Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Är alla träden planterade?

      Jag håller på att samla minnen till en ny bok. Då minns jag några varma dagar i slutet av maj 1985. Karlstad gästades då av en amatörteatergrupp från vår isländska vänort Blönduós.
      Blönduós är en kommun med ungefär 800 invånare, belägen längst in i en fjord på Islands nordsida. Ungefär 40 personer kom till Karlstad. För att förstå vilken satsning det innebar skulle vi, som motsvarighet, skicka 5 000 karlstadsbor till Blönduós.
      Själva teaterföreställningen, ”Skugga-Sveinn”, spelad på isländska, minns jag inte så mycket av. Det var det som hände runt om som jag minns.
      Vi kanske tror att Island och Sverige är ganska lika. Mina minnen visar på olikheter – spännande olikheter.
      Islänningarna kom med buss från vår norska vänort Moss. De blev inkvarterade på det då nya vandrarhemmet ute på Ulleberg. När de anlände, bjöd vi på en baguette och öl. Det var en strålande fin försommarkväll. Vi satt där på gräsmattan och trivdes – det var representanter för Föreningen Norden och Studieförbundet Vuxenskolan och så givetvis vi från kulturnämnd och kulturförvaltning. Då kommer några unga tjejer ridande över gräsmattan, mitt in ibland oss där vi satt i gröngräset med våra baguetter. Alla svenskar blir lite lätt upphetsade, medan ingen islänning ens lyfte på ögonbrynet. Hästen intar en mer normal roll i den isländska kulturen.
      Våra gäster ska äta lunch på Klaraborg. De knallar på i sommarvärmen Älvgatan fram, när de plötsligt skriker till. På järnvägsbron kommer ett tåg! De flesta hade aldrig sett ett tåg i verkligheten, kanske bara i en westernfilm. På Island finns inga järnvägar.
      Vi skulle naturligtvis åka till Mårbacka. I bussresan upp har vi litterär frågesport och jag säger lite om hur stor nobelpristagaren Halldor Kilian Laxness är i Sverige, vilket gläder islänningarna mycket. Då kommer en av dem fram till mig och undrar om han får fråga en sak. ”Är alla träden vi ser från bussen planterade?”
      På Mårbacka får vi vänta på vår visning. Dags att ta fram fotbollen, som alltid fanns med. Jag ordnade så att de fick spela på en åker strax intill, men jag gjorde ett misstag. Jag borde sett till att de behöll skjortorna på. Rödlätta islänningar med bar överkropp i strålande solsken (det var trettio grader varmt) innebar katastrof, när det gällde nattsömnen kommande natt! Några berättade att de nästan varit tvungna att stå och sova.
      Mycket har hänt under de 32 år som gått, sedan Skugga-Sveinn gästspelade på Karlstads teater. Idag har säkert alla som bor i Blönduós sett ett tåg. Att islänningar är duktiga fotbollsspelare, det har vi som såg dem spela på en åker utanför Selma Lagerlöfs Mårbacka 1985, kunnat uppleva förra sommaren.

      En tablåmänniska?

      Häromsistens fick jag en checklista från www.dinsakerhet.se, där jag skulle kolla ”Bra att ha hemma för att klara en kris”. Det var väl ingen riktig kris, men en 72-timmarskris var det i alla fall. Efter vad jag förstår var också Karlstads kommun intresserad av att jag skulle klara mig. Det var nyttigt att kolla husapotek med mera. Något extra batteripack (powerbank) eller vevladdare (dynamo) till mobiltelefonen hade jag inte. Men så upptäcker jag något mycket intressant! Man ska tydligen ha kontanter hemma för att klara en kris! Är det verkligen Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps mening? Verkligt positivt i så fall!
      Jag har alltid uppskattat förre statsministern Ingvar Carlsson. Då inte så mycket för hans politiska åsikter som för hans starka moraliska budskap. Visst kan han tyckas vara lite efter sin tid. Nyligen läste jag att han nog tyckte det själv också. Han sa att han är så gammaldags att han är en så kallad tablåmänniska. Tänk! – det är krönikören också! Vad menas då med att vara en tablåmänniska? Jo, då ser man TV-programmen, till exempel Rapport eller Aktuellt på de tider som står i tidningen, alltså i den så kallade tablån. Moderna människor kollar ju senaste nytt kontinuerligt i sina mobiler.
      Jag ägde aldrig någon View-Master när jag växte upp. Nu på gamla dar har jag köpt både själva View-Mastern och en bunt runda bildskivor på loppis.
      View-Master är en apparat med vilken man kan titta på tredimensionella bilder i en teknik som kallas stereoskopi. En av orsakerna till View-Masterns stora succé var att Kodak hade tagit fram sin nya färgfilm Kodachrome. Med denna finkorniga film kunde View-Master erbjuda sju par bilder på en bildskiva. När man stoppade in bildskivan i den kikarliknande betraktningsapparaten, kunde man alltså se bilderna tredimensionellt. Genombrottet kom på den stora världsutställningen i New York 1939. En utställning som besöktes av 45 miljoner. Totalt såldes 1,5 miljarder bildskivor. De flesta bilderna är av välkända turistmål. Vackra blommor är också populära motiv på skivorna.
      Idag är väl View-Master en leksak för både ung och gammal, kanske också ett samlarobjekt. Men dagens barn är svårflörtade! Mina försök att ersätta tv-fria kvällar på landet med View-Master-tittande var ingen större succé – det var nog morfar som mest uppskattade bildvisningen.

      Robinson gör comeback

      Jag har aldrig ägt en kamera. När jag var 14-15 år planerade jag att köpa en kamera. Varje vår skickade jag efter prospekt på en Voigtländer, som var ett välkänt kameramärke då på 1950-talet. Jag läste om alla finesser som kameran hade, typ slutare 2.8. Något köp blev det aldrig. Mina pengar räckte inte till, för de gick åt för att prenumerera på Idrottsbladet och Rekord-Magasinet.
      Kanske var jag inte så bildinriktad. Jag är väl en typisk ordmänniska. Jag hade nog aldrig gjort en teckning, innan jag började skolan. Mina barn och barnbarn däremot är stora tecknare. Redan som treåringar gör de teckningar som är så bra att pappa och morfar spar dem och kanske sätter upp dem på anslagstavlan. Idag behöver man inga kameror för att ta fina foton. Minsta barnbarnet, Solveig, tog ett jättefint foto förra sommaren som treåring med en lånad mobil!
      Att det blåser förändringens vindar märks. Greens anrika fotoaffär på Drottninggatan i Karlstad läggs ner och där blir det barbershop. Färre kameror säljs, färre filmer framkallas och passfoton tas av polisen. Intresset för skägg och skäggprodukter ökar.
      Det är nu 20 år sedan vi upplevde den stora Robinsondebatten. 1997 sändes den första säsongen av Expedition Robinson. Harald Treutiger var programledare och de första sju åren sändes serien i SVT. Sedan har det blivit TV3, TV4 och nu senast 2015 i Sjuan. I höst kommer Robinson-programmet tillbaka efter några års uppehåll.
      Vid starten väckte den en enorm debatt, för och emot. I kulturdebatten kallades programmet ”fascist-TV” eller ”mobbnings-TV”. Motståndarna krävde att serien skulle läggas ner omedelbart. Vad var det då som var så hemskt? Jo, upplägget att en deltagare skulle röstas ut varje gång. I början var det tuffa tävlingar, men efterhand blev det sociala och strategiska pakter som avgjorde vem som stod som segrare. Den förste vinnaren har fortfarande en plats i media. Säger Martin Melin dig något? Visst, Camilla Läckbergs förre man!
      Programmet har en kuslig historia. Den förste deltagaren som blev utröstad, åkte hem till Norrköping och begick självmord. Hans änka krävde att programmet skulle läggas ner, men så blev inte fallet.
      Tänk vad allt ändras. Idag är det utslagning som gäller i nästan alla underhållningsprogram typ Let’s dance och Mästarnas mästare. Det talas om att det svenska samhället individualiserats under de senaste årtiondena. TV-Robinson är en bra symbol för denna individualisering!
      Idag är ”öråd” ett ord som ibland används, när man ska få bort vuxenmobbning inom en organisation. Finns det ett ”öråd”, som väljer ut dem som ska mobbas, gäller det att lokalisera och oskadliggöra detta.

      Ragna Nybloms ”gonattönskan”

      Vilken är den viktigaste mediahändelsen i Värmland under 1900-talet? Naturligtvis en omöjlig fråga men intressant att fundera över. Min vän, den pensionerade journalisten Anders Ajaxson klipper till med: ”Det var när man startade TV-sändningarna från Blåbärskullemasten i Gräsmark.” Det var i augusti 1960 och därmed kunde nästan hela Värmland se TV, något som tidigare bara varit möjligt för Karlstadsborna. Sannolikt var provsändningarna framtvingade av OS i Rom! Till en början var jag lite skeptisk, men efterhand har jag blivit alltmer benägen att ge Anders rätt. TV:s roll i människors vardagsliv kan nog inte överskattas.
      Själv var jag en ganska loj TV-tittare under 1960-talet. Visst såg jag mordet på Kennedy. Det är ju en sådan händelse där alla minns var de befann sig, när de upplevde dramatiken.
      Jag ser inte längre några TV-serier, vilket gör att det är många frågor i ”Vem vet mest” som jag inte har en susning om svaret på. Tre TV-serier minns jag särskilt. Det var på den tiden, då tittarsiffrorna var mycket större än idag. Det är lite märkligt att i två av serierna var Sven Wollter en av huvudpersonerna. Detta är säkert förklaringen till hans stora popularitet idag. Rollerna som Gusten i Hemsöborna och Rasken gav honom en folklig förankring, som dolde hans vänsterextrema åsikter. Men alla tiders TV-upplevelse för mig är den danska serien Matador – jag kan förstå dem som ser om den serien varje år!
      Men TV kom att betyda mycket för mig på ett annat sätt. Hösten 1962 inköpte min far en TV-apparat och det kom att betyda oerhört mycket för honom. Han var då en drygt sjuttioårig änkling, som bodde ensam på sin gård. Nu fick han varje kväll i TV-rutan besök i sin kammare. Han blev en mycket aktiv tittare och han prenumererade t.o.m. på Röster i Radio/TV för att bättre kunna följa med.
      Programmen i den enda kanalen var svartvita och de slutade vid halv elvatiden på kvällen. Far blev nästan förälskad, åtminstone berättade han för mig att det var så skönt att gå och lägga sig, när hon, hallåan, sagt godnatt. Vem hon var? Ja, hon var verkligen både snygg och kunnig, det minns jag. Det var roligt att googla på henne nu, när jag skriver dessa rader och känna mig tillbaks till kammaren där i mitt barndomshem och förstå vilken betydelse Ragna Nyblom hade i min fars liv under ett årtionde för drygt femtio år sedan.
      Jag hittade kvittot på fars TV-köp den 22 oktober 1962. TV:n kostade komplett med antenn 1 445 kronor. Det motsvarar idag, om man beaktar penningvärdesförsämringen 15 470 kr. För den summan får man nu en ganska lyxig TV. Då, 1962, fick man en liten 17- tums mottagare för svartvitt.

      En snigel i Åmål

      Alla krönikörer har en relation till varm korv och korvkiosker. Jag såg häromdagen en helsidesannons för bensinfirman St1 med rubriken ”Gbg är 1st”! Det viktiga var hur många progressiva åtgärder St1 var först med, när det gäller miljöområdet, men annonsen toppades med följande fakta: ”Göteborg var först med en Halv Special”.
      Själv hamnade jag helt oförskyllt i varmkorvvärlden när jag köpte en Pucko häromsistens. (För den som inte vet det är Pucko en chokladdryck). Det var av ren nyfikenhet, för det var årtionden sedan jag drack Pucko. Då hörde jag en kamrat utropa: ”Är du inte klok! Kan du dricka Pucko utan att äta varm korv!”
      Jo, så var det nog – att man kombinerade Pucko med en varm korv. Sen utvecklade sig samtalet till regional varmkorvkunskap, för jag fick en fråga som jag absolut inte kunde svara på, nämligen ”Vet du vad en snigel är?” Nu vet jag, även om det finns följdfrågor som fortfarande återstår att klara ut för forskningen.
      Jo, snigeln är en varmkorv i bröd med en moskula ovanpå (= snigelns hus). Du kan beställa en snigel i Åmål och Säffle, kanske också i Köpmannebro, men inte i Karlstad. Vem som hittade på namnet och när det skedde vet jag inte.
      Annars kan jag avslöja ett tips. När jag förstår att man ifrågasätter min kunskap om Karlstads historia, då börjar jag berätta om Galischens korvkiosk och då märker jag att alla tvivel upphör.
      Jag har hela livet varit ordningsman. Det började i skolan och har sedan fortsatt. Idag försöker jag hålla undan skräpet i vår sopstation. Ibland är containern full. Den har fem inkastningshål. Ibland är det anarki vid containern. Alla de fem hålen är fulla med soppåsar och soppåsar står på marken till skatornas stora glädje. Snart sprider de påsarnas innehåll ut över området runt containern. Då griper ordningsmannen i mig tag i frågan. Snabbt ser jag till att vid varje hål kasta in en del soppåsar. På så sätt blir det utrymme för kanske 30-40 påsar i containern. Jag förstår verkligen inte varför man inte bara kan kasta in påsen någon meter i stället för att bara låta den ramla rakt ner vid hålet.
      Häromsistens när jag jobbade lite med skräpet vid sopstationen, träffade jag på två småflickor i 8-9-årsåldern som sade att de jobbat mot nedskräpning på vår gård och att de höll på att göra en teckning. Idag sitter den i vår hiss. Jag läser texten med glädje varje gång. ”Hej allihopa. Vi vill att ni inte slänger skräp. Så att miljön blir bättre. Släng inte cigaräter på marken och skräp”. Före ordet ”miljön” ett stort rött hjärta.
      Jag blir riktigt varm inombords. Återväxten av ordningsmän och ordningskvinnor känns tryggad.

      Mellonostalgi

      Jag ser numera inte på melodifestivaltävlingarna, eller mello som det nu heter så där lite populärt. När barnbarnet Elvira (10) kom på besök blev det annorlunda. Hon hade sin mobil laddad med appar och melloinformation. Vi såg den sista kvaltävlingen. Visst måste man beundra alla fantastiska scenografiska effekter! Och Elvira röstade glatt på alla bidragen!
      Trots att jag är helt ointresserad och okunnig om schlagermusik, är jag duktig på att bedöma vilka som har chansen att vinna. Ett exempel på mina usla musikkunskaper är att jag aldrig är i närheten av att klara musikfrågorna i ”På spåret”. Jag tror att min enda poäng där var när jag en gång kunde Harry Brandelius!
      Denna kväll har jag alla rätt, det vill säga jag väljer rätt två låtar att gå vidare till finalen och jag väljer också ut de tre som blev helt utslagna. Ett annat exempel på min fingertoppskänsla är att jag direkt efter ett par takter visste att den finska gruppen Lordi skulle vinna hela Eurovision Song Contest 2006.
      När jag sitter där och ser Elviras stora intresse, så ser jag framför mig en annan flicka, också hon i tioårsåldern, som också sitter så där fastnaglad framför TV:n och ser Melodifestivalen. Hon heter Eva, och året är 1983. Hon är tillsammans med sina norska föräldrar på besök hos oss i Karlstad. De andra slötittar och pratar mest, medan Eva och jag följer tävlingen mycket koncentrerat. Så, efter bara ett par takter, skriker vi båda i mun på varandra ”Ni måste lyssna!” Jag minns att de då gör så, men det är bara Eva och jag som verkligen förstår att det vi upplever är att en blivande storstjärna föds.
      I sin knallgula byxdress och med sin ungdomliga (16 år!) charm tar hon publiken med storm. Hon vinner överlägset denna kväll och kommer senare trea i den stora europeiska tävlingen i München. Texten kommer kanske lite bort, men den är faktiskt aktuell än i dag – vilka schlagertexter är det efter 34 år?
      Sedan blir det stora rubriker i alla media – flickan i byxdressen är aktivt troende. Under de gångna 34 åren har hon fortsatt figurera i media. Sångkarriären har fortsatt och hon har sålt miljontals skivor.
      Jag har sett någonstans att just denna utsändning av Melodifestivalen från Palladiums scen i Malmö 1983 har bland de allra högsta tittarsiffrorna genom tiderna.
      Carola Häggkvist med ”Främling” var det vi hörde denna kväll, den 28 februari 1983. Sedan vann Carola Eurovisionstävlingen i Rom 1991 med ”Fångad av en stormvind” – men det är en annan historia.

      Minneslångreven agnad med batterikollare och spelkortsblandare

      Min krönika om handexpandern har fått flera läsare att höra av sig och berätta sina minnen – de har fastnat på min minneslångrev! Nu agnar jag med två nya minnen!
      För så där 50 år sedan var jag på hugget när det gällde moderna prylar. Jag skickade efter en ”Battery Checker” (made in Taiwan!). Med hjälp av den kan jag kolla om ett batteri till till exempel radion eller köksklockan är slut eller inte. Är det OK lyser tre små lampor, grönt, gult, rött. Är batteriet slut, lyser bara den röda lampan. Det är jättepraktiskt. Hustrun är en stor användare av batterikollaren.
      Jag kollade hos Clas Ohlson om de hade någon ”battery checker”. Jodå, sa den kunnige försäljaren och tog fram ett ex. Den såg helt annorlunda ut än min. Dock, den har inte någon stor åtgång. Vi var överens, försäljaren och jag att en batterikollare borde finnas i varje hushåll. Tänk att jag var en teknikpionjär, när jag var ung!
      Nästa märkliga pryl i mitt förråd är en mekanisk spelkortsblandare. Bakgrunden är denna: Jag är och har alltid varit urkass på att spela kort. Förklaringen är säkert att jag är helt ointresserad. Vi människor har olika intressen och bra är väl det. Hustrun lägger varje dag en patiens efter förmiddagskaffet, för att ta ett exempel.
      Under några år spelade hustrun och jag ibland kort med mina svärföräldrar. Det kunde vara trevligt, även om jag gjorde de flesta fel som kan göras. Att trumfa ut var jag sämst på. Svärfar hade alltid ett slagord, som han använde när jag missade: ”Det går tiotusen fattiga barn på Londons gator, därför att deras föräldrar inte hade trumfat ut i tid”.
      Även om mitt kortspel inte var av hög klass, så var det ändå något som var ännu sämre. Jag var urkass på att blanda kortleken, när det var min tur. Man ser ju ibland hur trollkonstnärer kan blanda kortleken med en virtuositet som gör att man häpnar.
      Så en dag såg jag i en katalog en ”mackapär” som jag köpte. Det var en automatisk spelkortsblandare. Man lägger in kortleken i blandaren och trycker på en knapp och simsalabim blandas spelkorten. Tyvärr har kortblandaren inte blivit så mycket använd. Mina kära svärföräldrar har lämnat spelbordet och några andra har inte tagit plats vid det.
      Det känns lite märkligt att nu se handexpandern, batterikollaren och spelkortsblandaren. En gång i min ungdom var jag tydligen en ”teknikfreak”. Idag betalar jag med pengar i affären och när jag någon gång behöver ringa hem till hustrun, ber jag artigt någon vänligt sinnad mobilinnehavare att slå numret.

      Digital nerskräpning

      I min förra krönika skrev jag om min gåtfulle medresenär på tåget från Stockolm – han som knaprade råa morötter och tog sig en tryckare då och då på sin handexpander.
      När jag kom hem, letade jag reda på min egen handexpander. Den hade jag nog inte använt på de senaste femtio åren. Det är en verkligt flott handexpander, även med inbyggt räkneverk. Jag lägger den på nattduksbordet. Känner att det kanske är dags att börja träna igen. Högerhanden känns lite svagare än vänsterhanden, om jag känner efter. Det gäller att behålla finmotoriken på fortsatt hög nivå!
      Under alla mina år här på jorden har jag bara sett två handexpandrar, min egen och så morotsknaprarens.
      Men livet är fullt av märkliga upplevelser. Häromsistens var jag hemma hos han som nu snart ska ta över ordförandeskapet i Karlstads Humanistiska Förening. VI sitter och talar om föreningens framtid, då jag plötsligt på TV-bordet ser ett föremål som får mig att ropa till: ”en handexpander!”
      ”Den passar jag och hustrun på att träna lite med när vi sitter och slötittar på TV”, fick jag veta. Det känns tryggt att veta att den som nu ska ta över ordförandeklubban efter mig har ett väl upptränat handgrepp!
      Vilka djupsinnigheter är det man skickar till varandra på sociala medier? Jag hörde om en flicka som alltid fotograferar vad hon äter och sen skickar ut det till sina hundratals vänner. På så sätt känner hon sig aldrig ensam. Jag undrar i mitt stilla sinne, hur är det egentligen: ”Finns det digital nedskräpning i det digitala universum? Och hur ser egentligen ett digitalt universum ut?”
      Vårt vanliga universum vet jag ganska mycket om. Ålder cirka 14,8 miljarder år. Att det expanderar och att frågan om var universums slut finns är felställd. Frågan om det finns människor någonstans ute i universum, ”Bebodda världar”, funderar jag ofta på, liksom många gjort genom århundradena. Är det inte dumt att ställa frågor som ingen någonsin kommer att få något svar på? Nej, säger jag! Vi måste kasta loss och inte vara fångar i nuet. Ibland undrar jag om det är Jules Verne som gjort mig till den spekulativa människa jag är.
      Visst är dagens klimatfrågor mycket viktiga. Men vad händer om Golfströmmen skulle ändra sin bana? När inträffar nästa isperiod för oss i Sverige? Någon gång, när jag upplever att nuet tränger sig på alldeles för starkt, kan jag fråga om någon egentligen vet när vår sol börjar ”slockna”.
      Jag ska sluta med en mer jordnära kosmisk reflexion. För många vintrar sen, 1997 för att vara mer exakt, kunde jag från mitt norrfönster här på Karlagatan se den nyupptäckta kometen Hale-Bopp. Det var en stark upplevelse. Den blev inte mindre av att vi vet att det ska dröja, innan den åter kan ses här på Herrhagen – nämligen om drygt 2 000 år, år 4385.

      Gåtfull morotsätare med handexpander

      Jag har varit i Stockholm och firat barnbarnet Elviras 10-årsdag. Tänk va hon glatt sig åt att fylla tvåsiffrigt, alltså 10 år! Jag skojade med henne och sa att det kommer att dröja innan hon fyller tresiffrigt. Sånt vet man ju aldrig – livet är ett enda stort lotteri. En sak är i alla fall säker: fler kommer att fylla hundra år 2107 än i år.
      Hustrun och jag åkte tåg till Stockholm. Det var inga signalfel, så vi kom fram på minuten rätt. Det är lite löjligt, men jag sitter och fascineras av hastigheten. Vi nådde aldrig över 199 km i timmen. Väl framme i Stockholm möttes vi av svärsonen och han hittade en tjusig elbil från en bilpool. Moderna tider!
      Förr, när jag åkte tåg – mycket oftare än nu för tiden – kunde jag sitta och prata med okända medresenärer i timmar. Jag har flera minnen av sådana viktiga samtal om livets mening. Idag sitter jag tyst i min stol och ser alla andra i kupén som sitter och tittar in i mobiler och scrollar. Det är givetvis dumt, men ibland funderar jag på att fråga mina medpassagerare vad de egentligen läser där.
      Vilka är då medpassagerarna? Den unge man som direkt när tåget sätter sig i rörelse, tar fram en liten påse med råa morötter, som han knaprar i sig, intresserar mig oerhört. När jag var ung kulstötare, skaffade jag per postorder en handexpander – detta för att göra mina fingrar starkare. Avsikten var att ge kulan en extra kick. Jag har aldrig sett någon använda en sådan handexpander, men ett par gånger tar morotsätaren fram den och gör ett tiotal snabba tryckningar. Varför? Behöver han i sitt yrke ett kraftigt handslag?
      Fantasin skenar iväg. En av medresenärerna ser ut som Gudfadern själv men i verkligheten är han kanske en snäll och empatisk frikyrkopastor. Visst skulle det bli en fin roman, om jag fantiserade ihop en berättelse om vilka mina medresenärer är och vilka levnadsöden de har!
      Julklappsstressen är inte så stor längre. Visst måste vi hitta på något roligt till barnbarnen. De vuxna får inte prylar utan kvitto på insättning till typ Läkare utan gränser. Av hustrun får jag numera sedan många år en prenumeration på den västdalsländska lokaltidningen så att jag kan följa med vad som händer där nere i min dalsländska hembygd.
      Hustrun är införstådd med mitt problem, dvs min bristande fantasi, och plockar fram kartongen till en flaska eau de toilette, som jag kan köpa och få snyggt inslagen. I år utbröt viss panik, när jag får veta att det gamla märket upphört. Min manliga hjälplöshet ger mig extra fin service från en ung charmig försäljerska, som ordinerar en ny doft. Jag har efteråt förstått att den doftar OK!

      Fler bilder och fortare

      En av de populäraste tv-serierna alla tider är ”Någonstans i Sverige”. Tänk va’ genuint populär Loffe blev hos hela svenska folket! Många läsare tyckte om min förra krönika. Det var lumparminnen satta i ett historiskt perspektiv.
      Jag har två historier till. Den ena handlar om när det svenska försvaret förläst sig på så kallad programmerad pedagogik. Det gick till så att vi hela repmånaden gjorde exakt samma övning varje dag. Vår pluton, där jag som sergeant var chef, låg bak samma gran och sen sprang vi allt vi kunde upp på en ås och gick i stridsställning, det vill säga vi riktade vapnen mot eventuella stridsvagnar ute på fälten. Vi tog det på största allvar och sprang allt fortare som vore det en idrottstävling.
      En dag var det ”examen” och då dök det upp ett par officerare med blågula band i mössan, på så kallade stridsdomare, och tittade på oss. Vi sprang snabbare än någonsin. Då hörde jag en av stridsdomarna säga till sin kollega: ”Detta är ju inte repgubbar, det är ta mig fan elitsoldater”. Grabbarna, de vanliga repgubbarna, tog det hela mycket lugnare. En trygg kille från norra Värmland sa till mig ”Sergeant, kommer ryssen här, så tar vi´n!”
      När jag var helt säker på att gjort mitt för fosterlandet, blev det en sista repövning. Uppgiften var att se till att sovjetiska bombplan på väg att bomba Natobaser i Trondheimsområdet inte skulle kunna mellanlanda på våra flygfält i Sveg och Hede. Uppgiften var tuff: vi skulle ta oss cirka tre kilometer med cykel på högst fem minuter. Men jag var ju elitsoldat, trots mina 44 år!
      Dock, mitt bästa minne var mer civilt. Sveg var verkligen en trist håla, åtminstone hösten 1982. Därför blev vi befäl mutade med en bussresa upp till ett flott högfjällshotell, där det fanns en stor pool. Jag avstår alltid sådana badexcesser, så jag gick fram till receptionen och frågade om det fanns något annat roligt man kunde göra här på hotellet. Jo, sa receptionisten, i kväll är hotellprästen här och håller föredrag om Tolvöarna. Det lät ju upphetsande, så jag undrade om jag kunde få lyssna. Ja, absolut!
      Vi blev ett 15-tal och föreläsaren var en ung man i 30-årsåldern, som undrade om det var OK att hans dotter, en femåring fick vara med. Hon skulle sitta och rita och vara absolut tyst, lovade han. Det var ett pedagogiskt upplagt föredrag. En diabild för var och en av de tolv öarna och så föreläsarens kommentar. Men efter en kvart får den lilla flickan närmast ett mindre utbrott. Hon skriker: ”Pappa, fler bilder och fortare!”
      Ungdomskulturen hade slagit till. Jag har alltid sedan dess hört flickans utrop i mitt kulturchefsöra.

      Finskt kräftkalas i svensk uniform

      Häromsistens hittade jag mitt betyg från plutonschefsskolan. Under femton månader 1958-59 gjorde jag lumpen här på I2 i Karlstad. Betyget visar att jag var något av en elitsoldat. Jag var kurstrea, bara någon tiondel sämre än kurstvåan Bo Pellnäs – sedermera medialt känd överste och opinionsbildare. Hade jag också blivit överste, om jag valt att fortsätta?
      Jag är en stark anhängare av värnpliktsmodellen och begriper inte varför den avskaffades. Kanske kommer Putin och Trump att ”återinföra” värnplikten i Sverige.
      Jag har verkligen ställt upp för fosterlandet. Utöver de femton månaderna så har jag gjort sju repövningar av olika modell på tillsammans fyra månader. Dessa fem olika repövningar har gett mig många härliga och förvisso drastiska minnen. När det var som bäst, var det verkligen en fungerande demokrati – ingen brydde sig om vad man gjorde i det civila. Däremot kunde man utnyttja den civila kompetensen i det militära vardagslivet som repgubbe.
      En eftermiddag när vi var förlagda uppe i norr, bjöds befälen på en rekreationsresa med buss in till Haparanda. Vi var fyra kulturellt kreativa sergeanter, som då gick över bron till stadshotellet i Torneå och satt några timmar och åt ett par tjog kräftor med tilltugg. När vi återsamlades vid bussen för hemtransport, fick alla frågan vad vi hade hittat på i Haparanda.
      När vi fyra då slog till med att vi varit och ätit kräftor på stadshotellet i Torneå, så sa vår kapten ironiskt: ”jag förutsätter att ni hade civila kläder med så ni kunde byta. Annars är ju straffet för besök i annat land iförd svensk uniform minst två dygn i buren. Såvida man inte blir internerad i Finland, förstås.” Så ett avväpnande ”Hoppas de finska kräftorna smakade bra!”
      Detta var hösten 1968. En dag träffade vi befälhavaren för försvarsområdet, en överste X. Det var en riktig stridis, tyckte vi. Han berättade om de fina vägarna i norra Finland och om överdimensionerade bensinstationer. Han sa att om sovjetstyrkorna i Murmansk slår till en natt, så är de här vid tretiden på morgonen. Så berättade han att han varje kväll kysste sin hustru god natt med orden ”hoppas de inte kommer i natt”. Vi tyckte det var lite komiskt och några kallade honom överste Münchhausen.
      Nästa morgon kl. 06.00 står vi och tvättar oss och någon slår på transistorradion. Då hör vi ”Idag på morgonen har Warszawapaktens trupper besatt Prag”. Då kände vi oss faktiskt ganska små. Ingen vill längre göra sig löjlig över överste X.
      Kursettan – vem var han? Han hette då 705 Johansson. Han bytte namn och som Grinnemo blev han rektor här i Karlstad. Om hans fortsatta militära cv vet jag ingenting.

      Krönika: Slips väcker minnen

      Jag letade efter ett skohorn och hittade en gammal handflätad slips. Vilka minnen föder inte denna slips!
      Vintern 1952, de första dagarna i februari, drabbades gårdarna i min hembygd av en mul- och klövsjukeepidemi. På den tiden ansåg man att det bästa sättet att minska de negativa effekterna av epidemin var att alla smittade besättningar omgående avlivades och grävdes ner.
      Vi fick veta att vi skulle isoleras och inte få lämna gården. Det var dramatiska timmar med besök av veterinär och polis. En barrikad sattes upp med en stor skylt som angav att det var absolut förbjudet att besöka vår gård. Vi fick order att vid en alternativ väg sätta upp en balja med lut så att veterinären skulle kunna tvätta av sin gummioverall och sina gummistövlar efter besöket hos oss.
      En granngårds besättning smittades. Jag minns hur kusligt det var att höra hur massgraven grävdes. Jag minns det inte, men sannolikt var det utkommenderad militär som grävde. På kvällen fördes korna ut, avlivades och kastades ner i massgraven. Samtidigt en stor oro: är våra egna kossor också smittade? Kommer de också att dödas?
      Den vintern jobbade en gammal farbror åt oss i skogen. Han valde att bo kvar hos oss denna tid, då vi var isolerade. Innan isoleringen blev definitiv, åkte han hem och hämtade en gammal separator (den vi hade haft en gång i tiden hade blivit kastad). Under dessa dagar fick jag höra ljudet av separatorn, ett ljud så välkänt i svensk litteratur genom Harry Martinson.
      Den gamle mannen var en mycket mångsidig man. Han var bl.a. spelman av hög klass. Under kvällarna i isoleringen fick han några garner av mamma och med en egenhändigt tillverkad ”minivävstol” tillverkade han en vacker slips.
      Isoleringen hävdes. Våra kossor hade klarat sig. Ett annorlunda, ofrivilligt skollov hade det varit. Den totala isoleringen under två veckor förutom veterinärens dagliga besök känns fortfarande overklig. Slipsen är fortfarande fin, väl värd att använda. Tack, farbror Ivan!
      Jag minns en annan gång när vi hade ofrivilligt skollov. Det var när det var barnförlamning i bygden. Vi sa aldrig ”polio” på den tiden. Det är hemska minnen, när jag kommer ihåg hur jag gick och kände efter om jag var stel i nacken. Det sas vara ett första tecken på sjukdomen.
      Kontakterna med läsarna betyder mycket för mig. Häromsistens fick jag ett mejl som gjorde att jag kom ihåg något som jag förträngt. Under några år runt 10-årsåldern var jag rädd för att dö antingen av kallbrand eller av blodförgiftning. På bondgården fanns ju mycket som kunde infektera sår. Ingen fick veta något om denna ångest Jag hade läst om kallbrand i en gammal läkarbok, som fanns i bokhyllan. Rädslan släppte efter hand men jag minns fortfarande hur lycklig jag blev, när vi fick stelkrampssprutan i lumpen.

      / Kjell Fredriksson

      Min okända faster

      Min pappas barndom var nog ledsam. Hans mor dog i barnsäng när han var två år. Den nyfödda lillasystern, Hulda Maria, dog också, blott fem veckor gammal. Pappa hade inga syskon och fick inga senare, eftersom fadern inte gifte om sig. Kvinnorna i hans barndomsmiljö var de pigor som var anställda på gården. Att de gjorde avtryck vet jag, eftersom jag som liten pojke besökte en av dessa årligen tillsammans med pappa.
      Det känns lite märkligt att kalla den lilla döda flickan ”min faster”, men det var hon fastän hon dog nästan 50 år innan jag föddes. Hur annorlunda hade inte pappas liv blivit, om hon fått leva och kanske också mitt eget.
      Viktiga var också de kusiner, som bodde några kilometer bort. En fin historia som jag hört berättas: Maja, kusinernas mamma det vill säga min fars faster, mötte sin fästman i skogen halvvägs mellan gårdarna och satt på Knappås och planerade sitt kommande liv tillsammans. Knappås är ett berg med fin utsikt över bygden. Så kunde en livslång relation utvecklas i en tid då det varken fanns mobiler eller SMS.
      En viktig uppgift för den lille pojken var att ta hand om sin farfar, som var helblind och som behövde någon som hjälpte honom med praktiska ting. I denna barndomsmiljö fanns farbror Andreas. Han var barnlös änkling. Han var finsnickare och hade säkert varit den som bar ansvaret för byggandet av det hus, där jag skriver denna krönika. Jag bevarar med glädje en konstnärlig utsmyckning på verandan, som han har gjort.
      Jag har ett uppförstorat foto av honom. Han var en ståtlig karl, till utseendet påminnande om den siste tsaren. Jag har två brevsamlingar, båda ledsamma. Den ena är breven från sanatoriet från Hilda, hans unga hustru. Det är mycket fina och kärleksfulla brev, men det är brev från dödens väntrum. Tuberkulosen tog hennes liv, bara 29 år. Hilda hade ett ovanligt andra namn, nämligen Medhardina! I databaserna Sveriges befolkning och Begravda i Sverige är hon ensam om detta namn.
      Den andra brevsamlingen är Andreas egna brev från länslasarettet i Vänersborg, där han vårdades för njurlidande. Det är brev som präglas av oro, en berättigad oro för han skickas hem obotlig och dör snart därefter.
      Varje sommar ser jag till att barn och barnbarn sätter blommor vid deras gravsten. Jag känner att detta är något som pappa skulle ha uppskattat, för det var farbrodern Andreas som stod min pappa närmast under han barn- och ungdomsår.
      Jag har i sommar hållit föredrag om min trädgård. Den är verkligen inte särskilt märkvärdig, men den har ändå en historia värd att berätta. Eftersom min gård är en släktgård, känner jag alltid banden bakåt. Men alla har inte en egen trädgård. Jag tänker ofta på alla dessa miljoner flyktingar som saknar allt – inte bara sin trädgård!

      Där låg huggormen!

      Jag har fått kritik för att mina krönikor mer handlar om relationen till min pappa än om relationen till min mamma. Det är säkert en riktig iakttagelse. Men denna gång står mamma i fokus. När det gällde trädgården, grönsakslandet och bärskogen var det vi två, mamma och jag som hade huvudansvaret.
      Jag minns att mamma hade stort intresse för dahlior. Hon skickade ibland efter dahlior på annons i Jordbrukarnas Föreningsblad. Det var största möjliga diameter på blomman som gällde. Sedan fick man passa så att dahliorna inte frös under kalla augusti- och septembernätter.
      Det var i bärskogen vi kom varandra nära, mamma och jag. Vi var i blåbärsskogen nästan varje dag och det var ett måste att jag skulle vara med. Nu, själv gammal, förstår jag att det var för att minska hennes oro. Backarna till skogen är branta. Överviktig som hon var och med hjärtproblem, var det tryggt för henne att ha en liten pojke med sig. Detta var ju innan mobiltelefon var påtänkt.
      Vi hade ibland sällskap i bärskogen av en av våra katter. Det var en hankatt som kommit vandrande till oss och som fått namnet Ämmadkatt (= främmande katt) av pojken som inte talade rent. Katten var lite besvärlig, gick och puffade på bärplockarnas händer. Men en dag blev han verkligt populär: han slog till med tassen och fräste när mamma just skulle sticka ner handen i en blåbärstuva. Där låg huggormen!
      Vi talade inte ofta om livet, mamma och jag. Det var mycket som var främmande för henne, till exempel mitt idrottande. Jag tror hon kanske drömde om att jag skulle bli präst. Hon oroades säkert att mina donjuan-försök skulle kunna göra att någon hamnade i olycka, som man sa på den tiden. Hon led hela livet av att själv vara uä – utom äktenskap. Helt klart är att hon också oroade sig för att jag skulle bli beroende av alkohol, hon hade en sårig relation till sin bror, som var periodare.
      Ibland när vi plockade bär, talade mamma om hur hon ramlat i bärskogen, när hon var i åttonde månaden. Att det blev en svår förlossning för den 38-åriga förstföderskan har jag bevis på i form av ett kvitto, som visar att hon/vi tillbringade hela tolv dagar på sjukstugan i Bäckefors. Kostnad 1 krona per dag.
      På gamla dar har jag grunnat en del över att mamma berättade detta för mig. Den svåra förlossningen var nog en preventiv åtgärd. Det tror jag ganska säkert. Min far sa en gång till mig att han nog velat att jag skulle fått syskon. Men sånt bestämmer man inte ensam, som han sa.
      KJELL FREDRIKSSON

      Malvor ger identitet

      Jag har haft sommarlov. Ja, så känns det, trots mina sjuttioåtta år. Jag har kunnat återvända till min barndomsmiljö. I dagens värld med miljoner på flykt är det något att vara tacksam för: att man har kvar sitt barndomshem!

      Men var är de tio korna, de båda hästarna, de hundra hönsen, den matglade griskultingen, alltid omedveten om sitt öde, och mina fyra kattor? Alla är de borta. Ladugård, gris- och hönshus står tomma sedan länge.

      Far hade rätt, när han för drygt sextio år sedan sade Välj du din egen bana i livet. Bonde passar du absolut inte till och det är inte heller något framtidsyrke. Och då visste han inget om dagens mjölkpriser. När jag växte upp var antalet mjölkbönder i vårt mejeris upptagningsområde 900 idag är de 2, tror jag.

      Ett par dagar varje sommar lever min ladugård upp. Barnbarnen plockar fram en mängd djur ur morfars auktionsfyndlåda och befolkar båsen med olika djur inte bara kossor utan dromedarer och noshörningar. De olika djuren får fin tillsyn och utfodras noga. En dag är det dags för barnbarnen att återvända till sina hem. Morfar plockar ner djuren i sin låda. Kanske kommer de att efterfrågas och få nytt liv nästa sommar.

      Tomma är nog båsen för alltid. Det är nu femtio år sedan Lilja, Blomma, Krona, Stjärna, Docka, Göta-Bella, Isabella och Stella-Bella en dag lämnade ladugården på Rönnhult.
      Det är inte bara barndomens husdjur som är borta. Det är märkligt tyst på gården. Var finns stararna, som i stora mängder följde korna? Var finns ladusvalorna och hussvalorna? De är borta! I år saknar jag också sädesärlan på tunet. Vi som brukade pratas vid om hur det såg ut i Egypten, där hon vistats under vintern. Är det bara hos mig fåglarna försvunnit eller är det en s.k. trend? Är det brist på mat eller är det faror under de långa flyttningarna som är orsaken? Jag skulle gärna vilja veta.

      Det finns mycket att glädjas åt i min trädgård denna sommar. Mycket av det som är vackert har jag gångna generationer att tacka för. Lite speciellt känner jag denna sommar för mina malvor. Det är säkert en blomma som funnits på gården långt före min tid. Förra sommaren samlade jag ihop frön och spred ut på olika platser i trädgården. Det gav resultat! Nu kan jag plocka buketter av malvor och sätta på de gamla släktgravarna, buketter som ger mig och de mina en känsla av den gamla gårdens del i vår identitet!