Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Eftervärldens dom

      Men hur kunde man hålla människor som slavar i USA, där man hade antagit en deklaration om mänskliga rättigheter? Hur kunde man rösta fram Hitler i demokratiska val? Och varför stoppades han inte av de andra stormakterna? Vad visste folk egentligen om koncentrationslägren? Eller om Stalins terror? Hur tänkte man egentligen, när man bekämpade kvinnlig rösträtt? Och tänk, att det nästan halva nittonhundratalet var förbjudet att använda preventivmedel!

      Eller att leva ut sin homosexuella läggning!
      De här frågorna och funderingarna är bara några av alla dem, som jag ställdes inför under min långa tid som historielärare, och svaren eller försöken till svar var ofta både långa och komplicerade. Ibland tog jag skönlitteraturen till hjälp, ibland gick vi till olika källor, och någon gång spelade vi rollspel för att förstå. För det är ju det som det är fråga om: att förstå att okunskap, fördomar, grupptryck, rädsla och rådande värderingar kan göra människor till om inte monster så åtminstone empatilösa och hårdhudade helt i avsaknad av medmänsklighet. Eller helt enkelt slappa, oengagerade, likgiltiga låtgånissar.
      Vi vill gärna tro att vi i vår tid är mycket mer civiliserade än generationerna före oss, men jag ställer mig väldigt tveksam till det. Det finns all anledning att tro att eftervärldens dom blir hård även mot oss.

      Frågan är bara vilka tokigheter som kommer att framstå som värst. Blir det vår överkonsumtion? Vårt hänsynslösa slöseri med jordens resurser? Vår gigantiska nedsmutsning av naturen? Vår egoistiska föreställning om att just vi i den här delen av världen har rätt till diverse privilegier?
      Eller kommer vi att dömas än hårdare för att vi inte skriker högt nog i protest mot vår tids slaveri i form av trafficking och barnsexhandel? Barnäktenskap, könsstympning och hederskulturer? Eller rasismen, en skrämmande ökning av antisemitism, antiziganism och en våldsamt eskalerande islamofobi? Eller att vi offrar den välfärd som byggdes upp under många decennier på den fria marknadens altare? Att vi offrar våra barn i upprepade skolexperiment, utsätter gamla människor för en inhuman brist på omvårdnad och administrerar sönder den offentliga sektorn? Eller kanske för att man låter en farlig pajas som Donald Trump väljas till president i USA?
      Och jo, det finns saker vi kan göra. Var hyggliga medmänniskor gentemot såväl grannar som nyanlända från andra delar av världen. Se varje människa som en värdefull individ. Rösta på humana politiska partier. Avstå från senaste teknikprylen. Åka kommunalt. Äta mindre kött. Protestera mot orättvisor. Stå upp för den svagare. Ge attan i att flyga kors och tvärs över klotet flera gånger om året.
      Sluta blunda. Sluta stoppa huvudet i sanden. Sluta försvara vårt egoistiska, giriga sätt att leva. Det kan vi göra.

      Dags för paus i båtlivet

      Jag har mönstrat av. Efter två veckor till sjöss har jag packat mina pinaler och sagt hejdå till Kapten Snedwall. Och nej, vi är inte osams. Vi ska inte skiljas. Det beror inte heller på det usla vädret vi har haft, även om det har varit i tristaste laget. Nej, orsaken är helt enkelt den att det är dags för den årliga herrseglatsen, den som har gått av stapeln under de flesta somrar de senaste 20 åren. Och där platsar jag inte, så jag mönstrar helt enkelt av och lever gräsänkeliv hemma i stan i stället.
      En hel del olika hamnar har fått se mig hoppa i land med ett gediget bagage: Vänersborg, Oskarshamn, Grenå, Torekov, Fyrudden… Och sen har jag hoppat på igen i Söderköping, Karlshamn eller Lysekil. Den här gången kom vi inte längre än till Säffle på första etappen i vår Vänerodyssé, men då har vi också besökt sådana exotiska hamnar som Lillängshamnen, Åsundaön, Liljedal, Ekenäs och Lurö på vägen. Att komma sjövägen till platser man tycker att man känner ger en helt annan och ny bild.
      Ibland kan det kännas trist att lämna båten – om än bara för en vecka, och detta hänger i allra högsta grad samman med vilket väder som råder. Efter en tids sol och värme och loja seglingar i milda vindar vill jag vara kvar ombord, och det känns då inte riktigt rättvist att mönstra av. Riktigt surt var det den där gången, då maken med sitt sällskap fick en fantastisk seglats i Europas bästa väder, medan jag befann mig i ett ovanligt regnigt Italien. Kvällen då jag mönstrade på igen i Göteborg kom åskan som gjorde slut på den värmen.
      Andra gånger är det lättare att ta en paus från båtlivet – som i söndags efter mycket regn, starka vindar och jättevågor. Det har krängt, det har lutat, det har skvätt. Och vi har legat stilla ett par dagar för länge i ett par hamnar. Skamset måste jag erkänna att jag vid något tillfälle har lämnat båten med något som närmast kan beskrivas som lättnad – som den gången när vi hade gått över Vänern i två dagars stark motvind och iskallt regn och jag blev avbytt av en god vän som hade kört vår bil till hamnen.
      Vilken känsla det var att sätta sig i en torr varm bil, dra igång favoritmusiken på hög volym och sjunga med för full hals. Eller den gången då vi hade seglat i dåligt väder med gäster ombord i över en vecka och som kronan på verket legat inblåsta i Torekov två nätter i ett riktigt svårt väder. Då var det skönt att ta tåget hem, och det var i sista minuten, för sen stängde man av järnvägen på grund av översvämningar och rasrisk.
      Jag är förmodligen inte ensam om att önska ett stadigt ryskt treveckorshögtryck med garanterad värme och sol; jag längtar såå efter att bada, segla i baddräkt och ankra i naturhamnar. Trots tråkiga långtidsprognoser intalar jag mig själv, att på måndag kommer det. För då mönstrar jag på igen!

      Vänerliv

      Trots att jag har bott och levt hela mitt liv på olika platser i närheten av Vänern, är det först under den senaste halvan, som jag verkligen har förstått vad Vänern är, hur mäktig, vacker och storslagen. Kanske var jag något på spåren som liten flicka, när jag då och då fick besöka och övernatta i min fasters och farbrors lilla sommarstuga vid sandstranden i Järns Sannar i Dalsland.
      Mitt minne berättar om evighetslånga, soliga dagar, då vi barn badade och badade och badade. Långgrunt var det, och vi kunde springa långt, långt ut, innan vattnet ens nådde oss upp till magen. Uppvuxen som jag var vid en mindre sjö, lärde jag mig simma vid fem års ålder, men i Järns Sannar var det inte tal om att simma utan mer att ligga på mage på den vattrade sandbottnen och plaska. Min farbror rodde ofta ut för att vittja näten och blev bara en liten prick mot horisonten, och där och då fick jag alltså en känsla av och uppfattning om Vänerns storhet och storlek. Horisonten framstod som något magiskt – ungefär som regnbågen.
      Under min gymnasietid i Åmål hade jag ingen relation med Vänern. När vi i dag lägger till i Åmåls gästhamn, inser jag hur nära det är till min gamla skola; det rör sig om ett par kvarter och en backe, men det hade jag ingen aning om då. Det var väl annat som upptog mina tankar. Men visst tog vi ”ledigt” från skolan någon fin sen majdag och gick ner till Örnäsbadet och låg och solade… Och nog minns jag de där grabbarna med familjesegelbåt och som pratade om Svegön. Familjesegelbåt – för mig en omöjlig och ouppnåelig tanke!
      Ja, och så blev det då Karlstad – ännu en plats vid Vänern, som under studentåren handlade om Skutberget någon gång då och då, men under småbarnsåren blev det många varma dagar på Bomstadbaden med matsäck, böcker, plastleksaker och parasoll. Där kunde mina barn och deras kompisar bada och leka vid en långgrund strand som påminde om min egen barndoms vänerstrand.
      Men inte förrän jag träffade min make blev Vänern min egen sjö, mitt eget sommarparadis. Med segelbåten som en bonus till mannen jag förälskat mig i kunde jag nu lära känna denna fantastiska källa till rekreation och äventyr. Efter hand har vi skaffat större båtar och därmed också kunnat vidga vyerna och turerna. Och vi har gjort och upplevt mycket av det där som man ”måste” – opera på Läckö, köpt ägg från den härliga hönsgården i Ekenäs, långa, vackra promenader på öar och fastland – ofta med Kinnekulle som blickfång. Vi har plockat kantareller på Svegön, sett solen gå ner i vattnet utanför Lindökroken, köpt rökt fisk i Spiken, ätit kräftor vid den lilla bryggan på Alvön. Vi har upplevt soliga, loja dagar men också regn, rusk, kuling, otäckt höga vågor, åska och hagel. Och väldigt mycket skönhet!
      Och nu är det dags igen. Två månader på Vänern! I familjesegelbåten!

      Mellan hägg och syren

      Men kan inte någon hjälpa mig att stanna tiden så att vi kan få bli kvar i dessa sagolika veckor mellan hägg och syren? De borde åtminstone vara dubbelt så långa eller dubbelt så många som andra veckor på året. En del andra av årets veckor kunde däremot gärna ha den goda smaken att vara endast hälften så långa eller hälften så många… Men nu är det inte om dem som detta ska handla utan om maj och en bit av juni – tiden fram till skolavslutningen ungefär.
      Detta är den tid på året, då allt bara händer. Och det är inte alltid man hinner med allt det där man gärna vill, vilket är ytterligare ett skäl till att vi borde ha fler och längre veckor under försommaren. Det är klassfotboll och konserter och picknickar. Kvällar på uteserveringar och balkonghäng. Timmar i solen för att få lite färg på den degigt vita lekamen man har ”begåvats” med. Det är skolresor och sommarstugor och trädgårdsarbete. Båtrustning och altanbyggen och betygsättning. Allt som måste bli klart före sommaren. Allt som måste göras. Måste, måste, måste!
      Och ute i naturen är allt så hjärtknipande vackert så att man nästan vill gråta, och risken finns att allt plötsligt bara är över utan att man har hunnit med det där man egentligen ville – stanna upp och bara njuta. Bara vara. Själv är jag detta nådens år 2016 så lyckligt lottad att jag hinner, eftersom min tid inte längre tas i anspråk av förvärvslivet. Jag har under denna långa och kalla vår steg för steg kunnat följa naturens uppvaknande – från första snödroppen och första gåssträcket till dagens koltrastsång och häggblomning – och det har varit helt fantastiskt!
      Så kom då sommarvärmen precis när jag var klar med vårstädningen och båten var klar för sjösättning, och det blev naturligtvis både självklart och nödvändigt med en första övernattning ombord i hemmahamnen, trots att natten var kall och att det inte allt för varma Vänervattnet kylde durken rejält. Men premiärturen var bara så där alldeles, alldeles underbar som den kan vara i maj med en vänlig sommarvind, sidenblå himmel och späd grönska längs stränderna. När jag sedan promenerade hem förbi den sagolika vitsippsbacken och med koltrastsång från en trädtopp, kände jag en urstark längtan efter att stanna tiden. För nu går det för fort!
      Häggen har börjat blomma, och på något sätt känns det som att det är början till slutet. Snart är den här tiden förbi. Snart har syrenerna, gullregnen, liljekonvaljen och lupinerna blommat ut, och då är det sommar på riktigt. Det är ju underbart i sig, men nog är det precis nu, som det egentligen är som allra bäst, när det är som allra vackrast – när vi är mitt uppe i det sjudande, brusande livet. Mitt uppe i allt som spirar, blommar, doftar och surrar.
      Och när sommaren ligger framför oss som ett oskrivet blad…

      Sippor, pestskråp och vårlåt

      Som övertygad för att inte säga fanatisk vinterhatare ägnar jag vårmånaderna åt att leta, hitta och njuta av vårtecken av allehanda slag. Jag har mitt säkra ställe för de första blåsipporna – till en början hemligt som efter hand blir väldigt uppenbart för alla med hyfsad syn. Platsen där jag under många år hittade de första vitsipporna har slyat igen, och sipporna där är inte längre lika många som tidigare, men jag har naturligtvis ett nytt ställe, och redan för en vecka sedan plockade jag den första buketten. Denna händelse är för mig det absoluta beviset för att vintern definitivt är över för den här gången, och jag kan andas igen!
      Ett – som jag har förstått – lite udda vårtecken, är min jakt efter pestskråpen. Ja, just det. Pestskråpen. Inte hört talas om den? Vet inte hur den ser ut? Då kan jag berätta för dig, kära läsare, att det är en medicinalväxt, vars aktiva substans, petasin, är kramplösande och mest används vid buksmärtor. Den introducerades i Sverige på 1300-talet av munkar och ansågs då var ett skydd mot den fruktade pesten; man kokade roten i vin och drack sedan denna förmodligen ganska vedervärdiga sörja för att undkomma digerdöden – dock utan större framgång, då man räknar med att en tredjedel av Sveriges befolkning dog i denna farsot.
      Denna växt kommer upp ur jorden ungefär samtidigt med eller någon vecka senare än blåsipporna. Den växer på fuktiga ställen som dikesrenar och vid åar och bäckar. Blomman är lilarosa och påminner om en hyacint i form och storlek – men inte vad gäller skönhet; jag tycker inte att den är särskilt vacker. Men den är egen. Den är tidig. Och den är ett bombsäkert vårtecken! Och på mitt ställe har jag denna vår redan kunnat räkna till tjugosju blommande pestskråpar!
      Ja, och så är det fåglarna då. Jag är definitivt ingen ornitolog, och de fågelläten jag kan är inte många. Men visst gläds jag åt årets första talgoxeflöjtande i januari. Och nog känner jag igen bofinkens vackra sång när jag inspekterar pestskråpbeståndet – för att inte tala om koltrastens jublande, ekvilibrism. Och jodå, jag har lagt märke till kniphannens märkliga nackrörelser vid parningsleken. Gåssträcken gör mig nästan yr av lycka – eller är det möjligen de snabba huvudrörelserna jag gör för att upptäcka fåglarna, när jag hör gåsropen, som förorsakar yrseln?
      Och tranorna och de hundratals sångsvanarna på det där gärdet – det är en fantastisk syn! Men ibland behöver jag lite hjälp och sällskap för att förstå fågelvärlden, vilket jag får av min käre make. När vi åker bil är det jag som ser växterna vid vägrenen och maken som ser rovfåglarna på himlen. Snacka om att komplettera varandra!
      Och nu står ljuvligheterna i kö: vitsippsbackar, häggblomning, uteserveringshäng. Håll med om att detta är en makalös årstid!

      Paltsöndagen

      I vår familj är vi mycket för att fira – födelsedagar förstås, en och annan namnsdag (om vi kommer ihåg), bröllopsdagar och i stort sett alla traditionella högtider – men inga såna där tramsigheter som alla hjärtans dag. Somliga helgdagar firar vi på ett ganska eget vis som exempelvis juldagen med en frukost, som avnjuts tillsammans med goda vänner efter julottan. Vid vintersolståndet firar vi ljusets återkomst, vid vårdagjämningen att vi har överlevt den vedervärdiga vintern och att vi befinner oss på rätt halva av året. Ordet vårdagjämning är ett av svenska språkets vackraste ord och själva dagen en av årets viktigaste att fira!
      Sen har vi också en och annan speciell familjedag att fira. En av dessa infaller faktiskt nu på söndag, nämligen paltsöndagen. Ja, du läste rätt: p a l t s ö n d a g e n – inte palmsöndagen. Att dessa två detta år råkar sammanfalla är en tillfällighet men inte helt ovanligt. Påsken infaller ju första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen, och palmsöndagen är söndagen före påsk. Paltsöndagen infaller den söndag som ligger närmast den 22 mars. Ibland, som i år, sammanfaller alltså dessa två söndagar.
      Hela detta firande av paltsöndagen är helt och hållet familjerelaterat, men det finns inget som säger att inte vem som helst som gillar pitepalt kan fira den. Bakgrunden är följande: Min exsambo och mina döttrars far, avliden sen några år tillbaka, hade sin födelsedag den 22 mars. Han var norrbottning och älskade följaktligen pitepalt, som vi tillredde många gånger under de tio år vi levde tillsammans. Efter vår separation fortsatte han att laga palt så ofta att en av döttrarna numera har lite svårt för rätten – i synnerhet då doften av kokande palt – medan den andra, som är den som har instiftat paltsöndagen, fortfarande äter rätten med glädje – liksom jag och min nuvarande norrbottniske make (ja, en till från Norrbotten!).
      För att högtidlighålla minnet av vår anförvant och för att få ett tillfälle att njuta palt har vi alltså gjort en söndag i slutet av mars till en högtidsdag: Paltsöndagen. Då äter vi pitepalt och skålar i mjölk, som visst lär vara den rätta drycken till palt. Jag måste erkänna att jag lite svårt för mjölk som måltidsdryck och menar, att ett italienskt rött skulle passa väl så bra- om inte bra mycket bättre – att dricka till. Palten påminner ju i sina råvaror starkt om en pasta carbonara eller en gnocchi med pancetta; här finns basen på vetemjöl och potatis, och inuti palten döljer sig det salta fläsket.
      Men hur som helst är paltsöndagen en högtidsdag att se fram emot, och inte blir årets firande sämre av att den inte bara sammanfaller med palmsöndagen utan också vårdagjämningen. Det kan inte bli annat än magiskt. Rent magiskt!

      Karlstadsbo?

      Ett nära förestående 50-årsjubileum med min reaskolelklass och dotterns 25-åriga studentjubileum triggar igång en massa tankar om livet och hur det blev. Det är många frågor som dyker upp i mitt huvud, och en av dem är: När blev jag egentligen Karlstadsbo?
      Mina första 20 år framlevde jag i Dalsland men jag har bott i den här stan mer än dubbelt så länge. Ändå tog mycket lång tid innan jag såg mig själv som en riktig Karlstadsbo. Frågan är om jag inte fortfarande ibland känner mig som en om inte främling så åtminstone utböling.
      Mitt Karlstadsliv inleddes för snart 50 år sen med studier vid det lärosäte som då hette Universitetsfilialen i Karlstad och med studentliv. Jag flyttade ganska ofta, vilket gav mig epitetet ”Packmoster” av systerdottern, och jag lyckliggjorde ett antal stadsdelar med att bo där: Klara, Råtorp, Klara igen, Romstad, Våxnäs, Klara igen och Viken. Här någonstans hade jag blivit sambo och mamma och klar med mina studier. Men inte kände jag mig som Karlstadsbo för det.
      Men två barn som föddes på Karlstads BB och med nya områden att bebo samt en lärartjänst vid stadens mest traditionstyngda, ärevördiga gymnasium gjorde mig inte till Karlstadsbo. Det var något med en självgodhet, som jag tyckte mig se hos ”riktiga” Karlstadsbor och som jag hade svårt för. Och då ville jag inte heller bli en av dem. Passar det inte, så är inte jag den som tänker krusa… Men – när vi för 25 år sedan flyttade till Herrhagen kände jag mig äntligen hemma. Jag blev Herrhagsbo från första stund. Men inte Karlstadsbo.
      Vad är det då som gör att jag nu till slut äntligen känner mig hemma i Karlstad? Ja, det är nog det som det handlar om: en hemkänsla och att jag helt enkelt har fått en hembygd. Årens gång. Kanske för att vi gifte oss i Karlstads domkyrka. Kanske beror det på vännerna. Kanske på mina promenadstråk som har gett mig glädjen att följa naturens och årstidernas växlingar.
      Jag vet var jag ska leta efter de första vitsipporna och var blåsippsbackarna och liljekonvaljeöverflödet finns. Kanske är det familjens förtjänst med barnbarnen som också är födda här. Kanske är det båtlivet och hemmahamnen. Och jag tror också att det hänger samman med något som egentligen är förknippat med sorg och mörker men som också är en viktig del av livet – att jag och min familj har fått en grav att gå till.
      Ja, kanske är det helt enkelt så att det är alla olika sammanhang, där jag ingår som en del, som har gett mig denna hemkänsla. Att höra till. Vara del av. Och nu är det jag som måste se till att inte hamna i bekväm självgodhet. Att inte stänga ute. Det är mitt ansvar. Min roll.
      Herrhagsbo? Absolut. Karlstadsbo? Javisst. Men värmlänning – det blir jag nog aldrig. För det är något med den där självgodheten hos värmlänningar…

      Vinterkränksjukan

      Hör du till dem som älskar vintern? Är du en sån där som jublar när snön och kvicksilvret faller? En sån som kvittrar om att det blir så rent och snyggt med snö på marken – för att inte tala om hur ljust det blir? Som talar lyriskt om minusgrader, sol och blånande skidspår och som tycker att det är så friskt och härligt med kall luft?
      Grattis! Då mår du alldeles utomordentligt nu! Flera decimeter snö på backen sedan veckor tillbaka – för att inte tala om alla ljuvliga minusgrader! Ljust och fint – utom före klockan åtta och efter halv fem. För så är det ju med vintern; den är en mörk årstid, och det kan väl inte ens du förneka.
      Själv tillhör jag en helt annan grupp av människor, nämligen den som faktiskt hatar vintern – något som verkar helt obegripligt för vintermissionären, som ser som sin absolut viktigaste uppgift i livet att övertyga en sån som jag att vintern är underbar! Härlig! Ljuvlig! Jag kan få höra att jag bara inbillar mig att jag inte tycker om vintern. Jag kan till och med få höra att jag ska skärpa mig och inte vara så negativ, för man måste ju tänka positivt! kvittrar vinterälskaren.
      Men det är faktiskt så att jag under mina första trettiofem år i livet kämpade med just det – att tänka positivt om vintern – och det gick inte så bra. Det gick ärligt talat riktigt dåligt, och först när jag tillät mig komma ut ur garderoben och rakryggat stå för mina känslor och svarta tankar, blev vintern nästintill uthärdlig.
      Ibland undrar jag om vinterfanatikern är lika intolerant gentemot pollenallergikern på våren. Skärp dig! Gå inte där och snörvla! Vadå trött? Vadå jobbigt? Nej, skulle inte tro det. Men det är väl skillnad, säger hen, det handlar ju om en fysisk reaktion. Då kan jag tala om för dig, kära vinteragitator, att min motvilja mot vintern i allra högsta grad är fysiskt betingad. Och psykiskt. En människa som trivs bäst i lätta, tunna kläder och sandaler på fötterna mår dåligt av att tvingas dra på sig det ena lagret med kläder efter det andra.
      Mitt känsloliv stannar av, min intellektuella skärpa försvinner och mina dagliga promenader, som jag älskar, uteblir på grund av minusgrader och bristande markkontakt. Dessutom kliar vintern. Min kropp blir en enda stor klåda hur mycket jag än smörjer mig. Och jag blir trött. Hungrig. Sugen. Sover bort alldeles för många timmar av mitt liv. Äter mig fet och ännu mer orörlig.
      Vintern är helt enkelt en elak årstid, och jag kan bara instämma med en mig närstående person, som myntade begreppet vinterkränksjukan. För precis så är det med oss vinterhatare; vi känner oss kränkta och blir sjuka av denna förfärliga årstid. Och just nu hjälper det inte ens att dagen har blivit en timme och tolv minuter längre sen vintersolståndet. Just nu hjälper endast barmark och plusgrader.

      Snart vänder det

      Det är inte långt kvar nu. Om bara några dagar händer det. Om bara några dagar vänder det. Närmare bestämt på tisdag morgon, årets mörkaste dag. Det kan tyckas underligt att en vinterhatare som jag kan glädjas åt denna dag, men nog är ljusets återkomst – om än långsam – värd att fira? Vi har överlevt den vedervärdiga november och släpat oss ända hit – under de senaste veckorna med god hjälp av ljusslingor, adventsstjärnor och glöggmingel. Krafterna är i det närmaste slut; vi kör på fälgarna, och det känns som att vi inte orkar en meter till. Och precis där och då, kära läsare, vänder det! Det finns all anledning att fira vintersolståndet – egentligen större skäl än att fira midsommar, då ju ljuset vänder mot mörkret. Och firat – det har vi gjort i många hundratals år i den här delen av världen. Hur länge är svårt att veta, men jag föreställer mig att det har skett långt före kristen tid, till och med långt före midvinterblotens tid.
      Jag kan inte tänka mig att vi i den här delen av världen skulle överleva utan att på olika vis försöka betvinga decembermörkret. Med hjälp av storhelger som lyser och sprakar och tindrar håller vi det ifrån oss så gott vi kan, och först när trettonhelgen är över och vi släpar oss iväg till jobbet igen, drabbas vi åter av det samtidigt som vi kan ana, att det har blivit ljusare. Inte ljust, för även mörkret har sina nyanser…
      Vintersolståndet tänker jag fira tillsammans med familj och vänner. Två dagar före julafton har vi egentligen inte tid, men med lite planering ska det säkert gå att vika några timmar. För i år är det på det viset att årets vintersolstånd kommer att sammanfalla med min sista dag på jobbet, vilket alltså ger mig dubbel anledning att fira!
      Jag lämnar yrkeslivet, och jag lämnar den skola där jag har verkat under trettiosex år. Jag lämnar en skola och en skolform som sett bättre dagar. Vemodet och nostalgin har jag redan lämnat bakom mig allteftersom jag har städat, sorterat, kastat och donerat – papper, pärmar, planeringar och dokumentation. Tillsammans med några kära kollegor har jag haft auktion på pedagogiskt material, och jag har sparat en ytterst liten del på en hylla i källaren, medan mina digitala mappar och filer nu svävar i ett moln någonstans därute i cyberrymden.
      Längta tillbaka till jobbet efter pension? Nej, knappast. Jag är mätt på undervisning, nya klasser, nya betygssystem och alltfler undervisningstimmar, men människorna kommer jag säkert att sakna. Några av mina kollegor räknar jag dock sedan länge in bland mina vänner, och riktiga vänner finns kvar även om man inte ses varje dag.
      Friheten i en omfattning jag aldrig tidigare har haft hägrar där framme som en vacker, ljus bild. Så på tisdag blir det både klackar och ett par korkar i taket! För då har det vänt!

      Novembertröst

      Hösten har varit nådig i år; den ena klara dagen har avlöst den andra. Solen, som har stått allt lägre på himlen och skapat långa skuggor, har ändå värmt; gräsmattorna är fortfarande gröna, och rosorna blommar. Mina dagliga promenader har skett på barmark och utan vare sig broddar, handskar, mössa eller långkalsonger. Och det har varit ljuvligt, fantastiskt, sagolikt och – faktiskt vackert! I november!
      Men nu är det slut på det. Handskarna är numera nödvändiga, och om jag inte byter till en varmare och framför allt längre jacka, måste långkalsongerna också på. Mössa – hatpersedeln framför andra – får vänta ett tag till, men broddarna kommer på så fort halkan infinner sig, vilket jag hoppas dröjer ett bra tag. För när det sker är det vinter. Och om vintern tycker jag inte – däremot adventstiden och julen, som snart stundar.
      För ett antal år sedan roade jag med mig att skriva dikter. Det blev väl ett tjugotal, bland annat tolv månadsdikter. Naturen och årstidsskiftningarna är tacksamma ämnen att skalda om, och det är kul att experimentera med olika uttryck och former. Om man vill göra det lätt för sig skriver man sitt poem i en bestämd, given form med rim. Har du aldrig försökt? Det är lättare än du tror! Och här får du några lämpliga höstrim att utgå från:
      höst – bröst – tröst
      kallt – dalt – salt
      grått – vått – rått
      trist – mist – brist
      mysigt – pysigt – frysigt – nysigt
      filt – milt – vilt
      blött – trött – nött
      duggig – ruggig – muggig
      Om du nu inte skulle få till en egen dikt, kan du ju alltid trösta dig med andras skaldekonst. En av de allra bästa novemberdikterna är den här av Thomas Hood:
      No sun – no moon!
      No morn – no noon –
      No dawn – no dusk – no proper time of day.
      No warmth, no cheerfulness, no healthful ease,
      No comfortable feel in any member –
      No shade, no shine, no butterflies, no bees,
      No fruits, no flowers, no leaves, no birds –
      November!
      Och mer tröst finns att hämta i det faktum att det nu återstår endast en vecka till dess att vi får smycka balkonger och trädgårdar med ljusslingor, hänga upp julstjärnor i fönstren, tända första adventsljuset och värma glöggen. Då, mina vänner, har vi överlevt november!

      Det löser sig…

      Människor runt omkring mig verkar uppriktigt oroliga för mig. Det som bekymrar dem är vad jag ska göra, när jag inom en snar framtid ska gå i pension. Ska jag spela golf? Eller ska jag börja träna på gym? Eller ska jag jobba vidare som vikarie? Starta eget? Föreläsa om genus? Äntligen skriva den där kokboken? Bli aktiv PRO-medlem? Läsa roliga kurser vid universitet?
      Och så alla goda råd och snusförnuftiga kommentarer från redan pensionerade: Du måste se till att du har något kul att se fram emot! Du får tre underbara månader, och sedan börjar du klättra på väggarna och längta tillbaka. Att vara pensionär är ingen semester; man har fullt upp hela tiden med föreningsliv och pensionärsresor och träning och…
      Stopp nu! Visst är det trevligt att människor engagerar sig i mitt pensionärsblivande, men jag trodde att det där med att gå i pension innebar frihet från om inte alla så åtminstone många måsten. Spela golf? Varför skulle jag göra det, när jag aldrig har varit intresserad av det? Eller blir man automatiskt intresserad av golf, när man blir pensionär? Träna på gym? Jag ser hälsovinsterna med det men är nog inte riktigt redo. Än. Jobba? Nja, kanske någon enstaka dag… Starta eget? Föreläsa?
      Här börjar det närma sig något, som jag kanske eventuellt skulle kunna tänka mig. Kanske, sa jag. Men du, kära vän, som föreslog kokbok: den blir aldrig skriven. Det finns redan alltför många kokböcker, och mitt matlagningsintresse är inte längre vad det en gång var. Aktiv PRO-medlem går bort lika lätt som golfen, och akademiska studier är jag färdig med för länge sedan!
      Men – jag tänker mig en pensionärstillvaro med sköna morgnar; timmavis med kaffe och noggrann tidningsläsning. Långa promenader med kameran som sällskap. Att få tid att ägna en halv dag åt att läsa den där boken. Långkok på spisen. Att följa med barnbarnen till deras aktiviteter och hjälpa dem med läxläsning.
      Skriva blogg och krönikor och kanske, kanske, kanske den där romanen eller den hemliga boken. Hälsa på och ta emot vänner, som jag under mitt vuxna liv har träffat alldeles för lite, och när maken om några år också blir pensionär segla hela sommaren och långt in i oktober.
      Att bli pensionär innebär för mig inte att jag ska fortsätta jobba eller försöka hitta något nytt att bli intresserad av för att fylla all den där tiden jag får, för jag är redan intresserad av så mycket så det räcker och blir över. Den där friheten som hägrar är ju både en frihet från och en frihet till.
      Frihet från tider att passa och jobb att utföra. Frihet till att göra det där jag redan gör och tycker om att göra – men i mycket större utsträckning än nu. Och så småningom tar väl åldern ut sin rätt, och ork och lust försvinner….
      Så – du kan sluta bekymra dig. Jag tror att det löser sig. Alldeles av sig själv.

      Fel halva

      Så har vi då än en gång anträtt färden in i fel halva av året. Det skedde i går – närmare bestämt halv fem på morgonen. Dag och natt var då lika långa. Det var en dyster dag. Ledsam på gränsen till sorglig, för vad har vi nu att se fram emot? Först blir det en tid med falska förhoppningar såsom starka färger i naturen, trattkantarellsoppa och älgstek. Men alltför snart har det sprakat färdigt där ute, och då inträder den stora gråheten med hundratals nyanser av just grått. Gråa måndagar, gråa promenader, grått arbetsliv, gråa människor, gråa kläder, gråa morgnar ja, till och med mitt hår blir gråare den här tiden på året. Solbrännan bleknar liksom minnena från sommaren – den där andra tiden, det där andra livet. Det riktiga livet.
      Som om inte detta vore nog ska vi sedan in i det totala mörkret, som endast kan överlevas med hjälp av artificiell glädje i form av ljusslingor, glögg och julpynt. Där är vi om tre månader, och först då – när eländet inte kan bli värre – vänder det. Då är det ännu tre månader kvar tills dag och natt blir lika långa igen, och denna tid är kanske den allra dystraste. Mörker. Kyla. Snö. Evighetslånga nätter och dagar som aldrig hinner börja, innan de är slut. Osandade gångbanor och kliande plagg som inte förmår hålla kylan ute. Helvetesmorgnar, då man tvingas upp som det känns mitt i natten och man bara vill sova, sova, sova tills mörkret viker för gott.
      Detta är vad vi har att vänta – i år liksom alla år. Men för mig kanske det ändå finns ett litet hopp just denna vinter och följande. Jag befinner mig visserligen i fel halva av livet, nämligen dödhalvan, och det kanske inte låter så muntert och är väl inte heller så himla kul, men det har sina positiva sidor också – som att vara pensionär, och det tänker jag bli vid årsskiftet. Den stora friheten hägrar; den där som jag inte har upplevt sedan jag var barn. Och då fanns det ju vuxna personer som begränsade denna frihet.
      Men nu ska jag ligga kvar i sängen om morgnarna tills den där eventuella lilla ljusstrimman visar sig på den grågrå himlen, och varför skulle jag gå ut i arktisk kyla på livsfarliga, slaskvåta eller nysnöade gångbanor? Nej, det blir kaffe och tidning till långt fram på dagen, varefter jag kan försvinna in i fiktionens värld med hjälp av god litteratur och maffiga filmer medan långkoket står på spisen. Om min skrala inkomst tillåter kan det väl också bli en och annan resa mot sydligare nejder, för jag behöver ju inte längre betala högsäsongspriser, när jag inte längre är hänvisad till skolloven.
      Så vem vet; höstmörker och vinterkyla kanske rentav blir uthärdliga från och med nu. Och kanske fel halva i livet blir rätt halva. Men där går gränsen. Att fel halva av året någonsin blir rätt det tvivlar jag på!

      Honungssommar

      Efter 36 år som lärare på Tingvallagymnasiet har jag nu avslutat mitt sista sommarlov. Nej, jag har inte gått i pension; det kommer att ske först vid årsskiftet, men något sommarlov får jag aldrig mer. Det känns ju lite märkligt, och kanske kommer jag att sakna det på samma sätt som man under sommaren kan sakna fredagskänslan, när man jobbar. Men jag får väl göra som Pippi Långstrump – tillbringa någon enstaka dag (som vikarie) i skolan, helst i maj-juni för att få den rätta sommarlovskänslan.
      Egentligen är det ju helt tokigt att börja en ny termin, när det är som bäst ute – i synnerhet när augusti är som i år! Det borde ju vara belagt med höga böter att tvinga in oss – vuxna och unga – i stekheta byggnader utan vare sig luftkonditionering eller markiser, vilket är garanterat mer hämmande än befrämjande för kreativitet och lust att lära. Jag har svårt att förstå att kommunerna blundar för detta gigantiska arbetsmiljöproblem, men pengarna måste väl gå till viktigare saker såsom datorer till eleverna – så tunga och jobbiga att släpa med sig att de avstår och använder sina smarta telefoner i stället…
      Nej, jag tror inte att jag kommer att sakna höstterminsstarten. Jag är färdig med skolan och faktiskt väldigt nöjd med att få sluta. Vi lärare åläggs allt mer administration parallellt med att vi får fler undervisningstimmar och dessutom fler elever att undervisa, ha en relation till och sätta betyg för. Det yrke som jag utbildades till har helt bytt skepnad, och de flesta förändringarna är av negativ art.
      Helst skulle jag vilja vara ledig nu. Augusti och ofta också september är ju årets ljuvligaste månader. Maj är vackrast, men ingenting går upp mot honungssommaren – varm, len, gyllene med sitt milda solljus. Som nyslungad honung. Syrsegnirp. Långa skuggor. Tät grönska. Renfana och rönnbär och kantareller.
      Och båtlivet når sin kulmen. Varje seglats kan vara säsongens sista, så det gäller att ta tillvara varje tillfälle att ge sig ut. Helst övernatta i båten. Vilken lycka det är att ta ett kvällsdopp i solnedgången och sedan njuta av värmen och det vackra ljuset från fina mässingslampan inne i kajutan för att efter någon timme lägga sig platt på rygg insvept i en filt i sittbrunnen och beundra och begapa den fantastiska stjärnhimlen – långt från stan och störande belysning.
      Och vilken hisnande och andlös lycka det är att i soluppgången ta sig direkt från den varma bädden ut till båtens badbrygga och försiktigt låta det ganska kalla vattnet omsluta ens lekamen, ta några simtag och så några till, innan man kliver upp och får sig en kopp kaffe som den käre maken har tillrett och som man njuter av medan solen värmer allt mer.
      Sedan känns det ganska lätt att segla in till stan och jobbet! För när kvällen kommer, kan vi segla ut igen!

      Om att segla…

      Kapten Snedwall och jag seglar. Om jag ska vara riktigt ärlig, är det mest Kapten Snedwall som seglar och jag som bistår med att lägga till och kasta loss. Dessutom är det jag som chefar i byssan och håller utkik efter prickar och fyrar och stora fartyg och skrämmande snabba höghastighetsfärjor.
      Årets seglats till Danmark bjöd på regn och hårda vindar. Visst vill man ha vind till sjöss – det är ju själva idén med segling – men när det blåser upp till kuling eller rentav storm och vågorna är flera meter höga, gör man klokt i att söka skydd i en trygg hamn och bli där tills stormen har bedarrat. Det kan ta flera dagar, men när vinden har avtagit lite måste vi ut på sjön igen. I år blev det stundom ganska häftiga seglingar, men vi i kom trots det lindrigt undan vad gäller skador och missöden, om man bortser från en demolerad flaggstång och en stukad tumme. Småpotatis jämfört med vad vi har upplevt andra år!
      För några år sedan seglade vi runt Sverige och befann oss i Tjusts vackra skärgård, då vi fick lust att gå in till Grindö och köpa rökt fisk. Vi hade varit där tidigare och kände väl till den där stenen som ligger i inloppet. Den ska man hålla undan för. Så det gjorde vi (trodde vi) och PANG! Där stod vi på den förbannade stenen i alla fall – trots GPS (vem tittade?) och ekolod (vem tittade?) Nu vidtog den stora räddningsexpeditionen. Kapten Snedwall rodde ut i jollen och la i ett ankare för att med hjälp av det dra oss loss, medan jag – den illojala hustrun – fotograferade eländet! Och mja, kanske vi rörde oss lite? Lite?
      Sedan kom en räddande ängel i en liten snurrebåt, fick en tamp – och drog oss loss lätt som en plätt! Puh! Tack! Den passiva gasten hade nu emellertid tappat sugen på rökt fisk – och förresten såg det fullt ut vid bryggan, så vi vände helt sonika ut mot farleden igen. Surt, sa räven. Och mat hade vi ju i kylen…
      Eller den gången för två år sen, då jag skulle mönstra av i Grenå för att ta färjan hem och fira en födelsedag, medan maken skulle fortsätta segla. Vi närmade oss bryggan, siktade in en plats mellan ett par gigantiska motorbåtar med besättningen lojt tillbakalutad på däck. Ingen hjälp att få där alltså, vilket ju annars är brukligt i hamnarna. För sent upptäckte jag att jag måste ha stävstegen för att komma i land, då bryggan var väldigt låg, så det var bara att hoppa! Och det gjorde jag, föll handlöst på sidan, reste mig upp och tog emot fören. Båten räddad och jag omtumlad men oskadd!
      Nästa dag, då jag stod med mitt pick ock pack på bryggan och vinkade till Kapten Snedwall, såg jag i ögonvrån hur det kikades på mig, och jag kunde ana hur snacket gick: ”Jojo, hon fick nog i går. Nu får han segla ensam. Jajamänsan.”
      Och som den glädjespridare jag är, bjöd jag gärna på det. Det blev väl en bra historia, kan jag tänka…

      Lurad på konfekten

      En av mina återkommande drömmar handlar om att jag ska gå av ett tåg eller en buss och får väldigt bråttom att samla ihop allt mitt pick och pack, som ligger utspritt över hela kupén eller på en massa olika bussäten. Naturligtvis hinner jag inte, eller så vaknar jag innan jag fått tag på allt. Ibland handlar det om att jag har glömt att checka ut från ett hotellrum, och jag vet att även där ligger mina grejer överallt i rummet. Den här sortens dröm är ju lätt att tolka, det rör sig helt enkelt om stress; jag är uppe i varv och behöver kyla ner mig och min tillvaro ett antal grader.
      En annan ofta förekommande dröm är den, där jag med varierande framgång försöker klättra både uppför och nedför. Påminner lite om de drömmar som Fröken Julie och Jean beskriver för varandra den där ödesdigra midsommarnatten. Jean klättrar uppåt medan Julie faller – och tolkningen är ju solklar: här handlar det klassresor. Jag är inte helt säker på att den tolkningen passar mig, för i min dröm bär det ju ömsom upp och ömsom ner – en riktig bergochdalbana! Men å andra sidan är det kanske svårare i dag att klassbestämma en människa än det var på 1880-talet…
      Drömmen, där jag går omkring i en fantastisk våning och bara upptäcker nya underbara rum – det ena efter det andra – är en av mina härligaste. Den är oerhört lustfylld och vacker, och det märkliga är, att jag känner att jag har varit där förut och att jag vet vad som kommer att hända. Någon menade, att den drömmen handlar om mig själv och de dolda gåvor som göms inom mig och som bara väntar på att få upptäckas och användas, och den förklaringen köper jag mer än gärna – fåfäng som jag är!
      Den allra underbaraste av alla mina drömmar är den där jag flyger! Jag ger mig ut i luften ungefär på samma sätt som när jag kastar mig ut i vattnet och tar första simtaget. Luften bär mig till en början på samma sätt som vattnet gör, men sedan kommer det en luftström, som lyfter mig högre och högre, och allt är så vackert att det nästan tar andan ur mig.
      Och så har vi den där drömmen, då jag är på semester – antingen på en medelhavsk badort eller i en spännande storstad. Det börjar närma sig slutet av min resa och jag har inte gjort eller upplevt någonting – inte badat i havet eller begapat en enda sevärdhet, och jag känner mig verkligen lurad på konfekten. Allt det där underbara jag skulle uppleva och som inte blev av! Precis samma känsla som med årets majmånad! Om jag ska tolka den här drömmen riktigt pessimistiskt, handlar den naturligtvis om mitt liv, men jag väljer istället att se den som en vägvisning från mitt inre att ta vara på den tid jag har – ett tag till…  Och det är precis vad jag tänker göra nu. För nu är sommaren här. Det är ingen dröm. Det är på riktigt. För det har jag bestämt!