• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Under högar av pogs och pins

      Foto: Maja Suslin / SCANPIX

      Solskenet strilar genom björkarnas yrvakna lövverk. Därunder ligger en solkatt i bakhåll; redo för att kasta sig efter grenarnas skuggor.
      Jag betraktar scenen genom fönstret och ler lite sådär mysigt som Ernst Kirchsteiger. Plötsligt väcks jag ur mitt dagdrömmande av att en småfågel skallar den pollenfläckiga rutan. Den tröttnade väl säkert på mitt fåniga flin. Jag tyckte mig nästan kunna höra den nynna på Wake up av Rage Against The Machine. Med handen på hjärtat får jag erkänna att sådana här djupa betraktelser av sommarens ankomst har varit en bristvara i mitt liv den senaste månaden.
      Medan andra njutit av solskenet har jag bläddrat igenom tusentals gulnade sidor i gamla församlingsböcker, husförhörslängder och folkräkningar. Släktforskningen har blivit en drog som hämmar mitt intag av D-vitamin. Spegeln kan inte riktigt avgöra om jag är en vampyr eller en insnöad arkivarie som nu tagit sina första stapplande steg ut i samtidens ljus. Detta är dock ingen isolerad händelse. Min fallenhet för besatthet (det låter ju inte alls obehagligt) har funnits sedan barnsben. Ena månaden gjorde jag en djupdykning i hajar för att nästa ägna mig åt postmodern filosofi. Inga tvära kast här inte.

      Jag har fortfarande kvar den där boken om egyptisk kultur och mytologi på 500 sidor som kostade min mamma lika många kronor. En dyr investering i ett flyktigt intresse.
      Men informationen finns fortfarande lagrad i hjärnan. Någonstans. Under alla högar av hockeybilder, pogs och punkiga pins. Jag är en mental hoarder. Jag förmår mig inte att kasta bort något. Inte ens värdelöst vetande. För vem vet, jag kanske får användning av det jag vet någon gång.

      Tim Sterner, krönikör

      Det får mig att tänka på filmen Limitless där en medioker författare får tillgång till all information han någonsin fångat upp tack vare en experimentell drog. Den påminner mig alltid om att vi är vandrande uppslagsverk. Jag vet inte varför jag vet att staden Johanngeorgenstadt vid tysk-tjeckiska gränsen har drygt 4 000 invånare. Jag vet inte heller varför jag vet att det går drygt 25 människoår på ett hamsterår eller varför jag vet att jag vet att jag vet. Men jag hyser förhoppningar om att jag någon gång ska få användning av allt vetande och att jag då får kompensation för alla missade soltimmar. Jag kan åtminstone glädjas åt att släktforskning är en av de vettigare ursäkterna jag haft för att sitta inomhus en solig dag. Hajar och faraoner kan få en delad andraplats. Snart har jag rett ut alla trassliga grenar i mitt släktträd så att solskenet kan tränga igenom dess krona, precis som genom björkarnas lövverk utanför det pollenfläckiga fönstret.

      Dags att förbereda trädgårdslandet

      Nu är det vår på riktigt! Den värme som kom för bara ett par veckor sedan satte verkligen fart på växtligheten, så nu är det bråda dagar för alla oss trädgårdsälskare. Räfsar man i rabatterna ser man att både pioner och iris har kommit upp och plantorna i växthuset och på fönsterbrädan börjar bli rejält kraftiga. Kanske behöver de skolas om ytterligare en gång innan det är dags att flytta ut dem på friland? Lossa lite försiktigt på en planta och kika efter i krukan om den verkar vara full av rötter. I så fall är det bra att plantera om och ge den mer jord att utvecklas i. Står plantorna väldigt tätt, så att bladen stöter emot varandra, flytta isär dem en aning för att ge varje planta mer luft och ljus.

      Foto: Cata Portin / SvD / SCANPIX

      Tomaterna, chilin och melonerna kommer jag låta stå kvar i växthuset i år, med förra årets kalla sommar i minnet, för i år vill jag inte stå med halvmogen frukt och fundera på om komposten ska få den eller om man ska koka marmelad och chutney av alltihop. Däremot all kål; grön-, vit- och rödkål, pak choi och kålrabbi har fått åka ut på avhärdning i drivbänkar, sedan ett par dagar tillbaks. Den här behandlingen, som kallas avhärdning gör att plantorna blir mer motståndskraftiga när de väl kommer ut i trädgårdslandet, där både vind, sol och kyla kan gå hårt åt dem under den första tiden. Ser man bara till att täcka över dem med fiberduk i drivbänken så klarar de sig fint ute dygnet runt. Duken skyddar bladen från att brännas i solen på dagen, plus att den fungerar som ett täcke mot nattkylan.
      Frösådderna av ruccola, sallat, lök och sommarblommor får dock stå kvar inne i växthusvärmen ytterligare i några veckor för att bli stora och starka. Har du mycket sniglar i din trädgård, kan det vara bra att låta ruccola och annan småbladig sallat som till exempel maché, stanna kvar i växthuset så länge det finns plats där, förslagsvis i en lång fönster- eller balkonglåda, för där kommer sniglarna inte åt den. På så vis kan du gå och klippa så mycket du vill ha, och se den ta sig om och om igen, eftersom den stimuleras av att bli nerklippt och på så vis sätter fart med ny tillväxt. Egenodlad sallat smakar så mycket mer och pesto på egen ruccola slår väl det mesta, eller hur?

      Foto: Jessica Gow / TT

      Även om det ännu är lite tidigt för sådd och plantering på friland, med några få undantag som bondbönor och sockerärtor, kan det vara bra att förbereda även där. Oavsett jord, krävs alltid någon form av gödsel för såväl trädgårdsland som rabatter. Speciellt grönsaksodling tar mycket näring ur jorden och den måste tillbaks dit på något sätt, därför är gödsling en viktig del i trädgårdsarbetet. Jag grävde ner rejält med kompost i pallkragarna i höstas, som en slags grundgödsling. Har du inte gjort det kan det vara bra att fylla på med näring nu. Stallgödsel i någon form är det vanligaste, men jag vet många som gödslar med gräsklipp som de täcker landen med. Vilken metod du än väljer så höjer gödslet jordens mullhalt, vilket är bra för både grönsakerna och för jorden. Du kan se om din jord är mullrik på färgen – ju mörkare desto bättre. Luckra slutligen jorden genom att kratta fina såbäddar och ta bort ogräs om det redan hunnit komma upp.

      Foto: AP Photo/dpa, Arno Burgi

      Om bara några dagar lär björkarna ha skaffat musöron och körsbärsträden och magnolian kommer stå i full blom. Även om det så här års är svårt att slita ansiktet från solen, så vänd blicken neråt och upptäck alla vilda vårperenner. Vitsippa, lungört och gullviva blommar för fullt i markerna nu. Näpet så det förslår och små glädjespridare utan att ett enda spadtag varit nödvändigt.

      Inget rum för känslor

      Foto: Isabell Höjman / TT

      För två år sedan tyckte jag att döden började kännas mer lockande än att fortsätta leva. För bara två år sedan led jag av svår ångest, och var så trött att jag önskade att allt kunde få ett slut.
      Varför känner jag mig isolerad och rädd? Varför har jag alltid hög puls och ont i magen? Är det bara jag som känner så här? Vi tror det, för ingen pratar om det. Inte på riktigt. Inte i vardagen. Vi pratar om det på ett högre plan. Politikerna ska ta krafttag och ger myndigheter pengar för att utföra diverse åtgärder. Arbetsplatser skriver handlingsplaner för att minska stressen. Och så långt är allt bra. Felet är att vi inte pratar om det med varandra. Vänner emellan, inom familjen, på arbetsplatsen och i skolan. Trots att media rapporterar om det mer än någonsin är psykisk ohälsa fortfarande skamfyllt och ett obekvämt ämne. Psykisk ohälsa ska sopas under mattan och läka av sig självt. “Vila lite så ska du se att det går över”, säger man och ger en klapp på axeln. Tänk om det vore så enkelt.
      Jag lider av psykisk ohälsa. Det syns inte på mig och märks oftast inte om du möter mig en helt vanlig torsdag ute på stan. Jag klarar av allt som jag klarade innan jag blev sjuk och kan leva i stort sett som jag vill. Jag är skämtsam, glad, tränar på hög nivå, jobbar heltid, är spontan och levnadsglad. Det innebär dock inte att jag mår bra hela tiden. Jag blir lätt trött, nedstämd och blir stressad av sådant som är otydligt.
      Tecknen på psykisk ohälsa finns där om man tittar noga. Tyvärr vågar inte så många göra det. Vill vi verkligen höra svaret när vi frågar en annan människa hur den mår? Jag tror inte det. I så fall skulle vi inte känna att vi behövde ljuga och säga att allt är bra, för att skona andra från att prata om något så jobbigt som känslor. Och skulle någon mot förmodan våga säga att den inte mår bra, vet vi inte hur vi ska reagera.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Det som drev mig in i utmattning och psykisk ohälsa var stress, press, förväntningar och berg av undertryckta känslor. Det i kombination med min vilja att alltid vara stark och göra allt perfekt kastade till slut in mig i ett mörker jag inte trodde kunde finnas inom mig. Jag tror att många hamnar i psykisk ohälsa för att det inte finns rum för känslor idag. Det är där det felar, för vi måste börja vara ärliga om vår smärta, hur obekväm den än är. Vi måste börja prata om det som skaver och gör ont, och sluta tro att psykisk ohälsa är ett tecken på svaghet.
      Och det viktigaste av allt. Vi måste börja lyssna på riktigt. När vi frågar någon hur den mår måste vi våga höra svaret oavsett hur mycket det skaver, och sedan vara beredda på att hjälpa.

      Bergsbestigning

      Knappt hemkommen från klubben gav Bertie Wooster till ett hojtande.
      – Jeeves, är du där!? Säg inte att du gått ut när jag just kommit hem!
      Hushållets butler, Jeeves, skyndade ut i tamburen för att hjälpa sin arbetsgivare med att få av sig rocken och galoscherna.
      Tio minuter senare satt de tillrätta i vardagsrummet, där elden sprakade gemytligt i den öppna spisen. Bertie svepte sin cocktail och fyllde nervöst på glaset med en ny omgång Old Fashonad.
      – Jeeves, sa han, kommer du ihåg resan vi gjorde till Grönland för två år sedan?
      – Omtumlande, Sir, sa Jeeves och gned förstulet vänsterhanden med det  köldskadade långfingret – ett minne från just den resan.
      – Exakt, Jeeves. Då minns du säkert också, fortsatte Wooster, att jag störde mig på isbjörnarna som kom dräglande efter något ätbart så snart vi lämnade hotellet. Allt som stod oss till buds var en brådstörtad reträtt tillbaka in på hotellet.
      – Yes Sir, sa Jeeves. Deras påflugenhet var en daglig prövning.
      Bertie nickade ivrigt.
      – Och som de luktade. Den där osnygga pälsen som  de envisades med att lufsa omkring i.
      – Definitivt Sir, sa Jeeves. En beundransvärd iakttagelse. Jag föreställer mig hur en pälsrengöring skulle hälsas med bifall från öns turistnäring.
      Det som nu lockar mig är ett ställe så till den grad fritt från lortbjörnar att en del äventyrare sägs ska sakna dem,  haha!
      – Haha, ekade Jeeves.
      Wooster fyllde för tredje gången sitt glas , hans betjänt däremot avböjde. Wooster harklade sig högtidligt och sa.
      – Vi ska bestiga Mount Everest, Jeeves. Varken mer eller mindre. Vad säger du om det?
      Utan att  med en min röja sina tankar tömde Jeeves sitt glas till ungefär hälften, sedan sa han.
      – En beundransvärd  ide’, Sir. Jag utgår självfallet ifrån att ni skämtar!
      – Ingalunda, Jeeves. Brukar jag skämta?
      – Inte som jag kan påminna mig, Sir.
      Jeeves torkade sig i pannan med en nystruken linnenäsduk. Sedan sade han.
      – Får jag påminna om att det vi talar om inte rör sig om någon behändig liten söndagspromenad med spatserkäpp och en vårblomma på kavajslaget. Glöm inte, Sir, att den antydda alptoppen råkar vara världens högsta berg…
      – Det vet jag fuller väl, sa Wooster. Men ni är ju en man i sina bästa år och vid en avundsvärt robust vigör, något man vid gud inte kan beskylla mej för, haha. Men var förvissad om att mina tankar följer dig hela vägen, upp såväl som ner. Därutöver blir det mitt personliga bidrag att upprätta vårt basläger nedanför berget. Anskaffning av packåsnor, som sägs vara genuint arbetsskygga. Och någon måste ju ta sig an allt detta kostsamma stök med mat och dryck, Jeeves. Jag tänker mej dessutom att vi ska fira nedkomsten med fyrverkerier i en omfattning som kommer att lysa upp hela den åbäkiga bergskedjan. Påminn mej om att inte glömma kortvågsradioutrustningen för kommunikation. Plåster mot de ofrånkomliga fotblåsorna. Förlust av en eller annan tå får vi räkna med.
      Här hördes ett svagt kvidande från Jeeves. Han drack ur det sista i sitt glas, sedan reste han sig ceremoniellt.
      – Vad gör du?! frågade Wooster.
      – Jag går för att packa mina tillhörigheter, Sir. Kort sagt: jag säger upp mig! Bestigandet av världens högsta och mest nedskräpade berg måste rimligen överstiga vad man kan begära av en butler med mina kvalifikationer.
      Wooster satt förstummad, häpen över sin betjänts frispråkighet. Hans blinkningar röjde intensiv tankearbete, och ett beslut såg dagens ljus.
      – Äsch, jag skämtade bara, Jeeves. Att ni skulle överge mig ingår inte i min världsbild. Vi glömmer Mount Everest med sina överfulla papperskorgar och oset från gatuköken. Hur skulle jag nånsin klara mej utan er, Jeeves? Jag som på egen hand inte ens kan knyta en smokingfluga! Tanken svindlar! Nej Jeeves, vi vänder blad och besöker min moster Sofrine på godset Hamton Marsh.
      – Very good, Sir, sa Jeeves. Och jag tar gärna ett halvt glas till.

      Hotet från hotellfrukosten

      Foto: Leif R Jansson/ TT

      På lördagen hade vi mött våren i Göteborg, jag och lilla familjen. Spårvagnen passerade Avenyn och vi log unisont mot livet för en stund. En stund senare fick min pojke äntligen se hajarna på Universeum och jag var genuint lycklig över att få vara med om det här.
      Euforin försvann dock när söndagsmorgonen tog vid. Gårdagens lövtunna vårjacka hade gjort mig till ett förkylt vrak och samtidigt passade pollensäsongen på att sparka mig rakt på skiljeväggen. Sedan blev det ännu värre. Vid hotellfrukosten förvandlas vi nämligen alla i grunden, till det sämre. Människosläktet är som värst när det vankas gratis frukost. Det är något som är direkt osympatiskt med nyvakna människor som dessutom är giriga och egoistiska. Nattgruset i ögonen, en raggardusch av lättja och sedan få valuta för sina pengar – till vilket pris som helst. Det gör mig skör.
      Den här gången hängde smockan i luften redan borta vid leverpastejen. En farbror, marginellt yngre än sköldpaddorna på Galapagosöarna, trängde sig oblygt förbi där jag stod i kön. Jag gjorde tydliga fnysljud med min pollenhärjade näsa, men han brydde sig inte. Hans beteende färgade av sig på mitt. Jag markerade genom att sträcka mig efter saltgurkan alldeles intill honom. Men han parerade genom att rotera ett halvt varv och lyckades därigenom blockera min väg. Skamset gick jag tillbaka till min plats.
      Jag satte mig bredvid min kvinna. Hennes bricka gjorde mig om möjligt ännu mörkare. Hennes bricka var utsökt i vanlig ordning; fruktcocktails, smoothies med färgglad topping och frallor med till synes sedan länge planerade kombinationer. Min egen tallrik ser däremot alltid ut som om Skogaholmslimpa kraschlandat i en charkdisk.
      Min vårnaiva eufori var som bortblåst och jag beslöt mig där och då för att bli som alla andra. Jag må vara reumatiker, men jag är nästan två meter lång och väger närmare 100 pannor – även jag kan vara osympatisk med lätthet. Jag halsade tre glas äppeljuice direkt vid maskinen. Jag halvträngde mig vid brieosten och rafsade åt mig de finaste apelsinklyftorna mitt framför nästan på tioåringar. Jag var nu en i mängden. Jag lät mig inte ens bekymras över mitt myntinkast därbak när jag något senare lutade mig framåt mot äggröran.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag minns första gången som jag var på hotell med min käresta. Hon hånar mig än i dag för att jag tog med mig en egen handduk till det där spa-et i Sunne. Sex år har gått sedan dess och för varje hotellfrukost blir jag en sämre medmänniska. Nu vill jag ha bonusnätter och croissanter till jag mår illa. Jag armbågar mig fram till pannkakorna alltmedan fotfolket plockar undan mina halvuppätna tallrikar. Jag är mätt, bortskämd och fördomsfull.
      Och jag tänker på hur mina vänner ute på Hammarö har det, varje helg.

      Hur skulle jag kunna låta bli?

      Foto Hasse Holmberg / SCANPIX

      Nej, inte kan jag skriva ännu en krönika om våren och lättnaden över att vinterhelvetet äntligen är slut?
      Inte heller kan jag väl tjata om krokusfloder och scillamattor och sädesärlor en gång till? Och visst måste det för länge sen vara färdigtuggat om gåssträck och islossning och öppet vatten? Men vad ska jag då skriva om, när våren just nu är solen i mitt universum? När nästan allt jag gör, knyter an till våren?
      Nu vill jag städa. Och på något mystiskt vis njuter jag av det, även om startsträckan är lång. Det starka, obarmhärtiga aprilljuset, som ännu inte har mildrats av trädens lövmassor, avslöjar alla skavanker i vårt hem. Så fram med dammsugare och trasor och rengöringsmedel och polermedel! Svisch, svisch! Hejåhå! In i minsta skrymsle, in i minsta vrå! Rent blir det. Blankt. Fräscht. Luktar gott. Och på morgnarna släpar jag mig upp ur sängen med svårartad träningsvärk i muskler som inte har använts på ett bra tag.
      Nu vill jag ta promenader, vilket inte på något vis är unikt för våren, men vinterns ganska förfärliga och samtidigt nödvändiga pliktpromenader har ersatts av ljuvliga strövtåg med sylvasst skärpta sinnen: där har blåsipporna kommit, där ett svanpar, där tittar årets första pestskråp upp, och där sjunger koltrasten – vackert, djärvt ekvilibristiskt! Mestadels går jag ensam, men på söndagarna har jag numera sällskap av ett barnbarn, och våra promenadsamtal rör sig om allt från böcker till gamla släktingar. Och så tittar vi på islossning och blommor och fåglar och annat vårigt.
      Nu vill jag vara ute på balkongen. Den har västerläge, och när solen lyser blir det varmt där, stundom lite väl varmt, och då är det parasoll som gäller. Att sitta utomhus under ett parasoll utan att frysa är ju bara helt gudomligt, och där utanför i parken hör jag barns lek och dunkandet av en boll som dunsar ner från basketkorgen. När jag reser mig upp och tittar ut över parken ser jag soldyrkande människor på filtar, längre bort är det ett picknickgäng, och när det är vernissagefredag myllrar vår gata av folk som är ute för att mingla och titta på nya utställningar, kanske rentav köpa ett konstverk. Stan lever upp igen, och den bästa stadsdelen, härliga Herrhagen, visar sin allra finaste sida den här årstiden.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Nu vill jag träffa folk, ställa till med fest, sippa rosé på uteserveringar, njuta av solglitter i vatten, av fontäners plaskande och av den explosion av liv och skönhet som naturen bjuder. Jag målar tånaglarna röda och plockar fram sandalerna, och oj, vilka bleka fötter! Men härligt att få vifta med tårna i den varma solen!
      Och nejdå, inte skulle den här krönikan handla om våren, absolut inte, men när jag tittar på den lilla vitsippsbuketten som står här på bordet, undrar jag bara: Hur skulle jag kunna låta bli?

      Skäggets återkomst

      Interiör från rak- och frisersalong med adress Kungsgatan 16 på en bild tagen runt 1920. Foto: Okänd/Värmlands Museum

      Låt oss prata om skägg. Låt oss prata om att det är 1800-talsskäggen som har återkommit och med dem de barbershops som senaste tiden öppnat i Karlstad. Låt oss burra ner oss i skägghistorien!
      På 1800-talet var det modernt med skägg. Stora skägg. På fotografier ser vi välformade omhändertagna skägg på ståtliga herrar. Det är dock lätt att gissa att det även vandrade en del ovårdade skägg på Karlstads gator, särskilt med tanke på hygiennivån i övrigt. 1889 byggdes Sockerslottet med badrum och då var det en lyxig nyhet som de flesta bara kunde drömma om. Vatten fick hämtas i pumpar på olika ställen i staden, eller i älven. Badrum med toalett inomhus var inte att tänka på för de flesta förrän på 1940-talet när folkhemsbygget satte igång med ökad standard för alla.
      I vilket fall, män har kanske alltid vårdat sina skägg. Arkeologer har hittat flintaverktyg från stenåldern som troligtvis använts som rakblad. Genom historien, (så även idag), har skägg använts för att markera status och identitet. De romerska slavarna under antiken tvingades bära skägg när det var modernt att vara rakad. Men när det sedan blev inne med skägg, fick de raka sig. Ett mycket synligt tecken som skiljde dem i status och klass.
      Men 1800-talet är den längsta sammanhängande period närmast i tid då de flesta män anammade trenden att skapa ansiktsfrisyrer. Under 1700-talet var mustaschen ett kännetecken för soldater, vilket spred sig gradvis bland civila unga män. Polisongerna däremot, var mode hos den franska revolutionens män och användes av européer som ansåg sig radikala. Till Sverige kom polisongerna via sjöfarten där grosshandlare i Göteborg tog sig an det europeiska modet.
      Men det var konstnärer, vetenskapsmän och journalister som startade den riktigt stora vågen av skägg här i Sverige och framåt 1860 syns skägg på de flesta män, vilket också är tydligt på bilderna i Värmlands Museums bildarkiv. Arbetare hade ofta buskiga mustascher eller enkla helskägg medan överklassen hade mer ordnade och kreativa frisyrer. Uppfattningen var att skägg var bra för hälsan och skyddade mot sjukdomar i lungor, hals och tänder.

      Gustaf Fröding

      Så kom 1900-talet och flera faktorer bidrog till att de flesta manshakor blev slätrakade mer eller mindre ett helt århundrade. I det moderna samhället som växte fram började skägg anses ohygieniskt. År 1907 gjordes ett experiment i Frankrike där en ung dam fick kyssa en man utan skägg och en man med skägg. När man tog prover från hennes läppar visade det sig att den skäggige mannen hade fört vidare en ”svärm av otäcka mikrober”… Detta beskrivs i ”Skäggboken” av Naver, Thorsson och Bergstedt som kom ut 2013 (en bok som i sig är ett tecken på skäggets återkomst). Här hemma skulle ”lortsverige” bort, så under mitten av 1900-talet koncentrerade vi oss fullt ut på hygien och effektivitet i det moderna land som skulle byggas. Även om studier i dag har visat att rakade kinder har fler bakterier än skäggiga så var det information som inte hade kommit fram än. En modern man var slätrakad och det växte fram ett mansideal där ungdomen hedrades. Energi, disciplin och lagarbete förknippades med ett rakat ansikte i motsats till en auktoritär patriark med skägg.
      Sen kom första världskriget, vilket blev den riktiga dödsstöten för skäggen. Gasmasken, som var ett måste för alla hundratusentals män i de europeiska skyttegravarna, slöt inte tätt mot ett skägg. Redan år 1901 hade amerikanen King Camp Gillette fått patent på det utbytbara rakbladet och han försåg nu den amerikanska militären med 3,4 miljoner rakhyvlar. Gillette marknadsförde flitigt idén om den moderne och framgångsinriktade mannen, som självklart hade en nyrakad haka.

      Terese Myrin, Värmlandsantikvarien.

      Det dröjde fram till 1970-talet innan skägg, och även de långa polisongerna kom tillbaka. Flera skägg odlades då för att markera att man stod utanför normen, som hippies eller vänsterskägg. Yuppieåldern på 1980- och 90-talen var renrakade tider, förutom kanske lite George Michael-stubb. Men vad har hänt nu de senaste åren? Jo nu ser vi de stora skäggen igen, och det är verkligen 1800-talsskäggen som fått en återkomst och med dem en marknad för barberarsalongerna. Jag har använt en bild av Gustaf Fröding, (som hade sina stiliga perioder) från Värmlands Museums bildarkiv. Varsågod! Den går att ta med sig till barberaren och säga ”Jag vill ha ett skägg som mannen på bilden” och det kommer ligga helt rätt i tiden!

      Nyckeln till alla rum i mig

      Foto: Janerik Henriksson / TT

      För drygt tre år sedan nämnde jag i en krönika att min barndomsdröm var att bli arkeolog. Jag ville gräva upp vår historia och skapa en bättre inblick i det som lade grunden för samtiden.
      Innan min farfar gick bort gav han mig ett set med verktyg. Jag använde dem för att göra arkeologiska expeditioner på bland annat mormors bakgård, till hennes stora förtret. Man hade kunnat tro att trädgården invaderats av sorkar och mullvadar, men det var bara jag.
      Någon arkeolog blev jag dock aldrig. Men jag fick fortsätta mitt grävande som journalist. Min nyfikenhet inför det förflutna var faktiskt en av anledningarna till att jag sökte mig till just Karlstads-Tidningen. Jag drogs till de historiska nedslagen och jämförelserna med nutiden.
      Det förflutna är ovärderligt för att kunna få ett grepp om både samhällets utveckling och sin personliga utveckling. Man ska inte stirra sig blind i backspegeln, men jag tror att vår bakgrund är en nyckel som kan öppna många inre rum och få våra perspektiv att expandera.
      Med det sagt kan jag avslöja att jag äntligen börjat släktforska. Det är något jag velat göra i många år, men det har känts så stort och svårgreppbart. Min släkt har många lösa trådar på båda sidor. Förhoppningsvis kommer jag under den här processen kunna knyta ihop några av dem och upptäcka släktingar som jag inte visste att jag hade.
      Ju äldre jag blir, desto större behov känner jag av att analysera min identitet och söka ett större sammanhang. Jag ser det även som en rejäl insättning på mitt vuxenkonto. Om det är något som genererar en avsevärd mängd vuxenpoäng så är det väl ändå släktforskning?
      När jag skriver denna krönika har jag precis bekräftat en beställning på DNA-prov med syftet att göra en grundläggande kartläggning av vem jag är. Hur splittrad är jag egentligen? Vilka byggklossar formar mig? Jag tillhör inte de som tror sig vara 100 procent av något.

      Tim Sterner, krönikör

      Det finns forskning som visar att den moderna människan har funnits i omkring 300 000 år. Att samtliga förfäder ska ha kommit härifrån känns inte särskilt troligt. Jag skulle nog påstå att det är en omöjlighet. Mitt blod är en cocktail som blandats under mycket lång tid.
      Som värmlänning lär man väl ha en hel del finskt och norskt i sig. Baserat på mitt efternamn antar jag att det finns en tysk anknytning också. Jag har även fått berättat att jag har en koppling till valloner.
      I övrigt består min karta av väldigt många tomrum som jag hoppas kunna fylla. Det får tiden utvisa. Jag lyckades övertala min sambo att beställa ett DNA-test också. Man kan ju hoppas på att resultaten inte visar ett släktskap. Det hade varit en intressant vändning. Det kanske visar sig att jag hela tiden grävt min egen grav.

      Jan Hölster 

      Som så ofta om somrarna i yngre dar slog jag mig ner i solgasset utanför  marinans klubbhus. Satt så en stund och betraktade båtarna. Då får jag se en av klubbens veteraner komma lunkande upp från bryggorna.
      Mannen hette (och heter fortfarande) Hölster och var en gammal bekant. Vad som direkt stack mig i ögonen var den tjockt bandagerade högerhanden.
      – Får man slå sig ner, sa Hölster efter att ha satt sig med ett melodiskt klirr från öronringarna.
      – Vad har hänt med din hand? frågade jag.
      Hölster lotsade med visst besvär in en portion snus i munnen, det gjordes med fel hand, men till sist fick han laddningen på plats.
      – I ett svagt ögonblick hade jag lovat bygga en snickarbod till barnbarnen, sa han. Dessvärre ville det sig så illa att jag under arbetets gång råkade prestera ett rejält felslag med hammaren mot högerhanden. Det drabbar mej som vanesnusare extra hårt eftersom just högerhanden är den som används vid en korrekt snushantering.
      Hölster höll upp bandaget framför sig och betraktade det fientligt.
      – Vad du ser här, sa han, är resultatet av ett brott på två av mellanhandsbenen efter träffen med hammaren.
      – Illa, sa jag, men hur gick det med snickarboden?
      – Det ‘bidde’ ingen snickarbod som far min skulle ha uttryckt det, sa Hölster.
      – Så vad ‘bidde’ det?
      – På lite håll påminde den mest om en hundkoja, fortsatte Hölster, och tanken på att skaffa hund slog rot i familjen. Till våren blev vi således med hund, och efter mycket rådslående hade vi bestämt oss för en mellanschnauzer. Hans namn är Bravo. 
      Under tiden jobbade jag vidare med snickarboden/hundkojan, och en sak är då säker: det gick åt rasande mycket virke. Jag sågade och gick an, provade och försökte på nytt. Lade till och drog ifrån. Massor av spik och skruv hanterades.
      Hölster flyttade nu över snuset till munnens babordsida. Sedan sa han med en ofrivillig grimas.
      – Jag har aldrig funnit mig väl tillrätta med verktyg, det har jag efter min pappa. Men till sist ansåg jag ändå kojan i det närmaste redo för inflyttning, och ungarna och hunden var inte sena att att krypa in på prov, detta således innan jag ännu hunnit ombestyra golvet… Hunden var lika snabbt ut igen, besviket gläfsande över bristen på komfort. Barnbarnen följde snart efter.
      Till sist blev det min tur att inspektera byggnadsverket.
      Hjälpt av påskjutande kroppsarbete från familjen klämde jag mig in i kojan… Sittande bland myror och annat småkryp redovisade jag mina intryck för familjen utanför. Ganska snart fick jag de första känningarna av den uppträngande vätan underifrån. Samtidigt började representanter för trädgårdens myrstack ansätta mig som lovligt byte och utan att min suveräna överlägsenhet i storlek generade dem det minsta.
      Blöt om byxbaken och attackerad av myrorna blev jag ganska snart klar över att detta projekt knappast skulle resultera i vare sig snickarbod eller hundkoja. En tanke bland flera var att göra om hundkojan till en mjärde, ett lömskt och burliknande fångstredskap med trattformade ingångar som lockar fisk att simma in utan förstånd på hur den skall ta sig ut igen. Förslaget röstades bort av familjen. Till sist enades vi om att förvandla den eländiga skapelsen till en sump, således en lådliknande förvaringsplats för fångad fisk fram till dess att den tillagas.
      Hölster tystnade och satt en stund och betraktade inåtvänt en förbipasserande skogsmyra.
      – Hur slutade historien, frågade jag till sist.
      Hölster bedömde vindriktningen och deponerade sedan en mäktig loska bakom bänken.
      – Vi fick praktiskt taget aldrig någon fisk, sa han, så vi drog upp sumpen på land och lät den sluta sina dagar som ett välbehövligt bidrag till vinterns vedförråd.

      Äntligen är april här!

      Foto: Erlend Aas / Scanpix

      Trots att vintern inte riktigt vill släppa taget om oss än och snön ligger kvar lite här och var i trädgården så känns våren i luften. Ljuset är tillbaks och dagarna är längre. Äntligen är det dags att rå om trädgården litegrann, kika runt på vad som hänt där under vintern och tänka igenom vad som behöver förnyas eller tas om hand lite extra i år. Börja med att räfsa ihop gamla löv och sopa kvistar från altanen, ställ fram några utemöbler till en kopp kaffe i solen och om du har ett växthus, är det aldrig fel att vårstäda där också. Kanske har en ruta dukat under för snön och behöver bytas ut? Att bättra på stommen i trä eller järn med lite ny färg är också bra att göra nästan varje år och lättast att göra nu när det är tomt på växter. Sist men inte minst, gå över rutorna med fönsterputs en vända, så att växthuset är helt redo för en ny säsong. Lite pyssel som sagt, men det är mödan värt. Växthuset är just nu den ultimata platsen för de tidigaste frösådderna. Tomaterna, kronärtskockan och paprikan som jag sådde i slutet av februari har vuxit till sig rejält, så de har fått större krukor och mer jord att växa i. Om de står för varmt inomhus kan de lätt bli lite gängliga, så under dagens ljusaste timmar flyttar jag ut dem i växthuset, där det är lagom svalt och därför perfekt för att skapa kraftiga plantor. Man får bara inte glömma att ta in dem till kvällen.
      Trädgårdens buskar kan också behöva lite omvårdnad. Det gäller främst de buskar som blommar sent på säsongen, som till exempel perovskia och lavendel. De kan ofta se lite rufsiga ut så här års och behöver en omgång med sax eller sekatör. Så snart man ser att det börjar komma upp nya skott är det dags. Att klippa ur buskar gör att det kommer nya friska skott, man vitaliserar plantan och den blir på så sätt tät och frodig. Däremot, buskar som hägg och syrén som blommar tidigt, kan man låta vara tills dess att blomningen är över. Vill du ha en hel lång rad av lavendelplantor till en framtida kant eller en rabatt, så passa på att ta sticklingar när du ändå klipper ner den. Det är det bästa sättet att få massor av växter helt gratis. Även att byta med vänner och bekanta är roligt och inspirerande. Själv har jag tagit lavendel, rosmarin, några olika pelargoner och jätteverbena.

      Malin Lundquist, krönikör.

      Att ta sticklingar är verkligen inte svårt om man bara följer några enkla regler; Skotten du klipper av ska inte vara mer än fem till tio centimeter. Ta bort de nedersta bladen och eventuella blommor, eftersom de tar energi från plantans rotbildning. Fyll en kruka med en blandning av ekologisk planteringsjord och sand eller pimpsten. Då får du en porös jord där det är lätt för sticklingen att bilda rötter. Sedan är det bara att vattna och ställa dem i ett ljust och varmt läge för att de ska sätta fart. Enkelt, eller hur?

      Vårstädning av trädgård eller balkong – ja, hur man vill skapa lite vårkänslor så här års, är så klart upp till var och en. Det enklaste sättet att smygstarta våren är ändå att ta in några kvistar forsythia från trädgården, sätta dem i varmt vatten och vänta på att de slår ut. Addera några krukor med lökväxter från butiken också – pärlhyacint, kungsängslilja, narcisser eller små tête-à-tête. Bara att välja och vraka. Vips, så är det vår inomhus!
      Ps. Glöm inte att gräva ner lökarna ute i trädgården när de har gjort sitt inomhus, så fortsätter de att komma år efter år.

      Öppet brev till mina kompisar

      Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX

      Det har varit tufft ett tag. Det har gjort ont. Jag har gråtit. Varit arg. Frustrerad. Och sorgsen.
      Jag vet att det inte alltid är lätt att vara min vän. Ibland stänger jag av, stänger in och motar bort. Det är ångesten, nedstämdheten och mitt ibland för stora behov av att vara ensam. Vissa dagar är jag svår att nå och därför svår att läsa av. Du undrar vad det är jag går igenom, om det kanske hänt något. Det finns dagar när jag bara vill vara hemma, för mig själv och inte prata med en enda människa.
      Jag är långt från den bästa vän man kan ha. Därför vill jag tacka för att just du stannar med mig, speciellt när jag inte förtjänar din vänskap. De minnen vi skapat är jag evigt tacksam för. Tack för att du kan se de tårar och rädslor som gömmer sig bakom min sprallighet och kaxighet.
      När det blåser upp till storm finns du där och lyssnar och pratar med mig. När jag inte tror att jag kan fortsätta står du bredvid mig och visar att jag visst kan det. Jag är rädd att bli för mycket, tjatig och patetisk. Då säger du att det är okej. Jag får vara allt det med dig.
      Du kommer hit och sitter med mig en kväll. Du checkar av hur jag mår varje dag. Du lyssnar till allt jag har på och utanför hjärtat, och har tålamod med alla mina övertänkta tankar.
      Tack för den vänskap jag får men kanske inte alltid förtjänar. Tack för att du är ärlig, uppriktig och aldrig lindar in saker. Du säger det jag behöver höra och i slutändan är det alltid det som gör skillnad.
      Jag kan utan tvekan säga att jag är en bättre och klokare person tack vare dig. Vår vänskap har fått mig att inse att hur tufft jag än har det kommer det alltid finnas människor där som uppmuntrar mig och beundrar mig för min styrka och mitt mod.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Tack för allt du gjort och allt du kommer göra. Tack för all uppmuntran. Tack för alla sms och samtal de dagar jag själv aldrig skulle orkat plocka upp telefonen och söka kontakt. Tack för att du är ett ljus som lyser över mig när jag inte kan vara hel. För att du talar om för mig att det aldrig är mig det är fel på, ända tills jag börjar tro på det. Du får mig att känna att jag alltid räcker till.
      Tack för att du talar om att det är okej att vara sårbar och känslosam. Tack för att du ser mig som en människa och inte definierar mig genom samhällets förväntningar. Tack för att du aldrig dömer. Tack för att du påminner mig om vem jag är när jag själv inte vet. Tack för att du växer med mig.
      Tack för att du har de rätta orden, men också för att du vet när tystnad är det jag behöver som mest.

      Den gamle och takboxen

      Skidproffset.

      En vecka om året går det alltid utför med mitt självförtroende. I fjällvärlden är jag nämligen inte längre Magnus. Jag är en skörare variant av Stig-Helmer och min kropp ställer in sig på överlevnad istället för värdighet.
      I år började min mentala puckelpist redan på uppfarten innan avfärd. Minns ni filmatiseringen av Den gamle och havet? Om inte så handlar den om en åldrad och envis Anthony Quinn som under några dygn försöker fånga en svärdfisk. Till slut fångar han bytet och upplever någon slags framgång, sedan äter hajarna upp hans fisk och det enda som återstår när de kommer i land är skelettet och fiskens stjärtfena.
      I den bästa av världar ska en takbox inte ställa till så mycket besvär. Det finns ett spår i taket, det finns klämmor på takboxen. Det borde kunna gå. Ändå slutade det med blodiga händer, en relation i fara och en svärfar som tittade till synes besviket på mig strax innan han, med några enkla moment, tämjde takboxen.
      Ett knappt dygn senare står jag ändå där, i barnbacken vid Hundfjället, redo att ta revansch. 20-åriga säsongsarbetare till höger, bortskämda barn med två parallella vallaspår av grönt snor under näsan till vänster. Och i mitten jag, en snart 42-årig man på 193 centimeter i en illasittande hyrhjälm. Jag stoppar in knappliften mellan bena och kniper ihop låren så hårt att jag nästan förlöser mina inre organ.
      När jag Christer Petterson-raglat av liften kommer min sambo fram till mig. Hon är öm och hjälpsam och tillsammans åker vi ner för slänten. För en stund är jag i balans igen, både bokstavligt och rent mentalt. Sedan åker en treåring plötsligt förbi mig. Snorungen ger Valle en high five i farten. Han vill uppenbarligen förnedra mig, men jag har inte kapacitet att påverka saken. Den lilla terroristen är dessutom förlåten i samma stund som jag kommer ner helskinnad. Då vill jag kyssa hela världen.
      Just när axlar och puls sjunkit till normalläge igen pekar min sambo upp mot vuxenbacken. Hon vill tydligen ha ut min livförsäkring. Jag svär och frustar, men det spelar ingen roll. Innerst inne vet jag att jag måste göra det här. För relationens skull. För att inte känna mig som en idiot vid gulaschsoppan. För min manlighets skull.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Vi åker upp för att åka ner. Min puls slår hårt. ”Använd kanterna på skidorna”, ropar min sambo. Jag förstår inte vad hon menar. Jag plogar ju allt jag kan. Min 41-åriga stjärt är nästan ända nere i snön och det känns. Mina lår bokstavligen krampar redan efter några meter. Precis när det börjar kännas hanterligt tappar jag kontrollen och åker rätt in i en snöhög nära ankarliften – i lagom tid till att en 25-åring kvinna med hasselnötsbrunt hår och hennes grekiska gud till man passerar förbi.
      Efter 20 minuter, och lika många primalskrik, är jag nere. Jag har möjligtvis nått någon slags framgång, men jag är nu bara ett skelett och en stjärtfena som är döende.

      Gott nytt år – Ännu en gång!

      Foto: Henrik Montgomery/TT

      Även om det är när det är som mörkast på året som vi behöver fest och glam och fyrverkerier som allra mest, tycker jag ändå att det är anmärkningsvärt att det nya året börjar första januari. För vad är det som känns nytt och fräscht mitt i smällkalla vintern?
      För mig börjar det nya året vid vårdagjämningen. Vintern må vara envis och elak, men till slut kan den inte längre stå emot ljuset och solens värme, och när dagen blir längre än natten är det faktiskt kört för vintern; den kan hålla på och krångla och åbäka sig och visa musklerna, men nu är det nya tider som stundar. Varma tider, gröna, blommande tider med livgivande, porlande, forsande, frustande öppna vatten.
      Tappra små varelser som vintergäck och snödroppar har redan nu kämpat sig upp ur den frusna marken och inlett det nya året, och i takt med att antalet plusgrader ökar, kommer vi än en gång att få uppleva livets under med blåsippor, krokus, scilla, påskliljor, vitsippor – och där någonstans spricker björkarnas knoppar! Finns det något vackrare än en vitsippsbacke omgiven av nyutslagna björkar, där solen silar genom det skira lövverket? Och allt detta ligger nu framför oss!
      Alla firar faktiskt inte nyår första januari; nej, somliga har precis samma uppfattning som jag om när det nya året börjar. Det kurdiska nyåret, Newroz, och det persiska, Nouruz, infaller just runt vårdagjämningen. Historien bakom är olika för de två högtiderna, men gemensamt är att man inleder firandet med en eldfest, då man hoppar över eldar och passar på att göra sig av med sina sjukdomar och sin vinterblekhet; man ger helt enkelt bort dem till elden!
      Kanske är våra svenska seder med valborgsmässoeldar och min dalsländska barndoms påskbrasor släkt med dessa kurdiska och persiska nyårseldar, även om ursprungstanken är en annan; påskbrasan är tänkt att skrämma bort påskkärringarna på väg till eller från Blåkulla, och valborgsbrasan har på sina ställen en liknande bakgrund, då man med hjälp av stora brasor ville skrämma bort allsköns oknytt. Det finns också en annan tanke bakom, nämligen att skrämma bort rovdjur från de nyss utsläppta tamdjuren, och som bonus blev man av med massor av ris och bôs från nyröjda slåttermarker.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Mitt år består alltså av två nyårsfiranden, och det är ju inte så tokigt att fira nyår två gånger om året. Så på vårdagjämningen blir det en ny skål i bubbel; vi önskar varandra gott nytt år igen och dessutom god vår, och det är från och med nu som sommarens seglingsplaner börjar ta form. Vi är äntligen inne på årets gohalva, och ljuvligheterna står i kö och trängs för att få visa upp sig. Och vi överlevde även denna vinter!…
      Gott Nytt År!

       

      Jag stal från mig själv

      Foto: Björn Lindgren / TT

      Huvudkaraktären i Chuck Palahniuks mästerliga roman Fight Club botar sin sömnlöshet genom att besöka olika stödgrupper för sjukdomar han inte har. Sjukt oetiskt. Men det får stå för honom.
      För mig har generositet varit lösningen. Jag sover gott genom att göra gott. Jag har alltid varit väldigt givmild. Kanske rent av kroniskt givmild. Hur det nu kan vara möjligt.
      I min barndom fick mamma ofta muddra mina kompisar innan de åkte hem utifall att jag hade gett bort något utan tillåtelse. Det var säkert irriterande, men det finns faktiskt värre saker att lida av än att vilja göra medmänniskor glada. Jag är hellre dumsnäll än sociopatisk.
      Om jag har haft en tung dag så brukar jag ägna kvällen åt att titta på youtube-videor där någon gör slumpmässiga donationer till främlingar. Det ger mig gåshud på hjärtat och fyller mig med förnyat hopp om mänskligheten.
      För ett tag sedan skänkte jag en hundring till en tiggare, och mina närstående blev nästan mer paffa än tiggaren själv. Det känns lite sorgligt att snällhet väcker förvåning. Det borde vara en självklarhet. Om man har förmågan att hjälpa någon annan så är det bannemej ens skyldighet att göra det.
      Det är åtminstone den devisen jag lever efter. Alla måste väl hitta sitt eget sätt för att sova gott om nätterna. Men jag tror att de flesta som är normalt funtade kan sova bättre om de gör en osjälvisk handling varje dag.
      Baksidan av myntet är att man kan bli utnyttjad av människor. Då handlar det inte om att de får utan om att de tar. Det säger mer om dem än om oss givare.
      Men all skuld kan inte läggas på dem. Det är upp till oss att inte låta rötäggen styra och reglera vår snällhet. Många tolkar snällhet som svaghet, men det är starkare än motsatsen.
      Om alla beväpnade sig med leenden och empati i stället för vapen och respektlöshet så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Sprickorna skulle bli mindre.
      All förändring startar med att en människa gör ett val. Därefter är kedjereaktionen igång. Om jag gör något snällt för någon och den personen i sin tur gör något snällt för någon annan så har vi skapat ett väldigt effektivt system som i större skala kan förändra världen.
      Vissa kanske ger för att bli omtyckta, men så har aldrig varit fallet för mig. Jag gav inte bort saker som liten för att jag ville vinna vänner. Jag gjorde det bara för att jag gillade känslan av att göra andra glada.

      Tim Sterner, krönikör

      Det blev en drog. Medan andra barn var höga på socker var jag hög på givmildhet. Det är ett missbruk jag ärvt från min mamma. Det var nog därför hon kunde känna igen tecknen.
      Jag var en kleptoman som stal från mig själv. Det var säkert irriterande för min mamma, men det finns faktiskt värre brott än att stjäla från sig själv.

      På jakt efter halva befolkningen

      Foto: Frida Jansson Högberg/Karlstads-Tidningen.

      När jag ser en kvinna i en historiebok blir jag alltid så nyfiken. Vem var hon? Vad gjorde hon? Hur var hennes relationer? Vad tänkte hon? Hur såg vardagen ut? Att jag blir så där nyfiken är egentligen ett tråkigt tecken på att det är så ovanligt att läsa om kvinnor i historieböcker. Ibland kan man i och för sig ha tur och hitta ett särskilt kapitel i slutet av boken om kvinnor av betydelse, som om de inte hörde till den ”riktiga” historien, utan levde i ett eget parallellt universum vid sidan av.
      Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man som historiker ska råda bot på det här. Det är lätt att det endera blir en eländeshistoria (som dock existerade) eller en värdighetshistoria där man vill lyfta fram särskilt ”starka kvinnor” (som självklart också existerade). Hur vi än vrider och vänder så har förutsättningarna varit olika för kvinnor och män under många epoker i historien. Kvinnor har inte haft samma rätt inför lagen och inte heller haft samma rätt till utbildning som män. Vilket bland annat medfört att de inte kunde konkurrera om jobb med status och makt. Eller skrivit historieböcker.
      Kvinnor har så klart hittat sätt att anpassa sig till orättvisa (och odemokratiska) lagar och regler. Ta ”Sola i Karlstad” som exempel. Under 1700-talet hade en gift kvinna inte rätt att bestämma över sin egen inkomst, hon stod under sin mans målsmanskap och var inte myndig. (Först 1921 blev gifta kvinnor myndiga.) Istället blev fler och fler kvinnor ogifta och försörjde sig själva. Vid mitten av 1700-talet var faktiskt mer än en tredjedel av de självförsörjande i städerna kvinnor. Och ”Sola” Eva Lisa Holtz var en av dem. Hon arbetade sig upp och ägde tillslut sitt eget värdshus.
      Men det var inte lätt att försörja sig som ogift kvinna, särskilt inte i industristäderna under 1800-talet. Bondesamhället hade lämnat efter sig en måttstock där pigan hade hälften av drängens lön och en syster ärvde hälften av vad hennes bror fick. Systemet förutsatte att kvinnor gifte sig och fick del av sin mans (högre) lön. I städerna levde trots det många ensamstående mödrar. Så många som en fjärdedel av alla födslar i storstäderna vid sekelskiftet 1900 var så kallade ”oäkta”, utanför äktenskapet. För att slippa ackordera ut barnen i fosterhem kunde flera kvinnor bo tillsammans, med släktingar eller arbetskamrater, som hjälptes åt med barnpassningen. Syskonboende, kvinnokollektiv och inneboende var vanligt bland fattiga och den lägre medelklassen i städerna.
      Jag som jobbar med historia måste fortfarande läsa mellan raderna. Det är nästan uteslutande män som omnämns i böckerna – de är företagare, präster, professorer och regenter. I bästa fall nämns en fru, men inte alltid hennes namn. Kvinnor har inte producerat eller manifesterat sig själva genom byggnadsverk och inte ägt resurser på samma sätt som män. En kvinna hade faktiskt inte rätt att själv äga jord förrän på 1920-talet. Men såklart fanns de där hela tiden. Gräver man lite till är kvinnor ofta med och driver verksamheter, om inte aktivt tillsammans med mannen, så gör hon det möjligt för honom att driva verksamheten. Hon kunde också ha en mindre tillverkning eller försäljning vid sidan av för att få ekonomin att gå runt. Men hennes namn går inte till historien.
      2016 gjorde SVT en granskning av sex nyligen utgivna skolböcker i historia och litteraturhistoria och fann att kvinnor utgjorde runt 15 procent av de namngivna personerna. En stor del av befolkningens historia är fortfarande osynlig. Vi behöver likt detektiver hitta kvinnorna och blanda in dem i den redan skrivna historien och även titta på män och kvinnor ihop. Det återstår med andra ord ett stort och spännande arbete i att gräva fram berättelser, öden och bedrifter.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se