Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Digital nerskräpning

      I min förra krönika skrev jag om min gåtfulle medresenär på tåget från Stockolm – han som knaprade råa morötter och tog sig en tryckare då och då på sin handexpander.
      När jag kom hem, letade jag reda på min egen handexpander. Den hade jag nog inte använt på de senaste femtio åren. Det är en verkligt flott handexpander, även med inbyggt räkneverk. Jag lägger den på nattduksbordet. Känner att det kanske är dags att börja träna igen. Högerhanden känns lite svagare än vänsterhanden, om jag känner efter. Det gäller att behålla finmotoriken på fortsatt hög nivå!
      Under alla mina år här på jorden har jag bara sett två handexpandrar, min egen och så morotsknaprarens.
      Men livet är fullt av märkliga upplevelser. Häromsistens var jag hemma hos han som nu snart ska ta över ordförandeskapet i Karlstads Humanistiska Förening. VI sitter och talar om föreningens framtid, då jag plötsligt på TV-bordet ser ett föremål som får mig att ropa till: ”en handexpander!”
      ”Den passar jag och hustrun på att träna lite med när vi sitter och slötittar på TV”, fick jag veta. Det känns tryggt att veta att den som nu ska ta över ordförandeklubban efter mig har ett väl upptränat handgrepp!
      Vilka djupsinnigheter är det man skickar till varandra på sociala medier? Jag hörde om en flicka som alltid fotograferar vad hon äter och sen skickar ut det till sina hundratals vänner. På så sätt känner hon sig aldrig ensam. Jag undrar i mitt stilla sinne, hur är det egentligen: ”Finns det digital nedskräpning i det digitala universum? Och hur ser egentligen ett digitalt universum ut?”
      Vårt vanliga universum vet jag ganska mycket om. Ålder cirka 14,8 miljarder år. Att det expanderar och att frågan om var universums slut finns är felställd. Frågan om det finns människor någonstans ute i universum, ”Bebodda världar”, funderar jag ofta på, liksom många gjort genom århundradena. Är det inte dumt att ställa frågor som ingen någonsin kommer att få något svar på? Nej, säger jag! Vi måste kasta loss och inte vara fångar i nuet. Ibland undrar jag om det är Jules Verne som gjort mig till den spekulativa människa jag är.
      Visst är dagens klimatfrågor mycket viktiga. Men vad händer om Golfströmmen skulle ändra sin bana? När inträffar nästa isperiod för oss i Sverige? Någon gång, när jag upplever att nuet tränger sig på alldeles för starkt, kan jag fråga om någon egentligen vet när vår sol börjar ”slockna”.
      Jag ska sluta med en mer jordnära kosmisk reflexion. För många vintrar sen, 1997 för att vara mer exakt, kunde jag från mitt norrfönster här på Karlagatan se den nyupptäckta kometen Hale-Bopp. Det var en stark upplevelse. Den blev inte mindre av att vi vet att det ska dröja, innan den åter kan ses här på Herrhagen – nämligen om drygt 2 000 år, år 4385.

      Gåtfull morotsätare med handexpander

      Jag har varit i Stockholm och firat barnbarnet Elviras 10-årsdag. Tänk va hon glatt sig åt att fylla tvåsiffrigt, alltså 10 år! Jag skojade med henne och sa att det kommer att dröja innan hon fyller tresiffrigt. Sånt vet man ju aldrig – livet är ett enda stort lotteri. En sak är i alla fall säker: fler kommer att fylla hundra år 2107 än i år.
      Hustrun och jag åkte tåg till Stockholm. Det var inga signalfel, så vi kom fram på minuten rätt. Det är lite löjligt, men jag sitter och fascineras av hastigheten. Vi nådde aldrig över 199 km i timmen. Väl framme i Stockholm möttes vi av svärsonen och han hittade en tjusig elbil från en bilpool. Moderna tider!
      Förr, när jag åkte tåg – mycket oftare än nu för tiden – kunde jag sitta och prata med okända medresenärer i timmar. Jag har flera minnen av sådana viktiga samtal om livets mening. Idag sitter jag tyst i min stol och ser alla andra i kupén som sitter och tittar in i mobiler och scrollar. Det är givetvis dumt, men ibland funderar jag på att fråga mina medpassagerare vad de egentligen läser där.
      Vilka är då medpassagerarna? Den unge man som direkt när tåget sätter sig i rörelse, tar fram en liten påse med råa morötter, som han knaprar i sig, intresserar mig oerhört. När jag var ung kulstötare, skaffade jag per postorder en handexpander – detta för att göra mina fingrar starkare. Avsikten var att ge kulan en extra kick. Jag har aldrig sett någon använda en sådan handexpander, men ett par gånger tar morotsätaren fram den och gör ett tiotal snabba tryckningar. Varför? Behöver han i sitt yrke ett kraftigt handslag?
      Fantasin skenar iväg. En av medresenärerna ser ut som Gudfadern själv men i verkligheten är han kanske en snäll och empatisk frikyrkopastor. Visst skulle det bli en fin roman, om jag fantiserade ihop en berättelse om vilka mina medresenärer är och vilka levnadsöden de har!
      Julklappsstressen är inte så stor längre. Visst måste vi hitta på något roligt till barnbarnen. De vuxna får inte prylar utan kvitto på insättning till typ Läkare utan gränser. Av hustrun får jag numera sedan många år en prenumeration på den västdalsländska lokaltidningen så att jag kan följa med vad som händer där nere i min dalsländska hembygd.
      Hustrun är införstådd med mitt problem, dvs min bristande fantasi, och plockar fram kartongen till en flaska eau de toilette, som jag kan köpa och få snyggt inslagen. I år utbröt viss panik, när jag får veta att det gamla märket upphört. Min manliga hjälplöshet ger mig extra fin service från en ung charmig försäljerska, som ordinerar en ny doft. Jag har efteråt förstått att den doftar OK!

      Fler bilder och fortare

      En av de populäraste tv-serierna alla tider är ”Någonstans i Sverige”. Tänk va’ genuint populär Loffe blev hos hela svenska folket! Många läsare tyckte om min förra krönika. Det var lumparminnen satta i ett historiskt perspektiv.
      Jag har två historier till. Den ena handlar om när det svenska försvaret förläst sig på så kallad programmerad pedagogik. Det gick till så att vi hela repmånaden gjorde exakt samma övning varje dag. Vår pluton, där jag som sergeant var chef, låg bak samma gran och sen sprang vi allt vi kunde upp på en ås och gick i stridsställning, det vill säga vi riktade vapnen mot eventuella stridsvagnar ute på fälten. Vi tog det på största allvar och sprang allt fortare som vore det en idrottstävling.
      En dag var det ”examen” och då dök det upp ett par officerare med blågula band i mössan, på så kallade stridsdomare, och tittade på oss. Vi sprang snabbare än någonsin. Då hörde jag en av stridsdomarna säga till sin kollega: ”Detta är ju inte repgubbar, det är ta mig fan elitsoldater”. Grabbarna, de vanliga repgubbarna, tog det hela mycket lugnare. En trygg kille från norra Värmland sa till mig ”Sergeant, kommer ryssen här, så tar vi´n!”
      När jag var helt säker på att gjort mitt för fosterlandet, blev det en sista repövning. Uppgiften var att se till att sovjetiska bombplan på väg att bomba Natobaser i Trondheimsområdet inte skulle kunna mellanlanda på våra flygfält i Sveg och Hede. Uppgiften var tuff: vi skulle ta oss cirka tre kilometer med cykel på högst fem minuter. Men jag var ju elitsoldat, trots mina 44 år!
      Dock, mitt bästa minne var mer civilt. Sveg var verkligen en trist håla, åtminstone hösten 1982. Därför blev vi befäl mutade med en bussresa upp till ett flott högfjällshotell, där det fanns en stor pool. Jag avstår alltid sådana badexcesser, så jag gick fram till receptionen och frågade om det fanns något annat roligt man kunde göra här på hotellet. Jo, sa receptionisten, i kväll är hotellprästen här och håller föredrag om Tolvöarna. Det lät ju upphetsande, så jag undrade om jag kunde få lyssna. Ja, absolut!
      Vi blev ett 15-tal och föreläsaren var en ung man i 30-årsåldern, som undrade om det var OK att hans dotter, en femåring fick vara med. Hon skulle sitta och rita och vara absolut tyst, lovade han. Det var ett pedagogiskt upplagt föredrag. En diabild för var och en av de tolv öarna och så föreläsarens kommentar. Men efter en kvart får den lilla flickan närmast ett mindre utbrott. Hon skriker: ”Pappa, fler bilder och fortare!”
      Ungdomskulturen hade slagit till. Jag har alltid sedan dess hört flickans utrop i mitt kulturchefsöra.

      Finskt kräftkalas i svensk uniform

      Häromsistens hittade jag mitt betyg från plutonschefsskolan. Under femton månader 1958-59 gjorde jag lumpen här på I2 i Karlstad. Betyget visar att jag var något av en elitsoldat. Jag var kurstrea, bara någon tiondel sämre än kurstvåan Bo Pellnäs – sedermera medialt känd överste och opinionsbildare. Hade jag också blivit överste, om jag valt att fortsätta?
      Jag är en stark anhängare av värnpliktsmodellen och begriper inte varför den avskaffades. Kanske kommer Putin och Trump att ”återinföra” värnplikten i Sverige.
      Jag har verkligen ställt upp för fosterlandet. Utöver de femton månaderna så har jag gjort sju repövningar av olika modell på tillsammans fyra månader. Dessa fem olika repövningar har gett mig många härliga och förvisso drastiska minnen. När det var som bäst, var det verkligen en fungerande demokrati – ingen brydde sig om vad man gjorde i det civila. Däremot kunde man utnyttja den civila kompetensen i det militära vardagslivet som repgubbe.
      En eftermiddag när vi var förlagda uppe i norr, bjöds befälen på en rekreationsresa med buss in till Haparanda. Vi var fyra kulturellt kreativa sergeanter, som då gick över bron till stadshotellet i Torneå och satt några timmar och åt ett par tjog kräftor med tilltugg. När vi återsamlades vid bussen för hemtransport, fick alla frågan vad vi hade hittat på i Haparanda.
      När vi fyra då slog till med att vi varit och ätit kräftor på stadshotellet i Torneå, så sa vår kapten ironiskt: ”jag förutsätter att ni hade civila kläder med så ni kunde byta. Annars är ju straffet för besök i annat land iförd svensk uniform minst två dygn i buren. Såvida man inte blir internerad i Finland, förstås.” Så ett avväpnande ”Hoppas de finska kräftorna smakade bra!”
      Detta var hösten 1968. En dag träffade vi befälhavaren för försvarsområdet, en överste X. Det var en riktig stridis, tyckte vi. Han berättade om de fina vägarna i norra Finland och om överdimensionerade bensinstationer. Han sa att om sovjetstyrkorna i Murmansk slår till en natt, så är de här vid tretiden på morgonen. Så berättade han att han varje kväll kysste sin hustru god natt med orden ”hoppas de inte kommer i natt”. Vi tyckte det var lite komiskt och några kallade honom överste Münchhausen.
      Nästa morgon kl. 06.00 står vi och tvättar oss och någon slår på transistorradion. Då hör vi ”Idag på morgonen har Warszawapaktens trupper besatt Prag”. Då kände vi oss faktiskt ganska små. Ingen vill längre göra sig löjlig över överste X.
      Kursettan – vem var han? Han hette då 705 Johansson. Han bytte namn och som Grinnemo blev han rektor här i Karlstad. Om hans fortsatta militära cv vet jag ingenting.

      Krönika: Slips väcker minnen

      Jag letade efter ett skohorn och hittade en gammal handflätad slips. Vilka minnen föder inte denna slips!
      Vintern 1952, de första dagarna i februari, drabbades gårdarna i min hembygd av en mul- och klövsjukeepidemi. På den tiden ansåg man att det bästa sättet att minska de negativa effekterna av epidemin var att alla smittade besättningar omgående avlivades och grävdes ner.
      Vi fick veta att vi skulle isoleras och inte få lämna gården. Det var dramatiska timmar med besök av veterinär och polis. En barrikad sattes upp med en stor skylt som angav att det var absolut förbjudet att besöka vår gård. Vi fick order att vid en alternativ väg sätta upp en balja med lut så att veterinären skulle kunna tvätta av sin gummioverall och sina gummistövlar efter besöket hos oss.
      En granngårds besättning smittades. Jag minns hur kusligt det var att höra hur massgraven grävdes. Jag minns det inte, men sannolikt var det utkommenderad militär som grävde. På kvällen fördes korna ut, avlivades och kastades ner i massgraven. Samtidigt en stor oro: är våra egna kossor också smittade? Kommer de också att dödas?
      Den vintern jobbade en gammal farbror åt oss i skogen. Han valde att bo kvar hos oss denna tid, då vi var isolerade. Innan isoleringen blev definitiv, åkte han hem och hämtade en gammal separator (den vi hade haft en gång i tiden hade blivit kastad). Under dessa dagar fick jag höra ljudet av separatorn, ett ljud så välkänt i svensk litteratur genom Harry Martinson.
      Den gamle mannen var en mycket mångsidig man. Han var bl.a. spelman av hög klass. Under kvällarna i isoleringen fick han några garner av mamma och med en egenhändigt tillverkad ”minivävstol” tillverkade han en vacker slips.
      Isoleringen hävdes. Våra kossor hade klarat sig. Ett annorlunda, ofrivilligt skollov hade det varit. Den totala isoleringen under två veckor förutom veterinärens dagliga besök känns fortfarande overklig. Slipsen är fortfarande fin, väl värd att använda. Tack, farbror Ivan!
      Jag minns en annan gång när vi hade ofrivilligt skollov. Det var när det var barnförlamning i bygden. Vi sa aldrig ”polio” på den tiden. Det är hemska minnen, när jag kommer ihåg hur jag gick och kände efter om jag var stel i nacken. Det sas vara ett första tecken på sjukdomen.
      Kontakterna med läsarna betyder mycket för mig. Häromsistens fick jag ett mejl som gjorde att jag kom ihåg något som jag förträngt. Under några år runt 10-årsåldern var jag rädd för att dö antingen av kallbrand eller av blodförgiftning. På bondgården fanns ju mycket som kunde infektera sår. Ingen fick veta något om denna ångest Jag hade läst om kallbrand i en gammal läkarbok, som fanns i bokhyllan. Rädslan släppte efter hand men jag minns fortfarande hur lycklig jag blev, när vi fick stelkrampssprutan i lumpen.

      / Kjell Fredriksson

      Min okända faster

      Min pappas barndom var nog ledsam. Hans mor dog i barnsäng när han var två år. Den nyfödda lillasystern, Hulda Maria, dog också, blott fem veckor gammal. Pappa hade inga syskon och fick inga senare, eftersom fadern inte gifte om sig. Kvinnorna i hans barndomsmiljö var de pigor som var anställda på gården. Att de gjorde avtryck vet jag, eftersom jag som liten pojke besökte en av dessa årligen tillsammans med pappa.
      Det känns lite märkligt att kalla den lilla döda flickan ”min faster”, men det var hon fastän hon dog nästan 50 år innan jag föddes. Hur annorlunda hade inte pappas liv blivit, om hon fått leva och kanske också mitt eget.
      Viktiga var också de kusiner, som bodde några kilometer bort. En fin historia som jag hört berättas: Maja, kusinernas mamma det vill säga min fars faster, mötte sin fästman i skogen halvvägs mellan gårdarna och satt på Knappås och planerade sitt kommande liv tillsammans. Knappås är ett berg med fin utsikt över bygden. Så kunde en livslång relation utvecklas i en tid då det varken fanns mobiler eller SMS.
      En viktig uppgift för den lille pojken var att ta hand om sin farfar, som var helblind och som behövde någon som hjälpte honom med praktiska ting. I denna barndomsmiljö fanns farbror Andreas. Han var barnlös änkling. Han var finsnickare och hade säkert varit den som bar ansvaret för byggandet av det hus, där jag skriver denna krönika. Jag bevarar med glädje en konstnärlig utsmyckning på verandan, som han har gjort.
      Jag har ett uppförstorat foto av honom. Han var en ståtlig karl, till utseendet påminnande om den siste tsaren. Jag har två brevsamlingar, båda ledsamma. Den ena är breven från sanatoriet från Hilda, hans unga hustru. Det är mycket fina och kärleksfulla brev, men det är brev från dödens väntrum. Tuberkulosen tog hennes liv, bara 29 år. Hilda hade ett ovanligt andra namn, nämligen Medhardina! I databaserna Sveriges befolkning och Begravda i Sverige är hon ensam om detta namn.
      Den andra brevsamlingen är Andreas egna brev från länslasarettet i Vänersborg, där han vårdades för njurlidande. Det är brev som präglas av oro, en berättigad oro för han skickas hem obotlig och dör snart därefter.
      Varje sommar ser jag till att barn och barnbarn sätter blommor vid deras gravsten. Jag känner att detta är något som pappa skulle ha uppskattat, för det var farbrodern Andreas som stod min pappa närmast under han barn- och ungdomsår.
      Jag har i sommar hållit föredrag om min trädgård. Den är verkligen inte särskilt märkvärdig, men den har ändå en historia värd att berätta. Eftersom min gård är en släktgård, känner jag alltid banden bakåt. Men alla har inte en egen trädgård. Jag tänker ofta på alla dessa miljoner flyktingar som saknar allt – inte bara sin trädgård!

      Där låg huggormen!

      Jag har fått kritik för att mina krönikor mer handlar om relationen till min pappa än om relationen till min mamma. Det är säkert en riktig iakttagelse. Men denna gång står mamma i fokus. När det gällde trädgården, grönsakslandet och bärskogen var det vi två, mamma och jag som hade huvudansvaret.
      Jag minns att mamma hade stort intresse för dahlior. Hon skickade ibland efter dahlior på annons i Jordbrukarnas Föreningsblad. Det var största möjliga diameter på blomman som gällde. Sedan fick man passa så att dahliorna inte frös under kalla augusti- och septembernätter.
      Det var i bärskogen vi kom varandra nära, mamma och jag. Vi var i blåbärsskogen nästan varje dag och det var ett måste att jag skulle vara med. Nu, själv gammal, förstår jag att det var för att minska hennes oro. Backarna till skogen är branta. Överviktig som hon var och med hjärtproblem, var det tryggt för henne att ha en liten pojke med sig. Detta var ju innan mobiltelefon var påtänkt.
      Vi hade ibland sällskap i bärskogen av en av våra katter. Det var en hankatt som kommit vandrande till oss och som fått namnet Ämmadkatt (= främmande katt) av pojken som inte talade rent. Katten var lite besvärlig, gick och puffade på bärplockarnas händer. Men en dag blev han verkligt populär: han slog till med tassen och fräste när mamma just skulle sticka ner handen i en blåbärstuva. Där låg huggormen!
      Vi talade inte ofta om livet, mamma och jag. Det var mycket som var främmande för henne, till exempel mitt idrottande. Jag tror hon kanske drömde om att jag skulle bli präst. Hon oroades säkert att mina donjuan-försök skulle kunna göra att någon hamnade i olycka, som man sa på den tiden. Hon led hela livet av att själv vara uä – utom äktenskap. Helt klart är att hon också oroade sig för att jag skulle bli beroende av alkohol, hon hade en sårig relation till sin bror, som var periodare.
      Ibland när vi plockade bär, talade mamma om hur hon ramlat i bärskogen, när hon var i åttonde månaden. Att det blev en svår förlossning för den 38-åriga förstföderskan har jag bevis på i form av ett kvitto, som visar att hon/vi tillbringade hela tolv dagar på sjukstugan i Bäckefors. Kostnad 1 krona per dag.
      På gamla dar har jag grunnat en del över att mamma berättade detta för mig. Den svåra förlossningen var nog en preventiv åtgärd. Det tror jag ganska säkert. Min far sa en gång till mig att han nog velat att jag skulle fått syskon. Men sånt bestämmer man inte ensam, som han sa.
      KJELL FREDRIKSSON

      Malvor ger identitet

      Jag har haft sommarlov. Ja, så känns det, trots mina sjuttioåtta år. Jag har kunnat återvända till min barndomsmiljö. I dagens värld med miljoner på flykt är det något att vara tacksam för: att man har kvar sitt barndomshem!

      Men var är de tio korna, de båda hästarna, de hundra hönsen, den matglade griskultingen, alltid omedveten om sitt öde, och mina fyra kattor? Alla är de borta. Ladugård, gris- och hönshus står tomma sedan länge.

      Far hade rätt, när han för drygt sextio år sedan sade Välj du din egen bana i livet. Bonde passar du absolut inte till och det är inte heller något framtidsyrke. Och då visste han inget om dagens mjölkpriser. När jag växte upp var antalet mjölkbönder i vårt mejeris upptagningsområde 900 idag är de 2, tror jag.

      Ett par dagar varje sommar lever min ladugård upp. Barnbarnen plockar fram en mängd djur ur morfars auktionsfyndlåda och befolkar båsen med olika djur inte bara kossor utan dromedarer och noshörningar. De olika djuren får fin tillsyn och utfodras noga. En dag är det dags för barnbarnen att återvända till sina hem. Morfar plockar ner djuren i sin låda. Kanske kommer de att efterfrågas och få nytt liv nästa sommar.

      Tomma är nog båsen för alltid. Det är nu femtio år sedan Lilja, Blomma, Krona, Stjärna, Docka, Göta-Bella, Isabella och Stella-Bella en dag lämnade ladugården på Rönnhult.
      Det är inte bara barndomens husdjur som är borta. Det är märkligt tyst på gården. Var finns stararna, som i stora mängder följde korna? Var finns ladusvalorna och hussvalorna? De är borta! I år saknar jag också sädesärlan på tunet. Vi som brukade pratas vid om hur det såg ut i Egypten, där hon vistats under vintern. Är det bara hos mig fåglarna försvunnit eller är det en s.k. trend? Är det brist på mat eller är det faror under de långa flyttningarna som är orsaken? Jag skulle gärna vilja veta.

      Det finns mycket att glädjas åt i min trädgård denna sommar. Mycket av det som är vackert har jag gångna generationer att tacka för. Lite speciellt känner jag denna sommar för mina malvor. Det är säkert en blomma som funnits på gården långt före min tid. Förra sommaren samlade jag ihop frön och spred ut på olika platser i trädgården. Det gav resultat! Nu kan jag plocka buketter av malvor och sätta på de gamla släktgravarna, buketter som ger mig och de mina en känsla av den gamla gårdens del i vår identitet!

      Ljuva sommartid

      Jag är en stor älskare av liljekonvaljer. Att varje försommar återvända till vårt liljekonvaljeställe och se ett vitt hav av blommor – det är en verklig högtidsstund. Nu har detta slagits i spillror – skogsmaskinernas breda hjul har gjort djupa sår i marken och krossat våra liljekonvaljer. Kanske kan vi hitta nya ställen dit skogsmaskinerna ännu inte kommit!
      Snart är det kantarelltider igen! Min bortskämda inställning är att kantareller inte är något man plockar utan något man skördar. Denna inställning höll på att ödelägga ett livsavgörande kärleksförhållande. Hustrun har berättat hur negativt hon reagerade på mitt frejdiga uttalande ”jag tar alltid en tiolitersspann med mig när jag plockar kantareller”.
      Det var hennes första besök hos mig på min gård. Aldrig skulle hon satsa på en så skrytsam person med dålig verklighetsuppfattning! Som tur var fanns det tillräckligt med svamp denna dag, så spannen fylldes och hon kunde tänka om – så kan kantareller vara livsavgörande. Vi plockar fortfarande kantareller tillsammans efter fyrtio lyckliga år.
      Jag har sett många fantastiska kantarellställen under årens lopp. En god vän berättade att han en gång nere i sin ägandes skog i norra Bohuslän upplevt något nästan kusligt. Helt plötsligt i en dalgång såg han något som påmindes om en gul tjärn. När han, hans släktingar och grannar hade försett sig, kunde man räkna ihop 80 liter på ett och samma ställe. Min vän var känd för sin blygsamhet, så jag tror honom. Själv har jag bara funnit ett par 20-litersställen.
      Nu när det är sommar, kommer minnena av mina lyckliga somrar med farbror Fredrik, sockenpojken som återvände till vår gård efter mer än 50 år och gav spänning åt mina sommarlov. En berättelse som gjorde stort intryck på mig och som tydligen betytt mycket för farbror Fredriks livssyn är denna.
      Min farfar skickade sockenpojken med ett kuvert innehållande några tior till sin svåger, som bodde en mil bort. Det var säkert räntan på något handlån som skulle betalas – sådana lån var mycket vanliga på den tiden. När pojken kom hem igen, frågade farfar efter kvittot som svågern skulle ha undertecknat. Men kuvertet var tomt, det fanns inget kvitto.
      Sockenpojken skulle ses skyldig att ha stulit pengarna. Men farfar trodde på sin sockenpojke, tog med sig honom och körde i ilfart till svågern. Väl framme rusade han på sin svåger, skakade honom och tvingade honom att be sockenpojken om ursäkt. Ett oförglömligt minne för den lille pojken!

      I frisörstolen

      För ett par veckor sedan var jag och klippte mig. Nu för tiden går jag till en salong, där det är unga kurdiska killar som klipper. De är duktiga och klipper snabbt. Deras svenskkunskaper är inte så bra, vilket är synd för de har säkert mycket intressant att berätta om. Jag minns många intressanta samtal jag haft under årens lopp i frisörstolen.
      För många år sedan var jag korttidsförordnad gymnasieinspektör. Vi var några sådana nyförordnade som träffades på gamla SÖ för inskolning. Jag kom att äta lunch med två herrar som verkligen intresserade mig. De var styrelseledamöter i Svenska Frisörförbundet och de skulle nu åka runt i landet för att kolla hur undervisningen i samtalskonst sköttes i gymnasieskolan.
      De nyexaminerade frisörerna var jätteduktiga på att klippa (rakningskunnandet inskränkte sig till att låna ut en elhyvel) men de var urusla, tyckte arbetsgivare och arbetskamrater, på att prata med kunderna. Varför fick man inte lära sig det i den nya utbildningen på gymnasiet?
      En gång var jag i Filipstad och passade på att klippa mig. Först fick jag mig berättat allt om bandyns historia i Filipstadstrakten. Sen fick jag höra en historia, som gav en speciell dimension till mitt kunnande om spanska sjukan. Frisörens pappa hade haft en anställd med betydande problem med spriten. En av de yrkesgrupper som drabbades speciellt av spanska sjukan var handelsresande. Flera handelsresande dog därför på hotell och det skedde också i Filipstad. Då skulle den döde rakas, innan han lades i kistan. Det gav den alkoholiserade frisörsmedhjälparen ett extraknäck, som betalades in natura – med ett par ordentliga supar.
      En sommar skulle jag åka från min dalsländska hemvist till ett bröllop i Karlskrona. Tyvärr var jag rysligt långhårig, så klippning var nödvändig. Det visade sig omöjligt att bli klippt modell drop in unterwegs i Halmstad och Hässleholm. Moderniteten hade dödat spontanbesöken. Först i Kristianstad ordnade det sig med en frisörmästare, som alltid hade tid för drop-innare. Han hade ärvt salongen av sin far och denne skulle nog inte i sin himmel kunna tänka sig att någon skulle kastas ut oklippt. Så kom jag till bröllopet nyklippt men en erfarenhet rikare.
      Hur min far, själv barfotafrisör, klippte sig, det vet jag inget om. Mamma gick inte till frissan utan hon åkte och permanentade sig – det var så man sa då för tiden. Många körde med hempermanent, dock inte mamma. Någon gång hörde jag ett främmande ord, idag så främmande för mig att jag måste kolla på Wikipedia. Jodå, där får man lära sig allt om ondulering. Förresten har jag kunnat glänsa på någon bonnauktion genom att tala om vad det är för en konstig låda med lite mackapärer i – jo, det är en hempermanentlåda!

      Äntligen debut!

      I januari 2008 började jag som krönikör i Karlstads-Tidningen. Det har varit åtta härliga år! Detta är krönika nr 108.
      Jag har blivit alltmer intresserad av min egen historia: vad hände under min barn- och ungdom? Dessa minnen har tydligen fått många av mina läsare att också börja minnas.
      Mina läsare är mycket viktiga för mig. Jag känner ett starkt stöd från dem. Många gånger blir jag hejdad på gatan av för mig okända personer som tackar för senaste krönikan.
      Jag får många intressanta kommentarer till mina krönikor. Många har berättat för mig hur de upplevde solförmörkelsen 1954. Att drickabilen var något viktigt i barndomen, inte bara för mig utan för många av läsarna är tydligt. Många krönikor har handlat om mat. Att så många minns Jello var roligt.
      Något som verkligen glatt mig är att så många läsare uppskattar min humor. Varifrån har jag fått min humor – för jag vet att jag uppfattas som humoristisk och jag anser det själv också (om jag stoppar undan den falska blygsamheten)? Varken far eller mor var särskilt humoristiska – det var allvaret som kännetecknade dem. Hur blir man humoristisk – vad är humor egentligen?
      Jag har barnbarn som jag tror kommer att bli humorister. Ordglada, oförutsägbara och med det där extra blänket i ögat, när man säger något roligt, typ ”Vet du vilka gubbar som inte varit barn? Jordgubbar och snögubbar!”
      Många har velat att jag skulle samla mina krönikor i en bok. Jag har varit tveksam, men till slut blev det en bok, ”Minnenas långrev”, fantastiskt vackert formgiven av Anita Stjernlöf-Lund, förlag Bild,text&form. Nu på Världsbokdagen blev jag av Föreningen Värmlands-litteratur utsedd till årets debutant här i Värmland. Debutant vid 78 år! Så här stod det på diplomet:

      Värmländska debutantstipendiet 2016
      Kjell Fredriksson för boken Minnenas långrev.
      Boken är en självbiografi men också en tänkebok:
      Kanske är själva nuet överreklamerat?
      Säkert är att denna mycket välskrivna minnesbok griper och fängslar läsaren.
      Det förflutna lever upp igen under författarens stilsäkra penna!
      Det var en motivering som verkligen gladde mig, liksom alla de gratulationer som jag fått!
      Snart sitter vi framför teven för att se Sverige bli europamästare i fotboll. Jag har ett fint fotbollsminne från början av 50-talet. Gunnar Gren, ”Il professore”, har tryckt min hand! Vårt sjumannalag (jag tror vi hette ”Lazio”) vann en frågesporttävling en fotbollskväll, där Gren pratade minnen, gav tips hur man skulle bli en bättre fotbollsspelare och var prisutdelare. Att ordet ”professor” fick en ny positiv laddning genom Gunnar Gren var något positivt för oss studiebegåvade, som riskerade att mobbas och bli kallade ”professorn”.

      Manipulerad febertermometer

      Vi som gjort lumpen har speciella minnen av sjukdom och läkare. Egentligen ganska farsartat. Kände man sig lite hängig eller tyckte att det inte var någon rolig militärövning som väntade, så anmälde man att man gick ”till sjukan”. Där väntade då en sjuksköterska och doktor A, oftast också doktor B.
      Ritualen inleddes med att man fick en febertermometer. Om man inte var riktigt sjuk utan mera simulant, så gällde det att se till att man kunde återlämna termometern visande helst ungefär 37.8 grader. Det fanns flera metoder att nå detta resultat- Om doktorn inte ”djävlades” och begärde omtagning, så gällde det att prata för varan, d.v.s. låta lagom förkyld. Lite beroende på doktorns humör slutade det hela med antingen en albyl eller sjukskrivning grupp 1 B, som innebar att man fick gå kvar på kasernen och stå till kompaniexpeditionens förfogande – oftast innebar det att man fick ligga ovanpå sängen och vänta på de andra som kom hem från dagens militära övningar.
      En dag blev jag riktigt sjuk och hade 39 grader. Då blev det inläggning på regementets ganska mysiga sjukstuga en vecka. Jag minns egentligen inte så mycket av denna sjukhusvistelse mer än att jag, när jag blev utskriven, hade läst halva Doktor Zjivago. Den är fortfarande bara läst till hälften, så jag vet inte hur det gick för det charmiga kärleksparet (har inte sett filmen heller). Detta var min senaste sjukhusvistelse vintern 1959.
      Vi var 40 på luckan, när vi ryckte in och tio, när vi muckade. En del hade försvunnit till specialuppdrag och en del hade blivit malajer. En luckankamrat snörvlade på nätterna så att vi hade svårt att sova. Vi fick iväg honom till sjukan. Han kom tillbaka och berättade att han nu var malaj, eftersom han var allergisk mot logementsdamm. När vi andra muckade, hade han läst in ett par akademiska betyg.
      En annan luckankamrat sa att han var allergisk och att han snart skulle bli malaj. Han genomgick ett sådant där 64-punktsallergitest och kom tillbaka till oss på luckan och berättade att doktorn sagt att han visserligen var allergisk mot katt, men då det inte var mot katter som den svenska armén skulle slåss, så han blev kvar i vårt gäng.
      Jag tränade hårt och har aldrig varit i närheten av den kondition jag hade hösten 1959, när jag muckade. Den här härliga känslan att kroppen svarar – så brukar ju toppidrottsmännen säga. Jag minns en tremilstävling på skidor, där det var fullt ös från första stavtaget till sista utan att jag kände någon trötthet. Ändå tyckte jag att jag borde bli en bättre löpare. Därför köpte jag i smyg en burk järntabletter. Det höjde nog inte min prestationsförmåga. Jag köpte ingen mer burk. Jag tänker på det ibland – så lätt är det att man börjar tänka ”dopingtankar”.

      Idag behövs ingen dunderportion

      Jag åt betat utsäde, när jag var liten – har inga egna minnen men har hört berättas att mina föräldrar gav mig spenvarm komjölk. Jag har alltid undrat om det fanns någon medicinsk kunskap bak detta beslut. Annars var min kontakt med sjukvården under förskoleåren att jag lyckades peta upp en knapp i näsan. Fortfarande kan jag läsa i fars kassabok vad provinsialläkaren fick i betalning för att ta ut knappen.
      Under skolåren hade jag problem med mandlarna som man sa på den tiden. Heter väl egentligen tonsiller. Ett par år hade jag remiss till sjukstugan för att ta bort dem (bränna bort minns jag att man sa). När jag kom dit, sa doktorn att han inte tyckte att han skulle ta bort mandlarna. De hade en positiv funktion, sa han. Skolsyster hade andra tankar – svullna mandlarna kunde förorsaka hjärtfel och annat elände. Det skulle vara intressant att få veta vad som är sanning. Idag hör man inget om borttagande av några mandlar.
      Det var många olika vaccinationen man fick utstå! Jag har inga egna minnen av det, men tydligen blev jag ordentligt sjuk av smittkoppsvaccinationen. Jättehög feber och, vilket gjorde mina föräldrar oroliga, jag yrade och pratade konstiga saker.
      Mässlingen är ingen trevlig sjukdom med denna ständiga kamp att inte klia, inte klia under en vecka. I mitt fall var det lite speciellt, för jag visste att tre av mammas mostrar dött i mässlingen. De var i 50-årsåldern och det var väl följdsjukdomen lunginflammation som var dödsorsaken i en tid när det inte fanns vare sig sulfa eller penicillin.
      Under de här åren, då jag gick i folkskolan, var jag jätterädd för barnförlamning och blindtarmsinflammation med åtföljande bukhinneinflammation. På hösten gick man och kollade om man var stel i nacken. Det fanns ju skäl till oron, eftersom polio då var en realitet.
      Rädslan för blindtarmsinflammation var verkligen ett gissel under några år. Jag tror inte att jag talade med mor och far om denna ångest utan höll den för mig själv. Man gick och kände på högersidan av magen. En gång blev jag blev inlagd för observation på sjukstugan. Det var minnesvärda dagar att ligga på allmän sal. Nu tror jag mig förstå att jag som nykomling på salen gav några av de kroniskt sjuka långliggarna en chans att berätta hela sin sjukdomshistoria för en ny lyssnare. Jag minns en farbror som sa att han hade 500 i sänka, vilket imponerade på mig.
      Det känns lite konstigt nu, när det talas så mycket om överviktiga barn, att jag som 7-åring av skolläkaren ordinerades viktökning. Varje morgon åt jag en dunderportion bestående av havregrynsgröt passerad genom durkslag (tyckte inte om grynen), grädde och socker. Idag behöver jag ingen dunderportion!

      Att minnas Hoa-Hoa och Sybil

      Varför är ”På spåret” ett av de mest populära TV-programmen? Är det svenska folkets intresse för frågesport – ett arv ända från Gösta Knutssons tid? (Fast numera heter det av okänd anledning quiz). Eller är det upplägget att vi alla kan sitta därhemma i soffan och själva tävla mot de deltagande lagen?
      Vilken betydelse har programledarna? Oldsberg & Hellberg och numera Luuk & Lindström – mycket stor betydelse tror jag. Jag tycker mycket om Luuken, fast hustrun tycker att han skriker lite väl mycket.
      Paren skall vara intressanta. Inte för mycket plugghästar, typ Dick Harrison. Ibland tycker jag att man borde testat de medverkande mer innan de släpps fram i rutan. Okunniga och ointressanta par gör ingen glad. Det fanns flera sådana par i år.
      Årets finalpar är bevis på att man kan lyckas med att sätta ihop ett lag. Segrarparet Jesper Rönndahl och Elisabet Höglund visar att olika generationer har olika kompetenser, något som man borde beakta mer i samhällslivet! Göran Hägglund har kvar sin personliga charm, en bristvara i svensk politik, sedan han lämnade den arenan. Filip och Fredrik går kanske inte hem i alla stugor, men sådana lite udda tävlande behövs nog. Min favorit är annars Hoa-Hoa, fast det börjar bli riktigt länge sen.
      Jag tror också att husbandet och de högklassiga sångartisterna betyder mycket för programmets popularitet. Att jag personligen alltid ger walk over på musikfrågorna är en annan sak. Det skulle vara inressant att få se vilka som tittar på ”På spåret”. Är det mest pensionärer eller är det även ungdomar?
      Varje säsong är det någon insats man minns särskilt. I år tror jag det är ledtråden ”Fredrik Reinfeldts favoritband” som ger Jesper Rönndahl tillfälle att rycka i bromsen på 10 poäng och säga att vi är på väg till La Paz. Hur tänkte han? Jo, Reinfeldt har sagt att han tycker om Karlstadsbandet Da Buzz. Da Buzz ger La Paz, stor stad dock ej huvudstad i Bolivia, om man har duktig och snabb associationsförmåga!
      Nu i julas sändes sista avsnittet av TV-serien ”Downton Abbey”. Vi lämnar familjen Crawley och husets alla anställda för alltid vid nyåret 1925/26. Jag kommer säkert många gånger att stanna upp och undra hur det gick för de olika personerna – kanske speciellt Edith.
      En scen som jag särskilt minns är Marys försök till försoning med systern som hon mobbat hela tiden. Edith frågar varför systern vill försonas. Då säger Mary att en gång, när de är gamla, kommer de båda systrarna att vara de enda som minns hur det var i deras ungdom och de enda som minns den yngre systern Sybil. Att ta till vara de gemensamma minnena blir en uppgift som åstadkommer försoning systrarna emellan.
      Det är märkligt att idag när både Mary och Edith sedan länge är döda, är krönikören en av dem som vårdar minnet av Sybil, en av de finaste unga kvinnor jag någonsin träffat.

      Längtar efter liljekonvaljedoften

      Vi har alla så kallade ”ställen”, som vi vårdar och håller hemliga. Kantarellställen är väl de vanligaste. Jag har också ett fantastiskt liljekonvaljeställe. Vi kan praktiskt taget köra bil ända fram. Det är en otrolig upplevelse att se ett vitt hav av liljekonvaljer! Varje gång när vi lämnar ”stället” med var sin stor bukett, säger vi: ”Tänk om vi hade dessa liljekonvaljer till jul – då skulle vi vara rika!”
      I år har vi firat jul med dotterns familj i Stockholm. Då hade vi tillfälle att besöka Karin Broos´ imponerande konstutställning på Waldemarsudde. Dottern passade på att i museishopen köpa några liljekonvaljer i en kruka, som jag nu har framför mig när jag skriver denna krönika. Hustrun har gjort upplevelsen verkligt fullödig genom att plocka fram en äkta Waldemarsuddekruka, formgiven av prins Eugen själv. Tyvärr är dessa odlade liljekonvaljer doftlösa men härliga att se mitt i vintern.
      Jag längtar redan till vårt riktiga konvaljeställe – inte minst för den underbara doftens skull. Finns det någon ljuvligare parfym än äkta liljekonvalj? Det skulle vara tibast i så fall.
      Flera läsare av min krönika om blomkålsodlingens vedermödor har peppat upp mig. Vad sägs om det kärnfulla ”Heja Paavo!” Därmed menas att jag liksom Runebergs bonden Paavo ska satsa ännu hårdare 2016!
      Egentligen är vaxbönor viktigare än blomkål. Vaxbönor är, tycker jag, den allra godaste grönsaken. Dock innebär den odlingen många tänkbara motgångar. Först kan skator/kajor picka upp dem, när de just stuckit upp ur jorden. Sedan har vi frostrisken i mitten av juni och i mitten av augusti. (min gård ligger i ett riktigt köldhål).
      I somras hade jag en ganska fin skörd på gång. När jag kom ut till grönsakslandet, fanns där inga bönor. Alla var uppätna. Rådjuren var de skyldiga, vilket deras spår och bajs bevisar. Då tänkte jag riktigt svarta tankar typ ”varför äter inte vargen upp mina rådjur?” ”Kanske dags att ta jägarexamen så rådjuren hamnar i vår frysbox i framtiden!”
      Men så försvann de tankarna. Varför inte acceptera att rådjuren har samma nyfikenhet som jag är så stolt över? Jag är alltid den förste att prova nytt – minns att jag hittade några deformerade frukter som såg ut som donuts och hette ”paraguayos”, men som egentligen var persikor. Visserligen bjuder jag rådjuren på några hektar fint bete, men varför inte prova något nytt, till exempel vaxbönor och blast av blomkål? Så blev de mörka tankarna lite ljusare. I år ska mina vaxbönor skyddas med specialstängsel!