Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Ljuva sommartid

      Jag är en stor älskare av liljekonvaljer. Att varje försommar återvända till vårt liljekonvaljeställe och se ett vitt hav av blommor – det är en verklig högtidsstund. Nu har detta slagits i spillror – skogsmaskinernas breda hjul har gjort djupa sår i marken och krossat våra liljekonvaljer. Kanske kan vi hitta nya ställen dit skogsmaskinerna ännu inte kommit!
      Snart är det kantarelltider igen! Min bortskämda inställning är att kantareller inte är något man plockar utan något man skördar. Denna inställning höll på att ödelägga ett livsavgörande kärleksförhållande. Hustrun har berättat hur negativt hon reagerade på mitt frejdiga uttalande ”jag tar alltid en tiolitersspann med mig när jag plockar kantareller”.
      Det var hennes första besök hos mig på min gård. Aldrig skulle hon satsa på en så skrytsam person med dålig verklighetsuppfattning! Som tur var fanns det tillräckligt med svamp denna dag, så spannen fylldes och hon kunde tänka om – så kan kantareller vara livsavgörande. Vi plockar fortfarande kantareller tillsammans efter fyrtio lyckliga år.
      Jag har sett många fantastiska kantarellställen under årens lopp. En god vän berättade att han en gång nere i sin ägandes skog i norra Bohuslän upplevt något nästan kusligt. Helt plötsligt i en dalgång såg han något som påmindes om en gul tjärn. När han, hans släktingar och grannar hade försett sig, kunde man räkna ihop 80 liter på ett och samma ställe. Min vän var känd för sin blygsamhet, så jag tror honom. Själv har jag bara funnit ett par 20-litersställen.
      Nu när det är sommar, kommer minnena av mina lyckliga somrar med farbror Fredrik, sockenpojken som återvände till vår gård efter mer än 50 år och gav spänning åt mina sommarlov. En berättelse som gjorde stort intryck på mig och som tydligen betytt mycket för farbror Fredriks livssyn är denna.
      Min farfar skickade sockenpojken med ett kuvert innehållande några tior till sin svåger, som bodde en mil bort. Det var säkert räntan på något handlån som skulle betalas – sådana lån var mycket vanliga på den tiden. När pojken kom hem igen, frågade farfar efter kvittot som svågern skulle ha undertecknat. Men kuvertet var tomt, det fanns inget kvitto.
      Sockenpojken skulle ses skyldig att ha stulit pengarna. Men farfar trodde på sin sockenpojke, tog med sig honom och körde i ilfart till svågern. Väl framme rusade han på sin svåger, skakade honom och tvingade honom att be sockenpojken om ursäkt. Ett oförglömligt minne för den lille pojken!

      I frisörstolen

      För ett par veckor sedan var jag och klippte mig. Nu för tiden går jag till en salong, där det är unga kurdiska killar som klipper. De är duktiga och klipper snabbt. Deras svenskkunskaper är inte så bra, vilket är synd för de har säkert mycket intressant att berätta om. Jag minns många intressanta samtal jag haft under årens lopp i frisörstolen.
      För många år sedan var jag korttidsförordnad gymnasieinspektör. Vi var några sådana nyförordnade som träffades på gamla SÖ för inskolning. Jag kom att äta lunch med två herrar som verkligen intresserade mig. De var styrelseledamöter i Svenska Frisörförbundet och de skulle nu åka runt i landet för att kolla hur undervisningen i samtalskonst sköttes i gymnasieskolan.
      De nyexaminerade frisörerna var jätteduktiga på att klippa (rakningskunnandet inskränkte sig till att låna ut en elhyvel) men de var urusla, tyckte arbetsgivare och arbetskamrater, på att prata med kunderna. Varför fick man inte lära sig det i den nya utbildningen på gymnasiet?
      En gång var jag i Filipstad och passade på att klippa mig. Först fick jag mig berättat allt om bandyns historia i Filipstadstrakten. Sen fick jag höra en historia, som gav en speciell dimension till mitt kunnande om spanska sjukan. Frisörens pappa hade haft en anställd med betydande problem med spriten. En av de yrkesgrupper som drabbades speciellt av spanska sjukan var handelsresande. Flera handelsresande dog därför på hotell och det skedde också i Filipstad. Då skulle den döde rakas, innan han lades i kistan. Det gav den alkoholiserade frisörsmedhjälparen ett extraknäck, som betalades in natura – med ett par ordentliga supar.
      En sommar skulle jag åka från min dalsländska hemvist till ett bröllop i Karlskrona. Tyvärr var jag rysligt långhårig, så klippning var nödvändig. Det visade sig omöjligt att bli klippt modell drop in unterwegs i Halmstad och Hässleholm. Moderniteten hade dödat spontanbesöken. Först i Kristianstad ordnade det sig med en frisörmästare, som alltid hade tid för drop-innare. Han hade ärvt salongen av sin far och denne skulle nog inte i sin himmel kunna tänka sig att någon skulle kastas ut oklippt. Så kom jag till bröllopet nyklippt men en erfarenhet rikare.
      Hur min far, själv barfotafrisör, klippte sig, det vet jag inget om. Mamma gick inte till frissan utan hon åkte och permanentade sig – det var så man sa då för tiden. Många körde med hempermanent, dock inte mamma. Någon gång hörde jag ett främmande ord, idag så främmande för mig att jag måste kolla på Wikipedia. Jodå, där får man lära sig allt om ondulering. Förresten har jag kunnat glänsa på någon bonnauktion genom att tala om vad det är för en konstig låda med lite mackapärer i – jo, det är en hempermanentlåda!

      Äntligen debut!

      I januari 2008 började jag som krönikör i Karlstads-Tidningen. Det har varit åtta härliga år! Detta är krönika nr 108.
      Jag har blivit alltmer intresserad av min egen historia: vad hände under min barn- och ungdom? Dessa minnen har tydligen fått många av mina läsare att också börja minnas.
      Mina läsare är mycket viktiga för mig. Jag känner ett starkt stöd från dem. Många gånger blir jag hejdad på gatan av för mig okända personer som tackar för senaste krönikan.
      Jag får många intressanta kommentarer till mina krönikor. Många har berättat för mig hur de upplevde solförmörkelsen 1954. Att drickabilen var något viktigt i barndomen, inte bara för mig utan för många av läsarna är tydligt. Många krönikor har handlat om mat. Att så många minns Jello var roligt.
      Något som verkligen glatt mig är att så många läsare uppskattar min humor. Varifrån har jag fått min humor – för jag vet att jag uppfattas som humoristisk och jag anser det själv också (om jag stoppar undan den falska blygsamheten)? Varken far eller mor var särskilt humoristiska – det var allvaret som kännetecknade dem. Hur blir man humoristisk – vad är humor egentligen?
      Jag har barnbarn som jag tror kommer att bli humorister. Ordglada, oförutsägbara och med det där extra blänket i ögat, när man säger något roligt, typ ”Vet du vilka gubbar som inte varit barn? Jordgubbar och snögubbar!”
      Många har velat att jag skulle samla mina krönikor i en bok. Jag har varit tveksam, men till slut blev det en bok, ”Minnenas långrev”, fantastiskt vackert formgiven av Anita Stjernlöf-Lund, förlag Bild,text&form. Nu på Världsbokdagen blev jag av Föreningen Värmlands-litteratur utsedd till årets debutant här i Värmland. Debutant vid 78 år! Så här stod det på diplomet:

      Värmländska debutantstipendiet 2016
      Kjell Fredriksson för boken Minnenas långrev.
      Boken är en självbiografi men också en tänkebok:
      Kanske är själva nuet överreklamerat?
      Säkert är att denna mycket välskrivna minnesbok griper och fängslar läsaren.
      Det förflutna lever upp igen under författarens stilsäkra penna!
      Det var en motivering som verkligen gladde mig, liksom alla de gratulationer som jag fått!
      Snart sitter vi framför teven för att se Sverige bli europamästare i fotboll. Jag har ett fint fotbollsminne från början av 50-talet. Gunnar Gren, ”Il professore”, har tryckt min hand! Vårt sjumannalag (jag tror vi hette ”Lazio”) vann en frågesporttävling en fotbollskväll, där Gren pratade minnen, gav tips hur man skulle bli en bättre fotbollsspelare och var prisutdelare. Att ordet ”professor” fick en ny positiv laddning genom Gunnar Gren var något positivt för oss studiebegåvade, som riskerade att mobbas och bli kallade ”professorn”.

      Manipulerad febertermometer

      Vi som gjort lumpen har speciella minnen av sjukdom och läkare. Egentligen ganska farsartat. Kände man sig lite hängig eller tyckte att det inte var någon rolig militärövning som väntade, så anmälde man att man gick ”till sjukan”. Där väntade då en sjuksköterska och doktor A, oftast också doktor B.
      Ritualen inleddes med att man fick en febertermometer. Om man inte var riktigt sjuk utan mera simulant, så gällde det att se till att man kunde återlämna termometern visande helst ungefär 37.8 grader. Det fanns flera metoder att nå detta resultat- Om doktorn inte ”djävlades” och begärde omtagning, så gällde det att prata för varan, d.v.s. låta lagom förkyld. Lite beroende på doktorns humör slutade det hela med antingen en albyl eller sjukskrivning grupp 1 B, som innebar att man fick gå kvar på kasernen och stå till kompaniexpeditionens förfogande – oftast innebar det att man fick ligga ovanpå sängen och vänta på de andra som kom hem från dagens militära övningar.
      En dag blev jag riktigt sjuk och hade 39 grader. Då blev det inläggning på regementets ganska mysiga sjukstuga en vecka. Jag minns egentligen inte så mycket av denna sjukhusvistelse mer än att jag, när jag blev utskriven, hade läst halva Doktor Zjivago. Den är fortfarande bara läst till hälften, så jag vet inte hur det gick för det charmiga kärleksparet (har inte sett filmen heller). Detta var min senaste sjukhusvistelse vintern 1959.
      Vi var 40 på luckan, när vi ryckte in och tio, när vi muckade. En del hade försvunnit till specialuppdrag och en del hade blivit malajer. En luckankamrat snörvlade på nätterna så att vi hade svårt att sova. Vi fick iväg honom till sjukan. Han kom tillbaka och berättade att han nu var malaj, eftersom han var allergisk mot logementsdamm. När vi andra muckade, hade han läst in ett par akademiska betyg.
      En annan luckankamrat sa att han var allergisk och att han snart skulle bli malaj. Han genomgick ett sådant där 64-punktsallergitest och kom tillbaka till oss på luckan och berättade att doktorn sagt att han visserligen var allergisk mot katt, men då det inte var mot katter som den svenska armén skulle slåss, så han blev kvar i vårt gäng.
      Jag tränade hårt och har aldrig varit i närheten av den kondition jag hade hösten 1959, när jag muckade. Den här härliga känslan att kroppen svarar – så brukar ju toppidrottsmännen säga. Jag minns en tremilstävling på skidor, där det var fullt ös från första stavtaget till sista utan att jag kände någon trötthet. Ändå tyckte jag att jag borde bli en bättre löpare. Därför köpte jag i smyg en burk järntabletter. Det höjde nog inte min prestationsförmåga. Jag köpte ingen mer burk. Jag tänker på det ibland – så lätt är det att man börjar tänka ”dopingtankar”.

      Idag behövs ingen dunderportion

      Jag åt betat utsäde, när jag var liten – har inga egna minnen men har hört berättas att mina föräldrar gav mig spenvarm komjölk. Jag har alltid undrat om det fanns någon medicinsk kunskap bak detta beslut. Annars var min kontakt med sjukvården under förskoleåren att jag lyckades peta upp en knapp i näsan. Fortfarande kan jag läsa i fars kassabok vad provinsialläkaren fick i betalning för att ta ut knappen.
      Under skolåren hade jag problem med mandlarna som man sa på den tiden. Heter väl egentligen tonsiller. Ett par år hade jag remiss till sjukstugan för att ta bort dem (bränna bort minns jag att man sa). När jag kom dit, sa doktorn att han inte tyckte att han skulle ta bort mandlarna. De hade en positiv funktion, sa han. Skolsyster hade andra tankar – svullna mandlarna kunde förorsaka hjärtfel och annat elände. Det skulle vara intressant att få veta vad som är sanning. Idag hör man inget om borttagande av några mandlar.
      Det var många olika vaccinationen man fick utstå! Jag har inga egna minnen av det, men tydligen blev jag ordentligt sjuk av smittkoppsvaccinationen. Jättehög feber och, vilket gjorde mina föräldrar oroliga, jag yrade och pratade konstiga saker.
      Mässlingen är ingen trevlig sjukdom med denna ständiga kamp att inte klia, inte klia under en vecka. I mitt fall var det lite speciellt, för jag visste att tre av mammas mostrar dött i mässlingen. De var i 50-årsåldern och det var väl följdsjukdomen lunginflammation som var dödsorsaken i en tid när det inte fanns vare sig sulfa eller penicillin.
      Under de här åren, då jag gick i folkskolan, var jag jätterädd för barnförlamning och blindtarmsinflammation med åtföljande bukhinneinflammation. På hösten gick man och kollade om man var stel i nacken. Det fanns ju skäl till oron, eftersom polio då var en realitet.
      Rädslan för blindtarmsinflammation var verkligen ett gissel under några år. Jag tror inte att jag talade med mor och far om denna ångest utan höll den för mig själv. Man gick och kände på högersidan av magen. En gång blev jag blev inlagd för observation på sjukstugan. Det var minnesvärda dagar att ligga på allmän sal. Nu tror jag mig förstå att jag som nykomling på salen gav några av de kroniskt sjuka långliggarna en chans att berätta hela sin sjukdomshistoria för en ny lyssnare. Jag minns en farbror som sa att han hade 500 i sänka, vilket imponerade på mig.
      Det känns lite konstigt nu, när det talas så mycket om överviktiga barn, att jag som 7-åring av skolläkaren ordinerades viktökning. Varje morgon åt jag en dunderportion bestående av havregrynsgröt passerad genom durkslag (tyckte inte om grynen), grädde och socker. Idag behöver jag ingen dunderportion!

      Att minnas Hoa-Hoa och Sybil

      Varför är ”På spåret” ett av de mest populära TV-programmen? Är det svenska folkets intresse för frågesport – ett arv ända från Gösta Knutssons tid? (Fast numera heter det av okänd anledning quiz). Eller är det upplägget att vi alla kan sitta därhemma i soffan och själva tävla mot de deltagande lagen?
      Vilken betydelse har programledarna? Oldsberg & Hellberg och numera Luuk & Lindström – mycket stor betydelse tror jag. Jag tycker mycket om Luuken, fast hustrun tycker att han skriker lite väl mycket.
      Paren skall vara intressanta. Inte för mycket plugghästar, typ Dick Harrison. Ibland tycker jag att man borde testat de medverkande mer innan de släpps fram i rutan. Okunniga och ointressanta par gör ingen glad. Det fanns flera sådana par i år.
      Årets finalpar är bevis på att man kan lyckas med att sätta ihop ett lag. Segrarparet Jesper Rönndahl och Elisabet Höglund visar att olika generationer har olika kompetenser, något som man borde beakta mer i samhällslivet! Göran Hägglund har kvar sin personliga charm, en bristvara i svensk politik, sedan han lämnade den arenan. Filip och Fredrik går kanske inte hem i alla stugor, men sådana lite udda tävlande behövs nog. Min favorit är annars Hoa-Hoa, fast det börjar bli riktigt länge sen.
      Jag tror också att husbandet och de högklassiga sångartisterna betyder mycket för programmets popularitet. Att jag personligen alltid ger walk over på musikfrågorna är en annan sak. Det skulle vara inressant att få se vilka som tittar på ”På spåret”. Är det mest pensionärer eller är det även ungdomar?
      Varje säsong är det någon insats man minns särskilt. I år tror jag det är ledtråden ”Fredrik Reinfeldts favoritband” som ger Jesper Rönndahl tillfälle att rycka i bromsen på 10 poäng och säga att vi är på väg till La Paz. Hur tänkte han? Jo, Reinfeldt har sagt att han tycker om Karlstadsbandet Da Buzz. Da Buzz ger La Paz, stor stad dock ej huvudstad i Bolivia, om man har duktig och snabb associationsförmåga!
      Nu i julas sändes sista avsnittet av TV-serien ”Downton Abbey”. Vi lämnar familjen Crawley och husets alla anställda för alltid vid nyåret 1925/26. Jag kommer säkert många gånger att stanna upp och undra hur det gick för de olika personerna – kanske speciellt Edith.
      En scen som jag särskilt minns är Marys försök till försoning med systern som hon mobbat hela tiden. Edith frågar varför systern vill försonas. Då säger Mary att en gång, när de är gamla, kommer de båda systrarna att vara de enda som minns hur det var i deras ungdom och de enda som minns den yngre systern Sybil. Att ta till vara de gemensamma minnena blir en uppgift som åstadkommer försoning systrarna emellan.
      Det är märkligt att idag när både Mary och Edith sedan länge är döda, är krönikören en av dem som vårdar minnet av Sybil, en av de finaste unga kvinnor jag någonsin träffat.

      Längtar efter liljekonvaljedoften

      Vi har alla så kallade ”ställen”, som vi vårdar och håller hemliga. Kantarellställen är väl de vanligaste. Jag har också ett fantastiskt liljekonvaljeställe. Vi kan praktiskt taget köra bil ända fram. Det är en otrolig upplevelse att se ett vitt hav av liljekonvaljer! Varje gång när vi lämnar ”stället” med var sin stor bukett, säger vi: ”Tänk om vi hade dessa liljekonvaljer till jul – då skulle vi vara rika!”
      I år har vi firat jul med dotterns familj i Stockholm. Då hade vi tillfälle att besöka Karin Broos´ imponerande konstutställning på Waldemarsudde. Dottern passade på att i museishopen köpa några liljekonvaljer i en kruka, som jag nu har framför mig när jag skriver denna krönika. Hustrun har gjort upplevelsen verkligt fullödig genom att plocka fram en äkta Waldemarsuddekruka, formgiven av prins Eugen själv. Tyvärr är dessa odlade liljekonvaljer doftlösa men härliga att se mitt i vintern.
      Jag längtar redan till vårt riktiga konvaljeställe – inte minst för den underbara doftens skull. Finns det någon ljuvligare parfym än äkta liljekonvalj? Det skulle vara tibast i så fall.
      Flera läsare av min krönika om blomkålsodlingens vedermödor har peppat upp mig. Vad sägs om det kärnfulla ”Heja Paavo!” Därmed menas att jag liksom Runebergs bonden Paavo ska satsa ännu hårdare 2016!
      Egentligen är vaxbönor viktigare än blomkål. Vaxbönor är, tycker jag, den allra godaste grönsaken. Dock innebär den odlingen många tänkbara motgångar. Först kan skator/kajor picka upp dem, när de just stuckit upp ur jorden. Sedan har vi frostrisken i mitten av juni och i mitten av augusti. (min gård ligger i ett riktigt köldhål).
      I somras hade jag en ganska fin skörd på gång. När jag kom ut till grönsakslandet, fanns där inga bönor. Alla var uppätna. Rådjuren var de skyldiga, vilket deras spår och bajs bevisar. Då tänkte jag riktigt svarta tankar typ ”varför äter inte vargen upp mina rådjur?” ”Kanske dags att ta jägarexamen så rådjuren hamnar i vår frysbox i framtiden!”
      Men så försvann de tankarna. Varför inte acceptera att rådjuren har samma nyfikenhet som jag är så stolt över? Jag är alltid den förste att prova nytt – minns att jag hittade några deformerade frukter som såg ut som donuts och hette ”paraguayos”, men som egentligen var persikor. Visserligen bjuder jag rådjuren på några hektar fint bete, men varför inte prova något nytt, till exempel vaxbönor och blast av blomkål? Så blev de mörka tankarna lite ljusare. I år ska mina vaxbönor skyddas med specialstängsel!

      Boksläppsglädje!

      Jag har haft boksläpp av min bok ”Minnenas långrev” på biblioteket i Dals-Ed. Det kom mycket folk så extrastolar fick bäras fram. Det var verkligt roligt att träffa många gamla bekanta – lite orolig var jag att det skulle komma några som jag inte kände igen, men det var inga problem.
      En gammal kamrat från folkskolan dök upp. Hon var ”rikskändis” 1951, eftersom Årets runt hade en stor artikel om henne. Jag minns när journalisterna dök upp i skolsalen för att fotografera henne. Varför var hon medialt intressant? Jo, hon red till skolan. Det var en halvmil. Nu hade hon med sig en påse Dalslands blå. Dessa potatisar ska jag vårda ömt så att de kan sättas i vårt potatisland till våren.
      Ett par dagar efter boksläppet ringde min gode vän, förre kommunchefen och undrade om jag mindes de kalla dagarna vintern 1966, då det i Dalslänningen den 11 februari stod ”Kallt, kallare, kallast…” Den 9 februari hade det i Rölanda varit 44 minusgrader!
      Detta gav mig en kick! Dessa kölddagar i februari 1966 var jag som värnpliktig sergeant inhyst i ett rum i hörnet Karlagatan-Geijersgatan här i Karlstad (bara 100 meter från den säng jag legat i de senaste 30 åren!) Varje morgon byltade jag på mig alla arméns kläder, åkte buss ner till torget och kunde då se att det var drygt 30 grader kallt, och bytte sedan buss till regementet. Där fegade befälen så vi fick öva inomhus. Man var rädd för att repgubbarna skulle dra på sig förfrysningsskador. Så fungerar minneslångreven: ett mail får mig att börja minnas!
      Jag har ett speciellt förhållande till blomkål. Då tänker jag inte på att jag tycker den är en mycket god grönsak. Nej, det är själva odlandet som blivit till en olycka. När jag var liten grabb, anlade jag en drivbänk och odlade fram mina kålplantor. Jag skulle tjäna pengar genom att sälja till ortens dominerande affär. Allt gick bra. Jag fick många blomkålar. Dock – det blev ingen succé, för blomkålen var inte så där skinande vit utan hade en lätt rosafärgad beläggning. Affären ville inte köpa mina blomkålar.
      Nu har jag snart sjuttio år senare återupptagit ”Projekt Blomkål”. Man kan köpa en klump plantor för 30 kr. Har man tur, så överlever de omplanteringen i grönsakslandet. Dock – det blir inga vita kålar. Årets skörd blev verkligt minimal som framgår av fotot. Rådjuren fick dock lite omväxling i sin kost genom att äta i sig blasten. Hustrun som sett mina misslyckanden är skeptisk till mitt beslut att nästa vår köpa en ny klump plantor. Men bonden Paavo gav inte upp efter två års missväxt!

      Långrevsfiske

      Uppslaget till den här krönikan fick jag av kommunalrådet Per Samuel Nisser, som i en intervju om Mariebergsskogens 90-årsjubileum sa att det han minns speciellt från Skogen var motorcyklarna, som körde runt i den så kallade Dödstunnan. Om han mindes rätt kan vi bortse från – det viktiga är att Nissers minnen triggade i gång mina egna minnen.
      I min barndom var det få tillfällen till spännande upplevelser. Marknaden två gånger årligen var sådana upplevelsedagar för en liten grabb. Den stora grejen var dessa tuffa motorcyklister som körde som galningar, runt, runt på väggarna inne i en stor tunna. Det är cirka 40 år sedan verksamheten lades ner här i landet. När man talar med jämnåriga, så minns de flesta dessa motorcykelshower. Själv kan jag minnas blandningen av det våldsamma motor- knattrandet och de nästan bedövande bensinångorna.
      Jag älskar vägkyrkor och då speciellt deras serveringar – trivsam miljö och alltid mycket prisvärt. Vår vägkyrka är Tveta. Den ligger så lagom mitt emellan Rönnhult, min gård nere i Dalsland, och Karlstad. Det tillhör ritualen att alltid köpa lotter i tombolan. Normalt brukar det bli lågvinster, men i somras blev det en högvinst.
      Vi blev lite undrande vad det var för något vi vunnit. Det var en plastförpackad tygrulle i en illgrön färg, samma gröna nyans som på ett roulettebord. Hustrun började tala om vinsten som en tänkbar gåva till Gengåvans loppis. Dottern kunde berätta att det var en pläd ur IKEA:s sortiment.
      Nu är denna Tveta-pläd verkligen en kär ägodel. Jag vill inte frysa om fötterna på natten. Därför har jag en filt eller pläd längst ner i sängen. Tyvärr brukar den åka iväg under natten. Så inte längre – min nya Tveta-pläd är alldeles suverän! Tyget har en struktur som gör att pläden nästan smälter ihop med täcket och ligger kvar precis, där jag lagt den. Fossingarna har det varmt och gott hela natten!
      I september skrev jag min krönika nummer 100 sedan jag började som krönikör i KT i januari 2008. Under några år har jag funderat på att samla mina bästa krönikor i en bok. Tillsammans med Anita Stjernlöf-Lund, Bild, text & form, har jag nu i dagarna gett ut boken ”Minnenas långrev”.
      Låt mig avsluta denna krönika med att citera bokens baksidestext: ”Mina minnen är viktiga: de ger mig en existentiell identitet. De är också viktiga för andra människor. För vissa är mina minnen det förflutna, men för andra en del av framtiden. Kanske är själva nuet överreklamerat. Minnet är associativt, det är som en långrev av olika upplevelser, händelser, kontakter, relationer. Det är bara att vittja.”

      Far och jag – 40-talsminnen

      Jag har två Hitler-minnen, båda från det år jag skulle fylla sju.
      Varje år åkte far och jag och hälsade på ett gammalt par, som bodde långt bort i skogarna. Jag minns speciellt tanten – en så gammal människa hade jag aldrig sett förr. Hon var definitivt inte nytvättad och så tuggade hon tobak. Faktiskt är hon den enda människa jag sett skära upp tuggtobak från en tobaksfläta och stoppa in i munnen. Tandlös som hon var rann en del av tobakssaliven ut ur munnen.
      En gång när vi kom hem efter ett sådant besök, möttes vi av mamma som kom oss till mötes, strålande glad, men så hade hon ett speciellt meddelande, nämligen ”Hitler är död!”
      Det andra minnet är mindre dramatiskt. En enda gång i min barndom sov jag borta. Det var hos en granne på andra sidan landsvägen, en gammal farbror som drev en liten rävfarm. När vi båda skulle gå och lägga oss, sa han att vi i vår kvällsbön skulle be till Gud att Hitler snart skulle förlora kriget. Det fanns en orsak till hans Hitlerhat. Två av hans döttrar var gifta i Norge och han hade inte sett dem och sina norska barnbarn på fem år.
      Ett av dessa barnbarn kom under ett par somrar att bli min mycket annorlunda lekkamrat. Han hette Kjell, liksom jag, men annars var vi mycket olika. Hans föräldrar hade varit missionärer i Kongo. Hans pappa hade skrivit en bok om en kongolesisk pojke. Jag fick den boken av Kjells pappa och den blev inskriven som nummer ett i mitt bibliotek.
      Kjells föräldrar var pingstvänner. Hans syster och pappa försökte nog missionera lite, men jag var kallsinnig, säkert folkkyrkligt vaccinerad som jag var mot allt frikyrkligt. Kjell själv minns jag bara som en glad gutt.
      Kjells morfar hade ett spännande förflutet på många sätt. Han hade bl.a. alltså varit rävfarmare men hans silverrävar hade det nog inte alltid så festligt, om man får tro vad som berättades i min ungdom.
      En tant, som vi besökte varje sommar, hade far en speciell relation till. Min farmor hade dött, när far var bara två år och eftersom farfar valde att inte gifta om sig, så kom far att växa upp med många olika unga kvinnor med den dåtida yrkestiteln piga. En av dessa gifte sig sedan och fick en stor familj. Det var henne vi brukade hälsa på.
      Det finns ett märkligt samband mellan far och hans barnflicka. När far låg dödligt sjuk i dubbelsidig lunginflammation vintern 1940, kom doktorn med en pillerburk, som sannolikt räddade hans liv. Doktorn berättade att detta var en av de två första burkarna sulfa, som han hade fått. På vägen hem till oss hade han varit och lämnat en liknande burk till just fars gamla barnflicka. Båda överlevde.

      Kantarell-kompetens

      När jag var liten pojke, brukade pappa en söndagsmorgon varje år i september göra en kantarellvandring. Han gick direkt efter morgonmjölkningen och var hemma efter ett par timmar, i tid för rakning och för att klä sig och cykla till högmässan.
      Normalt var tiolitersspannen full. Jag har undrat hur mamma kunde ta tillvara all denna svamp – någon frys hade vi ju inte. Visst åt vi omelett med stuvade kantareller (rikligt med svamp i den stuvningen!) – men vad hände med resten? Jag har diffusa minnen av att hon malde svampen i köttkvarnen och blandade den i köttfärssmeten. De köttbullarna konserverades kanske, för under min barndom konserverades mycket, massor med bär och i början av december en hel gris. Vi sa alltid konservering, men det finns ett riktigare ord för vad mamma gjorde, nämligen värmesterilisering. Nu har jag bestämt mig – jag ska kolla om man kan blanda in kantareller i köttfärssmeten och hur det smakar i så fall.
      När jag blev lite äldre, i tioårsåldern, tog jag över kantarellplockningen, först mammas ställen, sedan hittade jag mina egna, en del faktiskt ganska långt bort i skogarna. Jag blev ganska skicklig och minns att jag till och med sålde kantareller under några år. Min inställning var att kantareller inte ska plockas utan skördas.
      Hustrun bjöd för nu ganska många år sedan en gammal studiekamrat att komma och plocka svamp hos oss. Hon kom, hade med sig en liten gullig korg och en svampkniv. När vi kom ut i skogen och hittade de första kantarellerna, så satte hon sig på rumpan, tog fram sin borste och kniv. ”Vad gör du?” sa jag. ”Rensningen får vi göra när vi kommer hem”. Det blev en lyckad dag – så mycket kantareller hade hon aldrig sett förr. Vi döpte till och med en liten backe, där hon hittade några svampar, till ”Margots backe” – namnet fungerar än i dag som en av dessa platsmarkeringar man behöver i skogen.
      Egentligen är det roligare att gå i helt okänd terräng och leta efter kantareller jämfört med att ”skörda” på invanda ställen. Min yngsta dotter bodde ett par år på Irland och hade då en irländsk pojkvän. När han kom på besök och skulle få uppleva kantarellskogens tjusning, visade det sig att han aldrig varit i någon skog förr. På Irland finns inga riktiga skogar, bara parker. Jag minns fortfarande hans sätt att kolla först, innan han satte ner foten. Lite orolig var han, för flera gånger frågade han ”Are we lost now?” Uttrycket används fortfarande av hustrun och mig, när vi tvekar om hur vi bäst ska fortsätta skogsvandringen.
      Låt mig sluta med en gullig historia om kantarellkompetens. Barnbarnet Elvira, 8 och ett halvt, är en duktig kantarellplockare. När hon var ute med sin faster och letade efter kantareller i anslutning till familjens hytte vid Oslofjorden, så sa hon, när letandet inte gav något resultat att ”naturen ska inte se ut så här, utan som i morfars skog”.

      När jag räddade min slips

      Jag har under de senaste femtio åren upplevt min hembygds auktionistlegendarer. Beundrat deras slagteknik, men kanske främst deras muntliga förmåga att år efter år leverera dåliga vitsar. Den störste legendaren, Wallin, har jag aldrig upplevt, men jag har hört många berätta om hans skabrösa historier och kommentarer på gränsen till ärekränkning. Auktionisterna har varit en så viktig del av vår lokalhistoria att de borde ha dokumenterats, till exempel genom filmning – återigen ett exempel på allt vi missat! Jag hoppas verkligen att inte den lavinartade ökningen av loppis och nätauktionerna tar död på de genuina auktionerna.
      Intresset för böcker är svagt på bonnauktionerna. Därför kan man göra fynd, nästan alltid. Tyvärr har jag gjort det alltför ofta. Resultatet är att jag har många tusen böcker liggande i bananlådor i väntan på att läsas någon gång. Jag har inte gjort något verkligt stort bokfynd under årens lopp, men en gång hittade jag en kokbok från 1847 i en skräpboklåda, som jag fick för några tior. När jag kom hem, kollade jag den på nätet, Gustafva Björklund, första upplagan, som såldes antikvariskt för 1 600 kronor!
      Fyndlådor är något speciellt. Tyvärr har jag köpt alldeles för många sådana under årens lopp. Jag har ett rum fullt med mer eller mindre roliga och onyttiga saker. Barnbarnen älskar att få plocka ihop leksaker bland alla dessa prylar.
      Hustrun är inblandad i ett märkligt auktionsminne – faktiskt så märkligt att auktionisten sa, att han aldrig hade varit med om något liknande. Det var en strålande sommardag och jag hade av någon anledning skjorta och slips. Hustrun, som inte är lika intresserad att stå timtals i sträck för att invänta något tänkbart objekt, sa att hon ville åka hem. Så skedde och vi kom överens om att hon skulle komma och hämta mig senare. ”Du kan väl ta med min slips”, sa jag.
      Det gick några timmar utan några spännande utrop. Då, helt plötsligt, visade auktionisten ett par träslevar av minimalt värde, sånt som ingen är beredd att bjuda ens en tia för och som brukar tvinga auktionisten att plocka ihop ytterligare några prylar. Jag chockade då både honom och publiken genom att skrika ”tjugo kronor!”. Auktionisten slår direkt och måste fråga vad som var så märkligt med träslevarna. ”Det var inte slevarna jag var intresserad av, men såg du inte slipsen som hängde på en av dem? Det är min slips och den vill jag behålla!” Auktionisten tyckte att det var något unikt – aldrig hade han sålt auktionsbesökarnas avlagda kläder.

      Lutfisk och lupiner

      Min förra krönika om minnet från solförmörkelsen 1954 gick helt i dur. Denna krönika från julafton 1957 går i moll. Men livet är ju så, både dur och moll.
      När min mor dog vintern 1957, hamnade far i en mycket djup depression. Han återkom hela tiden till att han, som var tio år äldre, aldrig hade kunnat tänka sig att det var han som skulle ”bli kvar”, som han sa. Jag har förstått att många äldre människor tänker så – man vill dö först.
      Den första ensamma julen närmade sig – ingen mamma, inga syskon, bara vi två. Enligt fars mening skulle vi inte fira någon jul. Jag, då en handlingskraftig tjugoåring, gick till skogen och högg en julgran. Jag åkte till affären och köpte lutfisk. Att vi skulle ha lutfisk var för mig en viktig symbolfråga.
      Så kom då julaftonskvällen. I ett tidningsklipp stod det att det var smart att lägga lutfisken i en handduk. Sagt och gjort. När jag tog upp handduken efter tjugo minuters kokning och öppnade den, fanns där ingen lutfisk, bara en slemartad sörja. Den julaftonkvällen vill jag aldrig uppleva igen. Idag är jag överdrivet noga med att se till att lutfisken får ligga i vatten fler timmar än rekommenderat före tillagningen – detta för att den ska bli garanterat fast. Dessutom tillagar jag den numera i ugnen.
      Man fattar många beslut i livet som man inte vet hur viktiga de kan bli. Sommaren 1959 åkte jag in till samhället och köpte en ny moped till far. Han var helt ovetande och först högst motvillig att pröva den. Sedan kom han att åka ungefär 400 mil varje år resten av livet, det vill säga nästan 6 000 mil!
      När jag växte upp, kom det ibland folk för att se den jättegran som växte i vår skog. Jag visade vägen ibland och hörde farbröderna säga: ”Är den drygt 30 meter? Den är nog fem kubik”. Det betydde, förstår jag nu, fastkubikmeter. Tyvärr dokumenterades aldrig granen ordentligt. En sommar, när jag kom hem från mina universitetsstudier, så sa far: ”Jag har en tråkig sak att berätta – jättegranen är död”. Om det var granbarkborren eller ålderdomssvaghet vet jag inte idag, men jag förstod att det var ett tungt beslut för far att såga ner den. Jag tror att sambandet mellan människa och träd kan vara mycket personligt.
      Jag är så gammal att jag minns när jag köpte en fröpåse lupiner för att så dem i en rabatt i trädgården. Nu har jag säkert tusentals blommande lupiner på min gård. I tidningarna läser jag artiklar om hur man ska gå till väga för att inte lupinerna ska tränga ut våra inhemska växter. Man ger olika tips på hur man kan utrota lupiner. Så blir lupiner en symbolfråga om svenskheten i växtvärlden.

      24 h – nutidens dygn

      Läsarkontakter är alltid roliga. Särskilt roligt är det när för mig helt okända personer kommer fram till mig på gatan och tackar för någon krönika jag skrivit. Det är speciellt mina nostalgiska krönikor, det vill säga om hur det var i gamla tider, som gör intryck på läsarna. Mina texter får dem att börja minnas själva.
      Den hittills största läsarreaktionen har jag nog fått på min berättelse om när jag och farbror Fredrik plockade odon och stoppade i flaskor och gömde i granhäcken. Där de dock upptäcktes av min far som slog ut flaskornas innehåll.
      Frågorna är av tre slag. För det första från mäskintresserade. Har odon några kvalitéer som gör dem speciellt lämpade för mäsktillverkning, till exempel sockerhalt eller jäsämnen? Jag tror inte frågan äger någon större relevans.
      Intressantare är frågan varför odon anses olämpliga för syltning. Jag minns fortfarande mammas hårda ord, när hon hittade odon bland mina plockade blåbär. Varför? Min på Island boende dotter berättar att man där syltar odon. Å andra sidan har de inga blåbärsskogar på Island.
      Att odon har kvalitéer, för mig hittills okända, förstår jag av att en läsare berättar att han fortfarande har odonportvin stående i källaren – åldern nu så hög att den platsar i klassen ”Vintage port”.
      Dock, vi har det mest spännande kvar. Odon kallas också djävulens bär och de anses sätta fart på kärlekslivet – med ett fint ord – odon är ett afrodisiakum. Linné har sagt om odon att de ofta åstadkommer någon upphetsning. För rättrogna schartauaner var det helt otänkbart att befatta sig med odon och absolut inte släppa in bären i huset. Jag lärde mig som barn nere i Dalsland att odon heter gôrvälta – som inte låter så gott.
      Så en härlig upplevelse från dagens moderna värld. Min toalett brummade så att den säkert störde grannarna. Jag tillkallade fastighetsskötaren, som kom och beslutspotent sa den byter vi ut! Ett par timmar senare kom en rörmokare med den nya toastolen. En mycket sympatisk ung man, som mest pratade om att jag hade så mycket böcker. Sedan sa han något som oroade mig mycket, nämligen att den nya stolen skulle limmas fast och att jag inte fick sitta på den på ett dygn. Jag trodde att den skulle skruvas fast på något sätt.
      Rörmokarn tog stort pedagogiskt ansvar och påminde mig om att jag inte fick använda toan på ett dygn. När vi skildes åt, sa han att han för säkerhets skull hade lagt en minneslapp på toasitsen. När jag senare gick in för att beundra min nya fina toastol, modern med två spol-alternativ, låg där också en minneslapp. Då förstod jag att han nog varit lite orolig för att jag, gamle man, inte riktigt förstått hur viktigt det var att jag väntade ett dygn, innan jag provsatt stolen. På lappen stod det :
      Nylimmad.
      Torktid
      24 h !!!

      Nostalgi och IRL

      I min förra krönika skrev jag om farbror Fredrik, sockenpojken som kom tillbaka till vår gård som pensionär och som blev min barndoms stora, underbara upplevelse.
      En berättelse som gjorde stort intryck på mig och som tydligen betytt mycket för farbror Fredriks livssyn var denna. Farfar skickade sockenpojken med ett kuvert innehållande några tior till sin svåger, som bodde en mil bort. Det var säkert räntan på något handlån som skulle betalas – sådana lån var mycket vanliga på den tiden.
      När pojken kom hem igen, frågade farfar efter kvittot som svågern skulle undertecknat. Men kuvertet var tomt, det fanns inget kvitto. Sockenpojken skulle ses skyldig att ha stulit pengarna. Men farfar trodde på sin sockenpojke, tog med sig honom och körde i ilfart till svågern. Väl framme rusade han – känd för sitt häftiga humör – på sin svåger, skakade honom och tvingade honom att be sockenpojken om ursäkt. Ett oförglömligt minne för den lille pojken.
      Som ensambarn var jag ofta med far, när han hälsade på gamla tanter och farbröder runt om i bygden. Min far var inte organiserad nykterist, men han smakade aldrig sprit under de år vi levde tillsammans, med ett par undantag. Jag minns fortfarande min stora förvåning, när en gammal tant vi besökte, tog fram en butelj brännvin ur finskåpet och far sa tack utan att tveka.
      När vi kom hem, frågade jag varför han, som alltid annars sa nej, när det bjöds på en sup, denna gång tackade ja. Jo, sa far, en sup dör man inte av, men hennes kaffe vågar jag inte dricka, för den kaffekitteln har säkert stått på i flera veckor! Far hade motbok och detta av en mycket speciell orsak, lite märklig kan man tycka. Han var kyrkvärd och nattvardsvinet måste inhandlas på systemet.
      Min relation till telefon är nostalgisk. När jag växte upp, hette vårt telefonnummer ”Vångsjö 4”. Sedan skaffade sig fler hushåll telefon och vi blev ”Vångsjö 64”. Efter automatiseringen heter min telefon idag 230 64. Egentligen skulle jag säga upp min fasta telefon, eftersom antalet samtal på årsbasis är få. Men den där 4:an i 230 64 gör att jag minns hur det var därhemma, när jag var tonåring och hade heta samtal med tjejerna i skolklassen – att man då och då hörde att växeltanten passade på att medlyssna, det gjorde bara samtalen ännu mer spännande.
      Jag har förstått att man numera måste ha mobiltelefon för att kunna till exempel boka teaterbiljetter. Jag har ingen mobiltelefon och när jag försökte med mitt fasta telefonnummer, så blev den unga biljettförsäljerskan mycket osäker på om detta konstiga nummer verkligen fungerade. Jag såg det på henne – hon hade aldrig sett en gammeldags telefon IRL som det numera heter.
      (Kommentar: IRL = In Real Life i verkliga livet).