Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Det sociala kanallivet

      När jag vaknar i dag skiner solen. Båten rör sig ganska mycket – inte på något obehagligt sätt utan mjukt och snällt. Förtöjningarna gnekar lite, men det har jag blivit van vid efter drygt två veckor ombord, så det ljudet stör mig inte heller. Det tar någon sekund innan jag kommer på var vi befinner oss; det blir lätt så när man byter hamn varje dag, men så minns jag gårdagen fantastiska seglats längs östgötakusten och in i Södertörns skärgård. Javisst ja, vi är i Nynäshamn!
      Efter nästan två veckor på Göta kanal har vi kommit ut på öppet vatten, och det känns som att vi har fått friheten åter. Att gå Göta kanal med sin båt är både mysigt, vackert och trevligt, men man kan inte påstå att valmöjligheterna är särskilt många eller stora; när slussporten i ena änden har slagit igen bakom båten, har man bara två val: fortsätta eller vända vid första möjliga tillfälle, vilket ju vore synd, eftersom kanalåkandet som sagt är en ganska trevlig upplevelse. Och dyr. Så det är bara att fortsätta. Om än något frihetsberövade
      Kanalfarande är en social företeelse. Man slussar tillsammans med några andra båtar och följs åt under en dag. Nästa dag kanske man får annat sällskap beroende på vid vilken tid man kommer iväg, men rätt som det är dyker den där båten från Holland upp igen, och nu hälsar man på varandra som gamla vänner, vilket gör att man får ganska många nya ”vänner” under en kanalresa.
      En av de roligaste händelserna under årets kanalresa hade sin upprinnelse i en bild, som jag la ut på facebook och som en för mig dittills obekant person såg och gillade. Båten på bilden – en vacker träbåt från Kungshamn – var hennes fars, varpå en livlig digital konversation utbröt mellan mig och henne.  Nästa dag hamnade vi i samma gästhamn som den här båten, och jag kunde glatt framföra hälsningar från dotter till far. Redan samma kväll knackade det på vår båt; där stod hon i egen hög person, och det kändes som att vi var gamla vänner! Och båten såg vi sedan än här, än där.
      I Söderköping lade en båt med finsk flagg till bredvid oss, och visst var det något bekant över den? När vi började prata med båtens besättning, visade det sig att de hade startat sin tur i Karlstad, där de hade köpt båten, och då trillade polletten ner; denna båt och vår har ju haft sin båtplats vid samma brygga, och maken kände mycket väl till förra ägaren! I samma hamn dök också ett par gamla bekanta från Hammarö upp, vilket ledde till både lunch ombord på vår båt och en trevlig, sen kväll ombord på deras. Och när man har kommit så långt som till Söderköping, känns det som att man känner halva hamnen!
      Men nu är vi anonyma igen; här känner vi inte en kotte. Det är både härligt och lite ensamt, men vem vet nya vilka bekantskaper vi kommer att göra bland kobbar och skär…

      Den kroniska eskapismen

      I dessa semestertider är det många som packar sina väskor och beger sig till andra länder där vädret inte är lika lynnigt. Men det är ju egentligen inte bara kopplat till väderförhållanden.
      Det grundar sig i något djupare, en eskapism som genomsyrar varenda cell. Man skulle kunna kalla det ett chartervirus. Det är ett kroniskt tillstånd som ligger latent i kroppen, och blossar upp rejält under sommarhalvåret. Vi börjar törsta efter exotiska vyer.
      Jag är en av många som lider av denna kroniska eskapism, en av alla som dreglar över andras semesterbilder på Instagram. Men under midsommar fick jag ett litet uppvaknande.
      Jag satt på ett länståg på väg mot Torsby för att fira med delar av min sambos familj. Utanför fönstret svischade landskapet förbi. Det var då det slog mig hur vackert Värmland faktiskt är. Man ägnar så mycket tid åt att stirra på charterbilder att man blir blind för skönheten runt omkring.
      Det finns så många platser på hemmaplan som jag aldrig sett. Nu menar jag alltså inte enbart lokalt eller regionalt utan även nationellt. Varför ägnar vi inte mer tid åt att lära känna vår närmiljö i stället för att ha chartersemester?
      Allt det här snacket om en kronisk eskapism är egentligen bara ett sätt för mig att slippa ta ansvar. För det är ju så vi gör. Vi hittar på bortförklaringar och skrubbar frenetiskt bort allt ansvar.
      Bort är ett nyckelord lika starkt förankrat i den svenska folksjälen som jantelagen och mellanmjölk. Vi söker oss gärna bort. Då syftar jag inte enbart på att söka sig bort geografiskt, utan även att söka sig bort från andra människor.
      Svenskar har extremt stora trygghetszoner, vissa större än andra. Somliga har trygghetszoner som sträcker sig till specifika landsgränser. Det kanske vore nyttigt för oss att avboka chartersemestrarna och utmana våra personliga gränser i stället.
      Man kan faktiskt göra många resor utan att röra sig en millimeter. Våra inre landskap är de mest förbisedda resmålen. Jag vet, att semestra i sig själv låter inte direkt lika lockande som en vecka vid Costa Brava.
      Herregud, man vill ju knappt se sig själv i spegeln, så att faktiskt se in i sig själv är inget man gärna tänker på. Att skymta sig själv i sommarkläder för första gången på ett år är som en scen ur Exorcisten. Vik hädan!
      Det går att komma bort från en fysisk plats och det går att komma bort från andra människor, men det går inte att komma bort från sig själv. Tanken blir mindre skrämmande om man ägnar mer tid åt att vara en turist i sig själv. Våra inre landskap har både bra och dåliga kvarter. Det gäller att utforska båda för att känna sig själv.

      Klippas

      Hos frisörmästare Plym på Salong Klippet i Huddinge har man alldeles nyss öppnat, och golvet ligger blänkande nysvabbat. ’Plingeling’ signalerar dörrklockan, och in stiger redaktör Söderman för liten pratstund med klippning. Plym tillhör de människor som med betydande fallenhet odlar samtalet som umgängesform, gärna under samtidig yrkesutövning.
      Efter en stunds allmänt ströprat frågar Söderman om inte Plym bland alla huvuden som passerar revy på salongen stöter på en och annan knäppskalle. Plym bekräftar att så var fallet och börjar berätta om en man som någon av de sista dagarna i juli besökte salongen. En medelålders herre i mycket mörk kostym och grå slips.
      – Det skulle visa sig vara en man med enastående låg svansföring, om bilden tillåts, sa Plym. Jag hängde över honom skyddsklädet och satte igång. Efter en stund kom vi i samspråk.
      – Dig har jag inte klippt tidigare, sa jag. Är du nyinflyttad här i Huddinge?
      – Jo.
      – Var är du född?
      – I en taxi. Otur från första början, brukar jag tycka. Och det märkliga är att bristen på tur har följt mig troget som en pudel genom livet. I Folkskolan kallades jag Johansson.
      – Min svåger heter också Johansson, sa jag, det tar han med stort jämnmod.
      – Men jag heter i själva verket Hansson, sa kunden. Nu råkar det hampa sig så att jag hade min uppväxt i vad som brukar kallas Myggsumpmosse i Norrbotten. Där sa vi aldrig ja utan jo – utom vill säja i de fall då vi sa nej och det sa vi ofta. Kort sagt fick jag heta Jo-hansson fast det var fel och missvisande. Skoltiden minns jag som ett nödläge, men jag kommer ihåg att jag brast i skratt när fröken berättade om Stockholms blodbad. En företagsdoktor betecknade mig en gång som en genuin olycksfågel. Vill säga en person som genom en speciell disposition drar på sig fler missöden än folkgenomsnittet – aj! , klipp mig inte i örat om ni vill vara så tillmötesgående!
      – Förlåt. Där var bestämt oturen framme igen!, sa jag. Måste bero på att jag inte klipper olycksfåglar så ofta.
      – Vad skulle jag nu säga?, återtog kunden. Jo, som dibarn fick jag hela tiden mjölkstrålen i ögat, har min mor berättat. Det fick aldrig mina syskon, brukade hon också förnöjt påpeka. När magister Strudel ordnade med klassresa till Köpenhamn fick jag typiskt nog röda hund och kunde inte följa med. En annan iakttagelse jag gjort under årens lopp är att jag fått fler paraplyspröt stuckna i ansiktet än vad som betecknas som normalt. På vintern brukar istappar falla ner på trottoaren just där jag befunnit mig sekunderna innan, vilket strider mot Bernoullis sannolikhetsteorem.
      – Jag klipper rent kring öronen så får dessa spela en mer framträdande roll, sa jag avledande. Och olyckorna har bestått genom livet, säger du. Är du till exempel gift?
      – Har varit, men i längden fann jag äktenskapet innehållslöst som ett tömt påskägg. Min fru instämde för en gångs skull.
      Här gjorde kunden ett uppehåll för att hämta andan. Jag sträckte mej efter den sågtandade specialsaxen och sa.
      – Men nog har väl också du dina glädjestunder i livet om du tänker efter.
      – Jo för all del, sa kunden. Jag är ju en stor vän av hundar.
      – Det är inte jag. Dom skäller och dom drar i kopplet. Det skulle en häst aldrig göra, än mindre en hustru. Inte min i varje fall.
      – Du klagar över att hundar skäller, sa kunden. Mina skäller aldrig. Inte heller drar dom i kopplet. Dom är hur lugna som helst.
      – Verkligen. Hur många har du? frågade jag.
      – Inemot fyra hundra uppskattningsvis.
      – I en stadsvåning?!!!
      – Nej men på min arbetsplats.
      – Som är?
      – Kaknäs Djurkyrkogård.

      Håller andan tills jag blir blå

      Okej. Vi tar det en gång för alla. Fast vem försöker jag lura? Jag kommer säkert skriva en krönika om det här igen nästa år också. Hur som helst så vill jag lyfta problemet med sjuka kollegor. Alltså influensa eller förkylning.
      När jag ogenerat talar om för en kollega att den borde gå hem och lägga sig för att den är sjuk, tänker jag inte så mycket på hur synd det är om den. Nej, jag tänker på mig själv och alla andra på arbetsplatsen som kanske inte har lust att åka på en rejäl förkylning.
      Jag kan för mitt liv inte förstå varför man går till jobbet sjuk. Det gör mig så upprörd. Varför? Jo, för att det är respektlöst mot oss andra. Är man sjuk tycker jag det är en självklarhet att stanna hemma och vila. Och kom igen, det är väl egentligen ingen som frivilligt sitter i möten, surrar med kollegor eller ringer viktiga samtal samtidigt som man hostar upp sin egen lunga? Fast vad vet jag, jag går inte till jobbet sjuk.
      Det jag vill säga är; tänk ett steg längre. Om man går till jobbet med förkylning eller influensa, finns en ganska stor risk att smitta någon annan. Det är egoistiskt rent av att utsätta sina kollegor för bacillerna och risken att de ska bli lika sjuka. Om inte mer.
      Om en av mina kollegor kommer till jobbet och ser ut som sju svåra år finner man mig sittande blå i ansiktet för att jag hållit andan hela dagen. Man kan också se mig öppna dörrar med fötterna eftersom jag inte vill ta i handtag som den sjuke har tagit i. Okej, nu överdrev jag lite, men det är inte långt ifrån att jag går hem istället för den som kommer in sjuk.
      Barnen ska vi hålla hemma från dagis och skola när de är sjuka, men när vi kommer upp i ålder och börjar jobba slutar det att gälla. Då är det inte lika viktigt längre. Tydligen.
      Jag kan förstå att man tycker det är trist att bli hemma från jobbet och förlorad inkomst och allt det där, men är det så smart att smitta ner alla andra också? Dessutom gör man inte ett lika bra jobb när man är sjuk. Kroppen vill vila och få lugn och ro då. Du kanske har mycket att göra, men sanningen är ju den att arbetsuppgifterna finns kvar när du kommer tillbaka. Att bli sjuk hör liksom till, så jag tror ingen blir sur för att du stannade hemma och inte ringde klockan tre på onsdagen.
      Ja det här är en fråga som gör mig upprörd, men är det för mycket begärt att folk ska använda sitt sunda förnuft?
      Tack så mycket.
      /En som fick svininfluensan 2013

      Insändarfabriken

      – Hej! Du har kommit till Frans-Holger Lodenbrink. Jag är oanträffbar för tillfället, men lämna gärna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp så snart jag kan. Och vill!
      – Kan man verkligen lita på det?
      – Egentligen inte, om jag ska vara ärlig. Jag är en häpnadsväckande upptagen person i beaktande av min ålder.
      – Men tydligen inte värre än att pappa kan sitta därhemma och leka telefonautomat!
      – Man har ju inte roligare än man gör sig. Som du vet är jag fortfarande lika barnsligt förtjust i telefonskoj som han den där riksbekante Kalle Sändare. Vad har du på hjärtat?
      – Jag ville bara höra hur pappa har det.
      – Jag har det bra. Pensionen håller mig flytande, hälsan står bi. Man får bara passa sig för att intala sig att man blir förståndigare med åren vilket är en vanlig föreställning. Men det där är en missuppfattning, har jag förstått. Det är inte jag som blivit klokare, det är världen som har blivit dummare. Men visare blir man nog inte med åren, däremot blir man muntrare.
      – Hur menar pappa?
      – När jag var ung var jag håglös och osäker, minns jag. Under yrkesåren red mig framgångsdjävulen. Jag skulle minsann ta mig upp i ljuset och slå de andra av brädet. Nu är jag kvitt allt det där och har aldrig mått bättre.
      Jag hörde min far skrocka självbelåtet i telefonluren. Han har varit ’stötande och osolidariskt frisk’ i hela sitt långa liv, brukar han säga. Och nu på gamla dar förströr han sig med att skriva insändare. På en enda dag kan det bli ett par tre stycken som han skickar till dagstidningar, hemsidor och andra publikationer. Många kommer in, ty med åren har far vässat och förfinat en medfödd fallenhet för att retas.
      – Det är nämligen så redaktörerna vill ha det, förklarar far i telefonen. En bra insändare ska helst vara förargelseväckande, så att det sprakar till i spalten och blossar upp en debatt.
      Med Huddinge Varjehanda har far en överenskommelse om leverans av en tillspetsad insändare i veckan. Med särskilt nöje minns han en stump för en del år sedan som handlade om ungdomen.
      Ungdomarna var övervärderade i samma mån som vi äldre underskattas, skrev far efter att så att säga ha doppat pennan i arsenik. Och våra medier tillmötesgår beredvilligt de ungas självupptagenhet, utseendefixering och osunda strävan efter kändisskap.
      Så skrev alltså min far i sin insändare, oförskämt och avsiktligt provocerande. Han undertecknade sitt alster Frans Loden.
      – Du kan tro det blev ett rabalder, berättar far. En av de ursinnigaste replikerna sopade golvet med den ”okunniga reaktionären Frans Loden”. Den insändaren hade jag för säkerhets skull själv skrivit och undertecknat Holger Brink. Inlägget blev upptakten till en hård batalj mellan insändare mot och för ungdomens beteendemönster. Redaktionschefen ringde och tackade.
      I en insändare i en Norrlandstidning slog far fast att det inte existerar några normala människor. ”Normalitet” är bara en schablon som vi håller oss med för att någotsånär kunna bedöma graden av ”anormalitet” hos våra medmänniskor. Min far fortsatte sin analys med att beskriva en manlig kollega.
      Till synes var kollegan ett sannskyldigt monstrum av ’normalitet’. Han säger eller gör aldrig något iögonfallande. Vurmar för ingenting. Hyser lite lagom oantastliga och politiskt gångbara åsikter. Är utmanande tillfreds med livet. Med sin fru och deras tre skötsamma barn lever kollegan i en till synes oavbruten endräkt. Han är nöjd med sin lön och har till yttermera visso utmärkt fysisk hälsa. Mannen visar en irriterande fördragsamhet med allt och alla.
      Far hade i själva verket aldrig träffat en så onormal människa!
      – Debatten om normalitetsbegreppet höll i sig i över en vecka, fortsatte far.
      Och påminde sig sedan sin mest framgångsrika insändare hittills. Den om hundar. Fars insändare löd som följer:
      ” Hund och människa är två arter som bibehåller sin barnslighet livet ut. Båda gillar även som vuxna att leka, t.ex. med en boll eller en pinne. Människan föredrar i regel bollen eller en puck. Hunden är liksom sin urfader vargen en rastlös varelse med mycket spring i benen. När den kommer fram till TV-soffan och betraktar oss med ögonen gråtmilda av förväntan tänker den inte: ’O vad jag älskar min flockledare!’. Utan vad den väntar på är att det ska hände något hundkul. Kanske en långpromenad i rask takt med husse. En lekstund i trädgården med matte eller barnen vore också roligt. Liksom att få träffa andra hundar. Eller att åtminstone få komma ut och kissa några skvättar och nosa runt ett tag…
      En hund får aldrig äta sig tillnärmelsevis mätt, ty då skulle den bli smällfet.
      Hundens sex-liv är torftigt.
      ’Det är synd om människorna’, skrev Strindberg i Ett drömspel. Själv avskydde han hundar, annars hade han säkert skrivit: ’Det är synd om människorna och hundarna.’’
      Så långt exemplen på fars insändarstil.
      – Du kan tro hundtexten väckte återskall, sa far. Stadens hundägare kastade sig in i skarpa svaromål. Ja, aldrig i mitt skamlösa insändarliv har jag blivit så duktigt utskälld, skrockar far i telefonen… Nej min son, nu har jag inte tid med dig längre. Jag sitter mitt upp i en ny braständare. Där kommer jag att hudflänga det utbredda sluddrandet och snabbpratandet i SVR. Ett oskick som lämnar alla oss med nedsatt hörsel i sticket. Och vi är i storleksordningen hundratusentals abonnenter som också skulle vilja hänga med i teveprogrammen. Något i den stilen har jag tänkt mig, sa far.
      – Du är allt en bra elak gammal kverulant du, sa jag. Ha en snäll dag.
      – Kan jag inte föreställa mig, småskrattade far.

      Ragna Nybloms ”gonattönskan”

      Vilken är den viktigaste mediahändelsen i Värmland under 1900-talet? Naturligtvis en omöjlig fråga men intressant att fundera över. Min vän, den pensionerade journalisten Anders Ajaxson klipper till med: ”Det var när man startade TV-sändningarna från Blåbärskullemasten i Gräsmark.” Det var i augusti 1960 och därmed kunde nästan hela Värmland se TV, något som tidigare bara varit möjligt för Karlstadsborna. Sannolikt var provsändningarna framtvingade av OS i Rom! Till en början var jag lite skeptisk, men efterhand har jag blivit alltmer benägen att ge Anders rätt. TV:s roll i människors vardagsliv kan nog inte överskattas.
      Själv var jag en ganska loj TV-tittare under 1960-talet. Visst såg jag mordet på Kennedy. Det är ju en sådan händelse där alla minns var de befann sig, när de upplevde dramatiken.
      Jag ser inte längre några TV-serier, vilket gör att det är många frågor i ”Vem vet mest” som jag inte har en susning om svaret på. Tre TV-serier minns jag särskilt. Det var på den tiden, då tittarsiffrorna var mycket större än idag. Det är lite märkligt att i två av serierna var Sven Wollter en av huvudpersonerna. Detta är säkert förklaringen till hans stora popularitet idag. Rollerna som Gusten i Hemsöborna och Rasken gav honom en folklig förankring, som dolde hans vänsterextrema åsikter. Men alla tiders TV-upplevelse för mig är den danska serien Matador – jag kan förstå dem som ser om den serien varje år!
      Men TV kom att betyda mycket för mig på ett annat sätt. Hösten 1962 inköpte min far en TV-apparat och det kom att betyda oerhört mycket för honom. Han var då en drygt sjuttioårig änkling, som bodde ensam på sin gård. Nu fick han varje kväll i TV-rutan besök i sin kammare. Han blev en mycket aktiv tittare och han prenumererade t.o.m. på Röster i Radio/TV för att bättre kunna följa med.
      Programmen i den enda kanalen var svartvita och de slutade vid halv elvatiden på kvällen. Far blev nästan förälskad, åtminstone berättade han för mig att det var så skönt att gå och lägga sig, när hon, hallåan, sagt godnatt. Vem hon var? Ja, hon var verkligen både snygg och kunnig, det minns jag. Det var roligt att googla på henne nu, när jag skriver dessa rader och känna mig tillbaks till kammaren där i mitt barndomshem och förstå vilken betydelse Ragna Nyblom hade i min fars liv under ett årtionde för drygt femtio år sedan.
      Jag hittade kvittot på fars TV-köp den 22 oktober 1962. TV:n kostade komplett med antenn 1 445 kronor. Det motsvarar idag, om man beaktar penningvärdesförsämringen 15 470 kr. För den summan får man nu en ganska lyxig TV. Då, 1962, fick man en liten 17- tums mottagare för svartvitt.

      Den lidnerska knäppen

      Det var en kav lugn och ljummen söndagsmorgon. Solen nådde långt in i huset och trädgårdens igelkott hade gått hem och lagt sig efter att hela natten ha kalasat på daggmask. Fru Fagergran satt vid radion i vardagsrummet och hörde Mikael Samuelson sjunga ”Den första gång jag såg dig” av Birger Sjöberg. Så snart sången tystnat skruvade hon ner ljudet och vände sig till sin man som mixtrade med sin dator.
      – Rolf.
      – Hmm.
      – När såg du mig för första gången?
      Rolf Fagergran såg upp från datorn, aningen överraskad. Han tänkte efter och sa.
      – Det måste ha varit efter gråstarrsoperationen tvåtusenåtta. Dessförinnan minns jag dig som lite otydlig och blurrig i konturerna, liksom allt annat kring mig för övrigt. Numera ser jag dig med full skärpa, i varje fall rörande det yttre. Din inre person är fortfarande ganska suddig.
      – Måste du vara så förödande naturalistisk? sa fru Fagergran och skruvade häftigt upp ljudstyrkan på radion.
      ”DEN FÖRSTA GÅNG JAG TOG DIG UTI HANDEN”, röt Samuelson till så att kristallglasen skallrade i vitrinskåpet.
      Fru Fagergran som tagit på sig söndagsansiktet bytte till vardagsansiktet. Hon slog upp en halv kopp kaffe åt sig, stängde av radion och sneglade åt maken.
      – Vad håller du på med?.
      – Jag vidtar mina mått och steg, sa herr Fagergran och skruvade på något på datorns baksida.
      – ‘Mått och steg’. Som innebär vad då?
      – Att en vacker dag går jag till verket.
      – Men så sluta då att tala i gåtor, sa fru Fagergran alltmer irriterad.
      – Jag tänker be vårdcentralen remittera mig till en neurolog.
      – Usch så du skrämmer mej! Varför en neurolog?
      – Därför att i går kväll var det något som knäppte till.
      – Knäppte till? Det var väl oljepannan, som det brukar vara.
      – Nejnej, inne i huvudet på mej. Där liksom knäppte det till, förtydligade herr Fagergran.
      – Då var det säkert en ”lidnersk knäpp”, sa fru Fagergran muntert. Gratulerar. Du vet väl vad som hände sjuttonhundratalsskalden Bengt Lidner. Han befann sig i elvaårsåldern och beskrevs som en mycket medelmåttig person. Men så en dag fick han en smärtsam men övergående knäpp i huvudet. I fortsättningen blev pojken Lidner en högpresterande skolelev och, med tiden, en betydande poet och dramatiker. Den ’lidnerska knäppen’ hade visat sig vara en länk till oanade inre resurser.
      – Jag hade en gång en särpräglad kollega, sa herr Fagergran. Han fick en likadan knäpp som jag, men vi såg aldrig något uppsving för hans begåvning. Däremot började han samla. Inte på sådant som folk brukar ägnar sig åt, frimärken, tändsticksetiketter, trädgårdstomtar i keramik, älskarinnor och så vidare. Nej kollegan blev en samlare på strapatser och är så än idag. I hög stämning klamrar han sig uppför höga och åbäkiga berg, ju brantare desto bättre. Han har avverkat Klarälven paddlande uppströms från Karlstad fram till källflödena i Härjedalens fjälltrakter. Att paddla utför älven vore för fattigt på strapatser och ingenting som lockar kollegan. Han promenerar gärna runt några kvarter i stadsdelen Rud, men inte på fötterna som folk i gemen utan på händerna.
      Dagarna som följde gav herr Fagergran noga akt på sig själv, orolig för att någon påfrestande vurm skulle bryta fram, liknande den hos kollegan. Eller hade möjligen hans kreativitet tagit ett välbehövligt skutt uppåt? På prov påbörjade han en teaterpjäs om Beethoven och hans kontroverser med brorsonen Karl och pojkens mor.
      De första replikerna i dramat uppenbarade sig utan större besvär i en scen med brorsonen på besök hos kompositören i hans stökiga bostad i Wien.
      (” Vad är det för kråkfötter onkel Ludwig sitter där och plitar”? ”Hör inte vad du säger. Skriv ner din fråga i mitt konversationshäfte som ligger där på pianolocket”).
      Men efter den inledande ordväxlingen kom Fagergran inte vidare.
      – Hur går det med dramat? frågade hans fru vid middagsbordet.
      – Stopp i maskin, muttrade Fagergran och satte pekfingret mot pannan.
      – Glöm inte att du har tid hos tandläkaren i morron, påminde frun.
      Nästa dag infann sig Rolf Fagergran hos sin tandläkare för den årliga besiktningen.
      Doktorn förde in spegeln och såg sig omkring.
      – Ser man på, du har bitit sönder en jacketkrona i överkäken, sa han.
      – Alaalaal! sluddrade hans patient.
      Doktorn tog ut spegeln, och Fagergran satte sig upp och sa med återfådd talförmåga.
      – Då måste det ha varit jacketkronan som knäppte till! Och jag som har oroat mig flera dar över en ”lidnersk knäpp” med åtföljande personlighetsförändringar!
      Doktorn lade in en salivsug, sedan startade han borren.
      – Åsså gapar vi… Tack det räcker! Jag för in borren men stannar själv utanfötr, haha! Men från det ena till det andra: jag undrar om inte min dator fått en ’Lidnersk knäpp’. På vissa områden är den numera intelligentare än jag. Dessutom nyckfull och ibland utstuderat illvillig.
      – Alalalhh, sa Fagergran.
      – Slöörp, lät det från sugen.
      – Vi vet ju alla hur det ligger till med datorerna, fortsatte tandläkaren. Till skillnad från sina användare blir de undan för undan allt smartare. Till slut kommer det ödesdigra genombrottet.
      – AJ!
      – Ursäkta, tandnerven lever tydligen. Jag får borra lite varsammare.
      – Aaaallal.
      – Genombrottet, återtog doktorn, består i att en vacker dag blir datorerna så intelligenta att de uppnår så kallad ’kritisk massa’. I och med det får de ett medvetande, övergår således i ett sorts organiskt stadium och blir självständigt tänkande varelser. Efterhand tar de naturligtvis över internet och hela ruljansen. Har vi otur uppstår förr eller senare någonstans en superdator av det ondskefulla slaget. Ett digitalt monstrum som tillvinner sig världsherravälde och förslavar oss alla.
      – Sluurp! kommenterade salivsugen.

      Kanalsegling

      Kapten Snedwall och jag har gått Göta kanal flera gånger med våra båtar och klarat av det hela utan större missöden. Man brukar tala om Göta kanal som skilsmässodiket, vilket säkert kan avskräcka en och annan, men sanningen är den att det är kul att slussa och mycket avkopplande däremellan. Man glider fram i fem knop i de vackraste landskap: böljande fält, lummiga alléer, glittrande sjöar och vildaste sagoskog. Slussarna är många och ger upphov till många trevliga samtal med medslussare och nyfikna och vetgiriga åskådare. På kvällen lägger vi till vid en gästhamnsbrygga. Kanske tar vi en promenad eller ett dopp, innan det är dags för middagsbestyr, om vi inte slår på stort och äter på någon av alla restauranger, som finns längs kanalen.
      Vi har naturligtvis också gått Dalslands kanal flera gånger – fattas bara annat, då jag växte upp vid en av sjöarna i kanalsystemet och dessutom var Håveruds första turistvärdinna och guide i slutet av sextiotalet! Dalslands kanal är om möjligt ännu vackrare och mer avkopplande och definitivt mer avslappnad i sin attityd. Här färdas man inte i grävda kanaler utan på de vackraste sjöar mellan slusstationerna, och möjligheten att finna ett gudomligt nattkvarter är otaliga, även om man med segelbåt inte kan lägga till vid de där allra finaste ställena – de som man behöver kanot för att nå. Men gästhamnarna är trevliga och ligger vackert, och det där med att gå genom akvedukten i Håverud (som jag kunde allt om en gång i tiden!) i egen båt är en rent hänförande upplevelse som saknar motstycke – jag är salig varje gång – och den sommaren barnbarnen var med på Dalslands kanal, fick de sig noga inpräntat vilket makalöst och världsberömt byggnadsverk akvedukten är.
      Men i sommar blir det Göta kanal igen, eftersom vi har bestämt oss för att äntligen segla i Stockholms skärgård – helst större delen men åtminstone den södra. Vi ser fram emot att segla i Taubes farvatten, och det kommer säkert att bli en del nynnande och hummande mellan kobbar och skär: ”Vinden har somnat i båtarnas segel, ut över Baggensfjärdens spegel ” och ”Här Rose-Marie syns blåa Nämdöfjärden” och ”Vi gå till Utö för natten” och alla de andra oförglömliga visorna.
      Förra gången vi planerade att segla i Stockholms skärgård (jodå, vi har försökt förut) och till och med hade planer på Åland, hamnade vi i Sankta Annas och Gryts skärgårdar. Vindarna var fel och vädret dåligt, så det blev i stället en hel del harvande mellan Fyrudden och Harstena och så en tur ner till Västervik. Så kan det gå, när man är väderberoende.
      Men nu har vi en större och bättre båt med en bättre och nyare motor, och då kan naturligtvis inget stoppa oss, så det blir Utö och Baggensfjärden, medan vi håller babord och styrbord och rätt som det går – precis så som Taube skaldade.

      I och för sig

      – Sen finns ju dom som aldrig skräder orden, sa min gamle vän fotografen Viktor Berntsson, och han sa det med ett stänk av avundsjuka.
      Själv tillhörde Viktor de i anden vacklande. Betänkligheter föreföll ständigt ansätta honom. ”Mjaaä, här får vi se upp”, kunde han säga. ”I och för sig…” tillhörde hans favorituttryck. Liksom ”kan så vara, men vad är alternativet?”. Eller ”Saken kan också ses från andra hållet”. Allt framfört med det dröjande tonfallet hos den som besvärat sig med att tänka ett steg längre.
      En fördel med utlåtanden som de här är deras omfattande användbarhet, påpekade Viktor. Det må gälla valet av sovrumstapeter eller frågan om själens fortlevnad efter vårt frånfälle. Du håller igång ett samtal och höjer samtidigt kvaliteten på det. Den du diskuterar med tvingas att förtydliga sig och skärpa argumenten. Även mycket påstridiga personer kan få sin övertygelse naggad i kanten med en invändning av det här slaget, menade Viktor.
      – Men du riskerar förstås att framstå som glädjedödare, sa jag. Du ses som en som ifrågasätter andras tankegångar men saknar egna.
      – I och för sig, sa Viktor med ett inåtvänt leende.
      Han slog mer av päroncidern i sitt glas, kompletterade med några istärningar och berättade sedan följande:
      – Jag besökte för en del år sedan min syster i Stockholm för att reda ut en del familjeangelägenheter. En kväll står jag i garderobsavdelningen till en av stadens källarteatrar. Just den här teatern spelade gärna nyskrivna stycken med experimentellt eller fränt samhällskritiskt innehåll.
      Där stod jag nu i hård trängsel med den publik som just strömmat ut ur salongen för att återförenas med sina ytterkläder. Nummerbrickor blanka av handsvett sträcktes teleskopiskt över disken medan klädesplaggen hyvades i motsatt riktning; det var en brådska som om eld utbrutit.
      Någon fick i hastigheten fel rock eller en handske för litet. En annan tilldelades till sin överraskning en påse innehållande supe’mat och en flaska rödvin. Där stod en hopklämd kvinna med konstrik håruppsättning som fräste: ”här skulle min själ behövas kravallpoliser till häst!”
      Plötsligt går en tryckvåg genom publikmassan. Människor tvingas hårdhänt isär när en omfångsrik man banar sig väg fram till mig. Han hojtar glatt, och jag igenkänner en gammal kollega från min tid som journalist.
      Bernhard Hagberg var vid den här tiden krönikör i en av Åhle’n & Åkerlunds veckotidningar. Han hade gjort sig ett namn som åsiktsfabrik och elakt debattlejon. Mordiska rytanden skallade genom kvarteren kring Sveavägen.
      Bernhard hade sin oförgripliga mening om allt. Det vore honom således främmande att bespara mig och de kringstående sina synpunkter på kvällens föreställning.
      – Nå vad säger du om det här, då?, sa han sedan vi växlat handslag. Själv skulle jag beteckna pjäsen som en blamage i tre akter. Författaren vallar en fårskock av kliche’er och går vilse i vall, för att travestera Fröding. Ridån borde aldrig ha gått upp över huvud taget!
      – Beror kanske på vad man förväntat sig, försökte jag blidkande efter att ha uppfångat några ilskna ögonkast från ett yngre par strax bakom Bernhard.
      – Vad menar du? Ingen kan ju ha begripit mer än tio procent av vad som försiggick på scenen, fortsatte Holger med varsamheten hos en bison i en porslinsaffär.
      – I och för sig, mumlade jag och kände hur en våg av aggressiva invändningar var under tillväxt hos dem som stod packade omkring oss och som av allt att döma hade uppskattat pjäsen.
      Bernhard började nu svettas, och han frågade uppriktigt förvånad.
      – Så du tyckte detta var en stor teaterkväll, är det vad du försöker säja?!!
      – Jag? Nej, jag har inte sett pjäsen. Jag är bara här för att hämta min syster.

      Vädret vände sin kappa

      Efter regn kommer solsken, brukar man säga. Men i det här fallet visade sig vara tvärtom. En grå betonghimmel ligger tung över stan, och det känns sannerligen som att någon lagt ett lock över alltsammans. Luften känns kvav och syrefattig.
      Det är inte lätt att tänka klart under dessa förhållanden. Det blir molnigt även i huvudet. Vi har gott om växter i lägenheten numera, men det känns inte som att de bidrar med varken syre eller harmoni. De bara står där och skriker efter vatten. Ytterligare ett krav. Ytterligare en källa till stress.
      Jag antar att jag kan glädjas åt att ha hunnit absorbera gott om solsken innan molnen hopade sig. Vi låg på en filt i min mormors trädgård flera dagar i sträck, och tappade nästan greppet om verkligheten. Det kanske var bra att vädret vände sin kappa så att vi blev påminda om vardagen och alla måsten.
      Efter lite D-vitamin, kylbalsam och vätskeersättning försöker jag låtsas att jag har full kontroll, men molnen i hjärnan ställer till det. När man arbetar med information är det liksom en fördel om hjärnan faktiskt har kapacitet att lagra information, men just nu känns det ganska trångt.
      Nåväl. Jag får sitta här ett tag och hoppas att fläktarna blåser bort mina inre moln så att jag kan jobba obehindrat. Jag är dock rastlösheten personifierad.
      Jag funderar på att bygga en egen fidget spinner. Ni vet, de där snurrorna som är så populära just nu. Det känns som att hjärnan blir mer stimulerad om man faktiskt gör en från scratch i stället för att köpa en. Det kanske bara är inbillning. Min hjärna har som sagt svårt att tänka klart i nuläget.
      Men om valet står mellan att göra något eller att vänta så väljer jag det förstnämnda. För att citera First day of my life av Bright Eyes: ”I’d rather be working for a paycheck, than waiting to win the lottery.

      Fyra man i en båt

      Det var en njutbar septemberdag i början av 70-talet. Strax utanför Hammarön i Vänern låg en fritidsbåt för ankar. Den var en så kallad Pettersonbåt, vid pass åtta meter lång men knappt två meter på bredden. Kravellbyggd i välvårdad mahogny och försedd med ruff för obekväm övernattning.
      Ombord befann sig fyra man som satt där moltigande och orörliga som medlemmar av ett vaxkabinett. Var och en med metspö i handen och blicken stelhäftad vid flötet som av sjöbrisen försattes i en gäcksamt guppande dansrörelse.
      Äldst ombord och nybliven båtägare var bagare Gordon Berg. Bredvid honom befann sig ingenjören vid Värmlands spikfabrik Valdemar Nilsson; han bar overall, och upptill på den smalbrättade manchesterhatten sitter en reservkrok med tillhörande tafs fasthakad.
      På toften mittemot utbreder sig Arnold Nilson, redaktionschef på Värmlands Nyheter och en rutinerad metare. Hans kranium är runt och hårlöst som en badrumslampa. Vid sin sida har Arnold äldste sonen Bo, praktikant vid samma tidning. I en ryggsäck förvarade Bo sina ständiga följeslagare: skissblocket och en uppsättning fetkritor.
      Surfande på sjögången kom då och då hojtanden och hårda metalliska ljud från ett styckegodsfartyg , förankrat halvannan sjömil bort. De läste namnet Antwerpen på bogen, och bagaren uppskattade längden till ett 80-tal meter.
      – Det är ’Vänern-max’, påpekade han sakkunnigt. Slussarna sväljer inte större fartyg.
      Då lade Arnold undan sitt metspö.
      – Fler än jag som efterfrågar en öl?
      Utan att invänta svar klämde han sig in i ruffen – kröp sedan baklänges ut igen, nu med ett knippe flaskor från stuven för kylda livsmedel.
      De avbröt metandet för en stunds ölsvalka, och Arnold laddade sin briarpipa med en nypa fikondoftande Capstan. Han betade nytt på kroken och slängde i. Klämde sedan fast spöet under låret och knackade med pipskaftet på glasburken med mask.
      – Låt mej få sagt några ord om våra anspråkslösa kamrater här i burken, sa han. Daggmasken kan förefalla oansenlig och av försumbart intresse för bildade personer. Den bedårar oss inte genom sin charm, dess yttre är ofördelaktigt, och själva namnet mask efterlämna en fadd smak i munnen. Inte desto mindre, mina vänner, befattar vis oss här med en av jordens mest framstående aktörer. Med jorden menar jag då matjorden, humustäcket under våra fötter. Om detta skrev jag i våras några vördnadsfulla rader i en krönika, och händelsevis har jag med mig en kopia av texten. Vill ni höra?
      Återigen utan att invänta svar drog Arnold fram ett A4-ark ur innerfickan, lade från sig pipan och började läsa:
      Det sägs att om du under försommaren pressar örat mot marken kan du höra gräset växa…Pja. Fan tro’t, som Rellingen sa. Vad du till äventyrs uppfattar är nog snarare daggmaskarna, dessa våra tillbakadragna bröder i stoftet.
      Obekymrad om det ovanjordiska verkställer daggmasken vad på den ankommer. Den tänjer sig ätande genom myllan, halande kroppen genom den kanal den själv skapar. Öppnar på så vis väg för luft och vatten. Luckrar och blandar om allt i sin väg till bördig jordmån. En markförädlare utan like.
      Till daggmaskens förtjänster bör också räknas att den är ivrigt eftertraktad av metaren, igelkotten och alla lövskogens fåglar. Den vördas av odlaren, som vet att utan sin undre bundsförvant skulle han inte skörda så mycket som ett strå.
      Vad är då en mask mer närgånget examinerad? Tja, föga mer än en uträtad tarm, uppriktigt sagt, utfylld med vegetationsavfall som den bryter ner till näring åt spirande växter. Vad könslivet anbelangar visar sig daggmasken vara skapt som både hane och hona och håller alltid sams med sig själv. Blind och döv är masken ifrån födseln. Den har ingen hjärna värd namnet och än mindre några lungor eftersom den andas genom huden.
      Hur ser säkerhetsläget ut? Har daggmasken tänder till försvar, rivande klor eller giftkörtlar? Icke. Daggmaskens enda försvar är dess mångfald.
      Arnold H tystnade smått gripen av sitt ämne, och en meditativ stämning uppstod ombord. Men runt båten guppade fortfarande fyra röda korkflöten i böljegången, och som timmarna gick fick en och annan abborre uppleva en oplanerad luftfärd in över relingen.
      Efterhand blev utbytet klenare. Stackmolnen över Vänern var under tillväxt, och en regnskur kunde inte uteslutas. Det var hög tid för hemfärd.
      Draggen togs ombord, och Bo hukade sig tjänstvilligt över startveven. Schvungfullt drog han runt svänghjulet, och Albinmotorn svarade med några synkoperade Stravinskij-knallar. Bagaren slog sig ner vid ratten och vände stäven in mot Karlstads hamn.
      Då inträffade något utanför agendan. Motorn stötte ur sig några astmatiska rökpuffar och rådde med ett par sista kolvslag i moll, sedan stannade den!
      – Vad i hel…
      Bagarn öppnade akterluckan och skakade uppgivet på bensindunken.
      – Tom!
      – Urklantigt, stönade han. Jag borde naturligtvis ha kollat innan vi for! Men eftersom jag tankade fullt så sent som i förrgår tog jag för givet att – nån jäkel måste ha varit ombord och stulit soppa.
      – Har du händelsevis ett par paddlar ombord, frågade ingenjören sakligt.
      – Svar nej.
      – Så vad gör vi då?
      – Driver, sa bagarn dystert.
      Och det gjorde de. Med motorn utslagen hade Pettersson vänt sig tvärs vinden, häftigt vickande i sjögången. Med två man på vardera sidotoften och hållande sig hårt i relingen färdades sällskapet ömsom upp och ömsom ned, som på en gungbräda. Vinden hade gjort helt om och uppenbarade sig nu som illvillig landbris. Följaktligen drev de så sakteliga ut på Sättersholmsfjärden. I deras väg låg det tidigare omnämnda styckegodsfartyget.
      Som de närmade sig sågs tecken på viss oro ombord. Däcksfolk började samlas till en växande och alltmer intresserad publik utanför poopen, överbyggnaden längst akterut.
      Plötsligt kom ett hest vrål från fartygssirenen, sedan ytterligare två bölanden i rask följd. Budskapet kunde inte gärna missförstås: Försvinn!
      – Jajaja, skrek bagarn ilsket, jag hör! Men vad gör jag?!… Jo, nu vet jag!
      Han slank in ruffen och var snabbt tillbaka med ett en bok innehållande ’termer och begrepp till sjöss’. Från bildsidorna med signalflaggor valde han ut en i gult och blått och bad Bo rita av. Fem minuter senare kunde bagaren resa sig och visa upp flaggbilden med sin speciella innebörd för fartygsfolket. Några på poopdäck hytte med nävarna, andra brast i skratt.
      En halvtimme senare hade vinden fört dem fram till fartyget, och de lade sig försiktigt långsides med fyra fendrar uthängda. Två lejdare släpptes ut från poopdäck, och ett par man klättrade ner för att hjälpa till med att hålla ut motorbåten från fartygssidan.
      Bagaren tog sig uppför repstegen med den tomma bensindunken i en rem över axeln. En stund senare var han tillbaka med påfyllning, och de fyra tackade för sig. Albin drogs i gång och bagaren ställde på nytt kursen mot Karlstads inre hamn.
      – Jag trodde styckegodsfartyg drevs med diesel, sa Arnold inuti ett tobaksmoln.
      – Det gör dom också, sa bagaren, men där finns alltid diverse andra motorer ombord som går på bensin. Kaptenen var hygglig nog att sälja 25 liter. Dessutom kostade han på mig några allvarsord om adekvat sjömansuppträdande och om risken med att missbruka signalflaggor.
      – Vad betydde egentligen flaggbilden du visade?
      – ”Håll undan från mig. Jag manövrerar med svårighet”.

      Här finns inga dåliga nerver

      För lite mer än ett år sedan brakade jag in i väggen. Det tog stopp. Trots att jag trodde att jag mådde bättre än någonsin. Kroppen ville inte mer. Vi som hamnar där är ofta bra på att lyssna på andra men inte på oss själva. Blundar för tecknen, både de psykiska och fysiska. Vi är starka och klarar allt.
      Sjukskrivningarna till följd av stress bara ökar enligt Arbetsmiljöverket. Det är det vanligaste att vara sjukskriven för idag, och trots att vi vet detta är det få arbetsgivare som tar det på allvar. Samhället gör det inte bättre genom att kalla antidepressiv medicin för “lyckopiller” och se oss som drabbas av depression och utmattning som svaga.
      Ha! Prova själv att vara helt tömd på serotonin och inte ha en chans att fylla på det på egen väg. Prova att inte orka gå upp ur sängen. Om du fortfarande vill kalla mina tabletter för lyckopiller så får det stå för dig. För mig handlar det om överlevnad.
      Det jag lärt mig under året som gått är att lyssna inåt. Lyssna mer på mig själv och öka förståelsen för min egen kropp. Inte tro att jag är starkast i världen. Ta hjälp.
      Skäms inte. Det kanske låter dumt, men var stolt. Att du hamnade där handlar snarare om enorm styrka och uthållighet. Trots att kroppen skrek nej fortsatte du med beslutsamhet framåt. Att hamna där är inget jag rekommenderar och inget alls att sträva efter, men det är absolut inget att skämmas för. Du ville ju bara klara av att leva. Få ihop alla delar. Det är inte klokt, men det är starkt.
      Jag är stolt över att jag tagit mig upp. Letat mig fram genom en snårig skog av känslor, stressorer och övningar.
      Jag förstår min kropp på ett helt annat sätt. Jag har lärt mig att lyssna på den. Ser samband mellan en dålig dag och min kropps reaktioner. Insett vad som får mig att må bra. Orsak och verkan har liksom fått en helt annan betydelse.
      Jag förstår varför det rycker i musklerna kring munnen, varför det hugger i hjärtat och varför jag inte klarar av en hög ljudnivå vissa dagar. Kroppen är så smart att jag ibland blir förbannad. Den har det senaste året visat sig vara mycket smartare än mig flera gånger. Och när den inte fått mig att lyssna har den tagit i ännu mer.
      Så att samhället fortfarande pratar om dåliga nerver och lyckopiller är pinsamt. Vi är minst lika starka som alla andra. Det handlar om att erkänna för sig själv och andra att man inte klarar allt själv. Inte leva i en drömvärld och trycka undan jobbiga känslor och händelser. Ta hand om dem, och väx med dem.
      Krönika. Erika Bergkvist

      Den främste författaren?

      På omslaget till min senast lästa bok, Komedi i moll, står det: ”Hans Keilson kan mycket väl vara den främste författaren du aldrig hört talas om”. Visst kan det vara så!
      Komedi i moll är en kort, finstämd roman. Man läser den fort. Man kan se den som en allegori över vårt liv här i väst. Var författaren verkligen så medveten när boken publicerades i Nederländerna 1947? Han hade då överlevt kriget och börjat arbeta som terapeut för krigstraumatiserade barn. Hans Keilson, som var av judisk börd föddes i Tyskland men tog sin tillflykt i Nederländerna 1936 och levde under en tid gömd hos en holländsk familj.
      Den tiden ligger säkert till grund för berättelsen om det unga paret, Wim och Marie, som med risk för sina liv, åtar sig att gömma flyktingen Nico. Sakta skapas rutiner för umgänget dem emellan och särkilt hemmafrun Marie månar om den tystlåtne och diskrete mannen. Så sker det som inte får ske. Nico drabbas av lunginflammation och avlider. Vad ska de göra av kroppen? Iklädd en av Wims pyjamasar viras Nico in i en filt och bärs ut i en park i närheten. Ingen ska kunna avgöra varifrån den anonyme mannen kommer.
      Lättnaden är stor innan Marie kommer på att deras tvättmärke sitter kvar på pyjamasen. Vad ska de göra? De måste fly innan polisen kommer dem på spåren. Det blir ombytta roller, men inte ens när de sitter instängda och sysslolösa i en annan stad kommer dessa unga välmenande människor i närheten av den ångest och fasa som red Nico under månaderna de bodde tillsammans.
      Keilmans bok översattes till engelska 2010 och sågs då som en litterär sensation, en stor upplevelse för den då hundraårige författaren!
      Igiaba Scegos roman Adua berör bara delvis samma problem, som Komedi i moll. Här skiftar perspektivet mellan en somalisk far, Zoppe, och hans dotter Adua. Vi får först följa den språkbegåvade Zoppes liv som tolk i Rom på 1930-talet för att ganska snart bekanta oss med hans vuxna dotter Adua många år senare i samma stad.
      Jag visste mycket lite om Somalia innan jag läste denna mustiga och välskrivna roman som också är historiskt intressant eftersom den berör Italiens kolonisering av Abessinien, nutidens Etiopien. Historien berättas med hoppande kronologi. Än är det Aduas liv som skildras, än är det Zoppe som är huvudpersonen.
      Grundtonen i berättelsen är sagoaktig och sorglig men det finns galghumor mitt i eländet. Dofter och färger i kombination med en sorts österländsk pragmatism gör berättelsen levande. Livet går vidare, trots allt. Svåra att läsa är de korta stycken som beskriver Aduas omskärelse och dess konsekvenser senare i livet.
      Intressant för oss är också den inställning till välfärden i Norra Europa som enligt boken faktiskt lockar unga somalier att söka sig hit i hopp om ett lättsamt liv.

      Dysterkvisten

      Det går att sätta namn på den största dysterkvisten här i stan.
      Roland Gråberg.
      Telefonen ringde, och det föreföll som att till och med ringsignalen klingade mer olycksbådande än vanligt. Roland startade med att klaga över vädret och över att folk i våra etermedier inte längre känner genusreglerna i svenska språket.
      Jag kände redan hur mitt livsmod började anfrätas men prövade med att byta ämne.
      – Jag hörde en så rolig kulturdebatt i TV2 häromkvällen. En av deltagarna hade fått för sig att —
      – ”Rolig kultur”, avbröt Roland. Det har jag svårt att föreställa mig. Begreppet har ju förlorat all meningsfull innebörd, märker du inte det? Kultur kan idag betyda allt mellan en odling gula streptokockbakterier och operan ’Kärleken till de tre apelsinerna’ av Prokofjev. Snyter jag mig i fingrarna är det en kulturyttring. Har du ingenting att säga, sjung det. Är sången skral, höj rösten och krumbukta med kroppen. Det som förr kallades ploj visas idag mot inträdesavgift och kallas installation! Skandal betecknas som performance.
      Roland var just hemkommen efter en helgresa till Gotland, och jag ställde en avledande fråga.
      – Nå, vad tyckte du om vår egen Gran Canaria?
      – Vi åt en välsmakande spätta i Slite. Det kunde vi lika gärna gjort i Huddinge centrum.
      – Nu tänkte jag snarare på landskapet. Stränderna. Fossilen av armfotingar och trilobiter. Klapperstensfälten och alla de andra sevärdheterna. Ni besökte väl Lummelundagrottorna?
      – Jo, men poängen med de där håligheterna undgår mej. Däremot beundrar jag tunnelbanestationen i Hjulsta utanför Stockholm. Dit går du utan att någonstans smälla huvudet i droppande stenpiggar som hänger ner från taket.
      – Men nu målar du väl ändå fan på klippväggen…
      – Vad landskapet anbelangar, fortsatte Roland med dyster tillfredsställelse, så låg det försänkt i dimma båda dagarna. Min fru envisades med att vi skulle äta lunch i det gröna. Jaha, tänkte jag. Så vi rustade oss med mat och dryck och körde till de berömda havsbaden i Tofta. Men vid själva stranden gick inte att vistas eftersom där luktade skunk från den ilandflutna blåstången som låg och ruttnade ovanför vattenlinjen. I stället dukade vi upp picknickkorgen på en äng. Men se det borde vi inte ha gjort. Knappt hade vi tagit fram ostmackorna så började det regna. Stritt. Kan du se oss rusande huvudstupa in under det enda träd som fanns inom räckhåll, drällande servetter och smörgåspålägg efter oss… Nå. Under trädet satt vi sedan och åt upp vad som fanns kvar i lunchkorgen. Intill stammen hukade redan ett par blöta holländare i sällskap med en soptunna som luktade ungefär som tången som jag nyss beskrev.
      Gråberg tystnade, och jag kunde känna hur mitt blodtryck sjönk mot kritiska nivåer.
      – Men den gotländska blomsterprakten brukar ändå glädja de flesta, sa jag.
      – Du får inte glömma att jag är färgblind, sa Roland.
      – Men havet då, havet!!
      – Havet är en överskattad installation. Ärligt talat: vad möter blicken? Inte ett förbannat jota utöver en oöverskådlig massa vatten begränsad av en enahanda rät linje kallad horisonten.
      – Men du missade väl ändå inte tillfället att studera de märkliga raukarna, envisades jag hest.
      – Där hade vi otur igen. På vägen upp till Lojsta hed skymtade jag faktiskt svansen på ett av dessa halvvilda kritter, men det var också allt. Vi stannade och försökte smyga oss på dem, men naturligtvis gäckade de våra kameror.
      – Av vad du säger framgår att du förväxlat rauk och russ, sa jag. Rauken är en geologisk bildning som eroderats fram ur kalksten. Russen räknas som en gotländsk ponnyras… Och låt mig ärligt intyga, att aldrig någonsin har jag hört talas om någon som besökt Gotland med så klent utbyte! Nu ber jag dig på mina bara knän att rannsaka ditt minne. Något måste du i herrans namn ha upplevt som livade dina sinnen! Eller?
      – Som jag sa, sa Roland. Vi åt en utmärkt spätta på fiskrestaurangen i Slite.
      Vid det här laget hade mannens mörksyn tagit i det närmaste knäcken på mig.
      – Ja du, suckade jag modstulet. Livet är en brutal överraskning för oss alla. Så det är aldrig för sent att bryta samman, som min livläkare brukar påpeka. Ha en fortsatt taskig dag.
      – Det var så dags! Klockan är ju redan halv fem!

      En snigel i Åmål

      Alla krönikörer har en relation till varm korv och korvkiosker. Jag såg häromdagen en helsidesannons för bensinfirman St1 med rubriken ”Gbg är 1st”! Det viktiga var hur många progressiva åtgärder St1 var först med, när det gäller miljöområdet, men annonsen toppades med följande fakta: ”Göteborg var först med en Halv Special”.
      Själv hamnade jag helt oförskyllt i varmkorvvärlden när jag köpte en Pucko häromsistens. (För den som inte vet det är Pucko en chokladdryck). Det var av ren nyfikenhet, för det var årtionden sedan jag drack Pucko. Då hörde jag en kamrat utropa: ”Är du inte klok! Kan du dricka Pucko utan att äta varm korv!”
      Jo, så var det nog – att man kombinerade Pucko med en varm korv. Sen utvecklade sig samtalet till regional varmkorvkunskap, för jag fick en fråga som jag absolut inte kunde svara på, nämligen ”Vet du vad en snigel är?” Nu vet jag, även om det finns följdfrågor som fortfarande återstår att klara ut för forskningen.
      Jo, snigeln är en varmkorv i bröd med en moskula ovanpå (= snigelns hus). Du kan beställa en snigel i Åmål och Säffle, kanske också i Köpmannebro, men inte i Karlstad. Vem som hittade på namnet och när det skedde vet jag inte.
      Annars kan jag avslöja ett tips. När jag förstår att man ifrågasätter min kunskap om Karlstads historia, då börjar jag berätta om Galischens korvkiosk och då märker jag att alla tvivel upphör.
      Jag har hela livet varit ordningsman. Det började i skolan och har sedan fortsatt. Idag försöker jag hålla undan skräpet i vår sopstation. Ibland är containern full. Den har fem inkastningshål. Ibland är det anarki vid containern. Alla de fem hålen är fulla med soppåsar och soppåsar står på marken till skatornas stora glädje. Snart sprider de påsarnas innehåll ut över området runt containern. Då griper ordningsmannen i mig tag i frågan. Snabbt ser jag till att vid varje hål kasta in en del soppåsar. På så sätt blir det utrymme för kanske 30-40 påsar i containern. Jag förstår verkligen inte varför man inte bara kan kasta in påsen någon meter i stället för att bara låta den ramla rakt ner vid hålet.
      Häromsistens när jag jobbade lite med skräpet vid sopstationen, träffade jag på två småflickor i 8-9-årsåldern som sade att de jobbat mot nedskräpning på vår gård och att de höll på att göra en teckning. Idag sitter den i vår hiss. Jag läser texten med glädje varje gång. ”Hej allihopa. Vi vill att ni inte slänger skräp. Så att miljön blir bättre. Släng inte cigaräter på marken och skräp”. Före ordet ”miljön” ett stort rött hjärta.
      Jag blir riktigt varm inombords. Återväxten av ordningsmän och ordningskvinnor känns tryggad.