde det inte utan orsak, för framgångarna i uppfinnarverkstaden hade genom åren växlat med åtskilliga missöden. Var det inte sår från verktyg och frätande vätskor så kunde det handla om blessyrer efter en oplanerad gasexplosion. Morfars arbete med en ”perpetuum mobile av andra slaget” hade förutom förlust i anseende bland traktens tekniker kostat honom ett lillfinger.
      En dag i september drog morfar sin nya skapelse ner till vattnet på en flakvagn. På bryggan stod mormor och jag och höll varandra ängsligt i handen. Att mormor oroades mer än vanligt märkte jag på hennes handsvett.
      Morfar krängde på sig dykardräkten med assistans av mormor och mig. Till sist spände han på sig drivaggregatet och behållaren med andningsluft. Med detta gjort var det klappat och klart för en första provtur. Mormor sa.
      – Bravo! Du har gjort en dykardräkt alldeles på egen hand och med propeller och allt… Nu går vi in och firar med en kopp kaffe och varsin ’holländare’ som jag handlat på konditoriet i Skärplinge.
      – Gör ni det, sa morfar, så får jag genomföra min första fridykning i lugn och ro.
      – Vadförslag, hojtade mormor. Du tänker dej väl inte ut på sjön med den där!?
      – Naturligtvis, varför skulle jag annars ha uppfunnit den? Maka på er!
      Morfar tog de första otympliga stegen ut i vattnet, nertyngd av all utrustning. Själv vart jag så rädd att jag sprang upp i huset och satte mig under köksbordet.
      Men mormor blev kvar och såg morfar försvinna bit för bit ner under vattenytan till dess att ingenting längre syntes av honom än några bubblor.
      Då slog hon sig ner på pollaren längst ut på bryggan, och där satt hon sedan och vaggade av och an med överkroppen. Utanför låg Grönöfjärden blank och utan tillstymmelse till någon morfar.
      Ett stycke ut reste sig ett skär med några flyttblock och en värkbruten martall längst upp. I säven utanför stenblocken ruvade sedan en tid tillbaka en svanhona sina ägg. Medan hon låg där vred hon spanande på huvudet eller rättade beskäftigt till någon av vingfjädrarna.
      Plötsligt störtar hon upp, väser med öppen näbb och kastar sig flaxande ut från bobalen. Samtidigt bryts vattenytan av en svart hjälm med glas. Alltmer kommer till synes, och morfar vacklar upp på strandremsan. Där sätter han sig på ett av stenblocken, hötter åt den väsande svanhonan och får samtidigt syn på mormor. Han ropar åt henne att komma.
      Mormor gick i ekan och rodde ditut, och inom kort var båda tillbaka i trygghet på bryggan. Där fick morfar den hjälp han behövde för att vränga sig ut ur den drypande dykardräken. Under tiden berättade han om sina submarina bravader.
      Till en början föreföll allt fungera som det skulle, och morfar hade tagit några simtag med fenorna. Luft från luftapparaten på ryggen strömmade ner i hans lungor med varje andetag, och utsikten genom hjälmglaset var anslående. Han såg spigg och löjor i vild flykt. En överraskad abborre skymtade i sjögräset. I det läget hade morfar startat elmotorn för en första tur ut på lite djupare vatten.
      På en gång förändrade sig situationen kapitalt. Så snart propellern börjat snurra tappade morfar kontrollen över ekipaget. Innesluten i sin dykardräkt av tjockt specialgummi färdades han i cirkel, voltade sedan som en tumlare och for slutligen in i säven nedanför svanboet. Först där fick han stopp på motorn…
      I och med den sjöturen satte morfar mer eller mindre punkt för sin verksamhet som uppfinnare. Beslutet underlättades av artriten, som krökte fingrarna på honom och gjorde det svårt att hantera verktygen.
      Ett antal år senare avled mormor, och morfar hamnade på ett hem för gamla i Älvkarleby. Jag besökte honom emellanåt och fick intrycket att han redde sig hyggligt där han satt i en öronlappsfåtölj med skinnklädsel. I en skål på förvaringsbyron intill uppehöll sig en röd och sysslolös guldfisk.
      – Så här sitter morfar, sa jag handfallet vid mitt första besök.
      – Jamen. Jag är som patiensen, jag går aldrig ut.
      – Men vad förströr sig morfar med?
      – Jag brukar ta dagen som den kommer. För det gör den ju fortfarande. Ibland går jag ut i sällskapsrummet och tittar på någon underhållning i teven. Fast den brukar jag snart tröttna på. Då är det mer givande att sitta här och småprata med guldfisken.

      Konditoritillsynsbyrån


      På den vackert åldrade gamla träbänken intill klubbhuset satt två inte fullt lika vackert åldrade herrar – förutom jag själv apotekaren Philip Grahn. Båda var vi medlemmar i Huddinge båtklubb, och här satt vi nu och småpratade med god överblick över klubbens vinterupplagda båtar. Dagen var vacker om också något kylig; det var fortfarande långt kvar till sjösättning.
      Vi hade uttömt ämnet båtbottenfärger och bästa sättet att vinterkonservera en utombordsmotor. Apotekarn halkade oväntat in på ett betydligt knepigare spörsmål: livet, sådant det avtecknade sig i minnets backspegel.
      – Visst har vi fått det drägligare med åren, sa han. Ingen lär ju sakna sådana nittonhundratalsfenomen som gengasmotorerna, golfbyxorna eller reglerna för titelbortläggning. Däremot kan jag sakna en del av den mat vi åt förr. Du minns väl sillbullarna med korintsås. Svartsoppan. Bryle’puddingen gräddad i smält socker och med en raffinerad bismak av bittermandel.
      Grahn tystnade, och en suck undslapp honom.
      – Men kanelbullen har överlevt in i vår tid, sa jag. Vi kan idag betrakta den som Den Svenska Nationalbullen. Och får jag påminna om att sedan 1999 firar vi den fjärde oktober ’Kanelbullens dag’. Mycket speciellt, nästan i klass med den svenska midsommarhymnen ’Små grodorna’, säger min granne som kommer från Bosnien. Visste du för resten att fram till 1998 hade vi en särskild tillsynsmyndighet för bakverk. Jag minns en intervju jag gjorde i mitten av 80-talet med chefen för Tillsynsbyrån för Konditorivaror, TBK, som låg på Norrmalm i Stockholm. Direktörens namn var Eva-Lott Kwist Broderin, och det sas att hon skulle vara både tyckmycken och pimpinett. Själv fann jag henne älskvärd och tillmötesgående.
      Under intervjun sa hon bland mycket annat följande:
      – Vi menar oss ha händerna fulla, vad folk än må tro. Ta som exempel vår löpande kontroll av munkar. Vi begär faktiskt att en flottyrmunk skall svara upp mot vissa kriterier för att få saluföras som sådan. Det gäller degens sammansättning men naturligtvis också kakringens inre och yttre diameter. För mig är det grundläggande att vi konsumenter har tillgång till samma konditorivaror antingen vi bor i Överkalix eller i Karlskrona. Det är faktiskt en demokratifråga. Nu föreställer sig redaktören säkert att våra tjänstemän flänger land och rike runt med var sitt måttband för att mäta diametern på flottyrmunkar?!
      – Nejdå, det vore ju ändå att gå för – -, invände jag.
      – Men se det är precis vad vi gör, avbröt direktör Kwist-Broderin entusiastiskt. Det visar sig nödvändigt, ser ni. De multinationella bakverken har vi inga problem med, och våra inhemska storföretag i branschen uppfyller i regel lojalt normerna för en svensk standardmunk. Men så har vi alla de nytillkomna små hembagerierna! De tycks befinna sig i en oavlåtlig förökning, antagligen genom delning som amöborna! Där har vi syndarna, ser ni, där bakar man lite som det faller sig. Det slarvas med måtten, och vi ser oacceptabla lokala avvikelser ifråga om gräddningen. Gränsvärdet för munkens sockerhalt överskrids ogenerat och till förfång för folkhälsan.
      Låt mig ta ett annat problemområde, småkakorna. Där saknar vi tyvärr full insyn, med följder som förskräcker. Jag försäkrar redaktörn, att i en del konditoridiskar råder full anarki bland lösviktskakorna!… Låt mig nämna ett tredje exempel: en kanelbulle ska per definition vara spiralvriden moturs, inte medurs som ofta är fallet, särskilt i Västsverige. Detta gäller således ’honbullarna’. ’Hanbullarna’ däremot ska vara spiraliserade medurs.
      Tiden för min intervju var till ända, och jag lämnade myndigheten i dess fortsatta kamp mot konditoriernas självsvåld och sanslösa uppfinningslusta.
      Jag reste mig för att schasa bort en mås som satt på en av de presenningtäckta båtarna. Men apotekaren hade lyssnat med en efterhand allt tydligare misstro.
      – ’Honbullar’ och ’hanbullar’, återgav han med ett fnysande. Det är inte måttligt vad du fabulerar.
      – Det borde i så fall inte förvåna dig, sa jag. Vi sitter faktiskt på klubbens ’ljugarbänk’!

      Namnfrågan


      Här sitter nu blivande pappa Paul och mamma Malin och försöker bli ense om ett namn åt det barn som Malin snart skall föda. Det bör tilläggas att detta hände innan man kunde observera det förväntade barnet med hjälp av ultraljud.
      Paul blickar drömmande ner i sängen som de redan köpt hem och bäddat och ställt invid dubbelsängen. Blivande pappa tycker sig se underverket ligga där, frambringande ett belåtet joller och med små skimrande salivbubblor i mungiporna.
      – Den här ungen är våran, säger han högtidligt. Önskad av oss, avlad av oss. Just därför är han eller hon det märkvärdigaste och ojämförligt finaste barnet i hela världen. Det hävdar jag med föräldrakänslans rätt.
      – Precis så känner jag också, nickade Malin.
      – Och just därför, fortsatte Paul, måste vi lösa namnfrågan med eftertanke. Vi skulle ångra oss i all framtid om vi bara slängde åt barnet ett namn ur högen. Jag menar att vi måste hitta något som särskiljer och framhäver utan att för den skull uppfattas som stroppigt eller skrytsamt. Får vi en grabb tycker jag vi ska kosta på honom ett dubbelnamn. Då blir han liksom inte bara en personlighet utan två. Vad säger du om Ernst–Vålmar?
      – Låter i mina öron som en dubbelnatur i stil med dr Jekyll och mr Hide, sa Malin. Sen gillar jag inte Vålmar. Påminner om en höstack. Hövålmar skulle han få heta redan på dagis…Nej, jag föreslår Halvard. Det är inte något helt alldagligt namn och det har en gammal fin nordisk klang.
      Men Paul skakade på huvudet.
      – Halvard klingar lite ofullgånget. Som något halvdant. Möjligen då Helvard, men det namnet finns väl inte? Däremot finns det ett som jag gillar för de poetiska och musikaliska associationer det väcker. Evert. Den som hör namnet får genast någon av Taubes visor i örat och blir extra sympatiskt inställd. Det kommer att för alltid stå en glad blå skärgårdston kring vår son…
      – Tyvärr, tyvärr, sa Malin trumpet. Hemma i Hofors hade vi en gubbe som bodde i lägenheten intill vår. Han var svagsint och folkilsken. Dessutom hade han flera långa hårstrån växande utanpå näsan! Det var en skarp lukt efter honom i trapphuset, minns jag. Och han hette Evert. För mig är det namnet uteslutet som du förstår. Så fort någon ropar på pojken skulle jag se dom där utvändiga näshåren och höra Tok-Evert komma klampande uppför trappan…Vad tycker du om Niklas?
      – Namnet i sig är OK, sa Paul. Men olämpligt, tyvärr. Min chef heter Niklas, och skulle vi döpa en son efter honom kommer det att uppfattas som inställsamhet. Det där är känsliga saker på en arbetsplats där konkurrensen är skarp som lut.
      Så föreslog de och förkastade namn efter namn utan att få saken ur världen.
      På kvällen ringde Malin upp sin mor för att få lite stöd och support, kanske rent av ett namnförslag som alla kunde acceptera. Men därav blev det varken det ena eller det andra.
      – Nu är ni dumma båda två, sa Malins mor. Ett namn är ju bara en liten räcka av bokstäver och lägger inte ett miljondels gram till den som bär det. Tvärtom är det bäraren som ger liv åt bokstäverna och fyller ut namnet undan för undan med sin personlighet – på gott och ont, mest gott får vi ju hoppas! En gång i tiden begåvades din far som bekant med det tjusiga namnet Waldemar, men inte blev han ståtligare för det…
      Besviken avslutade Malin samtalet. Hennes kärvt resonerande mor må ha rätt i princip, tänkte hon, men principer är nu en sak och känslor och förhoppningar något annat. Malin bestämde sig för att inte berätta om samtalet för Paul.
      Dagen därpå, efter middagen och medan de dukade av och diskade, sa Paul.
      – Vi klarar inte det här med namnfrågan själva. Och får vi en flicka blir det samma visa med hennes namn. Men jag har en ide’.
      Han tog fram en almanacka med årets alla dagar samlade på ett ark som han lade på köksbordet. Ur ett annat skåp hämtade han en av de dart-pilar som användes för kast mot en rund måltavla när de hade gäster.
      – Är du med på att vi låter pilen avgöra?
      Malin nickade uppgivet och hållande med bägge händerna om magen, som för att beskydda barnet där inne och förskona det från ett olyckligt namnval.
      Paul kastade upp pilen över köksbordet, och de följde den spänt på dess väg upp mot taket. Där vände pilen och föll mot almanackan och ställde sig med spetsen alldeles intill 31 maj.
      Namnsdagsbarn den dagen är Petronella och Pernilla.
      – JAA!, ropade de båda på samma gång, som om de sett Zlatan göra det avgörande målet i en VM-match. Plötsligt var de blivande föräldrarna ense. Blev det en flicka skulle hon få heta Pernilla!
      Malin log med hela ansiktet. Hon vaggade med överkroppen och höll armarna som om hon förde sitt barn bröstet. Du lilla lilla min egen Pernilla som ligger där och växer, mätt och stilla…
      – Inte ’min egen’. Vår, påminde Paul.
      – Ja, naturligtvis, rättade sig Malin, din lika mycket som min, vårt gemensamma underverk vid namn Pernilla. Men vi har ju kvar problemet med pojknamnet. Vad säger du om att vi skjuter på den saken till efter förlossningen och ser vad det blir för slags unge. Så vi inte bemödar oss och blir osams i onödan.
      – Strålande, sa Paul lättad. Under tiden ska du se att namnet mognar fram liksom av sig själv, om det nu skulle bli en grabb…
      Två månader senare födde Malin tvillingar. En pojke och en flicka.
      Efter moget övervägande enades föräldrarna om att döpa pojken till Per och flickan till Nilla.

      Intermezzo

      Ny(tt) Rich Text-dokument
      Dörrklockan hade hunnit ringa tre gånger innan Vendela Stilton tagit sig upp ur tevesoffan. Pustande förflyttade hon sig ut i tamburen och öppnade dörren till hälften. Utanför stod en man i mörkbrun ullrock. En ilsket brandgul halsduk var slarvigt virad i flera varv kring hans hals. På huvudet bar mannen en rundkullig mansmössa av lockigt fårskinn och med ett veck över hjässan.
      Besökaren öppnade munnen för att säga något men förekoms av Vendela som pekade på mannens huvudbonad.
      – Den där mössan…
      – Ja?
      – Min pappa hade en likadan, och jag minns att jag brukade sitta med den i knät och låtsa att den var en kanin. Tre gånger om dan fick den salladsblad att äta. Pappa tyckte inte om att jag lekte med hans mössa, så jag fick passa på medan han ”sov på maten”… Men här står jag och pratar. Vad gäller saken?
      Mannen sa.
      – Det gällde ett piano som skulle stämmas.
      – Piano? Ser jag ut som en som spelar piano? Jag med mina krumma fingrar.
      Hon sträckte fram händerna och visade.
      – Dessutom, fortsatte Vendela, har jag tappat intresse för pianosonater och dessa mördande etyder av Clementi, ifall han är bekant. Där satt jag i åratal och klirrade och tapplade tills att grannarna klagade över att instrumentet vad så ostämt. Så vad gör en stackars krumfingrad kärring i en sådan situation? Man ringer upp en pianostämmare, inte sant. I telefonkatalogens yrkesregister fann jag till min glädje en av allt att döma livslevande person av det slaget. Jag slog numret, och vad tror ni händer?
      – Knivig fråga, sa besökaren.
      – Jag fick telefonkontakt med vad som föreföll vara ett väsen uppstiget ur en gravkammare. Spökrösten påstod sig ha för avsikt att stämma mitt piano så snart ”tid och lägenhet tillät”. Med avskedsorden ”ha tålamod” försvann telefonspöket för alltid ur mitt liv. Drygt en månad senare drog jag slutsatsen att mannen gått ur tiden utan att dessförinnan ha hunnit stänga av sin automatiska telefonsvarare… Får jag ställa en personlig: har ni nån gång spelat piano?
      – Det har jag, sa mannen med krimmermössan.
      – Bra, sa Vendela. Då har ni förhoppningsvis starka fingrar.
      – Nåjavars.
      – Jag frågar, fortsatte Vendela, för jag är i akut avsaknad av en karl med starka nypor. Således en som kan skruva av locket på en burk skivade och inlagda rödbetor som jag köpt på ICA… Men här står jag fortfarande och kaskadpratar! Kom inom vetja, så bjuder jag på en kopp pulverkaffe. Medan du går i närkamp med burken kokar jag kaffevattnet, antagligen hinner jag också baka en sockerkaka innan du är färdig. De gick ut i köket. Där tog Vendela ut burken ur kylskåpet, och i en blink men inte utan plågade grimaser vred mannen av locket.
      – Den var grym, sa han flämtande.
      De slog sig ner vid köksbordet med var sin kopp kaffe, och Vendela sa.
      – Hur kunde du veta att jag haft telefonkontakt med en pianostämmare? Jag vill minnas att han hette något som jag tyvärr glömt.
      – Pianostämmaren i fråga råkade vara min far och hette Olof Jansson. Han gick bort för en månad sedan, och jag har övertagit hans kunder.
      – Och hans krimmermössa, inflikade Vendela slagfärdigt.
      – Precis, sa gästen. Att stämma ett piano lärde jag mig redan som barn. Men jag kände aldrig kallelsen att bli musiker. Vad jag däremot brinner för är att sälja mössor och hattar. Det är också precis vad jag numera sysslar med i lag med med några kompisar. Vi har startat ett litet företag på nätet och står rustade att möta den renässans för krimmermössan som är under uppsegling i trendmedvetna kretsar. Men innan jag går igång som affärsman vill jag avverka raden av ostämda pianon som min far så att säja lämnat efter sig. Jag ser det som en hederssak.
      En stund senare reste sig mannen från bordet, virade ytterligare ett varv av halsduken kring halsen och sa.
      – Tack för kaffet. Jag måste iväg. Men ge mej en tidpunkt så kommer jag förbi och stämmer pianot.
      – Pianot finns inte kvar, sa Vendela. En av min sons kompisar skulle gifta sig och avfirades här i lägenheten med en svensexa. Det blev en fest som heter duga, hundar i hela stadsdelen vaknade och började skälla i kör. Det hela slutade med att sällskapet drog ut pianot på balkongen och kastade ner det på bakgården, sjungande Nessun dorma av Puccini…
      – Fascinerande! sa mannen med krimmermössan. Det är ljudet jag tänker på.
      – Vilket ljud?
      – Ljudet när pianot slog i marken från andra våningen. Det måste ha uppstått ett unikt och alldeles underbart klingande dissonant jättebrak. Inte undra på att hundarna vaknade… Beträffande problemen med konserverade livsmedel föreslår jag att damen tar kontakt med Förpackningsofferjouren. Där finns specialister på området, fingerstarka och vältränade personer, dessutom rustade med de verktyg som kan behövas för att befria livsmedel från sina förpackningar.

      Qlotterplanket

      Qlotterplanket
      Jag arbetade en sommar som redaktör på en numera nedlagd tidning i Tierp. Efter inskolning fick jag ta över ansvaret för en sida med blandad förströelse. Där fann man dagens kåseri, ’roliga historier’ och ordvitsar som att ‘tonfisk äter man med stämgaffel’. Där kunde man gäspa över den tecknade serien ’Adamson’. Sidan ansågs insnöad och sömngångaraktig. Att åstadkomma en uppryckning blev min uppgift.
      – Se nu till att skapa ett andningshål för våra arma läsare efter allt vad de fått stå ut med på sidorna med debatt och nyheter, uppmanade chefredaktören. Kom med något nytt. Överraska, slå kullerbyttor om så behövs!
      Jag grep mig an uppgiften med ungdomens fallenhet för upptåg och knalleffekter. Till att börja med inbjöd jag läsekretsen till aktivt deltagande i förnyelsearbetet!
      En spalt avsattes för vad jag kallade qlotter, således en förädlad form av det klotter som sågs på plank, husgavlar och andra ytor i staden.
      ”Välkommen till vårt qlotterplank”, skrev jag i min introduktion. ”Var inte försagda utan kläm fram med vad ni brinner för eller avskyr eller tycker bör påtalas. Det mesta går för sig utom skvaller och smädelser. Skriv djärvt, skriv ur hjärtat, men skriv kort! Teckningar och inte alltför krävande dikter är också välkomna”.
      Erbjudandet mötte oväntat gensvar, och qlotterplanket tilldelades snart ökat utrymme. I ömmande fall och i mån av förmåga kommenterade jag bidragen. En del klippte jag ur och sparade. Här några av dem:
      ” Herr Redaktör. Som nybliven pensionär har jag äntligen fått tid att fördjupa mig i ämnet filosofi. Något som väckt mitt omedelbara intresse är den mustasch som märkligt nog tycks ha suttit i ansiktet på den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. Är det möjligen bekant hur mannen bar sig åt för att äta med en så skrymmande rabatt hängande mitt i vägen? Hur inpasserade soppor, semlor och liknande livsmedel utan omfattande nedsölning av munstaschen?
      Anders i Forsbacka”.
      Svar: Bäste Anders. Din fråga ställer mig svarslös trots att jag fick AB i ämnet filosofi i studentbetyget. Möjligen kan någon form av sugrör ha kommit till användning, men här återstår mycket forskning innan mysteriet fått en trovärdig förklaring. Ett rykte om lösmustasch som cirkulerade på universitetet i Basel, där Nietzsche undervisade, tillbakavisades av hans syster Elisabeth.
      ”Herr redaktör. Man ska prata med sina krukväxter, sa på sin tid Ria Wägner i TV. Så det gör jag. ”God morgon växter”, säger jag till att börja med. Sen fortsätter jag att struntprata med dem under dagen. Men mina krukväxter förefaller vara av en osällskaplig sort för de fortsätter tjurigt att tappa sina blad och på andra sätt demonstrera sin vantrivsel. Kanske ger jag dem för lite vatten, kanske ger jag dem för mycket? Kan redaktionen hjälpa mig att bli ense med mina gröna inhysingar.
      Liselott 60.”
      Svar: Bästa Liselott. Krukväxter kan vara kinkiga med omvårdnaden, men till all lycka finns en sort som uthärdar all tänkbar försummelse och vanvård. Jag talar om fikusen. Daltande tycks vara det värsta fikusen vet. Den tillbringar sitt torftiga liv med att stå och slöa dag efter dag i sin kruka, och får den inget vatten så ”kvetter de” som vi säger i Värmland. Jag vill avråda Liselott från att ens försöka prata med denna enstöring och självplågare. Det är omvittnat att fikusen trivs bäst i skumma trappuppgångar, bilverkstäder, ovädrade sammanträdesrum och andra lokaler där normala krukväxter skulle falla i vanmakt efter en vecka och fälla både blommor och blad. Skaffa sig en fikus, Liselott, och lycka till med den!
      ”Herr redaktör! Jag är en lättretad äldre man som förargar mig på den grasserande besattheten i matlagning i våra medier. Mer eller mindre komplicerade anrättningar möter oss vart vi vänder blicken. Vi ser dem dagligen i TV – dock än så länge inte i Rapport med väderinslag från SMH, tack för det! Recept finns att läsa på förpackningar och i offentliga lokaler, och de breder ut sig i dagstidningar och tidskrifter. Till detta kommer mångfalden av kokböcker.
      Kort sagt blomstrar en omåttlighet över alla gränser, menar jag. På pin kiv anhåller jag därför om att som motvikt få komplettera utbudet med några antirecept:
      Ansjovis a’ la Malta. Finhacka innehållet i en burk ansjovis och blanda ner resultatet i en karott färska blåbär. Mosa alltsammans till en obeskrivlig geggamoja. Strö till sist med berått mod en näve lättrostade kycklingdun över gräsligheten och servera efter att barnen gått och lagt sig.
      Rabarberål. Rensa en rökt ål och ersätt inkråmet med en rabarberstjälk av motsvarande längd. Toppa med en struken matsked lättflytande motorolja. Serveras med kräkpåse.
      Recepthatare.”

      Spådamen

      Spådamen

      Året var 1962 och jag slet som reporter på HuddingeVarjehanda. Något jag minns som lite annorlunda var en intervju hos sibyllan Spader Dam i Gamla stan i Stockholm. Egentligen hette hon Tuttan Persson och kom någonstans norrifrån.

      Spader Dam hade på den här tiden gjort sig ett namn som ”ockultist”, och hennes paranormala förmåga omvittnades av många. Som spåkärring menade sig damen kunna tyda människors karaktär och livslängd. Den aura som liksom en strålning omger varje individ röjde klientens hälsotillstånd med mera. Genom att fixera sin kristallkula fick sibyllan glimtar av framtiden.
      Vid avtalad tidpunkt infann jag mig i hennes lya på Österlånggatan. Hon hälsade mig älskvärt välkommen, blixtrade med guldtänderna och bad mig sitta ner vid ett bord i trolsk belysning av två kandelabrar med armar och ljushållare. Själv satte hon sig omständligt på andra sidan bordet. En svart katt med vilt uppspärrade ögon betraktade mig oavlåtligt uppifrån ett skåp, och i rummets gardinstång hängde upp och ner ett par oroliga fladdermöss.
      Sibyllan fyllde alltför väl ut sina kläder och hade ljudlig andhämtning. Hennes hand sköt plötsligt ut över bordsskivan, grep min hand, synade den ingående och återlämnade den sedan med följande besked:
      – Du har klent utvecklade halvmånar på naglarna min vän, det ser jag som ett tecken på blockerade energiströmmar. Mitt råd är att du dagligen intar ett extrakt av ryssrot, som jag just den här veckan händelsevis säljer till förmånligt pris.
      Damen kratsade sig mellan skulderbladen med en klåmeter som hon stack ner innanför kragen. Sedan anlitade hon sin kristallkula, stirrade egendomligt nynnande in i den och viskade.
      – Kristallkulan avslöjar att där finns en hel del mentalt hos dig som behöver uppgraderas. Låt oss börja med det missnöje som tycks besvära dig i arbetslivet. Vad är det som stör dig?
      – Allt… Men jag har en fråga.
      – Ställ den, sa sibyllan.
      – På väg till husets huvudingång upptäckte jag en dörr på baksidan av huset, sa jag. Som jag närmade mig öppnades den sistnämnda och en man i skor med gula damasker steg ut. En stadigt byggd herre i långrock med pälskrage och en hård hatt med vida brätten. Genast han fick syn på mig tog han av sig hatten och höll upp den framför ansiktet samtidigt som han roterade ett varv på klacken och försvann runt husknuten. Ett ganska förbryllande beteende, måste jag ju säga, och visst får man intryck av att mannen försökte dölja sin identitet.
      – Min nyfikenhet var väckt, fortsatte jag min redogörelse. Jag gick fram till dörren och fann den olåst. Berodde det på slarv, eller hade mannen inte gett sig tid att låsa innan han smet iväg. Av allt att döma hade jag hamnat i en någon form av reservuppgång. Ingenting konstigt i det, men visst måste den vara till stor nytta för klienter som av en eller annan anledning önskar hemlighålla sina besök i huset. Följande en impuls gick jag uppför trappan. På andra våningen fann jag damens mottagning, och här är jag nu.
      Spådamen syntes något besvärad, och fladdermössen kastade sig loss från gardinstången och rörde sig i hisnande bukter runt taklampan.
      – Hann du se vem mannen var som du mötte? brummade spådamen.
      – Ja.
      – Nämligen?
      – En av regeringens hörnpelare, ingen mindre än landets finansminister herr Gunder Gräng. En allmänt respekterad politiker men också uppmärksammad för sin vana att hålla byxorna på plats med både hängslen och livrem. Vi talar således om en person med avancerat säkerhetstänk, övertygad om betydelsen hos en man i regeringskretsen av att inte tappa byxorna.
      – Finansministern tillhör mina återkommande kunder, bekräftade Sibyllan. Det som i all synnerhet intresserar honom är de glimtar av framtiden som jag kan tillhandahålla och som han antagligen drar nytta av i budgetarbetet. Nu vädjar jag till dig att inte sprida kännedom om herr Grängs besök här i huset. Jag vet att han skulle uppskatta att detta finge stanna oss emellan… Men låt oss återgå till ditt fall. Vill du underkasta dig en mer ingående analys av din personlighet?
      – Jag tror det får räcka med vad min hustru brukar påtala angående min inre person.
      – Som du önskar, sa Sibyllan. Men jag spådde dig i handen, det vill jag ha tjugo kronor för.
      – Det förefaller mig i överkant, sa jag. Och får jag påminna om ministerbesöken. Mina journalistiska instinkter manar mig att skriva en skandalartikel om verksamheten här. Skall jag hålla tyst krävs en motprestation.
      – Ocker, knarrade madam Spader Dam. Men låt gå, jag bjuder på spådomen.

      Mineralogen

      MineralogenHerbert beskrevs som en snäll och oförarglig man, åtminstone de gånger han var hemma. Något som inte så ofta inträffade eftersom Herbert hade sina arbetsplatser förlagda till bergstrakterna i Väst-Afrika och östra Sydamerika. Där frihackade och insamlade han i åratal prover på bergarter och mineral som delprojekt i den storslagna teorin om ’kontinentaldriften’ – det vi idag hellre kallar plattektonik.
      – Berätta om ditt arbete, bad Herberts son en dag när fadern just hade kommit hem. Halva ringfingret på vänsterhanden satt lite löst efter ett felslag med stenhackan i Adamaouabergen i Nigeria.
      – Mitt arbete frestar på, började Herbert. Laviner och kallblåst. Alla dessa vulkanutbrott. Att klättra uppför är tungt nog, att klättra ner är värre eftersom det sliter så på knäna. Men bergsgorillorna i Uganda var en charmerande bekantskap. De är bladätande filosofer med en lättjefull livsstil. Men de är lite trötta på alla påträngande beteendeforskare och filmteam som dokumenterar snart sagt vart steg djuren tar. I Uganda talas i dessa dagar om att få gorillorna anslutna till ett eget fackförbund. En angelägen uppgift blir att påskynda djurens sociala utveckling. Ledighet från posering inför kamerorna åtminstone under veckosluten är ett annat angeläget önskemål.
      – Hur började det? frågade sonen. Att pappa fick detta brinnande intresse för just mineraler?
      – I grunden kom det sig av att jag som ung var en sådan överdängare på att gå på händer. Vi skolungdomar tävlade gärna om vem som kunde förflytta sig längst uppochnedvänd, jag vann nästan alltid. En gång gick jag mellan Avan och Hopplaryd, hela vägen på händerna. Medan jag gick längs vägkanten kom jag att lägga märke till stenarna på marken. Det slog mig hur vackra de var. De allra vackraste hittade jag under handpromenaderna längs stränderna utanför Visby där vi hyrde stuga om somrarna. Det var så mitt intresse väcktes. Jag insåg att det var för att stenarna var så gratis som de hölls för ointressanta, ändå kan de vara som juveler att se på och hålla i handen. En sten är inte bara en sten. De flesta är sammansatta av olika mineral, det vill säga av olika kemiskt och kristalliskt enhetliga ämnen.
      – All den sten vi har i källaren, har pappa samlat dem?
      – Varenda en, och i regel har jag själv burit ner dem från bergen. Redan i din ålder samlade jag stenar hela veckan utom på söndagarna för då sorterade jag. Sen så småningom, efter studier i Uppsala, blev jag mineralog på allvar. Mineralen är fascinerande som sådana, men dessutom har de så vackra namn. Plagioklas. Slirgnejs…
      – Snarare lustiga än vackra, sa sonen.
      – Turmalin, sa fader Herbert förälskat. Zinkblände.
      Han lade ifrån sig förstoringsglaset och slog ut med armen som inför en överväldigande naturupplevelse.
      – Kalciumtitansilikat, ropade han. Amfibolit, diabas och basalt! Hör du inte, det är som trumpetstötar ur ett bergmassiv.
      Men Herberts fru Astrid skrattade och sa:
      – Nu är pappa igång igen med sin bergspredikan!
      En gång var Herbert borta drygt ett år. Men så en dag ringde dörrklockan , och in steg Herbert kånkande på två kappsäckar med stenprover från Nordappalacherna. Han tog sin fru i famnen och vände sig sedan till pojken vid hennes sida.
      – Och vem är du?
      – Lars, sa den tillfrågade.
      – Säger du det. Det heter min son också.
      – Jag är din son, ropade sonen sårad.
      – Verkligen, sa far förvånad. I så fall har du ränt förfärligt i höjden sen jag såg dig sist! Nå, men då är ju hela min familj äntligen samlad på ett och samma ställe. Så trevligt. I morn, Lars, ska du få hjälpa mig sortera. Jag har några makalösa exemplar av litiumpyroxen.
      Kort tid efter hemkomsten blev far sjuk, och doktorn sa.
      – Ni ser lite medtagen ut, och armarna förefaller märkligt förlängda. Men blodproverna är i god överensstämmelse med min diagnos. Jag skriver en remiss till njurkliniken på Karlstad sjukhus. Det blir att operera, men det brukar göras med utmärkt resultat.
      – Operation?, sa Herbert. För vad!?
      – Njursten.

      1960-talet

      1960-talet
      Hur gärna återgår inte mina tankar till 1960-talet!
      Vårt svenska ’folkhem ’befann sig under installation och samhället påminde om en krabbtina: det sjöd och knäppte av verksamhet. Inte minst gick det lättare än idag att få ett jobb. Fast helt fritt från motigheter var det ändå inte, som framgår av följande anställningsintervju, memorerad av en branschtidning som jag råkade läsa häromdagen:
      En friställd man grep sin kobratelefon och fingrade fram numret i platsannonsen.
      – Göransson.
      – God morgon direktör Göransson, jag heter Sven Bovinell och ringer med anledning av annonsen. Ni söker en innovatör till fabrikens avdelning för produktutveckling, inte sant?
      – Ja..?
      – Jag skulle be få anmäla mig som intresserad. Vad jag förstår handlar det om att initiera och driva projekt inom området sängutrustning, i första hand madrasser.
      – Det är rätt uppfattat. Konjunkturerna är uppåtgående, och vi söker spetskompetens för utveckling av ett moderniserat varusortiment. Men berätta om er själv. Beskriv med egna ord vad som gör att ni tror er lämpad för just den här arbetsuppgiften. Vilka speciella meriter vill ni åberopa, etcetera.
      – Till att börja med vill jag beteckna mig som en person med naturlig fallenhet för att ta det lugnt. Jag tror ärligt talat att det sammanhänger med en efterhängsen motvilja mot påfrestande arbetsuppgifter. Studier är inte riktigt min likör, om direktörn förstår hur jag tänker. Fysiskt arbete bekommer mig inte väl. Men jag ser inte dessa egenheter som något hinder för att pyssla med madrasser. Snarare tvärtom, ifall direktörn förstår hur jag resonerar. Så att när skulle det passa med ett personligt sammanträffande?
      – Sakta i backarna, sa direktörn. Men låt mig ställa frågan så här: Kan ni redan nu ge mig en vink om hur man enligt er uppfattning skulle kunna föra utvecklingen framåt ifråga om bäddunderlag.
      – Spontant skulle jag föreslå att vi utvecklar en ny typ av madrass där vatten får ersätta resårerna och stoppningen av tagel eller plast. En manöverpanel bör finnas så att användaren själv kan ställa in vattentemperaturen på en nivå som främjar insomnandet. Genom att samtidigt anpassa mängden vatten får vi en optimal tryckavlastning, och madrassen ansluter sig följsamt till individens kroppskonturer hur dessa än buktar. En vattenmadrass, kort sagt. Sådana finns för övrigt redan i USA.
      – Vatten, säger ni! Blir inte det i våghalsigaste laget, ursäkta vitsen. Men låt mig ta upp en annan sak. Vår vakans innefattar faktiskt fler uppgifter än produktutveckling.
      – Inte alltför besvärande, hoppas jag. Jag har en anmärkningsvärt låg stresströskel, påstår min husdoktor. Men om direktörn kunde precisera.
      – En av era dagliga deluppgifter skulle bestå i att gå ut med min hund. Själv hinner jag inte på grund av allt arbete. Så vad vet ni om hundar?
      – Allt som behövs. Jag har ofta frågat mig själv: Begriper en hund att den är just en hund? Tror den kanske att den är en människa den också? Eller uppfattar hunden det som att vi människor är en sorts pälslösa överjyckar på bara två stolpiga ben och utan svans? Där tror jag hunden inte är dummare än att den ger sig själv ett visst företräde. Det måste ju ändå vara så att fyra ben ger stabilare gång än två, särskilt på vintern, det tror jag direktörn håller med om. Särskilt om benen är åtminstone på ett ungefär lika långa och sitter något sånär där de ska, vilket de brukar göra.
      – Stopp ett tag! Jag tror vi lämnar hundarna där, sa direktören. Vad skulle ni säga om en provanställning på vårt laboratorium för bäddunderlagstestning? Där blir er inte alltför betungande uppgift att provligga madrasser i omgångar om åtta timmar, alltså motsvarande tiden för normal nattsömn. Testen gäller sovkomfort, madrassens eftergivlighet för sovarens kroppstyngd etcetera. Vi mäter insomningstiden, perioder av mardrömmar, djupsömn och vakenhet. Med mera. Hallå?!
      – Förlåt direktörn, jag satt bestämt och nickade till. Men ert förslag låter ganska intressant. När kan vi träffas?
      – Aldrig, föreslår jag. Men tack för påringningen.

       

      Rim utan reson

      Rim utan reson
      På regementet i Gävle fanns på sin tid en köksmästare vid namn Waldemar Stålle. Med sin matlagning gjorde han livet drägligare för oss värnpliktiga. Mest ihågkommen är emellertid den gode köksmästaren som pekoralist. Med pekoral menar vi en text som väcker oavsiktligt löje genom bristen på stilkänsla och ett olyckligt val av ord och ämnen. Saken förvärrades i Stålles fall av ett trängande behov av att rimma. Exempel finner vi redan i hans första diktsamling, Slumpskott (1978). I en kommentar säger sig Stålle vilja synliggöra de obemärkta och vanlottade i världen. En prisvärd tanke som dessvärre skjuts i sank i och med att poeten riktar sin empati inte mot medmänniskorna utan mot en fisk som redan genom sin skepnad och valet av livsmiljö drar med sig hela dikten mot botten och gör den plattare än den möjligen annars kunde ha blivit:
      Jag brister i skönhet så till vida
      att ögonen sitter på samma sida
      kroppen platt
      till följd av att
      jag skapades till flundra
      ifall någon skulle undra
      I vår tid går man ofta hårdhänt fram med den klassiska dramatiken. Resoluta omskrivningar är på modet liksom att antingen stryka text eller lägga till aktuellt stoff. Meningen är att en modernisering ska göra det lättare för dagens publik att ta till sig pjäsens innehåll. Klassikerna hålls på så sätt levande, är tanken.
      Köksmästaren var onekligen långt före sin tid när han lanserade en bearbetning i samma anda av den äldre svenska poesin. Hans egna bidrag i debutboken gör inte oväntat soppa av uppslaget.
      I en kommentar skriver Stålle:
      ”Vi skärskådar en berömd dikt av Per Lagerkvist och finner ett och annat som behöver omprövas. Dess första rad är fortsatt giltig och får stå kvar. Men den närmast följande framstår som alltför evangelisk och i behov av tillnyktring. I dess ställe gestaltar jag en välkänd erfarenhet så snart vi söker oss ut i trädgården med en gin och tonic eller ett handarbete. Det införs på så vis en välbehövlig problematisering av situationen. Naturen avslöjar sig som dubbelnatur. Skönheten finns där runtomkring oss, men också de kliande angreppen från småkrypens myllervärld.”
      Stålle föreslår således en mindre poetisk version av inledningen till en välkänd dikt av Lagerkvist, den som börjar:
      ”Det är vackrast när det skymmer
      all den kärlek himlen rymmer”
      osv
      Här föreslår köksmästare Stålle i stället följande:
      ”Det är vackrast när det skymmer
      men myggen utgör ett bekymmer”
      En mer kraftfull aktualisering ägnas Frödings dikt ’Det var dans bortåt vägen’. Poeten tecknar en skakande verklighetstrogen och illusionslös bild av tonårsbeteenden i en värmländsk avkrok:
      ”Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
      men om ungdomarna hade roligt vete katten
      en drog i sig femton öl
      föll sen omkull i en pöl
      och insomnade med byxorna fulla av vatten”
      Köksmästaren skriver gärna kortdikter men gör det tyvärr i sin egen oefterhärmliga stil. En avdelning i boken ägnar han sin fjärrbo som heter Asta och arbetar som kokerska i Burträsk. Yr av vårkänslor utbrister poeten:
      ”Min kära är som en mandelpotatis
      ja så finhylt och stjärnögd du är
      att de rätta orden tryter mig här
      mitt hjärta skänker jag dig gratis”
      I en tävling koras Asta till Årets kokerska, och hennes adoratör i Gävle sällar sig spontant till gratulanterna:
      ”Ingen lagar sådan pasta
      som min makalösa Asta
      och därmed basta”
      Men köksmästaren älskar också musik, i synnerhet Wagner, som han hyllar i flera dikter, däribland en om graalriddaren Parsifal i operan med samma namn. Ämnet fängslar poeten till den grad att han glömmer att rimma vilket noteras som ett framsteg. Dessvärre störs intrycket genom den farsartade omkastningen av bokstäver i slutraden.
      ”Aftonens pianissimo drunknar
      i Schlagerforsens brus
      jag låser dörren om mig
      och fininriktar mina wagneröron
      sjung Farsipal!
      Med detta atonala ackord når diktsamlingen sitt stilenliga slut. Bokens enda recensent, en slöjdlärare i Gysinge, tillönskade köksmästaren – och hans läsare – en väl tilltagen period av återhämtning.
      Tolver

      Inbrottstjuven

      skanna0002
      På våren tillträdde Knut Koriander tjänsten som kriminalkommissarie vid Polisen i Gävle. I gryningen en sommarmorgon var han på hemväg efter ett nattligt utredningsmöte på Polishuset. Han tog vägen genom ett för honom ganska okänt område: Brynäs. Stadsdelen med den välkända idrottsföreningen.
      Plötsligt blev kommissarien stående – bara för att tre sekunder senare med ett pantersprång huka sig bakom en parkerad Range Rover. Över biltaket betraktade Koriander tvåvåningshuset snett över gatan. På garagetaket såg han en medelålders karl med pösmage. Mannen befann sig nedanför ett fönster som hade lämnats halvöppet för värmens skull. Genom att ställa sig på tå hade mannen lyckats koppla av fönsterhaken. Med grepp om fönsterkarmens nederdel försökte han häva sig upp och in genom det öppna fönstret. Men stormagen tog emot.
      Mannen på garagetaket gav inte upp. Han satte sig upp och sökte med blicken runt tomten. Fann vad han sökte: en halvfull vattentunna vid ena husknuten.
      Mannen tar sig ner samma väg som han kommit upp på taket: via spalje’n med röda klängrosor. Han stjälper vattnet ur tunnan som är av plast. Efter en stunds kånkande, lyftande och klättrande befinner sig både han och tunnan på garagetaket. Väl där rullar mannen fram tunnan till väggen, ställer sig på den och häver sig utan större besvär in genom fönstret. Skrik hörs från rummet som plötsligt badar i ljus.
      Kommissarien har samtidigt lämnat gatan och tagit sig upp på garagetaket. Därifrån fortsatte han upp på tunnan, klev in genom fönstret och måste ta ett jättekliv över sitt byte som sitter på golvet lutad mot rummets värmeelement.
      Mitt på golvet står en storvuxen kvinna i kycklinggult nattlinne. I handen håller hon en krycka medan hon stirrar ömsom på mannen vid elementet, ömsom på kommissarien.
      Med draget tjänstevapen vänder sig Koriander till mannen på golvet.
      – Rör inte en fena! Du är härmed anhållen för olaga intrång! Hur smakar det?
      Efter att ha satt på mannen handfängsel vände sig kommissarien till kvinnan som fått på sig en morgonrock.
      – Hur mår du?
      – Jag har en snedställd stortå på vänster fot, om polisen nödvändigt behöver veta.
      – Vad jag vill höra är en kort och något sånär sammanhängande beskrivning av vad som försiggår här. Ingenting annat, sa Koriander.
      Kvinnan satte sig på sängkanten, lade från sig kryckan och sa.
      – Jag vaknade av att han där på golvet kom indrullande genom fönstret. Med buller och bång. Men inte såg jag att det var Elof, mörkt som det var.
      Kommissarien kände sig manad att få en smula styrsel på situationen.
      – ”Elof”, säger du. Du känner alltså mannen? sa han förbluffad.
      – Jag är väl så tvungen, sa kvinnan. Vi har varit gifta i snart fyra år. Det är lång tid.
      – Förlåt om jag avbryter, sa mannen på golvet, men mitt intryck är att kommissarien behöver en briefing. Således några ord om hur saker och ting förhåller sig till varandra här. Får jag således presentera min hustru Märta. En mycket resolut kvinna och utrustad med ansenliga kroppskrafter. Hon har alldeles nyss slagit mig halvt fördärvad och förmodligen strakbent för resten av livet. Som effektivt tillhygge använde hon sin kryckkäpp.
      – Sin kryckkäpp!!
      – Rätt uppfattat. Sin kryckkäpp. En sådan hustru har jag, kommissarien.
      – Skyll dej själv, sa kvinnan. Komma hem genom fönstret! Mitt i natten! Jag trodde naturligtvis att de var en inbrottstjuv eller våldsverkare. Varför i hela friden går du inte in genom dörren som vanligt folk?
      – Jag glömde nycklarna när jag bytte byxor i morse.
      – Jaha. Och vem har bett dig byta byxor mitt i veckan om jag får fråga? utbrast kvinnan.
      – Ett ögonblick, insköt Koriander. Märkte du inte att du saknade nycklarna när du lämnade lägenheten?
      – Min hustru och jag gick samtidigt men det var hon som stängde.
      – Inte kunde jag veta att du var hemma, sa Elof. Du skulle ju besöka din syster
      i Valbo och sova över där.
      – Det vart inställt eftersom min syster fått vinterkräksjukan.
      En stund av tystnad infann sig. Kommissarie Koriander kände plötsligt igen mannen på golvet från en bild i stadens brottsregister. Han hette Emanuelsson och hade dömts till fängelse vid flera tillfällen.
      En känsla av tomhet ansatte kommissarien. Trött var han också. Och liksom onödig. Att mannen på golvet tagit sig in fönstervägen till sitt eget hus var ingenting man kunde besvära en åklagare med. Koriander vände sig till Elof.
      – Hur står det till med höften?
      Elof prövade med att sträcka ut benet – och svor till.
      Stödd på kryckan tog sig Märta fram till maken som blivit sittande vid elementet.
      – Seså, upp med dej!
      Hon gav maken en hand, och med ett kraftfullt ryck fick hon honom på benen. Det gick under gny och gnissel, men av allt att döma var Elof inte värre däran än att kunde linka ut i köket stödd av hustrun.
      Kommissarien reste sig för att gå. Han stack ut huvudet i köket och frågade.
      – Hur står det till med höften. Vi får hoppas att det inte är något brott i höftleden.
      – Jag förnekar brott, sa Elof av gammal vana.