Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Evig ungdom

      Det talas en del om åldersdiskriminering i dessa dagar, och det är framför allt mer eller mindre kända och framgångsrika personer, som känner sig kränkta när de tvingas bort från sin anställning vid en så ”ringa” ålder som sextiosju. Och ja, det är tyvärr sant att gamla människor ofta förbises och negligeras och dessutom riskerar att vanvårdas när de behöver hjälp utifrån. Men det är väl ändå något helt annat än att bli avtackad på sin arbetsplats och gå i pension, när man är närmare åttio än femtio och faktiskt är rätt gammal.
      Märkte du att jag använde ordet ”gammal”? Inte ”äldre” eller någon annan förskönande omskrivning av den sista delen av våra liv. Och det är om denna benägenhet att blunda för att vi åldras, som den här krönikan handlar. För somliga människor tycks det vara fult att bli gammal; det tycks som att en persons värde ligger i hens yrkesstatus och i att vara aktiv i förvärvslivet eller åtminstone i föreningslivet. Att vara ung. Gammal finns inte. Bara ung. Det gäller att prestera. Alltid. Prestera ända ner i graven. Dö på sin post. Att efter ett långt yrkesliv ”bara” leva och äga sin egen tid duger liksom inte. Evig ungdom är det som gäller, och det är, menar jag, inget annat än en sorts åldersdiskriminering!
      Jag vill värna rätten att bli gammal och rätten att få vara gammal. Uttryck som att sjuttio är det nya femtio gör mig både förbannad och ledsen. Vad är det för skitsnack? Vilka värderingar ligger till grund för dessa idéer? Och hur reagerar en av arbete utsliten fattigpensionär på sånt trams? För inte är det hen, som till varje pris vill fortsätta jobba fram till sin dödsdag, den saken är klar.
      Nej, låt oss släppa och slippa kraven på evig ungdom! Låt oss vägra att lägga oss under kniven, vägra hårfärgning och tandblekning, vägra hurtiga jordenruntvandringar och drömmar om en ny vår. Jag vill vara de sextioåtta år jag är, åldras i lugn och ro, vara gammal ett tag innan jag dör och förhoppningsvis ha tid att förbereda mig för detta stora steg in i evigheten.
      Att vara gammal borde vara något fint – inte något man till varje pris måste dölja eller förneka eller gömma undan, och jag tänker, att man måste träna sig i att släppa prestationskraven och tillåta sig att åldras på ett klokt och värdigt sätt. Ålderdom handlar ju om ständiga förluster – av hörsel och syn, av rörlighet, tempo, hälsa och inte minst människor man älskar. Men den handlar också om erfarenhet, visdom och klokskap och i bästa fall om att försonas med livet som det blev och att förlåta sig själv och andra. Men för att uppnå detta krävs tid för tanke och reflektion, mod att möta sig själv och insikt om att och när det är dags att släppa taget och ge plats åt andra. Och nytt utrymme åt sig själv…

      Den klarnande april!

      April må vara kall. April må vara gråtrist. Och det må snöa i april; ja, jag hävdar (helt ovetenskapligt) att det snöar oftare på påsk än på jul. Men april är ändå en vårmånad – åtminstone i landets södra hälft – och livet så mycket mer lättlevt än för bara några veckor sedan. Det är ljuset. Det är plusgraderna. Det är kläderna – ajöss med mössor, kängor och halsdukar virade flera varv runt halsen. Och det är allt det där som händer i naturen – tranorna och gåssträcken och första sädesärlan. Blåsipporna och vitsipporna och första maskrosen. Häckar som grönskar och små löv som slår ut. Det händer nya saker varje dag, och fort går det. Naturen vackrar sig, och det tänker den hålla på med i ett halvår nu, tills löven faller och vi går in i det andra livet…
      Jag gillar påsken och jag gillar när den är sen som i år. Helgens religiösa innebörd är inget som jag fäster mig så mycket vid, men den där idén om Stilla veckan, i vilken vi befinner oss nu, är något jag gärna tar till mig för lite extra eftertanke och reflektion – extra påtagligt och viktigt efter fredagens illdåd i Stockholm och de kärleksmanifestationer som följde på detta.
      Ett av skälen till att jag tycker så mycket om påsken är, att det är en ganska kravlös helg – inte alls med så många måsten som vid jul eller nyår eller midsommar. Pyntandet inskränker sig till några konstiga påskkäringar som jag hänger upp och några lika konstiga trätuppar som jag ställer på ett bord. En gren av trollhassel i ett fönster, där jag hänger små träägg, en samling vackra porslinsägg i en skål, ett par kransar, och massor av påskliljor och tulpaner i olika vaser. Det är det hela. Går på nolltid!
      Påskmaten är också sådär lagom. Lax, lamm och ägg i olika former, en sparrispaj och en fräsch sallad, och så är min påsk gjord! Godiset vill jag helst avstå från, men en gul citronpaj med en hallonsås är inte fel. Och kanske vin till påskbordet i stället för öl och snaps. Fast å andra sidan är det ju så himla kul att sjunga snapsvisor, och det blir liksom inte samma schvung i sången, om man håller ett vinglas i handen i stället för ett litet snapsglas.
      Den norska traditionen med att läsa påskekrim är något jag har tagit efter de senaste åren. Det är precis rätt årstid att vältra sig i ond bråd död och andra hemskheter, då kvällen utanför är längtansfullt blå länge, länge, innan den mörknar. Men visst är det märkligt, att man tycker att kvällarna nu är så ljusa, när man med samma tider för solnedgång i augusti-september tycker att de är så mörka?
      April, påsk och ljuset som har återvänt – det känns hoppfullt. Ännu en vinter är över, och nu står de ljuvligaste naturupplevelser i kö för att glädja oss. Men kanske är det som allra bäst precis nu, när allt det där fantastiska ligger framför oss och bara väntar och som formulerades så här vackert i följande diktrader av Erik Axel Karlfeldt:
      Intet är som väntanstider vårflodsveckor, knoppningstider. Ingen maj en dager sprider som den klarnade april.
      Och därmed vill jag önska dig en glad påsk!

      Att förneka sitt ursprung

      Somliga filmer bara måste jag se. Det är inte ofta jag går på bio, men någon sällsynt gång är det som att en film kallar på mig, och då är det bara att pallra sig iväg. Så var det med den svenska filmen ”Sameblod”, som går på bio just nu. Den handlar om en samisk flicka, Elle Marja, som drömmer om att bli lärarinna – inte renskötare. I nomadskolan, där hon går tillsammans med sin lillasyster, låter Elle Marjas fröken henne förstå, att hennes dröm omöjligen kan förverkligas, då samer är en annan lägre stående, sort än den som fröken själv tillhör. Så följer den ena kränkningen på den andra; barnen förbjuds bland annat att tala sitt eget språk och utsätts för en för den tiden helt accepterad rasbiologisk skallmätning
      För att ändå nå sitt mål tvingar sig Elle Marja att förneka sitt ursprung och byta identitet, bli en annan, en svensk, vilket är svårare än hon någonsin har kunnat föreställa sig. Det är en smärtsam resa hon gör, och till slut kommer hennes känslor av skuld ifatt henne med full styrka på ålderns höst.
      Det är en fantastisk film – vacker och ful, sorglig och upprörande. Det är inte så svårt att dra paralleller med ”Jag heter inte Miriam”, romanen av Majgull Axelsson, som kom för ett par år sedan. Huvudpersonen Miriam lever under falsk identitet som judinna under hela sitt vuxna liv. Hennes tatuering på armen vittnar om fångenskap i koncentrationsläger, men vad hon inte avslöjar är sin romska härkomst, då romerna står allra lägst i den etniska hierarkin – ännu lägre än de föraktade, förföljda och bespottade judarna.
      Miriam kommer till Sverige efter de förfärliga åren under kriget och skapar sig en tillvaro här, gifter sig och blir en respekterad femtiotalshemmafru. Men sanningen och skuldkänslorna kommer ikapp även henne, och på åttiofemårsdagen börjar livslögnen krackelera. Nu är tiden inne för Miriam att bli sann. Äkta. Den hon är.
      Strax innan jag sätter mig vid tangentbordet i dag för att skriva den här krönikan, läser jag en artikel av Elisabeth Åsbrink, som handlar om Harry Schein – huvudpersonen i ”Citizen Schein”, den alldeles färska dokumentären om hans liv. Även han försökte – dock utan framgång – radera sitt ursprung, det judiska, vid ankomsten till Sverige som ensamkommande flyktingbarn från Wien. Ur en känsla av maktlöshet föddes en framgångsrik kamp för att nå befattningar och utnämningar behäftade med makt. Mycket makt.
      Elle Marja, Miriam, Harry är tre personer som vill bli någon annan – ett val som förorsakar smärta, sorg och skuld och som inte skulle behövas i en rättvis värld. Det är en nåd att stilla bedja om, att alla kunde få vara sig själva precis sådana som vi människor är – med fel och förtjänster, med goda och mindre goda sidor.
      Och nu hör jag bestämt, att filmen ”Citizen Schein” kallar på mig!

      Vinterynk

      I februari har vintern hållit på väldigt länge, somliga år sedan i november, och även om mörkret inte är riktigt lika kompakt som det var för en eller två månader sedan, börjar det tära rejält på oss. Det känns som att alla reserver är uttömda; tröttheten är förlamande. Dessutom har huden torkat ut totalt efter månader med och torr luft både ute och inne. De där livsnödvändiga promenaderna har utvecklat sig till broddförsedda pliktvandringar, som inte gör någon glad. Kanske gör de gott, vilket till och med jag emellanåt betvivlar. Ibland glimtar det till med några dagars solsken, med följd att man ser hur dammigt det faktiskt är inomhus, trots att man städade i går, och hur dammig och blek och vissen man själv ser ut. För att inte tala om krukväxterna i fönstren.
      Ingenting är kul; det enda som lindrar lite (en kort stund innan man grips av ruelse över att man åt för mycket) är mat. Och vin. Och godis. Och snacks. Och mer mat. Och en god efterrätt. Kläderna håller på att spricka i alla sömmar, och en dag får man inte på sig långbyxorna med långkalsingar under. Då får man välja mellan att gå ut utan långkalsonger och frysa rumpan av sig eller stanna inne och bli ännu större i brist på motion.
      Ett tredje alternativ är att ge sig ut i butiker och utsätta sig för den traumatiska upplevelsen att knö in sig i ett provrum med obarmhärtigt avslöjande belysning och prova byxor i en större storlek – allt för att få plats med de förhatliga långkalsongerna under. Det är verkligen en Moment 22-situation. Usch!
      Glädjeämnena är få. Somliga tilltalas av den i mitt tycke fåniga och onödiga Alla hjärtans dag, då vi ska älska varandra hejdlöst – mer än vanligt – på uppmaning av handeln och restaurangnäringen. Andra tröstar sig med semlor i alla upptänkliga former. Hela januari. Hela februari. Betänk då, att fettisdagen, premiärdagen för semlor, i år infaller den 28 februari. Vad ska då semmelfanatikern hitta på den dagen, när hen har tjuvätit semlor i flera veckor? Och är det egentligen så himla gott med semlor? En stor, torr vetebulle med mandelmassa och uppblåst grädde? Klart överreklamerat enligt mig.
      Det tog verkligen förvånansvärt lång tid, innan bagarna tog mod till sig och började experimentera med semlorna – men då till den grad att det är tveksamt om dessa nya skapelser egentligen är semlor. Och jag avstår gärna från både Allahjärtansgullet och semmelhysterin. Finns det något att glädja sig åt i februari för en sån negativ och dyster person som jag? Ja, möjligen det faktum att månaden är kort; det borde alla vintermånader vara. Fast vid närmare eftertanke blir kanske inte vintern kortare bara för att vi kortar av månaderna… Men nog känns och låter det bättre med mars? För visst är mars en vårmånad?

      Att överleva januari

      Januari är årets längsta, tristaste och i alla avseenden värsta månad för vinterhataren Gunvor. Dessutom har den klara drag av grav personlighetsstörning – den inleds med jubel och fanfarer, sprakande fyrverkerier och skummande, bubblande vin och fortsätter sedan i festens tecken några dagar till. Men sedan sker en metamorfos. Från att ha varit leende och inställsam, övergår den i gråaste, glåmigaste, tristaste vardag. Januari har fått sitt namn från den romerska guden Janus, en dubbelnatur med två ansikten, vilket har tolkats som att han inte är att lita på – precis som månaden januari.
      Som grädde på moset brukar det också någon gång i slutet av månaden knäppa till och bli riktigt elakt svinkallt. För att inte tala om den där snön som också envisas med att hemsöka oss i början av året. Hittills har vi denna vinter varit barmhärtigt förskonade från denna världens mest onödiga och överreklamerade materia men den kommer, var så säker.
      Så nu gäller det att mobilisera kraft och styrka för att inte bara ta sig igenom utan faktiskt överleva denna eländesmånad. Vi är – i vår tid och på denna plats på Jorden – materiellt gynnade och rustade att möta vädrets och vinterns makter, vilket vi får vara tacksamma för, men januari är ändå en svår månad för många, och till er som är av den meningen, har jag några överlevnadsråd:
      Du måste möta ditt motstånd med aktivitet. Ut och rör på dig i dagsljuset! Det är det viktigaste av allt, trots att det känns olustigt eller kanske rentav omöjligt. Det är inte skönt. Det är inte vackert. Men det gör dig gott, för dagsljuset kan vara en väg att förebygga depression (det har med tallkottkörteln och melatonin och serotonin att göra, men det får bli en annan krönika).
      Bra böcker och filmer kan man med fördel frossa i när man kommer in från den traumatiska upplevelse som en vinterpromenad utgör. Mjuka varma kläder, mjuka, varma filtar, god mat – gärna husmanskost och långkok – brasor och levande ljus, ett glas gott vin, en kopp värmande te är trevligt, mysigt och verksamt. Apelsiner har sin bästa säsong just nu, och glöm inte att köpa hem tulpaner!
      Varma bad till vacker musik kandelaber bredvid badkaret med en badolja, som inte bara doftar gott utan också förhindrar uttorkning av huden. Något som skänker mig stor glädje är att ha kvar julgranen långt in i januari; kombinationen julgransbelysning och det försiktigt återvändande ljuset utomhus är något alldeles speciellt i synnerhet om granen – som i år och förra året – får massor av nya, ljusgröna skott!
      Skulle det bli så att kvicksilvret kryper ner under minus tjugo, gäller endast katastrofplanen: gå inte ut mer än du måste. Förbanna. Förneka. Förträng. Det varar kanske en vecka eller två, det där allra värsta. Och när det är över, går vi mot vår!

      Mot ljusare tider

      Nu har det vänt! I går mitt på dagen – närmare bestämt sexton minuter i tolv – ägde Vintersolståndet rum, och därmed går vi mot ljusare tider. Ja, jag vet att större delen av vintern återstår med snöelände och rysskyla och halka och isknaggel och oplogade vägar, men när vi tar bort julpyntet i mitten av januari, kommer vi redan att kunna se att det har blivit ljusare; årets mörkaste del är då förbi. Till vårdagjämningen är det nu 88 dagar och till sportlovet och vår väntande romresa bara 65 dagar. Om 115 dagar har vi påsk – den kommer så där härligt sent nästa år – och efter den är det ju raka spåret in i sommaren!
      Vi har redan överlevt den första tredjedelen av vintern – den som framför allt karaktäriseras av den gråaste tristess. Utan adventsljus och stjärnor och ljusslingor och glöggmingel och luciatåg vet jag inte om jag skulle klara detta kompakta mörker, som i bästa fall viker några timmar för en blek och glåmig sol som varken värmer eller förgyller. Föreställ dig december utan allt detta. Muntert? Knappast. Möjligt att hantera? Tveksamt. Ens överlevnadsbart? Vågar inte ens tänka tanken.
      Jag är en sån där som älskar december och julhelgerna, vilket kan tyckas märkligt och motsägelsefullt med tanke på att jag hatar vintern, men sådan är ju den mänskliga naturen – oberäknelig och nyckfull. Jag tycker att det är något mycket hoppfullt med alla de där ljusen och musiken och traditionerna. Jag präglades tidigt att tycka om december ; min barndoms jular var väldigt ljusa och härliga, och när jag själv fick barn försökte jag förmedla det jag själv hade upplevt – dock med blandad framgång, måste jag nog tillstå…
      Ja, jag gillar traditionerna kring julen – maten förstås och familjen som samlas och Karl Bertil Jonsson på teve och juldagsfrukosten efter julottan – men inga traditioner får vara så viktiga så att de inte kan brytas eller bytas ut efter hand. När ena dottern och hennes familj gav sig i väg till varmare trakter för några år sedan, åkte maken och jag till Rom, som visade sin absolut bästa sida med värme, narcissblomning och julnattsmässa i Peterskyrkan – ett storslaget minne för livet.
      Men i år blir vi kvar hemma, och de här dagarna alldeles före jul är kanske de allra bästa. Det är nu jag pyntar och fejar och bara ägnar mig åt det allra bästa: kokar långkål och brunkål, gravar lax och strömming, köper färska blommor, plockar fram julpyntet – ja, först nu; det skulle inte falla mig in att tjuvstarta! I morgon kväll kokar och griljerar vi skinkan, som vi provsmakar sent på kvällen, när maken har klätt granen. Och då är det jul!
      Och med det vill jag önska dig, kära läsare, en fin helg! Må den bli precis som du önskar – enkel eller överdådig, traditionell eller nyskapande, stillsam eller livad…

      Hat och hat

      Somliga blir väldigt provocerade, när jag säger att jag hatar vintern. Det är som att trycka på en knapp, och så får jag lyssna till ändlösa tirader om hur underbart det är med vinter och att jag bara sjåpar mig och varför flyttar jag inte till varmare breddgrader, och egentligen borde jag dra åt något riktigt, riktigt varmt ställe. Ja, det är många som verkar ta mitt vinterhat personligt.
      De känner sig uppenbarligen kränkta av att någon kan ha mage att tycka att snö, mörker och kyla är pest och pina, går i försvarsställning och vägrar förstå att människor kan ha olika preferenser. Det händer att de blir rent aggressiva och går till vredgade verbala attacker. För vadå? undrar jag.
      Vad är det som de så intensivt och ilsket försöker försvara? Vad är det som väcker så starka känslor? Ibland kan jag gripas av en misstanke om att vinterns argaste och ettrigaste försvarsadvokater i själva verket är rädda för sitt eget vinterhat, för vad skulle hända om de släppte fram det?
      Eller kanske är det själva ordet. Hata. Det är fult, det. Och ja, jag håller med – till en viss gräns, för det är skillnad på hat och hat. Den lögnaktiga hatretorik, som bedrivs av nationalistiska makthavare och på högerpopulistiska nyhetssajter och sociala medier, är skrämmande och måste naturligtvis både avslöjas och bekämpas, men det måste väl ändå vara slöseri med kraft och energi att ägna sin motståndskamp åt att förminska och förlöjliga vinterhatare och bekämpa vinterhat?
      Går det inte en klar skiljelinje mellan att hata en människa och att hata en företeelse? Är det inte en avsevärd skillnad på att hata det som en människa gör eller står för och att hata personen i sig? Och när det kommer till att hata vintern, vilken skada kan det rimligtvis göra? Kommer det att leda till ett världskrig? Till att demokrati ersätts med diktatur? Eller att någon individ eller grupp människor mobbas, diskrimineras, förföljs, fängslas, torteras eller dödas?
      För oss, som verkligen på riktigt och med stort allvar hatar vintern, är det en tröst och en lisa att bejaka våra svarta tankar och vårt motstånd mot kyla, snö och mörker och att veta att vi är många – för det är vi! När jag äntligen ”kom ut” som vinterhatare, visade det sig att det var fler än jag kunde ana som hatar vintern, och det faktum att jag inte är ensam gör det avsevärt lättare att uthärda den. Lättare. Inte lätt. För det är så med vintern att den måste uthärdas, och det finns bara en väg – rakt igenom. Utan att rygga för vintereländet, utan att fly eller förtränga.
      Men det kommer en dag fram på vårkanten, då vi lite yrvaket upptäcker att vi inte hatar längre utan har kommit över på andra sidan, lite luggslitna och illa tilltygade – men definitivt igenom. Dit längtar jag. Redan!

      Mitt i hösten

      Än är det inte vinter. Fortfarande är det höst – om än i gråaste, kallaste och blåsigaste laget. Själv tycker jag om hösten fram till november, då den stora, stora gråheten rullar in. Men oktober är en härlig månad med sina starka, sprakande färger; trädkronor i rött, orange och gult, som står sig lika fint mot en klarblå himmel och vattenspegel som mot luddiga gråa skyar. Vackert är det – om än vemodigt. Tycker man då att det skaver för hårt i själen av allt som ändrar färg och vissnar, kan man alltid sparka omkring lite i lövprasslet på marken. Det är barnsligt, jag vet. Men det är kul och det skingrar demonerna – en liten stund i alla fall.
      Något som inte är kul är att sandalsäsongen definitivt är över. Att vistas utomhus utan ytterplagg är bara dumt så här års, då till och med sommarjackan blir för tunn. Det är inte heller särskilt roligt att somliga dagar kräver både halsduk och handskar; och när endast tjockaste jackan hjälper mot kyla och blåst, känns september väldigt långt borta – för att inte tala om när man tvingas plocka fram broddarna. Hittills har jag sluppit dem, men inte mössan – hatpersedeln nummer ett. När den av nödvändighet åker på kan man hålla sig för skratt. Då är inte oktober längre min vän.
      Men för det mesta är denna månad uthärdlig, ja mer än uthärdlig. Ganska skön trots allt. Nu är det läge för matlagningsorgier med de mest fantastiska råvaror som bas: rotfrukter, svenska äpplen, svamp, älgkött och lamm. Jag tillbringar timmar i köket, för vad har jag ute i blåsten att göra, när dagens promenad är avklarad? Så jag tänder ljus mot den grå halvskymningen, som inte viker på hela dagen, sätter på någon lämplig musik och skrider till verket. Kåldolmar, grytor, soppor. Mustig, smakrik mat som får ta tid. Ett glas vin kanske – ett i grytan, ett i kocken. Det puttrar. Det doftar. Ljuslågorna i köksfönstret flämtar. Och så kommer den där vackraste arian i den italienska operan. Och jag blir stående och tomglor på skymningen som kommer tidigt nu. I oktober.
      Nu återstår bara några dagar av denna månad, och det är hög tid att beväpna sig och samla kraft inför den mörkaste månaden av alla: november. Ja, jag vet att december egentligen är mörkare och januari också, men november känns mörkast. Somliga har redan satt upp ljusslingor på balkongen, och i lampbutiker har man börjat skylta med adventsstjärnor och elektriska ljusstakar. Men stopp! Det är alldeles för tidigt! Nog kunde man ha vett att vänta åtminstone till efter allhelgonahelgen! Jag beväpnar mig på annat sätt än med ljusslingor, som hemma hos oss absolut inte får sättas upp före första advent! Nej, det får bli det gamla vanliga: promenader i dagsljus, matlagning och en diger trave böcker.
      Men allra helst skulle jag vilja gå i ide och slippa eländet.

      Min nya slukarålder

      När jag var fem år lärde jag mig läsa. Eller om det var min syster som lärde mig. Hennes pedagogiska metod var väl inte den optimala utan gick helt enkelt ut på att trycka till mig: ”Ser du inte vad det står? Är du dum eller?” Så för att inte framstå som helt korkad, nödgades jag lära mig att läsa. Därmed öppnade sig en ny värld för mig, och jag var förlorad från första stund.
      På andra sidan landsvägen låg skolan, där pappa arbetade som vaktmästare. När jag blev lite större fick jag under loven förtroendet att låna hans nycklar och gå ner till skolbiblioteket och botanisera i bokhyllorna. Vilken guldgruva det var för en läshungrig unge i slukaråldern! Jag plöjde bok efter bok, ibland två om dagen, under regniga sommardagar, vilket jag var fullkomligt nöjd med. Något annat eller mer behövde jag inte; traven med olästa böcker gav mig både trygghet och stor glädje.
      Litteraturen har sedan varit min trogna följeslagare genom livet. Att litteraturvetenskap skulle bli ett av mina ämnen på universitetet var givet. Att jag sedan skulle bli lärare i svenska kanske inte var lika självklart, men så blev det, och jag fick helt legitimt lägga ner mycket tid på att läsa; ja, det förväntades till och med av mig!
      Men vad är det då som är så märkvärdigt med att läsa böcker? För mig handlar det om att lära känna människor och miljöer, som jag inte har en chans att möta i levande livet, att känna för och med huvudpersonerna – men också att se och spegla mig själv i olika människoöden. Emellanåt kan jag ”drabbas” av en plötslig insikt om mänskligt beteende, och det händer inte helt sällan att jag uppnår det där tillståndet som modern forskning kallar reader’s high. Det kan närmast beskrivas som ett läsrus förorsakat av en endorfinkick, som faktiskt kan leda till ett psykologiskt beroende och ge abstinensbesvär! Detta fenomen har jag upplevt många gånger precis efter att jag har läst ut en riktigt bra bok. Saknaden är då mycket stark och jag känner mig ganska eländig – tills jag tar itu med nästa läsupplevelse. Men det måste få gå ett tag innan det är dags.
      En mig närstående person presenterade nyligen på facebook en lista med tio böcker, som hade påverkat henne starkt, och uppmanade sina vänner att göra sammalunda, vilket jag givetvis nappade på. Det var inte helt lätt att begränsa sig till tio, men till slut hade jag fått ihop min lista. Det var också väldigt kul att följa tråden, där många andra presenterade sina listor; igenkänningsgraden var stor, och minnen av böcker, som jag nästan hade glömt, ploppade upp ur mitt undermedvetna.
      Och tänk, vilken succé det är för en boknörd att vara pensionär och bestämma över sin egen tid! Jag läser. Timme efter timme. Dag efter dag. Och utsätter mig för det ena läsruset efter det andra – i min nya slukarålder…

      Ensam och själv

      September… Vardagen är här och sommarlovet är över. Men i år återvänder jag inte till arbetet efter sommaren, och det är första gången på trettioåtta år. Den gången var jag föräldraledig och hade fullt upp med ett litet barn, som krävde hela min uppmärksamhet. Nu är jag pensionär och gör som jag vill.
      Ensam hemma under dagarna. Ensam utan ensamhetskänsla, för är det något jag är bra på så är det att vara ensam. Jag trivs helt enkelt väldigt bra med mitt eget sällskap och sitter gärna under korkeken och luktar på blommorna – en suspekt syssla i vår tid, där den ideala människan är en extremt utåtriktad, minglande varelse med tusen järn i elden.
      Redan som litet barn tyckte jag om att vara ensam. Mina favoritsysselsättningar var att läsa – bok efter bok efter bok – och att rita timme efter timme, ark efter ark. Tidigt i livet började jag ta långa, ensamma promenader. Och på den vägen är det; jag går fortfarande helst ensam utan sällskap. Läser gärna bok efter bok.
      Ritar gör jag inte längre, men jag skriver och fotograferar desto mer. Ensam. Utan sällskap. Länge trodde jag att det var en psykisk defekt att ständigt söka ensamhet och avskildhet, men i dag har jag accepterat den introverta personlighet som jag delar med många andra; i detta är jag inte ensam!
      Men även om jag gillar att vara ensam, är jag inte så övertygad om att ensam är stark, som ordspråket säger. Till och med en enstöring som jag begriper att den ensamhet som är kopplad till isolering och utanförskap är en plåga och kan kännas som en förbannelse. Att inte ha någon i hela världen att dela glädje och sorg med, att vara helt hänvisad till sig själv, att uppleva att ingen frågar efter hur jag har det eller hur jag mår är naturligtvis svindlande ödsligt, för det är ju endast i samspel med andra som vi blir människor.
      Inte heller ordspråket ”Själv är bäste dräng” ställer jag upp på, då jag – om än motvilligt – har insett att saker och ting kan göras tillsammans med andra och på många olika sätt (även om just mitt brukar vara det bästa!) Men ordet själv har under de senaste åren börjat användas på ett nytt sätt. Ofta hör man att någon bor själv och reser själv, och man menar då att denna någon bor eller reser ensam utan sambo eller sällskap.
      De första hundra gångerna jag ställdes inför detta språkbruk, gick det rysningar av obehag genom hela mig; fortfarande känns det främmande och märkligt och låter ganska tokigt, men jag tror att vi alla snart har anammat det. Jag kan också se fördelarna med att vi äntligen i svenska språket får en skillnad mellan självvald ensamhet och oönskad – precis så som är fallet med engelskans alone och lonely.
      Fast det dröjer nog innan jag själv tar till mig detta!

      Eftervärldens dom

      Men hur kunde man hålla människor som slavar i USA, där man hade antagit en deklaration om mänskliga rättigheter? Hur kunde man rösta fram Hitler i demokratiska val? Och varför stoppades han inte av de andra stormakterna? Vad visste folk egentligen om koncentrationslägren? Eller om Stalins terror? Hur tänkte man egentligen, när man bekämpade kvinnlig rösträtt? Och tänk, att det nästan halva nittonhundratalet var förbjudet att använda preventivmedel!

      Eller att leva ut sin homosexuella läggning!
      De här frågorna och funderingarna är bara några av alla dem, som jag ställdes inför under min långa tid som historielärare, och svaren eller försöken till svar var ofta både långa och komplicerade. Ibland tog jag skönlitteraturen till hjälp, ibland gick vi till olika källor, och någon gång spelade vi rollspel för att förstå. För det är ju det som det är fråga om: att förstå att okunskap, fördomar, grupptryck, rädsla och rådande värderingar kan göra människor till om inte monster så åtminstone empatilösa och hårdhudade helt i avsaknad av medmänsklighet. Eller helt enkelt slappa, oengagerade, likgiltiga låtgånissar.
      Vi vill gärna tro att vi i vår tid är mycket mer civiliserade än generationerna före oss, men jag ställer mig väldigt tveksam till det. Det finns all anledning att tro att eftervärldens dom blir hård även mot oss.

      Frågan är bara vilka tokigheter som kommer att framstå som värst. Blir det vår överkonsumtion? Vårt hänsynslösa slöseri med jordens resurser? Vår gigantiska nedsmutsning av naturen? Vår egoistiska föreställning om att just vi i den här delen av världen har rätt till diverse privilegier?
      Eller kommer vi att dömas än hårdare för att vi inte skriker högt nog i protest mot vår tids slaveri i form av trafficking och barnsexhandel? Barnäktenskap, könsstympning och hederskulturer? Eller rasismen, en skrämmande ökning av antisemitism, antiziganism och en våldsamt eskalerande islamofobi? Eller att vi offrar den välfärd som byggdes upp under många decennier på den fria marknadens altare? Att vi offrar våra barn i upprepade skolexperiment, utsätter gamla människor för en inhuman brist på omvårdnad och administrerar sönder den offentliga sektorn? Eller kanske för att man låter en farlig pajas som Donald Trump väljas till president i USA?
      Och jo, det finns saker vi kan göra. Var hyggliga medmänniskor gentemot såväl grannar som nyanlända från andra delar av världen. Se varje människa som en värdefull individ. Rösta på humana politiska partier. Avstå från senaste teknikprylen. Åka kommunalt. Äta mindre kött. Protestera mot orättvisor. Stå upp för den svagare. Ge attan i att flyga kors och tvärs över klotet flera gånger om året.
      Sluta blunda. Sluta stoppa huvudet i sanden. Sluta försvara vårt egoistiska, giriga sätt att leva. Det kan vi göra.

      Dags för paus i båtlivet

      Jag har mönstrat av. Efter två veckor till sjöss har jag packat mina pinaler och sagt hejdå till Kapten Snedwall. Och nej, vi är inte osams. Vi ska inte skiljas. Det beror inte heller på det usla vädret vi har haft, även om det har varit i tristaste laget. Nej, orsaken är helt enkelt den att det är dags för den årliga herrseglatsen, den som har gått av stapeln under de flesta somrar de senaste 20 åren. Och där platsar jag inte, så jag mönstrar helt enkelt av och lever gräsänkeliv hemma i stan i stället.
      En hel del olika hamnar har fått se mig hoppa i land med ett gediget bagage: Vänersborg, Oskarshamn, Grenå, Torekov, Fyrudden… Och sen har jag hoppat på igen i Söderköping, Karlshamn eller Lysekil. Den här gången kom vi inte längre än till Säffle på första etappen i vår Vänerodyssé, men då har vi också besökt sådana exotiska hamnar som Lillängshamnen, Åsundaön, Liljedal, Ekenäs och Lurö på vägen. Att komma sjövägen till platser man tycker att man känner ger en helt annan och ny bild.
      Ibland kan det kännas trist att lämna båten – om än bara för en vecka, och detta hänger i allra högsta grad samman med vilket väder som råder. Efter en tids sol och värme och loja seglingar i milda vindar vill jag vara kvar ombord, och det känns då inte riktigt rättvist att mönstra av. Riktigt surt var det den där gången, då maken med sitt sällskap fick en fantastisk seglats i Europas bästa väder, medan jag befann mig i ett ovanligt regnigt Italien. Kvällen då jag mönstrade på igen i Göteborg kom åskan som gjorde slut på den värmen.
      Andra gånger är det lättare att ta en paus från båtlivet – som i söndags efter mycket regn, starka vindar och jättevågor. Det har krängt, det har lutat, det har skvätt. Och vi har legat stilla ett par dagar för länge i ett par hamnar. Skamset måste jag erkänna att jag vid något tillfälle har lämnat båten med något som närmast kan beskrivas som lättnad – som den gången när vi hade gått över Vänern i två dagars stark motvind och iskallt regn och jag blev avbytt av en god vän som hade kört vår bil till hamnen.
      Vilken känsla det var att sätta sig i en torr varm bil, dra igång favoritmusiken på hög volym och sjunga med för full hals. Eller den gången då vi hade seglat i dåligt väder med gäster ombord i över en vecka och som kronan på verket legat inblåsta i Torekov två nätter i ett riktigt svårt väder. Då var det skönt att ta tåget hem, och det var i sista minuten, för sen stängde man av järnvägen på grund av översvämningar och rasrisk.
      Jag är förmodligen inte ensam om att önska ett stadigt ryskt treveckorshögtryck med garanterad värme och sol; jag längtar såå efter att bada, segla i baddräkt och ankra i naturhamnar. Trots tråkiga långtidsprognoser intalar jag mig själv, att på måndag kommer det. För då mönstrar jag på igen!

      Vänerliv

      Trots att jag har bott och levt hela mitt liv på olika platser i närheten av Vänern, är det först under den senaste halvan, som jag verkligen har förstått vad Vänern är, hur mäktig, vacker och storslagen. Kanske var jag något på spåren som liten flicka, när jag då och då fick besöka och övernatta i min fasters och farbrors lilla sommarstuga vid sandstranden i Järns Sannar i Dalsland.
      Mitt minne berättar om evighetslånga, soliga dagar, då vi barn badade och badade och badade. Långgrunt var det, och vi kunde springa långt, långt ut, innan vattnet ens nådde oss upp till magen. Uppvuxen som jag var vid en mindre sjö, lärde jag mig simma vid fem års ålder, men i Järns Sannar var det inte tal om att simma utan mer att ligga på mage på den vattrade sandbottnen och plaska. Min farbror rodde ofta ut för att vittja näten och blev bara en liten prick mot horisonten, och där och då fick jag alltså en känsla av och uppfattning om Vänerns storhet och storlek. Horisonten framstod som något magiskt – ungefär som regnbågen.
      Under min gymnasietid i Åmål hade jag ingen relation med Vänern. När vi i dag lägger till i Åmåls gästhamn, inser jag hur nära det är till min gamla skola; det rör sig om ett par kvarter och en backe, men det hade jag ingen aning om då. Det var väl annat som upptog mina tankar. Men visst tog vi ”ledigt” från skolan någon fin sen majdag och gick ner till Örnäsbadet och låg och solade… Och nog minns jag de där grabbarna med familjesegelbåt och som pratade om Svegön. Familjesegelbåt – för mig en omöjlig och ouppnåelig tanke!
      Ja, och så blev det då Karlstad – ännu en plats vid Vänern, som under studentåren handlade om Skutberget någon gång då och då, men under småbarnsåren blev det många varma dagar på Bomstadbaden med matsäck, böcker, plastleksaker och parasoll. Där kunde mina barn och deras kompisar bada och leka vid en långgrund strand som påminde om min egen barndoms vänerstrand.
      Men inte förrän jag träffade min make blev Vänern min egen sjö, mitt eget sommarparadis. Med segelbåten som en bonus till mannen jag förälskat mig i kunde jag nu lära känna denna fantastiska källa till rekreation och äventyr. Efter hand har vi skaffat större båtar och därmed också kunnat vidga vyerna och turerna. Och vi har gjort och upplevt mycket av det där som man ”måste” – opera på Läckö, köpt ägg från den härliga hönsgården i Ekenäs, långa, vackra promenader på öar och fastland – ofta med Kinnekulle som blickfång. Vi har plockat kantareller på Svegön, sett solen gå ner i vattnet utanför Lindökroken, köpt rökt fisk i Spiken, ätit kräftor vid den lilla bryggan på Alvön. Vi har upplevt soliga, loja dagar men också regn, rusk, kuling, otäckt höga vågor, åska och hagel. Och väldigt mycket skönhet!
      Och nu är det dags igen. Två månader på Vänern! I familjesegelbåten!

      Mellan hägg och syren

      Men kan inte någon hjälpa mig att stanna tiden så att vi kan få bli kvar i dessa sagolika veckor mellan hägg och syren? De borde åtminstone vara dubbelt så långa eller dubbelt så många som andra veckor på året. En del andra av årets veckor kunde däremot gärna ha den goda smaken att vara endast hälften så långa eller hälften så många… Men nu är det inte om dem som detta ska handla utan om maj och en bit av juni – tiden fram till skolavslutningen ungefär.
      Detta är den tid på året, då allt bara händer. Och det är inte alltid man hinner med allt det där man gärna vill, vilket är ytterligare ett skäl till att vi borde ha fler och längre veckor under försommaren. Det är klassfotboll och konserter och picknickar. Kvällar på uteserveringar och balkonghäng. Timmar i solen för att få lite färg på den degigt vita lekamen man har ”begåvats” med. Det är skolresor och sommarstugor och trädgårdsarbete. Båtrustning och altanbyggen och betygsättning. Allt som måste bli klart före sommaren. Allt som måste göras. Måste, måste, måste!
      Och ute i naturen är allt så hjärtknipande vackert så att man nästan vill gråta, och risken finns att allt plötsligt bara är över utan att man har hunnit med det där man egentligen ville – stanna upp och bara njuta. Bara vara. Själv är jag detta nådens år 2016 så lyckligt lottad att jag hinner, eftersom min tid inte längre tas i anspråk av förvärvslivet. Jag har under denna långa och kalla vår steg för steg kunnat följa naturens uppvaknande – från första snödroppen och första gåssträcket till dagens koltrastsång och häggblomning – och det har varit helt fantastiskt!
      Så kom då sommarvärmen precis när jag var klar med vårstädningen och båten var klar för sjösättning, och det blev naturligtvis både självklart och nödvändigt med en första övernattning ombord i hemmahamnen, trots att natten var kall och att det inte allt för varma Vänervattnet kylde durken rejält. Men premiärturen var bara så där alldeles, alldeles underbar som den kan vara i maj med en vänlig sommarvind, sidenblå himmel och späd grönska längs stränderna. När jag sedan promenerade hem förbi den sagolika vitsippsbacken och med koltrastsång från en trädtopp, kände jag en urstark längtan efter att stanna tiden. För nu går det för fort!
      Häggen har börjat blomma, och på något sätt känns det som att det är början till slutet. Snart är den här tiden förbi. Snart har syrenerna, gullregnen, liljekonvaljen och lupinerna blommat ut, och då är det sommar på riktigt. Det är ju underbart i sig, men nog är det precis nu, som det egentligen är som allra bäst, när det är som allra vackrast – när vi är mitt uppe i det sjudande, brusande livet. Mitt uppe i allt som spirar, blommar, doftar och surrar.
      Och när sommaren ligger framför oss som ett oskrivet blad…

      Sippor, pestskråp och vårlåt

      Som övertygad för att inte säga fanatisk vinterhatare ägnar jag vårmånaderna åt att leta, hitta och njuta av vårtecken av allehanda slag. Jag har mitt säkra ställe för de första blåsipporna – till en början hemligt som efter hand blir väldigt uppenbart för alla med hyfsad syn. Platsen där jag under många år hittade de första vitsipporna har slyat igen, och sipporna där är inte längre lika många som tidigare, men jag har naturligtvis ett nytt ställe, och redan för en vecka sedan plockade jag den första buketten. Denna händelse är för mig det absoluta beviset för att vintern definitivt är över för den här gången, och jag kan andas igen!
      Ett – som jag har förstått – lite udda vårtecken, är min jakt efter pestskråpen. Ja, just det. Pestskråpen. Inte hört talas om den? Vet inte hur den ser ut? Då kan jag berätta för dig, kära läsare, att det är en medicinalväxt, vars aktiva substans, petasin, är kramplösande och mest används vid buksmärtor. Den introducerades i Sverige på 1300-talet av munkar och ansågs då var ett skydd mot den fruktade pesten; man kokade roten i vin och drack sedan denna förmodligen ganska vedervärdiga sörja för att undkomma digerdöden – dock utan större framgång, då man räknar med att en tredjedel av Sveriges befolkning dog i denna farsot.
      Denna växt kommer upp ur jorden ungefär samtidigt med eller någon vecka senare än blåsipporna. Den växer på fuktiga ställen som dikesrenar och vid åar och bäckar. Blomman är lilarosa och påminner om en hyacint i form och storlek – men inte vad gäller skönhet; jag tycker inte att den är särskilt vacker. Men den är egen. Den är tidig. Och den är ett bombsäkert vårtecken! Och på mitt ställe har jag denna vår redan kunnat räkna till tjugosju blommande pestskråpar!
      Ja, och så är det fåglarna då. Jag är definitivt ingen ornitolog, och de fågelläten jag kan är inte många. Men visst gläds jag åt årets första talgoxeflöjtande i januari. Och nog känner jag igen bofinkens vackra sång när jag inspekterar pestskråpbeståndet – för att inte tala om koltrastens jublande, ekvilibrism. Och jodå, jag har lagt märke till kniphannens märkliga nackrörelser vid parningsleken. Gåssträcken gör mig nästan yr av lycka – eller är det möjligen de snabba huvudrörelserna jag gör för att upptäcka fåglarna, när jag hör gåsropen, som förorsakar yrseln?
      Och tranorna och de hundratals sångsvanarna på det där gärdet – det är en fantastisk syn! Men ibland behöver jag lite hjälp och sällskap för att förstå fågelvärlden, vilket jag får av min käre make. När vi åker bil är det jag som ser växterna vid vägrenen och maken som ser rovfåglarna på himlen. Snacka om att komplettera varandra!
      Och nu står ljuvligheterna i kö: vitsippsbackar, häggblomning, uteserveringshäng. Håll med om att detta är en makalös årstid!