• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Den gamle och takboxen

      Skidproffset.

      En vecka om året går det alltid utför med mitt självförtroende. I fjällvärlden är jag nämligen inte längre Magnus. Jag är en skörare variant av Stig-Helmer och min kropp ställer in sig på överlevnad istället för värdighet.
      I år började min mentala puckelpist redan på uppfarten innan avfärd. Minns ni filmatiseringen av Den gamle och havet? Om inte så handlar den om en åldrad och envis Anthony Quinn som under några dygn försöker fånga en svärdfisk. Till slut fångar han bytet och upplever någon slags framgång, sedan äter hajarna upp hans fisk och det enda som återstår när de kommer i land är skelettet och fiskens stjärtfena.
      I den bästa av världar ska en takbox inte ställa till så mycket besvär. Det finns ett spår i taket, det finns klämmor på takboxen. Det borde kunna gå. Ändå slutade det med blodiga händer, en relation i fara och en svärfar som tittade till synes besviket på mig strax innan han, med några enkla moment, tämjde takboxen.
      Ett knappt dygn senare står jag ändå där, i barnbacken vid Hundfjället, redo att ta revansch. 20-åriga säsongsarbetare till höger, bortskämda barn med två parallella vallaspår av grönt snor under näsan till vänster. Och i mitten jag, en snart 42-årig man på 193 centimeter i en illasittande hyrhjälm. Jag stoppar in knappliften mellan bena och kniper ihop låren så hårt att jag nästan förlöser mina inre organ.
      När jag Christer Petterson-raglat av liften kommer min sambo fram till mig. Hon är öm och hjälpsam och tillsammans åker vi ner för slänten. För en stund är jag i balans igen, både bokstavligt och rent mentalt. Sedan åker en treåring plötsligt förbi mig. Snorungen ger Valle en high five i farten. Han vill uppenbarligen förnedra mig, men jag har inte kapacitet att påverka saken. Den lilla terroristen är dessutom förlåten i samma stund som jag kommer ner helskinnad. Då vill jag kyssa hela världen.
      Just när axlar och puls sjunkit till normalläge igen pekar min sambo upp mot vuxenbacken. Hon vill tydligen ha ut min livförsäkring. Jag svär och frustar, men det spelar ingen roll. Innerst inne vet jag att jag måste göra det här. För relationens skull. För att inte känna mig som en idiot vid gulaschsoppan. För min manlighets skull.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Vi åker upp för att åka ner. Min puls slår hårt. ”Använd kanterna på skidorna”, ropar min sambo. Jag förstår inte vad hon menar. Jag plogar ju allt jag kan. Min 41-åriga stjärt är nästan ända nere i snön och det känns. Mina lår bokstavligen krampar redan efter några meter. Precis när det börjar kännas hanterligt tappar jag kontrollen och åker rätt in i en snöhög nära ankarliften – i lagom tid till att en 25-åring kvinna med hasselnötsbrunt hår och hennes grekiska gud till man passerar förbi.
      Efter 20 minuter, och lika många primalskrik, är jag nere. Jag har möjligtvis nått någon slags framgång, men jag är nu bara ett skelett och en stjärtfena som är döende.

      Gott nytt år – Ännu en gång!

      Foto: Henrik Montgomery/TT

      Även om det är när det är som mörkast på året som vi behöver fest och glam och fyrverkerier som allra mest, tycker jag ändå att det är anmärkningsvärt att det nya året börjar första januari. För vad är det som känns nytt och fräscht mitt i smällkalla vintern?
      För mig börjar det nya året vid vårdagjämningen. Vintern må vara envis och elak, men till slut kan den inte längre stå emot ljuset och solens värme, och när dagen blir längre än natten är det faktiskt kört för vintern; den kan hålla på och krångla och åbäka sig och visa musklerna, men nu är det nya tider som stundar. Varma tider, gröna, blommande tider med livgivande, porlande, forsande, frustande öppna vatten.
      Tappra små varelser som vintergäck och snödroppar har redan nu kämpat sig upp ur den frusna marken och inlett det nya året, och i takt med att antalet plusgrader ökar, kommer vi än en gång att få uppleva livets under med blåsippor, krokus, scilla, påskliljor, vitsippor – och där någonstans spricker björkarnas knoppar! Finns det något vackrare än en vitsippsbacke omgiven av nyutslagna björkar, där solen silar genom det skira lövverket? Och allt detta ligger nu framför oss!
      Alla firar faktiskt inte nyår första januari; nej, somliga har precis samma uppfattning som jag om när det nya året börjar. Det kurdiska nyåret, Newroz, och det persiska, Nouruz, infaller just runt vårdagjämningen. Historien bakom är olika för de två högtiderna, men gemensamt är att man inleder firandet med en eldfest, då man hoppar över eldar och passar på att göra sig av med sina sjukdomar och sin vinterblekhet; man ger helt enkelt bort dem till elden!
      Kanske är våra svenska seder med valborgsmässoeldar och min dalsländska barndoms påskbrasor släkt med dessa kurdiska och persiska nyårseldar, även om ursprungstanken är en annan; påskbrasan är tänkt att skrämma bort påskkärringarna på väg till eller från Blåkulla, och valborgsbrasan har på sina ställen en liknande bakgrund, då man med hjälp av stora brasor ville skrämma bort allsköns oknytt. Det finns också en annan tanke bakom, nämligen att skrämma bort rovdjur från de nyss utsläppta tamdjuren, och som bonus blev man av med massor av ris och bôs från nyröjda slåttermarker.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Mitt år består alltså av två nyårsfiranden, och det är ju inte så tokigt att fira nyår två gånger om året. Så på vårdagjämningen blir det en ny skål i bubbel; vi önskar varandra gott nytt år igen och dessutom god vår, och det är från och med nu som sommarens seglingsplaner börjar ta form. Vi är äntligen inne på årets gohalva, och ljuvligheterna står i kö och trängs för att få visa upp sig. Och vi överlevde även denna vinter!…
      Gott Nytt År!

       

      Jag stal från mig själv

      Foto: Björn Lindgren / TT

      Huvudkaraktären i Chuck Palahniuks mästerliga roman Fight Club botar sin sömnlöshet genom att besöka olika stödgrupper för sjukdomar han inte har. Sjukt oetiskt. Men det får stå för honom.
      För mig har generositet varit lösningen. Jag sover gott genom att göra gott. Jag har alltid varit väldigt givmild. Kanske rent av kroniskt givmild. Hur det nu kan vara möjligt.
      I min barndom fick mamma ofta muddra mina kompisar innan de åkte hem utifall att jag hade gett bort något utan tillåtelse. Det var säkert irriterande, men det finns faktiskt värre saker att lida av än att vilja göra medmänniskor glada. Jag är hellre dumsnäll än sociopatisk.
      Om jag har haft en tung dag så brukar jag ägna kvällen åt att titta på youtube-videor där någon gör slumpmässiga donationer till främlingar. Det ger mig gåshud på hjärtat och fyller mig med förnyat hopp om mänskligheten.
      För ett tag sedan skänkte jag en hundring till en tiggare, och mina närstående blev nästan mer paffa än tiggaren själv. Det känns lite sorgligt att snällhet väcker förvåning. Det borde vara en självklarhet. Om man har förmågan att hjälpa någon annan så är det bannemej ens skyldighet att göra det.
      Det är åtminstone den devisen jag lever efter. Alla måste väl hitta sitt eget sätt för att sova gott om nätterna. Men jag tror att de flesta som är normalt funtade kan sova bättre om de gör en osjälvisk handling varje dag.
      Baksidan av myntet är att man kan bli utnyttjad av människor. Då handlar det inte om att de får utan om att de tar. Det säger mer om dem än om oss givare.
      Men all skuld kan inte läggas på dem. Det är upp till oss att inte låta rötäggen styra och reglera vår snällhet. Många tolkar snällhet som svaghet, men det är starkare än motsatsen.
      Om alla beväpnade sig med leenden och empati i stället för vapen och respektlöshet så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Sprickorna skulle bli mindre.
      All förändring startar med att en människa gör ett val. Därefter är kedjereaktionen igång. Om jag gör något snällt för någon och den personen i sin tur gör något snällt för någon annan så har vi skapat ett väldigt effektivt system som i större skala kan förändra världen.
      Vissa kanske ger för att bli omtyckta, men så har aldrig varit fallet för mig. Jag gav inte bort saker som liten för att jag ville vinna vänner. Jag gjorde det bara för att jag gillade känslan av att göra andra glada.

      Tim Sterner, krönikör

      Det blev en drog. Medan andra barn var höga på socker var jag hög på givmildhet. Det är ett missbruk jag ärvt från min mamma. Det var nog därför hon kunde känna igen tecknen.
      Jag var en kleptoman som stal från mig själv. Det var säkert irriterande för min mamma, men det finns faktiskt värre brott än att stjäla från sig själv.

      På jakt efter halva befolkningen

      Foto: Frida Jansson Högberg/Karlstads-Tidningen.

      När jag ser en kvinna i en historiebok blir jag alltid så nyfiken. Vem var hon? Vad gjorde hon? Hur var hennes relationer? Vad tänkte hon? Hur såg vardagen ut? Att jag blir så där nyfiken är egentligen ett tråkigt tecken på att det är så ovanligt att läsa om kvinnor i historieböcker. Ibland kan man i och för sig ha tur och hitta ett särskilt kapitel i slutet av boken om kvinnor av betydelse, som om de inte hörde till den ”riktiga” historien, utan levde i ett eget parallellt universum vid sidan av.
      Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man som historiker ska råda bot på det här. Det är lätt att det endera blir en eländeshistoria (som dock existerade) eller en värdighetshistoria där man vill lyfta fram särskilt ”starka kvinnor” (som självklart också existerade). Hur vi än vrider och vänder så har förutsättningarna varit olika för kvinnor och män under många epoker i historien. Kvinnor har inte haft samma rätt inför lagen och inte heller haft samma rätt till utbildning som män. Vilket bland annat medfört att de inte kunde konkurrera om jobb med status och makt. Eller skrivit historieböcker.
      Kvinnor har så klart hittat sätt att anpassa sig till orättvisa (och odemokratiska) lagar och regler. Ta ”Sola i Karlstad” som exempel. Under 1700-talet hade en gift kvinna inte rätt att bestämma över sin egen inkomst, hon stod under sin mans målsmanskap och var inte myndig. (Först 1921 blev gifta kvinnor myndiga.) Istället blev fler och fler kvinnor ogifta och försörjde sig själva. Vid mitten av 1700-talet var faktiskt mer än en tredjedel av de självförsörjande i städerna kvinnor. Och ”Sola” Eva Lisa Holtz var en av dem. Hon arbetade sig upp och ägde tillslut sitt eget värdshus.
      Men det var inte lätt att försörja sig som ogift kvinna, särskilt inte i industristäderna under 1800-talet. Bondesamhället hade lämnat efter sig en måttstock där pigan hade hälften av drängens lön och en syster ärvde hälften av vad hennes bror fick. Systemet förutsatte att kvinnor gifte sig och fick del av sin mans (högre) lön. I städerna levde trots det många ensamstående mödrar. Så många som en fjärdedel av alla födslar i storstäderna vid sekelskiftet 1900 var så kallade ”oäkta”, utanför äktenskapet. För att slippa ackordera ut barnen i fosterhem kunde flera kvinnor bo tillsammans, med släktingar eller arbetskamrater, som hjälptes åt med barnpassningen. Syskonboende, kvinnokollektiv och inneboende var vanligt bland fattiga och den lägre medelklassen i städerna.
      Jag som jobbar med historia måste fortfarande läsa mellan raderna. Det är nästan uteslutande män som omnämns i böckerna – de är företagare, präster, professorer och regenter. I bästa fall nämns en fru, men inte alltid hennes namn. Kvinnor har inte producerat eller manifesterat sig själva genom byggnadsverk och inte ägt resurser på samma sätt som män. En kvinna hade faktiskt inte rätt att själv äga jord förrän på 1920-talet. Men såklart fanns de där hela tiden. Gräver man lite till är kvinnor ofta med och driver verksamheter, om inte aktivt tillsammans med mannen, så gör hon det möjligt för honom att driva verksamheten. Hon kunde också ha en mindre tillverkning eller försäljning vid sidan av för att få ekonomin att gå runt. Men hennes namn går inte till historien.
      2016 gjorde SVT en granskning av sex nyligen utgivna skolböcker i historia och litteraturhistoria och fann att kvinnor utgjorde runt 15 procent av de namngivna personerna. En stor del av befolkningens historia är fortfarande osynlig. Vi behöver likt detektiver hitta kvinnorna och blanda in dem i den redan skrivna historien och även titta på män och kvinnor ihop. Det återstår med andra ord ett stort och spännande arbete i att gräva fram berättelser, öden och bedrifter.

      Jag gillar inte den jag blir

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Distraktioner. Ständiga pling, skarpt ljus från skärmar, onödig information och en enorm tidsslukare. Telefonen tar över våra liv. Det är inget som håller på att hända, det har redan hänt. Och det enda vi kan prata om nu är ifall vi kan rädda oss själva.
      Jag gillar inte den jag blir med telefonen i handen. Jag gillar inte hur andra blir. Den tomma blicken, bristen på närvaro och beroendet. Kan vi ens umgås längre. Är telefonen viktigast för oss? Viktigare än att vara social på riktigt? Jag tror det. Det är i alla fall så vi beter oss.
      Sociala medier är alltid bra underhållning. Eller det känns så. Det är dock inte helt sant eftersom jag tror de flesta ibland finner sig scrollande genom flödet på Instagram eller Facebook för att helt plötsligt inse att de inte är det minsta intresserade av det de har framför näsan.
      Det kommer motrörelser som till exempel Time Well Spent som sett att beroendet inte är sunt och att vi måste vända skutan åt rätt håll nu. De försöker påverka medieföretagen att skapa tjänster som gör att vi börjar träffas och interagerar mer med varandra. Hjärnforskare beskriver hur det tar upp till 25 minuter att återfå fokus efter att vi blivit störda av vår telefon. Då ska vi veta att vi tittar på telefonen i genomsnitt 150 gånger per dag. Det spelar ingen roll om vi bara slänger ett öga på telefonen eller om vi faktiskt öppnar den och tittar. Fokus är ändå förlorat och hjärnan får arbeta hårt för att återigen ta sig an den uppgift den höll på med.
      Sociala medier är något av de roligaste jag vet. Därför pågår en inre kamp. Det finns två läger inom mig. Ett som säger att jag ska titta på mobilen när helst jag känner för det. Det andra försöker få mig att inse att jag inte mår bra av det. Striden är hård, för hur jag än försöker komma fram till en lösning kan jag inte. Jag vill titta, men samtidigt vet jag hur distraherande det är och hur orolig jag gör min hjärna genom att aldrig låta den vila.

      Erika Bergkvist, krönikör.

      Ibland undrar jag vad jag är rädd för att missa? Vad är det som gör att jag inte kan slita mig. Trots bra sällskap, en rolig film eller en vacker plats så sitter jag där med tummen mot skärmen.
      Vissa delar skulle jag aldrig byta bort eller sluta med. Det allra bästa med att ständigt vara tillgänglig är att jag kan prata, skriva och titta på de människor som är viktiga fast långt borta. Då blir längtan inte lika stor, men ibland önskar jag att vi istället för att skicka en snap eller skriva ett meddelande, letade upp varandra i telefonboken och ringde. Om ett meddelande från en saknad gör oss glada, hur skulle det då inte kännas att bli uppringd. Att få höra den andra personens röst.

      Lycka är att kunna odla själv

      Foto: Fredrik Sandberg / TT

      Längtar du som jag efter jordiga fingrar och sena kvällsturer i trädgården redan nu? Trots att snön fortfarande ligger som ett fint täcke över marken, börjar det bli hög tid att planera sin odling för sommaren. En av mina favoritsysslor så här års är att bläddra igenom de nya frökatalogerna och att surfa runt på leverantörernas hemsidor för att inspireras av alla roliga nyheter som poppat upp. Inget sätter bättre fart på fantasin än det. Har du frön från förra året, se över dem också, för de håller än. Många fröer håller i flera år, speciellt grönsaker. Förvara dina fröer svalt, gärna i kylskåp eller kallskafferi, då förlänger du hållbarheten avsevärt. Påsarnas bästföredatum gäller frönas grobarhet, som kan minska något med åren, men har du det i åtanke är det bara att stoppa ner ett par extra frön i jorden istället.

      Sedan några år tillbaks har jag blivit helt fast av trädgårdsodling, både av ätbara grönsaker och av alla vackra blommor. Intresset har kommit krypande i och med att jag länge haft ett väldigt stort matintresse. Jag vill äta så mycket grönt som möjligt och gärna av det jag odlat själv. Att ha sin egen odling ger också en större variation än det som finns i affären. Sen alla blommor – sommarblommor som perenner eller de tidiga lökväxterna, vilken lyx! Tänk alla vackra buketter man kan ta in i köket, som doftar sommarsol och som är en ren och skär glädje från det att man tar sin första tugga frukost. När du planerar vad du vill odla, kan det vara bra att tänka igenom vad man tycker om att äta, vad som passar ihop eller vad övriga familjemedlemmar skulle gilla. Trädgården är faktiskt vår egen gourmetrestaurang, där vi kan välja fritt och där allt är närodlat. Kan det bli bättre? Rotfrukter, kål, lök, späd spenat eller kanske ruccola? Ett måste är sockerärtor och visst måste jag ha ringblommor i år också? Glöm inte det kryddgröna, örter som höjer salladen till skyarna, eller till en salsa verde, en pesto på röd basilika och i bakverk, om man så vill. Eller faktiskt bara för att de doftar så gott att gnugga mellan fingrarna. Tänk doften av citronverbena på huden eller en kvist rosmarin, som tar dig raka vägen ner till medelhavet på en sekund. När du väl bestämt dig för vad du vill odla, kan vara bra att få ner dem i jorden redan nu.

      Malin Lundquist, krönikör.

      I våra trakter är det dags att förkultivera paprika, chili, olika sorter av tomater, kronärtskocka och även en hel del sommarblommor. Att förkultivera betyder att du sår frön inomhus, för att plantorna ska hinna växa till sig innan de ska planteras ut på friland eller i växthus. Sticklingar och frösådder vill gärna ha det lite fuktigare än vad vi normalt har inomhus på vintern, så vill du gulla extra mycket med de små, skär du av en pet-flaska och ställer över planeringskärlen. Ett billigt alternativ till de fina glaskuporna som finns att köpa. Det som du däremot ska lägga lite pengar på är en bra jord som ger fin näring till dina växter. Det är så otroligt mycket värt och sparar en massa tid och besvikelser.

      Sist men inte minst måste ändå sägas att trädgården ska vara ett nöje och något man ska njuta av. Inget måste, utöver en redan stressig vardag. Hinner du bara med en tomatplanta och en kruka med krasse, så är det helt okej. Nästa år kanske det blir mer tid och lusten kanske är större? Eller känns det som att du från förra året fick blodad tand, då thaibasilikan du köpte på försök tog sig och gjorde succé i köket? Oavsett vad, så kommer sommaren och solen och vi alla får oss en dos välbehövlig grönska, om så i den egna odlingen eller i en blommande park.

      Känslostorm i bollhavet

       

      Arkivbild. AP Photo/Andy Wong

      Februari är en månad som för mig alltid är iklädd många lager känslor.
      När Kalla och Öberg firade triumfer i Pyeongchang så blev jag snyftig. Jag fick kaninpuls när förskolan ringde och berättade att årets magsjuka hade anlänt till avdelningen. Och jag drabbades av existentiell ångest när min treårings största intresse, kort därefter, plötsligt verkade vara att slicka på allt som fanns i Värmlands alla bollhav. Jag är helt enkelt som skörast, rent emotionellt, den här årstiden.
      Mitt i kaoset väntade dessutom, ironiskt och traditionsenligt, Alla hjärtans dag. Vartenda år bedrivs en löjeväckande kohandel mellan min aversion mot kommersialismen och den ständigt stelbenta önskan om att visa min livskamrat lite uppskattning. Ständigt slutar den kampen med att jag står, tämligen bortkommen, i en blomsterbutik med en florist och en stressinköpt fläskfilé som sällskap – så även i år.
      Några timmar senare satt vi därför, för femte året i rad, och tittade varandra i ögonen för en liten stund, omgivna av pipande disk- och tvättmaskiner och en nöjd avkomma som likt en ko på väg in till nödslakt stirrade på en surfplatta för lugnets skull. Axlarna gick snart ner och förtroliga samtal avhandlades. Semesterdrömmar ventilerades, funderingar om att i framtiden skaffa fler barn likaså. Allt var plötsligt möjligt!

      Sedan gick jag till tandläkaren och februari blev plötsligt ännu en känsla rikare, den här gången en svårdefinierad sådan. Tydligen gnisslar jag tänder om nätterna och lösningen på problemet känns inget vidare. Min utmärkta tandläkare tipsade nämligen om en bettskena. Den kommer säkerställa att jag inte kan panikgnugga mina käkar mot varandra, som en neandertalare som försöker göra en brasa, under de fem timmar per dygn där jag sluter ögonen och istället för att gå omkring och grubbla tydligen bearbetar dagislämningar, parmiddagar och amorteringsångest med hela käften.

      Det här 40-pluslivet bjuder onekligen på en hel del överraskningar. Jag nattkissar numera så ofta att jag har funderat på att ställa in en tältsäng i badrummet. Det växer hår ur öppningar jag tidigare inte kände till (då har jag ändå läst till sjukgymnast),

      Magnus Skoglund, krönikör.

      samtidigt har jag en frisyr som påminner om ett schimpansarsle ovanifrån. Och nu ska jag även behöva sova med en bettskena? Är det här livskvalitet? Kommer jag ens få chansen att skaffa fler barn? Det låter måhända ytligt, men framför allt tycker jag synd om min kvinna. Hon förtjänar bättre.
      Jag och den olympiska curlingspelaren som hade dopat sig går i dessa dagar antagligen runt med samma känsla i kroppen, nämligen att något känns förbannat onödigt. Då talar jag såklart om den här månaden. I skrivande stund är den snart ändå över och det är ju i alla fall något slags glädjeämne. Någon betydligt mer begåvad person än jag sade att män är från mars.
      Och jag längtar dit.

      På äldre dar

      Det anses bortom allt tvivel att Beethoven fullbordade nio symfonier. Varken mer eller mindre, försåvitt vi håller oss till färdigkomponerade verk. Mindre känt är kanske att B. trots betydande ohälsa fick kraft att påbörja ytterligare en symfoni innan han gick ur tiden 1827. I komponistens bostad två trappor upp i ett hyreshus i norra Wien påträffar vi också en sekreterare, Anton Schindler, som bistod Beethoven med stort och smått rörande sådant där hushållerskan inte hade mästarens förtroende.

      På Schindler ankom till exempel att på prick klockan nio tända i den öppna spisen. Att sedan och inte utan viss motsträvighet väcka mästaren och få honom något så när på fötter, kammad och rakad. Schindler var även anförtrodd den ansvarsfulla uppgiften att tillaga frukosten, bestående av en fransk omelett, ett krus rödvin och en ”balja” starkt kaffe, att serveras i sängen.
      – Min hushållerska klarar inte en så grannlaga uppgift, brukade tonsättaren muttra. Omeletten bränner hon vid och hennes kaffe försätter mej ofelbart på dåligt humör vilket går ut över arbetet.
      – Opp och hoppa, ropar Schindler en vårdagsmorgon 1826 och drar ifrån gardinerna.
      –  Här kommer  frukosten och ett brev från gode vännen von Breuning.
      – Och du bara pratar och pratar, grumsade Beethoven. Ge hit brevet.
      Schindler himlar beskäftigt med ögonen och lägger ifrån sig peruken på ett av bostadens pianon. Sedan kastar han ner några rader i det samtalshäfte där man skriver ner vad man har att säga till den stendöve kompositören. Schindler överlämnar brevet och Beethoven arbetar sig pustande upp i halvsittande. Genast kommer Schindler ilande med en stor och sedan allt för länge otvättad kudde som han skjuter in under tonsättarens huvud med de vildväxande hårmassorna. Beethoven trär på sig brillorna  och högläser med rostig stämma:
      ”Käre vän och stormästare
      Greve Waldstein och jag och några till ur Wiens aristokrati önskar högaktningsfullt beställa en ny symfoni av er. Önskemål om ett skäligt förskott ställer vi oss självfallet välvilliga till”.
      Sen följer ännu ett svassande avsnitt, det hoppar vi över. Men sist i beställningen kommer några intressanta rader. Hör bara: ”Dock tror vi med all respekt för ert snille att Era oöverträffade symfonier skulle vinna på att kortas en smula. Åtminstone så mycket att vi lyssnare inte försmäktar i aristokratins ovädrade salonger. Er senaste symfoni, den nionde, var så överväldigande till både längd, bredd och djup att min stackars hustru fick gå till sängs med blixtrande huvudvärk – -”
      Här slängde Beethoven ifrån sig Breunings beställning med ett ilsket fnysande. Sedan gav han sin vrede fria tyglar.
      – Så vad begär man av mej dessa yttersta dagar? Vill man ha mej, Ludwig von Beethoven, att skriva lättsymfonier för en publik med åsneöron? Och varför inte med inlagda pauser för födointag och försäljning av förfriskningar, puder och parfymer… Och när ska du lära dig att inte läsa mina privatbrev!
      En vårdagmorgon något halvår framåt i tiden har Schindler med sig sin son Ludwig (uppkallad efter kompositören) så att pojken kan få få hälsa på den berömde mannen. Pojken omtalas som en oroligt kringkilande och försigkommen krabat i femårsåldern.
      Med detta redovisat är allt sagt som behöver sägas inför vad som sedan ägde rum. Schindler återfinns i köket upptagen med tonsättarens hushållsekonomi. Under tiden får sonen fatt i utkasten till den påbörjade tionde symfonin, slarvigt inproppade i en skänk full med räkningar från kopister, korrespondens med musikförläggare och andra dokument. Tultande med notpappren i båda händerna pallrar sig krabaten fram till den öppna spisen. Där kastas partitursidorna på elden och pojken ser kisnande av förtjusning hur elden kastar sig över pappersarken med de nerklottrade nottecknen. När nästan allt blivit aska springer han ut i köpet.
      – Kom pappa, kom och titta hur papprena brinner…
      Schindler förfäras och han störtar in i vardagsrummet och fram till den öppna spisen. Där bevittnar han hur symfoni nummer tio (åtminstone början av den) går upp i rök. Vit i ansiktet får han fatt i pojken och bestraffar honom med vad som räknas som musikhistoriens mäktigaste örfil. Den sänder pojken tvärs över golvet, galltjutande hela vägen nedför trapporna och in i den anslutande parken. Här bör inskjutas att pojken har en för åldern kännetecknande benägenhet att överdramatisera sina missöden.
      Beethoven hör ingenting av pojkens gråt men efterlyser grälsjukt sin frukost.
      Schindler skriver i samtalshäftet, med tårar fallande ner över orden så att de späder ut bläcket. Häftet finns bevarat och vi kan läsa det avslutande ordbytet mellan Beethoven (B) och hans hjälpreda Schindler (S). Tonsättarens ord saknas naturligtvis, men med hjälp av Schindlers nedtecknade rader kan vi på ett ungefär föreställa oss replikskiftet.
      S – Det har hänt en fruktansvärd olycka!
      B – Seså seså, lugna sig nu bäste Schindler.
      S – Min son har…jag hann inte ingripa!!…
      B – Ingripa mot vad, um Gottes Willen…? Se här, låna min näsduk och sansa er innan jag blir ordentlig arg!
      S – Tionde symfonin, pojken tog partituret…eldens rov…
      B (kastar av sig täcket) – Vad är det ni säger…pojken?!)
      S – Nejnej, inte pojken, partituret med tionde symfonin som hela Wien väntar på!
      B (avfärdande, i det han sjunker tillbaka ner i bädden) – Jaså den. Ingen skada skedd, jag läste häromdagen igenom vad jag komponerat. En del av första satsen, hela scherzot. Idel oanvändbart! Donnerwetter, jag får lägga av med symfonierna. För övrigt har jag alltsammans i huvudet, och där får det stanna. Eftervärlden kan ju få kalla det ‘Beethovens Ofullbordade’…

      Sommarhallucinationer

      Foto: Anders Wiklund / TT

      Det är mer än tre månader nu. Redan i mitten av november kom den första snön och nu vet jag inte hur många gånger den har smält eller regnat bort – bara för att börja falla igen, ilsket på tvären, på diagonalen eller i ymniga sjok från en grå himmel.
      Och så fryser det på och blir isigt och knaggligt där folk har gått innan det blev plogat, eller där det inte gick att ploga det alltför hårdtrampade eländet. Och nej, det är inte okej – inte på något vis för en vinterhatare. Tre månader; nu borde vintern vara slut. En klok devis, som för många år sedan myntades i den eminenta Vinterhatarklubben, är att årstiderna ska veta sin plats – i synnerhet vintern. Men som det ser ut nu, verkar vinterhelvetet bara fortsätta och fortsätta och fortsätta. Långtidsprognoserna ger ingen som helst tröst eller hopp om vår.

      När jag står i köket och rör i risottogrytan och tomglor ut i ingenting, händer det att jag börjar hallucinera om det andra livet, det riktiga livet, sommarlivet. I stället för ett kompakt mörker alternativt spöklikt vitt föreställer jag mig glittrande vatten och den blåaste himmel när jag tittar ut genom nedgångsluckan ombord på vår båt, och i stället för inbäddad snötystnad eller plogbilsdunder hör jag måsskrin, koltrastjubel och vågornas brus mot hällarna. Och visst är det gott med risotto milanese och långkok, och nog ger den kärleksfullt tillredda maten tröst i vintereländet, men det är inte sommarmat och det är ingen båtmat. Nej, ombord på Minerva vankas det snabba pastarätter, sill och dill och färskpotatis, melon och parmaskinka och sallader på färskt och fräscht. Varmrökt fisk inköpt i någon trevlig hamn, kräftor i augusti och någon enstaka regnig dag en burk ärtsoppa med varm punsch. Det är sol, det är varmt badvatten, det är dagslånga segelturer mellan hamnarna med pilsnerkorv till lunch och horisont runt omkring oss, och det är lång, långt både från och till vintern.

      Blir det riktigt vinterilla kan jag bli sittande i timmar och bläddra i fotoalbum och läsa mina blogginlägg – de som handlar om vår och sommar, naturens uppvaknande från snödroppe via vitsippsbackar till yppig och flödande hägg och syren. Och då kan jag konstatera, att visst borde det vara dags nu för det allra första vårregnet, fågelsträck, små öppna råkar längs stränderna, kanske rentav islossning som för tre år sedan, eller

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      blommande vintergäck som jag såg i slutet av februari både i fjol och för två år sedan.
      Men nej, det verkar inte som den där Bore har någon som helst tanke på att abdikera, och vinterivrarna jublar. Så ut i snön och den isiga vinden med er då, ni som älskar vinter! Men kom inte och gnäll om våren låter vänta på sig, för ynket och klagandet, det är vårt – vinterhatarnas – privilegium!

      Två bitar från olika pussel

      Foto: Marcus Lindblad / SVD / TT

      Det brukar sägas att motsatser attraherar varandra. En gång i tiden var det ett främmande koncept för mig. Jag strävade ständigt efter att träffa någon på samma sida av spektrumet, någon som jag skulle dela både egenskaper, tankar och intressen med. Fan vad tråkigt det låter nu i efterhand.
      Jag minns något Navid Modiri sa en gång när vi pratade om relationer. Han sa att det är roligare om man har olika intressen, för då kan man lära sig något av varandra. Det låter så självklart i dag. Det är klart att man har mer utbyte av varandra om man är olika.
      För tio år och cirka två månader sedan träffade jag någon som mejade ned min mur av kriterier. Hon var allt jag inte visste att jag behövde. Jag lever tillsammans med min motsats och det känns så rätt. Vi är två bitar från olika pussel som ändå passar ihop.
      Visst har det skett en hel del krockar mellan våra personligheter och perspektiv. Det gör det fortfarande. Jag är eftertänksam och hon är impulsiv. Jag prokrastinerar och hon vill ha saker gjorda nu. Eller helst i går.

      Vi lever i helt olika takt men lyckas ändå synka varandra. Hennes hjärta är min metronom; hennes puls är klickspåret som får min puls på rätt kurs när jag är stressad. Jag har samma funktion för henne. På sin arm har hon förevigat en rad jag skrivit om just detta som lyder: ”lip-sync to my pulse”, alltså ”mima till min puls.”
      Min släkting och vän Martin Ehrencrona, som är keyboardist i Les Big Byrd, var tidigare med i bandet Don’t Be A Stranger som gjorde den fantastiska låten Perfect Problem. Baserat på den har vi graverat våra förlovningsringar med texten ”my perfect problem.”
      Det är vår låt. Vi är varandras perfekta problem. Vi är perfekta för varandra för att vi inte är perfekta. Vi har båda kantiga personligheter stöpta ur helt olika former men matchar ändå varandra.

      När vi skulle flytta ihop för cirka sex år sedan så fanns det lite oro från bådas sidor. Vad händer när två så olika människor ska försöka inreda ett hem tillsammans? Kommer det att spillas både blod, svett och tårar?
      Det visade sig dock under processen att stil och interiör är något vi chockerande nog är ganska överens om. Bortsett från köksbordet av glas. Jag hatar det fortfarande. Men jag älskar henne, och då är det acceptabelt med vissa uppoffringar.

      Tim Sterner, krönikör

      Jag minns att jag satt uppe hela natten när lägenheten var färdiginredd och kände en värme sprida sig i bröstet. Det händer fortfarande att jag blir tårögd när jag ser mig omkring i lägenheten. Vi har trots våra många olikheter byggt ett hem och ett liv tillsammans. Jag vet inte hur det gick till, men jag vet att jag känner en tacksamhet för det varje dag. Kanske speciellt nu omkring alla hjärtans dag.

      Min uppgift är att vara människa

      Ibland blir jag rätt trött på omvärldens förväntningar. På allt som ska göras och som formar livet för så många trots att det kanske inte alls ligger i ens intresse. Jag blir framförallt trött på vad som förväntas av oss flickor, tjejer, kvinnor.

      För tyvärr är det så att vi har långt fler saker vi borde eller inte borde göra som det täckta könet. Under veckan som gick blev jag extra trött och med detta som bakgrund satte jag mig ner och skrev en text om hur jag tänker kring detta.
      Känsliga läsare varnas. Håll i dig.
      Det är inte min uppgift att vara konventionell. Min uppgift är att leva det liv jag vill leva, oavsett om det är enligt normen eller inte. Jag måste inte alltid säga ja, för det är otroligt skönt att säga nej också. Det är inte mitt jobb att alltid vara trevlig och hålla med om allt du säger. Det är okej för mig att inte alltid vara attraktiv. Det är inte mitt mål att övertyga andra människor. Jag måste inte vilja skaffa barn. Det finns inget som säger att jag ska behöva försvara mina livsval. Jag ”borde” verkligen inte vara gift vid det här laget. Det är inte min uppgift att alltid hålla fred eller att se till så att folk inte känner sig illa till mods. Jag måste inte säga rätt saker.

      Jag tänker inte klä mig för att folk inte ska ta anstöt eller för att undvika att bli antastad. Jag tänker aldrig vara tyst. Jag kommer aldrig bli ett med en annan person. Jag tänker aldrig flytta från min hemstad. Nej jag är inte feg. Jag är beslutsam och orädd. Jag som är “så fin” borde inte alls ha pojkvän. Jag ber sällan om din åsikt ändå får jag den hela tiden. Jag behöver inte ditt medhåll. Jag klarar mig utan dömande tystnad och spyr på förväntningar om hur ett liv ska levas.

      Jag kommer aldrig uppträda som att jag inte tar åt mig, inte blir ledsen, upprörd, glad eller överväldigad. Det finns inget som kan få mig att upprätthålla en fasad. Min uppgift är inte att uppfylla dina eller samhällets förväntningar. Jag behöver inte ens uppfylla mina egna.
      Min uppgift är att vara äkta. Att känna för mycket. Att rasa ihop. Ställa mig upp. Jag är stark och jag är svag. Min uppgift är att stå upp för det jag tror på. Min uppgift är att må bra. Vara lycklig. Jag får vara arg, ledsen, irriterad och starta så många bränder jag vill. Min uppgift är att älska. Att njuta. Min uppgift är att vara ärlig och unik.
      Min enda riktigt stora uppgift är att vara människa, och det enda du kan räkna med när det gäller mig är att se normer brytas.

      Kapten Rapps krigsminnen

      Solen flödade över Avans båtklubb. Snart var det dags för sjösättning av flytetygen, och bestyren blev för var dag alltmer febrila. Dock inte för alla.

      Jag sökte och fann före detta kaptenen Åke Rapp sittande med halvslutna ögon på bänken utanför klubbhuset. Vid hans fötter dåsade lika avspänt en tax med dunkel härstamning, sannolikt en så kallad gatukorsning. Kaptenen räknades som en av de äldsta medlemmarna på båtklubben, själv var jag en av de yngre.
      – Sov du? frågade jag.
      Kaptenen öppnade på prov babordögat, därfter motvilligt även det andra.
      – Ja, muttrade han, men det blir ingen riktig vila som han sa som somnade i Hovkapellet. – Och båten har du sålt?
      – Ja. Bäst så. Med tanke på, och det ena med det andra. Sen har sig saken…
      Förre kaptenen Rapp var inte alltid så lätt att förstå hur han menade. Han mätte en och åttio när han rätade på ryggen, något han numera sällan besvärade sig med. Ansiktet dolde sig delvis bakom ett helskägg, och när han åt ansamlades ett och annat i den nedhängande mustaschen, där det framlirkades av taxen. Jag förklarade att jag länge hade velat få göra en intervju med kaptenen, med betoning på hans yrkesverksamhet.

      Kapten Rapp

      Kaptenen tog då fram sin snugga och laddade den omständligt med finskuren Mac Baren Mixture. Tände och utbolmade ett förstabloss för justering av pipglöden. Mannen föreföll  vid det här laget fullt vaken, så även hans tax. Efter att ha harklat sig vände sig kaptenens uppmärksamhet mot mig.
      – En intervju, säger du? Med mej. Tja, en fin dag som idag händer det att jag tänker tillbaka på de yrkesverksamma åren. Jag var på den tiden chef på ett mudderverk som ägdes av Skånska cementgjuteriet. Men vad säger du om att vi går inom hos mej och äter en råbiff. Min fru heter Ellen och är en tusenkonstnär i köket. Mitt i råbiffen lägger hon en äggula. Tillkommer lök, rödbettor och kapris. Och persiljesmör. Sen har sig saken.
      Tre kvart senare befann vi oss vi på verandan till ett inte helt fräscht tvåvåningshus beläget invid sjön Nylingen. Fastigheten tycktes huka sig aningen generat innanför den  omslutande trädgården. Kaptenen ledde mej en trappa opp till ett vindsrum som han hade iordningställt till kommandobrygga. Där fanns en ratt för styrning och bredvid den kompassrosen i kardansk upphängning. Kaptenen demonstrerade också ekolodet och visade hur det användes för mätning av vattendjupet. Sedan tog han av proppen till talröret ner till köket.
      – Är du där? frågade han.
      – Här, svarade talröret.
      – Vi får en gäst till middagen. Sätt fram en extra tallrik med bestick är du snäll, och snaps- och ölglas. Jag har utlovat råbiff, disken tar jag hand om senare, så har sig saken.

      På ena kortväggen hängde en litografi av mudderverket Jupiter som föreföll mig vara en modifierad pråm utrustad med en rad av grävande skopor på en ändlös kedja. Anläggningen hölls på plats av ett stödben nedfört i sjöbottnen.
      – Där ser du Jupiter i all sin glans, sa kaptenen. Vi kallar mudderverk av det här slaget för ett paternosterverk, tillade han sakförståndigt. Det var ett effektivt flytetyg vill jag påstå, med en mudderförmåga på upp till 600 kubikmeter i timmen. Förutom sand och andra bottensediment tog hon med sig upp en förfärande mängd grovsopor. Där var utslitna kläder, kasserade möbler och annat bohag. Inte så få mopeder och flera personbilar hade deponerats i hamninlopp och andra vatten.

      Efter middagen serverade kaptenen kaffe på den inglasade altanen. Det undgick mig inte att han föreföll stimulerad av något som pockade på att få bli berättat.
      Vad visste jag om före detta mudderverkschefen? Inte mycket utöver det faktum att han hade gjort sig känd för sin övertygelse om att det uppehöll sig en rysk miniubåt i sjön Nylingen under de sista åren av andra världskriget.
      – Det måtte väl jag veta som fick min aluminiumbåt påkörd under en fisketur, sa kaptenen. Ombord hade jag min ”besättning”, det vill säga frugan. Efter påkörningen  var båten en enda ihopknycklad buckla, vatten kom gurglande in lite varstans och båtskrället ställde sig lodrätt med aktern upp. Motorn hade stannat.
      – Abandon ship, kommenderade jag, och efter en simtur nådde vi fram till Björkön, ”besättningen” och jag.
      Jag ställde en avgörande fråga.
      – Hur tänker sig kapten att en eventuell främmande ubåt kan ha tagit sig in i sjön? Enda kontakten med havet är en grund och stenig å, på vissa sträckor igenväxt av nate.
      Men kaptenen blev mig inte svaret skyldig.
      – Med helikopter, slog han fast. Sen hade sig saken. Min mor såg helikoptern en stjärnklar natt när den kom utvispande på sjön bara några meter över vattenytan. Till sist stannade helikoptern och hovrade, det vill säga blev stående stilla i luften. En lucka öppnades undertill och ubåten sänktes ner till vattenytan med hjälp av två kättingar. I nästa ögonblick befann sig ubåten i u-läge och till synes utplånad från jordens yta. Manövern avslutades med att luftfarkosten vispade iväg österut. Sen den dagen inträffade flera observationer som låter sig bäst förklaras om man förutsätter förekomsten av en spionubåt.
      – Trovärdiga ortsbor här i trakten hörde vid flera tillfällen samtal mellan främmande personer på ett språk som visade sig vara ryska, fortsatte kaptenen. Ett par dagar före jul rörde sig återigen en helikopter över sjön, och flera personer såg med egna ögon när den släppte ner ett antal paket till miniubåten. Ett paket blev kvar i vattnet, det bärgades i gryningen av en granne till mig och visade sig innehålla brev från anhöriga till de ombordvarande på spionubåten. Där fanns också några julklappar och typiskt ryska godsaker som blinier och marsipanbjörnar.
      – Vad fanns i Nylingen som tilldrog sig det ryska intresset? frågade jag.
      – Vid sjöns norra strand låg då för tiden en fabrik som tillverkade en typ av tekniskt avancerade gengasmotorer avsedda för stridsvagnar. Och där har du förklaringen till spionaget. Gengasmotorn drevs av ett bränsle som Sovjetunionen hade och fortfarande har alldeles ofantligt gott om.
      – Nämligen? frågade jag.
      – Kottar, sa kaptenen triumferande. Den ryska tajgan producerar en överväldigande mängd kottar varje år, kottar som blir liggande i barrskogarna till ingen nytta annat än för ekorrar. Mot slutet av kriget satte ryssarna in stridsvagnar med motorer som drevs av den svenska gengasmotorn. Men efter freden 1945 tappade ryssarna intresset för gengasprojektet, och den ryska spionubåten togs ur tjänst, sannolikt med samma helikopter som fyra år tidigare hade sjösatt den i Nylingen.
      – Så nu råder lugn och ro i sjön Nylingen? undrade jag.
      – Mja, sa kaptenen. Att döma av mina egna och andras iakttagelser hyser vi ett sjöodjur i Nylingen! Men det är en separat historia. Skål!

      Mitt astrakanäpple i livet

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag trodde länge att barn var meningen med livet. Efter den senaste tidens morgnar tillsammans med min trotsiga treåring så inser jag att ingenting kunde vara mera fel. Jag var naiv, till och med korkad.
      Treåringar är Belsebubs små lakejer på jorden. Visst, de må vara söta någon gång under dagen, men det räcker inte. De måste förbjudas, i alla fall i centrum och på offentliga platser. Meningen med livet är inte barn. Meningen med livet är att njuta så länge man kan, möjligtvis känna lite ensamhet och tomhet på ålderns höst, och sedan ramla av pinnen. Det är så det borde vara i alla fall.

      De där gummibenen på toagolvet under vad som känns som vargtimmen. Otacksamheten när man mitt i frukosten släpper rostmackan för att rusa mot toaletten för att kontrolltorka deras delikata arslen. Att stå, ergonomiskt ofördelaktigt i bajsdoft, bara för att mötas av protester eftersom deras luststyrda egon plötsligt vill titta på tecknat istället för att tvätta händerna och det är 20 minuter kvar till att de måste vara på dagis och själv ska man till något möte som man knappt vet vad det handlar om eftersom man inte hinner tänka på sig själv och man nästan glömmer bort att andas och sätta punkt. Känslan när man försöker borsta tänderna på någon som förefaller ha knaprat LSD inne på barnkammaren under natten. Värmen som tär på en i kaoset i tamburen.

      Efter vad som känns som en evighet kommer vi utanför dörren och det är en Pyrrhusseger i sig självt numera. Jag känner hur min livsglöd sakta kommer tillbaka. Vi skrattar och smider planer om eftermiddagens pulkaåkning. Han sitter i vagnen och är plötsligt pojken jag hopplöst förälskat mig i. Sedan kommer vi fram till vägen och jag inser att det inte går att köra barnvagnen i snökaoset på Norra Kroppkärr. Vi rullar tillbaka till huset för att lämna vagnen och börjar om med en gemensam promenad.
      Efter 50 meter är mini-Magnus trött och måste bäras. 800 meter senare är jag ett nervvrak. Snön vräker ner. Några förrädiska flingor som letar sig ner i nacken. En isfläck som vill dansa med min 41-åriga lårbenshals. Det är otroligt att vi accepterar att bo här under vinterhalvåret. Jag måste bort från det här.

      När vi passerar skogspartiet som leder in till förskolans förlovade land blir jag Karl-Oskar i Utvandrarna. De sista 100 meter meterna känns oändliga, men inger ändå så mycket hopp. Målet är inom synhåll! Jag vänder mig mot min son och flämtar på småländska: ”Kristina, jag ser Amerikat!” Han tittar på mig oförstående, men ändå till synas roat.
      Vi kommer till slut in i kapprummet. Han ger mig en flyktig kram och springer in mot fruktstunden. Det ljusnar utanför. Jag står vid fönstret och tittar in. Och tänker att den där pojken är mitt astrakanäpple. Det är ju han som får allting att hänga ihop – min mening i livet.

      Något med ljuset

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      När jag äter min frukost den här morgonen – eller nåja, förmiddagen om jag ska vara ärlig – är det något med ljuset; det är ett annat, ett klarare, ett varmare. Och så kommer solen!
      Hon har varit bortrest väldigt länge, känns det som, och det blir bara en blixtvisit – men senare kommer en glimt till och ännu en, och min dag är gjord! Plötsligt blir det lättare att andas, och jag känner något som närmast kan liknas vid hopp. Vågar jag hoppas på att det blir en vår i år också?

      Vi har fortfarande kvar vår julgran. Den – liksom förra årets och förrförra – har fått små gröna skott och barrar inte alls; och jag anser att det är på gränsen till dödsstraff att kasta ut en högst levande gran. Alltså får den stå kvar. Och det är något med ljuset, när det efter årets två mörkaste månader återvänder och möter julgransbelysningen. Nu siktar vi in oss på att kombinera makens födelsedag den nionde februari med en julgransplundring!
      Det är något med ljuset, när det dröjer sig kvar på eftermiddagen och skymningen faller först efter klockan fyra. Det börjar också märkas ute i naturen att något nytt är på gång; jag kan räkna till tre nya fågelläten, när jag är ute på min dagliga promenad – inte bara skatans och talgoxens. Och det är något med ljuset, när skatorna har börjat se sig om efter nya boplatser i lämpliga träd.

      Och nej, jag har inte ändrat uppfattning om vintern, om nu någon skulle få för sig det. Jag är fortfarande av den åsikten att vintern är en styggelse, faktiskt ett rent helvete, men jag är ju inte så korkad så att jag inte ser de olika graderna i detta helvete! Men det gäller för oss vinterhatare att försöka hitta de guldkorn som faktiskt finns – även om de är få och svårupptäckta så här års. Det återvändande ljuset är ett av dem. Att frossa i tulpaner och de härligaste apelsiner är två andra ljuvligheter som hör januari till. Sen är det väl inga fler…

      Trots ljuset är vintern långt ifrån över; vi är faktiskt bara mitt i. Det kan komma metervis med snö, och minusgraderna kan bli förfärande många, innan det hela är över. Vi vinterhatare måste stötta varandra och gemensamt försvara oss mot alla hurtiga förespråkare för snö och kyla, för vi är många – kanske till och med fler än de där som gillar att frysa, skotta snö och halka omkring på knaggliga, moddiga vägar. Det gäller bara att hitta varandra, och för det ändamålet är sociala medier mycket användbara!
      Och även om det just nu är svårt att föreställa sig, kommer även årets vinter att ta slut. Till dess får vi trösta oss med apelsiner, tulpaner, fågelkvitter och ljuset. För det är något med ljuset…

      Fritidsön

      Lite för sig själv i norra Stockholms yttre skärgård låg på sin tid en obebodd ö, Vindholma var dess passande namn.

      Länge och väl fick livet ha sin opåverkade gång på ön, men en omdaning stod för dörren. En bostadsförvaltare vid namn Skrake råkade upptäcka Vindholma och fäste sig omedelbart vid ön: de branta vikarna, havsutsikterna, sjöfågelkören, evighetsbruset från bränningarna…

      Ett par år senare hade Skrake hunnit skaffa sig tomt och fritidshus på ön, och med det uträttat kom en utveckling igång. Vänner och bekanta följde Skrakes exempel, och på mindre än ett decennium växte det fram en hel liten by av fritidshus på Vindholma. Det brakade av träd som fälldes, betongblandare morrade, det var hugg och slag och semesterfirare i sjudande verksamhet. En tomträttsförening bildades med styrelse, utskott och utredningar. Till att börja med anskaffades en traktor till att frakta timmer och annat gods kors och tvärs över ön. Föreningen hade också att hantera nödvändigheter som brunnar, sophämtning och vägförbindelser.

      All denna aktivitet hanterades till ingens fulla belåtenhet men med allas medverkan flåsa oss om näsanenligt sedvanlig svensk praxis: således genom kompromisser och inbördes hjälpsamhet enligt modellen ”skrubbar du min rygg så klipper jag dina tånaglar.”
      Men snart nog blev behovet av elenergi påträngande, och föreningen sammanträdde för krismöte. En tandläkare Lars Dentin begärde ordet:
      – Det kan inte ha undgått någon att det blåser något rent fördärvligt i den här delen av skärgården. Utan märkbart uppehåll dessutom. Nog borde vi utnyttja detta enorma flöde av gratisenergi som bara får flåsa oss om näsan till allmänt förtret och ingen  nytta? Mitt förslag är att vi låter bygga ett vindkraftverk och placerar det överst på öns mittpuckel där det drar som värst. Här förutskickar jag som vanligt invändningar från herr fågelskådare Winkel med fru rörande öns berömda havsörnspar. Men låt mej då påminna om att Stockholms skärgård består av trettio tusen öar, holmar och skär, de flesta fullt användbara för alla slags flygfän. Saken borde gå att lösa..

      Förslaget antogs och örnarna fördrevs genom slag med slevar mot kastruller. Tillbörliga myndigheter hanterades framgångsrikt, vindkraftverket kom på plats och en mångfald eldrivna apparater installerades i husen såsom eldrivna soppvispar och tevemottagare.
      När barnen kört sina vattenskidor och finnjollar ett par säsonger råkade de i ett tillstånd av undersysselsättning. Mängden nedskräpning och annat rackartyg ökade påtagligt, och föräldrarna svarade med krismöte. En majoritet av pappor framhöll ungdomarnas legitima behov av sysselsättning. Kraftfullt drev de igenom ett beslut om att anlägga en motokrossbana i öns norra del där terrängen var som mest svårforcerad och leran som djupast. Där fann grabbarna ett favorittillhåll hela den sommaren genom kappkörning med sina flakmoppar, men redan påföljande sommar byttes dessa ut mot mot mopeder med trimmade motorer. Vild lycka hos de unga, mindre sådan hos vuxenfolket.

      Under tiden lät föräldrarna borra brunnar ner till den vattenförande berggrunden. Grönsakstäppor anlades och ett gemensamt rökeri kom till som producerade en myckenhet os. Snart luktade alla på ön böckling. Teveapparaterna fick betydligt bättre bild sedan man rest en centralantenn nere vid den nybyggda betongbryggan där Vaxholmsbåten lade till dagligen.
      En sommar försämrades tillgången på torsk, abborre och gädda, och en melankoli hotade lamslå många av sommargästerna. En företagsam karl som hette Karl Öberg tröttnade snart på att deppa i hängmattan och startade en motorbåtsservice. Hans bror vinterförvarade båtar mot betalning.

      Påföljande sommar tillkom en kiosk med försäljning av tobaksvaror, dryckesvaror, tidningar och godis. Sortimentet växte efterhand till att omfatta även mat och filmuthyrning med mera. Kiosken omtalades nu som butik.
      En dag kom en fritidsskeppare körande till Vindholma för att tanka hos båtklubbens bensinstation. Med detta gjort slog han sig i slang med en man som stod och metade nere vid betongbryggan.
      – Imponerande att se hur ni har utvecklat ön, sa besökaren. Här finns snart sagt samma standard som i stan och drygt det. De yngre barnen måste älska ponnystallarna, för att inte tala om badpoolen. Och ni vuxna har ju alltid fisket.
      – Eller hade, sa metaren nedstämt. Av någon anledning tycks matfisken ha gett sig iväg härifrån, tagande med sig tjänligt badvatten…
      Knappt var detta sagt så nappade det, metaren hojtade överraskat och gjorde ett svischande ryck med metspöet… upp på bryggan flög en mört med ätstörningar!

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se