• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Blev aldrig landshövding

      Hösten 1955 började jag som inackorderad gymnasist i Åmål. Jag var helt inställd på att bli lärare i svenska och historia. Jag läste mycket skönlitteratur och misskötte studierna i alla ämnen utom svenska och historia.
      På vägen mot universitetet kom så femton månaders plutonchefsutbildning. Det medförde vissa komplikationer, eftersom det visade sig att jag hade ”en ovanlig strategisk begåvning” som någon uttryckte det. Jag blev utsatt för stark övertalning att välja officersbanan: ”du blir minst överste!”. Kanske var det sant – jag hade ju ungefär lika höga betyg som den sedermera riksbekante översten Pellnäs.
      Men längtan till universitetet var starkare än alternativet sex månaders kadettskola i Halmstad. Även det förhållandet att min dåvarande flickvän redan studerade i Göteborg spelade säkert in.

      Allt rullar på med studierna ända till den dagen, då någon från studentkåren rekryterar mig till talesman för de som studerade ekonomisk historia. Därmed inleds en karriär, som gör mig till landets nog mest mångsidigt kompetente så kallad ”kårknutte” sju år senare. Några akademiska betyg togs inte under dessa år.
      Efter specialprojektet 1967 att här i Karlstad starta en studentkår hamnade jag i Stockholm som så kallad handläggare på Saco och AMS. Det var lite speciellt att sitta vid Bertil Östergrens och Bertil Olssons ”lägereldar”. Många tipsade att jag skulle bli en rekordung länsarbetsdirektör, men så fick jag se annonsen att man i Karlstad sökte en kultursekreterare – en helt ny tjänst.

      Så sökte jag den tjänsten och fick den efter en turbulent anställningsintervju, där arbetsgivarna blev oense inbördes om man hade rätt att fråga om jag hade partibok. Resten är sedan historia. Jag slutade som kulturchef 2001 efter 31 år.
      Så åter till min isländske dotterson Hjalte. Han dansar balett. Båda mina döttrar har varit Gundega-elever. Mina fyra isländska barnbarn dansar balett. Mitt svensk-norska barnbarn steppade en termin – sen blev det klättring!

      I min barndom fanns ingen barnbalett. Så en personlig bekännelse: jag kan inte dansa. Ett par gånger har faktiskt denna bristande kompetens betytt att jag tackat nej till ganska viktiga ordförandeuppdrag. Visserligen anser jag mig vara hyggligt socialt kompetent, men av ordföranden i en stor organisation krävs att man som värd ska kunna ta dansgolvet i besittning som den förste.
      Dumt att inte gå på en danskurs – javisst. Hade jag gjort det, så hade jag kanske blivit det som en del skojade om, när jag var yngre – nämligen landshövding.

      Förlorat fotfäste

      Den här tiden på året är det högsäsong för förlorade fotfästen. När vintern slår till, fylls akutmottagningarna med människor som har halkat, ramlat omkull och i bästa fall kommit undan med en fraktur – oftast i den handled som de reflexmässigt har tagit emot sig med. I värsta fall har man av någon anledning inte tagit emot sig. Då kanske inte ens akutsjukvården kan göra något…

      Att det blir halt åtminstone några gånger per vinter är väl knappast någon världssensation; oftast är det värre än så med halt väglag månader i sträck och då måste man göra det bästa av situationen, även om det bär en vinterhatare emot. Men inget bli bättre för att man vägrar ta reson, det är ju man själv som drabbas och får lida för sin egen dumhet. Så jag ber dig, nej, jag beordrar dig: Sätt på dig broddar, människa!
      Av någon för mig oförklarlig anledning är det många som inte vill använda broddar. Somliga anser (hur man nu kan få för sig sådana dumheter) att de är till bara för riktigt gamla människor och att man automatiskt åldras ett halvsekel, om man tar på sig ett par. Jag har till och med hört människor i åttioårsåldern broddvägra, för med broddar ”ser man så gammal ut”. Inte så smart precis. Ganska korkat faktiskt. Vid åttio är man gammal och borde ha lärt sig något om livet.

      Ett annat argument mot broddar är att de skulle vara fula. Det tycker inte jag. På en grov känga kan de nästan se lite coola ut. Men smaken är som bekant som baken, och om det nu skulle vara så att de inte är så estetiskt tilltalande – vad spelar det för roll? När hela vintern är förfärligt ful, så kan väl inte ett par broddar göra någon större skillnad?
      Det finns en mängd olika sorter. Jag köper mina på apoteket – sådana där som man spänner fast på klackar och hälar. De är ganska lätta att ta av, när man till exempel kommer in i en butik med ömtåligt golv. För dom ska av inomhus, om inte golvet är stenlagt. Det är faktiskt rent oförskämt på gränsen till kriminellt att trava omkring och lämna små hål efter sig eller rispa det tjusiga trägolvet.
      För en sån som jag, som är gravt beroende av dagliga och helst långa promenader, är halkan en grym fiende, och av rädsla för att falla spänner jag varenda liten muskel i kroppen, vilket ger en ömmande rygg och en fånig, trippande gångart som resultat. Då är broddarna mina bästa vänner – till stor hjälp vid både ishalka och osynlig elak blixthalka; jag kan slappna av och gå som en människa.
      Men när snön faller decimetervis, kanske till och med metervis, hjälper inga broddar. Då hjälper ingenting. Då råder katastrofläge med inomhusvistelse. Tills våren kommer eller åtminstone snöröjningen har kommit ikapp.

      En dimma av vinterandetag

      I frosten på en busskur har någon ristat in en uppmaning till alla flyktingar att åka hem. Det slår mig som en iskall bris i ansiktet att Sverige blivit väldigt kallt, i flera avseenden. Det är ingen ny observation, men ibland nyper det till lite extra i kinderna. Som en liten påminnelse om samhällets rapida nedkylning.

      Jag tänker på dikten Ishjärtat av Bruno K. Öijer där Sverige beskrivs som ett avlångt ishjärta där en ängel aldrig satt sin fot. Det är en dystopisk bild han målar upp, men dessvärre är det en ganska korrekt avbildning av den nuvarande verkligheten. Det är många hjärtan som tycks ha förfrusit i det här landet och snöänglar är de enda änglarna i sikte. De här tankarna bubblar alltid upp inom mig under den här tiden på året, när man kan se andetagen framför sig men inte människorna. Man fäller upp luvan och stänger ute alla andra. Folk blir en abstrakt massa som flyter förbi, en dimma av vintertunga andetag. Man stänger liksom av, släcker ned några funktioner i hjärnan för att kunna fokusera på att lättast ta sig från punkt A till punkt B. Vinter-effektivisering.

      Det är i detta frusna tillstånd man behöver bli påmind om allt som försiggår runt omkring en; alla processer som kollektivt bidrar till att vinter inte bara är en säsong, utan även en degenerativ sjukdom i folksjälen. Symptomen är att medkänslan och medmänskligheten sätts ur spel. Det leder till hat och missunnsamhet. Det leder till rasism, sexism, homofobi och en stelfrusen världsbild. Det finns en anledning till att vi förknippar kärlek, glädje och optimism med värme medan allt det onda är kopplat till kyla. Det har inget med årstider att göra. Man kan ha en soldränkt blomsteräng i bröstet mitt i vintern. Man måste inte låta sig smittas av kylan som andra utstrålar. Man måste inte absorbera andras negativitet. Man måste inte låta sina perspektiv färgas av någon annans förvridna färgseende och göra att man värderar människor olika baserat på hudfärg. Man måste inte ha misstänksamhet som förinställning i hjärnan när man bemöter andra människor.

      Man kan välja att vara öppen och ge människor en chans. Man kan välja att lyssna på andra människor och se det som en möjlighet till lärdom. Det innebär inte att man sviker ideal. Det innebär bara att man blir större som människa, att man ger utrymme för fler perspektiv. Vi är ämnade att utvecklas, inte att hamna i ett stelfruset tillstånd. Då hade vi lika gärna kunnat stanna i grottorna. Fäll ned luvan ett tag, se människorna omkring dig och allt som händer. Alienera inte dig själv och andra. Jag vet att du fryser, men det är ingen ursäkt. Dagen efter att jag passerade den där busskuren tog jag samma väg igen. Jag noterade då att någon frenetiskt skrapat bort det hatiska budskapet. Jag kände en värme långsamt sprida sig i kroppen, en försiktig optimism. E

      Varje person är en pusselbit

      Magi. Sång. Musik. Dans. Måleri. Lek. Landsbygd. Natur. Det var vad mina första år i skolan handlade om. Inte matte, svenska, idrott eller historia. Självklart hade jag alla de där ämnena också och någonstans mitt i all lek hann jag dessutom lära mig skriva, läsa, räkna och vara en bra kompis. De tre första åren av grundskolan gick jag i en landsbygdsskola, Segerstabyns skola som låg några mil utanför Karlstad. Den ligger där fortfarande, men i dag tjänar den som förskola. En bättre start på skoltiden hade jag inte kunnat få.

      Segerstabyns skola ligger på en halvö ute i Vänern. Omgiven av åkrar och skog. I klassrummet hade vi en blå matta där vi samlades varje morgon i en ring. Där tog vi fram just vår årskurs pussel, och varje elev hade en pusselbit. Vi lade dit vår pusselbit och såg om någon saknades. På det sättet var ingen någonsin glömd. Alla var alltid en del av tillvaron. Vi hade också ett blått skåp, stående framför den blå mattan. Om ena dörren stod på glänt visste vi att skåpet hade något att visa oss, något att berätta. Det kunde vara om en bokstav, ett djur, en konstnär eller något spännande från en annan kultur. Ibland trollade vi till och med fram dessa saker ur en hatt. Och så hade vi en lärare. Så klart. Den person som skapade den här världen. Som hade sitt alldeles egna sätt att lära ut. Som visste precis hur hon skulle få oss intresserade och som alltid gjorde lärandet så kul att vi inte förstod att vi faktiskt lärde oss saker.

      I Segerstabyns skola var djur, dans, skog, teater eller poesi lika viktigt som matte eller svenska. Vi lärde alltid genom att utforska, göra, skapa, sjunga och känna. Ibland önskar jag att varje arbetsplats hade ett blått skåp. Den magin tror jag de flesta av oss skulle må bra av att få ta del av lite oftare. Ibland önskar jag att vi var barn lite längre. Jag önskar att vi tog oss tid att tänka på den som saknas. Att livet fylldes av mer musik och sång. Att fler hittade ut till landet. Jag önskar att det fanns en blå matta där vi alla kan samlas ibland, i samförstånd och gemenskap. En plats där alla alltid är välkomna. J ag önskar att vuxenlivet kunde vara mer magiskt, att vi kan behålla den där känslan av att vi har kraften att skapa magi. Att vi alla hade en oas. Precis som Segerstabyns skola var för mig. En plats där allt kunde hända. Dit hela världen hittade, där influenser från Indien och Tibet letade sig in. Där måleri och poesi var lika viktigt som matematik. Ett ställe där varje barn och varje vuxen hade en naturlig plats.

      Yrkesvalets dilemma

      Vad ska du bli när du blir stor? Hur många gånger har vi inte ställt den frågan till barn och barnbarn. Egentligen finns ju bara ett bra svar – ”Det vet jag inte!” Fast frågan är intressant. För en sexåring kan den upplevas som att bli tagen på allvar. Det kan bli en fin diskussion över generationsgränserna. Nu i sommar har jag diskuterat framtidsplanerna med min sexårige isländske dotterson Hjalte. Han hade fyra framtidsyrken i sin planering: läkare, festfixare, grusförsäljare och bonde. Grusförsäljare är nog ett ganska ovanligt yrkesval, men det beror på att han var med sin mormor och tog hand om ett gruslass vid hennes sommarstuga. Att han skulle bli en bra bonde tror jag säkert efter att ha jobbat tillsammans med honom för ett par år sedan med att fylla igen potthål i vägen på landet.

      Hur kom det sig att jag blev det jag blev? Vilket yrkesval har jag gjort? Först var det naturligtvis att välja bort alternativet bonde, det vill säga att som ensamarvinge ta över släktgården. Här spelade säkert min fars inställning stor roll. Han såg kanske hur olämplig jag skulle ha blivit som bonde. Dessutom hade han en realistisk syn på det svenska jordbrukets framtid. Två upplevelser, när jag gick sista året i realskolan, var helt livsavgörande. Den ena kan jag förbanna än idag, den andra upplever jag som ett fint exempel på min klokskap. Jag var bara 17 år då. Utgångspunkten är att min familj helt saknade insikter i den akademiska världen. Därför fick jag ta alla beslut helt själv. Detta gällde då våren 1955 inför valet av gymnasieutbildning. Min far var vad man idag skulle kunna kalla ”barfotajurist”.

      Kanske skulle jag satsa på att bli jurist? Därför var det värdefullt att få tala med en tillrest studievägledare (jag tror från Juristförbundet). Snart kunde jag slå alla planer på en framtida juristkarriär ur hågen. Det var hemska saker om arbetslöshet och svält för jurister som jag fick höra! Den andra livsavgörande upplevelsen var något jag själv tog ansvaret för. Under de tidiga skolåren hade jag varit en riktig ”räknenisse”. Sedan blev det algebra och geometri och då blev det lite mer uppförsbacke. Så en dag har vi lektion i något som hette linearritning. Då som en blixt från en klar himmel inser jag att det är något som fattas – jag begriper inte ett smack, när det gäller kuber och cylindrar. Alltså aldrig den så kallade reallinjen utan latinlinjen. Det beslutet blev helt rätt. I nästa krönika ska jag berätta om vad bristande dansutbildning kan betyda i yrkeskarriären.

      Att sparka i lövhögarna…

      Så här långt ut på hösten är glädjeämnena få och nöjena i stort sett obefintliga. Inte kan man njuta av solen och den ljumma vinden, inte kan man ta sig något dopp i sjön. Uteserveringarna har bommat igen och monterats ned, och utomhustemperaturen kräver allt tjockare ytterplagg. Sommarens minnen bleknar i takt med solbrännan och humöret sjunker i takt med graderna. Inte heller blir jag på bättre humör av att butikerna redan ”lockar” med glögg och julbelysningar. I oktober! Det är på gränsen till kränkande för en höstdeppig person som är alltför medveten om att november inte är någon mysmånad utan något ska kämpas igenom, innan det kan vara dags för adventsmys och julförberedelser.

      Det är inte ens vackert längre; träd och buskar har sprakat färdigt och vackerheterna ligger på marken och blir allt blekare för var dag som går. Men om man nu skulle råka ha barnasinnet i behåll, kan man i alla fall roa sig med att prassla omkring i lövhögarna – ett av de få utomhusnöjen som sena oktober har att erbjuda. En mystisk air av romantisk filmkomedi svävar över denna enkla förströelse, där man för att uppnå maximal effekt kan ikläda sig någon form av tweed eller lammull med basker på huvudet och en halsduk nonchalant slängd runt halsen. Sen kan man ge sig hän i lövmassorna.

      Att jag är barnsligt förtjust i att sparka omkring i torra lövhögar kanske är en kompensation för det jag inte vågade göra som litet barn. Polio, eller barnförlamning som då var det vanligaste namnet på den fruktade sjukdomen, hade sina mest omfattande utbrott på sensommaren och hösten – kanske för att smittan spreds lättare, när människor efter sommarlov och semestrar åter samlades inomhus. Det var en ganska allmän uppfattning att smittan fanns i fallfrukt och vissna löv, och sådana enkla nöjen som att mumsa på ett nedfallet äpple eller tumla om i lövhögar var för många barn strängeligen förbjudna. Jag har inget minne av att denna föreställning fanns i mitt eget hem, men jag hade lekkamrater som kunde måla upp de hemskaste scenarier – så som bara barn kan.

      Och jag stannade utanför lövhögarna. Så kom den allmänna poliovaccinationen i slutet av femtiotalet, epidemierna upphörde och det var fritt fram att prassla i löven, vilket jag gjorde av hjärtans lust och har fortsatt med under hela mitt liv. Ja, jag vet, det är en barnslig sysselsättning men himla härlig, i synnerhet om man hittar riktigt prassliga högar som har vuxit sig stora efter en torr och blåsig vecka i slutet av oktober – alltså nu. Det finns de som menar att rikligt med nyfallen finkornig snö har samma effekt på sinnet. Det får stå för dem. Nej tack, inte för mig. Kalt och blött och otrevligt. Inte det minsta prassligt. Och vem vet vilka smittor snö kan tänkas härbärgera?

      Oktober är en zombiemånad

      Stapplar i motvind genom ett blaskigt Karlstad. Med jämna mellanrum halkar jag på våta höstlöv och glider fram några centimeter. Jag försöker hålla fast vid tanken att det är tidseffektivt, att jag tar mig hem snabbare. Stundtals glider jag så snabbt att det skapar en illusion av att ha medvind. På vägen hem tar jag vara på posten åt grannen som ligger vid en pool på Mallorca. Jag skrubbar kontrasten i mitt ansikte, som någon alternativ form av peeling. Självplågeri hör hösten till. Det är helt enkelt mer vedertaget att vara miserabel vid den här tiden på året. På samma sätt som våren symboliserar förnyelse är hösten förknippad med förruttnelse. Den förmultnande växtligheten bekräftar det.

      Dessutom är det snart säsongspremiär för The Walking Dead. Om det är något som bidrar till att stärka oktobers förruttnelsetematik så är det väl zombies. Bevisen är omöjliga att blunda för. Vi befinner oss på den dunklare delen av spektrumet, den gråsvarta halvan av färgskalan. Jag har förvisso inget emot det blaskiga höstmörkret egentligen, så länge jag slipper rulla runt i det. Om man betraktar det på avstånd med ett fönster som filter så känns det faktiskt ganska gemytligt. Kanske rent av lite vackert. En kopp té hade bidragit till den romantiserande bilden, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i té. Inte varm choklad heller för den delen. Jag är den där typen som köper isglass mitt under vintern. Men ändå. Jag kan ta en kopp té för tankens skull. Som ytterligare en dimension av självplågeri.

      Det mest effektiva sättet att plåga sig själv och komma in i rätt sinnesstämning för hösten är dock att ladda spellistan med tungsint musik. Gärna av låtskrivare med tragiska livsöden eller som inte längre finns bland oss. Det förstärker känslan. Jag tänker till exempel på Elliott Smith, Kurt Cobain, Lou Reed. Men det handlar inte bara om att vältra i smärta och misär, utan även att bli påmind om att det trots allt är ganska härligt att få känna och leva. Därför har jag rensat min musikaliska garderob och kastat alla låtar från sommarens soliga dagar. Bort med alla peppande klubbdängor. Ett album som blivit ett stående höstinslag för mig de senaste tio åren är Neon Bible av Arcade Fire. Med låtar som Intervention och Windowsill i hörlurarna känns det inte lika hemskt att stappla i motvind genom ett blaskigt Karlstad. Eller jo, det känns precis lika hemskt. Men det känns ganska bra på samma gång. Det är väl det som är essensen av hösten. Man både älskar det och hatar det.

      Kanske hade jag hittat bort

      Den ena boken efter den andra. De avlöser varandra. Under sommaren blir det alltid fler lästa än under resterande tid på året. För att vi är mer lediga och därmed har mer tid för avkoppling. Konstigt egentligen att säga att vi har tid för avkoppling under sommaren. Det borde vi ju ha annars också. Året runt. Tid. Tid för vila. Lugn. Ro. Tid för att göra sådant som får oss att koppla av. Och ner. Min bästa avkoppling är just böcker. Att läsa. Mitt förhållande till böcker är det längsta jag någonsin haft. En kärlek utan slut. Att försvinna in bland orden. Förlora mig i berättelsen och glömma det som finns omkring. När jag lärde mig läsa blev jag frälst. Då visste jag att jag hade hittat hem. Eller kanske hade jag hittat bort.

      Just nu ligger över tjugo böcker i en trave bredvid min läsfåtölj (ja, jag har en sådan), och väntar på att bli lästa. Det är egentligen för många i kö för att det ska kännas helt bra, men det blir så ibland. När jag går in i en bokhandel kan jag inte låta bli att köpa en bok, och sedan en till, och en till. Jag lägger lika mycket pengar på böcker som jag lägger på kläder varje år. Om inte mer. De är lika viktiga för att jag ska kunna leva som allt annat vi konsumerar. De är mitt andningshål. De är frihet. Därför känns det skönt att alltid ha en hög med outforskade världar att luta sig mot när syret tryter och omgivningen trycker på.

      Jag läser verkligen det mesta och kan njuta av allt från fakta till fantasy. Men stiger du in i mitt vardagsrum som är lika mycket ett bibliotek är en övervägande del av böckerna deckare, historiska romaner, romantisk spänning eller skildringar som beskriver andra världskriget. Det är sådant som fängslar mig mest. Jag minns titlar, författare och handlingar i böcker mer än vad jag minns något annat. Precis som att jag levt mer där än i verkliga livet. Ett hem utan böcker känns för mig naket och otryggt. Det verkar vara en plats utan själ. Min kärlek till böcker gör att jag omöjligt kan slänga dem, och att låna ut en av mina böcker är inget jag gör lättvindigt. Det är nästan så att jag funderar på att lämna ut lånekvitto, eftersom jag är så rädd att en bok inte ska hitta hem igen. Ja, som ni ser är böcker något speciellt för mig. Jag brukar skämtsamt säga att om det är något jag kommer vara ledsen över att inte få vara med om när jag inte finns längre så är det alla böcker jag inte kommer få läsa.

      Vårdträdets historia avslöjad

      Förr var det vanligt att man hade ett stort vårdträd i anslutning till sitt boningshus. Så har jag också haft det nere på min dalsländska gård. En jättestor ask som nu tyvärr är döende sedan ett par år och som måste tas ner, vilket blir ett stort och sannolikt kostsamt projekt. Vårdträdet ansågs vara en garant för eller ett tecken på välfärd och lycka och fick inte fällas eller skadas. Ordet ”vård” betyder i detta sammanhang skyddsande. Ask, alm, lind eller ek var de vanligaste vårdträden. Jag har alltid funderat över när asken blev planterad och av vem. Ingen finns ju att fråga. Men nu vet jag!

      Den planterades den 7 november 1896 av min farfars far. Den var då ungefär 2½ fot hög. Den var en gåva från hans måg Anders Magnus Nilsson i Västra Torp. Hur kan jag veta så mycket om mitt vårdträd? Det är spännande som en deckare! Mellan 1888 och 1905 skrev denne Anders Magnus Nilsson dagbok. Den är ganska rapsodisk och ofullständig men innehåller en del mycket spännande notiser. Dagboken har nu bearbetats av släktingar till mig på långt håll, Kerstin Engström och Eva Stöckel. De har gett ut texten på eget förlag. I denna bok finns uppgiften om asken på min gård. Jag kommer att berätta lite om hur livet kunde gestalta sig i denna småbrukarfamilj ett par årtionden runt sekelskiftet 1900. Vi får inte veta så mycket om hustrun i Anders Magnus notiser. Under 18 år födde hon med en närmast kuslig regelbundenhet 9 barn, ett barn vartannat år. Var det amningen som var familjens preventivmedel? Hur klarade sig familjen undan barnsjukdomarna?

      Två gånger slår smittsamma sjukdomar till. Detta var ju före vaccination mot barnsjukdomar och moderna läkemedel som antibiotika. 1893 får fyra barn scharlakansfeber och en flicka är nära att dö. 1897 får fyra barn difteri och den lille pojken Oscar Mauritz dör, knappt två år gammal. Anders Magnus är noga med att ge namn till sina kor, tjurar och hästar. Inte mindre än 22 olika konamn finns med i dagboken. Han hade säkert en nära relation till sina kor, bland annat med noggranna uppgifter om deras sexuella utsvävningar, det vill säga besöken hos bygdens olika tjurar. Intressant är att Anders Magnus köper benmjöl för att förbättra skörderesultaten. Ja, han sparar också alla ben från hemmaslaktade djur och åker till den så kallade benstampen i grannsocknen för att få benmjöl. Detta var före konstgödselns tid. En lite udda notis: I juni 1895 hade Värmlands nations kör från Uppsala kommit till Dals-Eds kyrka och sjungit för 700 personer! Nu är det kanske dags att kontakta trädfällningskillen innan höststormarna slår till.

      En förlust av ett vackert ljud

      Jag kan inte längre höra det, och det är trist på gränsen till sorgligt. Ett av mina favoritljud är borta för alltid, och jag saknar det häftigt och utan någon som helst måtta. Syrsornas gnirpande, det där ljudet som är så nära förbundet med varma sensommardagar och ljumma stjärngnistrande nätter kan jag alltså inte höra ens på mitt friska högeröra, och det är inte bara en förlust av ett vackert ljud som jag sörjer, utan också min egen förlorade ungdom och – ja faktiskt – medelålder.

      Men fortfarande finns det vackra ljud som jag hör och som jag passar på att njuta av så länge jag kan. Vatten är nummer ett – nästan som musik och i massor av olika variationer. Vågors rytmiska brus mot en strand – underbart att somna och vakna till ombord, liksom regnets försynta prasslande mot rufftaket. Det mäktiga dånet i ett vattenfall, det milda kvillrandet i en liten bäck och det allra stillsammaste porlandet i en liten springbrunn är fler exempel på de där vackraste ljuden. Mitt drömhus ligger vid havet med en liten fors utanför sovrumsfönstret och obruten horisont som utsikt. Med största sannolikhet kommer det att stanna vid en dröm. Men från mitt eget öppna sovrumsfönster kan jag så här års under tysta nätter höra vattnet spela i den lilla fontänen i Herrhagsparken…

      Koltrastens sång visar också otaliga prov på variation och ekvilibrism, men medan jag gärna vill tro att den jublande sången uttrycker ren och skär livsglädje, har den väl snarare med parning och något så krasst som revirmarkering att göra. Ett annat fågelläte som jag älskar är gökens rop – inte för dess skönhet, för det låter faktiskt riktigt illa, hest och falskt, om man hör det på nära håll, utan för att det är så starkt förknippat med min barndoms födelsedagar i mitten av maj. Gullvivor och äppelblom – medan ett stilla regn föll utanför det halvöppna fönstret. Och göken gol borti öster.

      Som den kattälskare jag är upplever jag en katts spinnande som ett ljuvligt ljud – för att inte tala om vilken rogivande effekt en spinnande katt i knät eller vid fotändan av sängen har. Och den dagen då jag inte längre vill eller orkar resa mer, ska jag ha en katt igen – en sån där som spinner så fort man tittar på den! Barnskratt, det svaga pysandet när man öppnar en flaska bubbel på rätt sätt, kräftors rasslande i mjärden och telefonsignalen, som man väntat på länge, länge, är för mig mycket vackra, njutbara ljud. Men kanske är ändå tystnaden det vackraste. Den finns nästan inte, och om den vid något sällsynt tillfälle infinner sig, blir den genast överröstad av min tinnitus. Så är det: inte kan jag höra syrsorna, och aldrig blir det riktigt tyst. Men koltrasten finns kvar. Och fontänens spelande i Herrhagsparken…

      Den bakterietid nu kommer

      Den där gnistrande höstkänslan börjar infinna sig, som stjärnstoft i luften omkring en. Men det kan ju också vara så att partiklarna är förkylningsbakterier. Det gäller att inte vara för godtrogen. Just nu behandlar jag alla i min omgivning som potentiella smittobärare. Minsta hostning på bussen får mig att rycka till och känna en sveda i bröstet. Alla snörvliga snorungar får det att bubbla i mina bihålor. Det enda man kan göra är att dränka sig i handsprit och hålla andan. Men man kan ju bara hålla andan under begränsad tid. Förr eller senare svimmar man, och då blir man helt utlämnad åt bakteriernas makter. Det är nog hög tid att bunkra upp med ingefära, citron och honung. Kanske lite vitlök också för säkerhets skull. Man kan aldrig vara för säker. Jag vet, jag låter som en äkta survivalist; en sådan där excentrisk prepper som ägnar sin tid åt att bunkra upp inför apokalypsen. Jag kanske borde införskaffa militärmundering när jag ändå håller på, som en slags symbol för kampen mot bacillerna.

      Jag skulle vilja påstå att jag har en hälsosam paranoia när det gäller säsongsåkommor som förkylning, influensa och vinterkräksjukan. Det sägs att man ska hålla sina vänner nära och sina fiender närmre. Men för närvarande finns det ingen nytta för de visdomsorden. Med lite modifiering kan det ju dock bli ett aktuellt motto. Håll dina vänner på avstånd och dina fiender på ännu längre avstånd. En vän kan smitta dig av misstag, medan en fiende kan hosta dig i ansiktet av ren illvilja. Kort efter att vågen med svininfluensa började dra in på allvar 2009 var jag på Arvikafestivalen. Alla smittors dröm. Mycket folk som trängs på samma plats. Mysigt.

      Jag minns att jag kände mig väldigt utsatt i den situationen. Jag tänkte på den där scenen i 28 veckor senare där viruset sprids som en löpeld genom folkmassan vid barrikaden. Nämen hejsan, Ångesten. Jag minns också hur landet delades av vaccinet som togs fram mot svininfluensan. Vissa vägrade att ta något så experimentellt, andra chansade. Jag tillhörde den senare kategorin. När jag i efterhand läste om bieffekter som narkolepsi och nervproblem fick jag dock i stället ångest över det. Även om jag slapp alla exotiska bieffekter så skulle jag nog tänka efter lite mer nästa gång. Hittills under förkylningssäsongen har jag klarat mig. Jag vet inte om det beror på att mina insatser är effektfulla, om jag har bra immunförsvar eller om jag helt enkelt bara har tur. Man kanske inte ska ifrågasätta så mycket. Jag tänker dock fortsätta med mina förebyggande rutiner för säkerhets skull. Man kan aldrig vara för säker.

      Trettio år och redo att rocka

      Om ett par veckor fyller jag trettio år. Det låter mycket. Eller det gjorde det när jag var 17 år. Då var 30-åringar närmast uråldriga, och hade med största sannolikhet levt samtidigt som Gustaf Vasa eller Snömannen. Nu när jag står inför att fylla trettio och i stället tänker att jag levt i tre årtionden låter det plötsligt mycket lite. Som alltid handlar det om hur man ser det.
      En insikt som jag välkomnat och omfamnat är att framgång ligger i betraktarens öga. För bara fem år sedan såg jag framgång som synonymt med karriär, pengar, prylar och makt. Det var det jag ville uppnå. Utan att låta alltför pretentiös vill jag påstå att när man närmar sig trettio år börjar man inse vad som är viktigt i livet och vad framgång handlar om. Att vara vänlig, generös, tålmodig, empatisk och att kunna visa andra människor respekt är saker jag värderar högt hos andra människor i dag. Nu tycker jag det är pinsamt att jag imponerades så mycket av det materiella. Framgång är att trivas med sig själv och det liv man skapar. Det handlar aldrig om saker eller någon annan människa.
      Frågan om jag upplever någon ålderskris har självfallet ramlat in från höger och vänster. Och svaret är ett enkelt; nej. Det har aldrig legat för mig vad gäller just åldersfrågan. Jag tror det beror lite på hur man är som person, men jag tycker det finns så mycket mer komplicerade och viktigare aspekter av livet att bli upprörd över.
      Det finns sådant jag önskar jag hade vetat i tjugoårsåldern. Saker som; att jag borde gråtit oftare och inte samlat mina känslor på hög, att jag vågat vara ännu mer mig själv, att jag inte jämfört mig med andra, att jag varit bättre på att förlåta, och att om det låter för bra för att vara sant så är det oftast det också. Nu ska jag ta fasta på allt det som livet lärt mig. Hittills.
      När jag var liten ville jag bli stor och nu när jag är vuxen vill jag faktiskt fortfarande bli stor. Jag hade en fantastisk uppväxt. Lycklig. Ändå ville jag bli växa upp snabbt. Alla mina förebilder var ju vuxna, och jag hade svårt att identifiera mig med mina jämnåriga. Jag kände mig alltid lite äldre inombords. Som att jag spelade en roll som barn när jag umgicks med andra ungar.
      Varje ålder har sin charm, men det finns inget som får mig att längta tillbaka. Inte ens känslan av förväntan på julafton. Kort sagt så tror jag att jag kommer passa bra som 30-åring. Jag kommer rocka även denna ålder precis som jag gjort med alla de andra.

      Är alla träden planterade?

      Jag håller på att samla minnen till en ny bok. Då minns jag några varma dagar i slutet av maj 1985. Karlstad gästades då av en amatörteatergrupp från vår isländska vänort Blönduós.
      Blönduós är en kommun med ungefär 800 invånare, belägen längst in i en fjord på Islands nordsida. Ungefär 40 personer kom till Karlstad. För att förstå vilken satsning det innebar skulle vi, som motsvarighet, skicka 5 000 karlstadsbor till Blönduós.
      Själva teaterföreställningen, ”Skugga-Sveinn”, spelad på isländska, minns jag inte så mycket av. Det var det som hände runt om som jag minns.
      Vi kanske tror att Island och Sverige är ganska lika. Mina minnen visar på olikheter – spännande olikheter.
      Islänningarna kom med buss från vår norska vänort Moss. De blev inkvarterade på det då nya vandrarhemmet ute på Ulleberg. När de anlände, bjöd vi på en baguette och öl. Det var en strålande fin försommarkväll. Vi satt där på gräsmattan och trivdes – det var representanter för Föreningen Norden och Studieförbundet Vuxenskolan och så givetvis vi från kulturnämnd och kulturförvaltning. Då kommer några unga tjejer ridande över gräsmattan, mitt in ibland oss där vi satt i gröngräset med våra baguetter. Alla svenskar blir lite lätt upphetsade, medan ingen islänning ens lyfte på ögonbrynet. Hästen intar en mer normal roll i den isländska kulturen.
      Våra gäster ska äta lunch på Klaraborg. De knallar på i sommarvärmen Älvgatan fram, när de plötsligt skriker till. På järnvägsbron kommer ett tåg! De flesta hade aldrig sett ett tåg i verkligheten, kanske bara i en westernfilm. På Island finns inga järnvägar.
      Vi skulle naturligtvis åka till Mårbacka. I bussresan upp har vi litterär frågesport och jag säger lite om hur stor nobelpristagaren Halldor Kilian Laxness är i Sverige, vilket gläder islänningarna mycket. Då kommer en av dem fram till mig och undrar om han får fråga en sak. ”Är alla träden vi ser från bussen planterade?”
      På Mårbacka får vi vänta på vår visning. Dags att ta fram fotbollen, som alltid fanns med. Jag ordnade så att de fick spela på en åker strax intill, men jag gjorde ett misstag. Jag borde sett till att de behöll skjortorna på. Rödlätta islänningar med bar överkropp i strålande solsken (det var trettio grader varmt) innebar katastrof, när det gällde nattsömnen kommande natt! Några berättade att de nästan varit tvungna att stå och sova.
      Mycket har hänt under de 32 år som gått, sedan Skugga-Sveinn gästspelade på Karlstads teater. Idag har säkert alla som bor i Blönduós sett ett tåg. Att islänningar är duktiga fotbollsspelare, det har vi som såg dem spela på en åker utanför Selma Lagerlöfs Mårbacka 1985, kunnat uppleva förra sommaren.

      Att resa som en människa

      När man tillbringar lång tid ombord på en segelbåt, blir det mycket tid till tanke och reflektion, och något som jag har funderat en del på i sommar är hur vi reser. Att segla är ett mänskligt och människovärdigt sätt att ta sig fram, som människa och miljö mår bra av. Att puttra fram i fem knop på en kanal ger inte heller särskilt stora avtryck i form av nedsmutsning av vatten och luft. Men jag tycker ärligt talat att ägarna till de där gigantiska, energislukande motorbåtarna, som vrålande vräker sig förbi och efterlämnar gigantiska svall, faktiskt borde skämmas riktigt ordentligt. Att ta sig rätten att förbruka så mycket av jordens resurser och fördärva så mycket för så många ger inga pluspoäng till eftermälet.
      Likadant är det med att flyga. Det är inte okej att flänga fram och tillbaka i luften bara för att man kan. Det sker på andras bekostnad – nu och i morgon. Själv har jag dåligt samvete varje gång jag bokar en flygresa (och det ska man ha), även om det inte sker särskilt ofta om jag jämför med många andra – men absolut alldeles för ofta om man ser till alla människor på denna jord, som naturligtvis har lika stor rätt att förstöra miljön som jag! Dessutom är flyget ett resesätt som är ganska människofientligt. Efter några timmar i luften dimper man ner på ett ställe långt, långt hemifrån – kanske med en kraftfull jetlag som extrabonus, och när den väl har gett med sig, är det dags igen. Hur bra är det?
      Alternativet är naturligtvis tåg. Min första långa utlandsresa gick med tåg till Italien tillsammans med min familj – med sovvagn genom Tyskland och ett alplandskap som tog andan ur mig! Fjorton minuter tog det genom den längsta tunneln, och på perrongen i Bolzano kunde man köpa de läckraste mackor och de ljuvligaste persikor. En storartad upplevelse för en elvaåring på sextiotalet!…
      Det har blivit en hel del tågresor med åren men efter hand har det blivit både billigare och enklare att flyga. Trots det har maken och jag envisats med att då och då byta ut flyget mot järnvägen – inte minst för att tågresor liksom segling verkar ha en välgörande och stresslösande effekt på oss, när vi reser som människor. Om tågen går i tid och inte blir stående på spåren förstås.
      Tyvärr är det numera både krångligt och dyrt att ta tåget; SJ säljer inte längre några utlandsbiljetter, utan man får försöka boka dem på egen hand hemma vid datorn. Men till min glädje finns det också minst en facebookgrupp, där man diskuterar tågresande och ger varandra användbara tips. Så nästa gång jag ger mig ut i världen vill jag – trots dyra biljetter och risk för förseningar – resa med tåg. Kanske till Italien med sovvagn genom Tyskland (jo, det går fortfarande om man jobbar bra vid datorn!) och en macka på perrongen i Bolzano!

      En resa längs Memory Lane

      När jag rensade hemmakontoret för ett tag sedan hittade jag min gamla iPod från gymnasietiden. Den var naturligtvis död. Men efter lite konstgjord andning via USB lyckades jag få liv i den. Sedan dess har jag bläddrat igenom den på bussen varje morgon på väg till jobbet. Det har blivit som att rulla genom minnenas allé. Den bilden blir ännu tydligare när mitt finger stannar på hållplatsen Memory Lane från Elliott Smiths sista album. Det är bitterljuv nostalgi.
      Mycket av materialet har jag inte hört på över tio år. Det har hänt ganska mycket under den tiden. Numera får man nästan gömma en MP3-spelare för att folk inte ska titta snett på en. Vad är det för fel på människan? Har han en musikspelare? Vet han inte att man kan ha Spotify i mobilen?
      Jo, det vet jag. Men hur spännande är det med en streamingtjänst som har ett näst intill outsinligt utbud? Det är betydligt mer intressant att hitta en gammal iPod med begränsat utrymme vars innehåll är okänt territorium. Ett digitalt kinderägg.
      För några dagar sedan började jag och en gammal vän att diskutera musik vi lyssnat på förr. Helt plötsligt satt vi och utbytte YouTube-länkar till musikvideor med närmast barnslig förtjusning.
      Det finns ingen musik som kan beröra en på samma sätt som musiken från ungdomen. Melodierna har liksom virat sig runt nervtrådarna och absorberats av kroppens vävnad. Så fort man hör melodierna blixtrar det till i nervsystemet. Allting kommer tillbaka.
      Det känns som att tankarna jag underhåller just nu är ett tydligt ålderstecken. Jag har blivit en sådan där nostalgisk jävel som sitter och tänker tillbaka. Hur gick det till?
      Häromdagen uppstod ett samtal i lunchrummet om VHS och disketter. Det är lite sjukt att jag minns när floppydiskarna var standard som lagringsmedia. Numera finns det inga diskettuttag i datorerna. De flesta är inte ens utrustade med cd-läsare längre. Herregud. Börjar jag också bli obsolet? Har jag också spelat ut min roll?
      Varje generation blir till slut en koloni av spöken som hemsöker nästa generation. Det är en ganska deprimerande tanke faktiskt. Det kanske är en bieffekt av att lyssna på en artist som dog av en kniv i bröstet. Jag kanske borde rulla vidare till nästa spår, nästa hållplats på min musikaliska resa.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se