Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Trettio år och redo att rocka

      Om ett par veckor fyller jag trettio år. Det låter mycket. Eller det gjorde det när jag var 17 år. Då var 30-åringar närmast uråldriga, och hade med största sannolikhet levt samtidigt som Gustaf Vasa eller Snömannen. Nu när jag står inför att fylla trettio och i stället tänker att jag levt i tre årtionden låter det plötsligt mycket lite. Som alltid handlar det om hur man ser det.
      En insikt som jag välkomnat och omfamnat är att framgång ligger i betraktarens öga. För bara fem år sedan såg jag framgång som synonymt med karriär, pengar, prylar och makt. Det var det jag ville uppnå. Utan att låta alltför pretentiös vill jag påstå att när man närmar sig trettio år börjar man inse vad som är viktigt i livet och vad framgång handlar om. Att vara vänlig, generös, tålmodig, empatisk och att kunna visa andra människor respekt är saker jag värderar högt hos andra människor i dag. Nu tycker jag det är pinsamt att jag imponerades så mycket av det materiella. Framgång är att trivas med sig själv och det liv man skapar. Det handlar aldrig om saker eller någon annan människa.
      Frågan om jag upplever någon ålderskris har självfallet ramlat in från höger och vänster. Och svaret är ett enkelt; nej. Det har aldrig legat för mig vad gäller just åldersfrågan. Jag tror det beror lite på hur man är som person, men jag tycker det finns så mycket mer komplicerade och viktigare aspekter av livet att bli upprörd över.
      Det finns sådant jag önskar jag hade vetat i tjugoårsåldern. Saker som; att jag borde gråtit oftare och inte samlat mina känslor på hög, att jag vågat vara ännu mer mig själv, att jag inte jämfört mig med andra, att jag varit bättre på att förlåta, och att om det låter för bra för att vara sant så är det oftast det också. Nu ska jag ta fasta på allt det som livet lärt mig. Hittills.
      När jag var liten ville jag bli stor och nu när jag är vuxen vill jag faktiskt fortfarande bli stor. Jag hade en fantastisk uppväxt. Lycklig. Ändå ville jag bli växa upp snabbt. Alla mina förebilder var ju vuxna, och jag hade svårt att identifiera mig med mina jämnåriga. Jag kände mig alltid lite äldre inombords. Som att jag spelade en roll som barn när jag umgicks med andra ungar.
      Varje ålder har sin charm, men det finns inget som får mig att längta tillbaka. Inte ens känslan av förväntan på julafton. Kort sagt så tror jag att jag kommer passa bra som 30-åring. Jag kommer rocka även denna ålder precis som jag gjort med alla de andra.

      Vad har vi nu att längta till?

      Sommaren börjar närma sig sitt slut även om jag själv inte proklamerar den som över förrän efter Finnkampen varje år. Då börjar kylan kännas i luften och vi friidrottare tar ett välförtjänt träningsuppehåll i några veckor.
      Det är med vemod jag möter slutet av sommaren varje år, men också med hopp om nystarter och frisk höstluft. Vemodet kommer nog ur det faktum att jag behöver solen och dess strålar inför vad som komma skall. Den mörkaste tiden på året är snart här, och jag måste ladda upp med något. Solen är den bästa medicinen mot det svårmod en del av oss fylls av när skuggorna blir längre och dagarna kortare.
      Hösten i sig är vacker och härlig, och jag längtar lika mycket efter den som efter vår och vinter. Under hösten är det äntligen okej att stanna inne varje dag utan att få dåligt samvete för att Netflix lockar mer än att vara ute. Hösten är ju erkänt den bästa tiden för att mysa med tända ljus, en bok och en kopp kaffe. Men hösten är lång, det måste jag medge. Den har verkat extra lång de senaste åren då snö och kyla inte riktigt infunnit sig här kring Karlstad.
      Med sommarens adjö kommer också tankar kring vad jag nu har att se fram emot. Vad ska jag nu hålla fast vid eller längta till? Vetskapen om att sommaren kommer om nio månader igen? Eller att det kommer en jul som ett välkommet avbrott? Fast dit är det en evighet. Ibland känns det som att vi svenskar lever för sommaren och att det är den enda tiden vi verkligen lever upp. Det är ju inte vettigt eftersom det kanske inte ens blir någon sommar. De år sommaren blir ett blött fiasko verkar det som att vi nästan går under. Det är fullt förståeligt, men samtidigt sorgligt. Sommaren kan inte vara vårt allt.…
      Vi nordbor är allt ena hårdingar som klarar av allt mörker. Det är lätt att bli nedstämd när solen så sällan tittar fram. Sommaren är något vi håller kärt eftersom den är så kort, men den får inte bli anledningen till att vi finns till. Vi borde leva upp även under hösten och vintern. Ses oftare, fira mer och se det som är vackert just nu. Det är det som kan skapa solsken inom oss. Ger oss sådant att leva på. Solen kommer så småningom, sommaren också. Se då till att vara redo för den efter ett år fyllt av liv, då tror jag att sommaren blir ännu bättre.
      Jag är redo för hårda träningspass ute i skogen, glödande färger på träden och en varmare jacka. Och jag ser fram emot kyliga promenader, höstregn och kvällar framför TV:n. Jag tror det är viktigt att vi kommer ihåg att allt har sin egen charm. Men först ska augusti ta slut och finnarna krigas ner i en av världens äldsta landskamper.

      Hon ska göra världen bättre

      Det är sommarlov för henne. Jag har en ledig dag. Vi sitter på min balkong på Bellevue i Karlstad och pratar om vad som upptar våra liv just nu, skrattar så vi kiknar och lyssnar till Taylor Swifts musik. Hon är 17 år, jag är 29.
      Vi träffades för första gången år 2014 och då som tränare och adept. Hon var 14 år och ett löparlöfte. Nu tre år senare ses vi inte på löparbanorna längre, för en av oss slutade att springa. Trots det har vi fortsatt att ses, och vi ringer varandra för att prata, gråta eller skratta. 00-talisten har blivit en av 80-talistens bästa vänner.
      Blandat med ungdomens oskuldsfullhet och ett djup som ibland förvånar mig, ser jag en klipsk och omtänksam ung tjej som kommer att bli en lika fantastisk vuxen. Det skiljer tretton år mellan oss, men sällan har jag träffat någon jag trivs så bra med.
      Hon är en av dem som föddes under det första året på det nya årtusendet, och hon ger mig hopp. I henne ser jag sådant jag önskar att framtiden bär i sitt sköte. I henne ser jag empati och öppenhet. Hon är mjuk, oerhört snäll, men också vetgirig och tuff. Jag bara längtar till den tid då hon och de andra 00-talisterna ska styra vår värld.
      Men jag vill inte att de ska tvingas växa upp för fort. De måste få vara unga en stund till. Jag hoppas att vi kan lära av det som sker nu och se till att lätta pressen, minska stressen och berätta för dem att det är okej att inte alltid lyckas. Vi som är födda på 70-, 80-, och 90-talen har format en tillvaro som stressar sönder oss. Den där stressen har redan börjat koppla greppet om dem också, men gör vi något nu kanske vi kan komma till rätta.
      Ungdomstiden är så mycket längre idag än för 20 år sedan. Innan vi pluggat klart, köpt bostad och rest färdigt är de flesta av oss närmare 30 år. Det är inget fel med det, men ibland skapar alla vägval och ovisshet en enorm stress man kanske inte kände förr när vägen redan låg utstakad.
      Som 80-talist är jag individualist, konfliktbenägen och ganska ombytlig, även om jag också identifierar mig med 90-talisterna som är världsvana och kreativa lyckojägare. 00-talisterna sägs istället vara målinriktade esteter, kollektivistiska, medmänskliga och egosolidariska. När jag tänker på det fylls jag av tillförsikt.
      Sommarkvällen är varm där på min balkong, och medan hon berättar om filmer jag måste se, tänker på framtiden. Hon är en av dem som kommer göra världen bättre tillsammans med sina gelikar, ett gäng som värnar om vård, välfärd och som dessutom vill att alla ska med.
      En del av mig vill skydda henne från livets besvikelser och från att bli vuxen för snabbt, medan en annan del bara vill att hon ska leva, ge sig ut och börja förändra världen.

      Håller andan tills jag blir blå

      Okej. Vi tar det en gång för alla. Fast vem försöker jag lura? Jag kommer säkert skriva en krönika om det här igen nästa år också. Hur som helst så vill jag lyfta problemet med sjuka kollegor. Alltså influensa eller förkylning.
      När jag ogenerat talar om för en kollega att den borde gå hem och lägga sig för att den är sjuk, tänker jag inte så mycket på hur synd det är om den. Nej, jag tänker på mig själv och alla andra på arbetsplatsen som kanske inte har lust att åka på en rejäl förkylning.
      Jag kan för mitt liv inte förstå varför man går till jobbet sjuk. Det gör mig så upprörd. Varför? Jo, för att det är respektlöst mot oss andra. Är man sjuk tycker jag det är en självklarhet att stanna hemma och vila. Och kom igen, det är väl egentligen ingen som frivilligt sitter i möten, surrar med kollegor eller ringer viktiga samtal samtidigt som man hostar upp sin egen lunga? Fast vad vet jag, jag går inte till jobbet sjuk.
      Det jag vill säga är; tänk ett steg längre. Om man går till jobbet med förkylning eller influensa, finns en ganska stor risk att smitta någon annan. Det är egoistiskt rent av att utsätta sina kollegor för bacillerna och risken att de ska bli lika sjuka. Om inte mer.
      Om en av mina kollegor kommer till jobbet och ser ut som sju svåra år finner man mig sittande blå i ansiktet för att jag hållit andan hela dagen. Man kan också se mig öppna dörrar med fötterna eftersom jag inte vill ta i handtag som den sjuke har tagit i. Okej, nu överdrev jag lite, men det är inte långt ifrån att jag går hem istället för den som kommer in sjuk.
      Barnen ska vi hålla hemma från dagis och skola när de är sjuka, men när vi kommer upp i ålder och börjar jobba slutar det att gälla. Då är det inte lika viktigt längre. Tydligen.
      Jag kan förstå att man tycker det är trist att bli hemma från jobbet och förlorad inkomst och allt det där, men är det så smart att smitta ner alla andra också? Dessutom gör man inte ett lika bra jobb när man är sjuk. Kroppen vill vila och få lugn och ro då. Du kanske har mycket att göra, men sanningen är ju den att arbetsuppgifterna finns kvar när du kommer tillbaka. Att bli sjuk hör liksom till, så jag tror ingen blir sur för att du stannade hemma och inte ringde klockan tre på onsdagen.
      Ja det här är en fråga som gör mig upprörd, men är det för mycket begärt att folk ska använda sitt sunda förnuft?
      Tack så mycket.
      /En som fick svininfluensan 2013

      Här finns inga dåliga nerver

      För lite mer än ett år sedan brakade jag in i väggen. Det tog stopp. Trots att jag trodde att jag mådde bättre än någonsin. Kroppen ville inte mer. Vi som hamnar där är ofta bra på att lyssna på andra men inte på oss själva. Blundar för tecknen, både de psykiska och fysiska. Vi är starka och klarar allt.
      Sjukskrivningarna till följd av stress bara ökar enligt Arbetsmiljöverket. Det är det vanligaste att vara sjukskriven för idag, och trots att vi vet detta är det få arbetsgivare som tar det på allvar. Samhället gör det inte bättre genom att kalla antidepressiv medicin för “lyckopiller” och se oss som drabbas av depression och utmattning som svaga.
      Ha! Prova själv att vara helt tömd på serotonin och inte ha en chans att fylla på det på egen väg. Prova att inte orka gå upp ur sängen. Om du fortfarande vill kalla mina tabletter för lyckopiller så får det stå för dig. För mig handlar det om överlevnad.
      Det jag lärt mig under året som gått är att lyssna inåt. Lyssna mer på mig själv och öka förståelsen för min egen kropp. Inte tro att jag är starkast i världen. Ta hjälp.
      Skäms inte. Det kanske låter dumt, men var stolt. Att du hamnade där handlar snarare om enorm styrka och uthållighet. Trots att kroppen skrek nej fortsatte du med beslutsamhet framåt. Att hamna där är inget jag rekommenderar och inget alls att sträva efter, men det är absolut inget att skämmas för. Du ville ju bara klara av att leva. Få ihop alla delar. Det är inte klokt, men det är starkt.
      Jag är stolt över att jag tagit mig upp. Letat mig fram genom en snårig skog av känslor, stressorer och övningar.
      Jag förstår min kropp på ett helt annat sätt. Jag har lärt mig att lyssna på den. Ser samband mellan en dålig dag och min kropps reaktioner. Insett vad som får mig att må bra. Orsak och verkan har liksom fått en helt annan betydelse.
      Jag förstår varför det rycker i musklerna kring munnen, varför det hugger i hjärtat och varför jag inte klarar av en hög ljudnivå vissa dagar. Kroppen är så smart att jag ibland blir förbannad. Den har det senaste året visat sig vara mycket smartare än mig flera gånger. Och när den inte fått mig att lyssna har den tagit i ännu mer.
      Så att samhället fortfarande pratar om dåliga nerver och lyckopiller är pinsamt. Vi är minst lika starka som alla andra. Det handlar om att erkänna för sig själv och andra att man inte klarar allt själv. Inte leva i en drömvärld och trycka undan jobbiga känslor och händelser. Ta hand om dem, och väx med dem.
      Krönika. Erika Bergkvist

      Buffy slog in dörrar och visade att tjejer kan allt

      Det finns tillfällen som delar in våra liv i termer av före och efter. För mig är en sådan dag när tv-serien Buffy the Vampire Slayer gjorde intåg i mitt liv.
      Verkligen, en tv-serie?
      Låt mig förklara.
      Innan Herminone Granger, Katniss Everdeen och Daenerys Targaryen fanns Buffy Summers. Buffy var en blond, söt gymnasietjej som kaxigt förkunnade saker som; “I’m the thing monsters have nightmares about”. Det var något nytt, och precis vad jag som tonåring behövde. Hon satte ribban för starka kvinnliga karaktärer. Högt.
      För er som inte sett serien, handlar den om en tjej vars öde är att rädda världen från demoner och ondska. Hon är den utvalda. Hon är dråparen. Låter det löjligt? Det är det inte. Buffy, som spelades av Sarah Michelle Gellar, har banat väg för många av de serier vi ser och älskar idag. Serien var en föregångare inom komedi-, skräck- och high schoolgenren. Det var den första moderna serien med vampyrer, en kvinnlig hjältinna och kvick humor.
      Ytterligare ett exempel på att serien gått i bräschen är något som är självklart för oss idag. Det var under säsong sju, som Buffys bästis Willow Rosenberg använde sig av verbet “att googla”. Eller” to google” på engelska, och kort därefter blev det ett vedertaget begrepp.
      Den 10 mars var det 20 år sedan den kultförklarade tv-serien Buffy The Vampire Slayer, med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen, hade premiär i USA. I Sverige något senare som Buffy och vampyrerna. Detta var innan Netflix, och en tid då man tålmodigt fick vänta en hel vecka på nästa avsnitt. Sittande i soffan i föräldrahemmet, hade jag ingen aning om att jag lät mig uppslukas av en av de största föregångarna inom serier och film.
      Buffy förändrade mitt liv. Det finns ett före och ett efter. Där och då fick jag en förebild, en tjej som var annorlunda, och så orädd och smart att hon klarade allt. Hon brottades med känslostormar som vilken tonårstjej som helst, samtidigt som hon räddade världen och slog in dörrar både bokstavligt och mentalt. Trots att många senare försökt imitera detta framgångsrecept, finns det ingen som hittills lyckats lika bra. Skaparen av serien, Joss Whedon, sitter ohotad på tronen.
      Det har gått 20 år sedan vi möttes första gången. Buffy är fortfarande min första idol och fiktiva förebild. Vid några väl valda tillfällen varje år stoppar jag in en skiva i DVD-spelaren, sjunker ner i soffan och ser den första moderna hjältinnan förvandla vampyrer till aska.

      Endabarn, inte ensambarn

      Hej, jag heter Erika och jag är ensambarn. Skönt, då var det avklarat.
      Självfallet är det inte så jag inleder ett samtal med en ny bekantskap. Annat var det under skoltiden, då många av mina klasskamrater hade syskon, och dessutom visste precis hur jag som ensambarn är som person. Hur kunde de “veta” det?
      Jag tror en kort historik är på sin plats.
      Det hela började med psykologen G. Stanley Hall som var verksam under slutet av 1800-talet i USA. Han intresserade sig för barn utan syskon, och påstod att de skiljde sig från barn med syskon så mycket att det var som att ha en sjukdom. Han tyckte sig kunna se personlighetsdrag hos ensambarnen som var mindre trevliga och gjorde dem mycket speciella. Detta utvecklades senare till en sanning som vi i framförallt västvärlden tagit till oss.
      Vad tänker du på när du hör ordet ensambarn? Jag tror att sådant som bortskämd, lillgammal, självupptagen, van att få all uppmärksamhet, svårt att dela med mig och så vidare ligger nära till hands.
      En annan sak som gjort mig smått förbryllad är när folk reagerat med att säga; Men vad tråååkigt, med en ton som antyder att de tycker synd om mig. Det är bäst för barn att ha syskon sägs det. Det är den allmänna uppfattningen, men det baseras ju bara på människors eget liv och det de känner till.
      Fram till att jag började skolan hade jag aldrig ens reflekterat över detta faktum. Inte brytt mig helt enkelt, men då fick alla kommentarer och antaganden mig att börja fundera och så småningom blev deras ord till sanningar även för mig. Det var först efter gymnasiet som jag började ifrågasätta. Det jag främst ställt mig frågande till är varför vi nästan alltid beskrivs i negativa ordalag. Ofta skriver man artiklar med titlar som; Ensambarn – inte bara negativt. När bestämde vi att det är negativt? Sällan talar man om oss som framgångsrika, drivna och bra på att ta ansvar. Bland nobelpristagare, för att nämna ett exempel, är endabarn överrepresenterade.
      Det är mycket mer vanligt att ha syskon i Sverige. Cirka 90 procent av befolkningen har syskon. Då är det klart att det ses som det normala, och vi ensambarn betraktas som lite udda.
      Det är ganska löjligt alltihop, och personligen tycker jag att det är fel att säga ensambarn. Det ordet har blivit laddat med ångest. Ett barn utan syskon är sällan ensamt. På engelska säger man “only child”, vilket direkt kan översättas till “enda barnet”. Jag är mina föräldrars enda barn, inte ett ensamt barn.

      Konsten att vara singel

      Har du många vänner som är singlar? Tycker du synd om dem? Funderar du på när tusan de ska hitta någon? Sluta med det. De kanske älskar att vara för sig själva.
      Alla hjärtans dag kom och gick som alltid i februari. En vecka innan möttes jag och en av mina singelvänner för en bit mat ute på stan. Många ämnen och händelser skulle avhandlas då vi inte setts på ett tag.
      Något vi gärna pratar om är just singelskapet. Vi gillar det så mycket att vi till och med sporadiskt spelar in en poddcast om det. Vi har båda valt att köra solo större delen av livet, gillar att skämta om det och tycker det är förvånande hur gärna andra människor vill att vi inte ska vara ensamma.
      Singelskapet är något man så snabbt som möjligt ska undfly. Komma ur. Att vara singel är jobbigt, pinsamt och i ärlighetens namn måste det ju vara fel på de som är det. Stackarna. Ingen vill ha oss.
      Hur egocentriskt det än låter så handlar singelskap ibland om att älska sig själv lika mycket som man kan älska någon annan. Istället för att utvecklas tillsammans med någon utvecklas man för sig själv. Vilket är lika bra och minst lika viktigt.
      Det handlar om många saker, men främst om frihet. Att vara för sig själv men ändå vara lycklig. Det är jag och min singelkompis bra på. Att vara lycklig med någon låter för oss mycket svårare.
      Vi är något så udda som frivilliga singlar. Det är ett val som aldrig varit speciellt svårt. Jag väljer hellre mig själv än halvdan kärlek, vilket det i ärlighetens namn ofta handlar om. Bara någon, vem som helst, är inte för mig.
      Över en varsin tallrik med pulled pork pratade vi återigen om hur mycket vi älskar den där friheten, att kunna planera sin egen tid, ha sovmorgon när vi känner för det och ingen som stör sig på det. Hela vårt vuxna liv har vi varit utan parter. Och livet har varit rikt. Lycka finns inuti dig själv, inte bara i eller tillsammans med en annan person.
      Till skillnad från vad folk tror så tänker vi inte alls mycket på att ”hitta någon”. Det tror jag ingen av oss som valt att vara singel gör. Just för att det är ett val. Det är samhället som talar om för oss att det är en extremt viktig del av livet det där med att vara i ett förhållande. Ett tvåskap. Att vara två är inte ett mått på hur lycklig du är, tvärtemot vad folk verkar tro. Att vara två är inget måste.
      Snart fyller jag 30 år. Och är singel. För en del låter det som ett misslyckande. En katastrof. Som att livet är över innan det ens börjat. Dessutom har jag varit singel i över tio år. Jag har inte “hittat” någon, jag har hittat något bättre; mig själv.