• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Under högar av pogs och pins

      Foto: Maja Suslin / SCANPIX

      Solskenet strilar genom björkarnas yrvakna lövverk. Därunder ligger en solkatt i bakhåll; redo för att kasta sig efter grenarnas skuggor.
      Jag betraktar scenen genom fönstret och ler lite sådär mysigt som Ernst Kirchsteiger. Plötsligt väcks jag ur mitt dagdrömmande av att en småfågel skallar den pollenfläckiga rutan. Den tröttnade väl säkert på mitt fåniga flin. Jag tyckte mig nästan kunna höra den nynna på Wake up av Rage Against The Machine. Med handen på hjärtat får jag erkänna att sådana här djupa betraktelser av sommarens ankomst har varit en bristvara i mitt liv den senaste månaden.
      Medan andra njutit av solskenet har jag bläddrat igenom tusentals gulnade sidor i gamla församlingsböcker, husförhörslängder och folkräkningar. Släktforskningen har blivit en drog som hämmar mitt intag av D-vitamin. Spegeln kan inte riktigt avgöra om jag är en vampyr eller en insnöad arkivarie som nu tagit sina första stapplande steg ut i samtidens ljus. Detta är dock ingen isolerad händelse. Min fallenhet för besatthet (det låter ju inte alls obehagligt) har funnits sedan barnsben. Ena månaden gjorde jag en djupdykning i hajar för att nästa ägna mig åt postmodern filosofi. Inga tvära kast här inte.

      Jag har fortfarande kvar den där boken om egyptisk kultur och mytologi på 500 sidor som kostade min mamma lika många kronor. En dyr investering i ett flyktigt intresse.
      Men informationen finns fortfarande lagrad i hjärnan. Någonstans. Under alla högar av hockeybilder, pogs och punkiga pins. Jag är en mental hoarder. Jag förmår mig inte att kasta bort något. Inte ens värdelöst vetande. För vem vet, jag kanske får användning av det jag vet någon gång.

      Tim Sterner, krönikör

      Det får mig att tänka på filmen Limitless där en medioker författare får tillgång till all information han någonsin fångat upp tack vare en experimentell drog. Den påminner mig alltid om att vi är vandrande uppslagsverk. Jag vet inte varför jag vet att staden Johanngeorgenstadt vid tysk-tjeckiska gränsen har drygt 4 000 invånare. Jag vet inte heller varför jag vet att det går drygt 25 människoår på ett hamsterår eller varför jag vet att jag vet att jag vet. Men jag hyser förhoppningar om att jag någon gång ska få användning av allt vetande och att jag då får kompensation för alla missade soltimmar. Jag kan åtminstone glädjas åt att släktforskning är en av de vettigare ursäkterna jag haft för att sitta inomhus en solig dag. Hajar och faraoner kan få en delad andraplats. Snart har jag rett ut alla trassliga grenar i mitt släktträd så att solskenet kan tränga igenom dess krona, precis som genom björkarnas lövverk utanför det pollenfläckiga fönstret.

      Nyckeln till alla rum i mig

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      För drygt tre år sedan nämnde jag i en krönika att min barndomsdröm var att bli arkeolog. Jag ville gräva upp vår historia och skapa en bättre inblick i det som lade grunden för samtiden.
      Innan min farfar gick bort gav han mig ett set med verktyg. Jag använde dem för att göra arkeologiska expeditioner på bland annat mormors bakgård, till hennes stora förtret. Man hade kunnat tro att trädgården invaderats av sorkar och mullvadar, men det var bara jag.
      Någon arkeolog blev jag dock aldrig. Men jag fick fortsätta mitt grävande som journalist. Min nyfikenhet inför det förflutna var faktiskt en av anledningarna till att jag sökte mig till just Karlstads-Tidningen. Jag drogs till de historiska nedslagen och jämförelserna med nutiden.
      Det förflutna är ovärderligt för att kunna få ett grepp om både samhällets utveckling och sin personliga utveckling. Man ska inte stirra sig blind i backspegeln, men jag tror att vår bakgrund är en nyckel som kan öppna många inre rum och få våra perspektiv att expandera.
      Med det sagt kan jag avslöja att jag äntligen börjat släktforska. Det är något jag velat göra i många år, men det har känts så stort och svårgreppbart. Min släkt har många lösa trådar på båda sidor. Förhoppningsvis kommer jag under den här processen kunna knyta ihop några av dem och upptäcka släktingar som jag inte visste att jag hade.
      Ju äldre jag blir, desto större behov känner jag av att analysera min identitet och söka ett större sammanhang. Jag ser det även som en rejäl insättning på mitt vuxenkonto. Om det är något som genererar en avsevärd mängd vuxenpoäng så är det väl ändå släktforskning?
      När jag skriver denna krönika har jag precis bekräftat en beställning på DNA-prov med syftet att göra en grundläggande kartläggning av vem jag är. Hur splittrad är jag egentligen? Vilka byggklossar formar mig? Jag tillhör inte de som tror sig vara 100 procent av något.

      Tim Sterner, krönikör

      Det finns forskning som visar att den moderna människan har funnits i omkring 300 000 år. Att samtliga förfäder ska ha kommit härifrån känns inte särskilt troligt. Jag skulle nog påstå att det är en omöjlighet. Mitt blod är en cocktail som blandats under mycket lång tid.
      Som värmlänning lär man väl ha en hel del finskt och norskt i sig. Baserat på mitt efternamn antar jag att det finns en tysk anknytning också. Jag har även fått berättat att jag har en koppling till valloner.
      I övrigt består min karta av väldigt många tomrum som jag hoppas kunna fylla. Det får tiden utvisa. Jag lyckades övertala min sambo att beställa ett DNA-test också. Man kan ju hoppas på att resultaten inte visar ett släktskap. Det hade varit en intressant vändning. Det kanske visar sig att jag hela tiden grävt min egen grav.

      Jag stal från mig själv

      Foto: Björn Lindgren / TT

      Huvudkaraktären i Chuck Palahniuks mästerliga roman Fight Club botar sin sömnlöshet genom att besöka olika stödgrupper för sjukdomar han inte har. Sjukt oetiskt. Men det får stå för honom.
      För mig har generositet varit lösningen. Jag sover gott genom att göra gott. Jag har alltid varit väldigt givmild. Kanske rent av kroniskt givmild. Hur det nu kan vara möjligt.
      I min barndom fick mamma ofta muddra mina kompisar innan de åkte hem utifall att jag hade gett bort något utan tillåtelse. Det var säkert irriterande, men det finns faktiskt värre saker att lida av än att vilja göra medmänniskor glada. Jag är hellre dumsnäll än sociopatisk.
      Om jag har haft en tung dag så brukar jag ägna kvällen åt att titta på youtube-videor där någon gör slumpmässiga donationer till främlingar. Det ger mig gåshud på hjärtat och fyller mig med förnyat hopp om mänskligheten.
      För ett tag sedan skänkte jag en hundring till en tiggare, och mina närstående blev nästan mer paffa än tiggaren själv. Det känns lite sorgligt att snällhet väcker förvåning. Det borde vara en självklarhet. Om man har förmågan att hjälpa någon annan så är det bannemej ens skyldighet att göra det.
      Det är åtminstone den devisen jag lever efter. Alla måste väl hitta sitt eget sätt för att sova gott om nätterna. Men jag tror att de flesta som är normalt funtade kan sova bättre om de gör en osjälvisk handling varje dag.
      Baksidan av myntet är att man kan bli utnyttjad av människor. Då handlar det inte om att de får utan om att de tar. Det säger mer om dem än om oss givare.
      Men all skuld kan inte läggas på dem. Det är upp till oss att inte låta rötäggen styra och reglera vår snällhet. Många tolkar snällhet som svaghet, men det är starkare än motsatsen.
      Om alla beväpnade sig med leenden och empati i stället för vapen och respektlöshet så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Sprickorna skulle bli mindre.
      All förändring startar med att en människa gör ett val. Därefter är kedjereaktionen igång. Om jag gör något snällt för någon och den personen i sin tur gör något snällt för någon annan så har vi skapat ett väldigt effektivt system som i större skala kan förändra världen.
      Vissa kanske ger för att bli omtyckta, men så har aldrig varit fallet för mig. Jag gav inte bort saker som liten för att jag ville vinna vänner. Jag gjorde det bara för att jag gillade känslan av att göra andra glada.

      Tim Sterner, krönikör

      Det blev en drog. Medan andra barn var höga på socker var jag hög på givmildhet. Det är ett missbruk jag ärvt från min mamma. Det var nog därför hon kunde känna igen tecknen.
      Jag var en kleptoman som stal från mig själv. Det var säkert irriterande för min mamma, men det finns faktiskt värre brott än att stjäla från sig själv.

      Två bitar från olika pussel

      Foto: Marcus Lindblad / SVD / TT

      Det brukar sägas att motsatser attraherar varandra. En gång i tiden var det ett främmande koncept för mig. Jag strävade ständigt efter att träffa någon på samma sida av spektrumet, någon som jag skulle dela både egenskaper, tankar och intressen med. Fan vad tråkigt det låter nu i efterhand.
      Jag minns något Navid Modiri sa en gång när vi pratade om relationer. Han sa att det är roligare om man har olika intressen, för då kan man lära sig något av varandra. Det låter så självklart i dag. Det är klart att man har mer utbyte av varandra om man är olika.
      För tio år och cirka två månader sedan träffade jag någon som mejade ned min mur av kriterier. Hon var allt jag inte visste att jag behövde. Jag lever tillsammans med min motsats och det känns så rätt. Vi är två bitar från olika pussel som ändå passar ihop.
      Visst har det skett en hel del krockar mellan våra personligheter och perspektiv. Det gör det fortfarande. Jag är eftertänksam och hon är impulsiv. Jag prokrastinerar och hon vill ha saker gjorda nu. Eller helst i går.

      Vi lever i helt olika takt men lyckas ändå synka varandra. Hennes hjärta är min metronom; hennes puls är klickspåret som får min puls på rätt kurs när jag är stressad. Jag har samma funktion för henne. På sin arm har hon förevigat en rad jag skrivit om just detta som lyder: ”lip-sync to my pulse”, alltså ”mima till min puls.”
      Min släkting och vän Martin Ehrencrona, som är keyboardist i Les Big Byrd, var tidigare med i bandet Don’t Be A Stranger som gjorde den fantastiska låten Perfect Problem. Baserat på den har vi graverat våra förlovningsringar med texten ”my perfect problem.”
      Det är vår låt. Vi är varandras perfekta problem. Vi är perfekta för varandra för att vi inte är perfekta. Vi har båda kantiga personligheter stöpta ur helt olika former men matchar ändå varandra.

      När vi skulle flytta ihop för cirka sex år sedan så fanns det lite oro från bådas sidor. Vad händer när två så olika människor ska försöka inreda ett hem tillsammans? Kommer det att spillas både blod, svett och tårar?
      Det visade sig dock under processen att stil och interiör är något vi chockerande nog är ganska överens om. Bortsett från köksbordet av glas. Jag hatar det fortfarande. Men jag älskar henne, och då är det acceptabelt med vissa uppoffringar.

      Tim Sterner, krönikör

      Jag minns att jag satt uppe hela natten när lägenheten var färdiginredd och kände en värme sprida sig i bröstet. Det händer fortfarande att jag blir tårögd när jag ser mig omkring i lägenheten. Vi har trots våra många olikheter byggt ett hem och ett liv tillsammans. Jag vet inte hur det gick till, men jag vet att jag känner en tacksamhet för det varje dag. Kanske speciellt nu omkring alla hjärtans dag.

      Jag skimrar inte som Cullen

      Tim Sterner, krönikör.

      I skrivande stund råder det snöstorm utanför fönstret. Det känns som att 2017 har följt med in i 2018 för att spela ett sista spratt.
      När jag pratat med människor om fjolåret så har ett ganska tydligt mönster framträtt. Det är samma uppsättning ord som dyker upp hela tiden; tungt, utmanande, jobbigt, stökigt, oroligt. Jag kan relatera till de utsagor jag tagit del av.
      För min personliga utveckling var 2017 ett väldigt bra år, men jag har fått krama ur varenda droppe energi för att ta mig över tröskeln till 2018. Man skulle kunna säga att 2017 gav lika mycket som det tog.

      Jag tror att den negativitet som genomsyrat 2017 för många av oss delvis kan vara kopplad till det faktum att det världspolitiska läget har hängt som ett mörkt moln över allting. USA, Nordkorea, Ryssland. Tre stormakter som drivs av väldigt stora egon. Muskelmätning och upprustning är väl så gott som oundvikligt.
      Ett annat stort fenomen som fått fjolåret att gå i moll är #metoo. Det här är ju dock inte ett problem som uppstod under 2017. Det här har kokat under fasaden betydligt längre än så. Det var bara en tidsfråga innan det bubblade upp till ytan.
      Man kvävs nästan i detta snöskred av bekännelser. Utsträckningen har blivit smärtsamt tydlig. Samtidigt som det är extremt nedslående så är det också oerhört upplyftande att det dras ut i ljuset. Det är först då man verkligen kan ta tag i problemet. Det är inte längre en ogreppbar abstrakt massa utan något väldigt greppbart.

      Om det är något vi alla borde bli bättre på så är det att inte hålla saker inom oss. Vi behöver visa upp det mörka och skitiga. Även om många av oss är Instagram-skadade och helst vill ge skenet av att vi skimrar som Edward Cullen i Twilight.
      Men vi är inte perfekta. Vi har ärr både utvärtes och invärtes. Vi släpar runt på väldigt mycket osagt. Det känns positivt att allt fler vågar blotta sina hjärtan och prata om sådant de varit med om. Det lustiga är att något man avskyr med sig själv kan vara det som gör en till någons förebild.
      Jag har ingen aning om vilka nyckelord som kommer cirkulera när vi summerar 2018. Det är en ovisshet som är både skrämmande och hoppfull. Man vet inte vad som kommer hända.

      Jag hoppas att jag kommer lära mig mer om både mig själv och andra människor. Jag hoppas att 2018 kommer präglas av förståelse och empati.
      Ja, jag vet. Det låter som att jag kandiderar till någon skönhetstävling. Men jag kan inte bära upp en krona. Jag kan knappt bära upp mitt eget huvud. Det var ett betungande år som krävde mycket.
      Som den vandrande kliché jag är skaffade jag gymkort i slutet av året, så förhoppningsvis kommer 2018 inte att tynga ned mig lika lätt som 2017 gjorde.

      Och så var de bara fyra

      När dessa rader långsamt hamras ned är jag hyfsat nyligen hemkommen efter en helg i Göteborg, tillsammans med min sambo och min närmsta familj.
      Utöver packningen hade vi med oss tre syften; att umgås med min kusin som bor där, att shoppa och att besöka julmarknaden på Liseberg.
      Det sistnämnda är något som funnits på min mammas önskelista så länge jag kan minnas, och genom åren har hon lyckats sälja in det hos mig också. Min sambo har inte heller varit på julmarknaden tidigare och blev biten av idén.
      De personer i sällskapet som varit där tidigare valde dock att avstå. Av tio personer var vi slutligen bara fyra som klev på veteranspårvagnen mot Liseberg. Det låter som prologen i någon gammal deckare av Agatha Christie. Och så var de bara fyra. Mycket olycksbådande.

      I januari är det tio år sedan jag fick uppsöka akuten för vad som visade sig vara stressrelaterad ansiktsförlamning. I sviterna av det kom panikångesten som ett julkort på posten, och ett av uttrycken har blivit en släng av trängselfobi.
      Med det i åtanke känns det ganska idiotiskt att gå på Lisebergs julmarknad. Men jag bestämde tidigt att ångesten inte ska få tillåtelse att styra mitt liv och hålla mig tillbaka. Det bästa sättet att bearbeta en fobi är ju dessutom att utsätta sig för den.
      När vi kom igenom entrén blev vi först bländade av alla ljus. Det var verkligen som att komma in i ett sagoland. Tyvärr fanns det inte mycket utrymme för att ta sig fram till de olika marknadsstånden. Vi flöt liksom bara med i strömmen av människor.
      Vassa armbågar cirkulerade som hajfenor runt oss. Svettiga föräldrar pustade och svor medan de försökte bana väg genom människomassan med sina barnvagnar. Armbågssim ingår inte som ämne på simskolan, det är en teknik man bara kan lära sig i sådana här situationer.

      När vi först kom in på området var min sambo helt inställd på att hon skulle åka skridskor på isbanan, men när vi väl nått dit hade ambitionsnivån och benstyrkan dalat rejält. I stället segnade vi ned på läktaren och kände luften gå ur oss.
      Det var vid detta tillfälle jag förstod varför de andra i sällskapet valt att avstå. Visst fick man gott om julstämning under besöket, men trängseln gör att man inte vill göra det igen nästa år.
      Man måste liksom vänta några år så att de negativa aspekterna hinner blekna lite. Efter några år, när de ljusa minnena lyser starkare, kan vi kanske göra det igen.
      Jag ångrar inte beslutet att gå dit. Det är lite som att gymma, tänker jag. Det kanske känns lite kämpigt under tiden, men efteråt tänker man ju sällan: ”Fan också, varför tränade jag? Det var väl onödigt…” Det är inte alla erfarenheter som kommer helt smärtfritt, men alla hjälper en att utvecklas.

      En dimma av vinterandetag

      I frosten på en busskur har någon ristat in en uppmaning till alla flyktingar att åka hem. Det slår mig som en iskall bris i ansiktet att Sverige blivit väldigt kallt, i flera avseenden. Det är ingen ny observation, men ibland nyper det till lite extra i kinderna. Som en liten påminnelse om samhällets rapida nedkylning.

      Jag tänker på dikten Ishjärtat av Bruno K. Öijer där Sverige beskrivs som ett avlångt ishjärta där en ängel aldrig satt sin fot. Det är en dystopisk bild han målar upp, men dessvärre är det en ganska korrekt avbildning av den nuvarande verkligheten. Det är många hjärtan som tycks ha förfrusit i det här landet och snöänglar är de enda änglarna i sikte. De här tankarna bubblar alltid upp inom mig under den här tiden på året, när man kan se andetagen framför sig men inte människorna. Man fäller upp luvan och stänger ute alla andra. Folk blir en abstrakt massa som flyter förbi, en dimma av vintertunga andetag. Man stänger liksom av, släcker ned några funktioner i hjärnan för att kunna fokusera på att lättast ta sig från punkt A till punkt B. Vinter-effektivisering.

      Det är i detta frusna tillstånd man behöver bli påmind om allt som försiggår runt omkring en; alla processer som kollektivt bidrar till att vinter inte bara är en säsong, utan även en degenerativ sjukdom i folksjälen. Symptomen är att medkänslan och medmänskligheten sätts ur spel. Det leder till hat och missunnsamhet. Det leder till rasism, sexism, homofobi och en stelfrusen världsbild. Det finns en anledning till att vi förknippar kärlek, glädje och optimism med värme medan allt det onda är kopplat till kyla. Det har inget med årstider att göra. Man kan ha en soldränkt blomsteräng i bröstet mitt i vintern. Man måste inte låta sig smittas av kylan som andra utstrålar. Man måste inte absorbera andras negativitet. Man måste inte låta sina perspektiv färgas av någon annans förvridna färgseende och göra att man värderar människor olika baserat på hudfärg. Man måste inte ha misstänksamhet som förinställning i hjärnan när man bemöter andra människor.

      Man kan välja att vara öppen och ge människor en chans. Man kan välja att lyssna på andra människor och se det som en möjlighet till lärdom. Det innebär inte att man sviker ideal. Det innebär bara att man blir större som människa, att man ger utrymme för fler perspektiv. Vi är ämnade att utvecklas, inte att hamna i ett stelfruset tillstånd. Då hade vi lika gärna kunnat stanna i grottorna. Fäll ned luvan ett tag, se människorna omkring dig och allt som händer. Alienera inte dig själv och andra. Jag vet att du fryser, men det är ingen ursäkt. Dagen efter att jag passerade den där busskuren tog jag samma väg igen. Jag noterade då att någon frenetiskt skrapat bort det hatiska budskapet. Jag kände en värme långsamt sprida sig i kroppen, en försiktig optimism. E

      Oktober är en zombiemånad

      Stapplar i motvind genom ett blaskigt Karlstad. Med jämna mellanrum halkar jag på våta höstlöv och glider fram några centimeter. Jag försöker hålla fast vid tanken att det är tidseffektivt, att jag tar mig hem snabbare. Stundtals glider jag så snabbt att det skapar en illusion av att ha medvind. På vägen hem tar jag vara på posten åt grannen som ligger vid en pool på Mallorca. Jag skrubbar kontrasten i mitt ansikte, som någon alternativ form av peeling. Självplågeri hör hösten till. Det är helt enkelt mer vedertaget att vara miserabel vid den här tiden på året. På samma sätt som våren symboliserar förnyelse är hösten förknippad med förruttnelse. Den förmultnande växtligheten bekräftar det.

      Dessutom är det snart säsongspremiär för The Walking Dead. Om det är något som bidrar till att stärka oktobers förruttnelsetematik så är det väl zombies. Bevisen är omöjliga att blunda för. Vi befinner oss på den dunklare delen av spektrumet, den gråsvarta halvan av färgskalan. Jag har förvisso inget emot det blaskiga höstmörkret egentligen, så länge jag slipper rulla runt i det. Om man betraktar det på avstånd med ett fönster som filter så känns det faktiskt ganska gemytligt. Kanske rent av lite vackert. En kopp té hade bidragit till den romantiserande bilden, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i té. Inte varm choklad heller för den delen. Jag är den där typen som köper isglass mitt under vintern. Men ändå. Jag kan ta en kopp té för tankens skull. Som ytterligare en dimension av självplågeri.

      Det mest effektiva sättet att plåga sig själv och komma in i rätt sinnesstämning för hösten är dock att ladda spellistan med tungsint musik. Gärna av låtskrivare med tragiska livsöden eller som inte längre finns bland oss. Det förstärker känslan. Jag tänker till exempel på Elliott Smith, Kurt Cobain, Lou Reed. Men det handlar inte bara om att vältra i smärta och misär, utan även att bli påmind om att det trots allt är ganska härligt att få känna och leva. Därför har jag rensat min musikaliska garderob och kastat alla låtar från sommarens soliga dagar. Bort med alla peppande klubbdängor. Ett album som blivit ett stående höstinslag för mig de senaste tio åren är Neon Bible av Arcade Fire. Med låtar som Intervention och Windowsill i hörlurarna känns det inte lika hemskt att stappla i motvind genom ett blaskigt Karlstad. Eller jo, det känns precis lika hemskt. Men det känns ganska bra på samma gång. Det är väl det som är essensen av hösten. Man både älskar det och hatar det.

      Den bakterietid nu kommer

      Den där gnistrande höstkänslan börjar infinna sig, som stjärnstoft i luften omkring en. Men det kan ju också vara så att partiklarna är förkylningsbakterier. Det gäller att inte vara för godtrogen. Just nu behandlar jag alla i min omgivning som potentiella smittobärare. Minsta hostning på bussen får mig att rycka till och känna en sveda i bröstet. Alla snörvliga snorungar får det att bubbla i mina bihålor. Det enda man kan göra är att dränka sig i handsprit och hålla andan. Men man kan ju bara hålla andan under begränsad tid. Förr eller senare svimmar man, och då blir man helt utlämnad åt bakteriernas makter. Det är nog hög tid att bunkra upp med ingefära, citron och honung. Kanske lite vitlök också för säkerhets skull. Man kan aldrig vara för säker. Jag vet, jag låter som en äkta survivalist; en sådan där excentrisk prepper som ägnar sin tid åt att bunkra upp inför apokalypsen. Jag kanske borde införskaffa militärmundering när jag ändå håller på, som en slags symbol för kampen mot bacillerna.

      Jag skulle vilja påstå att jag har en hälsosam paranoia när det gäller säsongsåkommor som förkylning, influensa och vinterkräksjukan. Det sägs att man ska hålla sina vänner nära och sina fiender närmre. Men för närvarande finns det ingen nytta för de visdomsorden. Med lite modifiering kan det ju dock bli ett aktuellt motto. Håll dina vänner på avstånd och dina fiender på ännu längre avstånd. En vän kan smitta dig av misstag, medan en fiende kan hosta dig i ansiktet av ren illvilja. Kort efter att vågen med svininfluensa började dra in på allvar 2009 var jag på Arvikafestivalen. Alla smittors dröm. Mycket folk som trängs på samma plats. Mysigt.

      Jag minns att jag kände mig väldigt utsatt i den situationen. Jag tänkte på den där scenen i 28 veckor senare där viruset sprids som en löpeld genom folkmassan vid barrikaden. Nämen hejsan, Ångesten. Jag minns också hur landet delades av vaccinet som togs fram mot svininfluensan. Vissa vägrade att ta något så experimentellt, andra chansade. Jag tillhörde den senare kategorin. När jag i efterhand läste om bieffekter som narkolepsi och nervproblem fick jag dock i stället ångest över det. Även om jag slapp alla exotiska bieffekter så skulle jag nog tänka efter lite mer nästa gång. Hittills under förkylningssäsongen har jag klarat mig. Jag vet inte om det beror på att mina insatser är effektfulla, om jag har bra immunförsvar eller om jag helt enkelt bara har tur. Man kanske inte ska ifrågasätta så mycket. Jag tänker dock fortsätta med mina förebyggande rutiner för säkerhets skull. Man kan aldrig vara för säker.

      En resa längs Memory Lane

      När jag rensade hemmakontoret för ett tag sedan hittade jag min gamla iPod från gymnasietiden. Den var naturligtvis död. Men efter lite konstgjord andning via USB lyckades jag få liv i den. Sedan dess har jag bläddrat igenom den på bussen varje morgon på väg till jobbet. Det har blivit som att rulla genom minnenas allé. Den bilden blir ännu tydligare när mitt finger stannar på hållplatsen Memory Lane från Elliott Smiths sista album. Det är bitterljuv nostalgi.
      Mycket av materialet har jag inte hört på över tio år. Det har hänt ganska mycket under den tiden. Numera får man nästan gömma en MP3-spelare för att folk inte ska titta snett på en. Vad är det för fel på människan? Har han en musikspelare? Vet han inte att man kan ha Spotify i mobilen?
      Jo, det vet jag. Men hur spännande är det med en streamingtjänst som har ett näst intill outsinligt utbud? Det är betydligt mer intressant att hitta en gammal iPod med begränsat utrymme vars innehåll är okänt territorium. Ett digitalt kinderägg.
      För några dagar sedan började jag och en gammal vän att diskutera musik vi lyssnat på förr. Helt plötsligt satt vi och utbytte YouTube-länkar till musikvideor med närmast barnslig förtjusning.
      Det finns ingen musik som kan beröra en på samma sätt som musiken från ungdomen. Melodierna har liksom virat sig runt nervtrådarna och absorberats av kroppens vävnad. Så fort man hör melodierna blixtrar det till i nervsystemet. Allting kommer tillbaka.
      Det känns som att tankarna jag underhåller just nu är ett tydligt ålderstecken. Jag har blivit en sådan där nostalgisk jävel som sitter och tänker tillbaka. Hur gick det till?
      Häromdagen uppstod ett samtal i lunchrummet om VHS och disketter. Det är lite sjukt att jag minns när floppydiskarna var standard som lagringsmedia. Numera finns det inga diskettuttag i datorerna. De flesta är inte ens utrustade med cd-läsare längre. Herregud. Börjar jag också bli obsolet? Har jag också spelat ut min roll?
      Varje generation blir till slut en koloni av spöken som hemsöker nästa generation. Det är en ganska deprimerande tanke faktiskt. Det kanske är en bieffekt av att lyssna på en artist som dog av en kniv i bröstet. Jag kanske borde rulla vidare till nästa spår, nästa hållplats på min musikaliska resa.

      Rutten frukt i huvudskålen

      Vi är nu en vecka in i rötmånaden och jag börjar misstänka att inte ens hjärnan är förskonad denna period av intensifierad förruttnelse. Är det så här zombieapokalypsen börjar? Eller rör det sig bara om någon form av säsongsafasi?
      Det känns som att hållbarheten på mina tankar och ord är kortare än vanligt. Frukterna i huvudskålen har blivit utsatta för röta. Jag tänker ut intressanta saker att säga, men när tankarna väl lämnar min mun har de hunnit tappa sin hållfasthet och blivit substanslöst mos.
      Mitt ordförråd består för närvarande av halvtomma kartonger. Det mesta har blivit skämt och har därför fått kastas bort, till bananflugornas förtret. Jag är faktiskt lite förundrad över metaforen jag precis lyckades formulera. Den måste ha tillhört det som blivit kvar i förrådet.…
      Min oförmåga att tänka klart gör mig nästan lite illamående. När man livnär sig på skriftlig och visuell kommunikation är det en fördel att kunna vara expressiv. Utan den förmågan blir man lika oduglig som Kal-El blir i närheten av kryptonit. Krafterna bleknar.
      Skillnaden i det här fallet är dock att exponering är lösningen. I stället för att distansera sig från kryptoniten ska man utsätta sig för den, tvinga sig själv att kommunicera med andra människor. Om man drar sig undan och fastnar i tanken att man inte har något att säga så förvärras bara situationen.
      När man arbetar inom kommunikation kan man inte alltid sitta och vänta på att få inspiration. Ibland måste man tvinga fram orden. Det är som att försöka starta en maskin som inte varit i bruk under en längre tid.
      Det går trögt i början. Man spottar ur sig några halvhjärtade fraser. Efter ett tag märker man att det börjar flyta på. Maskineriet är uppvärmt och redo för produktion.
      Då gäller det att producera så mycket som möjligt, för man vet aldrig när tankarna återigen blir utsatta för röta. Det kan slå till när man minst anar. Mitt i en mening kan blicken fastna i tangentbordet; rinna ned mellan bokstäverna som oönskat kaffespill och klibba igen mekaniken.
      I takt med att jag formulerat den här krönikan har jag successivt rensat bort ruttna hjärnceller och ersatt dem med nya. Jag har slängt all rutten frukt som legat i huvudskålen och sedan fyllt utrymmet med något färskt.
      Förhoppningsvis håller det sig fräscht ett tag innan den inre rötmånaden gör sig påmind igen.

      Den kroniska eskapismen

      I dessa semestertider är det många som packar sina väskor och beger sig till andra länder där vädret inte är lika lynnigt. Men det är ju egentligen inte bara kopplat till väderförhållanden.
      Det grundar sig i något djupare, en eskapism som genomsyrar varenda cell. Man skulle kunna kalla det ett chartervirus. Det är ett kroniskt tillstånd som ligger latent i kroppen, och blossar upp rejält under sommarhalvåret. Vi börjar törsta efter exotiska vyer.
      Jag är en av många som lider av denna kroniska eskapism, en av alla som dreglar över andras semesterbilder på Instagram. Men under midsommar fick jag ett litet uppvaknande.
      Jag satt på ett länståg på väg mot Torsby för att fira med delar av min sambos familj. Utanför fönstret svischade landskapet förbi. Det var då det slog mig hur vackert Värmland faktiskt är. Man ägnar så mycket tid åt att stirra på charterbilder att man blir blind för skönheten runt omkring.
      Det finns så många platser på hemmaplan som jag aldrig sett. Nu menar jag alltså inte enbart lokalt eller regionalt utan även nationellt. Varför ägnar vi inte mer tid åt att lära känna vår närmiljö i stället för att ha chartersemester?
      Allt det här snacket om en kronisk eskapism är egentligen bara ett sätt för mig att slippa ta ansvar. För det är ju så vi gör. Vi hittar på bortförklaringar och skrubbar frenetiskt bort allt ansvar.
      Bort är ett nyckelord lika starkt förankrat i den svenska folksjälen som jantelagen och mellanmjölk. Vi söker oss gärna bort. Då syftar jag inte enbart på att söka sig bort geografiskt, utan även att söka sig bort från andra människor.
      Svenskar har extremt stora trygghetszoner, vissa större än andra. Somliga har trygghetszoner som sträcker sig till specifika landsgränser. Det kanske vore nyttigt för oss att avboka chartersemestrarna och utmana våra personliga gränser i stället.
      Man kan faktiskt göra många resor utan att röra sig en millimeter. Våra inre landskap är de mest förbisedda resmålen. Jag vet, att semestra i sig själv låter inte direkt lika lockande som en vecka vid Costa Brava.
      Herregud, man vill ju knappt se sig själv i spegeln, så att faktiskt se in i sig själv är inget man gärna tänker på. Att skymta sig själv i sommarkläder för första gången på ett år är som en scen ur Exorcisten. Vik hädan!
      Det går att komma bort från en fysisk plats och det går att komma bort från andra människor, men det går inte att komma bort från sig själv. Tanken blir mindre skrämmande om man ägnar mer tid åt att vara en turist i sig själv. Våra inre landskap har både bra och dåliga kvarter. Det gäller att utforska båda för att känna sig själv.

      Vädret vände sin kappa

      Efter regn kommer solsken, brukar man säga. Men i det här fallet visade sig vara tvärtom. En grå betonghimmel ligger tung över stan, och det känns sannerligen som att någon lagt ett lock över alltsammans. Luften känns kvav och syrefattig.
      Det är inte lätt att tänka klart under dessa förhållanden. Det blir molnigt även i huvudet. Vi har gott om växter i lägenheten numera, men det känns inte som att de bidrar med varken syre eller harmoni. De bara står där och skriker efter vatten. Ytterligare ett krav. Ytterligare en källa till stress.
      Jag antar att jag kan glädjas åt att ha hunnit absorbera gott om solsken innan molnen hopade sig. Vi låg på en filt i min mormors trädgård flera dagar i sträck, och tappade nästan greppet om verkligheten. Det kanske var bra att vädret vände sin kappa så att vi blev påminda om vardagen och alla måsten.
      Efter lite D-vitamin, kylbalsam och vätskeersättning försöker jag låtsas att jag har full kontroll, men molnen i hjärnan ställer till det. När man arbetar med information är det liksom en fördel om hjärnan faktiskt har kapacitet att lagra information, men just nu känns det ganska trångt.
      Nåväl. Jag får sitta här ett tag och hoppas att fläktarna blåser bort mina inre moln så att jag kan jobba obehindrat. Jag är dock rastlösheten personifierad.
      Jag funderar på att bygga en egen fidget spinner. Ni vet, de där snurrorna som är så populära just nu. Det känns som att hjärnan blir mer stimulerad om man faktiskt gör en från scratch i stället för att köpa en. Det kanske bara är inbillning. Min hjärna har som sagt svårt att tänka klart i nuläget.
      Men om valet står mellan att göra något eller att vänta så väljer jag det förstnämnda. För att citera First day of my life av Bright Eyes: ”I’d rather be working for a paycheck, than waiting to win the lottery.

      Ett försök att påskynda sommaren

      På andra sidan gardinen andas motorerna tungt, medan färskpressade solstrålar sipprar genom sömmarna och vidare ned i mitt glas. Efter vintermörkret lapar man i sig varenda droppe D-vitamin som vårsolen har att erbjuda.
      Vågar man prata om våren? Eller utmanar man ödet genom att utropa sin glädje över att termometrarna står på 25 plusgrader? Vintern har ju en tendens att känna av sådant och slå till när man minst anar.
      Men man kan märka av en markant skiftning. Folk börjar krypa ut ur sina trygga skal och blotta sina vintertrötta själar. Främlingar utbyter hoppfulla blickar, lätta nickningar och leenden.

      Jag och min sambo har köpt en kanariepalm som just nu sträcker på sina blad i sovrummets fönster. Det är troligtvis mest ett desperat försök att påskynda sommaren, och markera att kylan inte är välkommen längre.
      Våra katter är lite skeptiska när nya växter och ting dyker upp i hushållet. De går och inspekterar en längre tid. Jag tror att de ser lägenheten som deras, och att vi bara delar utrymmet. Helst skulle de säkerligen vilja vara delaktiga i alla inredningsfrågor. Men man måste ju dra gränsen någonstans.
      De verkar dock ganska nöjda just nu. De trängs i solskenet under palmen och spinner högt. Jag kan verkligen relatera till känslan. Jag skulle också spinna om jag kunde.

      När jag var hos frisören för ett tag sedan fick jag frågan om jag föredrog vintern. Jag har nog aldrig svarat på en fråga så snabbt. Verkligen inte! Jag är förmodligen så långt ifrån en vinterperson som man kan komma.
      Våren och sommaren har alltid varit mina årstider. Visst klagar man lite på värmen ibland, men det är ju bara tough love. Vi bor ju trots allt i Sverige. Det hör ju liksom till att man ska klaga. Speciellt i sociala medier. En digital suck.
      Men nu när jag sitter här vid köksbordet och lapar i mig solskenet så kan jag faktiskt inte förmå mig att klaga. Inte ens på motorerna som dränker ljudet av fågelkvitter.

      Ett stort dilemma för en liten människa

      Under natten drömde jag att några kamrater övertalade mig att hoppa på ett tåg mot ett okänt land, utan varken pass, biljett eller packning.  Extremt overkligt.
      Jag har nämligen aldrig varit särskilt mottaglig för grupptryck. Det är en av de egenskaper jag är mest stolt över hos mig själv.
      Vid ett tillfälle under min mellanstadietid på Stodeneskolan anordnade skolans tuffingar en bajsaktion. De skulle kasta hundbajs i några av närområdets brevlådor. Det var definitivt en ambitiös plan. Skitkorkad, men ambitiös.
      I den åldern känner man ofta ett starkt behov av att ha en tillhörighet, en grupp att identifiera sig med. När jag blev utmanad att delta i bajsaktionen ställdes jag därför inför ett stort dilemma. Egentligen ett alldeles för stort dilemma för en så liten människa.
      Om jag beslutade mig för att vara delaktig skulle jag vinna deras respekt och gå plus på cred-kontot, men jag skulle sabotera för andra och göra mig skyldig till skadegörelse.
      I slutändan valde jag att vända bajshuliganerna ryggen och göra det rätta. Jag var hellre ocool med rent samvete än cool med skitigt samvete.
      I samband med ett utvecklingssamtal någon tid senare förklarade min klassföreståndare vad som hade hänt och berömde mig för att jag inte varit delaktig. Det kändes bra, men det gäller att inte bli beroende av auktoriteters acceptans. Det är lika illa som grupptryck.
      Det är svårt att hitta ett mellanläge. Man vill inte vara en bajshuligan, men man vill inte heller vara en paragrafryttare. Man vill vara snäll och rättfärdig utan att betraktas som tråkig.
      Det är sådana tankar som kommer till mig efter att ha spenderat en hel natt åt att bli grillad av nitisk säkerhetspersonal på en tågstation i drömmarnas värld.
      Jag vet inte om sensmoralen är att inte falla för grupptryck eller om budskapet är så enkelt som att jag borde titta mindre på realityserier om gränsbevakning.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se