Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Då vidtog nästa moment: Äggosten

      Vissa maxar julen till det yttersta. Andra köper hämtmat och struntar i julgran och Kalle Anka. Några andra reser så långt bort det bara går. En bra jul kan se ut på olika sätt.
      Själv minns jag jularna från barndomen. De firades alltid hemma hos morfar. Det var fullt av släkt och i köket gick den gamla bakugnen varm. Och när jag säger varm menar jag varm: Det måste ha varit 60 grader i det där köket där allt skulle lagas på samma gång. Vi barn fick en tallrik lutfisk till Kalle Anka och höll oss ur vägen.
      Sedan, i det utkylda rummet, där kakelugnen ångade på och stekte alla inom en meters radie, vidtog det stora tabberaset. Eftersom morfar var mån om en god relation till sina mångåriga grannar, köpte han varje år en enormt stor hemmaystad ost av en dam i närheten. Den ångade och stank och fick en gång ensam en manlig, ingift släkting att lämna bordet och tillbringa den närmaste halvtimmen ute på trappan, kraftigt illamående.
      På det där bordet fanns allt. Syltor och gurkor, hemmagjorda pastejer och korvar, alla upptänkliga kålsorter… Själv var jag en riktig tråkmåns i matväg som barn och åt endast skinka, köttbullar och prinskorvar, men det fanns andra som högg in betydligt hårdare. Till detta serverade morfar oavbrutet snaps till de som uppnått lämplig ålder.
      Till slut, när alla runt bordet såg ut som om de tänkte lägga sig raklånga på golvet och dö mätthetsdöden, då vidtog nästa moment: Äggosten.  För er som inte är bevandrade i den bohuslänska mattraditionen så görs äggost av mjölk och ägg samt filmjölk, som kokar ihop och skär sig. Resultatet hälls upp i en äggostform och serveras med sill.
      Och efter attacken på äggosten, då blev det en smula stilla i morfars hus. Överallt halvlåg det folk som såg ut att somna på stört. Då kom tomten (ännu en granne) och piggade upp stämningen, och sedan ansåg morfar att hans gäster allra troligast måste vara hungriga igen. Och så började allt om igen.
      ***
      Sist men inte minst: Nu tar redaktionens krönika paus på obestämd tid. I stället för våra ansikten kommer ni istället att möta nya Karlstadsbor varje vecka på den här platsen. På annandagen nästa vecka kommer ingen tidning, utan vi ses igen den 2 januari 2014!

      Det är kanske ingen idé att längta efter ofattbar rikedom

      Jag läser i tidningen att ännu ett brittiskt lottovinnande par har fått äktenskapsproblem.
      Det är tydligen mer regel än undantag att folk som vinner ohyggliga mängder pengar skiljer sig inte långt efter att pengarna trillat in på kontot.
      Det är jobbigt att få så mycket pengar, klagar paret till en tidning. De får inte tid till varandra som par. Och så det här med att fördela delar av vinstpengarna till släkt och vänner… Vilka ska vara med på listan, vilka ska det inte? Och hur mycket ska var och en få?
      Det finns något fascinerande med att ta del av människors upplevelser av att plötsligt få mycket stora summor insatta på kontot. Att få ekonomiska möjligheter att uppfylla sina innersta drömmar – i alla fall de som går att köpa för pengar – är anledningen till att spel omsätter jättelika summor varje vecka.
      Men vad gör folk egentligen när de fått jackpot? Forskningen verkar spreta åt alla håll. Från amerikanskt håll hävdas att vinnarna blir olyckliga, eftersom vännerna blir giriga och vill ha sin del av kakan. Vinnarna blir därför asociala och isolerade – alltså olyckliga. Samtidigt läser jag om svenska undersökningar som visat att storvinnare varken blir lyckligare eller olyckligare. De får bara dyrare vanor. Efter ett år har allt stabiliserat sig och upplevelsen av lycka är på samma nivå som före vinsten.
      Jaha, och vad ska man dra för slutsats av allt det här? Kanske att det inte är någon idé att längta efter ofattbar rikedom. I bästa fall förblir allt som förut och vardagen ska fortfarande klaras av. Och i sämsta fall blir pengarna en förbannelse.
      Det allra bästa kanske vore att ge bort allt? Bara spara en liten slant som går till bara roliga saker. För undersökningar om upplevelsen av lycka visar också att allra största känslan av tillfredsställelse får vi när vi gör något osjälviskt för andra.

      Köp en trashig brittisk veckotidning

      Visst är det gött att ta semester i juli, men frågan är om det inte känns ännu bättre i november. Förr om åren brukade jag spara ihop pengar och åka iväg till soligare breddgrader om vintrarna, numera blir det mest semester på hemmaplan, på sommaren när hela Sverige i princip håller solstängt.
      Men nu är det dags igen för en tur söderut. Jag hoppas på 25 grader varmt och ett någorlunda vältempererat hav. Under två veckors tid har jag kollat väderapparna i telefonen flera gånger om dagen, orolig för att vädergudarna ska ta solskenet ifrån mig.
      Problemet är att veta vilken vädertjänst som går att lita på. Den ena säger duggregn lagom tills vi kommit fram. En annan visar strålande sol, en tredje risk för moln hela dagen och en väderleksrapport på nätet rapporterar om stormvarning.
      Det gäller alltså att hoppas på det bästa, men vara förberedd på det värsta. Men jag har faktiskt ingen lust att packa ner gummistövlar när jag ska på solsemester. Kanske skulle jag försöka balansera på the edge och bara strunta i vädervarningarna?
      Ja, det ska jag faktiskt. Tar med ett par extra shorts istället.
      Sommarregn är ju inte riktigt samma sak som novemberregn. När det piskar i ansiktet och händerna blir glassklumpar här, kan man på sin höjd bli dyblöt där och faktiskt hoppas på att kunna torka i solen en stund senare.
      Ja, alla märker vid  det här laget hur semestersugen jag är. Men det finns trots allt en hake: För att komma tillräckligt långt söderut i november måste man flyga dit. Och jag gillar verkligen inte att flyga. Det har blivit bättre för länge sedan var jag verkligen skräckslagen inför en flygresa men jag är långtifrån lugn.
      När piloten har taxat ut på landningsbanan, rusar motorerna och sätter full fart… då måste jag koncentrera mig på något annat, vad som helst. Jag har utarbetat ett trick som faktiskt hjälper: Jag köper alltid en tidning innan jag ska flyga. Tidningen ska vara så skvallrig som möjligt, och med mycket kändisbilder. Helst en brittisk (de är skvallrigast) men vad som helst i den vägen duger. När planet lyfter fokuserar jag på någon olycklig sångerskas senaste skandal.
      Så mitt råd till alla flygrädda är: Köp en trashig brittisk veckotidning. De lugnar nerverna.

      Dagen då allting gick snett

      Ibland går allt bara fel.
      Ni vet hur det är. Bara för att man har tänkt en sak, är det inte alls säkert att det blir så. Murphys lag.
      Som en dag i förra veckan. Jag vaknade (vilket gick bra, men det var väl å andra sidan det enda som funkade den dagen). Sätter på kaffe, går och duschar. Tar mitt kaffe – och allt rinner ut. Pipen är öppen. Torkar och svabbar upp allt kaffe som runnit ut på bänken, över kanten och ner på golvet.
      Barn vaknar, är morgonsura. Vill inte ha på sig varma kläder, och dottern kräver att gå till förskolan i shorts och t-shirt. Det här är en vanlig morgondiskussion, så den var jag förberedd på. Däremot inte reaktionen: gallskrik och ålande på hallgolvet.
      Ok, jag fick i alla fall iväg dem till förskolan. Försenad till jobbet. Då var bensinen slut och jag styrde mot macken. Har glömt koden till bensinkortet och, naturligtvis, lagt ur visakortet hemma. Får åka hem och hämta det, tanka, återigen styra mot jobbet.
      Kommer på att jag glömt matlådan på bänken. Hinner inte hämta den. Kommer till jobbet, duktigt försenad. Slår på datorn och kan äntligen börja skriva. Det går dåligt. Blir inte bra. Men, det blir i alla fall. Strax före lunch slår det mig plötsligt: Sonen skulle ju till tandläkaren idag! För tre timmar sedan. Ringer och ber om ursäkt, får ny tid.
      Spiller ut kaffet över skrivbordet. Torkar kaffe för andra gången idag. Den här gången över kläderna också. Sen åker fläckmonstret iväg för att träffa några trevliga människor som ska vara med i tidningen. De är artiga nog att inte låta märka hur jag ser ut.
      Ok. Väl hemma lagar jag mat – visserligen oinspirerat, men utan värre missöden än vanligt. Tar med barnen för att handla. Det går sådär. Har glömt handlingslistan och virrar runt och handlar på måfå. Köper mycket, men glömmer hälften av det jag skulle ha. På väg till bilen brister botten på ena kassen och ramlar ut på parkeringen. Bär bort i omgångar och lastar in.
      Väl hemma bestämmer jag mig för att inte göra någonting mer alls idag. Släcker vid nio och hoppas på en ljusare morgondag.

      Här regerar mångfalden, till skillnad från de kommersiella radiokanalerna

      Man föds ensam, dör ensam och upptäcker musik ensam. Allt annat sker tillsammans med andra.
      Så berättade någon för mig en gång hur det ligger till, det där med relationer med människor kontra musik. Men är det så?
      Alla har nog små musikaliska milstolpar i sitt liv. Min första idol hette Bonnie Tyler. Hon sjöng med hes röst och hennes hit It´s a heartache var en riktig dänga som jag älskade när jag bara var några år gammal (och jag tycker fortfarande att låten är kanon!)
      Jag minns när pappa kom hem dagen efter Carola hade vunnit Melodifestivalen i tv med Främling. Han hade liksom hundratusentals andra föräldrar gjorde samma dag antar jag köpt hennes skiva. Jag spelade den om och om igen och mitt mellanstadiejag tyckte att Främling var det bästa jag hört.
      Det hade bara gått några år från den glädjechocken när nästa riktigt stora Ögonblick inträffade. Men det var en milsvid skillnad på föremålen för min idoldyrkan, även om känslan var densamma. Jag låg på golvet i min kusins rum, på hennes omoderna men mycket mjuka heltäckningsmatta, och lyssnade på Tracks.
      Då testade Kaj Kindvall (legendarisk programledare för radions mesta topplisteprogram för den som inte är tillräckligt gammal för att minnas) in en färsk rocklåt från USA: Welcome to the jungle med Guns n´Roses. Jag hade aldrig hört något liknande, aldrig något lika bra. Nästa vecka lyssnade jag igen, men tydligen hade inte så många andra fått samma uppenbarelse. Låten platsade inte på Trackslistan. Nu gick det bra för Guns n´Roses ändå, trots Trackslyssnarnas inställning. Och nästa gång låten prövades, när den redan slagit i hela västvärlden, då parkerade den sig i toppen.
      Ännu ett antal år senare, 1991, gick jag förbi tv:n hemma där mtv stod på (för det här var på den tiden  som MTV huvudsakligen ägnade sig åt att spela musikvideos) och där, som fastfrusen i golvet hörde och såg jag Nirvana för första gången.
      Efter den kom ytterligare några glädjeämnen. Britpopen hade guldkorn, det finns en hel del hip hop från slutet av 90-talet och början av 2000-talet som kommer att följa med mig in i medelåldern. Nästa riktigt stora Ögonblick kom egentligen med den tekniska utvecklingen. För vi kanske fortfarande föds och dör ensamma. Men upptäcka musik behöver sannerligen ingen göra helt på egen hand. På de sociala medierna Soundcloud och Mixcloud sitter musiknördar och DJ:s över hela världen och sätter ihop låtlistor, bara att börja prenumerera på.
      Här kan man tillhöra flera olika musikkollektiv och välja genre efter dagsformen. Här regerar mångfalden, till skillnad från de kommersiella radiokanalerna. Det är här du hittar det du aldrig skulle tro fanns. Du är inte ensam.