Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • When life gives you lemons

      Ja, vad ska man säga? Just nu är jag mestadels uppfylld av frustration över Storbritanniens beslut att lämna EU. Oerhört idiotiskt. Speciellt nu med tanke på att Europa är mer sårbart än någonsin. Vi behöver varandra. Jag tycker synd om mina brittiska vänner som känner sig svikna av sitt eget land. Jag tycker synd om nästa generation som ska ärva eländet.
      I början av juli ska min sambo till England i jobbsammanhang. Det lär vara billigt att hänga där just nu. Men jag blir kvar i Karlstad med katterna. Det känns helt okej faktiskt. Det här är första sommaren på tre år som jag kunnat vila lite. Jag har dock förklarat krig mot bladlössen som angripit vårt citronträd på balkongen. Såpa och vatten. Är det över huvud taget effektiv ammunition? Jag beväpnar mig och hoppas på det bästa. I värsta fall kommer citronerna smaka grön såpa.
      Om man bortser från kriget på balkongen har det varit en ganska fridfull sommar på det personliga planet. Jag har hunnit ägna mig åt saker och människor jag tycker om. För ett tag sedan fikade jag med min lillebror och min lillasyster som jag inte sett på flera år. Något av det jag ångrar mest är att jag lät min sargade relation till pappa bli en kil mellan oss syskon.
      Ju äldre jag blir desto större behov tycks jag få av att knyta ihop säckar. Vi har ju alla de där säckarna som ligger i förrådet och väntar på att bli bearbetade. Det känns skönt att ta itu med saker. Att göra upp med det förflutna. Det ger en känsla av att befinna sig i rörelse. Att man utvecklas i stället för att bli stillastående.
      Om det är något jag lärt mig så är det att man inte ska sluta sig själv. Ibland måste man sträcka ut sina händer och våga luta sig mot andra. Det gäller både personligt och globalt. Alla behöver en cirkel. En vänskapskrets. Människor att vända sig till när det krisar. Ensam är aldrig stark.
      När de tektoniska plattorna börjar knaka, och världen sakta glider isär, vill man inte vara den enda som står på ens sida. Så räkna inte ut mig. Jag vill finnas där för andra, och jag vill att andra ska finnas där för mig. Jag har inte gett upp hoppet om mänskligheten än. Vad gäller citronträdet… ja, det återstår väl att se. When life gives you lemons, make lemonade.

      Allt låter allvarligt på latin

      När solen skiner som starkast borde kanske ens tankar genomsyras av ljus. Men den kvava luften gör också sitt. Min hjärna matar mig med bilder från en tid då jag var nedsänkt i mörker.
      En januarimorgon 2008 vaknade jag av en besynnerlig känsla. Eller snarare en frånvaro av känsla. En förstening. Vänstra sidan av mitt ansikte var som en teatermask från en antik tragedi. Med mungipan nedåt.
      Perifer facialispares. Läkaren log betryggande. Men jag kände mig inte det minsta lugnad. Allt låter allvarligt på latin. Ett välkommet förtydligande: ensidig ansiktsförlamning.
      Jag var en tryckbehållare fylld till brädden med stress. Hade inget utrymme kvar. Det var bara en tidsfråga innan det började pressa sig mot mina nerver.
      Snön låg djup. Ångesten likaså. Jag kände hur den omslöt mig som vadderade väggar. Många gånger kändes galenskapen inte långt borta.
      Jag gömde mig mellan bokpärmar. Satte mitt hopp till Lagerkvist, Delblanc och Öijer. De som likt mig bar svärtan som en svart fana. Vi seglade in i mörkret under samma flagg. Andades samma rök.
      Ångest är en lättskött växt. Den kräver inget vatten, kräver inget ljus. Växer bortom all kontroll; reser sig över alla murar man byggt. Klättrar in genom fönstren, och täcker alla väggar, skymmer alla speglar.
      Sedan står man där igen, med yxan och vanvettet. Hugger vilt åt alla håll. Tills golvlisterna framträder bland de taggiga grenarna, och den skämda jorden som kilat sig fast i träpanelernas fåror.
      Jag betraktade mig själv på fotografier. Vred och vände. Försökte komma överens med tanken på att min spegelbild kanske aldrig skulle bli densamma.
      Om nätterna sov jag med en plastkupa över vänstra ögat. Eftersom jag inte kunde stänga ögonlocket till fullo fanns det risk att ögat tog skada om det inte hölls fuktigt under natten. Allting kändes ganska hopplöst.
      Efter några månader drog dock den stora korpen tillbaka sina klor. Släppte taget om min tillvaro. Men den är ständigt med mig. Som en skugga i ögonvrån. Något hotfullt över axeln. En tillfällig solförmörkelse.
      Jag känner igen det enorma vingspannet. Det skrapande ljudet som uppstår då vingspetsarna smeker husfasaderna.
      Den är ständigt med mig. Denna mörkrets ängel. Bara några vingslag bort. I väntan på att få sätta klorna i mig igen.

      Vassa klippor och vingklippta flyktfåglar

      Om det fanns firmor som utförde service på själar så skulle jag tveklöst ha begärt en offert eller två. Min själ har förlorat lite lyster och blivit naggad i kanterna. Livet är en effektiv sandblästrare. Men jag intalar mig att det är sexigt med lite patina som visar att man levt.
      Mitt väderbitna yttre matchar interiören. De konstanta temperaturväxlingarna suger musten ur min hy. Jag fyller mina törstiga porer med ett vitaminpreppat serum som jag lånat av min sambo. Våren är en desperat tid som kräver desperata åtgärder.
      En solig dag kan plötsligt ta en mörk vändning och bli århundradets hagelstorm. Det är en mardröm för någon med mina kontrollbehov. Tanken på att inte kunna planera dagens klädsel gör mig galen. Men jag är inte lika labil som klimatet. Inte än i alla fall.
      Det känns kymigt att klaga på vädret när det finns människor som flyr undan bombregn. De skulle säkerligen ta emot det svenska klimatet med öppna armar. Stå redo med ballonger när ovädret anländer. De vet hur det känns att inte vara välkommen.
      Den 9 maj är det internationella flyttfågeldagen. Jag tänker ta mig friheten att sända några tankar till de vingklippta. De flyktingar som inte tar sig fram i luften utan i stället tvingas riskera allt på havet.
      Deras själar har eroderats betydligt mer än min. Deras kroppar likaså. De silas mellan rev och klippor. Nöts ned till mänskliga rester. Men deras människovärde reduceras aldrig.
      Häromkvällen såg jag sista avsnittet av SVT:s lysande programserie Tomas Andersson Wij spelar med. Han gästades av den eminente Jonathan Johansson vars senaste album Lebensraum är starkt präglat av situationen i Europa.
      Jonathan pratade om hur bisarrt det var att under semestern bada i samma vatten där hundratals människoliv gått under. Kontrasterna han satte ord på sved i mig. Det är vämjeligt hur skickliga vi blivit på att blunda för eländet.
      Det påminner mig om en scen i filmen The Beach från år 2000. En man skriker i plågor till följd av en svår infektion och de andra på ön bär bort honom från lägret så att de kan fortsätta leva sin idylliska tillvaro.
      Det är obehagligt lätt att bli avtrubbad och göra sig blind för andras problem. Men nästa gång jag stirrar i spegeln och förbannar mitt väderbitna ansikte ska jag tänka på de som är helt utlämnade åt elementen. De som just nu kämpar för sina liv i vågorna och bara vill hitta en trygg hamn. De vingklippta flyktfåglarna.

      Jag har minus på karmakontot

      Haaaallåååå-aaaallåååå-aallåå. Min plånbok har riktigt bra akustik just nu. Den ekar nästan lika bra som Domkyrkan. Jag gav innehållet till en tiggare som satt utanför butiken där jag handlade.
      Även om man gör det för att hjälpa en medmänniska, så finns det ändå en del av en som hoppas att man ska gå plus på karmakontot. Men det blev smärtsamt tydligt att så är inte fallet.
      Bara några sekunder efter att pengarna lämnat min hand gick min kasse sönder. Varorna bildade en stjärnkonstellation på marken. En läskburk punkterades av gruset och förvandlades till en vattenspridare. Eller ja, en läskspridare snarare.
      Strålarna hade ett imponerande tryck. Jag kunde dock inte uppskatta det just då. Jag hade fullt upp med att sopa ihop min värdighet och de andra varorna.
      I bland känns det verkligen som att hela universum är emot en. Man blir ganska liten i det läget. Vad har en människa att sätta emot sådana makter? Hopplösheten blir nästan som en vän till slut.
      För några år sedan var det ett förlag som uttryckte stort intresse för en bok jag hade skrivit, och jag tänkte: plötsligt händer det! Men innan boken hann bli till gick förlaget i konkurs. Story of my life.
      Till slut kommer man till en punkt där man varken kan skratta eller gråta över det. Man stänger helt enkelt av för att slippa känna.
      När jag kom hem från butiken med de varor som överlevt hände dock något som fick mig att känna lite hopp. Kvällssolens sken reflekterades i regndropparna som föll och plötsligt uppenbarade sig en dubbel regnbåge som sträckte sig över området. Det var något av det mest perfekta jag sett på länge.
      Jag gick ut på balkongen och följde de två bågarna med blicken. Det kanske bara var ett simpelt väderfenomen. Men det kändes som ett tecken. En symbol för att en vändning kommer. Mina negativa tankar rann ur mig. Jag kände något annat ta deras plats. Något varmt och betryggande.
      Jag är inte direkt den mest religiösa människa som någonsin vandrat på denna jord, men det kändes onekligen som ett gudomligt ingripande. Ett hopp om något nytt vid horisonten.

      Lyriken har fäst många strängar på min lyra

      Den här månaden firar jag tio år som poet på scen. Det var i mars 2006 som jag med darriga ben klev upp på Tolvans estrad i samband med poesifestivalen Kråkstorm, och för första gången läste egenskrivet material. Jag överöstes med beröm och applåder. Jag minns en känsla av befrielse. Som om jag för första gången i mitt liv använt min röst på riktigt.
      När jag intervjuade poeten och författarinnan Katarina Kieri för några år sedan beskrev hon poesin som sitt modersmål. Det var precis så jag kände. Som om jag hittat mitt riktiga modersmål. Det språk jag var ämnad att tala.
      Det är i det närmaste svindlande att tänka tillbaka på de här tio åren och alla upplevelser som poesin har gett mig. Från att representera Värmland i UKM Riks till att bli värmländsk mästare i poetry slam. För att inte tala om alla människor jag haft äran att möta. Från leriga festivalungdomar i stuprör och Daisy Dukes till kyrkliga pensionärer i kostym och långklänning.
      Jag blir varm i själen av att tänka på det. Jag kan med all säkerhet säga att jag inte hade varit den jag är i dag om jag inte hade funnit modet att äntra den där scenen för tio år sedan. Mitt självförtroende har vuxit, jag har lärt mig att ta mer plats och inte hålla mig själv tillbaka så mycket.
      Vissa människor lever ett helt liv utan att hitta sina kall. Jag har haft turen att hitta många kall. Men poesin var startskottet. Om man ska göra sig lustig skulle man kunna säga att lyriken har fäst många strängar på min lyra.
      Även om jag inte aktivt sysslar med poesi numera så finns den alltid där. Som en glödande kärna längst därinne. Den finns närvarande i allt jag gör. Som en vålnad. Något oidentifierbart som smyger omkring i skuggorna.
      Jag önskar alla att finna något så belönande som poesin har varit för mig. Kliv utanför trygghetszonen och testa nya saker. Håll ögonen öppna och sinnet likaså.
      Jag är helt övertygad om att vi alla har något vi är ämnade att göra. Men det kommer inte gratis. All talang kommer inte som en gåva. Ibland måste man investera mycket tid och energi för att hitta sin grej. Men när du ser tillbaka på det efter tio år kommer du inse att det var värt allt slit. Tro mig.

      Det finns ingen topografisk karta över livets terräng

      Sedan den 5 februari är jag officiellt inne på mitt sista år som 20-någonting. Jag har inte direkt uppfyllt alla delmål jag haft inför 30. Men samtidigt har helt andra möjligheter presenterat sig och jag har uppfyllt drömmar jag inte ens hade för några år sedan. Livet är fascinerande på det viset. Man tror att man vet vad man vill och vart man är på väg, men så kommer det en avfart som inte är utmärkt på kartan. Jaha? Ska jag svänga av här eller?
      Det här med att läsa av skala och terräng har aldrig riktigt varit min grej. När det var orientering på skolidrotten var det en överraskning varje gång jag snubblade över en markör. Det är så jag föredrar att leva mitt liv. Jag utforskar hellre landskapet utan en tydlig plan och följer de stigar som råkar dyka upp längs vägen. Det går ändå inte att rita en topografisk karta som på ett tydligt sätt avbildar livets terräng. Nio gånger av tio misstolkas dessutom skalan. På pappret ter sig det mesta ganska litet och hanterbart. Men livet är alltid större än man tror.
      Något jag definitivt dragit lärdom av är att man endast ska be om vägbeskrivning i krissituationer. När det gäller ens vägval i livet finns det sällan någon annan som vet bättre än en själv. Om du inte gått i mina skor bryr jag mig inte om vad du tror. Med andra ord är jag inte den som vänder sig till Gud i första taget. Jag tänker mig Gud som den där kyligt kalkylerande rösten i en GPS. Ibland leder den rätt, men oftast leder den helt åt helvete. Sedan finner man sig själv sittande på en stubbe intill vägkanten och undrar hur fan man hamnat där.
      Nej, jag går hellre vilse på egen hand. För då har jag åtminstone fattat ett eget beslut. Jag har ett diplom från när jag var liten där det står att jag lärt mig hur man överlever om man går vilse i skogen. Man skulle krama träd. Det var allt. Det är det mest lättförtjänta certifikatet jag någonsin fått. Jag minns att jag kände stor förvirring över detta. Ska jag bara stå så här? Jag förstår principen. Att man ska hålla sig varm och hålla sig till en plats så att man lättare kan lokaliseras av andra.
      Men när skogen är en metafor för livet finns det ingen annan som kan leda dig rätt. Så släpp trädet och fortsätt gå.

      Vintern har psykologiskt övertag

      Nytt år, nya möjligheter. Det är nu det händer, och så vidare. En våg av optimism och självsäkerhet sköljer bort alla negativa trender vi dragits med under fjolåret. Nu ska allt gammalt groll och hull avlägsnas. Tyvärr faller oftast inspirationen och självförtroendet bort först.
      Tänk hur mycket vi skulle kunna åstadkomma om vi faktiskt höll fast vid den positiva energin hela året. Men man får ju försöka se positivt på det negativa. Träningskortet du impulsköpte kan ju faktiskt fungera som ett abstrakt ölunderlägg. Om du fortsätter trenden några år till kanske du har tillräckligt många kort för att göra ett lapptäcke.
      Jag vet att mina ord kanske svider. Men det är tough love. Tänk på mig som den skrikande coachen i din ringhörna. Den som uppmanar dig att slå mot lättjans revben, och följa upp med en uppercut. Jag vill att vi alla ska stå som vinnare i slutet av året, medan våra självtvivel är nere för räkning.
      En av mina favoritromaner genom tiderna är Kapten Nemos bibliotek av PO Enquist. Det finns en mening som dröjer sig kvar lite längre än andra. Den lyder: visste jag bättre, gav jag upp. Enquist slog huvudet på spiken. Det är alltid lättare att ge upp. Det är därför man ska kämpa. Lätt är inte alltid rätt.
      Ibland är tunga snötäcken och värkande muskler rätt. Man känner sig ju i allra högsta grad levande då snöskottningen är över och smärtorna gör sig påminda. Helst av allt hade jag velat slippa, men man måste ju ta tag i det som ligger framför en. Man måste ju lägga märke till den gigantiska albinoelefanten i rummet.
      I takt med att minusgraderna blir mindre kommer vardagens hinder också bli det. Vintern har psykologiskt övertag just nu. Men den skall icke få bryta ned mig. Den skall icke få se mig svag. Jag ska skotta fram alla möjligheter och göra något vettigt av det här året. Nederlag är inte ett alternativ.

      Jag har blivit bättre på att vara bra

      Vi befinner oss i mitten av december, men katterna har redan tagit initiativ till julgransskakning. Dag som natt kan man höra hur grenarna rasslar och kulorna klirrar. Den syntetiska domherren som ursprungligen suttit stadigt i toppen hänger numera upp och ned. Julstämningen har ersatts med kaos.
      Det är inga fyrbenta traditionalister vi har att göra med. Snarare fyrbenta anarkister. De bryr sig inte så mycket om vad andra har att säga om deras beteende. I lagom dos är det dock en ganska uppfriskande egenskap. Vi kan lära oss av det. Vi behöver alla en inre rebell. Vi behöver bli bättre på att bryta invanda mönster och utmana traditioner.
      Mitt nyårslöfte inför 2015 var att bryta mot jantelagen minst 2015 gånger. Det gick väl si sådär med det. Men jag har blivit bättre på att vara bra. Jag har börjat lita mer på mina förmågor och vågar uttrycka stolthet över mina åstadkommanden. Så jag rör mig i rätt riktning.
      Om det är något som behövs i samhället just nu så är det en framåtrörelse. Vi svenskar är alldeles för låsta. På fler än ett sätt. Vi måste sparka ned boxens väggar, andas ny luft och lyssna till andra språk. Öppenhet borde vara årets julklapp. Tänk att få öppna ett paket och få öppenhet. Vilken grej! Om inte annat är öppenhet ett bra nyårslöfte inför det kommande året.
      Var öppen gentemot alla. Kanske speciellt dig själv. Du är ju trots allt utgångspunkten. Allting börjar med människan i spegeln. Michael Jackson uttryckte det bra: om du vill göra världen till en bättre plats, ta en titt på dig själv och gör förändringen. Han gjorde förvisso en bokstavlig förändring av sin spegelbild genom otaliga plastikoperationer, men budskapet är djupare förankrat än så. Det handlar om att blicka inåt och bli en bättre människa.
      Jag ska alldeles strax ta en titt i spegeln och göra mitt för att rädda världen. Men först ska jag rädda julgranen. Den här gången börjar det inte med människan i spegeln, utan med katterna i trädet.

      En dysfunktionell förälskelse

      Än så länge lyser snön med sin frånvaro. Jag klagar inte. Den dyker alltid upp oanmäld i tid och otid. Främst otid. Breder ut sig som om den äger hela stan, och tar över alla konversationer. Den ska vara i centrum konstant. Den är en skränig jävel helt enkelt.
      Vår relation bygger på hatkärlek. Vi har haft många magiska stunder tillsammans i det förflutna, men numera blir jag less av blotta åsynen. Du har blivit en karikatyr av ditt forna jag. De drag jag en gång beundrade har blivit oproportionerliga.
      Det händer att jag tittar på fotografier av oss som unga och undrar vad jag fastnade för egentligen. Visst var du vacker. Det är du fortfarande. I vissa ljus i alla fall. Men tendenserna visade sig tidigt.
      Du klängde krampaktigt fast vid mig. Du insåg aldrig när det var dags att gå. Stannade alltid för länge. Jag försökte nå en fredlig lösning, men ofta resulterade det i att jag fick mota bort dig med en skyffel. Vi hade en ganska dysfunktionell relation redan då när jag tänker efter.
      Kommer du ihåg den där vintern i femman eller sexan? Du vet vilken jag syftar på. Du hetsade mig att klättra upp på en skrotbil. Helt plötsligt hade jag trillat ned och brutit högerfoten i bilens dragkrok. Sex veckor med gips upp till knät. Jag har nog aldrig hatat dig så mycket som då.
      Det var sportlov. Så jag var inte ensam om att komma tillbaka till skolan på kryckor. Men alla hade giltiga anledningar. De hade fallit i slalombacken, vurpat med sin snowboard. Själv hade jag fastnat i dragkroken på en gammal Saab. Du skämde ut mig. Men det är ett roligt minne.
      Trots all skit vi varit igenom, trots alla hinder som vi snorigt tvingats forcera, ertappar jag mig själv nu med att jag saknar dig. Man saknar inte snön förrän marken är blottlagd. Förrän de nakna höstlöven ligger och sprattlar i novembervinden. Det är då man inser hur patetisk vintern är utan dig.
      Så du kan väl höra av dig när du kommer till stan så tar vi en promenad. Rensar luften lite grann. Jag kan visualisera det redan nu. Hur du kommer nedför backen med din världsvana attityd och nynnar på Winter av Tori Amos.

      Med kyrkogårdsväxter i blomlådan

      Fönstren läcker oktobersol. Pelargonerna har abdikerat och höstljungen tillträtt. Men den sommarnötta blompinnen blir kvar. Som ännu en påminnelse om hur fort tiden går.
      De påstår ju att tiden går fort när man har roligt. Men aldrig har väl tiden gått så långsamt som när man var barn och lekte kurragömma med sin bästis? Vi gömde oss från tiden. Men den hittade oss alltid till slut. Jag gömde mig oftast på grannens tomt. Huset var en gammal skolbyggnad.
      Jag och grannens barnbarn brukade utföra arkeologiska expeditioner för att avtäcka platsens historia. Vi gjorde inga större upptäckter. Det rörde sig mestadels om plåtburkar, rostiga nycklar och handtag från cykelstyren. Något av det sista jag fick från min farfar innan han gick bort var ett verktygsbälte med borstar, hammare och spade. Jag skulle gräva fram vår historia. Jag vet inte vart den drömmen tog vägen.
      När man är på flykt från tiden händer det att man tappar saker längs vägen. Ibland även vänskaper. Det finns en träffande låt av General Fiasco som heter The age that you start losing friends. Jag tror att jag kommit till den punkten. Jag är i den åldern där gamla vänskaper börjar rinna ut i sanden.
      Vi kanske möts vid mjölkkylen på Coop och säger att vi borde ta en fika någon dag. Men innerst inne vet vi båda att det aldrig kommer bli av. Det är en process vi inte har någon kontroll över. Det bara blir så. Vi utvecklas åt olika håll och är till slut tillbaka där vi började. Som främlingar. Det är en av tidens bittra bismaker. Den där förbannade cirkelstrukturen.
      Det känns ganska passande att vi pyntar blomlådan med en kyrkogårdsväxt som ljung. Det är ju trots allt en begravning. Vi tar farväl av sommaren. Vi tar farväl av allt som varit. Täcker alltsammans med surjord. Låter något nytt växa upp i dess ställe.
      Men arkeologen i mig glömmer aldrig det som ligger begravt. Vissa kvällar när trafiken tystnat tycker jag mig nästan kunna höra hur det förflutna viskar mitt namn.

      Vrängda strumpor och havererade planer

      Det är något med tvättdagar som får en att inse hur snabbt jorden faktiskt snurrar. Livet är en avsmalnande spiral som rör sig mot ett nålsöga. Min existens är bara en liten punkt i universums historia. Jag stirrar på de vrängda strumporna som maktlöst roterar bakom tvättmaskinens cirkulära fönster.
      Jag tänker på dokumentären jag nyligen såg om flight 123 som störtade i en bergskedja utanför Tokyo 1985. Jag tänker att passagerarna måste ha känt sig som vrängda strumpor i en tvättmaskin. Berövade på all kontroll. Utlämnade åt sitt öde.
      Jag har ett ganska stort kontrollbehov. Begrepp som reseplanerare och säkerhetskopior gör mig lugn i själen. Men dessvärre är all kontroll bara en illusion. Kimble Mathews och Masako Nishiguchi var två av 520 som avled i flygkraschen. Deras bröllopsplaner reducerades till aska.
      Nu menar jag inte att vi ska släppa våra planer på grund av möjligheten att de inte förverkligas. För att förklara mig själv tänker jag tillämpa ett sant ordspråk: ta ut glädjen i förskott, annars kanske det inte blir någon glädje. Det är klart att vi ska ha drömmar och planer. Om vi går runt med vetskapen att vi i grund och botten inte har någon kontroll så tror jag att vi lär oss värdera livet mer.
      Det händer så sällan att man stannar upp och betraktar de små detaljerna. Ögonblicken mellan de stora händelserna. Något så trivialt som att stirra på vrängda strumpor i en tvättmaskin kan plötsligt sätta igång en inre dialog om vår existens. Något litet kan bära stor vikt.
      Räkna vägstolparna när du passerar. Ta ett andetag till trots att det bara gått en mikrosekund sedan det senaste. Spara inte hela tiden. Koka det sista kaffet trots att du är ensam hemma. Ibland känns det som att vi inte vet vad livet är.
      Vi tycks tro att livet är något som kommer snart. Men livet händer nu. Framför tvättmaskinen, framför ratten, framför kaffekokaren. När jag tar ut de vrängda strumporna och hänger dem på tork så skördar jag livets frukt.

      Det finns ett Instagram-filter mellan oss

      Nu börjar korridorerna fyllas igen. Samhällskroppens artärer börjar återigen pulsera av liv. Hjärtats vilotakt rinner så sakteliga över i normal arbetstakt. Semestertiderna är i det närmaste över. Jag möter de andra blodkropparna i omloppet på vägen ut. Jag rör mig åt motsatt håll.
      Mitt taktsinne är inte det bästa. Jag hade förvisso perfekt gehör under gymnasiet. Men det är en annan sorts takt. Nu snackar vi om livsrytmen. Jag har alltid varit lite ur fas med den. Det är med andra ord en självklarhet att jag klockar ut från jobbet när alla andra klockar in. Allt är i sin ordning.
      När min tid väl börjat strömma till igen börjar bläcket i andras kalendrar att koagulera. Vi lever på olika plan. I olika nivåer. Det finns ett Instagram-filter mellan oss. Men oroa er inte. Ni kommer inte att få bilder på mina isbergsbleka ben som bländar i solskenet.
      Jag sitter i mitt vardagsrum med rullgardinerna neddragna och lyssnar på Ísjaki av Sigur Rós. I något slags försök att svalka själen. Den har varit överhettad under en längre tid. Nästa steg är att den blir helt utbränd. Ett rykande kretskort.
      jag önskar att jag hade ett badkar att sjunka ned i. Men vi har bara en klaustrofobisk dusch. Den håller inte måttet som spa-utrustning. Den känns mer som en stressfaktor än som ett utrymme för kontemplation. Det blir lite som när man försöker räkna får och de helt plötsligt förvandlas till räkningar. De små jävlarna. De bara fortsätter hoppa in genom brevinkastet. Sedan står de vid sängkanten och bräker i mitt öra. Håll käften.
      Jag antar att en kalldusch kan göra susen. En liten chock för cirkulationen. En omfattande systemåterställning. För att råda bot på min rubbade livsrytm. Men med all sannolikhet kommer jag fortfarande att vara blodkroppen som flyter mot strömmen.
      Jag är den du möter när du återvänder. Jag är den som lämnar när du anländer. Övergången är så len att du knappt märker av den. Som ett Instagram-filter mellan oss. En klockar in, en klockar ut. Det är ett perfekt system.

      Vi har fört oss bakom ljuset

      Jag sitter framför en upplyst skärm och skriver när allting plötsligt blir svart. Strömavbrott. Man kan nästan notera en tryckförändring. Det är oklart om det beror på att ventilationssystemet lagt av eller att alla i byggnaden kollektivt dragit efter andan. Kanske en kombination.
      Det är i sådana här situationer man inser hur beroende vi blivit av elektricitet och digitala lösningar. Vi har blivit så vana vid att vara uppkopplade att vi inte vet hur vi ska bete oss när sladden dras ur. Vi är bättre på att hantera sociala medier än vi är på att hantera sociala situationer offline. Det kan nog vara nyttigt med ett strömavbrott då och då för att påminna oss om hur labilt vårt digitala korthus är. Vi kanske rent av borde ha schemalagda strömavbrott. För att vi ska bli mer förberedda.
      Jag finner mig själv sittande där. I den tryckande tystnaden. Med fingrarna svävande över tangentbordet. Försatta i stand by-läge. Blicken flackar över det som nyss var ett textdokument, men som nu är… ingenting. Ett vakuum. Jag tänker att jag lika gärna kan hämta lite kaffe i väntan på att strömmen vaknar till liv. Men i takt med att jag närmar mig kaffemaskinen inser jag att det inte blir något kaffe. Den släckta displayen på kaffemaskinen blir en smärtsam påminnelse om att maskiner kräver ström för att fungera. Fan.
      Jag gör en slags walk of shame genom den mörka korridoren. Den känns plötsligt längre än den gjorde på vägen dit. Hur tillät vi oss själva att bli så här? Vi har fört oss själva bakom ljuset. Vi tror att det digitala samhället är ett kontrollsamhälle till vår fördel. Att vi får bättre koll. Men det är bara en chimär. När ljusen släcks finns inte ett spår av kontroll.
      Under en period följde jag tv-serien Revolution. Den utspelar sig i ett framtida USA utan ström. Klockan har vridits tillbaka. Folket lever som bönder igen. En av karaktärerna brukade arbeta för Google och gjorde sig en rejäl hacka på det. Men nu har han plötsligt ingen tillgång till pengarna. Alla är på ruta noll. Det är en ögonöppnare. Vad skulle hända om strömmen inte återvände efter ett avbrott? Vad händer med en generation som förvarar sina familjebilder på USB-minnen i stället för i fysiska fotoalbum?
      Jag hinner inte fullfölja tanken innan lysrören börjar flimra. Strömmen är tillbaka. Men frågan fortsätter skava i huvudet. Tänk om strömmen inte kommer tillbaka nästa gång? Vad skulle vi göra i det läget? I stället för att stirra på en svart skärm med fingrarna i stand by-läge borde jag ha greppat ett anteckningsblock och skissat på en beredskapsplan.

      Att se på världen från den ljusa sidan

      Jo, det är väl helt okej. Om man bortser från det faktum att jorden är på väg åt helvete. Tack som frågar! Det är lätt att bli tungsint när man dagligen matas med negativa nyheter tills ångesten står en upp i halsen.
      Nepal ligger i spillror, Santa Barbaras kustlinje är svart efter att tusentals liter olja läckt ut. Vi kommer förmodligen att se svarta isbjörnar i Arktis framöver också, eftersom Obama gett tummen upp för oljeborrning i området. Trots att Inrikesdepartementets gren BOEM fastställt att risken för ett eller flera större utsläpp är 75 procent.
      När man vadar omkring där i svärtan glömmer man lätt att världen har en ljus sida också. Sverige har vunnit Eurovision Song Contest, Irland har röstat JA till samkönade äktenskap, semestertider nalkas.
      Det här är ju helt och hållet baserat på mina åsikter. Sådant som är positivt eller negativt i mina ögon kanske ser helt annorlunda ut i någon annans. Vi är ju trots allt olika.
      Men något vi alla har gemensamt är vårt behov av ljusterapi. Nu syftar jag inte nödvändigtvis på att sola eller stirra sig blind på en glödlampa. Ljus finns i många former. Jag menar att vi alla behöver någon eller något i våra liv som fyller oss med värme och glädje. Någon eller något som får oss att glömma mörkret några minuter.
      Själen behöver en solsemester då och då för att inte bli avtrubbad av allt hemskt som händer. Om vi bara fokuserar på allt det onda kommer det så småningom att normaliseras. Vi accepterar misären som lag och förlorar vår medmänsklighet. Det är ju kontrasterna som får oss att inse skillnaden mellan det positivt laddade och det negativt laddade.
      Artisten och journalisten Tomas Andersson Wij sjöng en gång: jag måste slå på mörkret runt om mig, slå det tills det blöder ljus. Ibland kan faktiskt ljus utvinnas ur mörker. Vilket är betydligt mer hälsosamt än att utvinna mörker ur ljus, som tilltänkt i Arktis.
      Hur kan ljus födas ur mörker, kanske du undrar? Se bara på den gemenskap som uppstår i naturkatastrofernas kölvatten. Alla politiska, religiösa och sociala olikheter läggs åt sidan. Alla är lika värda och kämpar för ett gemensamt mål. Det är så ljus växer ur mörker.
      Vi borde tillämpa det mer i vårt vardagliga liv. Om vi ser någon som verkar utsatt eller förtvivlad borde vi fråga hur det är och om vi kan hjälpa till på något vis. Det krävs så lite för att få vågen balanserad. Det krävs så lite för att skapa jämvikt och jämlikhet. Ibland räcker det med ett leende. Eller en fjärils vingslag. Varde ljus!

      Luften är fri! Luften är fri!

      När jag var yngre var det väldigt många av mina jämnåriga skolkamrater som led av allergier. Jag gladdes alltid åt att vara förskonad detta elände. Men jag brukade ofta påstå att jag var allergisk mot grönsaker. Låt oss kalla det en grön lögn.
      Jag misstänker att denna synd nu exploderat i mitt ansikte. Pollenpartiklar skär sig in som granatsplitter i mina slemhinnor. Min kropp har blivit ett slagfält i miniatyr. En mikroskopisk iscensättning av landstigningen i Normandie. Bihålorna är plötsligt skyttegravar.
      Våren slog till när jag minst anade. Den klättrade in genom sovrumsfönstret medan jag sov, och satte sig på mitt bröst. Tack för den skonsamma väckningen. Jag känner mig verkligen utvilad och vårfräsch. Fast tvärtom.
      Vårdepressionen känns inte långt borta när solskenet lyser upp alla lämningar efter nyfikna kattnosar på lägenhetens rutor. Inga detaljer undgår den skoningslösa vårsolen. Så vi beväpnar oss med fönsterskrapor, trasor och rengöringsmedel. Putsar allt som är blankt nog att reflektera ljuset.
      Vi tömmer blomlådan på balkongen. Häller ut den döda jorden och skeletten efter fjolårets pelargoner. Ersätter dem med bellis perennis. Det är nu de positiva vårkänslorna börjar infinna sig. Allting får nytt liv. Man sitter där och betraktar allt. Bejakar sin inre Kirchsteiger.
      Jag tänker inte låtsas som att vardagsstressen försvinner bara för att det blir vår. Men den känns på något vis lättare att ta sig an. Kanske är det en effekt av gammal hederlig ljusterapi. Eller ibuprofen. Jag har nästan glömt pollenchocken vid det här laget. Termometrarna på tidningarnas väderkartor närmar sig så sakteliga det röda fältet. I vissa sammanhang är det ett varningstecken som indikerar en annalkande härdsmälta. Men i det här fallet vill jag se rött.
      I väntan på denna övergång besöker jag mormor. Pressar mina bleka handflator mot villans faluröda fasad, och tänker att allting ordnar sig. Pollenkriget är snart över. När dammet väl lagt sig kommer andetagen väga mindre, och man kan yttra det där klassiska mantrat som brukade eka över skolgårdens asfalt. Luften är fri! Luften är fri!