Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Men hur ska gamla människor klara sånt här?

      Det lackar mot jul. Stod härom dagen utanför varuhuset NK:s stora skyltfönster när årets rörliga julskyltning, som fixas av en värmlänning, hade premiär. Många söta djur och figurer i olika teman. Tittade på alla barnen kring mig, såg deras stjärnögon och mindes hur storögt jag själv betraktade den lockande julskyltningen när jag var barn i Mölndal och Göteborg på 1950- och 60-talet.
      Även i Karlstad var skyltsöndagen en stor händelse har jag sett på gamla foton och köpmännen satsade allt de kunde. Än drar skyltsöndagen mycket folk så därför valde Karlstads-Tidningen just denna dag för att presentera kandidaterna till Värmlands Lucia på Soltorgets scen. Nu är rösterna räknade: grattis …. Värmlands Lucia 2013!
      Apropå jul så pratas det mycket om julstressen. Vad är det att stressa om egentligen? Om man inte hinner så beror det antagligen på att man tagit på sig för mycket- sänk ambitionsnivån och njut! Gör i lugn och ro en liten julbock i björnmossa som länshemslöjdskonsulent Carina Olsson lär våra läsare i julnumret som utkommer 19 december. Ett hälsobringande pilljobb för en läkare berättade en gång för mig att finmotorik är lugnande.
      Avslutningsvis måste jag få göra er delaktiga i min och makens kamp med (mot?) den nya tekniken. Jag bokade tågbiljetter på internet, har gjort det många gånger förut så jag förstår inte hur i hela friden…
      Maken till biljettautomaten på centralstationen för att hämta ut dem, men det fungerade inte. Han fick inga biljetter. Gick till biljettdisken och klagade på automaten.
      – Det är inte så konstigt, ni har ju beställt mobilbiljetter.
      Mobilbiljetter? Nej, svarade maken, vi har beställt vanlig biljett, men fick ge sig när säljaren förklarade att biljetten finns i mobilen.
      Väl på tåget var det dags för biljettkontroll och lite coolt tog han upp sin mobil, tryckte fram meddelandet där biljetten låg. Men precis när konduktören skulle titta försvann biljetten.
      – Den har låst sig, klagade maken. Hur gör man?
      Efter flera fruktlösa försök gav han helt sonika mobilen till konduktören som inte heller kunde fixa det. Skam den som ger sig, efter knapptryckningar på måfå visade sig biljetten, simsalabim!
      – Men hur ska gamla människor kunna klara sånt här, frågade den nyblivne pensionären, befriad från insikten att han själv just varit ett exempel på detta.

      Jag har blivit en följare

      Jag har blivit en följare. Aha, på instagram och twitter tänker ni. Nix, på www.flightradar24.com.
      Ett klick på tangenten och som en liten fluga på ett fönster uppenbarar sig flygplanets siluett på dataskärmen. SK903 har just lyft från Arlanda med destination New York. Åtta timmars färd väntar. Det är fascinerande att via flygtrafiksajten sitta och följa planets färdväg på en osannolik höjd och lika osannolik fart.
      Lite skrämmande också eftersom två av passagerarna är min son och hans hustru på smekmånadsresa till New York, Miami och Key West.
      När förmiddagen övergått i eftermiddag vågar jag kika igen. Då har SK903 åter gått in över land vid Newfoundland och vänt söderut mot målet som är flygplatsen i Newark på New Jerseysidan. Usch, mitt barn ska helst inte vara så högt upp och så långt borta!
      Inte förrän airbusen säkert landat framåt kvällningen kan jag andas ut. Fjärilarna i magen slutar flaxa och jag kan glädjas åt allt spännande de får uppleva. Från transporten från flygplatsen får de möta New Yorks berömda skyline för allra första gången. Det är häftigt.
      Mitt första möte skedde från promenaddäck på M/S Gripsholm 1970. Efter sju dygn utan land i sikte hade vi i gryningen nått fyren i Nantucket, därefter Frihetsgudinnan. Svenska Amerikalinjen finns inte mer men med Cunards grandiosa fartyg som Queen Mary 2 kan man fortfarande åka över Atlanten från England. Skulle vara kul.
      Med åren har jag lärt mig hantera min flygrädsla. Mycket flygande har varit nyttigt och gjort mig mera van och incidenterna har varit få. En enda gång har jag varit med om en emergency landing där ett plan fått släppa ut flygbränsle och landa på annan flygplats under stort säkerhetspådrag.
      Att vara på flygplanstoaletten när kraftig turbulens drar igång med bara ett litet handtag att hålla sig i är inte heller någon höjdare. Men med flygets hjälp har jag tagit mig kors och tvärs över klotet och tack vare detta säkra kommunikationsmedel har jag fått uppleva främmande kulturer, fantastiska länder och folk. Dock har jag ännu inte bestämt mig för att åter följa flygradarn när sonen vänder hemåt igen. Jag väntar nog på att det ska plinga till i mobilen: landat!

      Dagdrömmarnas resor är alldeles gratis

      Plötsligt far blicken rakt ut i tomma som så många gånger förr när jag blivit fascinerad – av ett fjärran resmål till exempel. Råkade stöta på ett resereportage från staden Quebec i Kanada häromdagen och sedan dess är det där jag håller till när jag ser mer eller mindre kontaktbar ut.
      För detta visar sig vara ett fascinerande resmål: grundad redan 1608 och därmed den näst äldsta staden i Kanada. Ligger sagolikt vackert med utsikt över St Lawerence-floden och den spektakulära Gamla staden, Vieux Quebec, är omgiven av stadsmur och finns med på Unescos världsarvslista.
      Som journalist blir man ju också nyfiken på att Nordamerikas äldsta, ännu levande, tidning finns just här. Quebec Chronicle-Telegraph, som grundades 1764, är till skillnad från de andra tidningarna inte franskspråkig utan på engelska. Men blytyper och sättmaskiner har man ändå bytt mot datorer och hemsida.
      I Quebec är franska enda officiella språket och man kan inte utgå från att alla kan/vill prata engelska, läser jag och funderar på om skolfranskan går att damma av. Dessutom talar man en speciell fransk dialekt, français québécois, utvecklad under 1600-1700-talen. Nu blev det knepigare.
      Drömscenariot får ett abrupt slut vid närmare titt på priset och  flygresans längd. Så den som lever får se om jag lyckas ta mig till Quebec, ville de mes rêves. Suck.
      Nåja, lite Kanadakänsla får jag ändå via Nobelpristagaren Alice Munros senaste bok. Man sugs verkligen in i novellerna. Få se om jag kommer helskinnad ut igen.
      För att göra vaddå måntro? Jo, höstfixa trädgården. Lökar ska ner, tulpanfärger och -former matchas, löv krattas för att värma rosornas fötter, brasved ordnas för att mota höstmörkret och, just det, klockan ställas om på söndag. Tillbaka, precis som utemöbeln. Tack för i år!

      Jag är redo att ställa upp för fosterlandet

      Man vet att ens barn blivit stort när han både gift sig och köpt radhus. Men så emellanåt får man en glimt av att lite modersbehov trots allt finns kvar.
      Som härom dagen när han med andan i halsen ringde från officersjobbet. Han hade kommit på en viktig sak inför mitt besök i helgen:
      – Ta med sygrejerna, det är några märken som behöver sys på uniformen. Svart tråd blir bra!
      Man blir alldeles varm i hjärtat och det slår en inte ens att detta skulle han nog klara själv. Än mindre säger man nåt sånt. Nej, den svenska försvarsmakten har uttryckt sitt behov av mig, det ifrågasätts inte, jag är redo att ställa upp för fosterlandet!
      Klarade utmaningen galant, guldgalonerna hamnade inte upp och ner. ÖB kan vara stolt över sin kader av kapabla fruntimmer som stavas soldatmödrar, ram-tam-tam-tam.
      Annars då? Tja, lite suckigt är det att höstkylan knäcker den ena blomman efter den andra i trädgården. Dahlian som inte ens hann börja blomma ordentligt och alla rosenknoppar som var på väg så fint.
      Tröstar mig med att svampen fortfarande går att plocka, att höstmysiga doftljus finns att tända, att de näpna rödhakarna fortsätter studsa mellan gräsmatta och buskar och att skördetiden fyller diskarna med närodlad frukt och grönt.
      Apropå närproducerat så hoppas jag att ni inte missade matmässan Smaka på Värmland i Mariebergsskogen. Matproducenter som lägger ner sin själ och med hårt arbete värnar god djurhållning, giftfritt och ekologiskt är värda allt stöd de kan få. Så fortsätt att smaka på Värmland!
      Avdelning nya glädjeämnen: grabben med klös, kattpojken Spencer som förgyller tillvaron hos sonen och sonhustrun. Hade nästan glömt hur ljuvliga kattungar är och med vilken enorm frenesi de tar sig an allt ifrån stortår till stoppade möbler. För att sedan totalsäcka på rygg i soffan.
      Sist men inte minst lyser Susanna Roséns helt färska bok ”Amaryllis” upp höstmörkret. Underbara bilder på julens vackraste blomma som ger härlig inspiration till egna blomsterarrangemang.

      Är buss-vd:n Parisinfluerad romantiker?

      Med svenska språket som verktyg i mitt dagliga värv kan jag inte annat än förundras över engelskans snabba inmarsch- överallt.
      Sale, eller Final sale, står det med jättebokstäver i många skyltfönster just nu. Det som hette realisation förr och rea för några årtionden sedan. Innan engelskan tog över i sammanhang där man ska fås att känna sig ung och inne. Och inte kan ett svenskt företag skriva att det etablerats 1998 utan est. (established) 1998. Annars tycks man hopplöst efter.
      När nya varor lanseras smäller man till med limited edition, begränsad upplaga, för att få dem att verka riktigt exklusiva. Och när Lindex nu lanserar hästkollektionen heter den naturligtvis The black pant collection, vad annars? Kapp-Ahl kontrar med Woman, Man och Kids och Friday Favorites när man ska välja kategori på deras hemsida.
      När olika lag i sportens värld möter varann heter det allt oftare vs på affischerna, det vill säga versus. Och när hörde man senast talas om kedjan i hockey. Nej, linen regerar.
      I arbetslivet arbetar man inte längre med personalfrågor utan med human resources, HR och den som stannar kvar efter 65 kan jobba som senior advisor.
      En utvikning: Apropå arbetslivet så blir jag alltid full i skratt när någon kallas strateg. Trodde det uttrycket effektivt och för alltid torpederas av Johan Rheborgs kulturstrateg Percy Nilegård i Nile City 105,4.
      När jag köpte mina frukostflingor senast hade man skrotat det förlegade äpple & fikon och ersatt med det betydligt käckare apple & fig. Plus samma sak på tyska för att alla svenskar ska förstå…
      Men det är inte bara engelskan som smugit sig in. Tänk bara när Karlstadsbuss häromsistens lanserade sina nya biogasbussar och busskurerna kläddes i lila sammet och texten ”Je t´aime mon bus”, jag älskar min buss. Man får väl vara glad att de inte spelade stönlåten Je t´aime på bussarna också.
      Frågan jag ställer mig efter detta: bor det en Parisinfluerad romantiker i buss-vd Sören Bergerland?

      Har jag kvalificerat mig till titeln kungareporter?

      Nu har jag träffat drottningen igen. Träffat och träffat, nåja, fotograferat på några meters avstånd i alla fall. Det var när hon i torsdags klev iland på Sandgrund efter kortare båtbussfärd. ”Ni är bara sååå coola” stod det på ett textat plakat som ett par unga tjejer höll upp och manifesterade därmed viss rojalistisk återväxt.
      Många applåderade, somliga hurrade och kungaparet strålade glatt tillbaka. Kanske tar jag i om jag påstår att det rådde rojalistisk yra, men något ditåt ändå.
      Lyckliga såg även Lars Lerin och hans make Manoel ut där de väntade på att få visa kungaparet det rikskända museet. Kanske Manoel och drottningen pratade portugisiska med varandra.
      Hur som helst kan man undra om alla som nyfiket tryckte näsorna mot museifönstren såg något.
      Det var tredje gången som jag i yrket kommit någorlunda, i meter räknat, nära de kungliga. Har jag därmed kvalificerat mig till titeln kungareporter?
      När Karlstad fyllde 400 år gästade kungaparet frisörutbildningen på Nobelgymnasiet. Efter en stund dristade jag mig till att fråga kungen om drottningen nu fått så gedigna kunskaper i klippandets konst att hon skulle få lov att klippa honom:
      – Aldrig! löd det rappa svaret med glimten i ögat. Vore kanske något för ”den kungliga veckotidningen” Svensk Damtidning att utröna – vem klipper kungen? Obamas frisör har ju blivit kändis.
      Vid samma tillfälle råkade jag, intervjuandes drottningen, hamna på bild i Hänt i veckan. Det var enda gången min mamma nedlät sig till att köpa den blaskan.
      Jag minns också när jag och fotograf skulle följa kungabilen när platser för prinsens stuga skulle inspekteras. Det bar av upp mot Branästoppen och himmel i havet vad den chaffisen körde – vi hade all möda i världen att hänga på. Hade blivit finfina bilder om fartkamerorna suttit uppe…
      Bilderna på kungaparet i Branäsbacken med älvens meandrar långt ner i fjärran dög de också.
      Men tänk vad tiderna förändras. Jag tänker på säkerhetsapparaten kring statschefen och på hur min mamma som ung kvinna i slutet av 1940-talet halvsprang runt en husknut i centrala Stockholm och – pang – rakt in i ett promenerande par. Hoppsan, sa blivande kung Gustaf VI Adolf och hans Louise och flanerade stillsamt vidare på egen hand.

      För att se, lära och kasta fördomar på sophögen

      Har man dimmiga begrepp om vad som skett i öst efter kommunismens fall, EU-inträden och växande BNP kan ett besök i Polen bli en ögonöpppnare. Tror ni att gatorna är fyllda av illaluktande Trabanter och rosthögar blir en resa mellan Gdynia, Sopot och Gdansk på Östersjökusten ett uppvaknande. Bilarna är i finare skick än våra!
      Som ni förstår har jag spenderat en del av semestern österut, en tredagarskryssning från Stockholm till Gdynia, Gdansk och Visby som verkligen gav mersmak.
      Inte bara för att havet är så härligt att färdas på utan för möjligheterna att lära nytt är så många när man besöker det forna östblocket. Har man dessutom turen att få en guide som brinner för sin uppgift blir bussresan in till gamla Hansastaden Gdansk, forna Danzig, rena historielektionen.
      Vi passerar enorma miljonprogramsområden som byggdes inte bara för att bostäder snabbt behövdes utan, enligt guiden, också för att de boende i dessa var lättare att kontrollera. Det längsta komplexet vi ser är två kilometer långt och hyser 5 000 boende!
      Men det är välskött, välmålat och som sagt på parkeringarna står en Mercedes-cab där, en dyr Audi där. Fina bilar tycks vara lika mycket status där som här.
      Vi åker förbi Lech Walensas hem, en stilig stenvilla han en gång fick i present. Historien om denne nationens store frihetshjälte är fascinerande och solidaritetsplatsen i Gdansk med sitt höga monument ett populärt utflyktsmål.
      Men varvet där frihetskampen startade har krympt betydligt och  kolgruvor läggs fortfarande ner- arbetslösheten är 15 procent.
      Höjdpunkten blir Gdansk gamla stadsdelar med sina otroliga, pastellfärgade, Hansahus med trappstegsgavlar, ornament och statyer. Ännu otroligare är ju att allt detta vi ser och beundrar är återuppbyggt efter kriget. Hus för hus, ornament för ornament. 90 procent av medeltidsstaden lades i ruiner av ryssarna då de, enligt guiden, betraktade den som ”tysk”.
      Men ett dygn senare kliver vi i land i den svenska Hansastaden Visby som inte går av för hackor den heller. Här finns mycket bevarat av medeltida hus, värdshus, kyrkor och vindlande gränder. Inget bombades under kriget. Och för oss svenskar, som nog aldrig till fullo kan förstå vad ett krig innebär, gör det gott att resa till länder som gjort den bittra erfarenheten. För att se, lära och kasta fördomar på sophögen…

      Han som mottsatte sig allmän rösträtt, drack alkohol mest hela dagarna…

      Ibland är det helt tomt i skallen när det är dags att skriva krönika. Vad gör jag då? Jo, berättar om det som fascinerat mig mest i ett par veckors tid:
      Grabben som var helt omöjlig i skolan. Som inte kunde anpassa sig och tyckte det var bortslösad tid. Han som sörjde föräldrarnas ointresse för honom, som var oerhört självcentrerad, hade svårt att få vänner och fascinerades av krig. Tyckte det var karaktärsdanande. Han som längtade efter att få uppleva krig och som frivilligt åkte iväg till oroshärdar. Läs mer →

      Han kallar mig Sveriges svar på Imelda Marcos…

      Okej, jag gillar skor- och sandaletter. Men tycker ändå inte att jag har så förfärligt många att jag förtjänar att kallas ”Sveriges svar på Imelda Marcos”. Läs mer →

      Baklucka? Då behövs ju ett helt långtradarsläp.

      Jag har blivit med pensionär och nu är hela huset upp och ner. Hur hänger det ihop? Jo, nu när han har mycket ledig tid har han plötsligt – och storögt – upptäckt att det behöver rensas lite här och var både inom- och utomhus.

      Läs mer →

      En bättre tidning med vassare nyheter

      Vassare, egna, nyheter och tydligare uppdelning av materialet i tidningen. Det är en del i det förbättringsarbete som i dag kulminerar med ”nya” Karlstads-Tidningen där vi blickar mest framåt.
      På sidan 3 finner ni ”Nytt i stan” med nya butiker och restauranger, nedläggningar, nybyggen, renoveringar och annat smått och gott som är både kul och bra att veta.
      Lokala nyheter kommer alltid högt upp i läsarundersökningar och det ska vara vårt fokus. När ni nu slår upp sidorna 4-5 så ska ni alltid finna en bra, egen, nyhet från Karlstad, gärna ackompanjerad av informativ grafik eller bra bilder. I dag sätter vi spotlighten på det segregerade Karlstad.
      Ytterligare sidor med bra nyheter från Karlstad följer och där efter Hammarö med både nyheter och reportage.
      ”Intervjun” är en annan nyhet där vi varje vecka ställer frågor till en aktuell person och till Kultur & nöje viks ett par sidor.
      Ett riktigt bra Karlstadsreportage bjuder vi på varje vecka och på Då -sidan kan ni förvänta er många spännande tillbakablickar, något våra läsare saknat. Denna vecka får ni följa med på en Orrleksodyssé.
      Allt detta gör vi för att ni ska få en tidning i takt med tiden –  avslöjande, informativ, intressant och underhållande.
      I allt tidningsmakeri behövs tips så ni är hjärtligt välkomna att höra av er på telefon, brev eller mejl.
      Självklart blir vi också jätteglada om ni gillar oss, berättar det för andra så att vi får fler prenumeranter och läsare för att kunna stå ännu starkare i en hård mediakonkurrens. Den tuffaste och mest omvälvande jag upplevt under mina 37 år som journalist.
      Men Karlstads-Tidningen, 134 år ung, viker inte ner sig utan vill vara med länge än. Men då måste vi ha ett attraktivt erbjudande och det tycker jag att vi kan presentera i dag.

      Megamonument är lika med megaköer

      Nu har det hänt igen. Jag har missat ett megamonument, ett världsarv, för att jag inte förbokat biljetter utan bara åkt och ställt mig i – just det – megaköer. Precis som i Versailles trodde vi att om man bara var ute tidigt på dagen så skulle man efter visst köande komma in. Till Versailles kom vi för ett par år sedan med morgontåget från Paris bara för att finna köer flera kilometer långa och en beräknad kötid på många timmar. Bara att åka hem besvikna.
      När det nu åter var dags för ett efterlängtat besök: Alhambra i Granada.  Morernas palats- och borganläggning som byggdes från 1250-talet till 1300-talets slut. Ett unikt bevarat komplex inom västlig islamisk arkitektur. Bland palatsen är sultanens residens, Alcazaba, det förnämsta, med interiörer sagolikt praktfulla med mönsterrik dekor i kakel och fajans och utskuren dekor i trä.
      Mitt intresse för den moriska perioden i Spaniens historia skulle nu få sitt utlopp. Så vi gav oss på förmiddagen av med bil upp till randen av majestätiskt snöklädda Sierra Nevada. Efter en och en halv timmes körning nådde vi Alhambras ringlade köer. Men de såg överkomliga ut. När vi väl vid 10.30 kom fram till biljettluckan för icke förbeställda biljetter, möttes vi av kallduschen: palatset med de världsberömda mosaikerna var tillgängligt först klockan 18! Så oerhört hårt är besökstrycket från förbeställda bussturister. Så där stod vi tillsammans med familjer från USA och England och suckade ut vår besvikelse.
      Så efter en vecka på spanska solkusten har vi fortfarande Alhambra kvar att uppleva. Men nästa gång ska det köpas biljetter i förväg, tider kollas och INGET, absolut INGET, lämnas åt slumpen.
      Man kan tycka att vi borde skonats från mer slitsamt köande efter att på flygplatsen stått i, jo det är sant, en och en halv timme för att få ut hyrbilen. En och en halv timme i kö efter fyra och en halv timmes flygresa – smaka på den.
      Annars var det en bra semestervecka i en visserligen turisttät, men ack så vacker och väder- och kulturmässigt tilltalande, del av Spanien. Perfekt för vår 20-åriga bröllopsdag. Nerja. Granada, Malaga – alla njutbara platser. Dock visade sig april månad kunna vara lika nyckfull vädermässigt där som här.

      Nu lockar övervintring

      Det är alltid med viss vånda jag tittar till min bergsmansgård efter vintern. Skräcken är att det ska ha varit inbrott eller att mössen ska ha tuggat sönder både elledningar och möbler. Men jag kunde andas ut under påskbesöket, allt såg okej ut. Läs mer →

      Ändå känns det som det var igår han tultade runt med snuttefilten

      Att gifta bort sitt enda barn är en sentimental historia. Tårarna kommer alldeles oavsett hur mycket man anstränger sig, det hade jag klart för mig. Men nu gällde det att försöka klara versläsningen i kyrkan och talet vid festmiddagen utan gråtattack. Det gick med ett nödrop. Tårarna kom när brudparet skred in i kyrkan, när de förklarats man och hustru och när de tog första stegen i brudvalsen.

       

      Läs mer →

      Badrumsrenovering from hell

      Skulle vi ha genomfört renoveringen av vårt halvsunkiga badrum om vi vetat det vi vet i dag? Ja, kanske för jag har trots allt som drabbat oss ännu inte gett upp hoppet om ett fräscht badrum. Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att lyckan med det nya, fina, badrummet bara skulle vara i 14 dagar…
      Vi tar det från början. Äntligen skulle det av ålder mestadels gråa badkaret, den rödmelerade 70-talsplastmattan och den ljusblå tapetbården ersättas av nytt våtgolv och våtvägg, nytt badkar med dusch och nytt handfat.
      Hur svårt kan det vara? MYCKET, MYCKET, SVÅRT skulle det visa sig. Eftersom huset byggdes i början av 70-talet har det hunnit komma betydligt strängare våtrumsregler vilket innebar att badkarets golvbrunn behövde bilas upp och göras om.
      Anlitad hantverkare genomförde detta, och en annan hantverkare satte upp den fina väggen och fixade golvet.
      Första problemet blev att toan, som skulle återsättas på plats sprack, ny fick inköpas. Inte hela världen.
      Så skulle jag sätta på tvättmaskinen i tvättstugan en trappa ner. Men den var helt död. Inkallad reparatör konstaterade att något i den ”brunnit”, lika bra köpa en ny, vilket vi gjorde. Men inte heller den nya gick att sätta igång, proppar byttes med slogs ut direkt. Kortslutning.
      Kontroll visade att man bilat av elledningen när man gjort golvbrunnen i badrummet. Detta var troligen orsaken till att maskinen havererat. Elektriker fick inkallas för att dra ny ledning och maskinen gick i,gång.
      En trappa upp var nu allt det nya på plats, vi gladdes och köpte golvskåp som vi fyllde med det som behövs i ett badrum, handukstork sattes upp plus olika krokar. Äntligen hade vi fått det fina badrum vi sett fram emot.
      I 14 dagar hann vi använda det innan jag en morgon upptäckte att det nya våtrumsgolvet bubblade sig vid badkaret. Vattenskada – det är bara inte sant!
      Vår duktige golvläggare fick riva upp det han nyss lagt, väggen togs upp och rörmokaren fann att ett av rören man anslutit till läckte.
      Sedan kom försäkringsbolagen och gjorde syn i kaoset. Just när vi trodde att allt var frid och fröjd slogs vi till backen igen. När en av försäkringstjänstemännen tog i ett av rören var det strömförande! Jo, ni läste rätt.
      Herregud så farligt, det är inte möjligt. Och inte bara rören, vattnet i huset var strömförande!! Hänger nog ihop med den avbilade elledningen i betonggolvet och en fuktig elledning kunde avslöjas och tas bort.
      Nu har jordfelsbrytare installerats, ny vägg byggts upp, nya ledningar dragits, våttapet, våtgolv på plats, lika fint som förra gången. Blandare och badkar tillbaka – vågar nästan tro på ett varmt bad till helgen.