Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Här finns inga dåliga nerver

      För lite mer än ett år sedan brakade jag in i väggen. Det tog stopp. Trots att jag trodde att jag mådde bättre än någonsin. Kroppen ville inte mer. Vi som hamnar där är ofta bra på att lyssna på andra men inte på oss själva. Blundar för tecknen, både de psykiska och fysiska. Vi är starka och klarar allt.
      Sjukskrivningarna till följd av stress bara ökar enligt Arbetsmiljöverket. Det är det vanligaste att vara sjukskriven för idag, och trots att vi vet detta är det få arbetsgivare som tar det på allvar. Samhället gör det inte bättre genom att kalla antidepressiv medicin för “lyckopiller” och se oss som drabbas av depression och utmattning som svaga.
      Ha! Prova själv att vara helt tömd på serotonin och inte ha en chans att fylla på det på egen väg. Prova att inte orka gå upp ur sängen. Om du fortfarande vill kalla mina tabletter för lyckopiller så får det stå för dig. För mig handlar det om överlevnad.
      Det jag lärt mig under året som gått är att lyssna inåt. Lyssna mer på mig själv och öka förståelsen för min egen kropp. Inte tro att jag är starkast i världen. Ta hjälp.
      Skäms inte. Det kanske låter dumt, men var stolt. Att du hamnade där handlar snarare om enorm styrka och uthållighet. Trots att kroppen skrek nej fortsatte du med beslutsamhet framåt. Att hamna där är inget jag rekommenderar och inget alls att sträva efter, men det är absolut inget att skämmas för. Du ville ju bara klara av att leva. Få ihop alla delar. Det är inte klokt, men det är starkt.
      Jag är stolt över att jag tagit mig upp. Letat mig fram genom en snårig skog av känslor, stressorer och övningar.
      Jag förstår min kropp på ett helt annat sätt. Jag har lärt mig att lyssna på den. Ser samband mellan en dålig dag och min kropps reaktioner. Insett vad som får mig att må bra. Orsak och verkan har liksom fått en helt annan betydelse.
      Jag förstår varför det rycker i musklerna kring munnen, varför det hugger i hjärtat och varför jag inte klarar av en hög ljudnivå vissa dagar. Kroppen är så smart att jag ibland blir förbannad. Den har det senaste året visat sig vara mycket smartare än mig flera gånger. Och när den inte fått mig att lyssna har den tagit i ännu mer.
      Så att samhället fortfarande pratar om dåliga nerver och lyckopiller är pinsamt. Vi är minst lika starka som alla andra. Det handlar om att erkänna för sig själv och andra att man inte klarar allt själv. Inte leva i en drömvärld och trycka undan jobbiga känslor och händelser. Ta hand om dem, och väx med dem.
      Krönika. Erika Bergkvist

      Buffy slog in dörrar och visade att tjejer kan allt

      Det finns tillfällen som delar in våra liv i termer av före och efter. För mig är en sådan dag när tv-serien Buffy the Vampire Slayer gjorde intåg i mitt liv.
      Verkligen, en tv-serie?
      Låt mig förklara.
      Innan Herminone Granger, Katniss Everdeen och Daenerys Targaryen fanns Buffy Summers. Buffy var en blond, söt gymnasietjej som kaxigt förkunnade saker som; “I’m the thing monsters have nightmares about”. Det var något nytt, och precis vad jag som tonåring behövde. Hon satte ribban för starka kvinnliga karaktärer. Högt.
      För er som inte sett serien, handlar den om en tjej vars öde är att rädda världen från demoner och ondska. Hon är den utvalda. Hon är dråparen. Låter det löjligt? Det är det inte. Buffy, som spelades av Sarah Michelle Gellar, har banat väg för många av de serier vi ser och älskar idag. Serien var en föregångare inom komedi-, skräck- och high schoolgenren. Det var den första moderna serien med vampyrer, en kvinnlig hjältinna och kvick humor.
      Ytterligare ett exempel på att serien gått i bräschen är något som är självklart för oss idag. Det var under säsong sju, som Buffys bästis Willow Rosenberg använde sig av verbet “att googla”. Eller” to google” på engelska, och kort därefter blev det ett vedertaget begrepp.
      Den 10 mars var det 20 år sedan den kultförklarade tv-serien Buffy The Vampire Slayer, med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen, hade premiär i USA. I Sverige något senare som Buffy och vampyrerna. Detta var innan Netflix, och en tid då man tålmodigt fick vänta en hel vecka på nästa avsnitt. Sittande i soffan i föräldrahemmet, hade jag ingen aning om att jag lät mig uppslukas av en av de största föregångarna inom serier och film.
      Buffy förändrade mitt liv. Det finns ett före och ett efter. Där och då fick jag en förebild, en tjej som var annorlunda, och så orädd och smart att hon klarade allt. Hon brottades med känslostormar som vilken tonårstjej som helst, samtidigt som hon räddade världen och slog in dörrar både bokstavligt och mentalt. Trots att många senare försökt imitera detta framgångsrecept, finns det ingen som hittills lyckats lika bra. Skaparen av serien, Joss Whedon, sitter ohotad på tronen.
      Det har gått 20 år sedan vi möttes första gången. Buffy är fortfarande min första idol och fiktiva förebild. Vid några väl valda tillfällen varje år stoppar jag in en skiva i DVD-spelaren, sjunker ner i soffan och ser den första moderna hjältinnan förvandla vampyrer till aska.

      Endabarn, inte ensambarn

      Hej, jag heter Erika och jag är ensambarn. Skönt, då var det avklarat.
      Självfallet är det inte så jag inleder ett samtal med en ny bekantskap. Annat var det under skoltiden, då många av mina klasskamrater hade syskon, och dessutom visste precis hur jag som ensambarn är som person. Hur kunde de “veta” det?
      Jag tror en kort historik är på sin plats.
      Det hela började med psykologen G. Stanley Hall som var verksam under slutet av 1800-talet i USA. Han intresserade sig för barn utan syskon, och påstod att de skiljde sig från barn med syskon så mycket att det var som att ha en sjukdom. Han tyckte sig kunna se personlighetsdrag hos ensambarnen som var mindre trevliga och gjorde dem mycket speciella. Detta utvecklades senare till en sanning som vi i framförallt västvärlden tagit till oss.
      Vad tänker du på när du hör ordet ensambarn? Jag tror att sådant som bortskämd, lillgammal, självupptagen, van att få all uppmärksamhet, svårt att dela med mig och så vidare ligger nära till hands.
      En annan sak som gjort mig smått förbryllad är när folk reagerat med att säga; Men vad tråååkigt, med en ton som antyder att de tycker synd om mig. Det är bäst för barn att ha syskon sägs det. Det är den allmänna uppfattningen, men det baseras ju bara på människors eget liv och det de känner till.
      Fram till att jag började skolan hade jag aldrig ens reflekterat över detta faktum. Inte brytt mig helt enkelt, men då fick alla kommentarer och antaganden mig att börja fundera och så småningom blev deras ord till sanningar även för mig. Det var först efter gymnasiet som jag började ifrågasätta. Det jag främst ställt mig frågande till är varför vi nästan alltid beskrivs i negativa ordalag. Ofta skriver man artiklar med titlar som; Ensambarn – inte bara negativt. När bestämde vi att det är negativt? Sällan talar man om oss som framgångsrika, drivna och bra på att ta ansvar. Bland nobelpristagare, för att nämna ett exempel, är endabarn överrepresenterade.
      Det är mycket mer vanligt att ha syskon i Sverige. Cirka 90 procent av befolkningen har syskon. Då är det klart att det ses som det normala, och vi ensambarn betraktas som lite udda.
      Det är ganska löjligt alltihop, och personligen tycker jag att det är fel att säga ensambarn. Det ordet har blivit laddat med ångest. Ett barn utan syskon är sällan ensamt. På engelska säger man “only child”, vilket direkt kan översättas till “enda barnet”. Jag är mina föräldrars enda barn, inte ett ensamt barn.

      Konsten att vara singel

      Har du många vänner som är singlar? Tycker du synd om dem? Funderar du på när tusan de ska hitta någon? Sluta med det. De kanske älskar att vara för sig själva.
      Alla hjärtans dag kom och gick som alltid i februari. En vecka innan möttes jag och en av mina singelvänner för en bit mat ute på stan. Många ämnen och händelser skulle avhandlas då vi inte setts på ett tag.
      Något vi gärna pratar om är just singelskapet. Vi gillar det så mycket att vi till och med sporadiskt spelar in en poddcast om det. Vi har båda valt att köra solo större delen av livet, gillar att skämta om det och tycker det är förvånande hur gärna andra människor vill att vi inte ska vara ensamma.
      Singelskapet är något man så snabbt som möjligt ska undfly. Komma ur. Att vara singel är jobbigt, pinsamt och i ärlighetens namn måste det ju vara fel på de som är det. Stackarna. Ingen vill ha oss.
      Hur egocentriskt det än låter så handlar singelskap ibland om att älska sig själv lika mycket som man kan älska någon annan. Istället för att utvecklas tillsammans med någon utvecklas man för sig själv. Vilket är lika bra och minst lika viktigt.
      Det handlar om många saker, men främst om frihet. Att vara för sig själv men ändå vara lycklig. Det är jag och min singelkompis bra på. Att vara lycklig med någon låter för oss mycket svårare.
      Vi är något så udda som frivilliga singlar. Det är ett val som aldrig varit speciellt svårt. Jag väljer hellre mig själv än halvdan kärlek, vilket det i ärlighetens namn ofta handlar om. Bara någon, vem som helst, är inte för mig.
      Över en varsin tallrik med pulled pork pratade vi återigen om hur mycket vi älskar den där friheten, att kunna planera sin egen tid, ha sovmorgon när vi känner för det och ingen som stör sig på det. Hela vårt vuxna liv har vi varit utan parter. Och livet har varit rikt. Lycka finns inuti dig själv, inte bara i eller tillsammans med en annan person.
      Till skillnad från vad folk tror så tänker vi inte alls mycket på att ”hitta någon”. Det tror jag ingen av oss som valt att vara singel gör. Just för att det är ett val. Det är samhället som talar om för oss att det är en extremt viktig del av livet det där med att vara i ett förhållande. Ett tvåskap. Att vara två är inte ett mått på hur lycklig du är, tvärtemot vad folk verkar tro. Att vara två är inget måste.
      Snart fyller jag 30 år. Och är singel. För en del låter det som ett misslyckande. En katastrof. Som att livet är över innan det ens börjat. Dessutom har jag varit singel i över tio år. Jag har inte “hittat” någon, jag har hittat något bättre; mig själv.