• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Ingen aning!

      Foto: Jessica Gow / SCANPIX

      Det är den tiden igen. När klockan ringer är det fortfarande mörkt utanför fönstret. Skogaholmslimpa, fil och en ost som mest påminner om backhoppartävlingen i Garmisch-Partenkirchen. ”Gapa som ett lejon så borstar vi tänderna”. Ömsom mutor, ömsom hot flyger genom huset. Skalbyxor, fleeceunderstället och fuskollen ska letas fram. Vägen från trotsig son på parkettgolvet till att Michelingubben sitter i sin vagn är fem minuter lång och lika många mörka tankar bred. 25 grader i tamburen, minusgrader utanför och jobbiga tankar om att dagarna som går ser likadana ut däremellan. Sedan frihetskänslan när de gamla hjulspåren ändå passeras till slut och vi är på väg mot förskolan igen. Logistikångest byts mot framtidshopp.
      Min son fyller fyra nu. Det brukade vara en evighet när jag var liten. Det var skillnaden mellan oskuldsfulla raster med innebandy och möten med de tuffa killarna i rökrutan. Det var tiden mellan övningskörning och upprop i en annan stad. Det var längtan till nästa fotbolls-VM. Nu när man är pappa är fyra år ingenting längre. För fyra år sedan var han en tomatröd nyfödd i ett bylte. Nu är han min värld och tiden innan honom är mest fragment som ter sig mer och mer främmande för varje föräldramöte som passerar.
      Han är en egen tänkande varelse nu, en mini-Magnus som vi varje dag skapar minnen för. Han förstår humor och referenser i hans lilla värld. Och den insikten slår undan benen på mig ibland. Som när jag i ett försök att småprata frågar ”vart ligger dagis?”. Och han svarar ”ingen aning”, och gapskrattar eftersom vi har gått här hundratals gånger. Han förstår att det är knasigt. Och när jag tittar på honom snurrar han så där lurigt med ögonen som jag brukar göra när jag skojar med honom.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Väl framme lämnar jag av honom och beger mig mot jobbet. Sedan börjar ett mänskligt haveri som jag knappt upplevt tidigare. Jag har musik i öronen och jag antar att det gör min patetik något förmildrande, men faktum kvarstår: Jag börjar lipa som ett barn. Det går inte att stoppa. Tårarna rinner och jag vet inte riktigt varför – bara att det är skönt, en positiv gråtattack. Det kanske är tacksamhet, kärlek och på grund av vetskapen att jag får vara pappa till pojken jag nyss lämnat av? Jag antar det, men det förtäljer inte historien. Jag vet bara att det hände och att kemiska processer tog över showen för en stund. Sedan ringer telefonen och jag blir abrupt påmind om vardagen igen. Jag ursäktar mig med att jag måste snyta mig samtidigt som jag skärper till mig igen och återfår fattningen. Bluffen verkade gå hem, men jag avslöjade mig själv.
      Insikten så här några timmar senare är åtminstone lite klarare är lip-gate under promenaden. Dagarna må se likadana ut och det gör ingenting. För vad hade jag gjort utan honom? Vad hade jag varit utan de här dagarna? Vad hade mitt liv varit utan de här stunderna? Ingen aning.

      Blickar framåt

      Jag är 40+ nu. Det är vad det är, halvlek, tid för reflektion – och urinvägsinfektion. Sentimentalt dravel blandas med genuin avundsjuka gentemot kidzen. Tankar om slutet knackar på axeln. Vissa hävdar att livet blir bättre efter 40. Jag antar att dessa personer bortser från inkontinens, parmiddagar, öron- och näsbehåring, momsredovisning, varannan-vecka-tillvaro, Lars Norén-stämning vid högtider, urinering under vargtimmen och vänner i spandexkläder som siktar på ”klassikern”, och gärna pratar om det; högt och länge.
      Min sambo sade nyligen: ”Du får inte dö före mig.” Det var kärlek och existentiell svindel i en och samma mening. Ibland tänker jag att om jag skaffar en till knodd snart så kommer jag vara 61 år när det barnet tar studenten. Det är ogreppbart (sic) och jag googlar plötsligt MC-körkort, halstatueringar och örnhalsband i desperation och i panik.
      Men om man höjer blicken lite så finns det såklart ljusglimtar. För varje år och urinläckage

      som går så bryr jag mig mindre och mindre om vad min omgivning tycker, det är i alla fall befriande. Detta har bland annat lett till att jag numera går runt i keps. Jag har alltid velat det, men aldrig vågat. Det ser ju så skönt ut, om än förrädiskt. En nackdel är såklart att en keps, i samma stund som den träs på, gör att man, utan att passera gå, ser ut att tappa 30 pinnar av sitt IQ-värde. Men inte heller det krusar min horisont längre.
      Mitt neandertalarhuvud sade nej till keps redan under högstadietiden. Huvudet är för stort, för köttigt – ekvationen går liksom inte ihop. Men en hagelstorm senare så satt den ändå där på plats. Jag är som sagt sambo och därmed van vid förnedring, men att känna hagel som studsar mot min kala fontanell är till och med för mycket för mig. Jag krängde därför på mig min gamla pokerkeps i tamburen. Det kändes som att jag förlöstes igen, så trångt var det. Det sprängde över pannloben när jag lunkade iväg mot förskolan. Tankarna kom. Vem är jag? Behöver jag sugklocka för att få av kepsen igen?
      Till slut kom vi fram och jag tog min son i handen. Tillsammans gick vi in i kapprummet och det dröjde inte länge förrän blickar riktades mot mitt huvud. Föräldrar och barn gick, på ren instinkt vad det verkade, och ställde sig tätt intill tygpåsarna och galonbyxorna längs väggarna. Människohavet delade sig. Det var som om jag var Keps-Jesus som nu hade anlänt till Röda Havet. Det var förståeligt och en aning kränkande, men stunden hade kommit då funktion vann över high fashion och en osläckbar låga hade tänts uti mitt bröst. Kepsen var här för att stanna.
      Nu har den och jag till fullo kommit ut ur garderoben. Jag fortsatte nämligen att använda den i samband med föreskolelämningarna. Vi tog sällskap på golfbanan, sedan till ICA. Därefter gick vi på lunchmöten och släktmiddagar tillsammans. Nu är vi inte rädda längre. Vi växte ihop – och sakta men säkert gick vi tillsammans ut i världen. Medelåldern är på många sätt en besvärlig tid, men med min nya favorithuvudbonad känns det ändå helt ok att titta framåt.
      Den ger mig liksom inget större val. Och jag älskar den för det.

      Tydlighetens triumftåg

      I skrivande stund är det endast några timmar kvar tills röstlokalerna stänger, och det känns inget vidare. Detta eftersom vi beter oss som barn i en tid då vi kanske mer än någonsin hade behövt agera som vuxna. Vi tjafsar om allt och försöker inte ens förstå varandra, oavsett om det handlar om vargar, Mumin, eller betydligt viktigare frågor. Vi sitter i varsin sandlåda och kastar åsikter på varandra och dödläget är konstant. Vi hittar ständigt, i bästa och kanske sämsta fall, åsiktsbaserade akilleshälar och anledningar till att förlöjliga, ofta toppat med en skratt-smiley för att understryka det sarkastiska anslaget.
      En kollega till mig formulerade det kanske bäst när han pratade om att ”sminka en gris”.

      Det är lite så det känns nämligen; oavsett om det handlar om politiska skygglappar och att inte våga lyfta problem, eller arga män iförda dyra kostymer som vill skapa vita etno-stater. Vem sitter på svaren? Är det de självutnämnda sanningssägarna som profiterar genom att måla upp systemkollapsen för alla som vill och orkar lyssna, trots att statistiken påfallande ofta säger något annat. Eller är det champagnesossar som pekar på samma siffror och vägrar ta in hur folk känner och upplever? Ingen vet och få verkar bry sig. År 2018 är det nämligen magkänslan som vi förlitar oss på mest – att hålla två tankar i huvudet samtidigt ger varken röster, ryggdunkningar eller swishgåvor. Folk är trötta på att andra säger till vad de ska tycka och tänka, vilket är förståeligt, och det gör att knuten dras åt allt hårdare. Propagandan regnar in från både vänster och höger – och hela samhällsklimatet känns gyttjigt.

      Vad jag är? Jag är inte bättre än någon annan. Jag har med fördomar och tankar där rationalitet ibland brottas med magkänslan och där empatin fluktuerar i takt med nyhetsflödet. Men en sak är väldigt klart: ingen bild har etsat sig fast och berört mig lika mycket som den på 3-årige Aylan. Han som spolades i land nära Bodrum i Turkiet när hans familj försökte fly från inbördeskriget i Syrien, ni vet. Hans näsa som stack ner i vattnet, den röda t-shirten och de blåa byxorna. Min magkänsla säger att kläderna är i storlek 98 – och jag går sönder när jag förstår varför jag gör den kopplingen. Magkänslan byts ut mot ett järnrörslag i solar plexus.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Där blev det tydligt även för mig, då infogade även jag mig i tydlighetens triumftåg. Då kände jag att världen är föränderlig och att vi som har det bra måste göra en insats för dem som befinner sig på flykt, trots att det medför problem som ibland får det att vända sig i magen. För problem blir det ju, konstigt vore annars. Men vi måste väl ändå hjälpa till? Vad är vi för människor annars? Jag antar att jag därmed sållar mig till gruppen som sitter i sina villor i förorten och känner sig som goda människor.
      Eller som de vuxna hade kallat det: En ordbajsande PK-fitta i vänsterfilen som antagligen hade bytt åsikt den dagen jag blev eller mina barn blev gruppvåldtagna av ett gäng afghanska ”pojkar” med skäggväxt.

      A-kupor i strandbrynet

      Foto Annika af Klercker / SvD / SCANPIX

      Jag måste satsa på mig själv nu, det är helt tydligt efter den sommaren. Värmen har gjort att till och med jag har tagit av mig strumporna och allting annat som är lagligt att ta av.
      Semestern har tillbringats på stranden eftersom det enda vettiga alternativet, att hänga vid frysboxen hos den lokala handlaren, hade framstått som märkligt i det långa loppet.
      Det positiva med den relativa nakenheten är att den har gjort tillvaron dräglig. Det negativa är att jag har fått en hänsynslöst ingående bild av hur fan jag ser ut. Ibland har jag fått en utanför pappakroppen-upplevelse och sett mig själv springa i slow motion längs strandkanten vid dyngpölen på Örsholmen i jakt på en uppblåsbar jättedelfin. En smalfet tvåmetersman med golfbränna och två A-kupor som gungar i takt till den själlösa housemusiken som strömmar från grillplatsen lite längre bort – det är en mardröm för alla.
      Två år in i samboskapet fick jag bröst. Jag upptäckte det i trapporna på Herrhagen. Det kändes mjukt, men distinkt – som två halloumipaket som slår emot varandra i matkassen under en skumpig biltur hem från affären. Jag kan dock inte skylla på någon. Karaktären försvann nämligen i samma stund som jag flyttade till ett studentboende i Karlstad för 20 år sedan. Gratis bredband, kvinnor på Blue Moon Bar och så småningom småbarnsår kom i vägen, eller stal i alla fall fokus. Men nu är min son snart fyra år gammal och jag måste börja lägga lite tid på mig själv igen. Det finns inte längre några alternativ, förutom möjligtvis en etta med kokvrå på Gruvlyckan och varannan vecka-tillvaro.
      Förfallet blev ännu tydligare när jag åkte iväg för att träna golf med en yngre kompis häromkvällen. Han hade DRIVET! Han åt en baguette i FARTEN! Han blev INTE YR när han tittade ner i mobilen under bilfärden.
      ”Tänk att vara 32 igen”, tänkte jag och tittade drömskt på vägbanan framför mig.
      Han representerar allt jag inte gör. Sol i blick, kanske en nyblekt baconrosett, vad vet jag. Han kom direkt ut ur bilen, sträckte på axelpartiet och sade:
      – Jag körde ett crossfit-pass precis och det känns i trapezius.
      Sedan slog han iväg en järnsjua som träffade 150-meterspinnen, KLOONK. Så jävla deppigt. Och avundsvärt.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag vill också känna att det pumpar i venerna, eller i alla fall undvika att tvingas köpa sport-bh lagom till jul. Sedan ett dygn tillbaka har jag därför undvikit kolhydrater lika mycket som jag undviker fönsterkuvert sedan jag blev egen företagare. Det har varit hemskt. Jag är grinig och blir med jämna mellanrum överraskad av mina egna humörsvängningar. Men nu har jag bestämt mig. Jag måste också börja träna, på riktigt. Ingen kvinna ska behöva leva med den här kroppen. Då är det bättre att hon lever med eldig spanjor, för hennes skull. Jag måste rusta upp den här skiten nu. Annars får jag satsa på mig själv resten av livet, bokstavligt talat.

      Semestercharaderna

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Jag har PAPPAAAA varit ledig i tre dagar nu. Det är speciellt med semester under småbarnsåren. Det tjatas om glass och bad och man ska gulla, muta eller hota för att få sin vilja igenom. Sedan gäller det ju att ta hand om treåringen med.
      I samband med gubbnattkissen under vargtimmen, för övrigt den enda stunden där inne då jag inte behöver leka Tjugo frågor samtidigt, så scrollade jag igenom flödena på sociala medier. Jag noterade bilder på tre äpplen höga barn på en sparkcykel på väg till något vattendrag i närområdet. Eller bebisar på en rutig filt på gräsmattan vid sommarstället. Eller tioåringar som hjular i vattenbrynet. Och jag kliar mig uppe på den glesa medelåldersfontanellen i förundran.
      Varför fortsätter vi PAPPAAAA med de här charaderna varje gång det vankas semester? Är det för att övertyga vännerna som ännu inte har skaffat småttingar att det PAPPA, KAN DU LEKA PIPPIHUSET MED MIIIG är den rätta vägen att gå? För vi själva vet ju att semestern inte ser ut så, eller hur? Alla vi som har avlat av oss och som inte är psykopater vet ju att det är lögn och förbannad dikt.

      Själv packar jag för att åka till en djurpark i Borås. Jag vet redan nu PAPPAAAAA hur det kommer att bli. Vägen dit är fyra timmar och 15 ångestattacker lång. Min son har nämligen precis uppfunnit telefonleken. Han ringer mig en gång i minuten, och eftersom min sambo har kommit på att hon kan fejka att hon blir åksjuk när någon annan kör och

      istället njuter av lugnet och musiken där framme så är det jag som får ta de här samtalen. Det är även jag som får ta alla toabesök med honom. Jag erbjöd mig i början för att ligga bra till och eventuellt kunna skaffa fler barn – och nu har det blivit normen.
      Det finns inte många offentliga toaletter som vi inte har upplevt tillsammans. Vårt system är väl inövat vid det här laget. Jag drar ner hans byxor och lyfter sedan upp honom som om han vore en backhoppare, samtidigt som han kissar ner i porslin som är så nedbajsat att det närmast påminner om hennatatueringar. Sedan skakar jag vettet av honom och vi kan fortsätta ringa varandra i den varma bilen.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Biljetterna till djurparken kostar för övrigt 1 000 spänn. Jag har otroligt höga förväntningar på vad jag ska få se. Jag vill alltså inte se någon skabbig get som ser ut som kärringen på grekisk yoghurt-förpackningarna. Då kommer jag att explodera. Det duger inte heller med en björn som drar benen efter sig när den måttligt intresserade semesterpersonalen släntrar förbi med en korg äpplen. För 1 000 spänn vill jag se en show; kanske en myrslok som gör Riverdance, eller en giraff som nynnar ledmotivet till Rocky IV.
      När jag kommer hem kommer jag KISSA PAPPAAAA visa upp resan på sociala medier; min son med en glass framför en söt elefant, min lyckliga sambo med en fruktig drink på en solkysst uteservering.
      Då vill jag få riktigt många likes av er alla.

      Problemet med polyesterligisterna

      Foto: Vegard Wivestad Grøtt / NTB scanpix / TT

      Våra vägar korsas varje dag längs Klarälvsbanan. Min son och jag, på väg till eller från förskolan, och motionscyklisterna, på väg till eller från helvetet.
      I tre år har jag stått med kaninpuls i första ledet och varit beredd på att slänga ner både mig själv och min pojke bland lupinerna i hopp om riskeliminering. Cyklisternas brist på hänsyn är stundtals spektakulär – deras utrustning likaså. Det är kolfiber där framme och titan därbak, och någonstans däremellan en kulmage som undrar vad som pågår. Det är tydligt att de, precis som jag, valt grillning före drillning. Många ser ut som en dromedar som dragit på sig en cykelslang.
      Elakt? Ja, för när de tidigare i morse, ännu en gång, susade förbi i 60-70 kilometer i timmen så upplevde jag en irritation som blandas med ren och skär rädsla för min sons välbefinnande. Det är inte deras barn som måste föras till akuten om och när olyckan är framme. För några sekunder kände jag att systemkollapsen i det här landet är nära. För några minuter ville jag förmedla de här känslorna till en större publik och addera ett swishkonto till ekvationen som plåster på såren.
      Ekorrhjulet har blivit alltmer påtagligt sedan jag fyllde 40. Svenssonlivet är trevligt, men jag vandrar bredvid en växande känsla av att jag borde engagera mig i något som betyder något, på riktigt. Muminland? Helvete, perkele, nej. Rädda Östersjötorsken? Blubb blubb. Valet? Nej, jag har det för bra. Och så rullar det på.
      När jag på kvällen åter vandrar över asfaltstungan så är jag ändå harmonisk igen. Solen steker och lilla familjen och jag ska gå ner och bada i Kroppkärrssjön. Jag hör snart det bekanta ljudet av en klunga som närmar sig. Min puls stegras åter. Även min kvinna blir defensiv och rycker till i min pojkes arm så att de nästan landar i diket.
      Jag vänder mig om. Följet är gult och lika sponsrade som Dogge. Jag ser snart att det är Team Rynkeby som är ute och tränar. När jag är som mörkast i sinnet saktar en trevlig man i täten ner och likaså resten av klungan. Hänsynsfullt glider de förbi oss.
      ”Världens snabbaste mamma”, säger han och vi ler allihop, både familjen och Team Rynkeby.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      En liten gest kan göra så mycket. Jag googlar febrigt. De ska tydligen cykla till Paris och tillbaka för att samla in pengar till barn med cancer och deras familjer. Och jag lär mig massor om mig själv. Man mår bättre när man visar varandra hänsyn, oavsett vilken agenda man har för dagen. Jag ska jobba med att få bort min lågenergiska irritation! Och jag tänker att svaret på min begynnande vardagsångest kanske just passerade framför mina ögon. Det är kanske där i lemmeltåget av funktionellt material som jag behöver vara för att få perspektiv. Och för att göra skillnad. Och för att få bort kulmagen.
      Men om en jävel till missköter sig så lägger jag ut en spikmatta i höjd med Ripstigen.

      Märkt för livet

      Turning Torso, originalet.
      Foto: Johan Nilsson / TT

      Klockan är 11.20 och jag sitter i ett sterilt rum i väntan på att få komma in till hudläkaren. Jag är 42 år nu och sådana här besök kommer bli alltmer frekventa. Det har jag accepterat.
      Namnskylten på dörren gör mig dock orolig. För det första så är det ett kvinnonamn. Ett namn som för tankarna till Grabbarna Grus på Ayia Napa, ett namn som utan att passera ”Gå” absolut vittnar om ungdomlighet. Jag kommer från Hässleholm. Jag är tunnhårig. Jag lever i samboskap. Förnedring är alltså inget nytt för mig, men i de här lägena föredrar jag att få träffa en riktigt oattraktiv, gärna äldre, man. Hade jag fått välja hade jag helst velat träffa Dr. Träskmannen i dag, inte en 25-årig, kvinnlig, dermatolog.

      Anledningen är att jag, dagen till ära, ska beställa nya tabletter mot håravfall och dessutom, fråga mig inte hur, har upptäckt att jag fått ett födelsemärke på ett lite känsligt ställe. Eller för att tala klarspråk: jag har ett födelsemärke i mellangården, klockan nio mellan pung och rövhål, som snart ser ut som Turning Torso. Det har tydligt växt, sedan jag senast stretchade naken i min ensamhet.
      Dörren öppnas och där står hon, vänlig, men mycket riktigt ung. Väl inne river jag av plåstret och berättar om Turning Torso och min önskan att få ett nytt recept flintpiller utskrivet. Hon ber mig lägga mig på britsen. Jag tar av mig byxor och skjorta och hon börjar metodiskt titta på födelsemärken. Hon kan sitt jobb. Det är tydligt och kaninpulsen är borta nu. Hon vill dock ha fler uttalanden och går iväg för att hämta en kollega. Hon stänger dörren varsamt. Under tiden ligger jag kvar och studerar min medelåldriga torso där under takbelysningen. Jag slås av tanken att det är ett under att jag lyckats fortplanta mig.

      In kommer en äldre man och ännu en kvinna. Jag får åter berätta om mitt, lilla problem. I grenen, ni vet. Snart får jag order om att vända mig om på magen. Jag snurrar runt och biter mig i underläppen. Jag vet ju vad som är på väg att hända.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Mycket riktigt. Plötsligt känner jag ett ryck i min boxerkalsong. Tyget står som ett segel ute på stormigt hav. Min lever-Calzone är blottad för alla som vill se. Tre par ögon tittar in i min baconrosett. Och när jag får panik så öppnar jag alltid humordörren i hopp om att komma fly. Jag tittar över axeln och säger: ”Jag ber om ursäkt. Kan ni verkligen äta lunch efter det här?”
      Ingen reaktion. Trion tittar istället stint ner på sensationen mellan mina ben.
      Jag ger nu upp. Det hela får ha sin gång. Nästa gång ska jag dock ta entré om någon vill se min skapelse, men nu handlar det bara om överlevnad. Jag tittar ner i britsen och tänker på momsen som jag ska betala in för firman i eftermiddag.
      Efter undersökningen har jag problem att titta någon i ögonen. Jag vandrar tillbaka till kontoret. Min kalsong återfår snart sin ursprungliga form. Men jag är märkt; på både kropp och i själ.

      Hotet från hotellfrukosten

      Foto: Leif R Jansson/ TT

      På lördagen hade vi mött våren i Göteborg, jag och lilla familjen. Spårvagnen passerade Avenyn och vi log unisont mot livet för en stund. En stund senare fick min pojke äntligen se hajarna på Universeum och jag var genuint lycklig över att få vara med om det här.
      Euforin försvann dock när söndagsmorgonen tog vid. Gårdagens lövtunna vårjacka hade gjort mig till ett förkylt vrak och samtidigt passade pollensäsongen på att sparka mig rakt på skiljeväggen. Sedan blev det ännu värre. Vid hotellfrukosten förvandlas vi nämligen alla i grunden, till det sämre. Människosläktet är som värst när det vankas gratis frukost. Det är något som är direkt osympatiskt med nyvakna människor som dessutom är giriga och egoistiska. Nattgruset i ögonen, en raggardusch av lättja och sedan få valuta för sina pengar – till vilket pris som helst. Det gör mig skör.
      Den här gången hängde smockan i luften redan borta vid leverpastejen. En farbror, marginellt yngre än sköldpaddorna på Galapagosöarna, trängde sig oblygt förbi där jag stod i kön. Jag gjorde tydliga fnysljud med min pollenhärjade näsa, men han brydde sig inte. Hans beteende färgade av sig på mitt. Jag markerade genom att sträcka mig efter saltgurkan alldeles intill honom. Men han parerade genom att rotera ett halvt varv och lyckades därigenom blockera min väg. Skamset gick jag tillbaka till min plats.
      Jag satte mig bredvid min kvinna. Hennes bricka gjorde mig om möjligt ännu mörkare. Hennes bricka var utsökt i vanlig ordning; fruktcocktails, smoothies med färgglad topping och frallor med till synes sedan länge planerade kombinationer. Min egen tallrik ser däremot alltid ut som om Skogaholmslimpa kraschlandat i en charkdisk.
      Min vårnaiva eufori var som bortblåst och jag beslöt mig där och då för att bli som alla andra. Jag må vara reumatiker, men jag är nästan två meter lång och väger närmare 100 pannor – även jag kan vara osympatisk med lätthet. Jag halsade tre glas äppeljuice direkt vid maskinen. Jag halvträngde mig vid brieosten och rafsade åt mig de finaste apelsinklyftorna mitt framför nästan på tioåringar. Jag var nu en i mängden. Jag lät mig inte ens bekymras över mitt myntinkast därbak när jag något senare lutade mig framåt mot äggröran.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag minns första gången som jag var på hotell med min käresta. Hon hånar mig än i dag för att jag tog med mig en egen handduk till det där spa-et i Sunne. Sex år har gått sedan dess och för varje hotellfrukost blir jag en sämre medmänniska. Nu vill jag ha bonusnätter och croissanter till jag mår illa. Jag armbågar mig fram till pannkakorna alltmedan fotfolket plockar undan mina halvuppätna tallrikar. Jag är mätt, bortskämd och fördomsfull.
      Och jag tänker på hur mina vänner ute på Hammarö har det, varje helg.

      Den gamle och takboxen

      Skidproffset.

      En vecka om året går det alltid utför med mitt självförtroende. I fjällvärlden är jag nämligen inte längre Magnus. Jag är en skörare variant av Stig-Helmer och min kropp ställer in sig på överlevnad istället för värdighet.
      I år började min mentala puckelpist redan på uppfarten innan avfärd. Minns ni filmatiseringen av Den gamle och havet? Om inte så handlar den om en åldrad och envis Anthony Quinn som under några dygn försöker fånga en svärdfisk. Till slut fångar han bytet och upplever någon slags framgång, sedan äter hajarna upp hans fisk och det enda som återstår när de kommer i land är skelettet och fiskens stjärtfena.
      I den bästa av världar ska en takbox inte ställa till så mycket besvär. Det finns ett spår i taket, det finns klämmor på takboxen. Det borde kunna gå. Ändå slutade det med blodiga händer, en relation i fara och en svärfar som tittade till synes besviket på mig strax innan han, med några enkla moment, tämjde takboxen.
      Ett knappt dygn senare står jag ändå där, i barnbacken vid Hundfjället, redo att ta revansch. 20-åriga säsongsarbetare till höger, bortskämda barn med två parallella vallaspår av grönt snor under näsan till vänster. Och i mitten jag, en snart 42-årig man på 193 centimeter i en illasittande hyrhjälm. Jag stoppar in knappliften mellan bena och kniper ihop låren så hårt att jag nästan förlöser mina inre organ.
      När jag Christer Petterson-raglat av liften kommer min sambo fram till mig. Hon är öm och hjälpsam och tillsammans åker vi ner för slänten. För en stund är jag i balans igen, både bokstavligt och rent mentalt. Sedan åker en treåring plötsligt förbi mig. Snorungen ger Valle en high five i farten. Han vill uppenbarligen förnedra mig, men jag har inte kapacitet att påverka saken. Den lilla terroristen är dessutom förlåten i samma stund som jag kommer ner helskinnad. Då vill jag kyssa hela världen.
      Just när axlar och puls sjunkit till normalläge igen pekar min sambo upp mot vuxenbacken. Hon vill tydligen ha ut min livförsäkring. Jag svär och frustar, men det spelar ingen roll. Innerst inne vet jag att jag måste göra det här. För relationens skull. För att inte känna mig som en idiot vid gulaschsoppan. För min manlighets skull.

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Vi åker upp för att åka ner. Min puls slår hårt. ”Använd kanterna på skidorna”, ropar min sambo. Jag förstår inte vad hon menar. Jag plogar ju allt jag kan. Min 41-åriga stjärt är nästan ända nere i snön och det känns. Mina lår bokstavligen krampar redan efter några meter. Precis när det börjar kännas hanterligt tappar jag kontrollen och åker rätt in i en snöhög nära ankarliften – i lagom tid till att en 25-åring kvinna med hasselnötsbrunt hår och hennes grekiska gud till man passerar förbi.
      Efter 20 minuter, och lika många primalskrik, är jag nere. Jag har möjligtvis nått någon slags framgång, men jag är nu bara ett skelett och en stjärtfena som är döende.

      Känslostorm i bollhavet

       

      Arkivbild. AP Photo/Andy Wong

      Februari är en månad som för mig alltid är iklädd många lager känslor.
      När Kalla och Öberg firade triumfer i Pyeongchang så blev jag snyftig. Jag fick kaninpuls när förskolan ringde och berättade att årets magsjuka hade anlänt till avdelningen. Och jag drabbades av existentiell ångest när min treårings största intresse, kort därefter, plötsligt verkade vara att slicka på allt som fanns i Värmlands alla bollhav. Jag är helt enkelt som skörast, rent emotionellt, den här årstiden.
      Mitt i kaoset väntade dessutom, ironiskt och traditionsenligt, Alla hjärtans dag. Vartenda år bedrivs en löjeväckande kohandel mellan min aversion mot kommersialismen och den ständigt stelbenta önskan om att visa min livskamrat lite uppskattning. Ständigt slutar den kampen med att jag står, tämligen bortkommen, i en blomsterbutik med en florist och en stressinköpt fläskfilé som sällskap – så även i år.
      Några timmar senare satt vi därför, för femte året i rad, och tittade varandra i ögonen för en liten stund, omgivna av pipande disk- och tvättmaskiner och en nöjd avkomma som likt en ko på väg in till nödslakt stirrade på en surfplatta för lugnets skull. Axlarna gick snart ner och förtroliga samtal avhandlades. Semesterdrömmar ventilerades, funderingar om att i framtiden skaffa fler barn likaså. Allt var plötsligt möjligt!

      Sedan gick jag till tandläkaren och februari blev plötsligt ännu en känsla rikare, den här gången en svårdefinierad sådan. Tydligen gnisslar jag tänder om nätterna och lösningen på problemet känns inget vidare. Min utmärkta tandläkare tipsade nämligen om en bettskena. Den kommer säkerställa att jag inte kan panikgnugga mina käkar mot varandra, som en neandertalare som försöker göra en brasa, under de fem timmar per dygn där jag sluter ögonen och istället för att gå omkring och grubbla tydligen bearbetar dagislämningar, parmiddagar och amorteringsångest med hela käften.

      Det här 40-pluslivet bjuder onekligen på en hel del överraskningar. Jag nattkissar numera så ofta att jag har funderat på att ställa in en tältsäng i badrummet. Det växer hår ur öppningar jag tidigare inte kände till (då har jag ändå läst till sjukgymnast),

      Magnus Skoglund, krönikör.

      samtidigt har jag en frisyr som påminner om ett schimpansarsle ovanifrån. Och nu ska jag även behöva sova med en bettskena? Är det här livskvalitet? Kommer jag ens få chansen att skaffa fler barn? Det låter måhända ytligt, men framför allt tycker jag synd om min kvinna. Hon förtjänar bättre.
      Jag och den olympiska curlingspelaren som hade dopat sig går i dessa dagar antagligen runt med samma känsla i kroppen, nämligen att något känns förbannat onödigt. Då talar jag såklart om den här månaden. I skrivande stund är den snart ändå över och det är ju i alla fall något slags glädjeämne. Någon betydligt mer begåvad person än jag sade att män är från mars.
      Och jag längtar dit.

      Mitt astrakanäpple i livet

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Jag trodde länge att barn var meningen med livet. Efter den senaste tidens morgnar tillsammans med min trotsiga treåring så inser jag att ingenting kunde vara mera fel. Jag var naiv, till och med korkad.
      Treåringar är Belsebubs små lakejer på jorden. Visst, de må vara söta någon gång under dagen, men det räcker inte. De måste förbjudas, i alla fall i centrum och på offentliga platser. Meningen med livet är inte barn. Meningen med livet är att njuta så länge man kan, möjligtvis känna lite ensamhet och tomhet på ålderns höst, och sedan ramla av pinnen. Det är så det borde vara i alla fall.

      De där gummibenen på toagolvet under vad som känns som vargtimmen. Otacksamheten när man mitt i frukosten släpper rostmackan för att rusa mot toaletten för att kontrolltorka deras delikata arslen. Att stå, ergonomiskt ofördelaktigt i bajsdoft, bara för att mötas av protester eftersom deras luststyrda egon plötsligt vill titta på tecknat istället för att tvätta händerna och det är 20 minuter kvar till att de måste vara på dagis och själv ska man till något möte som man knappt vet vad det handlar om eftersom man inte hinner tänka på sig själv och man nästan glömmer bort att andas och sätta punkt. Känslan när man försöker borsta tänderna på någon som förefaller ha knaprat LSD inne på barnkammaren under natten. Värmen som tär på en i kaoset i tamburen.

      Efter vad som känns som en evighet kommer vi utanför dörren och det är en Pyrrhusseger i sig självt numera. Jag känner hur min livsglöd sakta kommer tillbaka. Vi skrattar och smider planer om eftermiddagens pulkaåkning. Han sitter i vagnen och är plötsligt pojken jag hopplöst förälskat mig i. Sedan kommer vi fram till vägen och jag inser att det inte går att köra barnvagnen i snökaoset på Norra Kroppkärr. Vi rullar tillbaka till huset för att lämna vagnen och börjar om med en gemensam promenad.
      Efter 50 meter är mini-Magnus trött och måste bäras. 800 meter senare är jag ett nervvrak. Snön vräker ner. Några förrädiska flingor som letar sig ner i nacken. En isfläck som vill dansa med min 41-åriga lårbenshals. Det är otroligt att vi accepterar att bo här under vinterhalvåret. Jag måste bort från det här.

      När vi passerar skogspartiet som leder in till förskolans förlovade land blir jag Karl-Oskar i Utvandrarna. De sista 100 meter meterna känns oändliga, men inger ändå så mycket hopp. Målet är inom synhåll! Jag vänder mig mot min son och flämtar på småländska: ”Kristina, jag ser Amerikat!” Han tittar på mig oförstående, men ändå till synas roat.
      Vi kommer till slut in i kapprummet. Han ger mig en flyktig kram och springer in mot fruktstunden. Det ljusnar utanför. Jag står vid fönstret och tittar in. Och tänker att den där pojken är mitt astrakanäpple. Det är ju han som får allting att hänga ihop – min mening i livet.

      Chans till nystart

      Magnus Skoglund, krönikör.

      Nyårsdagen är här och trottoaren utanför vittnar om bomber och raketer som högljutt tog farväl av 2017.

      Den allra största bomben briserade dock, tyvärr stundtals ackompanjerad av en öronbedövande tystnad, redan för flera månader sedan, nämligen #metoo. De är många nu, kvinnorna som berättar att de har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Den här gången i den absolut närmaste sfären, och det känns. Än starkare blir det eftersom många berättar med ett lite återhållsamt språk, ungefär som att de skrev en handlingslista, vilket i alla fall jag tyder som att övergreppen har blivit en normaliserad del av deras vardag. Och det är fan skandalöst.

      Det är ofta skönt att vara man. Vi tvekar inte på oss själva när vi får förfrågningar om krönikörsuppdrag. Tar vi ansvar känner vi oss lite duktiga. Vi kan gå in på möten, halvdant förberedda, och ändå vara så där sköna. Vi ligger inte sömnlösa på grund av prestationsångest och vi tar för givet att vinteroverallen till den lilla finns där på kroken i hallen när snön och kylan bestämmer sig för att komma. Och visst känner vi oss lite snyggare och mäktigare på det där vidriga grab-’em-by-the-pussy-viset när vi får uppmärksamhet från kvinnor? Det fick vi ju inte när vi stod vid skåpen i högstadiet och stammade intill den söta tjejen från parallellklassen.

      Det var längesen jag kände respekt för andra män. Jag kan tycka att de är duktiga och härliga att umgås med, men just respekten försvann för många år sedan. Jag har suttit i konferensrum med mäktiga män som bemästrar härskarteknik lika bra som alfabetet. Några öl senare, och på en bokstavligt talat mörkare plats, berättar han muntert om sin notoriska otrohet. Han må vara chef, men han är ingen man. Missförstå mig rätt. Undantagen finns såklart, men vi är påfallande ofta barn med varierande mognadsgrad.
      Jag är nästan två meter lång och har en kroppshållning som hade fått en neandertalare att än mer titta ner på sina egna fötter. Addera ett par terminalglasögon och jag är närmast filmiskt creepy. Varje gång jag går bakom en kvinna på folktomma platser så känner jag hennes ångest i mig. Att ens den känslan finns är vi alla skyldiga till, det är inte klokt. Men framför allt så kan vi vid olämpliga tillfällen sluta upp med ryggdunkningar i sandlådan och istället uppträda som de familjefäder som vi kan vara. Stäm inte upp till skratt när ”regeringen”-skämten kommer flygande på styrelsemötet eller vid fikabordet på bygget och kittla inte människors egon när de uttrycker tveksamma åsikter och värderingar som innerst inne inte överensstämmer med vad du egentligen står för. Och har blivit uppfostrad till.

      Vi måste alla försöka agera rätt. Du, vår omgivning. Och jag med. Med 2018 har vi en chans till nystart.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se