Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Ett försök att påskynda sommaren

      På andra sidan gardinen andas motorerna tungt, medan färskpressade solstrålar sipprar genom sömmarna och vidare ned i mitt glas. Efter vintermörkret lapar man i sig varenda droppe D-vitamin som vårsolen har att erbjuda.
      Vågar man prata om våren? Eller utmanar man ödet genom att utropa sin glädje över att termometrarna står på 25 plusgrader? Vintern har ju en tendens att känna av sådant och slå till när man minst anar.
      Men man kan märka av en markant skiftning. Folk börjar krypa ut ur sina trygga skal och blotta sina vintertrötta själar. Främlingar utbyter hoppfulla blickar, lätta nickningar och leenden.

      Jag och min sambo har köpt en kanariepalm som just nu sträcker på sina blad i sovrummets fönster. Det är troligtvis mest ett desperat försök att påskynda sommaren, och markera att kylan inte är välkommen längre.
      Våra katter är lite skeptiska när nya växter och ting dyker upp i hushållet. De går och inspekterar en längre tid. Jag tror att de ser lägenheten som deras, och att vi bara delar utrymmet. Helst skulle de säkerligen vilja vara delaktiga i alla inredningsfrågor. Men man måste ju dra gränsen någonstans.
      De verkar dock ganska nöjda just nu. De trängs i solskenet under palmen och spinner högt. Jag kan verkligen relatera till känslan. Jag skulle också spinna om jag kunde.

      När jag var hos frisören för ett tag sedan fick jag frågan om jag föredrog vintern. Jag har nog aldrig svarat på en fråga så snabbt. Verkligen inte! Jag är förmodligen så långt ifrån en vinterperson som man kan komma.
      Våren och sommaren har alltid varit mina årstider. Visst klagar man lite på värmen ibland, men det är ju bara tough love. Vi bor ju trots allt i Sverige. Det hör ju liksom till att man ska klaga. Speciellt i sociala medier. En digital suck.
      Men nu när jag sitter här vid köksbordet och lapar i mig solskenet så kan jag faktiskt inte förmå mig att klaga. Inte ens på motorerna som dränker ljudet av fågelkvitter.

      Ett stort dilemma för en liten människa

      Under natten drömde jag att några kamrater övertalade mig att hoppa på ett tåg mot ett okänt land, utan varken pass, biljett eller packning.  Extremt overkligt.
      Jag har nämligen aldrig varit särskilt mottaglig för grupptryck. Det är en av de egenskaper jag är mest stolt över hos mig själv.
      Vid ett tillfälle under min mellanstadietid på Stodeneskolan anordnade skolans tuffingar en bajsaktion. De skulle kasta hundbajs i några av närområdets brevlådor. Det var definitivt en ambitiös plan. Skitkorkad, men ambitiös.
      I den åldern känner man ofta ett starkt behov av att ha en tillhörighet, en grupp att identifiera sig med. När jag blev utmanad att delta i bajsaktionen ställdes jag därför inför ett stort dilemma. Egentligen ett alldeles för stort dilemma för en så liten människa.
      Om jag beslutade mig för att vara delaktig skulle jag vinna deras respekt och gå plus på cred-kontot, men jag skulle sabotera för andra och göra mig skyldig till skadegörelse.
      I slutändan valde jag att vända bajshuliganerna ryggen och göra det rätta. Jag var hellre ocool med rent samvete än cool med skitigt samvete.
      I samband med ett utvecklingssamtal någon tid senare förklarade min klassföreståndare vad som hade hänt och berömde mig för att jag inte varit delaktig. Det kändes bra, men det gäller att inte bli beroende av auktoriteters acceptans. Det är lika illa som grupptryck.
      Det är svårt att hitta ett mellanläge. Man vill inte vara en bajshuligan, men man vill inte heller vara en paragrafryttare. Man vill vara snäll och rättfärdig utan att betraktas som tråkig.
      Det är sådana tankar som kommer till mig efter att ha spenderat en hel natt åt att bli grillad av nitisk säkerhetspersonal på en tågstation i drömmarnas värld.
      Jag vet inte om sensmoralen är att inte falla för grupptryck eller om budskapet är så enkelt som att jag borde titta mindre på realityserier om gränsbevakning.

      Färre murar och fler broar

      Om jag fick möjligheten att göra en dramaserie om min skoltid hade jag döpt den till Ånger. Inte för att Skam redan är taget, utan snarare för att ånger är det begrepp jag associerar mest till.
      Jag tänker på vännerna jag aldrig fick. Jag tänker på vänskaperna som varken blomstrat eller vissnat. De som inte ens blev sådda.
      Det finns så många människor jag borde ha gett en chans. Det finns så många människor som borde ha gett mig en chans. Vad fan var vi så rädda för?
      Den där tystlåtna tjejen jag aldrig pratade med. Vem var hon? Den där tuffa killen som jag dömde utifrån hans umgänge. Vem var han? Det finns så många frågor som aldrig kommer bli besvarade.
      Ja, jag vet. Det är poänglöst att älta det förflutna. Gjort är gjort. Men det blir aldrig för sent att dra nytta av misstagen. Man kan se till att bli mer öppen och att ge fler människor en chans. Även de man inte har något gemensamt med.
      När jag var yngre valde jag ofta mitt umgänge utifrån gemensamma intressen. Jag byggde en mur av kriterier runt mig som nästan ingen kunde klättra över. Än mindre riva ned. Jag isolerade mig själv. En tegelsten i taget.
      Jag kan inte släppa tanken på att min bästa vän kunde ha stått på andra sidan utan min vetskap. Det kan hända att jag låst ute någon som hade kunnat bli en av mina närmsta.
      Det kan jag naturligtvis aldrig veta, men det finns en möjlighet att jag gått miste om många möjligheter. Det räcker som påminnelse.
      Jag ska försöka bli mer öppen, och se människorna runt mig utan filter. Livet är för kort för att slösa tid på kriterier.
      Jag menar inte att man ska nöja sig med mindre än man förtjänar. Jag menar bara att man ska vara försiktig med att värdera människor. Det resulterar bara i ökad polarisering. Världen behöver färre murar och fler broar.
      Jag ska riva min mur och i stället använda stenarna för att överbrygga glapp. Jag vill inte leva i ett samhälle byggt på sediment av ånger och oanvända möjligheter.

      Kasta margeriter om du får feeling

      Han fick feeling. Måns Harvidsson i bandet Albatraoz pressade en ung kvinnas ansikte mot sitt skrev för att han fick feeling. Han ofredade henne mitt under en konsert med ett leende på läpparna för att han fick feeling. Han fick feeling. Jag upprepar det för mig själv i något slags försök att förstå hur man kan skylla ett ofredande på att man fått feeling.
      Det här måste vara det mest bisarra jag-fick-feeling-ögonblicket sedan Carolas utspel under Allsång på Skansen 2005, då hon slet upp en klunga margeriter ur en kruka och kastade på en kvinna i publiken. Men jord kan man borsta av sig. Till skillnad från ett övergrepp. Det sitter kvar.
      Harvidssons utspel är inte enbart inetsat i offrets medvetande. Tack vare mobilkameror och sociala medier finns det nu inetsat i mångas medvetande, vilket i förlängningen leder till att det även finns inetsat i Harvidsson själv.
      Jag tror nämligen inte att han hade legat sömnlös om det inte vore för reaktionerna. För om man kan antasta någon och vifta bort det så nonchalant som han gjorde saknar man förmågan att känna ånger. Han behöver lämna in sin moraliska kompass på lagning.
      Jag vet precis hur män som Harvidsson fungerar. Om man nu kan säga att de fungerar. De mår mer dåligt över hur de själva drabbas än hur deras offer drabbas. De ångrar sig först när deras agerande slår tillbaka på dem själva.
      Det här är dock större än Harvidsson. Han är bara en pjäs i ett större spel. Det är inte första gången en kvinna blir antastad under en konsert, och definitivt inte första gången i allmänhet.
      Allt fler kvinnor identifierar sig som manshatare, och allt fler män kastar bränsle på elden genom att reagera precis som förväntat.
      Jag har aldrig tagit åt mig personligen av manshat, för de hatar inte mig personligen utan den struktur jag är en del av. Jag hatar den också. Jag önskar att jag kunde säga upp mitt medlemskap och klippa platinumkortet.
      Men jag tror att jag kan göra mer nytta som insider, för man kan inte ändra strukturer utifrån. Jag löser ingenting genom att distansera mig och avsäga mig ansvaret för andra mäns agerande.
      Bara för att du råkar vara en hyvens kille betyder inte det att du har rena händer. Det är delat ansvar. Vi måste lära varandra att bli bättre män och skapa en mansroll som inte präglas av destruktiva impulser.
      Här kommer lektion ett: nästa gång du får feeling, kasta margeriter i stället för att antasta någon.

      Året som inte får nämnas vid namn

      I hörlurarna sjunger Tomas Andersson Wij att ett skitår är slut. Jag kan relatera. Jag känner mig fortfarande lite lamslagen av hur hänsynslöst fjolåret var. Om det hade varit en Star Wars-film så hade det onekligen varit Rymdimperiet slår tillbaka. Man kunde ju praktiskt taget höra The Imperial March spelas i huvudet medan Trump gick mot valseger.
      Vi miste prinsessan Leia också. Carrie Fischer gick bort bara några dagar efter jul. I processen förlorade vi inte enbart en kompetent skådespelerska utan även en viktig talesperson för psykisk ohälsa. Mörkret vann den matchen med 2-0.
      Vi såg många stjärnor släckas. David Bowie, Leonard Cohen, Muhammad Ali, Alan Rickman, Anton Yelchin, Prince, George Michael. Mörkret steg för varje rubrik och för varje nyhetsinslag. Framåt slutet av året hade man ytan vid halsen och kippade efter luft. Sökte något att få grepp om. Något att hoppas på.
      Jag hoppas att 2017 blir mer som Jedins återkomst. Att ljuset segrar. Men det händer inte om vi bara sitter och betraktar. Mörkrets hantlangare fortsätter snickra på dödsstjärnan.
      Jag tänker på det Bob Marley sa när han frågades varför han valt att kliva upp på scenen efter att ha blivit skjuten: de som försöker göra världen sämre tar inte ledigt, så varför skulle Jag?
      Det är lätt att bli håglös när mörkret hopar sig runt en. Man vet inte vart man ska börja. Finns det ens en ände på detta gigantiska svarta garnnystan? Ja. Det finns alltid en ände. Men man kan inte nysta upp mörkret bara genom att sitta och betrakta det. Man måste använda händerna och aktivt söka upp den lilla fliken.
      Så när ni inte är upptagna med att infria era nyårslöften kan vi ju hjälpas åt att hitta änden. Vi kan börja söka från varsitt håll och mötas på mitten. Med lite tur kanske vi hittar den innan året är slut, och lyckas frigöra ljuset som nystats in i den där svarta garnbollen. Dödsstjärnan som hotar att förstöra allt.
      Men likt en Jedi måste vi börja med att nysta upp oss själva. Vi måste lätta på alla lager av stress, ångest och tvivel. För hur ska vi kunna nysta upp eländet runt oss om vi inte kan nysta upp eländet inom oss?
      Som vise Yoda en gång sa: rädsla leder till ilska, ilska leder till hat, hat leder till lidande. Så lev inte i rädsla. Lev i hopp. Lev i tron att 2017 blir bättre än skitåret som inte får nämnas vid namn.

      Att existera är den bästa julklappen

      Julen är inte vad den var. På gott och ont. Den där skimrande magin som omgav allting har lösts upp med åren. Men det är inte nödvändigtvis något negativt. För i takt med att det materialistiska krimskramset skalas av blottas kärnan. Man inser vad som verkligen betyder något.
      Den nuvarande situationen i världen gör det ännu tydligare vad man ska vara tacksam för. Att man har tak över huvudet, att man omges av människor man älskar och som älskar en tillbaka. Ibland kan man bli blind för allt det där självklara och ta det för givet.
      Visst kommer jag alltid bära varje barndomsjul som en varm filt runt hjärtat. Men den vuxna julen värmer ganska bra även den. Det känns skönt att sitta vid vuxenbordet och delta i konversationer i stället för att slita upp paket så frenetiskt att prasslet överröstar alla samtal.
      Prioriteringarna är annorlunda nu. Det handlar inte längre om julklapparnas kvantitet utan om kvalitetstid med familjen. Det är värt betydligt mer. Jag skulle nog till och med påstå att det är ovärderligt. Det kommer ta ett tag att kompensera alla samtal som dränkts i pappersprassel genom åren, men med rätt fokus ska det nog gå vägen.
      För första gången på många år kommer dock inte alla vara samlade på julafton. Min ena kusin ska till Mexiko och hälsa på en vän. Svikare.
      Skämt åsido är förändring en del av livet. Det kan vara skrämmande ibland. Det är ju alltid tryggare att krampaktigt hålla fast vid det man känner till. Men livet är inte statiskt. Det vill konstant hålla sig i rörelse. Så det gäller att hänga med i svängarna och anpassa sig efter terrängen.
      Julen är inte vad den var, och det är precis som det ska vara. Vi anpassar oss. Justerar våra perspektiv. Man betraktar det hela med någon slags skräckblandad förtjusning. Utveckling är skrämmande och spännande på samma gång.
      I min decemberkrönika förra året skrev jag att mina katter tagit initiativ till tidig julgransskakning. I år tog vi därför beslutet att inte ha någon gran. Det är första gången det också.
      Jag har insett att julen egentligen inte har något med granar, glitter och paket att göra. Julen börjar inuti. När man känner den där tacksamheten för att man får vara med. I livet, i familjen, i samhället. Att existera är den bästa julklappen man kan få.
      Tack för det här året.

      Vi kan börja med att sluta

      Jag har tvingats ta farväl av min första visdomstand. Det är Trumps fel. Inte egentligen. Men det hade lika gärna kunnat vara hans fel med tanke på hur hårt jag slog samman käkarna när valresultatet uppdagades.
      Att se en trendsättande stormakt som USA implodera är lite som att se en förälder gråta för första gången. Bubblan spräcks. Hjälten tappar masken. Man inser att ingen är mer än någon annan. Vi är alla människor. Varken mer eller mindre.
      Det finns dock något väldigt positivt med den upptäckten. Nämligen det faktum att vi alla i grunden är lika. Men genom åren har vi klätt på oss lager av skillnader som fört oss längre från varandra. Etnicitet, religion, politik, sexuell läggning. Allt är påhittat av oss.
      Det borde inte spela någon roll vart man kommer från, vad man tror på eller vem man älskar. Det borde inte spela någon roll om man är man, kvinna eller mittemellan. Det borde inte spela någon roll om man är Tove Lo eller Bebe Rexha.
      Det är väl knappast någon som undgått diskussionen som uppstod efter att Tove Lo uppträtt i TV4:s Idol. Hon bjöd på ett ganska sensuellt nummer iförd topp, jacka och trosor. Oj, oj, oj. Folk gick i taket.
      Men när Bebe Rexha uppträdde en vecka senare blev det ingen hatstorm, trots att hon dansade lika sensuellt och hade minst lika utmanande klädsel. Varför? För att hon är en kurvig blondin som passar det ideal som pöbeln upprätthåller.
      Tove Lo är en naturlig kvinna som blivit en glödande feministisk ikon. Usch. Medan somliga blir äcklade av Tove Lo blir jag äcklad av hyckleriet.
      För varje kvinnoförnedrande president behövs det en modig kvinna som tar tillbaka makten över sin kropp i direktsändning. Vi måste börja någonstans. Vi kan börja med att sluta. För sättet vi behandlar varandra just nu fungerar inte.
      Att ha en rasist och sexist som Trump vid rodret för en av världens stormakter kommer inte att förbättra situationen. Det väcker bara ännu mer hat och driver oss längre isär.
      Vi måste riva bort alla lager av skillnader och se varandra för vad vi är. Människor. Varken mer eller mindre.

      Clowner och skeva skämt åsido

      Jag började tro att världen inte kunde bli tokigare. Men nu har clowner uppenbarligen blivit ett samhällsproblem. Jag lider med alla frilansare inom clownbranschen som blivit berövade jobbtillfällen på grund av dessa galningar.
      Det är en oerhört effektiv skrämseltaktik. För grunden finns redan där. Clowner är en väletablerad källa till obehag inom populärkulturen. Min clownskräck började under 90-talet när jag såg Tim Curry i rollen som Det, och jag kan inte direkt påstå att skräcken har lindrats på senare år.
      När John Carroll Lynch förvandlades till Twisty The Clown i American Horror Story blev jag lite lätt illamående. En mordisk clown utan käke har en tendens att väcka sådana känslor. Jag ser inte direkt fram emot nästa höst då Bill Skarsgård trär på sig clownutstyrseln i nyversionen av Det. The horror! The horror!
      På något sjukt sätt känns det dock lite uppfriskande att löpsedlarna pryds av clownnätverk i stället för terrornätverk. Även om det tekniskt sett rör sig om terror i båda fallen. Målet är detsamma; att skapa rädsla och otrygghet. Tyvärr lyckas de exceptionellt bra.
      Det må ha börjat som ett oskyldigt skämt. Men i takt med att ett fenomen får spridning så attraherar det till slut människor som inte är särskilt vänligt sinnade. Det är som en urspårad fest där någon oinbjuden idiot dyker upp med avsikten att förstöra för alla andra.
      Clowner och skeva skämt åsido finns det viktigare saker att fokusera på. Så länge media spelar clownerna i händerna genom att ge dem utrymme så kommer rörelsen att växa sig starkare. Med andra ord gör jag oss alla en björntjänst genom att skriva det här.
      Så nu byter vi ämne. Vad sägs om vädret? Det får nästan lika mycket utrymme på löpsedlarna som terrorclownerna. Jag är inte helt överförtjust i det faktum att temperaturen utomhus är densamma som på insidan av min kyl.
      Jag har hört det viskas om en vargavinter. Det danska väderinstitutet DMI spår att Skandinavien kommer få den kallaste vintern på sex år. Det kanske kommer en dag då vi saknar clownerna för deras sätt att jaga oss varma i kläderna. Men när jag tänker efter så fryser jag nog hellre.

      Vi lider i tystnad enligt svensk standard

      En upplyst display bränner mina näthinnor. Jag läser ett gammalt SMS från en vän, daterat september 2007. Han satt på psyket, hade fått en stämpel i sin journal och ett stigma under huden. Jag minns hur det spred sig; rann ut och missfärgade honom. Som om hans värde var förändrat. Men i mina ögon förblev han samma människa som två år tidigare satt på min garageuppfart i julinatten med en stålsträngad Yamaha och spelade Elliott Smith.
      I dag speglar han sin själ i sina barns ögon. Han har lärt sig dansa med sina demoner utan att trampa dem på tårna. Men jag kan inte skaka av mig känslan jag hade då. Att det där meddelandet kunde ha blivit det sista.
      Bruno K. Öijer sa en gång att det finns ljus som nålstick i det kompakta mörkret. Jag kan relatera till det budskapet. Hur mörkt det än blir finns det alltid små ljuspunkter. Vänskap är en av dem. Familj likaså. Jag har alltid varit en förespråkare av yin och yang. Balans. Jag fördömer inte mörkret. Vi behöver mörkret för att uppskatta ljuset.
      Dessvärre är det lättare att fokusera på mörker än på ljus. Somliga blir förblindade. Somliga lämnar handlederna öppna för förslag och hålen i tapeten fria för tolkning. Somliga förblöder i ensamhet och lider i det tysta. Enligt svensk standard.
      Att ensam är stark kommer alltid vara samhällets största lögn. Vi är alltid starkare tillsammans. Donald Trump och mörkrets alla hantlangare arbetar frenetiskt för att slå in kilar mellan oss. Att göra oss rädda för varandra. Rädsla är mörker.
      Det är många tankar som kommer till mig medan jag stirrar på den där upplysta skärmen. Men det mest påtagliga är att de svarta bokstäverna inte längre dominerar synintrycket. Ögonen fokuserar på det vita mellan raderna. Det oskrivna. Hoppet om förbättring.
      Om det är något man lär sig i mörkrets sällskap så är det att ta vara på ljuset. Nu när vi så sakteliga rör oss mot mörkare tider gäller det att konservera allt ljus man kan hitta. Att bunkra upp inför den annalkande apokalypsen. Och nej, jag överdriver inte. Vintern är en apokalyps.

      Ibland måste man ta en för laget

      Slutsignalen för OS har ljudit. Det ska bli skönt att slippa tjatet ett tag. Det bästa ögonblicket måste ha varit Linda Sembrants självmål i guldmatchen mot Tyskland. Nu kanske ni tror att jag är skadeglad, men vad jag syftar på är att hon gav oss det perfekta exemplet för att goda intentioner ibland kan resultera i bakslag.
      Batman är också enormt skicklig på att sätta sig i sådana situationer. Han ger sig utan tvekan in i händelsernas centrum för att rädda Gotham, vilket oftast leder till att han själv faller i onåd. Det är orättvist att goda människor får ta skit för sina välmenande insatser. Men that’s the nature of the game.
      Ibland måste man ta en för laget. Jag har förmodligen tagit mer än en genom åren. Det är den främsta nackdelen med att vara osjälvisk. Man sätter sig i situationer för att hjälpa andra och så finner man sig fast i en sörja som någon annan skapat.
      Det finns ett väldigt bra exempel att hämta ur min barndom. Jag var omkring sex år gammal. Mina kusiner, fyra respektive två, var på besök. Den äldsta av dem fick plötsligt en snilleblixt och beslöt sig för att rita ett kryss på väggen innanför altandörren. Med svart tusch.
      Medan den vita strukturtapeten långsamt drack upp den svarta tuschen försökte min sexåriga hjärna tänka ut en plan. Jag ville ju inte att min kusin skulle få skit. Så jag gjorde det enda logiska. Jag greppade pennan och målade ett större kryss på en annan vit väggyta.
      Det är ännu oklart hur detta var tänkt att förbättra våra chanser. Nu var vi i stället två som satt i skiten. Om jag nu verkligen ville göra en uppoffring så hade det ju varit betydligt smartare att ta skulden för hennes verk i stället för att skapa ytterligare ett.
      Poängen är att jag gjorde det med goda intentioner. Precis som Sembrant och Batman. Ibland tvingas man fatta beslut i stressiga situationer, och i sådana lägen kan man inte förvänta sig några garantier för en gynnsam utgång. Man agerar för teamets bästa, men ibland visar det sig vara teamets sämsta.

      When life gives you lemons

      Ja, vad ska man säga? Just nu är jag mestadels uppfylld av frustration över Storbritanniens beslut att lämna EU. Oerhört idiotiskt. Speciellt nu med tanke på att Europa är mer sårbart än någonsin. Vi behöver varandra. Jag tycker synd om mina brittiska vänner som känner sig svikna av sitt eget land. Jag tycker synd om nästa generation som ska ärva eländet.
      I början av juli ska min sambo till England i jobbsammanhang. Det lär vara billigt att hänga där just nu. Men jag blir kvar i Karlstad med katterna. Det känns helt okej faktiskt. Det här är första sommaren på tre år som jag kunnat vila lite. Jag har dock förklarat krig mot bladlössen som angripit vårt citronträd på balkongen. Såpa och vatten. Är det över huvud taget effektiv ammunition? Jag beväpnar mig och hoppas på det bästa. I värsta fall kommer citronerna smaka grön såpa.
      Om man bortser från kriget på balkongen har det varit en ganska fridfull sommar på det personliga planet. Jag har hunnit ägna mig åt saker och människor jag tycker om. För ett tag sedan fikade jag med min lillebror och min lillasyster som jag inte sett på flera år. Något av det jag ångrar mest är att jag lät min sargade relation till pappa bli en kil mellan oss syskon.
      Ju äldre jag blir desto större behov tycks jag få av att knyta ihop säckar. Vi har ju alla de där säckarna som ligger i förrådet och väntar på att bli bearbetade. Det känns skönt att ta itu med saker. Att göra upp med det förflutna. Det ger en känsla av att befinna sig i rörelse. Att man utvecklas i stället för att bli stillastående.
      Om det är något jag lärt mig så är det att man inte ska sluta sig själv. Ibland måste man sträcka ut sina händer och våga luta sig mot andra. Det gäller både personligt och globalt. Alla behöver en cirkel. En vänskapskrets. Människor att vända sig till när det krisar. Ensam är aldrig stark.
      När de tektoniska plattorna börjar knaka, och världen sakta glider isär, vill man inte vara den enda som står på ens sida. Så räkna inte ut mig. Jag vill finnas där för andra, och jag vill att andra ska finnas där för mig. Jag har inte gett upp hoppet om mänskligheten än. Vad gäller citronträdet… ja, det återstår väl att se. When life gives you lemons, make lemonade.

      Allt låter allvarligt på latin

      När solen skiner som starkast borde kanske ens tankar genomsyras av ljus. Men den kvava luften gör också sitt. Min hjärna matar mig med bilder från en tid då jag var nedsänkt i mörker.
      En januarimorgon 2008 vaknade jag av en besynnerlig känsla. Eller snarare en frånvaro av känsla. En förstening. Vänstra sidan av mitt ansikte var som en teatermask från en antik tragedi. Med mungipan nedåt.
      Perifer facialispares. Läkaren log betryggande. Men jag kände mig inte det minsta lugnad. Allt låter allvarligt på latin. Ett välkommet förtydligande: ensidig ansiktsförlamning.
      Jag var en tryckbehållare fylld till brädden med stress. Hade inget utrymme kvar. Det var bara en tidsfråga innan det började pressa sig mot mina nerver.
      Snön låg djup. Ångesten likaså. Jag kände hur den omslöt mig som vadderade väggar. Många gånger kändes galenskapen inte långt borta.
      Jag gömde mig mellan bokpärmar. Satte mitt hopp till Lagerkvist, Delblanc och Öijer. De som likt mig bar svärtan som en svart fana. Vi seglade in i mörkret under samma flagg. Andades samma rök.
      Ångest är en lättskött växt. Den kräver inget vatten, kräver inget ljus. Växer bortom all kontroll; reser sig över alla murar man byggt. Klättrar in genom fönstren, och täcker alla väggar, skymmer alla speglar.
      Sedan står man där igen, med yxan och vanvettet. Hugger vilt åt alla håll. Tills golvlisterna framträder bland de taggiga grenarna, och den skämda jorden som kilat sig fast i träpanelernas fåror.
      Jag betraktade mig själv på fotografier. Vred och vände. Försökte komma överens med tanken på att min spegelbild kanske aldrig skulle bli densamma.
      Om nätterna sov jag med en plastkupa över vänstra ögat. Eftersom jag inte kunde stänga ögonlocket till fullo fanns det risk att ögat tog skada om det inte hölls fuktigt under natten. Allting kändes ganska hopplöst.
      Efter några månader drog dock den stora korpen tillbaka sina klor. Släppte taget om min tillvaro. Men den är ständigt med mig. Som en skugga i ögonvrån. Något hotfullt över axeln. En tillfällig solförmörkelse.
      Jag känner igen det enorma vingspannet. Det skrapande ljudet som uppstår då vingspetsarna smeker husfasaderna.
      Den är ständigt med mig. Denna mörkrets ängel. Bara några vingslag bort. I väntan på att få sätta klorna i mig igen.

      Vassa klippor och vingklippta flyktfåglar

      Om det fanns firmor som utförde service på själar så skulle jag tveklöst ha begärt en offert eller två. Min själ har förlorat lite lyster och blivit naggad i kanterna. Livet är en effektiv sandblästrare. Men jag intalar mig att det är sexigt med lite patina som visar att man levt.
      Mitt väderbitna yttre matchar interiören. De konstanta temperaturväxlingarna suger musten ur min hy. Jag fyller mina törstiga porer med ett vitaminpreppat serum som jag lånat av min sambo. Våren är en desperat tid som kräver desperata åtgärder.
      En solig dag kan plötsligt ta en mörk vändning och bli århundradets hagelstorm. Det är en mardröm för någon med mina kontrollbehov. Tanken på att inte kunna planera dagens klädsel gör mig galen. Men jag är inte lika labil som klimatet. Inte än i alla fall.
      Det känns kymigt att klaga på vädret när det finns människor som flyr undan bombregn. De skulle säkerligen ta emot det svenska klimatet med öppna armar. Stå redo med ballonger när ovädret anländer. De vet hur det känns att inte vara välkommen.
      Den 9 maj är det internationella flyttfågeldagen. Jag tänker ta mig friheten att sända några tankar till de vingklippta. De flyktingar som inte tar sig fram i luften utan i stället tvingas riskera allt på havet.
      Deras själar har eroderats betydligt mer än min. Deras kroppar likaså. De silas mellan rev och klippor. Nöts ned till mänskliga rester. Men deras människovärde reduceras aldrig.
      Häromkvällen såg jag sista avsnittet av SVT:s lysande programserie Tomas Andersson Wij spelar med. Han gästades av den eminente Jonathan Johansson vars senaste album Lebensraum är starkt präglat av situationen i Europa.
      Jonathan pratade om hur bisarrt det var att under semestern bada i samma vatten där hundratals människoliv gått under. Kontrasterna han satte ord på sved i mig. Det är vämjeligt hur skickliga vi blivit på att blunda för eländet.
      Det påminner mig om en scen i filmen The Beach från år 2000. En man skriker i plågor till följd av en svår infektion och de andra på ön bär bort honom från lägret så att de kan fortsätta leva sin idylliska tillvaro.
      Det är obehagligt lätt att bli avtrubbad och göra sig blind för andras problem. Men nästa gång jag stirrar i spegeln och förbannar mitt väderbitna ansikte ska jag tänka på de som är helt utlämnade åt elementen. De som just nu kämpar för sina liv i vågorna och bara vill hitta en trygg hamn. De vingklippta flyktfåglarna.

      Jag har minus på karmakontot

      Haaaallåååå-aaaallåååå-aallåå. Min plånbok har riktigt bra akustik just nu. Den ekar nästan lika bra som Domkyrkan. Jag gav innehållet till en tiggare som satt utanför butiken där jag handlade.
      Även om man gör det för att hjälpa en medmänniska, så finns det ändå en del av en som hoppas att man ska gå plus på karmakontot. Men det blev smärtsamt tydligt att så är inte fallet.
      Bara några sekunder efter att pengarna lämnat min hand gick min kasse sönder. Varorna bildade en stjärnkonstellation på marken. En läskburk punkterades av gruset och förvandlades till en vattenspridare. Eller ja, en läskspridare snarare.
      Strålarna hade ett imponerande tryck. Jag kunde dock inte uppskatta det just då. Jag hade fullt upp med att sopa ihop min värdighet och de andra varorna.
      I bland känns det verkligen som att hela universum är emot en. Man blir ganska liten i det läget. Vad har en människa att sätta emot sådana makter? Hopplösheten blir nästan som en vän till slut.
      För några år sedan var det ett förlag som uttryckte stort intresse för en bok jag hade skrivit, och jag tänkte: plötsligt händer det! Men innan boken hann bli till gick förlaget i konkurs. Story of my life.
      Till slut kommer man till en punkt där man varken kan skratta eller gråta över det. Man stänger helt enkelt av för att slippa känna.
      När jag kom hem från butiken med de varor som överlevt hände dock något som fick mig att känna lite hopp. Kvällssolens sken reflekterades i regndropparna som föll och plötsligt uppenbarade sig en dubbel regnbåge som sträckte sig över området. Det var något av det mest perfekta jag sett på länge.
      Jag gick ut på balkongen och följde de två bågarna med blicken. Det kanske bara var ett simpelt väderfenomen. Men det kändes som ett tecken. En symbol för att en vändning kommer. Mina negativa tankar rann ur mig. Jag kände något annat ta deras plats. Något varmt och betryggande.
      Jag är inte direkt den mest religiösa människa som någonsin vandrat på denna jord, men det kändes onekligen som ett gudomligt ingripande. Ett hopp om något nytt vid horisonten.

      Lyriken har fäst många strängar på min lyra

      Den här månaden firar jag tio år som poet på scen. Det var i mars 2006 som jag med darriga ben klev upp på Tolvans estrad i samband med poesifestivalen Kråkstorm, och för första gången läste egenskrivet material. Jag överöstes med beröm och applåder. Jag minns en känsla av befrielse. Som om jag för första gången i mitt liv använt min röst på riktigt.
      När jag intervjuade poeten och författarinnan Katarina Kieri för några år sedan beskrev hon poesin som sitt modersmål. Det var precis så jag kände. Som om jag hittat mitt riktiga modersmål. Det språk jag var ämnad att tala.
      Det är i det närmaste svindlande att tänka tillbaka på de här tio åren och alla upplevelser som poesin har gett mig. Från att representera Värmland i UKM Riks till att bli värmländsk mästare i poetry slam. För att inte tala om alla människor jag haft äran att möta. Från leriga festivalungdomar i stuprör och Daisy Dukes till kyrkliga pensionärer i kostym och långklänning.
      Jag blir varm i själen av att tänka på det. Jag kan med all säkerhet säga att jag inte hade varit den jag är i dag om jag inte hade funnit modet att äntra den där scenen för tio år sedan. Mitt självförtroende har vuxit, jag har lärt mig att ta mer plats och inte hålla mig själv tillbaka så mycket.
      Vissa människor lever ett helt liv utan att hitta sina kall. Jag har haft turen att hitta många kall. Men poesin var startskottet. Om man ska göra sig lustig skulle man kunna säga att lyriken har fäst många strängar på min lyra.
      Även om jag inte aktivt sysslar med poesi numera så finns den alltid där. Som en glödande kärna längst därinne. Den finns närvarande i allt jag gör. Som en vålnad. Något oidentifierbart som smyger omkring i skuggorna.
      Jag önskar alla att finna något så belönande som poesin har varit för mig. Kliv utanför trygghetszonen och testa nya saker. Håll ögonen öppna och sinnet likaså.
      Jag är helt övertygad om att vi alla har något vi är ämnade att göra. Men det kommer inte gratis. All talang kommer inte som en gåva. Ibland måste man investera mycket tid och energi för att hitta sin grej. Men när du ser tillbaka på det efter tio år kommer du inse att det var värt allt slit. Tro mig.