Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Att resa som en människa

      När man tillbringar lång tid ombord på en segelbåt, blir det mycket tid till tanke och reflektion, och något som jag har funderat en del på i sommar är hur vi reser. Att segla är ett mänskligt och människovärdigt sätt att ta sig fram, som människa och miljö mår bra av. Att puttra fram i fem knop på en kanal ger inte heller särskilt stora avtryck i form av nedsmutsning av vatten och luft. Men jag tycker ärligt talat att ägarna till de där gigantiska, energislukande motorbåtarna, som vrålande vräker sig förbi och efterlämnar gigantiska svall, faktiskt borde skämmas riktigt ordentligt. Att ta sig rätten att förbruka så mycket av jordens resurser och fördärva så mycket för så många ger inga pluspoäng till eftermälet.
      Likadant är det med att flyga. Det är inte okej att flänga fram och tillbaka i luften bara för att man kan. Det sker på andras bekostnad – nu och i morgon. Själv har jag dåligt samvete varje gång jag bokar en flygresa (och det ska man ha), även om det inte sker särskilt ofta om jag jämför med många andra – men absolut alldeles för ofta om man ser till alla människor på denna jord, som naturligtvis har lika stor rätt att förstöra miljön som jag! Dessutom är flyget ett resesätt som är ganska människofientligt. Efter några timmar i luften dimper man ner på ett ställe långt, långt hemifrån – kanske med en kraftfull jetlag som extrabonus, och när den väl har gett med sig, är det dags igen. Hur bra är det?
      Alternativet är naturligtvis tåg. Min första långa utlandsresa gick med tåg till Italien tillsammans med min familj – med sovvagn genom Tyskland och ett alplandskap som tog andan ur mig! Fjorton minuter tog det genom den längsta tunneln, och på perrongen i Bolzano kunde man köpa de läckraste mackor och de ljuvligaste persikor. En storartad upplevelse för en elvaåring på sextiotalet!…
      Det har blivit en hel del tågresor med åren men efter hand har det blivit både billigare och enklare att flyga. Trots det har maken och jag envisats med att då och då byta ut flyget mot järnvägen – inte minst för att tågresor liksom segling verkar ha en välgörande och stresslösande effekt på oss, när vi reser som människor. Om tågen går i tid och inte blir stående på spåren förstås.
      Tyvärr är det numera både krångligt och dyrt att ta tåget; SJ säljer inte längre några utlandsbiljetter, utan man får försöka boka dem på egen hand hemma vid datorn. Men till min glädje finns det också minst en facebookgrupp, där man diskuterar tågresande och ger varandra användbara tips. Så nästa gång jag ger mig ut i världen vill jag – trots dyra biljetter och risk för förseningar – resa med tåg. Kanske till Italien med sovvagn genom Tyskland (jo, det går fortfarande om man jobbar bra vid datorn!) och en macka på perrongen i Bolzano!

      Utan krav på motprestation

      Alldeles nyss blommade syrenerna. Alldeles nyss sjöng jag med i sommarsångerna på barnbarnets skolavslutning. Alldeles nyss var det före. Före midsommar, före högsommar och före semesterseglingen. Nu är det efter. Hur gick det till egentligen?
      Egentligen är det inte alls konstigt med tanke på tiden som har gått och allt vi har upplevt på kanalen, i slussarna och i den fantastiska skärgården, men när vi kommer hem efter en sex veckor lång båtsemester, känns tillvaron väldigt främmande ett par dagar. Lägenheten är varm och instängd, kylskåpet ödsligt och fönsterbrädorna helt tomma, eftersom våra krukväxter är fosterhemsplacerade sen mitten av juni.
      Trots att balkongdörren och alla fönster står öppna dygnet runt, sover vi illa i inomhusvärmen, som dröjer sig kvar i stenhus som vårt. Tvättkorgen svämmar över och kräver ett antal maskiner för att tömmas, och matinköpen går knackigt; vad har vi hemma? Vad måste köpas? När barnbarnet och hans mamma kommer på middag, har vi inte alls de där obligatoriska grejerna hemma, som han gillar och brukar få – gurkan, som jag brukar skala och skära i halvmånar, morötterna rivna eller i stavar eller den laktosfria chokladglassen. För jag har helt enkelt kommit av mig och glömt hur vi lever vårt stadsliv.
      Men när vi har tvättat all tvätt, handlat mat ett par gånger till, fått våra krukväxter levererade och tagit några promenader, känns det nästan som att vi är hemma igen, och det är då jag ser mig omkring och lite yrvaket upptäcker hur gult gräset är, hur skräpigt det är under lindarna på gatan utanför och hur försommarfägringen har ersatts av sensommarblomning och tung, trött grönska. Jo, jag såg renfana och tjärblomster och torkgulnade björkar utifrån sjön också, men här hemma blir det – med det klara minnet av försommaren innanför pannbenet – så påtagligt, detta att sommaren är inne på sista varvet.
      Visst är det är vemodigt men också befriande. De där vita juninätterna kan ge upphov till ganska svårt själsfladder; livet borde vara lättlevt men neej, så fungerar det inte för mig. Ljuset förväntar sig. Kräver. Begär. Svårt att definiera och svårt att leva upp till. Så därför tycker jag mycket mer om sommarens sista tredjedel. Själen kommer till ro, vattnet är varmare, nätterna mörkare och stjärnorna fler. Och fler. Och fler. Sommaren är som den är, blev som den blev, och varje dag med mild honungssol, badtemperaturer över tjugo grader, kräftor, vänner att återse och alla miljoner stjärnor däruppe på himlavalvet är en gåva.
      Sensommaren – en gåva utan krav på motprestation…

      Det sociala kanallivet

      När jag vaknar i dag skiner solen. Båten rör sig ganska mycket – inte på något obehagligt sätt utan mjukt och snällt. Förtöjningarna gnekar lite, men det har jag blivit van vid efter drygt två veckor ombord, så det ljudet stör mig inte heller. Det tar någon sekund innan jag kommer på var vi befinner oss; det blir lätt så när man byter hamn varje dag, men så minns jag gårdagen fantastiska seglats längs östgötakusten och in i Södertörns skärgård. Javisst ja, vi är i Nynäshamn!
      Efter nästan två veckor på Göta kanal har vi kommit ut på öppet vatten, och det känns som att vi har fått friheten åter. Att gå Göta kanal med sin båt är både mysigt, vackert och trevligt, men man kan inte påstå att valmöjligheterna är särskilt många eller stora; när slussporten i ena änden har slagit igen bakom båten, har man bara två val: fortsätta eller vända vid första möjliga tillfälle, vilket ju vore synd, eftersom kanalåkandet som sagt är en ganska trevlig upplevelse. Och dyr. Så det är bara att fortsätta. Om än något frihetsberövade
      Kanalfarande är en social företeelse. Man slussar tillsammans med några andra båtar och följs åt under en dag. Nästa dag kanske man får annat sällskap beroende på vid vilken tid man kommer iväg, men rätt som det är dyker den där båten från Holland upp igen, och nu hälsar man på varandra som gamla vänner, vilket gör att man får ganska många nya ”vänner” under en kanalresa.
      En av de roligaste händelserna under årets kanalresa hade sin upprinnelse i en bild, som jag la ut på facebook och som en för mig dittills obekant person såg och gillade. Båten på bilden – en vacker träbåt från Kungshamn – var hennes fars, varpå en livlig digital konversation utbröt mellan mig och henne.  Nästa dag hamnade vi i samma gästhamn som den här båten, och jag kunde glatt framföra hälsningar från dotter till far. Redan samma kväll knackade det på vår båt; där stod hon i egen hög person, och det kändes som att vi var gamla vänner! Och båten såg vi sedan än här, än där.
      I Söderköping lade en båt med finsk flagg till bredvid oss, och visst var det något bekant över den? När vi började prata med båtens besättning, visade det sig att de hade startat sin tur i Karlstad, där de hade köpt båten, och då trillade polletten ner; denna båt och vår har ju haft sin båtplats vid samma brygga, och maken kände mycket väl till förra ägaren! I samma hamn dök också ett par gamla bekanta från Hammarö upp, vilket ledde till både lunch ombord på vår båt och en trevlig, sen kväll ombord på deras. Och när man har kommit så långt som till Söderköping, känns det som att man känner halva hamnen!
      Men nu är vi anonyma igen; här känner vi inte en kotte. Det är både härligt och lite ensamt, men vem vet nya vilka bekantskaper vi kommer att göra bland kobbar och skär…

      Kanalsegling

      Kapten Snedwall och jag har gått Göta kanal flera gånger med våra båtar och klarat av det hela utan större missöden. Man brukar tala om Göta kanal som skilsmässodiket, vilket säkert kan avskräcka en och annan, men sanningen är den att det är kul att slussa och mycket avkopplande däremellan. Man glider fram i fem knop i de vackraste landskap: böljande fält, lummiga alléer, glittrande sjöar och vildaste sagoskog. Slussarna är många och ger upphov till många trevliga samtal med medslussare och nyfikna och vetgiriga åskådare. På kvällen lägger vi till vid en gästhamnsbrygga. Kanske tar vi en promenad eller ett dopp, innan det är dags för middagsbestyr, om vi inte slår på stort och äter på någon av alla restauranger, som finns längs kanalen.
      Vi har naturligtvis också gått Dalslands kanal flera gånger – fattas bara annat, då jag växte upp vid en av sjöarna i kanalsystemet och dessutom var Håveruds första turistvärdinna och guide i slutet av sextiotalet! Dalslands kanal är om möjligt ännu vackrare och mer avkopplande och definitivt mer avslappnad i sin attityd. Här färdas man inte i grävda kanaler utan på de vackraste sjöar mellan slusstationerna, och möjligheten att finna ett gudomligt nattkvarter är otaliga, även om man med segelbåt inte kan lägga till vid de där allra finaste ställena – de som man behöver kanot för att nå. Men gästhamnarna är trevliga och ligger vackert, och det där med att gå genom akvedukten i Håverud (som jag kunde allt om en gång i tiden!) i egen båt är en rent hänförande upplevelse som saknar motstycke – jag är salig varje gång – och den sommaren barnbarnen var med på Dalslands kanal, fick de sig noga inpräntat vilket makalöst och världsberömt byggnadsverk akvedukten är.
      Men i sommar blir det Göta kanal igen, eftersom vi har bestämt oss för att äntligen segla i Stockholms skärgård – helst större delen men åtminstone den södra. Vi ser fram emot att segla i Taubes farvatten, och det kommer säkert att bli en del nynnande och hummande mellan kobbar och skär: ”Vinden har somnat i båtarnas segel, ut över Baggensfjärdens spegel ” och ”Här Rose-Marie syns blåa Nämdöfjärden” och ”Vi gå till Utö för natten” och alla de andra oförglömliga visorna.
      Förra gången vi planerade att segla i Stockholms skärgård (jodå, vi har försökt förut) och till och med hade planer på Åland, hamnade vi i Sankta Annas och Gryts skärgårdar. Vindarna var fel och vädret dåligt, så det blev i stället en hel del harvande mellan Fyrudden och Harstena och så en tur ner till Västervik. Så kan det gå, när man är väderberoende.
      Men nu har vi en större och bättre båt med en bättre och nyare motor, och då kan naturligtvis inget stoppa oss, så det blir Utö och Baggensfjärden, medan vi håller babord och styrbord och rätt som det går – precis så som Taube skaldade.

      Evig ungdom

      Det talas en del om åldersdiskriminering i dessa dagar, och det är framför allt mer eller mindre kända och framgångsrika personer, som känner sig kränkta när de tvingas bort från sin anställning vid en så ”ringa” ålder som sextiosju. Och ja, det är tyvärr sant att gamla människor ofta förbises och negligeras och dessutom riskerar att vanvårdas när de behöver hjälp utifrån. Men det är väl ändå något helt annat än att bli avtackad på sin arbetsplats och gå i pension, när man är närmare åttio än femtio och faktiskt är rätt gammal.
      Märkte du att jag använde ordet ”gammal”? Inte ”äldre” eller någon annan förskönande omskrivning av den sista delen av våra liv. Och det är om denna benägenhet att blunda för att vi åldras, som den här krönikan handlar. För somliga människor tycks det vara fult att bli gammal; det tycks som att en persons värde ligger i hens yrkesstatus och i att vara aktiv i förvärvslivet eller åtminstone i föreningslivet. Att vara ung. Gammal finns inte. Bara ung. Det gäller att prestera. Alltid. Prestera ända ner i graven. Dö på sin post. Att efter ett långt yrkesliv ”bara” leva och äga sin egen tid duger liksom inte. Evig ungdom är det som gäller, och det är, menar jag, inget annat än en sorts åldersdiskriminering!
      Jag vill värna rätten att bli gammal och rätten att få vara gammal. Uttryck som att sjuttio är det nya femtio gör mig både förbannad och ledsen. Vad är det för skitsnack? Vilka värderingar ligger till grund för dessa idéer? Och hur reagerar en av arbete utsliten fattigpensionär på sånt trams? För inte är det hen, som till varje pris vill fortsätta jobba fram till sin dödsdag, den saken är klar.
      Nej, låt oss släppa och slippa kraven på evig ungdom! Låt oss vägra att lägga oss under kniven, vägra hårfärgning och tandblekning, vägra hurtiga jordenruntvandringar och drömmar om en ny vår. Jag vill vara de sextioåtta år jag är, åldras i lugn och ro, vara gammal ett tag innan jag dör och förhoppningsvis ha tid att förbereda mig för detta stora steg in i evigheten.
      Att vara gammal borde vara något fint – inte något man till varje pris måste dölja eller förneka eller gömma undan, och jag tänker, att man måste träna sig i att släppa prestationskraven och tillåta sig att åldras på ett klokt och värdigt sätt. Ålderdom handlar ju om ständiga förluster – av hörsel och syn, av rörlighet, tempo, hälsa och inte minst människor man älskar. Men den handlar också om erfarenhet, visdom och klokskap och i bästa fall om att försonas med livet som det blev och att förlåta sig själv och andra. Men för att uppnå detta krävs tid för tanke och reflektion, mod att möta sig själv och insikt om att och när det är dags att släppa taget och ge plats åt andra. Och nytt utrymme åt sig själv…

      Den klarnande april!

      April må vara kall. April må vara gråtrist. Och det må snöa i april; ja, jag hävdar (helt ovetenskapligt) att det snöar oftare på påsk än på jul. Men april är ändå en vårmånad – åtminstone i landets södra hälft – och livet så mycket mer lättlevt än för bara några veckor sedan. Det är ljuset. Det är plusgraderna. Det är kläderna – ajöss med mössor, kängor och halsdukar virade flera varv runt halsen. Och det är allt det där som händer i naturen – tranorna och gåssträcken och första sädesärlan. Blåsipporna och vitsipporna och första maskrosen. Häckar som grönskar och små löv som slår ut. Det händer nya saker varje dag, och fort går det. Naturen vackrar sig, och det tänker den hålla på med i ett halvår nu, tills löven faller och vi går in i det andra livet…
      Jag gillar påsken och jag gillar när den är sen som i år. Helgens religiösa innebörd är inget som jag fäster mig så mycket vid, men den där idén om Stilla veckan, i vilken vi befinner oss nu, är något jag gärna tar till mig för lite extra eftertanke och reflektion – extra påtagligt och viktigt efter fredagens illdåd i Stockholm och de kärleksmanifestationer som följde på detta.
      Ett av skälen till att jag tycker så mycket om påsken är, att det är en ganska kravlös helg – inte alls med så många måsten som vid jul eller nyår eller midsommar. Pyntandet inskränker sig till några konstiga påskkäringar som jag hänger upp och några lika konstiga trätuppar som jag ställer på ett bord. En gren av trollhassel i ett fönster, där jag hänger små träägg, en samling vackra porslinsägg i en skål, ett par kransar, och massor av påskliljor och tulpaner i olika vaser. Det är det hela. Går på nolltid!
      Påskmaten är också sådär lagom. Lax, lamm och ägg i olika former, en sparrispaj och en fräsch sallad, och så är min påsk gjord! Godiset vill jag helst avstå från, men en gul citronpaj med en hallonsås är inte fel. Och kanske vin till påskbordet i stället för öl och snaps. Fast å andra sidan är det ju så himla kul att sjunga snapsvisor, och det blir liksom inte samma schvung i sången, om man håller ett vinglas i handen i stället för ett litet snapsglas.
      Den norska traditionen med att läsa påskekrim är något jag har tagit efter de senaste åren. Det är precis rätt årstid att vältra sig i ond bråd död och andra hemskheter, då kvällen utanför är längtansfullt blå länge, länge, innan den mörknar. Men visst är det märkligt, att man tycker att kvällarna nu är så ljusa, när man med samma tider för solnedgång i augusti-september tycker att de är så mörka?
      April, påsk och ljuset som har återvänt – det känns hoppfullt. Ännu en vinter är över, och nu står de ljuvligaste naturupplevelser i kö för att glädja oss. Men kanske är det som allra bäst precis nu, när allt det där fantastiska ligger framför oss och bara väntar och som formulerades så här vackert i följande diktrader av Erik Axel Karlfeldt:
      Intet är som väntanstider vårflodsveckor, knoppningstider. Ingen maj en dager sprider som den klarnade april.
      Och därmed vill jag önska dig en glad påsk!

      Att förneka sitt ursprung

      Somliga filmer bara måste jag se. Det är inte ofta jag går på bio, men någon sällsynt gång är det som att en film kallar på mig, och då är det bara att pallra sig iväg. Så var det med den svenska filmen ”Sameblod”, som går på bio just nu. Den handlar om en samisk flicka, Elle Marja, som drömmer om att bli lärarinna – inte renskötare. I nomadskolan, där hon går tillsammans med sin lillasyster, låter Elle Marjas fröken henne förstå, att hennes dröm omöjligen kan förverkligas, då samer är en annan lägre stående, sort än den som fröken själv tillhör. Så följer den ena kränkningen på den andra; barnen förbjuds bland annat att tala sitt eget språk och utsätts för en för den tiden helt accepterad rasbiologisk skallmätning
      För att ändå nå sitt mål tvingar sig Elle Marja att förneka sitt ursprung och byta identitet, bli en annan, en svensk, vilket är svårare än hon någonsin har kunnat föreställa sig. Det är en smärtsam resa hon gör, och till slut kommer hennes känslor av skuld ifatt henne med full styrka på ålderns höst.
      Det är en fantastisk film – vacker och ful, sorglig och upprörande. Det är inte så svårt att dra paralleller med ”Jag heter inte Miriam”, romanen av Majgull Axelsson, som kom för ett par år sedan. Huvudpersonen Miriam lever under falsk identitet som judinna under hela sitt vuxna liv. Hennes tatuering på armen vittnar om fångenskap i koncentrationsläger, men vad hon inte avslöjar är sin romska härkomst, då romerna står allra lägst i den etniska hierarkin – ännu lägre än de föraktade, förföljda och bespottade judarna.
      Miriam kommer till Sverige efter de förfärliga åren under kriget och skapar sig en tillvaro här, gifter sig och blir en respekterad femtiotalshemmafru. Men sanningen och skuldkänslorna kommer ikapp även henne, och på åttiofemårsdagen börjar livslögnen krackelera. Nu är tiden inne för Miriam att bli sann. Äkta. Den hon är.
      Strax innan jag sätter mig vid tangentbordet i dag för att skriva den här krönikan, läser jag en artikel av Elisabeth Åsbrink, som handlar om Harry Schein – huvudpersonen i ”Citizen Schein”, den alldeles färska dokumentären om hans liv. Även han försökte – dock utan framgång – radera sitt ursprung, det judiska, vid ankomsten till Sverige som ensamkommande flyktingbarn från Wien. Ur en känsla av maktlöshet föddes en framgångsrik kamp för att nå befattningar och utnämningar behäftade med makt. Mycket makt.
      Elle Marja, Miriam, Harry är tre personer som vill bli någon annan – ett val som förorsakar smärta, sorg och skuld och som inte skulle behövas i en rättvis värld. Det är en nåd att stilla bedja om, att alla kunde få vara sig själva precis sådana som vi människor är – med fel och förtjänster, med goda och mindre goda sidor.
      Och nu hör jag bestämt, att filmen ”Citizen Schein” kallar på mig!

      Vinterynk

      I februari har vintern hållit på väldigt länge, somliga år sedan i november, och även om mörkret inte är riktigt lika kompakt som det var för en eller två månader sedan, börjar det tära rejält på oss. Det känns som att alla reserver är uttömda; tröttheten är förlamande. Dessutom har huden torkat ut totalt efter månader med och torr luft både ute och inne. De där livsnödvändiga promenaderna har utvecklat sig till broddförsedda pliktvandringar, som inte gör någon glad. Kanske gör de gott, vilket till och med jag emellanåt betvivlar. Ibland glimtar det till med några dagars solsken, med följd att man ser hur dammigt det faktiskt är inomhus, trots att man städade i går, och hur dammig och blek och vissen man själv ser ut. För att inte tala om krukväxterna i fönstren.
      Ingenting är kul; det enda som lindrar lite (en kort stund innan man grips av ruelse över att man åt för mycket) är mat. Och vin. Och godis. Och snacks. Och mer mat. Och en god efterrätt. Kläderna håller på att spricka i alla sömmar, och en dag får man inte på sig långbyxorna med långkalsingar under. Då får man välja mellan att gå ut utan långkalsonger och frysa rumpan av sig eller stanna inne och bli ännu större i brist på motion.
      Ett tredje alternativ är att ge sig ut i butiker och utsätta sig för den traumatiska upplevelsen att knö in sig i ett provrum med obarmhärtigt avslöjande belysning och prova byxor i en större storlek – allt för att få plats med de förhatliga långkalsongerna under. Det är verkligen en Moment 22-situation. Usch!
      Glädjeämnena är få. Somliga tilltalas av den i mitt tycke fåniga och onödiga Alla hjärtans dag, då vi ska älska varandra hejdlöst – mer än vanligt – på uppmaning av handeln och restaurangnäringen. Andra tröstar sig med semlor i alla upptänkliga former. Hela januari. Hela februari. Betänk då, att fettisdagen, premiärdagen för semlor, i år infaller den 28 februari. Vad ska då semmelfanatikern hitta på den dagen, när hen har tjuvätit semlor i flera veckor? Och är det egentligen så himla gott med semlor? En stor, torr vetebulle med mandelmassa och uppblåst grädde? Klart överreklamerat enligt mig.
      Det tog verkligen förvånansvärt lång tid, innan bagarna tog mod till sig och började experimentera med semlorna – men då till den grad att det är tveksamt om dessa nya skapelser egentligen är semlor. Och jag avstår gärna från både Allahjärtansgullet och semmelhysterin. Finns det något att glädja sig åt i februari för en sån negativ och dyster person som jag? Ja, möjligen det faktum att månaden är kort; det borde alla vintermånader vara. Fast vid närmare eftertanke blir kanske inte vintern kortare bara för att vi kortar av månaderna… Men nog känns och låter det bättre med mars? För visst är mars en vårmånad?

      Att överleva januari

      Januari är årets längsta, tristaste och i alla avseenden värsta månad för vinterhataren Gunvor. Dessutom har den klara drag av grav personlighetsstörning – den inleds med jubel och fanfarer, sprakande fyrverkerier och skummande, bubblande vin och fortsätter sedan i festens tecken några dagar till. Men sedan sker en metamorfos. Från att ha varit leende och inställsam, övergår den i gråaste, glåmigaste, tristaste vardag. Januari har fått sitt namn från den romerska guden Janus, en dubbelnatur med två ansikten, vilket har tolkats som att han inte är att lita på – precis som månaden januari.
      Som grädde på moset brukar det också någon gång i slutet av månaden knäppa till och bli riktigt elakt svinkallt. För att inte tala om den där snön som också envisas med att hemsöka oss i början av året. Hittills har vi denna vinter varit barmhärtigt förskonade från denna världens mest onödiga och överreklamerade materia men den kommer, var så säker.
      Så nu gäller det att mobilisera kraft och styrka för att inte bara ta sig igenom utan faktiskt överleva denna eländesmånad. Vi är – i vår tid och på denna plats på Jorden – materiellt gynnade och rustade att möta vädrets och vinterns makter, vilket vi får vara tacksamma för, men januari är ändå en svår månad för många, och till er som är av den meningen, har jag några överlevnadsråd:
      Du måste möta ditt motstånd med aktivitet. Ut och rör på dig i dagsljuset! Det är det viktigaste av allt, trots att det känns olustigt eller kanske rentav omöjligt. Det är inte skönt. Det är inte vackert. Men det gör dig gott, för dagsljuset kan vara en väg att förebygga depression (det har med tallkottkörteln och melatonin och serotonin att göra, men det får bli en annan krönika).
      Bra böcker och filmer kan man med fördel frossa i när man kommer in från den traumatiska upplevelse som en vinterpromenad utgör. Mjuka varma kläder, mjuka, varma filtar, god mat – gärna husmanskost och långkok – brasor och levande ljus, ett glas gott vin, en kopp värmande te är trevligt, mysigt och verksamt. Apelsiner har sin bästa säsong just nu, och glöm inte att köpa hem tulpaner!
      Varma bad till vacker musik kandelaber bredvid badkaret med en badolja, som inte bara doftar gott utan också förhindrar uttorkning av huden. Något som skänker mig stor glädje är att ha kvar julgranen långt in i januari; kombinationen julgransbelysning och det försiktigt återvändande ljuset utomhus är något alldeles speciellt i synnerhet om granen – som i år och förra året – får massor av nya, ljusgröna skott!
      Skulle det bli så att kvicksilvret kryper ner under minus tjugo, gäller endast katastrofplanen: gå inte ut mer än du måste. Förbanna. Förneka. Förträng. Det varar kanske en vecka eller två, det där allra värsta. Och när det är över, går vi mot vår!

      Mot ljusare tider

      Nu har det vänt! I går mitt på dagen – närmare bestämt sexton minuter i tolv – ägde Vintersolståndet rum, och därmed går vi mot ljusare tider. Ja, jag vet att större delen av vintern återstår med snöelände och rysskyla och halka och isknaggel och oplogade vägar, men när vi tar bort julpyntet i mitten av januari, kommer vi redan att kunna se att det har blivit ljusare; årets mörkaste del är då förbi. Till vårdagjämningen är det nu 88 dagar och till sportlovet och vår väntande romresa bara 65 dagar. Om 115 dagar har vi påsk – den kommer så där härligt sent nästa år – och efter den är det ju raka spåret in i sommaren!
      Vi har redan överlevt den första tredjedelen av vintern – den som framför allt karaktäriseras av den gråaste tristess. Utan adventsljus och stjärnor och ljusslingor och glöggmingel och luciatåg vet jag inte om jag skulle klara detta kompakta mörker, som i bästa fall viker några timmar för en blek och glåmig sol som varken värmer eller förgyller. Föreställ dig december utan allt detta. Muntert? Knappast. Möjligt att hantera? Tveksamt. Ens överlevnadsbart? Vågar inte ens tänka tanken.
      Jag är en sån där som älskar december och julhelgerna, vilket kan tyckas märkligt och motsägelsefullt med tanke på att jag hatar vintern, men sådan är ju den mänskliga naturen – oberäknelig och nyckfull. Jag tycker att det är något mycket hoppfullt med alla de där ljusen och musiken och traditionerna. Jag präglades tidigt att tycka om december ; min barndoms jular var väldigt ljusa och härliga, och när jag själv fick barn försökte jag förmedla det jag själv hade upplevt – dock med blandad framgång, måste jag nog tillstå…
      Ja, jag gillar traditionerna kring julen – maten förstås och familjen som samlas och Karl Bertil Jonsson på teve och juldagsfrukosten efter julottan – men inga traditioner får vara så viktiga så att de inte kan brytas eller bytas ut efter hand. När ena dottern och hennes familj gav sig i väg till varmare trakter för några år sedan, åkte maken och jag till Rom, som visade sin absolut bästa sida med värme, narcissblomning och julnattsmässa i Peterskyrkan – ett storslaget minne för livet.
      Men i år blir vi kvar hemma, och de här dagarna alldeles före jul är kanske de allra bästa. Det är nu jag pyntar och fejar och bara ägnar mig åt det allra bästa: kokar långkål och brunkål, gravar lax och strömming, köper färska blommor, plockar fram julpyntet – ja, först nu; det skulle inte falla mig in att tjuvstarta! I morgon kväll kokar och griljerar vi skinkan, som vi provsmakar sent på kvällen, när maken har klätt granen. Och då är det jul!
      Och med det vill jag önska dig, kära läsare, en fin helg! Må den bli precis som du önskar – enkel eller överdådig, traditionell eller nyskapande, stillsam eller livad…

      Hat och hat

      Somliga blir väldigt provocerade, när jag säger att jag hatar vintern. Det är som att trycka på en knapp, och så får jag lyssna till ändlösa tirader om hur underbart det är med vinter och att jag bara sjåpar mig och varför flyttar jag inte till varmare breddgrader, och egentligen borde jag dra åt något riktigt, riktigt varmt ställe. Ja, det är många som verkar ta mitt vinterhat personligt.
      De känner sig uppenbarligen kränkta av att någon kan ha mage att tycka att snö, mörker och kyla är pest och pina, går i försvarsställning och vägrar förstå att människor kan ha olika preferenser. Det händer att de blir rent aggressiva och går till vredgade verbala attacker. För vadå? undrar jag.
      Vad är det som de så intensivt och ilsket försöker försvara? Vad är det som väcker så starka känslor? Ibland kan jag gripas av en misstanke om att vinterns argaste och ettrigaste försvarsadvokater i själva verket är rädda för sitt eget vinterhat, för vad skulle hända om de släppte fram det?
      Eller kanske är det själva ordet. Hata. Det är fult, det. Och ja, jag håller med – till en viss gräns, för det är skillnad på hat och hat. Den lögnaktiga hatretorik, som bedrivs av nationalistiska makthavare och på högerpopulistiska nyhetssajter och sociala medier, är skrämmande och måste naturligtvis både avslöjas och bekämpas, men det måste väl ändå vara slöseri med kraft och energi att ägna sin motståndskamp åt att förminska och förlöjliga vinterhatare och bekämpa vinterhat?
      Går det inte en klar skiljelinje mellan att hata en människa och att hata en företeelse? Är det inte en avsevärd skillnad på att hata det som en människa gör eller står för och att hata personen i sig? Och när det kommer till att hata vintern, vilken skada kan det rimligtvis göra? Kommer det att leda till ett världskrig? Till att demokrati ersätts med diktatur? Eller att någon individ eller grupp människor mobbas, diskrimineras, förföljs, fängslas, torteras eller dödas?
      För oss, som verkligen på riktigt och med stort allvar hatar vintern, är det en tröst och en lisa att bejaka våra svarta tankar och vårt motstånd mot kyla, snö och mörker och att veta att vi är många – för det är vi! När jag äntligen ”kom ut” som vinterhatare, visade det sig att det var fler än jag kunde ana som hatar vintern, och det faktum att jag inte är ensam gör det avsevärt lättare att uthärda den. Lättare. Inte lätt. För det är så med vintern att den måste uthärdas, och det finns bara en väg – rakt igenom. Utan att rygga för vintereländet, utan att fly eller förtränga.
      Men det kommer en dag fram på vårkanten, då vi lite yrvaket upptäcker att vi inte hatar längre utan har kommit över på andra sidan, lite luggslitna och illa tilltygade – men definitivt igenom. Dit längtar jag. Redan!

      Mitt i hösten

      Än är det inte vinter. Fortfarande är det höst – om än i gråaste, kallaste och blåsigaste laget. Själv tycker jag om hösten fram till november, då den stora, stora gråheten rullar in. Men oktober är en härlig månad med sina starka, sprakande färger; trädkronor i rött, orange och gult, som står sig lika fint mot en klarblå himmel och vattenspegel som mot luddiga gråa skyar. Vackert är det – om än vemodigt. Tycker man då att det skaver för hårt i själen av allt som ändrar färg och vissnar, kan man alltid sparka omkring lite i lövprasslet på marken. Det är barnsligt, jag vet. Men det är kul och det skingrar demonerna – en liten stund i alla fall.
      Något som inte är kul är att sandalsäsongen definitivt är över. Att vistas utomhus utan ytterplagg är bara dumt så här års, då till och med sommarjackan blir för tunn. Det är inte heller särskilt roligt att somliga dagar kräver både halsduk och handskar; och när endast tjockaste jackan hjälper mot kyla och blåst, känns september väldigt långt borta – för att inte tala om när man tvingas plocka fram broddarna. Hittills har jag sluppit dem, men inte mössan – hatpersedeln nummer ett. När den av nödvändighet åker på kan man hålla sig för skratt. Då är inte oktober längre min vän.
      Men för det mesta är denna månad uthärdlig, ja mer än uthärdlig. Ganska skön trots allt. Nu är det läge för matlagningsorgier med de mest fantastiska råvaror som bas: rotfrukter, svenska äpplen, svamp, älgkött och lamm. Jag tillbringar timmar i köket, för vad har jag ute i blåsten att göra, när dagens promenad är avklarad? Så jag tänder ljus mot den grå halvskymningen, som inte viker på hela dagen, sätter på någon lämplig musik och skrider till verket. Kåldolmar, grytor, soppor. Mustig, smakrik mat som får ta tid. Ett glas vin kanske – ett i grytan, ett i kocken. Det puttrar. Det doftar. Ljuslågorna i köksfönstret flämtar. Och så kommer den där vackraste arian i den italienska operan. Och jag blir stående och tomglor på skymningen som kommer tidigt nu. I oktober.
      Nu återstår bara några dagar av denna månad, och det är hög tid att beväpna sig och samla kraft inför den mörkaste månaden av alla: november. Ja, jag vet att december egentligen är mörkare och januari också, men november känns mörkast. Somliga har redan satt upp ljusslingor på balkongen, och i lampbutiker har man börjat skylta med adventsstjärnor och elektriska ljusstakar. Men stopp! Det är alldeles för tidigt! Nog kunde man ha vett att vänta åtminstone till efter allhelgonahelgen! Jag beväpnar mig på annat sätt än med ljusslingor, som hemma hos oss absolut inte får sättas upp före första advent! Nej, det får bli det gamla vanliga: promenader i dagsljus, matlagning och en diger trave böcker.
      Men allra helst skulle jag vilja gå i ide och slippa eländet.

      Min nya slukarålder

      När jag var fem år lärde jag mig läsa. Eller om det var min syster som lärde mig. Hennes pedagogiska metod var väl inte den optimala utan gick helt enkelt ut på att trycka till mig: ”Ser du inte vad det står? Är du dum eller?” Så för att inte framstå som helt korkad, nödgades jag lära mig att läsa. Därmed öppnade sig en ny värld för mig, och jag var förlorad från första stund.
      På andra sidan landsvägen låg skolan, där pappa arbetade som vaktmästare. När jag blev lite större fick jag under loven förtroendet att låna hans nycklar och gå ner till skolbiblioteket och botanisera i bokhyllorna. Vilken guldgruva det var för en läshungrig unge i slukaråldern! Jag plöjde bok efter bok, ibland två om dagen, under regniga sommardagar, vilket jag var fullkomligt nöjd med. Något annat eller mer behövde jag inte; traven med olästa böcker gav mig både trygghet och stor glädje.
      Litteraturen har sedan varit min trogna följeslagare genom livet. Att litteraturvetenskap skulle bli ett av mina ämnen på universitetet var givet. Att jag sedan skulle bli lärare i svenska kanske inte var lika självklart, men så blev det, och jag fick helt legitimt lägga ner mycket tid på att läsa; ja, det förväntades till och med av mig!
      Men vad är det då som är så märkvärdigt med att läsa böcker? För mig handlar det om att lära känna människor och miljöer, som jag inte har en chans att möta i levande livet, att känna för och med huvudpersonerna – men också att se och spegla mig själv i olika människoöden. Emellanåt kan jag ”drabbas” av en plötslig insikt om mänskligt beteende, och det händer inte helt sällan att jag uppnår det där tillståndet som modern forskning kallar reader’s high. Det kan närmast beskrivas som ett läsrus förorsakat av en endorfinkick, som faktiskt kan leda till ett psykologiskt beroende och ge abstinensbesvär! Detta fenomen har jag upplevt många gånger precis efter att jag har läst ut en riktigt bra bok. Saknaden är då mycket stark och jag känner mig ganska eländig – tills jag tar itu med nästa läsupplevelse. Men det måste få gå ett tag innan det är dags.
      En mig närstående person presenterade nyligen på facebook en lista med tio böcker, som hade påverkat henne starkt, och uppmanade sina vänner att göra sammalunda, vilket jag givetvis nappade på. Det var inte helt lätt att begränsa sig till tio, men till slut hade jag fått ihop min lista. Det var också väldigt kul att följa tråden, där många andra presenterade sina listor; igenkänningsgraden var stor, och minnen av böcker, som jag nästan hade glömt, ploppade upp ur mitt undermedvetna.
      Och tänk, vilken succé det är för en boknörd att vara pensionär och bestämma över sin egen tid! Jag läser. Timme efter timme. Dag efter dag. Och utsätter mig för det ena läsruset efter det andra – i min nya slukarålder…

      Ensam och själv

      September… Vardagen är här och sommarlovet är över. Men i år återvänder jag inte till arbetet efter sommaren, och det är första gången på trettioåtta år. Den gången var jag föräldraledig och hade fullt upp med ett litet barn, som krävde hela min uppmärksamhet. Nu är jag pensionär och gör som jag vill.
      Ensam hemma under dagarna. Ensam utan ensamhetskänsla, för är det något jag är bra på så är det att vara ensam. Jag trivs helt enkelt väldigt bra med mitt eget sällskap och sitter gärna under korkeken och luktar på blommorna – en suspekt syssla i vår tid, där den ideala människan är en extremt utåtriktad, minglande varelse med tusen järn i elden.
      Redan som litet barn tyckte jag om att vara ensam. Mina favoritsysselsättningar var att läsa – bok efter bok efter bok – och att rita timme efter timme, ark efter ark. Tidigt i livet började jag ta långa, ensamma promenader. Och på den vägen är det; jag går fortfarande helst ensam utan sällskap. Läser gärna bok efter bok.
      Ritar gör jag inte längre, men jag skriver och fotograferar desto mer. Ensam. Utan sällskap. Länge trodde jag att det var en psykisk defekt att ständigt söka ensamhet och avskildhet, men i dag har jag accepterat den introverta personlighet som jag delar med många andra; i detta är jag inte ensam!
      Men även om jag gillar att vara ensam, är jag inte så övertygad om att ensam är stark, som ordspråket säger. Till och med en enstöring som jag begriper att den ensamhet som är kopplad till isolering och utanförskap är en plåga och kan kännas som en förbannelse. Att inte ha någon i hela världen att dela glädje och sorg med, att vara helt hänvisad till sig själv, att uppleva att ingen frågar efter hur jag har det eller hur jag mår är naturligtvis svindlande ödsligt, för det är ju endast i samspel med andra som vi blir människor.
      Inte heller ordspråket ”Själv är bäste dräng” ställer jag upp på, då jag – om än motvilligt – har insett att saker och ting kan göras tillsammans med andra och på många olika sätt (även om just mitt brukar vara det bästa!) Men ordet själv har under de senaste åren börjat användas på ett nytt sätt. Ofta hör man att någon bor själv och reser själv, och man menar då att denna någon bor eller reser ensam utan sambo eller sällskap.
      De första hundra gångerna jag ställdes inför detta språkbruk, gick det rysningar av obehag genom hela mig; fortfarande känns det främmande och märkligt och låter ganska tokigt, men jag tror att vi alla snart har anammat det. Jag kan också se fördelarna med att vi äntligen i svenska språket får en skillnad mellan självvald ensamhet och oönskad – precis så som är fallet med engelskans alone och lonely.
      Fast det dröjer nog innan jag själv tar till mig detta!

      Eftervärldens dom

      Men hur kunde man hålla människor som slavar i USA, där man hade antagit en deklaration om mänskliga rättigheter? Hur kunde man rösta fram Hitler i demokratiska val? Och varför stoppades han inte av de andra stormakterna? Vad visste folk egentligen om koncentrationslägren? Eller om Stalins terror? Hur tänkte man egentligen, när man bekämpade kvinnlig rösträtt? Och tänk, att det nästan halva nittonhundratalet var förbjudet att använda preventivmedel!

      Eller att leva ut sin homosexuella läggning!
      De här frågorna och funderingarna är bara några av alla dem, som jag ställdes inför under min långa tid som historielärare, och svaren eller försöken till svar var ofta både långa och komplicerade. Ibland tog jag skönlitteraturen till hjälp, ibland gick vi till olika källor, och någon gång spelade vi rollspel för att förstå. För det är ju det som det är fråga om: att förstå att okunskap, fördomar, grupptryck, rädsla och rådande värderingar kan göra människor till om inte monster så åtminstone empatilösa och hårdhudade helt i avsaknad av medmänsklighet. Eller helt enkelt slappa, oengagerade, likgiltiga låtgånissar.
      Vi vill gärna tro att vi i vår tid är mycket mer civiliserade än generationerna före oss, men jag ställer mig väldigt tveksam till det. Det finns all anledning att tro att eftervärldens dom blir hård även mot oss.

      Frågan är bara vilka tokigheter som kommer att framstå som värst. Blir det vår överkonsumtion? Vårt hänsynslösa slöseri med jordens resurser? Vår gigantiska nedsmutsning av naturen? Vår egoistiska föreställning om att just vi i den här delen av världen har rätt till diverse privilegier?
      Eller kommer vi att dömas än hårdare för att vi inte skriker högt nog i protest mot vår tids slaveri i form av trafficking och barnsexhandel? Barnäktenskap, könsstympning och hederskulturer? Eller rasismen, en skrämmande ökning av antisemitism, antiziganism och en våldsamt eskalerande islamofobi? Eller att vi offrar den välfärd som byggdes upp under många decennier på den fria marknadens altare? Att vi offrar våra barn i upprepade skolexperiment, utsätter gamla människor för en inhuman brist på omvårdnad och administrerar sönder den offentliga sektorn? Eller kanske för att man låter en farlig pajas som Donald Trump väljas till president i USA?
      Och jo, det finns saker vi kan göra. Var hyggliga medmänniskor gentemot såväl grannar som nyanlända från andra delar av världen. Se varje människa som en värdefull individ. Rösta på humana politiska partier. Avstå från senaste teknikprylen. Åka kommunalt. Äta mindre kött. Protestera mot orättvisor. Stå upp för den svagare. Ge attan i att flyga kors och tvärs över klotet flera gånger om året.
      Sluta blunda. Sluta stoppa huvudet i sanden. Sluta försvara vårt egoistiska, giriga sätt att leva. Det kan vi göra.