• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Att existera är den bästa julklappen

      Julen är inte vad den var. På gott och ont. Den där skimrande magin som omgav allting har lösts upp med åren. Men det är inte nödvändigtvis något negativt. För i takt med att det materialistiska krimskramset skalas av blottas kärnan. Man inser vad som verkligen betyder något.
      Den nuvarande situationen i världen gör det ännu tydligare vad man ska vara tacksam för. Att man har tak över huvudet, att man omges av människor man älskar och som älskar en tillbaka. Ibland kan man bli blind för allt det där självklara och ta det för givet.
      Visst kommer jag alltid bära varje barndomsjul som en varm filt runt hjärtat. Men den vuxna julen värmer ganska bra även den. Det känns skönt att sitta vid vuxenbordet och delta i konversationer i stället för att slita upp paket så frenetiskt att prasslet överröstar alla samtal.
      Prioriteringarna är annorlunda nu. Det handlar inte längre om julklapparnas kvantitet utan om kvalitetstid med familjen. Det är värt betydligt mer. Jag skulle nog till och med påstå att det är ovärderligt. Det kommer ta ett tag att kompensera alla samtal som dränkts i pappersprassel genom åren, men med rätt fokus ska det nog gå vägen.
      För första gången på många år kommer dock inte alla vara samlade på julafton. Min ena kusin ska till Mexiko och hälsa på en vän. Svikare.
      Skämt åsido är förändring en del av livet. Det kan vara skrämmande ibland. Det är ju alltid tryggare att krampaktigt hålla fast vid det man känner till. Men livet är inte statiskt. Det vill konstant hålla sig i rörelse. Så det gäller att hänga med i svängarna och anpassa sig efter terrängen.
      Julen är inte vad den var, och det är precis som det ska vara. Vi anpassar oss. Justerar våra perspektiv. Man betraktar det hela med någon slags skräckblandad förtjusning. Utveckling är skrämmande och spännande på samma gång.
      I min decemberkrönika förra året skrev jag att mina katter tagit initiativ till tidig julgransskakning. I år tog vi därför beslutet att inte ha någon gran. Det är första gången det också.
      Jag har insett att julen egentligen inte har något med granar, glitter och paket att göra. Julen börjar inuti. När man känner den där tacksamheten för att man får vara med. I livet, i familjen, i samhället. Att existera är den bästa julklappen man kan få.
      Tack för det här året.

      Vi kan börja med att sluta

      Jag har tvingats ta farväl av min första visdomstand. Det är Trumps fel. Inte egentligen. Men det hade lika gärna kunnat vara hans fel med tanke på hur hårt jag slog samman käkarna när valresultatet uppdagades.
      Att se en trendsättande stormakt som USA implodera är lite som att se en förälder gråta för första gången. Bubblan spräcks. Hjälten tappar masken. Man inser att ingen är mer än någon annan. Vi är alla människor. Varken mer eller mindre.
      Det finns dock något väldigt positivt med den upptäckten. Nämligen det faktum att vi alla i grunden är lika. Men genom åren har vi klätt på oss lager av skillnader som fört oss längre från varandra. Etnicitet, religion, politik, sexuell läggning. Allt är påhittat av oss.
      Det borde inte spela någon roll vart man kommer från, vad man tror på eller vem man älskar. Det borde inte spela någon roll om man är man, kvinna eller mittemellan. Det borde inte spela någon roll om man är Tove Lo eller Bebe Rexha.
      Det är väl knappast någon som undgått diskussionen som uppstod efter att Tove Lo uppträtt i TV4:s Idol. Hon bjöd på ett ganska sensuellt nummer iförd topp, jacka och trosor. Oj, oj, oj. Folk gick i taket.
      Men när Bebe Rexha uppträdde en vecka senare blev det ingen hatstorm, trots att hon dansade lika sensuellt och hade minst lika utmanande klädsel. Varför? För att hon är en kurvig blondin som passar det ideal som pöbeln upprätthåller.
      Tove Lo är en naturlig kvinna som blivit en glödande feministisk ikon. Usch. Medan somliga blir äcklade av Tove Lo blir jag äcklad av hyckleriet.
      För varje kvinnoförnedrande president behövs det en modig kvinna som tar tillbaka makten över sin kropp i direktsändning. Vi måste börja någonstans. Vi kan börja med att sluta. För sättet vi behandlar varandra just nu fungerar inte.
      Att ha en rasist och sexist som Trump vid rodret för en av världens stormakter kommer inte att förbättra situationen. Det väcker bara ännu mer hat och driver oss längre isär.
      Vi måste riva bort alla lager av skillnader och se varandra för vad vi är. Människor. Varken mer eller mindre.

      Clowner och skeva skämt åsido

      Jag började tro att världen inte kunde bli tokigare. Men nu har clowner uppenbarligen blivit ett samhällsproblem. Jag lider med alla frilansare inom clownbranschen som blivit berövade jobbtillfällen på grund av dessa galningar.
      Det är en oerhört effektiv skrämseltaktik. För grunden finns redan där. Clowner är en väletablerad källa till obehag inom populärkulturen. Min clownskräck började under 90-talet när jag såg Tim Curry i rollen som Det, och jag kan inte direkt påstå att skräcken har lindrats på senare år.
      När John Carroll Lynch förvandlades till Twisty The Clown i American Horror Story blev jag lite lätt illamående. En mordisk clown utan käke har en tendens att väcka sådana känslor. Jag ser inte direkt fram emot nästa höst då Bill Skarsgård trär på sig clownutstyrseln i nyversionen av Det. The horror! The horror!
      På något sjukt sätt känns det dock lite uppfriskande att löpsedlarna pryds av clownnätverk i stället för terrornätverk. Även om det tekniskt sett rör sig om terror i båda fallen. Målet är detsamma; att skapa rädsla och otrygghet. Tyvärr lyckas de exceptionellt bra.
      Det må ha börjat som ett oskyldigt skämt. Men i takt med att ett fenomen får spridning så attraherar det till slut människor som inte är särskilt vänligt sinnade. Det är som en urspårad fest där någon oinbjuden idiot dyker upp med avsikten att förstöra för alla andra.
      Clowner och skeva skämt åsido finns det viktigare saker att fokusera på. Så länge media spelar clownerna i händerna genom att ge dem utrymme så kommer rörelsen att växa sig starkare. Med andra ord gör jag oss alla en björntjänst genom att skriva det här.
      Så nu byter vi ämne. Vad sägs om vädret? Det får nästan lika mycket utrymme på löpsedlarna som terrorclownerna. Jag är inte helt överförtjust i det faktum att temperaturen utomhus är densamma som på insidan av min kyl.
      Jag har hört det viskas om en vargavinter. Det danska väderinstitutet DMI spår att Skandinavien kommer få den kallaste vintern på sex år. Det kanske kommer en dag då vi saknar clownerna för deras sätt att jaga oss varma i kläderna. Men när jag tänker efter så fryser jag nog hellre.

      Vi lider i tystnad enligt svensk standard

      En upplyst display bränner mina näthinnor. Jag läser ett gammalt SMS från en vän, daterat september 2007. Han satt på psyket, hade fått en stämpel i sin journal och ett stigma under huden. Jag minns hur det spred sig; rann ut och missfärgade honom. Som om hans värde var förändrat. Men i mina ögon förblev han samma människa som två år tidigare satt på min garageuppfart i julinatten med en stålsträngad Yamaha och spelade Elliott Smith.
      I dag speglar han sin själ i sina barns ögon. Han har lärt sig dansa med sina demoner utan att trampa dem på tårna. Men jag kan inte skaka av mig känslan jag hade då. Att det där meddelandet kunde ha blivit det sista.
      Bruno K. Öijer sa en gång att det finns ljus som nålstick i det kompakta mörkret. Jag kan relatera till det budskapet. Hur mörkt det än blir finns det alltid små ljuspunkter. Vänskap är en av dem. Familj likaså. Jag har alltid varit en förespråkare av yin och yang. Balans. Jag fördömer inte mörkret. Vi behöver mörkret för att uppskatta ljuset.
      Dessvärre är det lättare att fokusera på mörker än på ljus. Somliga blir förblindade. Somliga lämnar handlederna öppna för förslag och hålen i tapeten fria för tolkning. Somliga förblöder i ensamhet och lider i det tysta. Enligt svensk standard.
      Att ensam är stark kommer alltid vara samhällets största lögn. Vi är alltid starkare tillsammans. Donald Trump och mörkrets alla hantlangare arbetar frenetiskt för att slå in kilar mellan oss. Att göra oss rädda för varandra. Rädsla är mörker.
      Det är många tankar som kommer till mig medan jag stirrar på den där upplysta skärmen. Men det mest påtagliga är att de svarta bokstäverna inte längre dominerar synintrycket. Ögonen fokuserar på det vita mellan raderna. Det oskrivna. Hoppet om förbättring.
      Om det är något man lär sig i mörkrets sällskap så är det att ta vara på ljuset. Nu när vi så sakteliga rör oss mot mörkare tider gäller det att konservera allt ljus man kan hitta. Att bunkra upp inför den annalkande apokalypsen. Och nej, jag överdriver inte. Vintern är en apokalyps.

      Ibland måste man ta en för laget

      Slutsignalen för OS har ljudit. Det ska bli skönt att slippa tjatet ett tag. Det bästa ögonblicket måste ha varit Linda Sembrants självmål i guldmatchen mot Tyskland. Nu kanske ni tror att jag är skadeglad, men vad jag syftar på är att hon gav oss det perfekta exemplet för att goda intentioner ibland kan resultera i bakslag.
      Batman är också enormt skicklig på att sätta sig i sådana situationer. Han ger sig utan tvekan in i händelsernas centrum för att rädda Gotham, vilket oftast leder till att han själv faller i onåd. Det är orättvist att goda människor får ta skit för sina välmenande insatser. Men that’s the nature of the game.
      Ibland måste man ta en för laget. Jag har förmodligen tagit mer än en genom åren. Det är den främsta nackdelen med att vara osjälvisk. Man sätter sig i situationer för att hjälpa andra och så finner man sig fast i en sörja som någon annan skapat.
      Det finns ett väldigt bra exempel att hämta ur min barndom. Jag var omkring sex år gammal. Mina kusiner, fyra respektive två, var på besök. Den äldsta av dem fick plötsligt en snilleblixt och beslöt sig för att rita ett kryss på väggen innanför altandörren. Med svart tusch.
      Medan den vita strukturtapeten långsamt drack upp den svarta tuschen försökte min sexåriga hjärna tänka ut en plan. Jag ville ju inte att min kusin skulle få skit. Så jag gjorde det enda logiska. Jag greppade pennan och målade ett större kryss på en annan vit väggyta.
      Det är ännu oklart hur detta var tänkt att förbättra våra chanser. Nu var vi i stället två som satt i skiten. Om jag nu verkligen ville göra en uppoffring så hade det ju varit betydligt smartare att ta skulden för hennes verk i stället för att skapa ytterligare ett.
      Poängen är att jag gjorde det med goda intentioner. Precis som Sembrant och Batman. Ibland tvingas man fatta beslut i stressiga situationer, och i sådana lägen kan man inte förvänta sig några garantier för en gynnsam utgång. Man agerar för teamets bästa, men ibland visar det sig vara teamets sämsta.

      When life gives you lemons

      Ja, vad ska man säga? Just nu är jag mestadels uppfylld av frustration över Storbritanniens beslut att lämna EU. Oerhört idiotiskt. Speciellt nu med tanke på att Europa är mer sårbart än någonsin. Vi behöver varandra. Jag tycker synd om mina brittiska vänner som känner sig svikna av sitt eget land. Jag tycker synd om nästa generation som ska ärva eländet.
      I början av juli ska min sambo till England i jobbsammanhang. Det lär vara billigt att hänga där just nu. Men jag blir kvar i Karlstad med katterna. Det känns helt okej faktiskt. Det här är första sommaren på tre år som jag kunnat vila lite. Jag har dock förklarat krig mot bladlössen som angripit vårt citronträd på balkongen. Såpa och vatten. Är det över huvud taget effektiv ammunition? Jag beväpnar mig och hoppas på det bästa. I värsta fall kommer citronerna smaka grön såpa.
      Om man bortser från kriget på balkongen har det varit en ganska fridfull sommar på det personliga planet. Jag har hunnit ägna mig åt saker och människor jag tycker om. För ett tag sedan fikade jag med min lillebror och min lillasyster som jag inte sett på flera år. Något av det jag ångrar mest är att jag lät min sargade relation till pappa bli en kil mellan oss syskon.
      Ju äldre jag blir desto större behov tycks jag få av att knyta ihop säckar. Vi har ju alla de där säckarna som ligger i förrådet och väntar på att bli bearbetade. Det känns skönt att ta itu med saker. Att göra upp med det förflutna. Det ger en känsla av att befinna sig i rörelse. Att man utvecklas i stället för att bli stillastående.
      Om det är något jag lärt mig så är det att man inte ska sluta sig själv. Ibland måste man sträcka ut sina händer och våga luta sig mot andra. Det gäller både personligt och globalt. Alla behöver en cirkel. En vänskapskrets. Människor att vända sig till när det krisar. Ensam är aldrig stark.
      När de tektoniska plattorna börjar knaka, och världen sakta glider isär, vill man inte vara den enda som står på ens sida. Så räkna inte ut mig. Jag vill finnas där för andra, och jag vill att andra ska finnas där för mig. Jag har inte gett upp hoppet om mänskligheten än. Vad gäller citronträdet… ja, det återstår väl att se. When life gives you lemons, make lemonade.

      Allt låter allvarligt på latin

      När solen skiner som starkast borde kanske ens tankar genomsyras av ljus. Men den kvava luften gör också sitt. Min hjärna matar mig med bilder från en tid då jag var nedsänkt i mörker.
      En januarimorgon 2008 vaknade jag av en besynnerlig känsla. Eller snarare en frånvaro av känsla. En förstening. Vänstra sidan av mitt ansikte var som en teatermask från en antik tragedi. Med mungipan nedåt.
      Perifer facialispares. Läkaren log betryggande. Men jag kände mig inte det minsta lugnad. Allt låter allvarligt på latin. Ett välkommet förtydligande: ensidig ansiktsförlamning.
      Jag var en tryckbehållare fylld till brädden med stress. Hade inget utrymme kvar. Det var bara en tidsfråga innan det började pressa sig mot mina nerver.
      Snön låg djup. Ångesten likaså. Jag kände hur den omslöt mig som vadderade väggar. Många gånger kändes galenskapen inte långt borta.
      Jag gömde mig mellan bokpärmar. Satte mitt hopp till Lagerkvist, Delblanc och Öijer. De som likt mig bar svärtan som en svart fana. Vi seglade in i mörkret under samma flagg. Andades samma rök.
      Ångest är en lättskött växt. Den kräver inget vatten, kräver inget ljus. Växer bortom all kontroll; reser sig över alla murar man byggt. Klättrar in genom fönstren, och täcker alla väggar, skymmer alla speglar.
      Sedan står man där igen, med yxan och vanvettet. Hugger vilt åt alla håll. Tills golvlisterna framträder bland de taggiga grenarna, och den skämda jorden som kilat sig fast i träpanelernas fåror.
      Jag betraktade mig själv på fotografier. Vred och vände. Försökte komma överens med tanken på att min spegelbild kanske aldrig skulle bli densamma.
      Om nätterna sov jag med en plastkupa över vänstra ögat. Eftersom jag inte kunde stänga ögonlocket till fullo fanns det risk att ögat tog skada om det inte hölls fuktigt under natten. Allting kändes ganska hopplöst.
      Efter några månader drog dock den stora korpen tillbaka sina klor. Släppte taget om min tillvaro. Men den är ständigt med mig. Som en skugga i ögonvrån. Något hotfullt över axeln. En tillfällig solförmörkelse.
      Jag känner igen det enorma vingspannet. Det skrapande ljudet som uppstår då vingspetsarna smeker husfasaderna.
      Den är ständigt med mig. Denna mörkrets ängel. Bara några vingslag bort. I väntan på att få sätta klorna i mig igen.

      Vassa klippor och vingklippta flyktfåglar

      Om det fanns firmor som utförde service på själar så skulle jag tveklöst ha begärt en offert eller två. Min själ har förlorat lite lyster och blivit naggad i kanterna. Livet är en effektiv sandblästrare. Men jag intalar mig att det är sexigt med lite patina som visar att man levt.
      Mitt väderbitna yttre matchar interiören. De konstanta temperaturväxlingarna suger musten ur min hy. Jag fyller mina törstiga porer med ett vitaminpreppat serum som jag lånat av min sambo. Våren är en desperat tid som kräver desperata åtgärder.
      En solig dag kan plötsligt ta en mörk vändning och bli århundradets hagelstorm. Det är en mardröm för någon med mina kontrollbehov. Tanken på att inte kunna planera dagens klädsel gör mig galen. Men jag är inte lika labil som klimatet. Inte än i alla fall.
      Det känns kymigt att klaga på vädret när det finns människor som flyr undan bombregn. De skulle säkerligen ta emot det svenska klimatet med öppna armar. Stå redo med ballonger när ovädret anländer. De vet hur det känns att inte vara välkommen.
      Den 9 maj är det internationella flyttfågeldagen. Jag tänker ta mig friheten att sända några tankar till de vingklippta. De flyktingar som inte tar sig fram i luften utan i stället tvingas riskera allt på havet.
      Deras själar har eroderats betydligt mer än min. Deras kroppar likaså. De silas mellan rev och klippor. Nöts ned till mänskliga rester. Men deras människovärde reduceras aldrig.
      Häromkvällen såg jag sista avsnittet av SVT:s lysande programserie Tomas Andersson Wij spelar med. Han gästades av den eminente Jonathan Johansson vars senaste album Lebensraum är starkt präglat av situationen i Europa.
      Jonathan pratade om hur bisarrt det var att under semestern bada i samma vatten där hundratals människoliv gått under. Kontrasterna han satte ord på sved i mig. Det är vämjeligt hur skickliga vi blivit på att blunda för eländet.
      Det påminner mig om en scen i filmen The Beach från år 2000. En man skriker i plågor till följd av en svår infektion och de andra på ön bär bort honom från lägret så att de kan fortsätta leva sin idylliska tillvaro.
      Det är obehagligt lätt att bli avtrubbad och göra sig blind för andras problem. Men nästa gång jag stirrar i spegeln och förbannar mitt väderbitna ansikte ska jag tänka på de som är helt utlämnade åt elementen. De som just nu kämpar för sina liv i vågorna och bara vill hitta en trygg hamn. De vingklippta flyktfåglarna.

      Jag har minus på karmakontot

      Haaaallåååå-aaaallåååå-aallåå. Min plånbok har riktigt bra akustik just nu. Den ekar nästan lika bra som Domkyrkan. Jag gav innehållet till en tiggare som satt utanför butiken där jag handlade.
      Även om man gör det för att hjälpa en medmänniska, så finns det ändå en del av en som hoppas att man ska gå plus på karmakontot. Men det blev smärtsamt tydligt att så är inte fallet.
      Bara några sekunder efter att pengarna lämnat min hand gick min kasse sönder. Varorna bildade en stjärnkonstellation på marken. En läskburk punkterades av gruset och förvandlades till en vattenspridare. Eller ja, en läskspridare snarare.
      Strålarna hade ett imponerande tryck. Jag kunde dock inte uppskatta det just då. Jag hade fullt upp med att sopa ihop min värdighet och de andra varorna.
      I bland känns det verkligen som att hela universum är emot en. Man blir ganska liten i det läget. Vad har en människa att sätta emot sådana makter? Hopplösheten blir nästan som en vän till slut.
      För några år sedan var det ett förlag som uttryckte stort intresse för en bok jag hade skrivit, och jag tänkte: plötsligt händer det! Men innan boken hann bli till gick förlaget i konkurs. Story of my life.
      Till slut kommer man till en punkt där man varken kan skratta eller gråta över det. Man stänger helt enkelt av för att slippa känna.
      När jag kom hem från butiken med de varor som överlevt hände dock något som fick mig att känna lite hopp. Kvällssolens sken reflekterades i regndropparna som föll och plötsligt uppenbarade sig en dubbel regnbåge som sträckte sig över området. Det var något av det mest perfekta jag sett på länge.
      Jag gick ut på balkongen och följde de två bågarna med blicken. Det kanske bara var ett simpelt väderfenomen. Men det kändes som ett tecken. En symbol för att en vändning kommer. Mina negativa tankar rann ur mig. Jag kände något annat ta deras plats. Något varmt och betryggande.
      Jag är inte direkt den mest religiösa människa som någonsin vandrat på denna jord, men det kändes onekligen som ett gudomligt ingripande. Ett hopp om något nytt vid horisonten.

      Lyriken har fäst många strängar på min lyra

      Den här månaden firar jag tio år som poet på scen. Det var i mars 2006 som jag med darriga ben klev upp på Tolvans estrad i samband med poesifestivalen Kråkstorm, och för första gången läste egenskrivet material. Jag överöstes med beröm och applåder. Jag minns en känsla av befrielse. Som om jag för första gången i mitt liv använt min röst på riktigt.
      När jag intervjuade poeten och författarinnan Katarina Kieri för några år sedan beskrev hon poesin som sitt modersmål. Det var precis så jag kände. Som om jag hittat mitt riktiga modersmål. Det språk jag var ämnad att tala.
      Det är i det närmaste svindlande att tänka tillbaka på de här tio åren och alla upplevelser som poesin har gett mig. Från att representera Värmland i UKM Riks till att bli värmländsk mästare i poetry slam. För att inte tala om alla människor jag haft äran att möta. Från leriga festivalungdomar i stuprör och Daisy Dukes till kyrkliga pensionärer i kostym och långklänning.
      Jag blir varm i själen av att tänka på det. Jag kan med all säkerhet säga att jag inte hade varit den jag är i dag om jag inte hade funnit modet att äntra den där scenen för tio år sedan. Mitt självförtroende har vuxit, jag har lärt mig att ta mer plats och inte hålla mig själv tillbaka så mycket.
      Vissa människor lever ett helt liv utan att hitta sina kall. Jag har haft turen att hitta många kall. Men poesin var startskottet. Om man ska göra sig lustig skulle man kunna säga att lyriken har fäst många strängar på min lyra.
      Även om jag inte aktivt sysslar med poesi numera så finns den alltid där. Som en glödande kärna längst därinne. Den finns närvarande i allt jag gör. Som en vålnad. Något oidentifierbart som smyger omkring i skuggorna.
      Jag önskar alla att finna något så belönande som poesin har varit för mig. Kliv utanför trygghetszonen och testa nya saker. Håll ögonen öppna och sinnet likaså.
      Jag är helt övertygad om att vi alla har något vi är ämnade att göra. Men det kommer inte gratis. All talang kommer inte som en gåva. Ibland måste man investera mycket tid och energi för att hitta sin grej. Men när du ser tillbaka på det efter tio år kommer du inse att det var värt allt slit. Tro mig.

      Det finns ingen topografisk karta över livets terräng

      Sedan den 5 februari är jag officiellt inne på mitt sista år som 20-någonting. Jag har inte direkt uppfyllt alla delmål jag haft inför 30. Men samtidigt har helt andra möjligheter presenterat sig och jag har uppfyllt drömmar jag inte ens hade för några år sedan. Livet är fascinerande på det viset. Man tror att man vet vad man vill och vart man är på väg, men så kommer det en avfart som inte är utmärkt på kartan. Jaha? Ska jag svänga av här eller?
      Det här med att läsa av skala och terräng har aldrig riktigt varit min grej. När det var orientering på skolidrotten var det en överraskning varje gång jag snubblade över en markör. Det är så jag föredrar att leva mitt liv. Jag utforskar hellre landskapet utan en tydlig plan och följer de stigar som råkar dyka upp längs vägen. Det går ändå inte att rita en topografisk karta som på ett tydligt sätt avbildar livets terräng. Nio gånger av tio misstolkas dessutom skalan. På pappret ter sig det mesta ganska litet och hanterbart. Men livet är alltid större än man tror.
      Något jag definitivt dragit lärdom av är att man endast ska be om vägbeskrivning i krissituationer. När det gäller ens vägval i livet finns det sällan någon annan som vet bättre än en själv. Om du inte gått i mina skor bryr jag mig inte om vad du tror. Med andra ord är jag inte den som vänder sig till Gud i första taget. Jag tänker mig Gud som den där kyligt kalkylerande rösten i en GPS. Ibland leder den rätt, men oftast leder den helt åt helvete. Sedan finner man sig själv sittande på en stubbe intill vägkanten och undrar hur fan man hamnat där.
      Nej, jag går hellre vilse på egen hand. För då har jag åtminstone fattat ett eget beslut. Jag har ett diplom från när jag var liten där det står att jag lärt mig hur man överlever om man går vilse i skogen. Man skulle krama träd. Det var allt. Det är det mest lättförtjänta certifikatet jag någonsin fått. Jag minns att jag kände stor förvirring över detta. Ska jag bara stå så här? Jag förstår principen. Att man ska hålla sig varm och hålla sig till en plats så att man lättare kan lokaliseras av andra.
      Men när skogen är en metafor för livet finns det ingen annan som kan leda dig rätt. Så släpp trädet och fortsätt gå.

      Vintern har psykologiskt övertag

      Nytt år, nya möjligheter. Det är nu det händer, och så vidare. En våg av optimism och självsäkerhet sköljer bort alla negativa trender vi dragits med under fjolåret. Nu ska allt gammalt groll och hull avlägsnas. Tyvärr faller oftast inspirationen och självförtroendet bort först.
      Tänk hur mycket vi skulle kunna åstadkomma om vi faktiskt höll fast vid den positiva energin hela året. Men man får ju försöka se positivt på det negativa. Träningskortet du impulsköpte kan ju faktiskt fungera som ett abstrakt ölunderlägg. Om du fortsätter trenden några år till kanske du har tillräckligt många kort för att göra ett lapptäcke.
      Jag vet att mina ord kanske svider. Men det är tough love. Tänk på mig som den skrikande coachen i din ringhörna. Den som uppmanar dig att slå mot lättjans revben, och följa upp med en uppercut. Jag vill att vi alla ska stå som vinnare i slutet av året, medan våra självtvivel är nere för räkning.
      En av mina favoritromaner genom tiderna är Kapten Nemos bibliotek av PO Enquist. Det finns en mening som dröjer sig kvar lite längre än andra. Den lyder: visste jag bättre, gav jag upp. Enquist slog huvudet på spiken. Det är alltid lättare att ge upp. Det är därför man ska kämpa. Lätt är inte alltid rätt.
      Ibland är tunga snötäcken och värkande muskler rätt. Man känner sig ju i allra högsta grad levande då snöskottningen är över och smärtorna gör sig påminda. Helst av allt hade jag velat slippa, men man måste ju ta tag i det som ligger framför en. Man måste ju lägga märke till den gigantiska albinoelefanten i rummet.
      I takt med att minusgraderna blir mindre kommer vardagens hinder också bli det. Vintern har psykologiskt övertag just nu. Men den skall icke få bryta ned mig. Den skall icke få se mig svag. Jag ska skotta fram alla möjligheter och göra något vettigt av det här året. Nederlag är inte ett alternativ.

      Jag har blivit bättre på att vara bra

      Vi befinner oss i mitten av december, men katterna har redan tagit initiativ till julgransskakning. Dag som natt kan man höra hur grenarna rasslar och kulorna klirrar. Den syntetiska domherren som ursprungligen suttit stadigt i toppen hänger numera upp och ned. Julstämningen har ersatts med kaos.
      Det är inga fyrbenta traditionalister vi har att göra med. Snarare fyrbenta anarkister. De bryr sig inte så mycket om vad andra har att säga om deras beteende. I lagom dos är det dock en ganska uppfriskande egenskap. Vi kan lära oss av det. Vi behöver alla en inre rebell. Vi behöver bli bättre på att bryta invanda mönster och utmana traditioner.
      Mitt nyårslöfte inför 2015 var att bryta mot jantelagen minst 2015 gånger. Det gick väl si sådär med det. Men jag har blivit bättre på att vara bra. Jag har börjat lita mer på mina förmågor och vågar uttrycka stolthet över mina åstadkommanden. Så jag rör mig i rätt riktning.
      Om det är något som behövs i samhället just nu så är det en framåtrörelse. Vi svenskar är alldeles för låsta. På fler än ett sätt. Vi måste sparka ned boxens väggar, andas ny luft och lyssna till andra språk. Öppenhet borde vara årets julklapp. Tänk att få öppna ett paket och få öppenhet. Vilken grej! Om inte annat är öppenhet ett bra nyårslöfte inför det kommande året.
      Var öppen gentemot alla. Kanske speciellt dig själv. Du är ju trots allt utgångspunkten. Allting börjar med människan i spegeln. Michael Jackson uttryckte det bra: om du vill göra världen till en bättre plats, ta en titt på dig själv och gör förändringen. Han gjorde förvisso en bokstavlig förändring av sin spegelbild genom otaliga plastikoperationer, men budskapet är djupare förankrat än så. Det handlar om att blicka inåt och bli en bättre människa.
      Jag ska alldeles strax ta en titt i spegeln och göra mitt för att rädda världen. Men först ska jag rädda julgranen. Den här gången börjar det inte med människan i spegeln, utan med katterna i trädet.

      En dysfunktionell förälskelse

      Än så länge lyser snön med sin frånvaro. Jag klagar inte. Den dyker alltid upp oanmäld i tid och otid. Främst otid. Breder ut sig som om den äger hela stan, och tar över alla konversationer. Den ska vara i centrum konstant. Den är en skränig jävel helt enkelt.
      Vår relation bygger på hatkärlek. Vi har haft många magiska stunder tillsammans i det förflutna, men numera blir jag less av blotta åsynen. Du har blivit en karikatyr av ditt forna jag. De drag jag en gång beundrade har blivit oproportionerliga.
      Det händer att jag tittar på fotografier av oss som unga och undrar vad jag fastnade för egentligen. Visst var du vacker. Det är du fortfarande. I vissa ljus i alla fall. Men tendenserna visade sig tidigt.
      Du klängde krampaktigt fast vid mig. Du insåg aldrig när det var dags att gå. Stannade alltid för länge. Jag försökte nå en fredlig lösning, men ofta resulterade det i att jag fick mota bort dig med en skyffel. Vi hade en ganska dysfunktionell relation redan då när jag tänker efter.
      Kommer du ihåg den där vintern i femman eller sexan? Du vet vilken jag syftar på. Du hetsade mig att klättra upp på en skrotbil. Helt plötsligt hade jag trillat ned och brutit högerfoten i bilens dragkrok. Sex veckor med gips upp till knät. Jag har nog aldrig hatat dig så mycket som då.
      Det var sportlov. Så jag var inte ensam om att komma tillbaka till skolan på kryckor. Men alla hade giltiga anledningar. De hade fallit i slalombacken, vurpat med sin snowboard. Själv hade jag fastnat i dragkroken på en gammal Saab. Du skämde ut mig. Men det är ett roligt minne.
      Trots all skit vi varit igenom, trots alla hinder som vi snorigt tvingats forcera, ertappar jag mig själv nu med att jag saknar dig. Man saknar inte snön förrän marken är blottlagd. Förrän de nakna höstlöven ligger och sprattlar i novembervinden. Det är då man inser hur patetisk vintern är utan dig.
      Så du kan väl höra av dig när du kommer till stan så tar vi en promenad. Rensar luften lite grann. Jag kan visualisera det redan nu. Hur du kommer nedför backen med din världsvana attityd och nynnar på Winter av Tori Amos.

      Med kyrkogårdsväxter i blomlådan

      Fönstren läcker oktobersol. Pelargonerna har abdikerat och höstljungen tillträtt. Men den sommarnötta blompinnen blir kvar. Som ännu en påminnelse om hur fort tiden går.
      De påstår ju att tiden går fort när man har roligt. Men aldrig har väl tiden gått så långsamt som när man var barn och lekte kurragömma med sin bästis? Vi gömde oss från tiden. Men den hittade oss alltid till slut. Jag gömde mig oftast på grannens tomt. Huset var en gammal skolbyggnad.
      Jag och grannens barnbarn brukade utföra arkeologiska expeditioner för att avtäcka platsens historia. Vi gjorde inga större upptäckter. Det rörde sig mestadels om plåtburkar, rostiga nycklar och handtag från cykelstyren. Något av det sista jag fick från min farfar innan han gick bort var ett verktygsbälte med borstar, hammare och spade. Jag skulle gräva fram vår historia. Jag vet inte vart den drömmen tog vägen.
      När man är på flykt från tiden händer det att man tappar saker längs vägen. Ibland även vänskaper. Det finns en träffande låt av General Fiasco som heter The age that you start losing friends. Jag tror att jag kommit till den punkten. Jag är i den åldern där gamla vänskaper börjar rinna ut i sanden.
      Vi kanske möts vid mjölkkylen på Coop och säger att vi borde ta en fika någon dag. Men innerst inne vet vi båda att det aldrig kommer bli av. Det är en process vi inte har någon kontroll över. Det bara blir så. Vi utvecklas åt olika håll och är till slut tillbaka där vi började. Som främlingar. Det är en av tidens bittra bismaker. Den där förbannade cirkelstrukturen.
      Det känns ganska passande att vi pyntar blomlådan med en kyrkogårdsväxt som ljung. Det är ju trots allt en begravning. Vi tar farväl av sommaren. Vi tar farväl av allt som varit. Täcker alltsammans med surjord. Låter något nytt växa upp i dess ställe.
      Men arkeologen i mig glömmer aldrig det som ligger begravt. Vissa kvällar när trafiken tystnat tycker jag mig nästan kunna höra hur det förflutna viskar mitt namn.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se