Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Rutten frukt i huvudskålen

      Vi är nu en vecka in i rötmånaden och jag börjar misstänka att inte ens hjärnan är förskonad denna period av intensifierad förruttnelse. Är det så här zombieapokalypsen börjar? Eller rör det sig bara om någon form av säsongsafasi?
      Det känns som att hållbarheten på mina tankar och ord är kortare än vanligt. Frukterna i huvudskålen har blivit utsatta för röta. Jag tänker ut intressanta saker att säga, men när tankarna väl lämnar min mun har de hunnit tappa sin hållfasthet och blivit substanslöst mos.
      Mitt ordförråd består för närvarande av halvtomma kartonger. Det mesta har blivit skämt och har därför fått kastas bort, till bananflugornas förtret. Jag är faktiskt lite förundrad över metaforen jag precis lyckades formulera. Den måste ha tillhört det som blivit kvar i förrådet.…
      Min oförmåga att tänka klart gör mig nästan lite illamående. När man livnär sig på skriftlig och visuell kommunikation är det en fördel att kunna vara expressiv. Utan den förmågan blir man lika oduglig som Kal-El blir i närheten av kryptonit. Krafterna bleknar.
      Skillnaden i det här fallet är dock att exponering är lösningen. I stället för att distansera sig från kryptoniten ska man utsätta sig för den, tvinga sig själv att kommunicera med andra människor. Om man drar sig undan och fastnar i tanken att man inte har något att säga så förvärras bara situationen.
      När man arbetar inom kommunikation kan man inte alltid sitta och vänta på att få inspiration. Ibland måste man tvinga fram orden. Det är som att försöka starta en maskin som inte varit i bruk under en längre tid.
      Det går trögt i början. Man spottar ur sig några halvhjärtade fraser. Efter ett tag märker man att det börjar flyta på. Maskineriet är uppvärmt och redo för produktion.
      Då gäller det att producera så mycket som möjligt, för man vet aldrig när tankarna återigen blir utsatta för röta. Det kan slå till när man minst anar. Mitt i en mening kan blicken fastna i tangentbordet; rinna ned mellan bokstäverna som oönskat kaffespill och klibba igen mekaniken.
      I takt med att jag formulerat den här krönikan har jag successivt rensat bort ruttna hjärnceller och ersatt dem med nya. Jag har slängt all rutten frukt som legat i huvudskålen och sedan fyllt utrymmet med något färskt.
      Förhoppningsvis håller det sig fräscht ett tag innan den inre rötmånaden gör sig påmind igen.

      Den kroniska eskapismen

      I dessa semestertider är det många som packar sina väskor och beger sig till andra länder där vädret inte är lika lynnigt. Men det är ju egentligen inte bara kopplat till väderförhållanden.
      Det grundar sig i något djupare, en eskapism som genomsyrar varenda cell. Man skulle kunna kalla det ett chartervirus. Det är ett kroniskt tillstånd som ligger latent i kroppen, och blossar upp rejält under sommarhalvåret. Vi börjar törsta efter exotiska vyer.
      Jag är en av många som lider av denna kroniska eskapism, en av alla som dreglar över andras semesterbilder på Instagram. Men under midsommar fick jag ett litet uppvaknande.
      Jag satt på ett länståg på väg mot Torsby för att fira med delar av min sambos familj. Utanför fönstret svischade landskapet förbi. Det var då det slog mig hur vackert Värmland faktiskt är. Man ägnar så mycket tid åt att stirra på charterbilder att man blir blind för skönheten runt omkring.
      Det finns så många platser på hemmaplan som jag aldrig sett. Nu menar jag alltså inte enbart lokalt eller regionalt utan även nationellt. Varför ägnar vi inte mer tid åt att lära känna vår närmiljö i stället för att ha chartersemester?
      Allt det här snacket om en kronisk eskapism är egentligen bara ett sätt för mig att slippa ta ansvar. För det är ju så vi gör. Vi hittar på bortförklaringar och skrubbar frenetiskt bort allt ansvar.
      Bort är ett nyckelord lika starkt förankrat i den svenska folksjälen som jantelagen och mellanmjölk. Vi söker oss gärna bort. Då syftar jag inte enbart på att söka sig bort geografiskt, utan även att söka sig bort från andra människor.
      Svenskar har extremt stora trygghetszoner, vissa större än andra. Somliga har trygghetszoner som sträcker sig till specifika landsgränser. Det kanske vore nyttigt för oss att avboka chartersemestrarna och utmana våra personliga gränser i stället.
      Man kan faktiskt göra många resor utan att röra sig en millimeter. Våra inre landskap är de mest förbisedda resmålen. Jag vet, att semestra i sig själv låter inte direkt lika lockande som en vecka vid Costa Brava.
      Herregud, man vill ju knappt se sig själv i spegeln, så att faktiskt se in i sig själv är inget man gärna tänker på. Att skymta sig själv i sommarkläder för första gången på ett år är som en scen ur Exorcisten. Vik hädan!
      Det går att komma bort från en fysisk plats och det går att komma bort från andra människor, men det går inte att komma bort från sig själv. Tanken blir mindre skrämmande om man ägnar mer tid åt att vara en turist i sig själv. Våra inre landskap har både bra och dåliga kvarter. Det gäller att utforska båda för att känna sig själv.

      Vädret vände sin kappa

      Efter regn kommer solsken, brukar man säga. Men i det här fallet visade sig vara tvärtom. En grå betonghimmel ligger tung över stan, och det känns sannerligen som att någon lagt ett lock över alltsammans. Luften känns kvav och syrefattig.
      Det är inte lätt att tänka klart under dessa förhållanden. Det blir molnigt även i huvudet. Vi har gott om växter i lägenheten numera, men det känns inte som att de bidrar med varken syre eller harmoni. De bara står där och skriker efter vatten. Ytterligare ett krav. Ytterligare en källa till stress.
      Jag antar att jag kan glädjas åt att ha hunnit absorbera gott om solsken innan molnen hopade sig. Vi låg på en filt i min mormors trädgård flera dagar i sträck, och tappade nästan greppet om verkligheten. Det kanske var bra att vädret vände sin kappa så att vi blev påminda om vardagen och alla måsten.
      Efter lite D-vitamin, kylbalsam och vätskeersättning försöker jag låtsas att jag har full kontroll, men molnen i hjärnan ställer till det. När man arbetar med information är det liksom en fördel om hjärnan faktiskt har kapacitet att lagra information, men just nu känns det ganska trångt.
      Nåväl. Jag får sitta här ett tag och hoppas att fläktarna blåser bort mina inre moln så att jag kan jobba obehindrat. Jag är dock rastlösheten personifierad.
      Jag funderar på att bygga en egen fidget spinner. Ni vet, de där snurrorna som är så populära just nu. Det känns som att hjärnan blir mer stimulerad om man faktiskt gör en från scratch i stället för att köpa en. Det kanske bara är inbillning. Min hjärna har som sagt svårt att tänka klart i nuläget.
      Men om valet står mellan att göra något eller att vänta så väljer jag det förstnämnda. För att citera First day of my life av Bright Eyes: ”I’d rather be working for a paycheck, than waiting to win the lottery.

      Ett försök att påskynda sommaren

      På andra sidan gardinen andas motorerna tungt, medan färskpressade solstrålar sipprar genom sömmarna och vidare ned i mitt glas. Efter vintermörkret lapar man i sig varenda droppe D-vitamin som vårsolen har att erbjuda.
      Vågar man prata om våren? Eller utmanar man ödet genom att utropa sin glädje över att termometrarna står på 25 plusgrader? Vintern har ju en tendens att känna av sådant och slå till när man minst anar.
      Men man kan märka av en markant skiftning. Folk börjar krypa ut ur sina trygga skal och blotta sina vintertrötta själar. Främlingar utbyter hoppfulla blickar, lätta nickningar och leenden.

      Jag och min sambo har köpt en kanariepalm som just nu sträcker på sina blad i sovrummets fönster. Det är troligtvis mest ett desperat försök att påskynda sommaren, och markera att kylan inte är välkommen längre.
      Våra katter är lite skeptiska när nya växter och ting dyker upp i hushållet. De går och inspekterar en längre tid. Jag tror att de ser lägenheten som deras, och att vi bara delar utrymmet. Helst skulle de säkerligen vilja vara delaktiga i alla inredningsfrågor. Men man måste ju dra gränsen någonstans.
      De verkar dock ganska nöjda just nu. De trängs i solskenet under palmen och spinner högt. Jag kan verkligen relatera till känslan. Jag skulle också spinna om jag kunde.

      När jag var hos frisören för ett tag sedan fick jag frågan om jag föredrog vintern. Jag har nog aldrig svarat på en fråga så snabbt. Verkligen inte! Jag är förmodligen så långt ifrån en vinterperson som man kan komma.
      Våren och sommaren har alltid varit mina årstider. Visst klagar man lite på värmen ibland, men det är ju bara tough love. Vi bor ju trots allt i Sverige. Det hör ju liksom till att man ska klaga. Speciellt i sociala medier. En digital suck.
      Men nu när jag sitter här vid köksbordet och lapar i mig solskenet så kan jag faktiskt inte förmå mig att klaga. Inte ens på motorerna som dränker ljudet av fågelkvitter.

      Ett stort dilemma för en liten människa

      Under natten drömde jag att några kamrater övertalade mig att hoppa på ett tåg mot ett okänt land, utan varken pass, biljett eller packning.  Extremt overkligt.
      Jag har nämligen aldrig varit särskilt mottaglig för grupptryck. Det är en av de egenskaper jag är mest stolt över hos mig själv.
      Vid ett tillfälle under min mellanstadietid på Stodeneskolan anordnade skolans tuffingar en bajsaktion. De skulle kasta hundbajs i några av närområdets brevlådor. Det var definitivt en ambitiös plan. Skitkorkad, men ambitiös.
      I den åldern känner man ofta ett starkt behov av att ha en tillhörighet, en grupp att identifiera sig med. När jag blev utmanad att delta i bajsaktionen ställdes jag därför inför ett stort dilemma. Egentligen ett alldeles för stort dilemma för en så liten människa.
      Om jag beslutade mig för att vara delaktig skulle jag vinna deras respekt och gå plus på cred-kontot, men jag skulle sabotera för andra och göra mig skyldig till skadegörelse.
      I slutändan valde jag att vända bajshuliganerna ryggen och göra det rätta. Jag var hellre ocool med rent samvete än cool med skitigt samvete.
      I samband med ett utvecklingssamtal någon tid senare förklarade min klassföreståndare vad som hade hänt och berömde mig för att jag inte varit delaktig. Det kändes bra, men det gäller att inte bli beroende av auktoriteters acceptans. Det är lika illa som grupptryck.
      Det är svårt att hitta ett mellanläge. Man vill inte vara en bajshuligan, men man vill inte heller vara en paragrafryttare. Man vill vara snäll och rättfärdig utan att betraktas som tråkig.
      Det är sådana tankar som kommer till mig efter att ha spenderat en hel natt åt att bli grillad av nitisk säkerhetspersonal på en tågstation i drömmarnas värld.
      Jag vet inte om sensmoralen är att inte falla för grupptryck eller om budskapet är så enkelt som att jag borde titta mindre på realityserier om gränsbevakning.

      Färre murar och fler broar

      Om jag fick möjligheten att göra en dramaserie om min skoltid hade jag döpt den till Ånger. Inte för att Skam redan är taget, utan snarare för att ånger är det begrepp jag associerar mest till.
      Jag tänker på vännerna jag aldrig fick. Jag tänker på vänskaperna som varken blomstrat eller vissnat. De som inte ens blev sådda.
      Det finns så många människor jag borde ha gett en chans. Det finns så många människor som borde ha gett mig en chans. Vad fan var vi så rädda för?
      Den där tystlåtna tjejen jag aldrig pratade med. Vem var hon? Den där tuffa killen som jag dömde utifrån hans umgänge. Vem var han? Det finns så många frågor som aldrig kommer bli besvarade.
      Ja, jag vet. Det är poänglöst att älta det förflutna. Gjort är gjort. Men det blir aldrig för sent att dra nytta av misstagen. Man kan se till att bli mer öppen och att ge fler människor en chans. Även de man inte har något gemensamt med.
      När jag var yngre valde jag ofta mitt umgänge utifrån gemensamma intressen. Jag byggde en mur av kriterier runt mig som nästan ingen kunde klättra över. Än mindre riva ned. Jag isolerade mig själv. En tegelsten i taget.
      Jag kan inte släppa tanken på att min bästa vän kunde ha stått på andra sidan utan min vetskap. Det kan hända att jag låst ute någon som hade kunnat bli en av mina närmsta.
      Det kan jag naturligtvis aldrig veta, men det finns en möjlighet att jag gått miste om många möjligheter. Det räcker som påminnelse.
      Jag ska försöka bli mer öppen, och se människorna runt mig utan filter. Livet är för kort för att slösa tid på kriterier.
      Jag menar inte att man ska nöja sig med mindre än man förtjänar. Jag menar bara att man ska vara försiktig med att värdera människor. Det resulterar bara i ökad polarisering. Världen behöver färre murar och fler broar.
      Jag ska riva min mur och i stället använda stenarna för att överbrygga glapp. Jag vill inte leva i ett samhälle byggt på sediment av ånger och oanvända möjligheter.

      Kasta margeriter om du får feeling

      Han fick feeling. Måns Harvidsson i bandet Albatraoz pressade en ung kvinnas ansikte mot sitt skrev för att han fick feeling. Han ofredade henne mitt under en konsert med ett leende på läpparna för att han fick feeling. Han fick feeling. Jag upprepar det för mig själv i något slags försök att förstå hur man kan skylla ett ofredande på att man fått feeling.
      Det här måste vara det mest bisarra jag-fick-feeling-ögonblicket sedan Carolas utspel under Allsång på Skansen 2005, då hon slet upp en klunga margeriter ur en kruka och kastade på en kvinna i publiken. Men jord kan man borsta av sig. Till skillnad från ett övergrepp. Det sitter kvar.
      Harvidssons utspel är inte enbart inetsat i offrets medvetande. Tack vare mobilkameror och sociala medier finns det nu inetsat i mångas medvetande, vilket i förlängningen leder till att det även finns inetsat i Harvidsson själv.
      Jag tror nämligen inte att han hade legat sömnlös om det inte vore för reaktionerna. För om man kan antasta någon och vifta bort det så nonchalant som han gjorde saknar man förmågan att känna ånger. Han behöver lämna in sin moraliska kompass på lagning.
      Jag vet precis hur män som Harvidsson fungerar. Om man nu kan säga att de fungerar. De mår mer dåligt över hur de själva drabbas än hur deras offer drabbas. De ångrar sig först när deras agerande slår tillbaka på dem själva.
      Det här är dock större än Harvidsson. Han är bara en pjäs i ett större spel. Det är inte första gången en kvinna blir antastad under en konsert, och definitivt inte första gången i allmänhet.
      Allt fler kvinnor identifierar sig som manshatare, och allt fler män kastar bränsle på elden genom att reagera precis som förväntat.
      Jag har aldrig tagit åt mig personligen av manshat, för de hatar inte mig personligen utan den struktur jag är en del av. Jag hatar den också. Jag önskar att jag kunde säga upp mitt medlemskap och klippa platinumkortet.
      Men jag tror att jag kan göra mer nytta som insider, för man kan inte ändra strukturer utifrån. Jag löser ingenting genom att distansera mig och avsäga mig ansvaret för andra mäns agerande.
      Bara för att du råkar vara en hyvens kille betyder inte det att du har rena händer. Det är delat ansvar. Vi måste lära varandra att bli bättre män och skapa en mansroll som inte präglas av destruktiva impulser.
      Här kommer lektion ett: nästa gång du får feeling, kasta margeriter i stället för att antasta någon.

      Året som inte får nämnas vid namn

      I hörlurarna sjunger Tomas Andersson Wij att ett skitår är slut. Jag kan relatera. Jag känner mig fortfarande lite lamslagen av hur hänsynslöst fjolåret var. Om det hade varit en Star Wars-film så hade det onekligen varit Rymdimperiet slår tillbaka. Man kunde ju praktiskt taget höra The Imperial March spelas i huvudet medan Trump gick mot valseger.
      Vi miste prinsessan Leia också. Carrie Fischer gick bort bara några dagar efter jul. I processen förlorade vi inte enbart en kompetent skådespelerska utan även en viktig talesperson för psykisk ohälsa. Mörkret vann den matchen med 2-0.
      Vi såg många stjärnor släckas. David Bowie, Leonard Cohen, Muhammad Ali, Alan Rickman, Anton Yelchin, Prince, George Michael. Mörkret steg för varje rubrik och för varje nyhetsinslag. Framåt slutet av året hade man ytan vid halsen och kippade efter luft. Sökte något att få grepp om. Något att hoppas på.
      Jag hoppas att 2017 blir mer som Jedins återkomst. Att ljuset segrar. Men det händer inte om vi bara sitter och betraktar. Mörkrets hantlangare fortsätter snickra på dödsstjärnan.
      Jag tänker på det Bob Marley sa när han frågades varför han valt att kliva upp på scenen efter att ha blivit skjuten: de som försöker göra världen sämre tar inte ledigt, så varför skulle Jag?
      Det är lätt att bli håglös när mörkret hopar sig runt en. Man vet inte vart man ska börja. Finns det ens en ände på detta gigantiska svarta garnnystan? Ja. Det finns alltid en ände. Men man kan inte nysta upp mörkret bara genom att sitta och betrakta det. Man måste använda händerna och aktivt söka upp den lilla fliken.
      Så när ni inte är upptagna med att infria era nyårslöften kan vi ju hjälpas åt att hitta änden. Vi kan börja söka från varsitt håll och mötas på mitten. Med lite tur kanske vi hittar den innan året är slut, och lyckas frigöra ljuset som nystats in i den där svarta garnbollen. Dödsstjärnan som hotar att förstöra allt.
      Men likt en Jedi måste vi börja med att nysta upp oss själva. Vi måste lätta på alla lager av stress, ångest och tvivel. För hur ska vi kunna nysta upp eländet runt oss om vi inte kan nysta upp eländet inom oss?
      Som vise Yoda en gång sa: rädsla leder till ilska, ilska leder till hat, hat leder till lidande. Så lev inte i rädsla. Lev i hopp. Lev i tron att 2017 blir bättre än skitåret som inte får nämnas vid namn.

      Att existera är den bästa julklappen

      Julen är inte vad den var. På gott och ont. Den där skimrande magin som omgav allting har lösts upp med åren. Men det är inte nödvändigtvis något negativt. För i takt med att det materialistiska krimskramset skalas av blottas kärnan. Man inser vad som verkligen betyder något.
      Den nuvarande situationen i världen gör det ännu tydligare vad man ska vara tacksam för. Att man har tak över huvudet, att man omges av människor man älskar och som älskar en tillbaka. Ibland kan man bli blind för allt det där självklara och ta det för givet.
      Visst kommer jag alltid bära varje barndomsjul som en varm filt runt hjärtat. Men den vuxna julen värmer ganska bra även den. Det känns skönt att sitta vid vuxenbordet och delta i konversationer i stället för att slita upp paket så frenetiskt att prasslet överröstar alla samtal.
      Prioriteringarna är annorlunda nu. Det handlar inte längre om julklapparnas kvantitet utan om kvalitetstid med familjen. Det är värt betydligt mer. Jag skulle nog till och med påstå att det är ovärderligt. Det kommer ta ett tag att kompensera alla samtal som dränkts i pappersprassel genom åren, men med rätt fokus ska det nog gå vägen.
      För första gången på många år kommer dock inte alla vara samlade på julafton. Min ena kusin ska till Mexiko och hälsa på en vän. Svikare.
      Skämt åsido är förändring en del av livet. Det kan vara skrämmande ibland. Det är ju alltid tryggare att krampaktigt hålla fast vid det man känner till. Men livet är inte statiskt. Det vill konstant hålla sig i rörelse. Så det gäller att hänga med i svängarna och anpassa sig efter terrängen.
      Julen är inte vad den var, och det är precis som det ska vara. Vi anpassar oss. Justerar våra perspektiv. Man betraktar det hela med någon slags skräckblandad förtjusning. Utveckling är skrämmande och spännande på samma gång.
      I min decemberkrönika förra året skrev jag att mina katter tagit initiativ till tidig julgransskakning. I år tog vi därför beslutet att inte ha någon gran. Det är första gången det också.
      Jag har insett att julen egentligen inte har något med granar, glitter och paket att göra. Julen börjar inuti. När man känner den där tacksamheten för att man får vara med. I livet, i familjen, i samhället. Att existera är den bästa julklappen man kan få.
      Tack för det här året.

      Vi kan börja med att sluta

      Jag har tvingats ta farväl av min första visdomstand. Det är Trumps fel. Inte egentligen. Men det hade lika gärna kunnat vara hans fel med tanke på hur hårt jag slog samman käkarna när valresultatet uppdagades.
      Att se en trendsättande stormakt som USA implodera är lite som att se en förälder gråta för första gången. Bubblan spräcks. Hjälten tappar masken. Man inser att ingen är mer än någon annan. Vi är alla människor. Varken mer eller mindre.
      Det finns dock något väldigt positivt med den upptäckten. Nämligen det faktum att vi alla i grunden är lika. Men genom åren har vi klätt på oss lager av skillnader som fört oss längre från varandra. Etnicitet, religion, politik, sexuell läggning. Allt är påhittat av oss.
      Det borde inte spela någon roll vart man kommer från, vad man tror på eller vem man älskar. Det borde inte spela någon roll om man är man, kvinna eller mittemellan. Det borde inte spela någon roll om man är Tove Lo eller Bebe Rexha.
      Det är väl knappast någon som undgått diskussionen som uppstod efter att Tove Lo uppträtt i TV4:s Idol. Hon bjöd på ett ganska sensuellt nummer iförd topp, jacka och trosor. Oj, oj, oj. Folk gick i taket.
      Men när Bebe Rexha uppträdde en vecka senare blev det ingen hatstorm, trots att hon dansade lika sensuellt och hade minst lika utmanande klädsel. Varför? För att hon är en kurvig blondin som passar det ideal som pöbeln upprätthåller.
      Tove Lo är en naturlig kvinna som blivit en glödande feministisk ikon. Usch. Medan somliga blir äcklade av Tove Lo blir jag äcklad av hyckleriet.
      För varje kvinnoförnedrande president behövs det en modig kvinna som tar tillbaka makten över sin kropp i direktsändning. Vi måste börja någonstans. Vi kan börja med att sluta. För sättet vi behandlar varandra just nu fungerar inte.
      Att ha en rasist och sexist som Trump vid rodret för en av världens stormakter kommer inte att förbättra situationen. Det väcker bara ännu mer hat och driver oss längre isär.
      Vi måste riva bort alla lager av skillnader och se varandra för vad vi är. Människor. Varken mer eller mindre.

      Clowner och skeva skämt åsido

      Jag började tro att världen inte kunde bli tokigare. Men nu har clowner uppenbarligen blivit ett samhällsproblem. Jag lider med alla frilansare inom clownbranschen som blivit berövade jobbtillfällen på grund av dessa galningar.
      Det är en oerhört effektiv skrämseltaktik. För grunden finns redan där. Clowner är en väletablerad källa till obehag inom populärkulturen. Min clownskräck började under 90-talet när jag såg Tim Curry i rollen som Det, och jag kan inte direkt påstå att skräcken har lindrats på senare år.
      När John Carroll Lynch förvandlades till Twisty The Clown i American Horror Story blev jag lite lätt illamående. En mordisk clown utan käke har en tendens att väcka sådana känslor. Jag ser inte direkt fram emot nästa höst då Bill Skarsgård trär på sig clownutstyrseln i nyversionen av Det. The horror! The horror!
      På något sjukt sätt känns det dock lite uppfriskande att löpsedlarna pryds av clownnätverk i stället för terrornätverk. Även om det tekniskt sett rör sig om terror i båda fallen. Målet är detsamma; att skapa rädsla och otrygghet. Tyvärr lyckas de exceptionellt bra.
      Det må ha börjat som ett oskyldigt skämt. Men i takt med att ett fenomen får spridning så attraherar det till slut människor som inte är särskilt vänligt sinnade. Det är som en urspårad fest där någon oinbjuden idiot dyker upp med avsikten att förstöra för alla andra.
      Clowner och skeva skämt åsido finns det viktigare saker att fokusera på. Så länge media spelar clownerna i händerna genom att ge dem utrymme så kommer rörelsen att växa sig starkare. Med andra ord gör jag oss alla en björntjänst genom att skriva det här.
      Så nu byter vi ämne. Vad sägs om vädret? Det får nästan lika mycket utrymme på löpsedlarna som terrorclownerna. Jag är inte helt överförtjust i det faktum att temperaturen utomhus är densamma som på insidan av min kyl.
      Jag har hört det viskas om en vargavinter. Det danska väderinstitutet DMI spår att Skandinavien kommer få den kallaste vintern på sex år. Det kanske kommer en dag då vi saknar clownerna för deras sätt att jaga oss varma i kläderna. Men när jag tänker efter så fryser jag nog hellre.

      Vi lider i tystnad enligt svensk standard

      En upplyst display bränner mina näthinnor. Jag läser ett gammalt SMS från en vän, daterat september 2007. Han satt på psyket, hade fått en stämpel i sin journal och ett stigma under huden. Jag minns hur det spred sig; rann ut och missfärgade honom. Som om hans värde var förändrat. Men i mina ögon förblev han samma människa som två år tidigare satt på min garageuppfart i julinatten med en stålsträngad Yamaha och spelade Elliott Smith.
      I dag speglar han sin själ i sina barns ögon. Han har lärt sig dansa med sina demoner utan att trampa dem på tårna. Men jag kan inte skaka av mig känslan jag hade då. Att det där meddelandet kunde ha blivit det sista.
      Bruno K. Öijer sa en gång att det finns ljus som nålstick i det kompakta mörkret. Jag kan relatera till det budskapet. Hur mörkt det än blir finns det alltid små ljuspunkter. Vänskap är en av dem. Familj likaså. Jag har alltid varit en förespråkare av yin och yang. Balans. Jag fördömer inte mörkret. Vi behöver mörkret för att uppskatta ljuset.
      Dessvärre är det lättare att fokusera på mörker än på ljus. Somliga blir förblindade. Somliga lämnar handlederna öppna för förslag och hålen i tapeten fria för tolkning. Somliga förblöder i ensamhet och lider i det tysta. Enligt svensk standard.
      Att ensam är stark kommer alltid vara samhällets största lögn. Vi är alltid starkare tillsammans. Donald Trump och mörkrets alla hantlangare arbetar frenetiskt för att slå in kilar mellan oss. Att göra oss rädda för varandra. Rädsla är mörker.
      Det är många tankar som kommer till mig medan jag stirrar på den där upplysta skärmen. Men det mest påtagliga är att de svarta bokstäverna inte längre dominerar synintrycket. Ögonen fokuserar på det vita mellan raderna. Det oskrivna. Hoppet om förbättring.
      Om det är något man lär sig i mörkrets sällskap så är det att ta vara på ljuset. Nu när vi så sakteliga rör oss mot mörkare tider gäller det att konservera allt ljus man kan hitta. Att bunkra upp inför den annalkande apokalypsen. Och nej, jag överdriver inte. Vintern är en apokalyps.

      Ibland måste man ta en för laget

      Slutsignalen för OS har ljudit. Det ska bli skönt att slippa tjatet ett tag. Det bästa ögonblicket måste ha varit Linda Sembrants självmål i guldmatchen mot Tyskland. Nu kanske ni tror att jag är skadeglad, men vad jag syftar på är att hon gav oss det perfekta exemplet för att goda intentioner ibland kan resultera i bakslag.
      Batman är också enormt skicklig på att sätta sig i sådana situationer. Han ger sig utan tvekan in i händelsernas centrum för att rädda Gotham, vilket oftast leder till att han själv faller i onåd. Det är orättvist att goda människor får ta skit för sina välmenande insatser. Men that’s the nature of the game.
      Ibland måste man ta en för laget. Jag har förmodligen tagit mer än en genom åren. Det är den främsta nackdelen med att vara osjälvisk. Man sätter sig i situationer för att hjälpa andra och så finner man sig fast i en sörja som någon annan skapat.
      Det finns ett väldigt bra exempel att hämta ur min barndom. Jag var omkring sex år gammal. Mina kusiner, fyra respektive två, var på besök. Den äldsta av dem fick plötsligt en snilleblixt och beslöt sig för att rita ett kryss på väggen innanför altandörren. Med svart tusch.
      Medan den vita strukturtapeten långsamt drack upp den svarta tuschen försökte min sexåriga hjärna tänka ut en plan. Jag ville ju inte att min kusin skulle få skit. Så jag gjorde det enda logiska. Jag greppade pennan och målade ett större kryss på en annan vit väggyta.
      Det är ännu oklart hur detta var tänkt att förbättra våra chanser. Nu var vi i stället två som satt i skiten. Om jag nu verkligen ville göra en uppoffring så hade det ju varit betydligt smartare att ta skulden för hennes verk i stället för att skapa ytterligare ett.
      Poängen är att jag gjorde det med goda intentioner. Precis som Sembrant och Batman. Ibland tvingas man fatta beslut i stressiga situationer, och i sådana lägen kan man inte förvänta sig några garantier för en gynnsam utgång. Man agerar för teamets bästa, men ibland visar det sig vara teamets sämsta.

      When life gives you lemons

      Ja, vad ska man säga? Just nu är jag mestadels uppfylld av frustration över Storbritanniens beslut att lämna EU. Oerhört idiotiskt. Speciellt nu med tanke på att Europa är mer sårbart än någonsin. Vi behöver varandra. Jag tycker synd om mina brittiska vänner som känner sig svikna av sitt eget land. Jag tycker synd om nästa generation som ska ärva eländet.
      I början av juli ska min sambo till England i jobbsammanhang. Det lär vara billigt att hänga där just nu. Men jag blir kvar i Karlstad med katterna. Det känns helt okej faktiskt. Det här är första sommaren på tre år som jag kunnat vila lite. Jag har dock förklarat krig mot bladlössen som angripit vårt citronträd på balkongen. Såpa och vatten. Är det över huvud taget effektiv ammunition? Jag beväpnar mig och hoppas på det bästa. I värsta fall kommer citronerna smaka grön såpa.
      Om man bortser från kriget på balkongen har det varit en ganska fridfull sommar på det personliga planet. Jag har hunnit ägna mig åt saker och människor jag tycker om. För ett tag sedan fikade jag med min lillebror och min lillasyster som jag inte sett på flera år. Något av det jag ångrar mest är att jag lät min sargade relation till pappa bli en kil mellan oss syskon.
      Ju äldre jag blir desto större behov tycks jag få av att knyta ihop säckar. Vi har ju alla de där säckarna som ligger i förrådet och väntar på att bli bearbetade. Det känns skönt att ta itu med saker. Att göra upp med det förflutna. Det ger en känsla av att befinna sig i rörelse. Att man utvecklas i stället för att bli stillastående.
      Om det är något jag lärt mig så är det att man inte ska sluta sig själv. Ibland måste man sträcka ut sina händer och våga luta sig mot andra. Det gäller både personligt och globalt. Alla behöver en cirkel. En vänskapskrets. Människor att vända sig till när det krisar. Ensam är aldrig stark.
      När de tektoniska plattorna börjar knaka, och världen sakta glider isär, vill man inte vara den enda som står på ens sida. Så räkna inte ut mig. Jag vill finnas där för andra, och jag vill att andra ska finnas där för mig. Jag har inte gett upp hoppet om mänskligheten än. Vad gäller citronträdet… ja, det återstår väl att se. When life gives you lemons, make lemonade.

      Allt låter allvarligt på latin

      När solen skiner som starkast borde kanske ens tankar genomsyras av ljus. Men den kvava luften gör också sitt. Min hjärna matar mig med bilder från en tid då jag var nedsänkt i mörker.
      En januarimorgon 2008 vaknade jag av en besynnerlig känsla. Eller snarare en frånvaro av känsla. En förstening. Vänstra sidan av mitt ansikte var som en teatermask från en antik tragedi. Med mungipan nedåt.
      Perifer facialispares. Läkaren log betryggande. Men jag kände mig inte det minsta lugnad. Allt låter allvarligt på latin. Ett välkommet förtydligande: ensidig ansiktsförlamning.
      Jag var en tryckbehållare fylld till brädden med stress. Hade inget utrymme kvar. Det var bara en tidsfråga innan det började pressa sig mot mina nerver.
      Snön låg djup. Ångesten likaså. Jag kände hur den omslöt mig som vadderade väggar. Många gånger kändes galenskapen inte långt borta.
      Jag gömde mig mellan bokpärmar. Satte mitt hopp till Lagerkvist, Delblanc och Öijer. De som likt mig bar svärtan som en svart fana. Vi seglade in i mörkret under samma flagg. Andades samma rök.
      Ångest är en lättskött växt. Den kräver inget vatten, kräver inget ljus. Växer bortom all kontroll; reser sig över alla murar man byggt. Klättrar in genom fönstren, och täcker alla väggar, skymmer alla speglar.
      Sedan står man där igen, med yxan och vanvettet. Hugger vilt åt alla håll. Tills golvlisterna framträder bland de taggiga grenarna, och den skämda jorden som kilat sig fast i träpanelernas fåror.
      Jag betraktade mig själv på fotografier. Vred och vände. Försökte komma överens med tanken på att min spegelbild kanske aldrig skulle bli densamma.
      Om nätterna sov jag med en plastkupa över vänstra ögat. Eftersom jag inte kunde stänga ögonlocket till fullo fanns det risk att ögat tog skada om det inte hölls fuktigt under natten. Allting kändes ganska hopplöst.
      Efter några månader drog dock den stora korpen tillbaka sina klor. Släppte taget om min tillvaro. Men den är ständigt med mig. Som en skugga i ögonvrån. Något hotfullt över axeln. En tillfällig solförmörkelse.
      Jag känner igen det enorma vingspannet. Det skrapande ljudet som uppstår då vingspetsarna smeker husfasaderna.
      Den är ständigt med mig. Denna mörkrets ängel. Bara några vingslag bort. I väntan på att få sätta klorna i mig igen.