• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Problemet med polyesterligisterna

      Foto: Vegard Wivestad Grøtt / NTB scanpix / TT

      Våra vägar korsas varje dag längs Klarälvsbanan. Min son och jag, på väg till eller från förskolan, och motionscyklisterna, på väg till eller från helvetet.
      I tre år har jag stått med kaninpuls i första ledet och varit beredd på att slänga ner både mig själv och min pojke bland lupinerna i hopp om riskeliminering. Cyklisternas brist på hänsyn är stundtals spektakulär – deras utrustning likaså. Det är kolfiber där framme och titan därbak, och någonstans däremellan en kulmage som undrar vad som pågår. Det är tydligt att de, precis som jag, valt grillning före drillning. Många ser ut som en dromedar som dragit på sig en cykelslang.
      Elakt? Ja, för när de tidigare i morse, ännu en gång, susade förbi i 60-70 kilometer i timmen så upplevde jag en irritation som blandas med ren och skär rädsla för min sons välbefinnande. Det är inte deras barn som måste föras till akuten om och när olyckan är framme. För några sekunder kände jag att systemkollapsen i det här landet är nära. För några minuter ville jag förmedla de här känslorna till en större publik och addera ett swishkonto till ekvationen som plåster på såren.
      Ekorrhjulet har blivit alltmer påtagligt sedan jag fyllde 40. Svenssonlivet är trevligt, men jag vandrar bredvid en växande känsla av att jag borde engagera mig i något som betyder något, på riktigt. Muminland? Helvete, perkele, nej. Rädda Östersjötorsken? Blubb blubb. Valet? Nej, jag har det för bra. Och så rullar det på.
      När jag på kvällen åter vandrar över asfaltstungan så är jag ändå harmonisk igen. Solen steker och lilla familjen och jag ska gå ner och bada i Kroppkärrssjön. Jag hör snart det bekanta ljudet av en klunga som närmar sig. Min puls stegras åter. Även min kvinna blir defensiv och rycker till i min pojkes arm så att de nästan landar i diket.
      Jag vänder mig om. Följet är gult och lika sponsrade som Dogge. Jag ser snart att det är Team Rynkeby som är ute och tränar. När jag är som mörkast i sinnet saktar en trevlig man i täten ner och likaså resten av klungan. Hänsynsfullt glider de förbi oss.
      ”Världens snabbaste mamma”, säger han och vi ler allihop, både familjen och Team Rynkeby.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      En liten gest kan göra så mycket. Jag googlar febrigt. De ska tydligen cykla till Paris och tillbaka för att samla in pengar till barn med cancer och deras familjer. Och jag lär mig massor om mig själv. Man mår bättre när man visar varandra hänsyn, oavsett vilken agenda man har för dagen. Jag ska jobba med att få bort min lågenergiska irritation! Och jag tänker att svaret på min begynnande vardagsångest kanske just passerade framför mina ögon. Det är kanske där i lemmeltåget av funktionellt material som jag behöver vara för att få perspektiv. Och för att göra skillnad. Och för att få bort kulmagen.
      Men om en jävel till missköter sig så lägger jag ut en spikmatta i höjd med Ripstigen.

      Märkt för livet

      Turning Torso, originalet.
      Foto: Johan Nilsson / TT

      Klockan är 11.20 och jag sitter i ett sterilt rum i väntan på att få komma in till hudläkaren. Jag är 42 år nu och sådana här besök kommer bli alltmer frekventa. Det har jag accepterat.
      Namnskylten på dörren gör mig dock orolig. För det första så är det ett kvinnonamn. Ett namn som för tankarna till Grabbarna Grus på Ayia Napa, ett namn som utan att passera ”Gå” absolut vittnar om ungdomlighet. Jag kommer från Hässleholm. Jag är tunnhårig. Jag lever i samboskap. Förnedring är alltså inget nytt för mig, men i de här lägena föredrar jag att få träffa en riktigt oattraktiv, gärna äldre, man. Hade jag fått välja hade jag helst velat träffa Dr. Träskmannen i dag, inte en 25-årig, kvinnlig, dermatolog.

      Anledningen är att jag, dagen till ära, ska beställa nya tabletter mot håravfall och dessutom, fråga mig inte hur, har upptäckt att jag fått ett födelsemärke på ett lite känsligt ställe. Eller för att tala klarspråk: jag har ett födelsemärke i mellangården, klockan nio mellan pung och rövhål, som snart ser ut som Turning Torso. Det har tydligt växt, sedan jag senast stretchade naken i min ensamhet.
      Dörren öppnas och där står hon, vänlig, men mycket riktigt ung. Väl inne river jag av plåstret och berättar om Turning Torso och min önskan att få ett nytt recept flintpiller utskrivet. Hon ber mig lägga mig på britsen. Jag tar av mig byxor och skjorta och hon börjar metodiskt titta på födelsemärken. Hon kan sitt jobb. Det är tydligt och kaninpulsen är borta nu. Hon vill dock ha fler uttalanden och går iväg för att hämta en kollega. Hon stänger dörren varsamt. Under tiden ligger jag kvar och studerar min medelåldriga torso där under takbelysningen. Jag slås av tanken att det är ett under att jag lyckats fortplanta mig.

      In kommer en äldre man och ännu en kvinna. Jag får åter berätta om mitt, lilla problem. I grenen, ni vet. Snart får jag order om att vända mig om på magen. Jag snurrar runt och biter mig i underläppen. Jag vet ju vad som är på väg att hända.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Mycket riktigt. Plötsligt känner jag ett ryck i min boxerkalsong. Tyget står som ett segel ute på stormigt hav. Min lever-Calzone är blottad för alla som vill se. Tre par ögon tittar in i min baconrosett. Och när jag får panik så öppnar jag alltid humordörren i hopp om att komma fly. Jag tittar över axeln och säger: ”Jag ber om ursäkt. Kan ni verkligen äta lunch efter det här?”
      Ingen reaktion. Trion tittar istället stint ner på sensationen mellan mina ben.
      Jag ger nu upp. Det hela får ha sin gång. Nästa gång ska jag dock ta entré om någon vill se min skapelse, men nu handlar det bara om överlevnad. Jag tittar ner i britsen och tänker på momsen som jag ska betala in för firman i eftermiddag.
      Efter undersökningen har jag problem att titta någon i ögonen. Jag vandrar tillbaka till kontoret. Min kalsong återfår snart sin ursprungliga form. Men jag är märkt; på både kropp och i själ.

      Hotet från hotellfrukosten

      Foto: Leif R Jansson/ TT

      På lördagen hade vi mött våren i Göteborg, jag och lilla familjen. Spårvagnen passerade Avenyn och vi log unisont mot livet för en stund. En stund senare fick min pojke äntligen se hajarna på Universeum och jag var genuint lycklig över att få vara med om det här.
      Euforin försvann dock när söndagsmorgonen tog vid. Gårdagens lövtunna vårjacka hade gjort mig till ett förkylt vrak och samtidigt passade pollensäsongen på att sparka mig rakt på skiljeväggen. Sedan blev det ännu värre. Vid hotellfrukosten förvandlas vi nämligen alla i grunden, till det sämre. Människosläktet är som värst när det vankas gratis frukost. Det är något som är direkt osympatiskt med nyvakna människor som dessutom är giriga och egoistiska. Nattgruset i ögonen, en raggardusch av lättja och sedan få valuta för sina pengar – till vilket pris som helst. Det gör mig skör.
      Den här gången hängde smockan i luften redan borta vid leverpastejen. En farbror, marginellt yngre än sköldpaddorna på Galapagosöarna, trängde sig oblygt förbi där jag stod i kön. Jag gjorde tydliga fnysljud med min pollenhärjade näsa, men han brydde sig inte. Hans beteende färgade av sig på mitt. Jag markerade genom att sträcka mig efter saltgurkan alldeles intill honom. Men han parerade genom att rotera ett halvt varv och lyckades därigenom blockera min väg. Skamset gick jag tillbaka till min plats.
      Jag satte mig bredvid min kvinna. Hennes bricka gjorde mig om möjligt ännu mörkare. Hennes bricka var utsökt i vanlig ordning; fruktcocktails, smoothies med färgglad topping och frallor med till synes sedan länge planerade kombinationer. Min egen tallrik ser däremot alltid ut som om Skogaholmslimpa kraschlandat i en charkdisk.
      Min vårnaiva eufori var som bortblåst och jag beslöt mig där och då för att bli som alla andra. Jag må vara reumatiker, men jag är nästan två meter lång och väger närmare 100 pannor – även jag kan vara osympatisk med lätthet. Jag halsade tre glas äppeljuice direkt vid maskinen. Jag halvträngde mig vid brieosten och rafsade åt mig de finaste apelsinklyftorna mitt framför nästan på tioåringar. Jag var nu en i mängden. Jag lät mig inte ens bekymras över mitt myntinkast därbak när jag något senare lutade mig framåt mot äggröran.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag minns första gången som jag var på hotell med min käresta. Hon hånar mig än i dag för att jag tog med mig en egen handduk till det där spa-et i Sunne. Sex år har gått sedan dess och för varje hotellfrukost blir jag en sämre medmänniska. Nu vill jag ha bonusnätter och croissanter till jag mår illa. Jag armbågar mig fram till pannkakorna alltmedan fotfolket plockar undan mina halvuppätna tallrikar. Jag är mätt, bortskämd och fördomsfull.
      Och jag tänker på hur mina vänner ute på Hammarö har det, varje helg.

      Den gamle och takboxen

      Skidproffset.

      En vecka om året går det alltid utför med mitt självförtroende. I fjällvärlden är jag nämligen inte längre Magnus. Jag är en skörare variant av Stig-Helmer och min kropp ställer in sig på överlevnad istället för värdighet.
      I år började min mentala puckelpist redan på uppfarten innan avfärd. Minns ni filmatiseringen av Den gamle och havet? Om inte så handlar den om en åldrad och envis Anthony Quinn som under några dygn försöker fånga en svärdfisk. Till slut fångar han bytet och upplever någon slags framgång, sedan äter hajarna upp hans fisk och det enda som återstår när de kommer i land är skelettet och fiskens stjärtfena.
      I den bästa av världar ska en takbox inte ställa till så mycket besvär. Det finns ett spår i taket, det finns klämmor på takboxen. Det borde kunna gå. Ändå slutade det med blodiga händer, en relation i fara och en svärfar som tittade till synes besviket på mig strax innan han, med några enkla moment, tämjde takboxen.
      Ett knappt dygn senare står jag ändå där, i barnbacken vid Hundfjället, redo att ta revansch. 20-åriga säsongsarbetare till höger, bortskämda barn med två parallella vallaspår av grönt snor under näsan till vänster. Och i mitten jag, en snart 42-årig man på 193 centimeter i en illasittande hyrhjälm. Jag stoppar in knappliften mellan bena och kniper ihop låren så hårt att jag nästan förlöser mina inre organ.
      När jag Christer Petterson-raglat av liften kommer min sambo fram till mig. Hon är öm och hjälpsam och tillsammans åker vi ner för slänten. För en stund är jag i balans igen, både bokstavligt och rent mentalt. Sedan åker en treåring plötsligt förbi mig. Snorungen ger Valle en high five i farten. Han vill uppenbarligen förnedra mig, men jag har inte kapacitet att påverka saken. Den lilla terroristen är dessutom förlåten i samma stund som jag kommer ner helskinnad. Då vill jag kyssa hela världen.
      Just när axlar och puls sjunkit till normalläge igen pekar min sambo upp mot vuxenbacken. Hon vill tydligen ha ut min livförsäkring. Jag svär och frustar, men det spelar ingen roll. Innerst inne vet jag att jag måste göra det här. För relationens skull. För att inte känna mig som en idiot vid gulaschsoppan. För min manlighets skull.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Vi åker upp för att åka ner. Min puls slår hårt. ”Använd kanterna på skidorna”, ropar min sambo. Jag förstår inte vad hon menar. Jag plogar ju allt jag kan. Min 41-åriga stjärt är nästan ända nere i snön och det känns. Mina lår bokstavligen krampar redan efter några meter. Precis när det börjar kännas hanterligt tappar jag kontrollen och åker rätt in i en snöhög nära ankarliften – i lagom tid till att en 25-åring kvinna med hasselnötsbrunt hår och hennes grekiska gud till man passerar förbi.
      Efter 20 minuter, och lika många primalskrik, är jag nere. Jag har möjligtvis nått någon slags framgång, men jag är nu bara ett skelett och en stjärtfena som är döende.

      Känslostorm i bollhavet

       

      Arkivbild. AP Photo/Andy Wong

      Februari är en månad som för mig alltid är iklädd många lager känslor.
      När Kalla och Öberg firade triumfer i Pyeongchang så blev jag snyftig. Jag fick kaninpuls när förskolan ringde och berättade att årets magsjuka hade anlänt till avdelningen. Och jag drabbades av existentiell ångest när min treårings största intresse, kort därefter, plötsligt verkade vara att slicka på allt som fanns i Värmlands alla bollhav. Jag är helt enkelt som skörast, rent emotionellt, den här årstiden.
      Mitt i kaoset väntade dessutom, ironiskt och traditionsenligt, Alla hjärtans dag. Vartenda år bedrivs en löjeväckande kohandel mellan min aversion mot kommersialismen och den ständigt stelbenta önskan om att visa min livskamrat lite uppskattning. Ständigt slutar den kampen med att jag står, tämligen bortkommen, i en blomsterbutik med en florist och en stressinköpt fläskfilé som sällskap – så även i år.
      Några timmar senare satt vi därför, för femte året i rad, och tittade varandra i ögonen för en liten stund, omgivna av pipande disk- och tvättmaskiner och en nöjd avkomma som likt en ko på väg in till nödslakt stirrade på en surfplatta för lugnets skull. Axlarna gick snart ner och förtroliga samtal avhandlades. Semesterdrömmar ventilerades, funderingar om att i framtiden skaffa fler barn likaså. Allt var plötsligt möjligt!

      Sedan gick jag till tandläkaren och februari blev plötsligt ännu en känsla rikare, den här gången en svårdefinierad sådan. Tydligen gnisslar jag tänder om nätterna och lösningen på problemet känns inget vidare. Min utmärkta tandläkare tipsade nämligen om en bettskena. Den kommer säkerställa att jag inte kan panikgnugga mina käkar mot varandra, som en neandertalare som försöker göra en brasa, under de fem timmar per dygn där jag sluter ögonen och istället för att gå omkring och grubbla tydligen bearbetar dagislämningar, parmiddagar och amorteringsångest med hela käften.

      Det här 40-pluslivet bjuder onekligen på en hel del överraskningar. Jag nattkissar numera så ofta att jag har funderat på att ställa in en tältsäng i badrummet. Det växer hår ur öppningar jag tidigare inte kände till (då har jag ändå läst till sjukgymnast),

      Magnus Skoglund, krönikör.

      samtidigt har jag en frisyr som påminner om ett schimpansarsle ovanifrån. Och nu ska jag även behöva sova med en bettskena? Är det här livskvalitet? Kommer jag ens få chansen att skaffa fler barn? Det låter måhända ytligt, men framför allt tycker jag synd om min kvinna. Hon förtjänar bättre.
      Jag och den olympiska curlingspelaren som hade dopat sig går i dessa dagar antagligen runt med samma känsla i kroppen, nämligen att något känns förbannat onödigt. Då talar jag såklart om den här månaden. I skrivande stund är den snart ändå över och det är ju i alla fall något slags glädjeämne. Någon betydligt mer begåvad person än jag sade att män är från mars.
      Och jag längtar dit.

      Mitt astrakanäpple i livet

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag trodde länge att barn var meningen med livet. Efter den senaste tidens morgnar tillsammans med min trotsiga treåring så inser jag att ingenting kunde vara mera fel. Jag var naiv, till och med korkad.
      Treåringar är Belsebubs små lakejer på jorden. Visst, de må vara söta någon gång under dagen, men det räcker inte. De måste förbjudas, i alla fall i centrum och på offentliga platser. Meningen med livet är inte barn. Meningen med livet är att njuta så länge man kan, möjligtvis känna lite ensamhet och tomhet på ålderns höst, och sedan ramla av pinnen. Det är så det borde vara i alla fall.

      De där gummibenen på toagolvet under vad som känns som vargtimmen. Otacksamheten när man mitt i frukosten släpper rostmackan för att rusa mot toaletten för att kontrolltorka deras delikata arslen. Att stå, ergonomiskt ofördelaktigt i bajsdoft, bara för att mötas av protester eftersom deras luststyrda egon plötsligt vill titta på tecknat istället för att tvätta händerna och det är 20 minuter kvar till att de måste vara på dagis och själv ska man till något möte som man knappt vet vad det handlar om eftersom man inte hinner tänka på sig själv och man nästan glömmer bort att andas och sätta punkt. Känslan när man försöker borsta tänderna på någon som förefaller ha knaprat LSD inne på barnkammaren under natten. Värmen som tär på en i kaoset i tamburen.

      Efter vad som känns som en evighet kommer vi utanför dörren och det är en Pyrrhusseger i sig självt numera. Jag känner hur min livsglöd sakta kommer tillbaka. Vi skrattar och smider planer om eftermiddagens pulkaåkning. Han sitter i vagnen och är plötsligt pojken jag hopplöst förälskat mig i. Sedan kommer vi fram till vägen och jag inser att det inte går att köra barnvagnen i snökaoset på Norra Kroppkärr. Vi rullar tillbaka till huset för att lämna vagnen och börjar om med en gemensam promenad.
      Efter 50 meter är mini-Magnus trött och måste bäras. 800 meter senare är jag ett nervvrak. Snön vräker ner. Några förrädiska flingor som letar sig ner i nacken. En isfläck som vill dansa med min 41-åriga lårbenshals. Det är otroligt att vi accepterar att bo här under vinterhalvåret. Jag måste bort från det här.

      När vi passerar skogspartiet som leder in till förskolans förlovade land blir jag Karl-Oskar i Utvandrarna. De sista 100 meter meterna känns oändliga, men inger ändå så mycket hopp. Målet är inom synhåll! Jag vänder mig mot min son och flämtar på småländska: ”Kristina, jag ser Amerikat!” Han tittar på mig oförstående, men ändå till synas roat.
      Vi kommer till slut in i kapprummet. Han ger mig en flyktig kram och springer in mot fruktstunden. Det ljusnar utanför. Jag står vid fönstret och tittar in. Och tänker att den där pojken är mitt astrakanäpple. Det är ju han som får allting att hänga ihop – min mening i livet.

      Chans till nystart

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Nyårsdagen är här och trottoaren utanför vittnar om bomber och raketer som högljutt tog farväl av 2017.

      Den allra största bomben briserade dock, tyvärr stundtals ackompanjerad av en öronbedövande tystnad, redan för flera månader sedan, nämligen #metoo. De är många nu, kvinnorna som berättar att de har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Den här gången i den absolut närmaste sfären, och det känns. Än starkare blir det eftersom många berättar med ett lite återhållsamt språk, ungefär som att de skrev en handlingslista, vilket i alla fall jag tyder som att övergreppen har blivit en normaliserad del av deras vardag. Och det är fan skandalöst.

      Det är ofta skönt att vara man. Vi tvekar inte på oss själva när vi får förfrågningar om krönikörsuppdrag. Tar vi ansvar känner vi oss lite duktiga. Vi kan gå in på möten, halvdant förberedda, och ändå vara så där sköna. Vi ligger inte sömnlösa på grund av prestationsångest och vi tar för givet att vinteroverallen till den lilla finns där på kroken i hallen när snön och kylan bestämmer sig för att komma. Och visst känner vi oss lite snyggare och mäktigare på det där vidriga grab-’em-by-the-pussy-viset när vi får uppmärksamhet från kvinnor? Det fick vi ju inte när vi stod vid skåpen i högstadiet och stammade intill den söta tjejen från parallellklassen.

      Det var längesen jag kände respekt för andra män. Jag kan tycka att de är duktiga och härliga att umgås med, men just respekten försvann för många år sedan. Jag har suttit i konferensrum med mäktiga män som bemästrar härskarteknik lika bra som alfabetet. Några öl senare, och på en bokstavligt talat mörkare plats, berättar han muntert om sin notoriska otrohet. Han må vara chef, men han är ingen man. Missförstå mig rätt. Undantagen finns såklart, men vi är påfallande ofta barn med varierande mognadsgrad.
      Jag är nästan två meter lång och har en kroppshållning som hade fått en neandertalare att än mer titta ner på sina egna fötter. Addera ett par terminalglasögon och jag är närmast filmiskt creepy. Varje gång jag går bakom en kvinna på folktomma platser så känner jag hennes ångest i mig. Att ens den känslan finns är vi alla skyldiga till, det är inte klokt. Men framför allt så kan vi vid olämpliga tillfällen sluta upp med ryggdunkningar i sandlådan och istället uppträda som de familjefäder som vi kan vara. Stäm inte upp till skratt när ”regeringen”-skämten kommer flygande på styrelsemötet eller vid fikabordet på bygget och kittla inte människors egon när de uttrycker tveksamma åsikter och värderingar som innerst inne inte överensstämmer med vad du egentligen står för. Och har blivit uppfostrad till.

      Vi måste alla försöka agera rätt. Du, vår omgivning. Och jag med. Med 2018 har vi en chans till nystart.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se