• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Slips väcker minnen

      Jag letade efter ett skohorn och hittade en gammal handflätad slips. Vilka minnen föder inte denna slips!
      Vintern 1952, de första dagarna i februari, drabbades gårdarna i min hembygd av en mul- och klövsjukeepidemi. På den tiden ansåg man att det bästa sättet att minska de negativa effekterna av epidemin var att alla smittade besättningar omgående avlivades och grävdes ner.
      Vi fick veta att vi skulle isoleras och inte få lämna gården. Det var dramatiska timmar med besök av veterinär och polis. En barrikad sattes upp med en stor skylt som angav att det var absolut förbjudet att besöka vår gård. Vi fick order att vid en alternativ väg sätta upp en balja med lut så att veterinären skulle kunna tvätta av sin gummioverall och sina gummistövlar efter besöket hos oss.
      En granngårds besättning smittades. Jag minns hur kusligt det var att höra hur massgraven grävdes. Jag minns det inte, men sannolikt var det utkommenderad militär som grävde. På kvällen fördes korna ut, avlivades och kastades ner i massgraven. Samtidigt en stor oro: är våra egna kossor också smittade? Kommer de också att dödas?
      Den vintern jobbade en gammal farbror åt oss i skogen. Han valde att bo kvar hos oss denna tid, då vi var isolerade. Innan isoleringen blev definitiv, åkte han hem och hämtade en gammal separator (den vi hade haft en gång i tiden hade blivit kastad). Under dessa dagar fick jag höra ljudet av separatorn, ett ljud så välkänt i svensk litteratur genom Harry Martinson.
      Den gamle mannen var en mycket mångsidig man. Han var bl.a. spelman av hög klass. Under kvällarna i isoleringen fick han några garner av mamma och med en egenhändigt tillverkad ”minivävstol” tillverkade han en vacker slips.
      Isoleringen hävdes. Våra kossor hade klarat sig. Ett annorlunda, ofrivilligt skollov hade det varit. Den totala isoleringen under två veckor förutom veterinärens dagliga besök känns fortfarande overklig. Slipsen är fortfarande fin, väl värd att använda. Tack, farbror Ivan!
      Jag minns en annan gång när vi hade ofrivilligt skollov. Det var när det var barnförlamning i bygden. Vi sa aldrig ”polio” på den tiden. Det är hemska minnen, när jag kommer ihåg hur jag gick och kände efter om jag var stel i nacken. Det sas vara ett första tecken på sjukdomen.
      Kontakterna med läsarna betyder mycket för mig. Häromsistens fick jag ett mejl som gjorde att jag kom ihåg något som jag förträngt. Under några år runt 10-årsåldern var jag rädd för att dö antingen av kallbrand eller av blodförgiftning. På bondgården fanns ju mycket som kunde infektera sår. Ingen fick veta något om denna ångest Jag hade läst om kallbrand i en gammal läkarbok, som fanns i bokhyllan. Rädslan släppte efter hand men jag minns fortfarande hur lycklig jag blev, när vi fick stelkrampssprutan i lumpen.

      / Kjell Fredriksson

      Min okända faster

      Min pappas barndom var nog ledsam. Hans mor dog i barnsäng när han var två år. Den nyfödda lillasystern, Hulda Maria, dog också, blott fem veckor gammal. Pappa hade inga syskon och fick inga senare, eftersom fadern inte gifte om sig. Kvinnorna i hans barndomsmiljö var de pigor som var anställda på gården. Att de gjorde avtryck vet jag, eftersom jag som liten pojke besökte en av dessa årligen tillsammans med pappa.
      Det känns lite märkligt att kalla den lilla döda flickan ”min faster”, men det var hon fastän hon dog nästan 50 år innan jag föddes. Hur annorlunda hade inte pappas liv blivit, om hon fått leva och kanske också mitt eget.
      Viktiga var också de kusiner, som bodde några kilometer bort. En fin historia som jag hört berättas: Maja, kusinernas mamma det vill säga min fars faster, mötte sin fästman i skogen halvvägs mellan gårdarna och satt på Knappås och planerade sitt kommande liv tillsammans. Knappås är ett berg med fin utsikt över bygden. Så kunde en livslång relation utvecklas i en tid då det varken fanns mobiler eller SMS.
      En viktig uppgift för den lille pojken var att ta hand om sin farfar, som var helblind och som behövde någon som hjälpte honom med praktiska ting. I denna barndomsmiljö fanns farbror Andreas. Han var barnlös änkling. Han var finsnickare och hade säkert varit den som bar ansvaret för byggandet av det hus, där jag skriver denna krönika. Jag bevarar med glädje en konstnärlig utsmyckning på verandan, som han har gjort.
      Jag har ett uppförstorat foto av honom. Han var en ståtlig karl, till utseendet påminnande om den siste tsaren. Jag har två brevsamlingar, båda ledsamma. Den ena är breven från sanatoriet från Hilda, hans unga hustru. Det är mycket fina och kärleksfulla brev, men det är brev från dödens väntrum. Tuberkulosen tog hennes liv, bara 29 år. Hilda hade ett ovanligt andra namn, nämligen Medhardina! I databaserna Sveriges befolkning och Begravda i Sverige är hon ensam om detta namn.
      Den andra brevsamlingen är Andreas egna brev från länslasarettet i Vänersborg, där han vårdades för njurlidande. Det är brev som präglas av oro, en berättigad oro för han skickas hem obotlig och dör snart därefter.
      Varje sommar ser jag till att barn och barnbarn sätter blommor vid deras gravsten. Jag känner att detta är något som pappa skulle ha uppskattat, för det var farbrodern Andreas som stod min pappa närmast under han barn- och ungdomsår.
      Jag har i sommar hållit föredrag om min trädgård. Den är verkligen inte särskilt märkvärdig, men den har ändå en historia värd att berätta. Eftersom min gård är en släktgård, känner jag alltid banden bakåt. Men alla har inte en egen trädgård. Jag tänker ofta på alla dessa miljoner flyktingar som saknar allt – inte bara sin trädgård!

      Där låg huggormen!

      Jag har fått kritik för att mina krönikor mer handlar om relationen till min pappa än om relationen till min mamma. Det är säkert en riktig iakttagelse. Men denna gång står mamma i fokus. När det gällde trädgården, grönsakslandet och bärskogen var det vi två, mamma och jag som hade huvudansvaret.
      Jag minns att mamma hade stort intresse för dahlior. Hon skickade ibland efter dahlior på annons i Jordbrukarnas Föreningsblad. Det var största möjliga diameter på blomman som gällde. Sedan fick man passa så att dahliorna inte frös under kalla augusti- och septembernätter.
      Det var i bärskogen vi kom varandra nära, mamma och jag. Vi var i blåbärsskogen nästan varje dag och det var ett måste att jag skulle vara med. Nu, själv gammal, förstår jag att det var för att minska hennes oro. Backarna till skogen är branta. Överviktig som hon var och med hjärtproblem, var det tryggt för henne att ha en liten pojke med sig. Detta var ju innan mobiltelefon var påtänkt.
      Vi hade ibland sällskap i bärskogen av en av våra katter. Det var en hankatt som kommit vandrande till oss och som fått namnet Ämmadkatt (= främmande katt) av pojken som inte talade rent. Katten var lite besvärlig, gick och puffade på bärplockarnas händer. Men en dag blev han verkligt populär: han slog till med tassen och fräste när mamma just skulle sticka ner handen i en blåbärstuva. Där låg huggormen!
      Vi talade inte ofta om livet, mamma och jag. Det var mycket som var främmande för henne, till exempel mitt idrottande. Jag tror hon kanske drömde om att jag skulle bli präst. Hon oroades säkert att mina donjuan-försök skulle kunna göra att någon hamnade i olycka, som man sa på den tiden. Hon led hela livet av att själv vara uä – utom äktenskap. Helt klart är att hon också oroade sig för att jag skulle bli beroende av alkohol, hon hade en sårig relation till sin bror, som var periodare.
      Ibland när vi plockade bär, talade mamma om hur hon ramlat i bärskogen, när hon var i åttonde månaden. Att det blev en svår förlossning för den 38-åriga förstföderskan har jag bevis på i form av ett kvitto, som visar att hon/vi tillbringade hela tolv dagar på sjukstugan i Bäckefors. Kostnad 1 krona per dag.
      På gamla dar har jag grunnat en del över att mamma berättade detta för mig. Den svåra förlossningen var nog en preventiv åtgärd. Det tror jag ganska säkert. Min far sa en gång till mig att han nog velat att jag skulle fått syskon. Men sånt bestämmer man inte ensam, som han sa.
      KJELL FREDRIKSSON

      Malvor ger identitet

      Jag har haft sommarlov. Ja, så känns det, trots mina sjuttioåtta år. Jag har kunnat återvända till min barndomsmiljö. I dagens värld med miljoner på flykt är det något att vara tacksam för: att man har kvar sitt barndomshem!

      Men var är de tio korna, de båda hästarna, de hundra hönsen, den matglade griskultingen, alltid omedveten om sitt öde, och mina fyra kattor? Alla är de borta. Ladugård, gris- och hönshus står tomma sedan länge.

      Far hade rätt, när han för drygt sextio år sedan sade Välj du din egen bana i livet. Bonde passar du absolut inte till och det är inte heller något framtidsyrke. Och då visste han inget om dagens mjölkpriser. När jag växte upp var antalet mjölkbönder i vårt mejeris upptagningsområde 900 idag är de 2, tror jag.

      Ett par dagar varje sommar lever min ladugård upp. Barnbarnen plockar fram en mängd djur ur morfars auktionsfyndlåda och befolkar båsen med olika djur inte bara kossor utan dromedarer och noshörningar. De olika djuren får fin tillsyn och utfodras noga. En dag är det dags för barnbarnen att återvända till sina hem. Morfar plockar ner djuren i sin låda. Kanske kommer de att efterfrågas och få nytt liv nästa sommar.

      Tomma är nog båsen för alltid. Det är nu femtio år sedan Lilja, Blomma, Krona, Stjärna, Docka, Göta-Bella, Isabella och Stella-Bella en dag lämnade ladugården på Rönnhult.
      Det är inte bara barndomens husdjur som är borta. Det är märkligt tyst på gården. Var finns stararna, som i stora mängder följde korna? Var finns ladusvalorna och hussvalorna? De är borta! I år saknar jag också sädesärlan på tunet. Vi som brukade pratas vid om hur det såg ut i Egypten, där hon vistats under vintern. Är det bara hos mig fåglarna försvunnit eller är det en s.k. trend? Är det brist på mat eller är det faror under de långa flyttningarna som är orsaken? Jag skulle gärna vilja veta.

      Det finns mycket att glädjas åt i min trädgård denna sommar. Mycket av det som är vackert har jag gångna generationer att tacka för. Lite speciellt känner jag denna sommar för mina malvor. Det är säkert en blomma som funnits på gården långt före min tid. Förra sommaren samlade jag ihop frön och spred ut på olika platser i trädgården. Det gav resultat! Nu kan jag plocka buketter av malvor och sätta på de gamla släktgravarna, buketter som ger mig och de mina en känsla av den gamla gårdens del i vår identitet!

      Ljuva sommartid

      Jag är en stor älskare av liljekonvaljer. Att varje försommar återvända till vårt liljekonvaljeställe och se ett vitt hav av blommor – det är en verklig högtidsstund. Nu har detta slagits i spillror – skogsmaskinernas breda hjul har gjort djupa sår i marken och krossat våra liljekonvaljer. Kanske kan vi hitta nya ställen dit skogsmaskinerna ännu inte kommit!
      Snart är det kantarelltider igen! Min bortskämda inställning är att kantareller inte är något man plockar utan något man skördar. Denna inställning höll på att ödelägga ett livsavgörande kärleksförhållande. Hustrun har berättat hur negativt hon reagerade på mitt frejdiga uttalande ”jag tar alltid en tiolitersspann med mig när jag plockar kantareller”.
      Det var hennes första besök hos mig på min gård. Aldrig skulle hon satsa på en så skrytsam person med dålig verklighetsuppfattning! Som tur var fanns det tillräckligt med svamp denna dag, så spannen fylldes och hon kunde tänka om – så kan kantareller vara livsavgörande. Vi plockar fortfarande kantareller tillsammans efter fyrtio lyckliga år.
      Jag har sett många fantastiska kantarellställen under årens lopp. En god vän berättade att han en gång nere i sin ägandes skog i norra Bohuslän upplevt något nästan kusligt. Helt plötsligt i en dalgång såg han något som påmindes om en gul tjärn. När han, hans släktingar och grannar hade försett sig, kunde man räkna ihop 80 liter på ett och samma ställe. Min vän var känd för sin blygsamhet, så jag tror honom. Själv har jag bara funnit ett par 20-litersställen.
      Nu när det är sommar, kommer minnena av mina lyckliga somrar med farbror Fredrik, sockenpojken som återvände till vår gård efter mer än 50 år och gav spänning åt mina sommarlov. En berättelse som gjorde stort intryck på mig och som tydligen betytt mycket för farbror Fredriks livssyn är denna.
      Min farfar skickade sockenpojken med ett kuvert innehållande några tior till sin svåger, som bodde en mil bort. Det var säkert räntan på något handlån som skulle betalas – sådana lån var mycket vanliga på den tiden. När pojken kom hem igen, frågade farfar efter kvittot som svågern skulle ha undertecknat. Men kuvertet var tomt, det fanns inget kvitto.
      Sockenpojken skulle ses skyldig att ha stulit pengarna. Men farfar trodde på sin sockenpojke, tog med sig honom och körde i ilfart till svågern. Väl framme rusade han på sin svåger, skakade honom och tvingade honom att be sockenpojken om ursäkt. Ett oförglömligt minne för den lille pojken!

      I frisörstolen

      För ett par veckor sedan var jag och klippte mig. Nu för tiden går jag till en salong, där det är unga kurdiska killar som klipper. De är duktiga och klipper snabbt. Deras svenskkunskaper är inte så bra, vilket är synd för de har säkert mycket intressant att berätta om. Jag minns många intressanta samtal jag haft under årens lopp i frisörstolen.
      För många år sedan var jag korttidsförordnad gymnasieinspektör. Vi var några sådana nyförordnade som träffades på gamla SÖ för inskolning. Jag kom att äta lunch med två herrar som verkligen intresserade mig. De var styrelseledamöter i Svenska Frisörförbundet och de skulle nu åka runt i landet för att kolla hur undervisningen i samtalskonst sköttes i gymnasieskolan.
      De nyexaminerade frisörerna var jätteduktiga på att klippa (rakningskunnandet inskränkte sig till att låna ut en elhyvel) men de var urusla, tyckte arbetsgivare och arbetskamrater, på att prata med kunderna. Varför fick man inte lära sig det i den nya utbildningen på gymnasiet?
      En gång var jag i Filipstad och passade på att klippa mig. Först fick jag mig berättat allt om bandyns historia i Filipstadstrakten. Sen fick jag höra en historia, som gav en speciell dimension till mitt kunnande om spanska sjukan. Frisörens pappa hade haft en anställd med betydande problem med spriten. En av de yrkesgrupper som drabbades speciellt av spanska sjukan var handelsresande. Flera handelsresande dog därför på hotell och det skedde också i Filipstad. Då skulle den döde rakas, innan han lades i kistan. Det gav den alkoholiserade frisörsmedhjälparen ett extraknäck, som betalades in natura – med ett par ordentliga supar.
      En sommar skulle jag åka från min dalsländska hemvist till ett bröllop i Karlskrona. Tyvärr var jag rysligt långhårig, så klippning var nödvändig. Det visade sig omöjligt att bli klippt modell drop in unterwegs i Halmstad och Hässleholm. Moderniteten hade dödat spontanbesöken. Först i Kristianstad ordnade det sig med en frisörmästare, som alltid hade tid för drop-innare. Han hade ärvt salongen av sin far och denne skulle nog inte i sin himmel kunna tänka sig att någon skulle kastas ut oklippt. Så kom jag till bröllopet nyklippt men en erfarenhet rikare.
      Hur min far, själv barfotafrisör, klippte sig, det vet jag inget om. Mamma gick inte till frissan utan hon åkte och permanentade sig – det var så man sa då för tiden. Många körde med hempermanent, dock inte mamma. Någon gång hörde jag ett främmande ord, idag så främmande för mig att jag måste kolla på Wikipedia. Jodå, där får man lära sig allt om ondulering. Förresten har jag kunnat glänsa på någon bonnauktion genom att tala om vad det är för en konstig låda med lite mackapärer i – jo, det är en hempermanentlåda!

      Äntligen debut!

      I januari 2008 började jag som krönikör i Karlstads-Tidningen. Det har varit åtta härliga år! Detta är krönika nr 108.
      Jag har blivit alltmer intresserad av min egen historia: vad hände under min barn- och ungdom? Dessa minnen har tydligen fått många av mina läsare att också börja minnas.
      Mina läsare är mycket viktiga för mig. Jag känner ett starkt stöd från dem. Många gånger blir jag hejdad på gatan av för mig okända personer som tackar för senaste krönikan.
      Jag får många intressanta kommentarer till mina krönikor. Många har berättat för mig hur de upplevde solförmörkelsen 1954. Att drickabilen var något viktigt i barndomen, inte bara för mig utan för många av läsarna är tydligt. Många krönikor har handlat om mat. Att så många minns Jello var roligt.
      Något som verkligen glatt mig är att så många läsare uppskattar min humor. Varifrån har jag fått min humor – för jag vet att jag uppfattas som humoristisk och jag anser det själv också (om jag stoppar undan den falska blygsamheten)? Varken far eller mor var särskilt humoristiska – det var allvaret som kännetecknade dem. Hur blir man humoristisk – vad är humor egentligen?
      Jag har barnbarn som jag tror kommer att bli humorister. Ordglada, oförutsägbara och med det där extra blänket i ögat, när man säger något roligt, typ ”Vet du vilka gubbar som inte varit barn? Jordgubbar och snögubbar!”
      Många har velat att jag skulle samla mina krönikor i en bok. Jag har varit tveksam, men till slut blev det en bok, ”Minnenas långrev”, fantastiskt vackert formgiven av Anita Stjernlöf-Lund, förlag Bild,text&form. Nu på Världsbokdagen blev jag av Föreningen Värmlands-litteratur utsedd till årets debutant här i Värmland. Debutant vid 78 år! Så här stod det på diplomet:

      Värmländska debutantstipendiet 2016
      Kjell Fredriksson för boken Minnenas långrev.
      Boken är en självbiografi men också en tänkebok:
      Kanske är själva nuet överreklamerat?
      Säkert är att denna mycket välskrivna minnesbok griper och fängslar läsaren.
      Det förflutna lever upp igen under författarens stilsäkra penna!
      Det var en motivering som verkligen gladde mig, liksom alla de gratulationer som jag fått!
      Snart sitter vi framför teven för att se Sverige bli europamästare i fotboll. Jag har ett fint fotbollsminne från början av 50-talet. Gunnar Gren, ”Il professore”, har tryckt min hand! Vårt sjumannalag (jag tror vi hette ”Lazio”) vann en frågesporttävling en fotbollskväll, där Gren pratade minnen, gav tips hur man skulle bli en bättre fotbollsspelare och var prisutdelare. Att ordet ”professor” fick en ny positiv laddning genom Gunnar Gren var något positivt för oss studiebegåvade, som riskerade att mobbas och bli kallade ”professorn”.

      Manipulerad febertermometer

      Vi som gjort lumpen har speciella minnen av sjukdom och läkare. Egentligen ganska farsartat. Kände man sig lite hängig eller tyckte att det inte var någon rolig militärövning som väntade, så anmälde man att man gick ”till sjukan”. Där väntade då en sjuksköterska och doktor A, oftast också doktor B.
      Ritualen inleddes med att man fick en febertermometer. Om man inte var riktigt sjuk utan mera simulant, så gällde det att se till att man kunde återlämna termometern visande helst ungefär 37.8 grader. Det fanns flera metoder att nå detta resultat- Om doktorn inte ”djävlades” och begärde omtagning, så gällde det att prata för varan, d.v.s. låta lagom förkyld. Lite beroende på doktorns humör slutade det hela med antingen en albyl eller sjukskrivning grupp 1 B, som innebar att man fick gå kvar på kasernen och stå till kompaniexpeditionens förfogande – oftast innebar det att man fick ligga ovanpå sängen och vänta på de andra som kom hem från dagens militära övningar.
      En dag blev jag riktigt sjuk och hade 39 grader. Då blev det inläggning på regementets ganska mysiga sjukstuga en vecka. Jag minns egentligen inte så mycket av denna sjukhusvistelse mer än att jag, när jag blev utskriven, hade läst halva Doktor Zjivago. Den är fortfarande bara läst till hälften, så jag vet inte hur det gick för det charmiga kärleksparet (har inte sett filmen heller). Detta var min senaste sjukhusvistelse vintern 1959.
      Vi var 40 på luckan, när vi ryckte in och tio, när vi muckade. En del hade försvunnit till specialuppdrag och en del hade blivit malajer. En luckankamrat snörvlade på nätterna så att vi hade svårt att sova. Vi fick iväg honom till sjukan. Han kom tillbaka och berättade att han nu var malaj, eftersom han var allergisk mot logementsdamm. När vi andra muckade, hade han läst in ett par akademiska betyg.
      En annan luckankamrat sa att han var allergisk och att han snart skulle bli malaj. Han genomgick ett sådant där 64-punktsallergitest och kom tillbaka till oss på luckan och berättade att doktorn sagt att han visserligen var allergisk mot katt, men då det inte var mot katter som den svenska armén skulle slåss, så han blev kvar i vårt gäng.
      Jag tränade hårt och har aldrig varit i närheten av den kondition jag hade hösten 1959, när jag muckade. Den här härliga känslan att kroppen svarar – så brukar ju toppidrottsmännen säga. Jag minns en tremilstävling på skidor, där det var fullt ös från första stavtaget till sista utan att jag kände någon trötthet. Ändå tyckte jag att jag borde bli en bättre löpare. Därför köpte jag i smyg en burk järntabletter. Det höjde nog inte min prestationsförmåga. Jag köpte ingen mer burk. Jag tänker på det ibland – så lätt är det att man börjar tänka ”dopingtankar”.

      Idag behövs ingen dunderportion

      Jag åt betat utsäde, när jag var liten – har inga egna minnen men har hört berättas att mina föräldrar gav mig spenvarm komjölk. Jag har alltid undrat om det fanns någon medicinsk kunskap bak detta beslut. Annars var min kontakt med sjukvården under förskoleåren att jag lyckades peta upp en knapp i näsan. Fortfarande kan jag läsa i fars kassabok vad provinsialläkaren fick i betalning för att ta ut knappen.
      Under skolåren hade jag problem med mandlarna som man sa på den tiden. Heter väl egentligen tonsiller. Ett par år hade jag remiss till sjukstugan för att ta bort dem (bränna bort minns jag att man sa). När jag kom dit, sa doktorn att han inte tyckte att han skulle ta bort mandlarna. De hade en positiv funktion, sa han. Skolsyster hade andra tankar – svullna mandlarna kunde förorsaka hjärtfel och annat elände. Det skulle vara intressant att få veta vad som är sanning. Idag hör man inget om borttagande av några mandlar.
      Det var många olika vaccinationen man fick utstå! Jag har inga egna minnen av det, men tydligen blev jag ordentligt sjuk av smittkoppsvaccinationen. Jättehög feber och, vilket gjorde mina föräldrar oroliga, jag yrade och pratade konstiga saker.
      Mässlingen är ingen trevlig sjukdom med denna ständiga kamp att inte klia, inte klia under en vecka. I mitt fall var det lite speciellt, för jag visste att tre av mammas mostrar dött i mässlingen. De var i 50-årsåldern och det var väl följdsjukdomen lunginflammation som var dödsorsaken i en tid när det inte fanns vare sig sulfa eller penicillin.
      Under de här åren, då jag gick i folkskolan, var jag jätterädd för barnförlamning och blindtarmsinflammation med åtföljande bukhinneinflammation. På hösten gick man och kollade om man var stel i nacken. Det fanns ju skäl till oron, eftersom polio då var en realitet.
      Rädslan för blindtarmsinflammation var verkligen ett gissel under några år. Jag tror inte att jag talade med mor och far om denna ångest utan höll den för mig själv. Man gick och kände på högersidan av magen. En gång blev jag blev inlagd för observation på sjukstugan. Det var minnesvärda dagar att ligga på allmän sal. Nu tror jag mig förstå att jag som nykomling på salen gav några av de kroniskt sjuka långliggarna en chans att berätta hela sin sjukdomshistoria för en ny lyssnare. Jag minns en farbror som sa att han hade 500 i sänka, vilket imponerade på mig.
      Det känns lite konstigt nu, när det talas så mycket om överviktiga barn, att jag som 7-åring av skolläkaren ordinerades viktökning. Varje morgon åt jag en dunderportion bestående av havregrynsgröt passerad genom durkslag (tyckte inte om grynen), grädde och socker. Idag behöver jag ingen dunderportion!

      Att minnas Hoa-Hoa och Sybil

      Varför är ”På spåret” ett av de mest populära TV-programmen? Är det svenska folkets intresse för frågesport – ett arv ända från Gösta Knutssons tid? (Fast numera heter det av okänd anledning quiz). Eller är det upplägget att vi alla kan sitta därhemma i soffan och själva tävla mot de deltagande lagen?
      Vilken betydelse har programledarna? Oldsberg & Hellberg och numera Luuk & Lindström – mycket stor betydelse tror jag. Jag tycker mycket om Luuken, fast hustrun tycker att han skriker lite väl mycket.
      Paren skall vara intressanta. Inte för mycket plugghästar, typ Dick Harrison. Ibland tycker jag att man borde testat de medverkande mer innan de släpps fram i rutan. Okunniga och ointressanta par gör ingen glad. Det fanns flera sådana par i år.
      Årets finalpar är bevis på att man kan lyckas med att sätta ihop ett lag. Segrarparet Jesper Rönndahl och Elisabet Höglund visar att olika generationer har olika kompetenser, något som man borde beakta mer i samhällslivet! Göran Hägglund har kvar sin personliga charm, en bristvara i svensk politik, sedan han lämnade den arenan. Filip och Fredrik går kanske inte hem i alla stugor, men sådana lite udda tävlande behövs nog. Min favorit är annars Hoa-Hoa, fast det börjar bli riktigt länge sen.
      Jag tror också att husbandet och de högklassiga sångartisterna betyder mycket för programmets popularitet. Att jag personligen alltid ger walk over på musikfrågorna är en annan sak. Det skulle vara inressant att få se vilka som tittar på ”På spåret”. Är det mest pensionärer eller är det även ungdomar?
      Varje säsong är det någon insats man minns särskilt. I år tror jag det är ledtråden ”Fredrik Reinfeldts favoritband” som ger Jesper Rönndahl tillfälle att rycka i bromsen på 10 poäng och säga att vi är på väg till La Paz. Hur tänkte han? Jo, Reinfeldt har sagt att han tycker om Karlstadsbandet Da Buzz. Da Buzz ger La Paz, stor stad dock ej huvudstad i Bolivia, om man har duktig och snabb associationsförmåga!
      Nu i julas sändes sista avsnittet av TV-serien ”Downton Abbey”. Vi lämnar familjen Crawley och husets alla anställda för alltid vid nyåret 1925/26. Jag kommer säkert många gånger att stanna upp och undra hur det gick för de olika personerna – kanske speciellt Edith.
      En scen som jag särskilt minns är Marys försök till försoning med systern som hon mobbat hela tiden. Edith frågar varför systern vill försonas. Då säger Mary att en gång, när de är gamla, kommer de båda systrarna att vara de enda som minns hur det var i deras ungdom och de enda som minns den yngre systern Sybil. Att ta till vara de gemensamma minnena blir en uppgift som åstadkommer försoning systrarna emellan.
      Det är märkligt att idag när både Mary och Edith sedan länge är döda, är krönikören en av dem som vårdar minnet av Sybil, en av de finaste unga kvinnor jag någonsin träffat.

      Längtar efter liljekonvaljedoften

      Vi har alla så kallade ”ställen”, som vi vårdar och håller hemliga. Kantarellställen är väl de vanligaste. Jag har också ett fantastiskt liljekonvaljeställe. Vi kan praktiskt taget köra bil ända fram. Det är en otrolig upplevelse att se ett vitt hav av liljekonvaljer! Varje gång när vi lämnar ”stället” med var sin stor bukett, säger vi: ”Tänk om vi hade dessa liljekonvaljer till jul – då skulle vi vara rika!”
      I år har vi firat jul med dotterns familj i Stockholm. Då hade vi tillfälle att besöka Karin Broos´ imponerande konstutställning på Waldemarsudde. Dottern passade på att i museishopen köpa några liljekonvaljer i en kruka, som jag nu har framför mig när jag skriver denna krönika. Hustrun har gjort upplevelsen verkligt fullödig genom att plocka fram en äkta Waldemarsuddekruka, formgiven av prins Eugen själv. Tyvärr är dessa odlade liljekonvaljer doftlösa men härliga att se mitt i vintern.
      Jag längtar redan till vårt riktiga konvaljeställe – inte minst för den underbara doftens skull. Finns det någon ljuvligare parfym än äkta liljekonvalj? Det skulle vara tibast i så fall.
      Flera läsare av min krönika om blomkålsodlingens vedermödor har peppat upp mig. Vad sägs om det kärnfulla ”Heja Paavo!” Därmed menas att jag liksom Runebergs bonden Paavo ska satsa ännu hårdare 2016!
      Egentligen är vaxbönor viktigare än blomkål. Vaxbönor är, tycker jag, den allra godaste grönsaken. Dock innebär den odlingen många tänkbara motgångar. Först kan skator/kajor picka upp dem, när de just stuckit upp ur jorden. Sedan har vi frostrisken i mitten av juni och i mitten av augusti. (min gård ligger i ett riktigt köldhål).
      I somras hade jag en ganska fin skörd på gång. När jag kom ut till grönsakslandet, fanns där inga bönor. Alla var uppätna. Rådjuren var de skyldiga, vilket deras spår och bajs bevisar. Då tänkte jag riktigt svarta tankar typ ”varför äter inte vargen upp mina rådjur?” ”Kanske dags att ta jägarexamen så rådjuren hamnar i vår frysbox i framtiden!”
      Men så försvann de tankarna. Varför inte acceptera att rådjuren har samma nyfikenhet som jag är så stolt över? Jag är alltid den förste att prova nytt – minns att jag hittade några deformerade frukter som såg ut som donuts och hette ”paraguayos”, men som egentligen var persikor. Visserligen bjuder jag rådjuren på några hektar fint bete, men varför inte prova något nytt, till exempel vaxbönor och blast av blomkål? Så blev de mörka tankarna lite ljusare. I år ska mina vaxbönor skyddas med specialstängsel!

      Boksläppsglädje!

      Jag har haft boksläpp av min bok ”Minnenas långrev” på biblioteket i Dals-Ed. Det kom mycket folk så extrastolar fick bäras fram. Det var verkligt roligt att träffa många gamla bekanta – lite orolig var jag att det skulle komma några som jag inte kände igen, men det var inga problem.
      En gammal kamrat från folkskolan dök upp. Hon var ”rikskändis” 1951, eftersom Årets runt hade en stor artikel om henne. Jag minns när journalisterna dök upp i skolsalen för att fotografera henne. Varför var hon medialt intressant? Jo, hon red till skolan. Det var en halvmil. Nu hade hon med sig en påse Dalslands blå. Dessa potatisar ska jag vårda ömt så att de kan sättas i vårt potatisland till våren.
      Ett par dagar efter boksläppet ringde min gode vän, förre kommunchefen och undrade om jag mindes de kalla dagarna vintern 1966, då det i Dalslänningen den 11 februari stod ”Kallt, kallare, kallast…” Den 9 februari hade det i Rölanda varit 44 minusgrader!
      Detta gav mig en kick! Dessa kölddagar i februari 1966 var jag som värnpliktig sergeant inhyst i ett rum i hörnet Karlagatan-Geijersgatan här i Karlstad (bara 100 meter från den säng jag legat i de senaste 30 åren!) Varje morgon byltade jag på mig alla arméns kläder, åkte buss ner till torget och kunde då se att det var drygt 30 grader kallt, och bytte sedan buss till regementet. Där fegade befälen så vi fick öva inomhus. Man var rädd för att repgubbarna skulle dra på sig förfrysningsskador. Så fungerar minneslångreven: ett mail får mig att börja minnas!
      Jag har ett speciellt förhållande till blomkål. Då tänker jag inte på att jag tycker den är en mycket god grönsak. Nej, det är själva odlandet som blivit till en olycka. När jag var liten grabb, anlade jag en drivbänk och odlade fram mina kålplantor. Jag skulle tjäna pengar genom att sälja till ortens dominerande affär. Allt gick bra. Jag fick många blomkålar. Dock – det blev ingen succé, för blomkålen var inte så där skinande vit utan hade en lätt rosafärgad beläggning. Affären ville inte köpa mina blomkålar.
      Nu har jag snart sjuttio år senare återupptagit ”Projekt Blomkål”. Man kan köpa en klump plantor för 30 kr. Har man tur, så överlever de omplanteringen i grönsakslandet. Dock – det blir inga vita kålar. Årets skörd blev verkligt minimal som framgår av fotot. Rådjuren fick dock lite omväxling i sin kost genom att äta i sig blasten. Hustrun som sett mina misslyckanden är skeptisk till mitt beslut att nästa vår köpa en ny klump plantor. Men bonden Paavo gav inte upp efter två års missväxt!

      Långrevsfiske

      Uppslaget till den här krönikan fick jag av kommunalrådet Per Samuel Nisser, som i en intervju om Mariebergsskogens 90-årsjubileum sa att det han minns speciellt från Skogen var motorcyklarna, som körde runt i den så kallade Dödstunnan. Om han mindes rätt kan vi bortse från – det viktiga är att Nissers minnen triggade i gång mina egna minnen.
      I min barndom var det få tillfällen till spännande upplevelser. Marknaden två gånger årligen var sådana upplevelsedagar för en liten grabb. Den stora grejen var dessa tuffa motorcyklister som körde som galningar, runt, runt på väggarna inne i en stor tunna. Det är cirka 40 år sedan verksamheten lades ner här i landet. När man talar med jämnåriga, så minns de flesta dessa motorcykelshower. Själv kan jag minnas blandningen av det våldsamma motor- knattrandet och de nästan bedövande bensinångorna.
      Jag älskar vägkyrkor och då speciellt deras serveringar – trivsam miljö och alltid mycket prisvärt. Vår vägkyrka är Tveta. Den ligger så lagom mitt emellan Rönnhult, min gård nere i Dalsland, och Karlstad. Det tillhör ritualen att alltid köpa lotter i tombolan. Normalt brukar det bli lågvinster, men i somras blev det en högvinst.
      Vi blev lite undrande vad det var för något vi vunnit. Det var en plastförpackad tygrulle i en illgrön färg, samma gröna nyans som på ett roulettebord. Hustrun började tala om vinsten som en tänkbar gåva till Gengåvans loppis. Dottern kunde berätta att det var en pläd ur IKEA:s sortiment.
      Nu är denna Tveta-pläd verkligen en kär ägodel. Jag vill inte frysa om fötterna på natten. Därför har jag en filt eller pläd längst ner i sängen. Tyvärr brukar den åka iväg under natten. Så inte längre – min nya Tveta-pläd är alldeles suverän! Tyget har en struktur som gör att pläden nästan smälter ihop med täcket och ligger kvar precis, där jag lagt den. Fossingarna har det varmt och gott hela natten!
      I september skrev jag min krönika nummer 100 sedan jag började som krönikör i KT i januari 2008. Under några år har jag funderat på att samla mina bästa krönikor i en bok. Tillsammans med Anita Stjernlöf-Lund, Bild, text & form, har jag nu i dagarna gett ut boken ”Minnenas långrev”.
      Låt mig avsluta denna krönika med att citera bokens baksidestext: ”Mina minnen är viktiga: de ger mig en existentiell identitet. De är också viktiga för andra människor. För vissa är mina minnen det förflutna, men för andra en del av framtiden. Kanske är själva nuet överreklamerat. Minnet är associativt, det är som en långrev av olika upplevelser, händelser, kontakter, relationer. Det är bara att vittja.”

      Far och jag – 40-talsminnen

      Jag har två Hitler-minnen, båda från det år jag skulle fylla sju.
      Varje år åkte far och jag och hälsade på ett gammalt par, som bodde långt bort i skogarna. Jag minns speciellt tanten – en så gammal människa hade jag aldrig sett förr. Hon var definitivt inte nytvättad och så tuggade hon tobak. Faktiskt är hon den enda människa jag sett skära upp tuggtobak från en tobaksfläta och stoppa in i munnen. Tandlös som hon var rann en del av tobakssaliven ut ur munnen.
      En gång när vi kom hem efter ett sådant besök, möttes vi av mamma som kom oss till mötes, strålande glad, men så hade hon ett speciellt meddelande, nämligen ”Hitler är död!”
      Det andra minnet är mindre dramatiskt. En enda gång i min barndom sov jag borta. Det var hos en granne på andra sidan landsvägen, en gammal farbror som drev en liten rävfarm. När vi båda skulle gå och lägga oss, sa han att vi i vår kvällsbön skulle be till Gud att Hitler snart skulle förlora kriget. Det fanns en orsak till hans Hitlerhat. Två av hans döttrar var gifta i Norge och han hade inte sett dem och sina norska barnbarn på fem år.
      Ett av dessa barnbarn kom under ett par somrar att bli min mycket annorlunda lekkamrat. Han hette Kjell, liksom jag, men annars var vi mycket olika. Hans föräldrar hade varit missionärer i Kongo. Hans pappa hade skrivit en bok om en kongolesisk pojke. Jag fick den boken av Kjells pappa och den blev inskriven som nummer ett i mitt bibliotek.
      Kjells föräldrar var pingstvänner. Hans syster och pappa försökte nog missionera lite, men jag var kallsinnig, säkert folkkyrkligt vaccinerad som jag var mot allt frikyrkligt. Kjell själv minns jag bara som en glad gutt.
      Kjells morfar hade ett spännande förflutet på många sätt. Han hade bl.a. alltså varit rävfarmare men hans silverrävar hade det nog inte alltid så festligt, om man får tro vad som berättades i min ungdom.
      En tant, som vi besökte varje sommar, hade far en speciell relation till. Min farmor hade dött, när far var bara två år och eftersom farfar valde att inte gifta om sig, så kom far att växa upp med många olika unga kvinnor med den dåtida yrkestiteln piga. En av dessa gifte sig sedan och fick en stor familj. Det var henne vi brukade hälsa på.
      Det finns ett märkligt samband mellan far och hans barnflicka. När far låg dödligt sjuk i dubbelsidig lunginflammation vintern 1940, kom doktorn med en pillerburk, som sannolikt räddade hans liv. Doktorn berättade att detta var en av de två första burkarna sulfa, som han hade fått. På vägen hem till oss hade han varit och lämnat en liknande burk till just fars gamla barnflicka. Båda överlevde.

      Kantarell-kompetens

      När jag var liten pojke, brukade pappa en söndagsmorgon varje år i september göra en kantarellvandring. Han gick direkt efter morgonmjölkningen och var hemma efter ett par timmar, i tid för rakning och för att klä sig och cykla till högmässan.
      Normalt var tiolitersspannen full. Jag har undrat hur mamma kunde ta tillvara all denna svamp – någon frys hade vi ju inte. Visst åt vi omelett med stuvade kantareller (rikligt med svamp i den stuvningen!) – men vad hände med resten? Jag har diffusa minnen av att hon malde svampen i köttkvarnen och blandade den i köttfärssmeten. De köttbullarna konserverades kanske, för under min barndom konserverades mycket, massor med bär och i början av december en hel gris. Vi sa alltid konservering, men det finns ett riktigare ord för vad mamma gjorde, nämligen värmesterilisering. Nu har jag bestämt mig – jag ska kolla om man kan blanda in kantareller i köttfärssmeten och hur det smakar i så fall.
      När jag blev lite äldre, i tioårsåldern, tog jag över kantarellplockningen, först mammas ställen, sedan hittade jag mina egna, en del faktiskt ganska långt bort i skogarna. Jag blev ganska skicklig och minns att jag till och med sålde kantareller under några år. Min inställning var att kantareller inte ska plockas utan skördas.
      Hustrun bjöd för nu ganska många år sedan en gammal studiekamrat att komma och plocka svamp hos oss. Hon kom, hade med sig en liten gullig korg och en svampkniv. När vi kom ut i skogen och hittade de första kantarellerna, så satte hon sig på rumpan, tog fram sin borste och kniv. ”Vad gör du?” sa jag. ”Rensningen får vi göra när vi kommer hem”. Det blev en lyckad dag – så mycket kantareller hade hon aldrig sett förr. Vi döpte till och med en liten backe, där hon hittade några svampar, till ”Margots backe” – namnet fungerar än i dag som en av dessa platsmarkeringar man behöver i skogen.
      Egentligen är det roligare att gå i helt okänd terräng och leta efter kantareller jämfört med att ”skörda” på invanda ställen. Min yngsta dotter bodde ett par år på Irland och hade då en irländsk pojkvän. När han kom på besök och skulle få uppleva kantarellskogens tjusning, visade det sig att han aldrig varit i någon skog förr. På Irland finns inga riktiga skogar, bara parker. Jag minns fortfarande hans sätt att kolla först, innan han satte ner foten. Lite orolig var han, för flera gånger frågade han ”Are we lost now?” Uttrycket används fortfarande av hustrun och mig, när vi tvekar om hur vi bäst ska fortsätta skogsvandringen.
      Låt mig sluta med en gullig historia om kantarellkompetens. Barnbarnet Elvira, 8 och ett halvt, är en duktig kantarellplockare. När hon var ute med sin faster och letade efter kantareller i anslutning till familjens hytte vid Oslofjorden, så sa hon, när letandet inte gav något resultat att ”naturen ska inte se ut så här, utan som i morfars skog”.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se