Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • En mognare stolthet för Värmlands Lucia

      Den här helgen har präglats av nya upplevelser för mig. I fredags testade jag att äta julbord på ett för mig helt nytt ställe. Det var en fantasisk upplevelse, en av de bästa genom tiderna. Jag åt så jag höll på att äta ihjäl mig redan på sillbordet. Min magsäck är fortfarande i traumachock. ”Aldrig mer mat!”, tänkte man på vägen hem i bilen. Men kvällen efter hade buken anpassat sig till denna stoppning och skrek desperat efter mat.
      En annan nyhet var att vi i år krönte Värmlands Lucia under Mariebergsskogens julmarknad. Det är inte första gången hon kröns där, men för mig var det första gången jag medverkade där.
      Syftet med att flytta kröningen dit var en förhoppning om att det skulle vara varmare på friluftsteatern än på Stora torget för publik och luciatåg. På så vis skulle det också bli lättare för julmarknadens gäster att titta in.
      Det var ju inte direkt någon stekande hetta i lördags och en del huttrade i bänkarna men inne vid torget hade nog blivit ännu kallare. Och utan att räkna publiken så kändes den åtminstone minst lika stor i år.
      Jag ska erkänna en sak. När jag började på Karlstads-Tidningen för 18 år sedan var ju inte Värmlands Lucia det jag så mest fram emot. Även jag hade lurats av myten att det är en ren skönhetstävling och  religiösa högttider är inte min starka sida.
      Men ganska snart insåg jag att det handlar om något annat. Precis som Så ska det låta och Melodifestivalen är Luciafirandet till för att sprida ljus och värme i en mörk tid på året. Då måste Lucia vara en person som kan utstråla och sprida den värmen. Därför kan jag i dag känna en mognare stolthet över vår tidnings bidrag till det.
      Att cykla i fredagens snöstorm var däremot ingen nyhet för mig. Det har hänt förr och när man kör in i den där totala motvinden är det för sent att ångra sitt beslut. Under kläderna är man alldeles sjösvett och låren värker av ansträngning. Samtidigt värker varje del av ansiktet som inte hittade skydd under halsduk och mössa. Att man aldrig lär sig…

      Den portugisiska maran

      Gäääääsp! Huvudet är väldigt tungt när jag ska skriva den här krönikan, dagen efter att det svenska fortbollslandslagets förlust som gjorde att de får stanna hemma från VM-slutspelet den här gången. Den portugisiska maran har ridit mig hela natten. Som i Steven Kings skräckis It, Det på svenska, har Ronaldos huvud återkommande dykt upp i mina mardrömmar iklädd samma hånflin och clowndräkt som Kings monster. Det var Zlatan mot Ronaldo i de här två matcherna och portugisen vann med 3-2. Synd när Sverige äntligen spelade riktigt bra under VM-kvalet.
      Nu närmar sig också lucia och jul med stormsteg, åtminstone här på redaktionen. Ute hoppas jag vädertrenden ska vända. Ge mig 20 minus och två meter snö och storm så börjar jag också få lite julkänsla.
      På vägen hem en dag satt jag och försökte komma ihåg vad man själv gjorde när det vankades jullov på 1970-80-talen. Mobiltelefonen kvar knappt uppfunnen. Det skulle dröja ytterligare några år innan man skulle få råd att köpa sitt första tv-spel och ännu senare sin första hemdator.
      Nej, att sitta och uggla inomhus var inte aktuellt då. Man skulle ha fått mask i hela kroppen. Var det snö, som man i efterkonstruktionen intalar sig att det var, så letade man upp någon kompis och umgicks på riktigt, inte digitalt. Vi åkte pulka utan vare sig vett eller frostkänslor. Jag slog sönder en framtand på det sättet och rev upp ett sår på magen med snowracern som jag just hade fått i julklapp. Var det mycket snö grävde vi grottor i drivorna. Eller så åkte kompisar och familjen till sjön och isfiskade, drack varm choklad och käkade korvmackor. Underbart!
      Då var SVT:s två kanaler och dess jullovsprogram det enda alternativet. Scooby Doo var min stora julfavorit. När det var avklarat redan klockan 10 var det bara att dra på sig overallen och ge sig ut. När mörkret föll hängde man dyngblöta kläder, vantar och mössa på tork med förhoppning att de skulle hinna torka innan nästa anfall i snön dagen efter. Därefter satte man sig med varmt te i en mugg framför kvällens barnprogram och samtidigt försöka värma det frostvärkande fingrarna.
      Det var bättre förr. Och var det inte bättre förr så var det åtminstone roligare förr.

      Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder

      Om du snackar höst med mig talar jag med kluven tunga. När man tycker olika saker vid olika tillfällen eller inte kan leva upp till sina löften. ”Tala med kluven tunga” är ett begrepp jag lärde mig när Asterix och Tintin var mina läsvanor och som jag fortfarande tycker är väldigt passande på en del. Och när det kommer till vad jag tycker om hösten passar det även lika bra på mig själv.
      Sensommaren och början på hösten brukar innebära en massa saker som ska fixas på jobbet. Samtidigt är det trädgård och annat som ska fixas hemma innan snön lägger sig och en massa folk som ska firas i den tjocka släkten. Nu sitter jag här och undrar var augusti och september tog vägen? Mina löften i krönikan efter semestern, att fortsätta plöja böcker, sprack rejält.
      Därför var det extra underbart när jag nu i oktober hade en hel helg utan nästan några förpliktelser. Jag sov tills jag vaknade frivilligt och köpte en rejäl godispåse som tog slut i samma takt som boken. Därefter började jag på en ny bok och en ny godispåse. Det är något väldigt avslappnade med att ett tag få försvinna bort från den riktiga världen. Det försatte mig också i rätt status för att dagen efter hitta fina trattkantareller. Om man har för bråttom och inte sänker sig till deras fysiska nivå är de lätta att missa.
      Alltså tycker jag det är ganska skönt med soliga höstdagar när det brinner så vackert i lövverkens färger. Lite  småregniga höstdagar funkar också, när man med gott samvete kan välja boken och godispåsen före pysslet. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
      Nu till min kluvna tunga. För blir det för många gråa och regniga dagar, när regnstället ska av eller på och glasögonen ska ideligen putsas, blir även jag surmulen och vresig. Man behöver verkligen de där få soltimmarna under de allt kortare dagarna. Och regn i lagom doser.
      På höstlovet ifjol reste vi till varma och solrika Egypten. Den sista dagen kom det en liten skur under fem minuter. Befriande tyckte vi medan personalen höll på att frysa ihjäl. I år blir vi på hemmaplan och då får man väl läsa någon bok som tar jag med dit i stället.

      Plötsligt känner jag en alarmerande stor nysning vara på snabb väg

      Dags att sätta upp nästa ”zetterbergare” på listan över klantiga saker jag har gjort genom åren. Det borde vara dags att jubilera det hela med en topp tio-lista över dumma saker som svidit i skinnet eller plånboken.
      Det här var egentligen en sådan där underbar helg, utan allt för mycket inbokat i förväg som det har varit lite väl få av de senaste månaderna. När man kunde sova tills man vaknade av sig själv. Och inte för bra väder för att få dåligt samvete för det.
      Därför bestämde jag mig för att efter veckor av förhalande till slut ställa i ordning husvagnen för vintern. Jag begav mig dit mentalt inställt på att det brukar vara en kraftkälla för nya ”zetterbergare”. Vattensystemen tömdes, batteriet skruvades loss, och de sista väderkänsliga sakerna plockades ur, som kryddor och täcken.
      Nu står den och väntar på nästa säsong och allt var över på mindre än en timme. Utan några som helst fadäser. Som belöning tar jag en välförtjänt dusch och ställer mig därefter med rakapparaten i högsta hugg framför spegeln.
      Det är då det händer… Plötsligt känner jag en alarmerande stor nysning vara på snabb väg ända från tårna. Utan snytpapper på armslängs avstånd lutar jag mig fram över handfatet för att slippa en katastrof i badrummet.
      Nysningen är ostoppbar med reslutat att jag  gör en ofrivillig spastisk rörelse med huvudet. Jag slår i pannan i handfatsblandaren långa arm och ser såväl stjärnor som planeter. Nu har ännu ett horn vuxit fram där.
      Samma kväll skulle jag också klippa gräset. Som lök på laxen tog så klart trimmerns snöre slut bara några meter innan jag var klar. I stället fick jag krypa på knä och handklippa sista biten. Det var kanske inte min klantighet men ändå irriterande och kändes i kroppen.
      Förutom det var det faktiskt en riktigt trivsam helg. Klanens yngsta medlem döptes, med sensommarsolen strålande genom kyrkfönstret. Dessutom hittade hustrun jättestora kantareller. Svampen verkar ha tagit ett omtag nu när det har kommit lite regn. Mums på kvällsmackan!

      Det händer i bland att jag triggar mitt belöningssystem genom att tröstshoppa

      Katten har fortfarande inte dykt upp. Och när jag är i avsaknad av något, händer det i bland att jag triggar mitt belöningssystem genom att tröstshoppa. Den här gången fick det bli en ny mobiltelefon, 4G dessutom. Bägaren rann över när jag inte längre kunde ha den en dag utan att behöva laddas på jobbet.
      Den nya telefonen krävde ett nytt mindre SIM-kort som jag fick i butiken.
      – Kommer det här att gå i gång av sig själv nu då? undrade jag.
      – Jaaadå! Den ska dra igång direkt, säger säljaren.
      – Undrar vad som ska krångla den här gången då? sa jag till min fru när jag hade kommit hem.
      Bittert har man fått lära sig att köper man något elektroniskt brukar det inte bara funka, inte för mig i alla fall, oavsett vad säljarna säger. Den mobiltelefon som jag nu utrangerar var det samma visa med. En massa programuppdateringar och installationer för att få den att funka som den ska. Jag fick till och med sitta och ställa in den manuellt med kundsupporten i en annan telefon. Kanske inte så jobbigt men tidsödande. Vem har inte suttit i en mobilabonnemangleverantörs telefonkö?
      Även efter detta telefonköp gick det nästan en vecka innan allt rullade. Den här gången erkände kundsupporten efter två dygn att det nog kanske ändå var fel på SIM-kortet och ett nytt kom på posten. Även denna gång fick jag fixa till inställningarna manuellt för att kunna surfa med den. Pust!!!
      Då hade min dotter  redan ärvt min gamla telefon och hade jag inte mage att kräva den tillbaka, medan jag krånglade med den nya. I stället lånade jag hennes ännu äldre till jobbet och stoppade i mitt gamla SIM-kort som fortfarande fungerade. Det var bara det att jag hade glömt att radera konton, kalendrar och synkningar på hennes nya. Så en dag ringde hon till jobbet och klagade över att det plingade i telefonen varenda gång jag hade ett möte inbokat.
      I fjol köpte vi vår första nya bil någonsin. Ett år senare börjar elektroniken krångla i den, under garantitiden tack och lov. Efter lite mjukvaruuppdateringar funkar den igen. I dag tror jag banne mig bilarna går mer på elektronik än bensin.
      Nu verkar i alla falla alla telefoner funka som de ska. Och jag har köpt en ny tjänstecykel så jag slipper oroa mig för att cykelkedjan hoppar av. I stället hoppade sprinten ur klockarmbandet så nu måste det fixas i stället. Det ska alltid va nôtt!

      Det är väl tusan vad man ska vara emotionell för ett gammalt kattskrälle

      Var är du Trisse?
      :-((
      När jag sitter och skriver detta har en av våra två syskonkatter varit borta i en vecka. Det är väl tusan vad man ska vara emotionell för ett gammalt kattskrälle. Det är ju inte första gången han försvinner och under sina 14 år har han förbrukat sina nio liv sedan länge. Man borde vara van vid det här laget… Men… Utan att göra några andra jämförelser så har de faktiskt varit med i familjen längre än dottern.
      Han har inte varit helt frisk denna sommar och det börjar märkas på dem båda att åldern tar ut sin rätt. Bekymret med katter som vistas ute mycket är att när de blir skadade, sjuka och kanske känner att de har gjort sitt i livet, drar de sig gärna undan i skogen och inte kommer hem. Men det inte roligt som kattägare att inte veta vad som har hänt och om han lever.
      Där har ni förklaringen till varför jag just nu kanske verkar ännu mer ofokuserad och disträ än vanligt. Hemma hittar man på en massa saker att göra för att få tankarna på annat än att stå som en äggsjuk höna och spana genom fönstren eller eftersöka i skogen.
      En dag hittade inte min dotter sin mobil- laddare på kvällen, som vanligt. Vi sa att då får hon fortsätta leta tills den dyker upp, som den alltid gör. Efter flera timmars letande visade det sig att jag i förvirringen hade stoppat ner den tillsammans med min egen till jobbet. Det har aldrig hänt förr.
      Kattsyskonen brukar sällan vara bästa vänner. Men nu börjar till och med hans syster bli orolig och ska genast ut på morgonen på spaning i skogen. Och när hon är hemma på altanen, sitter hon alltid på stället med bästa utsikten.
      Det är som sagt inte första gången någon av katterna försvinner och jag har haft djur nästan hela livet. Trots det är man fortfarande inte mentalt rustad när något sådant händer. För sådär tio år sedan hade vi exempelvis en del marsvin hemma. Men de var inte roliga för en blödig man som mig. De dör ju som flugor för minsta lilla förkylning och ett tag hade vi rena massgraven bakom uthuset.
      Annars har det här varit den bästa sommaren på väldigt länge med underbart väder, bröllop i familjen, 50-årskalas och en massa bär och svamp som väntar på oss i skogen. En semester att minnas när höstmörkret kommer. Förutom det här smolket i bägaren.

      Stekarna på stranden var mer irriterande än brännmaneterna

      Så var man tillbaka igen i verkligheten. Överstekt på näsan. Innan semesterledigheten hoppades jag att kunna läsa många böcker. Som vanligt blir det ju inte så. Men jag har i varje fall avverkat Keplers Hypnotisören och har kommit halvvägs i bok nummer två i serien.
      I år bar den fantastiska solen oss och vårt husvagnsekipage till Falkenberg och Skrea camping. Ifjol stod valet om var vädret var minst dåligt. I år har hela Sommarsverige visat sig på sin bästa sida så därför var det nästan lika svårt att bestämma sig i år. Länge tänkte vi återvända till Båstad och Torekov men det skulle infalla samtidigt med tennisveckan och då vill man inte trängas där. Dessutom var vi sugna på att testa något helt nytt, när vädret äntligen tillät det.
      Därför landade vi i vår vita fläck på kartan, Falkenberg och Skrea strand. En fantastisk upplevelse med vita långgrunda sandstränder och ett ”gamla stan” med caféer och uteserveringar i bevarade hus. Och nästan allt är på cykelavstånd. Även en av Sveriges största motorträffar paraderade genom staden. Dessutom ligger staden strategiskt nära andra upplevelser.
      Framför allt ligger den en halvtimme från Ullared och köpcentrat, vilket uppskattades mer av de andra i familjen. Det var nästan 20 år sedan förra gången och det var inget roligt denna gången heller. Men jag måste erkänna att det är prisvärt om man orkar trängas och om man kan leva med hotet att hamna i en tv-serie.
      Den första dagen vid stranden lyckades jag  så klart simma på en brännmanet, trots att det inte var särkilt många av dem. Det gick över väldigt snabbt. Då tycker jag nog det var värre när man skulle till sin favoritbadplats vid Vänern som barn. För att ta sig dit var det snabbast att gena genom ett buskage av brännässlor. Aj!
      Nej, då tycker jag stekarna på stranden var mer irriterande än brännmaneterna. De satt hela dagen i sanden och stekte sig, skröt om tidigare erövringar och tankade upp sig inför det dagliga krogbesöket. De orkade inte göra så mycket väsen av sig i bakfyllan men när det skulle gå lämnade de allt efter sig, tomburkar och solstolar, så föräldrar fick springa och ta hand om skiten så att inte något barn skulle trampa sönder sig. Till nästa besök på Skrea, för det vill jag att det ska bli, känner jag igen dem på långt håll och kan hålla lämpligare avstånd.

      Nu stal ju dessutom Stieg Larsson hela min idé. Någon som har en annan?

      När ni läser det här har jag redan försvunnit i väg på semester, förhoppningsvis med husvagnen packad och på väg dit solen pekar. Strax innan ledigheten var vi i Degerfors för att avnjuta dotterns sista match före sommaruppehållet. Nu skulle vi skriva ett nytt avgörande kapitel i den anrika fotbollshistorien på Stora Valla. Arenan som till och med har ett alldeles eget fotbollsmuseum.
      Nu blev det kanske inte så… 0-3 i baken. Men så hade vi motvind och bortaplan. Den 15-årige domargrabben var säkert mutad med glass. Läs mer →

      ”Nu när jag har varit i samma matbutik som en prinsessa”

      Så var prinsessan Madeleine äntligen gift med sin amerikan. Oj, vad det har skrivits om denna företeelse de sista veckorna! Nej, själv har jag valt att hålla mig och vår tv så långt borta från den företeelsen som det är möjligt. Jag kan absolut tycka det är trevligt och vackert med bröllop, men jag känner ju inte dem.
      Däremot brukar vi semestra i Båstad emellanåt, trots alla hovligheter och andra kändisar som emellanåt flockas där. Jag vet inte hur vi lyckas men på något vis lokaliserar jag alltid någon trots att vi undviker att vistas där de håller till mest, exempelvis krogarna.
      För några år sedan kom ett yngre par in på den lokala Ica-butiken när vi var där och handlade, som med största sannolikhet var just prinsessan Madeleine och en tidigare pojkvän. Så om någon vill ha min autograf är det bara att höra av sig, nu när jag har varit i samma matbutik som en prinsessa.
      Jag vet inte om det är mitt journalistiska öga som gör det men jag verkar ha en förmåga att lokalisera kändisar, trots att jag inte är särskilt intresserad av dem och deras liv. Eller också är jag mer nyfiken än jag vill erkänna. Det värsta är att jag är ensam med den känslan i familjen. Så när två tidigare landslagskaptener i fotboll kommer gående med mjukglass i handen,  kan jag inte säga ”Kolla, där går Söderberg och Lagerbäck!” och få de andras bekräftelse. ”Jasså?”, är den enda responsen jag får.
      Den enda gången jag fick vittnen till Båstads alla kändisar, var när vi för några år sedan stod i kön till biltvätten i Förslöv för att bli av med lite havstrutsbajs på lacken. Efter oss i kön väntar fotbollsexperten Ralf Edström som säger ”Jasså, jag hör på dialekten att det är fler värmlänningar här!” och kommer fram för att prata.
      I fjol skrämde blåsvädret bort oss från Båstad, i stället blev det mindre kändistäta Askersund. Där såg jag mycket av något som ligger mig betydligt varmare om hjärtat – gamla bilar.

      ”Vår dotter har på något sätt en förmåga att pricka in regn och fotboll”

      Fotboll, fotboll, fotboll. Regn, regn, regn. Så har de senaste veckorna sett ut för oss. Utomhussäsongen har dragit i gång för dotterns fotbollslag med två träningar i veckan och match vissa helger. Dessutom har hennes klass anmält sig till Klasskampen, med en eller två matcher per vecka. Därför känns det som det har varit fotboll varje dag ett tag.

      Läs mer →

      ”Andra står i hällande regn och försöker lära tioåringar offsideregler”

      En av de absolut roligast sakerna med det här yrket är att man får träffa en sagolik massa spännande människor och förmedla deras passion. Människor som gärna berättar vad de brinner för som hobby, en del även i yrket. Läs mer →

      När får jag börja sminka mig? Alla andra får ju göra det!

      Aldrig trodde jag att smink skulle bli den absolut största konfliktfrågan, när man funderade på att skaffa barn. När jag om sådär 20 år går i pension, och reflekterar över om jag har varit den superpappa man hade hoppats på, blir sminket den största utmaningen. Då känns andra tvister, som dator, godis, matvanor, intriger, mobiltelefoner, sovtider, skolarbete, motion och tv-tittande som rena transportsträckan.
      Vår dotter går i mellanstadiet, på väg in i tonårsskapet. I ett par år har hon tjatat om att få använda i alla fall lite mascara. ”När får jag börja sminka mig? Va’ orättvist!!! Alla andra får ju göra det!!!” Kombinerat med hormoner som svallar, får hon rejäla utbrott i bland. Kalla mig gammeldags men jag tycker det är alldeles för tidigt. Jag tycker det sänder ut fel signaler och är det första steget mot att flickor blir sexobjekt.
      Visst, Jag vet att man inte ska ta det så allvarligt i den åldern, att det mest handlar om att testa vuxenvärlden och att de bör få lite svängrum. Men var ska man sätta gränsen och vad blir då nästa steg? Jag var inte heller helt fri från synd i den åldern. Testade snus bakom kiosken och blev så illamående att det dröjde ytterligare tio år innan jag testade nästa gång.
      Egentligen tycker jag smink är helt onödigt. Dessutom läser man artiklar om att för tidig användning kan trigga igång allergier så att de
      aldrig kan använda smink. Lite färg i ansiktet spelar ju egentligen ingen roll men det har ett starkt symbolvärde. När jag tittar mig omkring, även bland skolbarnen, inser jag att det här är en förlorad strid. Utseende verkar i bland vara viktigare än en bra prestation. Skolvärden har heller inga svar, grupptryck och dåligt självförtroende får fritt spelrum hos barnen.
      När ska man börja då? Själv tycker jag tidigast på högstadiet, med måtta. Nu har vi i alla fall förhandlat fram en vapenvila hemma. Och jag har fått gräva ner en del av mina principer. Dottern ska få börja sminka sig lite försiktigt från skolavslutningen och bara vid högtidligare tillfällen, om hon frågar först. Gör vi rätt? Är det en skitsak eller skulle vi ha väntat längre? Hör gärna av er med synpunkter.

      Numera upptäcker de hellre världen från blomhyllan, med elementet under rumpan…

      Hutter, hutter! Snörvel och host! Jag skulle aldrig erkänna att det är ett ålderstecken men jag har aldrig tidigare varit så trött på den bitande kylan ute. Och aldrig tidigare längtat så efter vårvärmen. Kyla var förr aldrig något större besvär för mig, inte ens vid -25-30 grader. ”Det finns bara dåliga kläder!”
      Jämfört med för några år sedan, har det ju ärligt sagt inte ens varit särskilt kallt i vinter. Men varje morgon har jag spytt galla över minusgraderna när jag stuckit ut näsan för att hämta cykeln.
      Medan en del redan har bestämt sig för att det är vår och plockat fram den garderoben, krånglar jag obstinat på min dunjacka och drar upp fuskpälsluvan över öronen tills jag är motbevisad. Segdragna efterdyningar på förkylningen har även det bidragit till extra mycket hostningar och näsdropp i nordanvinden.
      Antagligen blev känslan värre av att solen lurades med vårkänslorna redan efter nyår och fick ett bakslag nu. Till och med en trana hann siktas vid Hornborgarsjön som säkert förbannade detta bôttfrusna land för att sedan återvända till den spanska högplatån. Den tranan gav nog den svenska besöksnäringen mycket ”badwill”.
      Våra två 14-åriga katter verkar även de börja lida av tidens tand. Trots sitt vinterbonade krypin på altanen är de inte längre lika sugna på att komma ut när termometern
      kryper under noll. Numera upptäcker de hellre världen från blomhyllan, med elementet under rumpan, och måste schasas ut. (Om det inte är för kallt.)
      Jag tror dessutom katterna har blivit senila och gått tillbaka till den virila ungdomen, nu när det är mars, och blir rastlösa inomhus. De verkar ha fått samma attityd som mig, sura och vresiga för att de inte kan vistas ute under normala förhållanden.
      Kattsyskonen är i gång och tjafsar om småsaker så fort de får chans. Ibland försöker brodern ge sig på systern, vilket resulterar i ett våldsamt fräsande under köksbordet. Att de båda är kastrerade sedan många år, verkar vara lagt i senilitetens dunkel.

      ”Det ordnades till exempel ett jämställt arbetsschema.”

      Snörvel och snor. Förkyld men feberfri släpar man sig till jobbet på måndagsmorgonen med få sömntimmar under natten. Väl där inser man att jag råkar vara friskast på redaktionen och den ende som inte är sjukskriven. Paniken lägrar sig ett tag. Tur att man har varit med förr. Först till krönikan. Som tur är hade jag redan en idé i förra veckan vad jag skulle skriva om. Läs mer →

      Även lilla jag var med och kämpade för vår heder

      Frågetävlingen Vi i femman fyller 50 år i radio och nästan lika länge i tv. Även lilla jag var med och kämpade för vår heder och för att bli uttagna till kvartsfinal 1980, med vår femteklass på Grönbergsskolan i Grums. Vi nådde inte hela vägen till att låta etermedierna göra oss världskända över hela Värmland. Men om jag minns rätt var det inte långt därifrån.
      Vi hade en mantel att axla också som gjorde vägen till seger ännu viktigare. Klassen före oss hade, eller om det var två klasser före, tog sig nämligen vidare. Det kan ha varit så att de till och med nådde länsfinalen men minnet sviker. Det var i varje fall avgöranden på målsnöret och vid radion skrek vi värre än när Ingemar Stenmark var i farten i backarna. Vår skolas klass föll i alla fall på att de svarade spinnsnurra i stället för spinnrock. En del trauman är fastetsade i minnet än i dag. Därför vaknar mina sensorer än i dag när jag ser eller hör att Vi i femman är igång.
      Det är lite konstigt. En del saker sitter man nästan oförklarligt och bevakar. En del händelser och tävlingar är man egentligen inte är särskilt intresserad, men det blir så ändå, av hävd och för att ryggmärgen säger det. Dit hör exempelvis Vasaloppet och Melodifestivalen. Lyckligtvis har jag brutit mig fri från nyårsdagens backhoppssändningar.
      På lördag är det dags för mässan Kvinna 2013 i Karlstad. Då ska vi på den här tidningen vara där igen. I år är ”Plura” Jonsson det stora dragplåstret. Det känns som en stor kontrast på den mässan, som i mitt sinne signalerar grabbighet. Man har säkert mycket spännande att berätta om och har ju visat fler sidor på tv de senaste åren, bland annat från sitt kök.
      Själv ser jag ännu mer fram emot det musikaliska framträdandet med brorsan Carla Jonsson. Båda var ju med och grundade Eldkvarn. Visst, det finns andra skivor som har rullat mer i min stereo. Men jag placerar deras musik bland Ulf Lundell, Lars Winnerbäck och andra jag återkommer till när batterierna behöver laddas. Och som ger rynkade ögonbryn hos den yngre familjemedlemmen.
      Vi ses kanske på Kvinna-mässan?