• Beställ KT!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen i sex månader för bara 398 kronor.

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 59 kr/mån
      4 mån, 295 kr
      6 mån, 414 kr
      12 mån, 711 kr
    3. Loading ...
    • Den årliga helvetesvandringen

      Foto: Johan Nilsson / TT

      Nyss var det brittsommar. Nyss tog jag mina promenader utan jacka. Nyss var det åter tillräckligt varmt för att äta middag ute på balkongen – och dessutom getingfritt! Nyss flödade honungssolen milt och vackert över grönska och lövsprak. Nyss kunde jag stilla nätter höra fontänens vatten leka och känna den ljumma nattluften strömma in från det halvöppna fönstret. Nyss var det brittsommar…
      Sen kom hösten tillbaka. Vackerheterna singlade ner på marken och lade sig i prasslande drivor, solskenet blev vasst och klart, och mellanjackan åkte på. Det var inte längre någon sommarvärme men ganska många plusgrader, och fortfarande värmde solen i lä. Den ena vackra dagen avlöste den andra, och jo, då står man ut och njuter av färgerna och plusgraderna.
      Men så tog det slut. Plötsligt tog det slut. Hand i hand med omställningen till normaltid och mörka kvällar kom kylan. Och snön – visserligen i en kortvarig men icke desto mindre intensiv snöyra. På sina ställen låg snöeländet kvar i små fula, vita stråk dag efter dag i den förlamande kylan. Hösten var hotad och vintern här på sin första visit. Alldeles för tidigt. Ja, vintern kommer alltid för tidigt. Enligt mig kan den gärna utebli helt.
      För att överleva klädde jag mig i tjocka, varma dunkappan med kapuschong och trädde vantar på händerna. Men långkalsongerna fick vänta trots att de egentligen behövdes. Och nu var det verkligen inte roligt längre. Vackert? Njae, inte direkt – men ändå mindre fult än vinterns beigegråbeiga avslutning. Gräset var ju fortfarande grönt och ett och annat gult löv fladdrade på kala grenar. Men vackert?

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Som den auktoritära härskare Bore är, visade han musklerna rejält och ställde till med ett riktigt oväder som avslutning på säsongens premiärbesök. Under natten till tisdagen föll snön; marken och taken täcktes av denna vita, otrevliga och onödiga materia, innan temperaturen steg, snöandet ersattes av regn och eländet började smälta bort. Plusgraderna segrade – men kanske för sista gången den här hösten. Och Bores budskap var kristallklart och gick inte att vare sig missförstå eller bortförklara.
      Den långa årliga helvetesvandringen har härmed inletts – en oändlig räcka mörka, kalla dagar som ligger framför oss med isiga vägbanor, inställda promenader, förlamande trötthet, godissug, olust och tristess. Det är hög tid att mobilisera all kraft och allt motstånd som går att uppbringa genom att förbanna, förneka, ignorera eller helt enkelt förlöjliga Bore och hans dumma påhitt. Om fyra och en halv månad är det vårdagjämning. Och då kan Bore hälsa hem! Det gäller bara att orka dit…

      Tålamod på hårda prov

      Foto: Isabell Höjman / TT

      Tålamod är inte min bästa gren, även om det har blivit bättre med åren. Men jag borde verkligen jobba med den otålighet jag känner när jag är sjuk. Sånt som sjukdom har jag verkligen inte tid med! Och jag avskyr att be andra om hjälp. Kan själv. Har alltid kunnat själv. Men till och med jag måste acceptera att krämpor och sjukdomar sannolikt blir fler ju längre jag får leva. Jag har dock lite svårt att släppa den bild av den kärnfriska person, som jag föreställer mig att jag är – trots hörselnedsättning, artros, pollenallergi, eksem, och nu den senaste åkomman: benskörhet.
      När jag någon enstaka gång blir akut sjuk, sätts mitt tålamod på hårda prov – som i förra veckan. Det började med att jag frös. Det var ingen hejd på frysandet. Kylan kom liksom inifrån. Sen kom muskelsmärtan och huvudvärken, och här någonstans var det bara att kapitulera. Jag var sjuk. Nu var det sängen som gällde. Febernedsättande, smärtstillande piller. Vatten. Sömn. Mycket sömn.
      Ett par dagar fanns nästan inte. Äta? Glöm det. Byta sängen mot tevesoffan? Glöm det. Läsa lite i den där härliga boken jag lånade? Glöm det. Inget kunde få mig att lämna sängen bortsett från den nöd som inte har någon lag. Och det var ingenting i hela världen som förmådde engagera mig – än mindre intressera mig, eftersom det faktiskt var så att jag med största sannolikhet höll på att dö. Men jag hade ett par ganska intressanta feberfantasier; en av dem handlade om att jag sydde och sydde. Väskor eller necessärer. Och en blus. Det bara fortsatte och fortsatte, och för att få slut på all denna sömnad var jag till slut tvungen att lämna sängen några minuter för att få tag på verkligheten. Den gjorde ont och var snurrig.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      När jag efter några dagar började piggna till och feberdimmorna skingrades, ville jag omedelbart göra saker. Rastlösheten kom som ett brev på posten, och jag vägrade lyssna på goda vänners förmaningar och uppmaningar om att ta det lugnt och inte gå upp för tidigt. Nejdå, upp och hoppa bara! Och där kom febern och värken som en kraftfull rekyl och golvade mig totalt. Sängen igen, alltså. Men nu var jag nog inte så sjuk längre. Jag kunde jag faktiskt inte sova mer utan låg där och hade riktigt tråkigt, medan otåligheten kröp i kroppen. Nästa dag orkade jag hålla den där härliga boken utan att få den på näsan, och det var nästan skönt att vara sjuk. En stund. Innan tålamodet tog slut igen. Men då var jag nästan frisk och kunde ta tag i mitt liv – dricka champagne och fira bröllopsdag till exempel. Bra mycket roligare – och godare! – än att ligga i sängen och yra!
      Och nu fylls jag av något, som jag tyvärr alltför sällan känner när livet rullar på i inkörda spår, nämligen tacksamhet. Jag ska nog försöka att träna på den känslan också – parallellt med tålamodsträningen!

      Under min korkek

      Foto Leif R Jansson / Scanpix

      Det sägs att man dör som man har levt – oförsonlig, nöjd, bitter, rädd, nyfiken, med någon vid sängkanten eller ensam på väg in i den stora ensamheten. Men jag menar också att man också åldras som man har levt; de erfarenheter som livet har gett oss har mejslat ut och finslipat vår karaktär och våra egenskaper, om man nu inte har valt att leva på en livslögn med förträngning och förnekelse som sällskap.

      När jag för en tid sen pratade med en person, som menade att man som pensionär inte får nöja sig med att mata änderna, hörde jag plötsligt mig själv säga att jag är just en sån som matar änderna – något jag aldrig vare sig tänkt eller sagt tidigare men som nu framstod kristallklart. Att jag tycker bäst om att sitta under min korkek och lukta på blommorna har jag hävdat länge, och det innebär ju faktiskt precis samma sak som att mata änderna, nämligen att få leva sitt liv i ett lugnt tempo, gärna ute i naturen, utan stök och bök, slammer och stoj. Det verkar kanske trist för människor med en annan läggning, men för mig är det väldigt skönt, ja, rentav nödvändigt för mitt välbefinnande.
      Och ja, jag är något av en ensamvarg, vilket inte betyder att jag undviker andra människor; min familj betyder allt för mig, och jag har några riktigt goda vänner som jag värnar om, men jag har aldrig umgåtts i stora kamratgäng eller varit särskilt förtjust i att göra saker i grupp. Jag tycker om att dansa, jag gillar att prata med folk, jag går gärna en kurs för att lära mig något nytt, och jag är en bra festfixare. Men att mingla runt med ett glas i handen och kallprata om ingenting med främmande människor är för mig en ren skräckupplevelse!

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Redan som barn sökte jag ofta ensamheten, satt och ritade timme efter timme, lät mig uppslukas av underbara böcker och tog långsamma promenader längs sjön där jag växte upp. Mina vänner var väldigt betydelsefulla men absolut inte lika många som min utåtriktade populära syster hade, och långt fram i livet trodde jag att det var något fel på mig, då jag aldrig lyckades vara sådär supersocial eller superpopulär som andra i min närhet utan tvärtom tyckte att det var skönt att vara för mig själv.
      Med åren har jag dock lärt mig att det är okej att söka avskildhet, att jag arbetar bäst ensam eller i par och att många vänner inte gör mig lyckligare. Jag har helt enkelt accepterat att jag är den jag är: en introvert person. Och att vara introvert duger numera (nästan) lika bra som att vara extrovert. Så jag avstår från pensionärsverksamhet i grupp och fortsätter att mata änderna och sitta under min korkek – med kortare avbrott för födelsedagskalas, styrelsemöten, familjemiddagar, vinprovningar, barnbarnsaktiviteter och bokklubbsträffar.
      Utan att känna mig det minsta fel eller konstig…

      Uppståndelse i Mumindalen

      Foto: Mikael Lindblom/NWT

      Det var en vacker sommarmorgon i Mumindalen, lugn och tyst och stilla, så som det bara kan vara en riktigt sömnig sommardag. Muminmamman satt ute i trädgården och band en krans av rosor, medan Muminpappan satt högst uppe i huset och studerade sjökort. Mumintrollet låg i gräset och drömde om äventyr, och en ljus melodislinga från Snusmumrikens munharmonika letade sig fram mellan vinbärsbuskar och rosensnår – så svag att den nätt och jämt kunde uppfattas.

      Plötsligt bröts friden av att Lilla My kom farande.
      – Har ni hört, ropade hon, att man ska bygga ett Muminland i Karlstad långt borta i väster vid en stor sjö! Och det håller på att utveckla sig till en katastrof! Alla där är oeniga om hur det ska byggas eller om det ska byggas! Och de är riktigt elaka mot varandra! gastade hon så att det hördes över hela Mumindalen.
      Från alla håll och kanter kom nu sömndruckna varelser springande och snubblande för att höra vad som hade hänt. Man hade uppfattat ordet katastrof, och många var nu ordentligt uppskrämda. Muminmamman, som hade hört hela harangen, tyckte nu inte att det var så mycket att orda om. De kunde väl få hållas där borta, vad skulle det göra?

      Men Lilla My var sprickfärdig av iver, när hon ännu en gång redogjorde för vad som planerades där borta i Karlstad.
      – Pengar, pengar, pengar! ropade Sniff lika ivrigt. Vi blir rika!
      – Dumskalle! sa Lilla My, det är inte vi som kommer att tjäna några pengar på detta, utan precis som i det där konstgjorda Muminlandet i Nådendal är det några människor som tar hela förtjänsten!
      – Men det vore roligt att se hur det tar sig ut, sa Muminpappan. Kanske man kan segla dit?
      – När ska det stå klart? undrade Snorken, som tänkte att han borde bygga färdigt sitt flygande skepp för att ta sig dit och kanske lära sig något nytt.
      – Om man kommer överens om att bygga så går det säkert fort, för man har nog bråttom att tjäna pengar, sa Snusmumriken, som absolut inte hade någon tanke på att besöka något inhägnat Muminland med vakter.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Nu utbröt ett sammelsurium av röster. Man diskuterade fram och tillbaka, hit och dit. Var detta Muminland en god idé eller inte? Kunde man tänka sig att resa dit? Till slut enades man om att man inte kunde enas i frågan och att ett artificiellt Muminland ändå aldrig skulle kunna mäta sig med den riktiga Muminvärlden, där man också slapp åskådare.
      Så sänkte sig åter friden över Mumindalen. Alla återgick till sitt – Mumintrollet till sina drömmar, Muminmamman till sina rosor, Muminpappan till sina sjökort, Snusmumriken till sin munharmonika och alla de övriga till tält och andra boningar. Skymningen tätnade, stjärnorna tändes, och den enda som skuttade omkring i dunklet var Lilla My som fortfarande kände sig uppiggad vid tanken på en katastrof…

      Vänern – bäst om sommaren

      Foto: Hasse Holmberg/TT

      Minns du hur det var i vintras? Minns du att vintern aldrig verkade ta slut? Minns du hur svinkallt det var i både februari och mars? Det gör jag. Och jag minns makens och min ”vintersemester”, en resa Vänern runt, som vi länge hade planerat att göra för att få en uppfattning om hur våra sommarhamnar ser ut på vintern.

      Det var den kallaste resa jag någonsin har gjort – Norrbotten i januari inräknat – med många minusgrader, hård blåst och snörök över vägarna på Västgötaslätten, där vi tvingades vända ett par gånger på grund av drivbildningen. Uppe på Kinnekulle fick vi känslan av att vara långt uppe i svenska fjällen, när vi pulsade omkring i snödrivorna, men utsikten vid nedfarten var helst magisk. På Läckö hindrade pinblåsten oss från att ta oss ända ut på bryggan, och jag frös, frös, frös, trots varmaste dunkappan. Det kan naturligtvis tyckas märkligt att en vinterhatare som jag utsatte mig för allt detta, men jag tog det som en utmaning och var till slut tvungen att skratta åt det komiska och helt absurda i det hela. Och de tunga isblandade dyningarna i solglittret över Vänern ute vid Hjortens udde är en av mitt livs största skönhetsupplevelser – trots årstiden!

      Vi har fått riklig belöning för helvetesvintern, då Kapten Snedwall och jag nu seglar på

      tredje sammanhängande veckan i Vänern – en seglats som hittills mest har handlat om den vackra västgötadelen av sjön. Och som vi badar! Det är morgondopp och kvällsdopp och ett antal andra dopp däremellan. Det ljuvligaste hittills är nog nattdoppet jag tog med Läckö slott som mäktig fond. Förra året premiärbadade jag den tolfte juli – i år någon gång i maj, och doppen kan redan räknas i hundratal. Duscharna i gästhamnarna får inte många besök; sjövatten duger bra för att sköta sin hygien. Och när jag kommer upp ur vattnet soltorkar jag; ibland väntar frukost, ibland en kopp kaffe, och det har hänt att kapten kommer med ett glas rosévin medan jag fortfarande står på båtens badbrygga och låter vattnet rinna av mig.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Det är sagolika dagar till sjöss med långsam, loj segling. Ibland får vi ta till motorn, och det är bra det också om än inte lika tyst och rogivande. Det är sköna dagar i olika hamnar med bokläsning på mage på fördäck, vackra vandringar längs glestrafikerade landsvägar, besök i landsortskyrkor och hönsgårdar, beskådande av hällristningar och slottsträdgård, med får och änder och lamadjur och betagande koltrastsång, stadspromenader, goda middagar i sittbrunnen (inomhusmåltiderna är lätt räknade den här sommaren), och den ena solnedgången vackrare än den andra. Ibland ligger vi inblåsta, och då badar vi extra mycket och tar en rejäl långpromenad.

      Och med en sådan här sommar är jag nästan benägen att acceptera vintern. Men Vänern är utan tvekan allra, allra bäst om sommaren!

      Ett historiskt undantag?

      Foto: Magnus Neideman / SvD / SCANPIX

      Ibland drabbas jag av svårartad svartsyn trots att jag i grunden är en optimistisk person. Detta kan ske när som helst, till och med den vackraste sommardag, och då hjälper ingenting. Det handlar inte om någon depression utan helt enkelt om att se verkligheten i vitögat, den förfärande och förfärliga politiska utveckling som vi kan bevittna i land efter land med allt starkare högerpopulistiska strömningar.

      Född i mitten av förra århundradet strax efter andra världskriget trodde jag länge att världen stegvis höll på att befria sig från auktoritära regimer. Nya stater bildades, och allt fler utvecklades i demokratisk riktning. Så såg det ut länge, men så började antidemokratiska krafter inte bara synas utan också med skrämmande hastighet att accepteras i många länder – och nu även här hemma. I Sverige med lång demokratisk tradition.

      Kanske har min generation utgjort det stora undantaget i den svenska historien – vi som fick skolgång och badrum och telefon. Vi som fick barnbidrag och skolmåltider. Vi som fick popmusik och jeans och tonårstid. Bibliotek och bio och musikfestivaler. Så fick vi studielån och universitetsutbildning. Fri abort och kvinnokamp och dagisplats till barnen. Facket och försäkringskassan. Kunskap och upplysning. Barnkulturaktiviteter och fritids och föräldrapenning. Semester och fritidshus. Mammografi och gynekologiska

      hälsokontroller. Jämställdhet och jämlikhet. En humanitär livsåskådning. Tron på alla människors lika värde. Och till slut pension – som dock blev lite mindre än vi hade hoppats och trott. Hela tiden skulle det bli bättre ur alla synvinklar – inte endast den materiella. Och allt tog vi för givet.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Visst fanns det rädslor. Atombomben. Kalla kriget. Världssvälten. Terrorismen. Det globala hotet mot miljön. Men de demokratiska staterna – gamla som nybildade – skulle väl ändå kunna möta svårigheterna tillsammans. Trodde vi. Trodde jag. Men tvivlar nu. Hur fort går det inte att rasera den demokrati och välfärd som tog decennier, sekler att bygga upp? Och hela tiden mal tankarna på om likheterna med trettiotalet, då demokratier jämnades med marken – genom statskupper eller på laglig väg genom allmänna val – som i Tyskland. Och när nu ett svenskt politiskt parti med rötter i nazismen är på väg att bli det största i årets riksdagsval, ryser jag både invärtes och utvändigt – så obehagligt är det. Det känns riktigt, riktigt läskigt.

      Trots att det ser mörkt ut, vill jag inte tro att jag tillhör historiens undantagsgeneration. Jag hoppas att det i framtiden kommer att finnas objektiv historieskrivning, som kan berätta om positiva vändpunkter som ledde fram till en ljus tid att leva i. Men det är bråttom; vi kan inte vänta på att någon annan ska fixa det hela. Det är det vi som ska. Nu. Innan det är för sent.

      Dalslands vackra kanal

       

      Foto: Christer Wik

      Mitt barndomshem låg på en liten höjd invid en liten sjö, som är en del av Dalslands kanal.
      Där lärde jag mig simma, och när M/S Storholmen kom forsande ute på sjön, skyndade jag nerför backen, kastade av mig kläderna, slängde mig i sjön och inväntade de ljuvliga svallvågorna. Men Storholmen var i min barndom inte enbart förknippad med bad; jag fick också kliva ombord och åka med några gånger – hela vägen från Köpmannebro till Bengtsfors. Det tog en hel dag, och mot slutet var jag nog lite mätt på slussandet, men visst var det ett riktigt äventyr för en unge på femtiotalet att åka båt på Dalslands kanal. Och lunchen ombord smakade fantastiskt!

      Båttrafiken utgjordes på den tiden mest av ett par turbåtar, lastfartyg på väg till något av alla de pappersbruk som fortfarande var i drift samt bogserbåtar med timmermosor på släp. En och annan motorbåt puttrade väl förbi vackra sommardagar, men jag kan inte tänka mig att turisttrafiken var lika tät som den är i dag, och några gästhamnar kunde jag nog inte ge båtägarna tips om, då jag sommarjobbade vid kanalen 1967. Jag var Håveruds allra första turistvärdinna, och några gånger varje dag guidade jag turister längs slussarna och akvedukten. Många tyckte att det var både spännande och lite läskigt att gå på den plåtränna som akvedukten utgör, men mest var de imponerade – med rätta tycker jag, för visst visar den prov på enastående ingenjörskonst! På den tiden var Håveruds akvedukt Sveriges enda, medan den nu har fått sällskap av två andra längs Göta kanal. Ingen av dem kan dock på något vis konkurrera med Håveruds – vare sig när det gäller snille eller skönhet!
      Som vuxen har jag också åkt Dalslands kanal flera gånger både med turbåt och egen skuta, vilket är en upplevelse som jag rekommenderar alla båtägare att tacka ja till. Den är minst lika vacker som Göta kanal och slussandet är bra mycket enklare. Det enda negativa är att slussbassängerna inte är tillräckligt djupa för de större segelbåtarna.

       

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Dalslands kanal är ingen grävd kanal utan består av ett system med sjöar – den ena vackrare än den andra – som binds samman av slussar. Man kan övernatta i sanslöst vackra naturhamnar, om man inte lägger till i någon gästhamn – alla med sin speciella karaktär och charm. Mina favoriter är nog Upperuds och Håveruds gästhamnar – inte enbart för att de är belägna i min hembygd utan också för sin skönhet och sina begivenheter – till exempel Dalslands konstmuseum med ett otroligt vackert läge. Och promenaden mellan de två gästhamnarna är ljuvlig!
      Dalslands kanal firar sitt 150-årsjubileum i år. Varför inte ta en båttur på kanalen eller åtminstone en liten omväg och svänga av från 45:an mot Upperud och Håverud, när du är på väg söderut i bil? Om du inte seglar dit i egen båt förstås. Det tänker vi göra. Igen!

      Hur skulle jag kunna låta bli?

      Foto Hasse Holmberg / SCANPIX

      Nej, inte kan jag skriva ännu en krönika om våren och lättnaden över att vinterhelvetet äntligen är slut?
      Inte heller kan jag väl tjata om krokusfloder och scillamattor och sädesärlor en gång till? Och visst måste det för länge sen vara färdigtuggat om gåssträck och islossning och öppet vatten? Men vad ska jag då skriva om, när våren just nu är solen i mitt universum? När nästan allt jag gör, knyter an till våren?
      Nu vill jag städa. Och på något mystiskt vis njuter jag av det, även om startsträckan är lång. Det starka, obarmhärtiga aprilljuset, som ännu inte har mildrats av trädens lövmassor, avslöjar alla skavanker i vårt hem. Så fram med dammsugare och trasor och rengöringsmedel och polermedel! Svisch, svisch! Hejåhå! In i minsta skrymsle, in i minsta vrå! Rent blir det. Blankt. Fräscht. Luktar gott. Och på morgnarna släpar jag mig upp ur sängen med svårartad träningsvärk i muskler som inte har använts på ett bra tag.
      Nu vill jag ta promenader, vilket inte på något vis är unikt för våren, men vinterns ganska förfärliga och samtidigt nödvändiga pliktpromenader har ersatts av ljuvliga strövtåg med sylvasst skärpta sinnen: där har blåsipporna kommit, där ett svanpar, där tittar årets första pestskråp upp, och där sjunger koltrasten – vackert, djärvt ekvilibristiskt! Mestadels går jag ensam, men på söndagarna har jag numera sällskap av ett barnbarn, och våra promenadsamtal rör sig om allt från böcker till gamla släktingar. Och så tittar vi på islossning och blommor och fåglar och annat vårigt.
      Nu vill jag vara ute på balkongen. Den har västerläge, och när solen lyser blir det varmt där, stundom lite väl varmt, och då är det parasoll som gäller. Att sitta utomhus under ett parasoll utan att frysa är ju bara helt gudomligt, och där utanför i parken hör jag barns lek och dunkandet av en boll som dunsar ner från basketkorgen. När jag reser mig upp och tittar ut över parken ser jag soldyrkande människor på filtar, längre bort är det ett picknickgäng, och när det är vernissagefredag myllrar vår gata av folk som är ute för att mingla och titta på nya utställningar, kanske rentav köpa ett konstverk. Stan lever upp igen, och den bästa stadsdelen, härliga Herrhagen, visar sin allra finaste sida den här årstiden.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Nu vill jag träffa folk, ställa till med fest, sippa rosé på uteserveringar, njuta av solglitter i vatten, av fontäners plaskande och av den explosion av liv och skönhet som naturen bjuder. Jag målar tånaglarna röda och plockar fram sandalerna, och oj, vilka bleka fötter! Men härligt att få vifta med tårna i den varma solen!
      Och nejdå, inte skulle den här krönikan handla om våren, absolut inte, men när jag tittar på den lilla vitsippsbuketten som står här på bordet, undrar jag bara: Hur skulle jag kunna låta bli?

      Gott nytt år – Ännu en gång!

      Foto: Henrik Montgomery/TT

      Även om det är när det är som mörkast på året som vi behöver fest och glam och fyrverkerier som allra mest, tycker jag ändå att det är anmärkningsvärt att det nya året börjar första januari. För vad är det som känns nytt och fräscht mitt i smällkalla vintern?
      För mig börjar det nya året vid vårdagjämningen. Vintern må vara envis och elak, men till slut kan den inte längre stå emot ljuset och solens värme, och när dagen blir längre än natten är det faktiskt kört för vintern; den kan hålla på och krångla och åbäka sig och visa musklerna, men nu är det nya tider som stundar. Varma tider, gröna, blommande tider med livgivande, porlande, forsande, frustande öppna vatten.
      Tappra små varelser som vintergäck och snödroppar har redan nu kämpat sig upp ur den frusna marken och inlett det nya året, och i takt med att antalet plusgrader ökar, kommer vi än en gång att få uppleva livets under med blåsippor, krokus, scilla, påskliljor, vitsippor – och där någonstans spricker björkarnas knoppar! Finns det något vackrare än en vitsippsbacke omgiven av nyutslagna björkar, där solen silar genom det skira lövverket? Och allt detta ligger nu framför oss!
      Alla firar faktiskt inte nyår första januari; nej, somliga har precis samma uppfattning som jag om när det nya året börjar. Det kurdiska nyåret, Newroz, och det persiska, Nouruz, infaller just runt vårdagjämningen. Historien bakom är olika för de två högtiderna, men gemensamt är att man inleder firandet med en eldfest, då man hoppar över eldar och passar på att göra sig av med sina sjukdomar och sin vinterblekhet; man ger helt enkelt bort dem till elden!
      Kanske är våra svenska seder med valborgsmässoeldar och min dalsländska barndoms påskbrasor släkt med dessa kurdiska och persiska nyårseldar, även om ursprungstanken är en annan; påskbrasan är tänkt att skrämma bort påskkärringarna på väg till eller från Blåkulla, och valborgsbrasan har på sina ställen en liknande bakgrund, då man med hjälp av stora brasor ville skrämma bort allsköns oknytt. Det finns också en annan tanke bakom, nämligen att skrämma bort rovdjur från de nyss utsläppta tamdjuren, och som bonus blev man av med massor av ris och bôs från nyröjda slåttermarker.

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      Mitt år består alltså av två nyårsfiranden, och det är ju inte så tokigt att fira nyår två gånger om året. Så på vårdagjämningen blir det en ny skål i bubbel; vi önskar varandra gott nytt år igen och dessutom god vår, och det är från och med nu som sommarens seglingsplaner börjar ta form. Vi är äntligen inne på årets gohalva, och ljuvligheterna står i kö och trängs för att få visa upp sig. Och vi överlevde även denna vinter!…
      Gott Nytt År!

       

      Sommarhallucinationer

      Foto: Anders Wiklund / TT

      Det är mer än tre månader nu. Redan i mitten av november kom den första snön och nu vet jag inte hur många gånger den har smält eller regnat bort – bara för att börja falla igen, ilsket på tvären, på diagonalen eller i ymniga sjok från en grå himmel.
      Och så fryser det på och blir isigt och knaggligt där folk har gått innan det blev plogat, eller där det inte gick att ploga det alltför hårdtrampade eländet. Och nej, det är inte okej – inte på något vis för en vinterhatare. Tre månader; nu borde vintern vara slut. En klok devis, som för många år sedan myntades i den eminenta Vinterhatarklubben, är att årstiderna ska veta sin plats – i synnerhet vintern. Men som det ser ut nu, verkar vinterhelvetet bara fortsätta och fortsätta och fortsätta. Långtidsprognoserna ger ingen som helst tröst eller hopp om vår.

      När jag står i köket och rör i risottogrytan och tomglor ut i ingenting, händer det att jag börjar hallucinera om det andra livet, det riktiga livet, sommarlivet. I stället för ett kompakt mörker alternativt spöklikt vitt föreställer jag mig glittrande vatten och den blåaste himmel när jag tittar ut genom nedgångsluckan ombord på vår båt, och i stället för inbäddad snötystnad eller plogbilsdunder hör jag måsskrin, koltrastjubel och vågornas brus mot hällarna. Och visst är det gott med risotto milanese och långkok, och nog ger den kärleksfullt tillredda maten tröst i vintereländet, men det är inte sommarmat och det är ingen båtmat. Nej, ombord på Minerva vankas det snabba pastarätter, sill och dill och färskpotatis, melon och parmaskinka och sallader på färskt och fräscht. Varmrökt fisk inköpt i någon trevlig hamn, kräftor i augusti och någon enstaka regnig dag en burk ärtsoppa med varm punsch. Det är sol, det är varmt badvatten, det är dagslånga segelturer mellan hamnarna med pilsnerkorv till lunch och horisont runt omkring oss, och det är lång, långt både från och till vintern.

      Blir det riktigt vinterilla kan jag bli sittande i timmar och bläddra i fotoalbum och läsa mina blogginlägg – de som handlar om vår och sommar, naturens uppvaknande från snödroppe via vitsippsbackar till yppig och flödande hägg och syren. Och då kan jag konstatera, att visst borde det vara dags nu för det allra första vårregnet, fågelsträck, små öppna råkar längs stränderna, kanske rentav islossning som för tre år sedan, eller

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      blommande vintergäck som jag såg i slutet av februari både i fjol och för två år sedan.
      Men nej, det verkar inte som den där Bore har någon som helst tanke på att abdikera, och vinterivrarna jublar. Så ut i snön och den isiga vinden med er då, ni som älskar vinter! Men kom inte och gnäll om våren låter vänta på sig, för ynket och klagandet, det är vårt – vinterhatarnas – privilegium!

      Något med ljuset

      Gunvor Sand Edwall, krönikör.

      När jag äter min frukost den här morgonen – eller nåja, förmiddagen om jag ska vara ärlig – är det något med ljuset; det är ett annat, ett klarare, ett varmare. Och så kommer solen!
      Hon har varit bortrest väldigt länge, känns det som, och det blir bara en blixtvisit – men senare kommer en glimt till och ännu en, och min dag är gjord! Plötsligt blir det lättare att andas, och jag känner något som närmast kan liknas vid hopp. Vågar jag hoppas på att det blir en vår i år också?

      Vi har fortfarande kvar vår julgran. Den – liksom förra årets och förrförra – har fått små gröna skott och barrar inte alls; och jag anser att det är på gränsen till dödsstraff att kasta ut en högst levande gran. Alltså får den stå kvar. Och det är något med ljuset, när det efter årets två mörkaste månader återvänder och möter julgransbelysningen. Nu siktar vi in oss på att kombinera makens födelsedag den nionde februari med en julgransplundring!
      Det är något med ljuset, när det dröjer sig kvar på eftermiddagen och skymningen faller först efter klockan fyra. Det börjar också märkas ute i naturen att något nytt är på gång; jag kan räkna till tre nya fågelläten, när jag är ute på min dagliga promenad – inte bara skatans och talgoxens. Och det är något med ljuset, när skatorna har börjat se sig om efter nya boplatser i lämpliga träd.

      Och nej, jag har inte ändrat uppfattning om vintern, om nu någon skulle få för sig det. Jag är fortfarande av den åsikten att vintern är en styggelse, faktiskt ett rent helvete, men jag är ju inte så korkad så att jag inte ser de olika graderna i detta helvete! Men det gäller för oss vinterhatare att försöka hitta de guldkorn som faktiskt finns – även om de är få och svårupptäckta så här års. Det återvändande ljuset är ett av dem. Att frossa i tulpaner och de härligaste apelsiner är två andra ljuvligheter som hör januari till. Sen är det väl inga fler…

      Trots ljuset är vintern långt ifrån över; vi är faktiskt bara mitt i. Det kan komma metervis med snö, och minusgraderna kan bli förfärande många, innan det hela är över. Vi vinterhatare måste stötta varandra och gemensamt försvara oss mot alla hurtiga förespråkare för snö och kyla, för vi är många – kanske till och med fler än de där som gillar att frysa, skotta snö och halka omkring på knaggliga, moddiga vägar. Det gäller bara att hitta varandra, och för det ändamålet är sociala medier mycket användbara!
      Och även om det just nu är svårt att föreställa sig, kommer även årets vinter att ta slut. Till dess får vi trösta oss med apelsiner, tulpaner, fågelkvitter och ljuset. För det är något med ljuset…

      Att leva som man lär

      Den uppmärksamma eller minnesgoda läsaren kanske har ett minne av att min förra krönika handlade om vådan av att inte använda broddar, när halkan slår till.
      Kanske kommer hen också ihåg att jag uppmanade, nej faktiskt beordrade läsaren att ta på broddar och hur jag framhävde min egen förträfflighet i frågan. Det var då, det. Nu sitter jag här och skäms, för visst ska man leva som man lär? Men skammen är kanske inte det värsta; nej, det är den gipsade armen. Ja, jag har fallit omkull och brutit handleden. Hade jag broddar? Nej. Borde jag ha haft broddar? Ja, uppenbarligen.

      Det var en härlig dag, och promenadunderlaget var perfekt – torrt, hårdfruset och halkfritt. Ett vackert ljus och älven som höll på att frysa till lockade till flitigt bruk av kameran, och jag njöt av att allt isknaggel nu var borta och av att kunna ta ut stegen ordentligt på min promenad. Mina tankar rörde sig kring julförberedelser och när jag skulle göra vad, och jag kände mig väldigt nöjd med att som pensionär ha gott om tid.
      Så skulle jag gå över den nyrenoverade och nyöppnade stenbron på väg hem till Herrhagen; jag började på höger sida, men som den präktiga (?) person jag är ville jag gå på rätt sida av vägbanan, och då jag siktade en buss längre bort skyndade jag på stegen.

      Och där låg jag! Det gick så fort så att jag nog inte förstod vad som hade hänt, och lika fort reste jag mig upp och nådde andra sidan, där jag satte mig på räcket och viftade förbi bussen som hade stannat. Då. Kände. Jag. Hur. Ont. Det. Gjorde. I. Handleden. Ajajaj! Ett par anläggningsarbetare som hade bevittnat dramat kom fram till mig och hörde sig för hur det hade gått och gick sen bort och inspekterade isfläcken, den förbannade, osynliga isfläcken på den nylagda, släta (alltför släta?) asfalten, medan jag stapplade hem, där jag vände i dörren, när jag hade inspekterat min handled. Den var svullen. Och den var sned.
      Det blev akuten och röntgen som bekräftade det jag hade misstänkt, och det blev en långdragen, smärtsam – trots lokalbedövning – procedur att dra rätt armen, och så gips på det. Där var det bara att glömma hela julplaneringen. Och jag tyckte väldigt synd om mig själv.

      Men jag är av naturen en positiv människa. Det är ju bara helt fantastiskt vad jag kan göra med en hand! Duscha med höger arm inplastad, borsta tänderna (det blev en ny eltandbosrte trots att jag inte gillar sådana; de är så stora!), lösa korsord, skriva inköpslistor, laga sådan mat som kräver endast en hand och en massa annat. Något, som är mycket nyttigt för en kontrollmänniska som jag, är att jag har tvingats släppa taget och överlåta en massa sysslor till mina närmaste. Och det ser faktiskt ut som att det blir jul i år också! Utan mitt julstök!

      Årets julklapp till mig själv? Ett par nya broddar! God jul!

      Förlorat fotfäste

      Den här tiden på året är det högsäsong för förlorade fotfästen. När vintern slår till, fylls akutmottagningarna med människor som har halkat, ramlat omkull och i bästa fall kommit undan med en fraktur – oftast i den handled som de reflexmässigt har tagit emot sig med. I värsta fall har man av någon anledning inte tagit emot sig. Då kanske inte ens akutsjukvården kan göra något…

      Att det blir halt åtminstone några gånger per vinter är väl knappast någon världssensation; oftast är det värre än så med halt väglag månader i sträck och då måste man göra det bästa av situationen, även om det bär en vinterhatare emot. Men inget bli bättre för att man vägrar ta reson, det är ju man själv som drabbas och får lida för sin egen dumhet. Så jag ber dig, nej, jag beordrar dig: Sätt på dig broddar, människa!
      Av någon för mig oförklarlig anledning är det många som inte vill använda broddar. Somliga anser (hur man nu kan få för sig sådana dumheter) att de är till bara för riktigt gamla människor och att man automatiskt åldras ett halvsekel, om man tar på sig ett par. Jag har till och med hört människor i åttioårsåldern broddvägra, för med broddar ”ser man så gammal ut”. Inte så smart precis. Ganska korkat faktiskt. Vid åttio är man gammal och borde ha lärt sig något om livet.

      Ett annat argument mot broddar är att de skulle vara fula. Det tycker inte jag. På en grov känga kan de nästan se lite coola ut. Men smaken är som bekant som baken, och om det nu skulle vara så att de inte är så estetiskt tilltalande – vad spelar det för roll? När hela vintern är förfärligt ful, så kan väl inte ett par broddar göra någon större skillnad?
      Det finns en mängd olika sorter. Jag köper mina på apoteket – sådana där som man spänner fast på klackar och hälar. De är ganska lätta att ta av, när man till exempel kommer in i en butik med ömtåligt golv. För dom ska av inomhus, om inte golvet är stenlagt. Det är faktiskt rent oförskämt på gränsen till kriminellt att trava omkring och lämna små hål efter sig eller rispa det tjusiga trägolvet.
      För en sån som jag, som är gravt beroende av dagliga och helst långa promenader, är halkan en grym fiende, och av rädsla för att falla spänner jag varenda liten muskel i kroppen, vilket ger en ömmande rygg och en fånig, trippande gångart som resultat. Då är broddarna mina bästa vänner – till stor hjälp vid både ishalka och osynlig elak blixthalka; jag kan slappna av och gå som en människa.
      Men när snön faller decimetervis, kanske till och med metervis, hjälper inga broddar. Då hjälper ingenting. Då råder katastrofläge med inomhusvistelse. Tills våren kommer eller åtminstone snöröjningen har kommit ikapp.

      Att sparka i lövhögarna…

      Så här långt ut på hösten är glädjeämnena få och nöjena i stort sett obefintliga. Inte kan man njuta av solen och den ljumma vinden, inte kan man ta sig något dopp i sjön. Uteserveringarna har bommat igen och monterats ned, och utomhustemperaturen kräver allt tjockare ytterplagg. Sommarens minnen bleknar i takt med solbrännan och humöret sjunker i takt med graderna. Inte heller blir jag på bättre humör av att butikerna redan ”lockar” med glögg och julbelysningar. I oktober! Det är på gränsen till kränkande för en höstdeppig person som är alltför medveten om att november inte är någon mysmånad utan något ska kämpas igenom, innan det kan vara dags för adventsmys och julförberedelser.

      Det är inte ens vackert längre; träd och buskar har sprakat färdigt och vackerheterna ligger på marken och blir allt blekare för var dag som går. Men om man nu skulle råka ha barnasinnet i behåll, kan man i alla fall roa sig med att prassla omkring i lövhögarna – ett av de få utomhusnöjen som sena oktober har att erbjuda. En mystisk air av romantisk filmkomedi svävar över denna enkla förströelse, där man för att uppnå maximal effekt kan ikläda sig någon form av tweed eller lammull med basker på huvudet och en halsduk nonchalant slängd runt halsen. Sen kan man ge sig hän i lövmassorna.

      Att jag är barnsligt förtjust i att sparka omkring i torra lövhögar kanske är en kompensation för det jag inte vågade göra som litet barn. Polio, eller barnförlamning som då var det vanligaste namnet på den fruktade sjukdomen, hade sina mest omfattande utbrott på sensommaren och hösten – kanske för att smittan spreds lättare, när människor efter sommarlov och semestrar åter samlades inomhus. Det var en ganska allmän uppfattning att smittan fanns i fallfrukt och vissna löv, och sådana enkla nöjen som att mumsa på ett nedfallet äpple eller tumla om i lövhögar var för många barn strängeligen förbjudna. Jag har inget minne av att denna föreställning fanns i mitt eget hem, men jag hade lekkamrater som kunde måla upp de hemskaste scenarier – så som bara barn kan.

      Och jag stannade utanför lövhögarna. Så kom den allmänna poliovaccinationen i slutet av femtiotalet, epidemierna upphörde och det var fritt fram att prassla i löven, vilket jag gjorde av hjärtans lust och har fortsatt med under hela mitt liv. Ja, jag vet, det är en barnslig sysselsättning men himla härlig, i synnerhet om man hittar riktigt prassliga högar som har vuxit sig stora efter en torr och blåsig vecka i slutet av oktober – alltså nu. Det finns de som menar att rikligt med nyfallen finkornig snö har samma effekt på sinnet. Det får stå för dem. Nej tack, inte för mig. Kalt och blött och otrevligt. Inte det minsta prassligt. Och vem vet vilka smittor snö kan tänkas härbärgera?

      En förlust av ett vackert ljud

      Jag kan inte längre höra det, och det är trist på gränsen till sorgligt. Ett av mina favoritljud är borta för alltid, och jag saknar det häftigt och utan någon som helst måtta. Syrsornas gnirpande, det där ljudet som är så nära förbundet med varma sensommardagar och ljumma stjärngnistrande nätter kan jag alltså inte höra ens på mitt friska högeröra, och det är inte bara en förlust av ett vackert ljud som jag sörjer, utan också min egen förlorade ungdom och – ja faktiskt – medelålder.

      Men fortfarande finns det vackra ljud som jag hör och som jag passar på att njuta av så länge jag kan. Vatten är nummer ett – nästan som musik och i massor av olika variationer. Vågors rytmiska brus mot en strand – underbart att somna och vakna till ombord, liksom regnets försynta prasslande mot rufftaket. Det mäktiga dånet i ett vattenfall, det milda kvillrandet i en liten bäck och det allra stillsammaste porlandet i en liten springbrunn är fler exempel på de där vackraste ljuden. Mitt drömhus ligger vid havet med en liten fors utanför sovrumsfönstret och obruten horisont som utsikt. Med största sannolikhet kommer det att stanna vid en dröm. Men från mitt eget öppna sovrumsfönster kan jag så här års under tysta nätter höra vattnet spela i den lilla fontänen i Herrhagsparken…

      Koltrastens sång visar också otaliga prov på variation och ekvilibrism, men medan jag gärna vill tro att den jublande sången uttrycker ren och skär livsglädje, har den väl snarare med parning och något så krasst som revirmarkering att göra. Ett annat fågelläte som jag älskar är gökens rop – inte för dess skönhet, för det låter faktiskt riktigt illa, hest och falskt, om man hör det på nära håll, utan för att det är så starkt förknippat med min barndoms födelsedagar i mitten av maj. Gullvivor och äppelblom – medan ett stilla regn föll utanför det halvöppna fönstret. Och göken gol borti öster.

      Som den kattälskare jag är upplever jag en katts spinnande som ett ljuvligt ljud – för att inte tala om vilken rogivande effekt en spinnande katt i knät eller vid fotändan av sängen har. Och den dagen då jag inte längre vill eller orkar resa mer, ska jag ha en katt igen – en sån där som spinner så fort man tittar på den! Barnskratt, det svaga pysandet när man öppnar en flaska bubbel på rätt sätt, kräftors rasslande i mjärden och telefonsignalen, som man väntat på länge, länge, är för mig mycket vackra, njutbara ljud. Men kanske är ändå tystnaden det vackraste. Den finns nästan inte, och om den vid något sällsynt tillfälle infinner sig, blir den genast överröstad av min tinnitus. Så är det: inte kan jag höra syrsorna, och aldrig blir det riktigt tyst. Men koltrasten finns kvar. Och fontänens spelande i Herrhagsparken…

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se