Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Esther kanske – historier

      Kanske hette Katja Petrovskajas pappas farmor verkligen Esther, eller också hette hon något annat. Pojken kallade henne bara Babusjka och hans pappa sa ju alltid Mor till sin mamma. Om henne finns endast ett fotografi och en historia bevarade.
      Esther kanske är i alla fall titeln på Katja Petrovskajas första roman och den finns just nu med som en skugga över allting som jag läst på senare tid. Den får mig att tänka på W.G. Sebald, den tyske författaren som gjorde sig känd för sina märkliga essäböcker där han blandar fakta och fiktion, minnen och intryck från resor. Långa meningar och en torr humor karakteriserar honom och som en ständig följeslagare finns andra världskrigets trauma.
      Katja Petrovskaja är född i 1970 i Kiev, Ukraina, men bor sedan ett antal år i Berlin och hon har skrivit sin roman på tyska.
      Vi möter denna livfulla, vackra kvinna i fyrtioårsåldern första gången vid centralstationen i Berlin. Det blåser kallt och hon har stått och funderat över skylten på centralstationen. Ovanför ”Willkommen in Berlin” står ordet Bombardier. Vilket mottagande till denna en gång så sönderbombade stad!
      Till sin egen förvåning förklarar hon för en bekymrad gammal polsk-amerikansk turist att ordet Bombardier är titeln på en musikal som just gör stor succé i staden.
      Denna upptakt anger tonen, tycker jag, för de möten och upplevelser som senare beskrivs.
      Katjas uppväxt i Kiev var lycklig och efter omständigheterna trygg. Både farmor och mormor bor med familjen i den rymliga fyrarummaren i höghuset. Katja tar sång- och danslektioner och känner sig som en äkta liten sovjetiska i sin stad. Först efter Sovjetunionens fall inser hon att hon har judiska rötter, att familjen härstammar från Polen och att större delen av familjen omkommit i förintelseläger under kriget. Efter sin doktorsdisputation i rysk litteratur i Moskva flyttar hon till Berlin 1999 där hon bor med man och barn och därifrån skriver hon i både rysk och tysk press.
      I boken nystar Katja i sin släkts dolda historia och försöker följa i dess spår – en vindlande färd som för henne till Polen där hennes farfar drev skola för dövstumma barn. Till Moskva där hennes farfars bror sköt den tyske envoyén greve Mirbach 1932. Vidare tillbaka till Kiev och massakern vid Babij Jar, mitt i staden, då hundratusentals judar mejades ner av de invaderande tyskarna 1941 och där även historien om gammelfarmor Esther utspelar sig. Katja tar sig också till Mauthausen, arbetslägret i närheten av Linz i Österrike där hennes morfar satt en kortare tid.
      Allt detta berättas nästan anekdotiskt, med den distans som tiden medger och blandat med dråpliga iakttagelser och sammanträffanden som visar på berättarens stora beläsenhet. Det utesluter inte att det hon berättar i verkligheten är fasansfullt. Allting förklaras inte. Författaren litar på att läsaren hänger med i referenserna och det hjälper att var lite inläst på Östeuropas kultur och historia.
      Esther kanske har fått strålande kritik och Petrovskaja anses som en av tyska samtidslitteraturens intressantaste nya röster. Tilläggas skall att översättaren, Aimée Delblanc, gjort ett strålande arbete.

      Isaac Grünewald en stridbar konstnär

      Konstnären Isaac Grünewald var på sin tid lika känd i Sverige som Lars Lerin är i dag. Kanske ännu mer eftersom han var en rubrikernas man, stridbar, ja han kallades till och med för bråkstake innan han blev folkkär.
      Jag har just läst Per I. Gedins bok, Isaac Grünewald, modernist och människa, och kan varmt rekommendera den till alla, men framför allt till konst- och kulturintresserade. Förutom att skriva lättillgängligt och fängslande guidar författaren oss genom Sveriges konsthistoria på 1900-talet. Här finns alla de kända modernisterna nämnda och konstkritikerna och gallerierna på modet.
      Vem hade trott att den fattige sonen till den judiske gårdfarihandlaren Bernhard Grünwald (e:t lade Isaac till senare) skulle bli så framgångsrik? Isaac var näst äldst i en syskonskara på tretton och föddes 1889 på Söder i Stockholm. Trots fattigdomen var sammanhållningen i familjen stor liksom bland det tusentalet judar som då bodde på Söder. De förmögna judiska familjerna bodde på Norrmalm.
      Isaac var begåvad, hade alltid ritat och målat som barn. I familjen sjöng man och spelade. Det gick bra i skolan men han hann aldrig ta studenten, för redan som sextonåring blev Isaac antagen vid Konstnärsförbundets nyöppnade skola på David Bagares gata.
      Hela boken sjuder av Isaac Grünewalds okuvliga energi och livslust. Alla brevfragment och artiklar som Gedin återger visar att Grünewald, liksom Lerin, även var en begåvad skribent. Han formulerar sig humoristiskt och drastiskt i skrift och var säkert en utmärkt talare och agitator, gav ständigt svar på tal, motvalls, framfusig och självsäker. Gedin skriver om hans ovilja att kompromissa trots hans annars så positiva inställning till tillvaron.
      Man häpnar över denna stridbarhet. Livet var inte lätt för en ung judisk konstnär på tiotalet i Sverige, för att inte tala om senare, på tjugo- och trettiotalen.
      Redan som 20-åring träffade Grünewald den fyra år äldre konstnärinnan Sigrid Hjertén som han ett år senare gifte sig med. Sigrid som hade tänkt sig en karriär inom textilkonsten övertalas av Isaac att börja måla och båda blir under en tid elever hos Matisse i Paris.
      De flesta kapitlen i Gedins rikt illustrerade bok behandlar självklart Grünewalds utveckling som konstnär, från det underbara självporträttet i sjuttonårsåldern till muralmåleriet, de fantastiska porträtten och blomstermålningarna.
      Nästa gång jag är i Stockholm måste jag besöka Grünewaldsalen i Konserthuset för att titta på den blå plafonden med de slingrande kropparna som bildar oändlighetstecknet. Scenografen och frescomålaren får också sina kapitel i boken. Konflikter redovisas, och de var många, och kvinnoaffärerna!
      Äktenskapet med Sigrid Hjertén varade till 1936, då hon definitivt togs in på Beckomberga sjukhus efter åratal av återkommande depressioner. 1937 gifter Isaac Grünewald om sig med den mycket yngre Märta Grundell. Han står då på höjden av sin berömmelse och när paret omkommer i en flygolycka 1946 sörjs han av hela Kultursverige.

      Två mysdeckare

      Jag har lite svårt för den blodiga genren där folk styckar varandra och människor plågas systematiskt och långdraget, hur spännande det än kan vara. Psykisk tortyr kan vara lika otäckt. Allt beror naturligtvis på hur det berättas.
      Nej, det finns en grupp författare som jag gärna läser och dit hör kanadensiska Louise Pennys böcker, Elly Griffiths, Ann Cleeves och Belinda Bauers. Peter Robinson och Stephen Booth håller alltid god klass och nu har jag upptäckt en ny norrman, Jörn Lier Horst.
      Louise Pennys senaste bok på svenska heter Ett förbud mot mord. Som alltid är det den långe, brunögde kommissarie Armand Gamache från kanadensiska Sürete som leder uppgiften att hitta mördaren i detta familjedrama. Allt utspelar sig på det högklassiga värdshuset Bellechasse i fransktalande Quebec-regionen. De tidigare böckerna tilldrar sig i den lilla fiktiva byn Three Pines, inte långt därifrån. Vi är många som skulle vilja åka dit!
      Denna gång ska Armand Gamache och hans fru, Reine-Marie, fira en jämn bröllopsdag på Bellechasse. De övriga gästerna tillhör alla den förnäma familjen Finney från Montreal.
      Detta är en pusseldeckare i Agatha Christies anda och rimligen ska man kunna lista ut vem som är skyldig till mordet som ovillkorligen äger rum. Alla ledtrådar ska finnas i intrigen men jag lyckas nästan aldrig och det spelar inte någon roll det blir lika spännande ändå. Penny är en mästare på miljöskildring. Temperaturen i boken stiger när högsommarvärmen blir närmast olidlig i den kanadensiska vildmarken. Berättelsen kulminerar med mordet, och i och med det svalkande skyfallet som följer, lugnar sig tempot något för att åter trissas upp mot slutet när kommissariens eget liv är i fara.
      Jörn Riel Horsts hjälte heter William Wisting och är en erfaren utredare vid polisen – rättskaffens, sympatisk och samvetsgrann, som det står på baksidestexten till hans senaste bok, Grottmannen. Man lär känna honom väl i Horsts första bok på svenska, Jakthundarna, från 2014. Horst, som själv arbetat som polis och journalist, beskriver ingående polisens arbetsmetoder. Dessutom är det mycket intressant att följa hans dotter Lines arbete som kriminalreporter. Hon ringer i mobilen och surfar hejvilt medan hon kör sin bil på igensnöade vägar. Tala om simultankapacitet!
      Grottmannen utspelar sig i Sydnorge, huvudsakligen i den lilla staden Stavern. Denna gång jagar polisen en amerikansk seriemördare med rötter från trakten, och norska polisen måste ta hjälp från FBI. Parallellt söker Line information om en granne som suttit död i sitt hem i fyra månader, utan att ha saknats av någon. Hon vill skriva en artikel om ensamhet – ett nog så aktuellt ämne även i Sverige. Naturligtvis har de båda fallen gemensamma nämnare och Horst bygger med små detaljer upp en spänning som blir nästan olidlig mot slutet av berättelsen.
      Skickligt och välskrivet! Även här borde man ha kunnat lista ut vem som var mördaren. Nu ska jag beställa hans allra senaste bok, Vinterstängt, på biblioteket!

      Masja, Tolstojs älsklingsdotter

      Så här på nyåret, när snön ligger vit och kvällarna är långa kanske någon vill ge sig på en lite tjockare bok, en sådan som väcker motstånd.
      Jag har just läst Carola Hanssons bok Masja, som handlar om författaren Leo Tolstojs älsklingsdotter.
      Boken har fått fin kritik och är nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2016. Det ska bli roligt att höra juryns diskussion om den.
      Carola Hansson har ju tidigare skrivit två böcker om familjen Tolstoj, Andrej och Med ett namn som mitt och är mycket insatt i rysk kultur. Hon har doktorerat i slaviska språk.
      Det var så spännande att inledningsvis följa Carola Hansson till Moskva i familjen Tolstojs spår. Hennes researcharbete för henne sedan vidare till godset Jasnaja Poljana , Tolstojs berömda sommarhus där huvuddelen av boken tilldrar sig. I början delger oss Hansson sina intryck och tankar under arbetets gång men allt eftersom texten framskrider får boken karaktär av den roman som den i verkligheten är.
      Leo Tolstoj (1828 -1910) var på sin tid en slags litterär profet i Ryssland. Han hade lärjungar och beundrare som följde tätt i hans spår och som såg till att allt han sade och skrev antecknades och publicerades. Vid måltiderna på godset deltog ofta ett tjugotal personer.
      Masja, som var barn nummer fem i en skara på tretton, beundrade sin far oerhört och följde honom tätt i spåren, antingen det gällde att renskriva hans verk eller jobba sida vid sida med honom på fälten under skördetid. Tolstoj gjorde under sin levnad vad han kunde för att lindra armodet bland lantarbetarna i Ryssland både genom sina skrifter och i det praktiska livet, men gav sig aldrig in i politiken.
      Från att i ungdomen ha varit en lebeman, blev Tolstoj med tiden asket och vegetarian och förkastade personligen lyxen som familjen omgav sig med. Samtidigt överlät han åt sin hustru att sköta administrationen av de stora egendomarna som försörjde paret och de åtta överlevande barnen. Dessutom drev hustrun Sonia ett förlag som hade rättigheterna till de flesta av hans verk. Han hade en motsägelsefull personlighet och med åren blev Masja alltmer medveten om detta och mindre beroende av hans ständiga uppskattning.
      Hansson beskriver målande livet i den stora begåvade och belästa familjen, där man spelade virtuost piano och diskuterade de mest skiftande ämnen långt in på nätterna.
      Vid 25 års ålder gifte sig äntligen Masja. Visserligen skedde det mot föräldrarnas vilja, men hennes val accepterades så småningom. Ingen av döttrarnas friare godkändes någonsin. Tolstoj var emot äktenskapet som institution och hans eget äktenskap, som började så romantiskt, urartade med tiden till en ständig strid mellan makarna, gräl som förmörkade Masja och hennes syskons barndom.
      Masjas äktenskap däremot blev lyckligt även om hon trots sju havandeskap aldrig födde ett levande barn.
      Jag hoppas att ni, kära läsare, finner boken lika fängslande som jag och låter er förtrollas och vaggas in av Hanssons vindlande långa meningar. Ni kanske också drömmer er tillbaka till det Ryssland av igår som Tolstoj så målande skildrar i sina storverk Krig och Fred och Anna Karenina.

      Hårda paket från när och fjärran

      Dödssynden (To kill a mocking bird) är en bok av Harper Lee som kom ut 1960 och som väckte en sensation. Den handlar om en advokat i djupaste södern i USA som försvarar en svart man som anklagats för att ha våldtagit en vit fjortonårig flicka. Jag minns inte om jag läst den boken eller bara sett filmen. Gregory Peck spelade i alla fall Atticus Finch, pappan i handlingen, och det är honom jag ser när jag läser Ställ ut en väktare. Det är den bok Harper Lee skrev allra först, men som aldrig gavs ut. Författaren trodde att manus gått förlorat. Det återfanns emellertid 2014 och gavs ut i år. Handlingen utspelar sig kronologiskt efter Dödssynden.
      Flickan Scout, som nu är 26 år, får alla sina illusioner söndersmulade när hon ser sin beundrade far tillåta att en vidrig och inskränkt segregationist spyr ut sin galla inför stadens nyinrättade medborgarråd. Händelsen påminner mig om vår tid med flyktingströmmar, främlingsfientlighet, upplopp och bränder. Främlingsfientlighet måste nötas bort inte suddas ut. Förändringar i människors attityder måste få ta tid.
      Jag tycker Harper Lees bok är tankeväckande, väl värd att läsas och begrundas. Dessutom är den bitvis mycket rolig.
      För några år sedan instiftade Nordiska Rådet ett nytt litteraturpris – till en nordisk barn- och ungdomsbok. Förra året var det Håkan Övreås bok Brune som fick priset. Så välförtjänt!
      Rune är en liten norsk gut på 7-8 år. Plötsligt händer mycket i hans värld. Morfar dör och Rune får vara några dagar hos faster Ranveig. Rune och Atles koja raseras av tre äldre killar. Morfars fickur som han fått ärva börjar plötsligt ticka och Rune förvandlar sig till Brune. Den natten hämnas han genom att måla killarnas cyklar bruna med hjälp av faster Ranveigs målarfärg. Det får följder…
      Det skulle bli för långt att berätta hela historien men boken rekommenderas varmt för högläsning. En duktig nybörjare klarar också den underfundiga och humoristiska texten som leker med ord och begrepp. Illustratören Öyvind Torseter fångar stämningen på pricken och hans bilder underlättar läsningen.
      Den taiwanesiske författaren och illustratören Chih-Yuan Chen vann förra årets Peter Pan-pris med bilderboken Guji-Guji, om krokodilungen som kläcks i ett ankbo och uppfostras av en fördomsfri ankmamma. I år heter hans bilderbok Allra bästa julen och är en varm, trösterik berättelse om julen i lilla björns familj. Pappa björn har blivit av med jobbet och pengarna räcker precis bara till mat på bordet. På julaftonsmorgon skiner en mild solstråle i alla fall på fem paket under den lilla hemsnickrade granen.
      Det skulle inte förvåna mig om vi får höra mer om denne taiwanes i framtiden!
      Maja Hjertzell hör till mina favoritförfattare. Denna gymnasiebibliotekarie i Arvika behärskar de flesta genrer inom barn- och ungdomslitteraturen. I år har hon skrivit en kortroman, Vad gör man inte, som passar både ungdomar och vuxna läsare. Det är ingen munter historia hon berättar, men så skickligt hon gör det! Tre trasiga ungdomar strålar samman för att fira mammas födelsedag. Det är Anders med en kasse sexpack på väg till mormor. Det är apatiska Karoline vars sambo kontrollerar varje steg hon tar och den sexmissbrukande men livsdugliga Sanna. Hettan ligger som en filt över landsbygden i augusti. Historien bygger på flera överraskningsmoment som inte kan avslöjas här men slutet är på något sätt trösterikt. Kanske finns det hopp även för dessa ungdomar.
      En eller annan biografi brukar jag ha med i bokpraten. Denna gång den nyss avlidne Matts Nilssons andra bok, Trollkarlen från Ås. Medan Alma på Mårbacka, från 2014, handlade om Matts mamma, berättar han här om sin farfar, jordbrukaren och upptågsmakaren Alfred Nilsson från byn Södra Ås i Östra Emtervik.
      Detta är en charmfull och givande beskrivning av ett Värmland av igår, strax efter att laga skifte genomförts. Alfred, eller Skôjer-Alfred som han kom att kallas, var egentligen född i västra Dalarna och kände sig nog som en utböling stora delar av livet.
      Han hade nog hellre ägnat sig åt hästskötsel än jordbruk men blev av olyckliga omständigheter satt att driva en gård bara sexton år gammal, 1876. Kulturhistorisk finns det mycket att hämta i denna vackra och lättlästa bok.
      Så vill jag avsluta med en pärla som jag unnar var och en av våra läsare, men framför allt frankofilerna – de som älskar fransk kultur. Det gäller Jean-Paul Didierlaurents bok Mannen som läste högt på 6.27-tåget. Jag slukade den på en dag, med ett leende på läpparna och ibland ett gapskratt. Hjälten, om man nu kan kalla honom det, är chefsoperatör för monstermaskinen Zerstor 500, en papperskross för makulerade böcker. På tåget till jobbet brukar han läsa högt för sina medpassagerare ur de få boksidor han räddar ur papperskrossens käftar. Han hatar sitt jobb!
      Så en morgon råkar han trampa på en liten plastbit – ett usb-minne. När han kopplar det till sin dator uppenbarar sig en fin självbiografisk text skriven av en ung kvinna. Vem är hon?
      Av innehållet i texten framgår att hon är toalettvakt på ett stort köpcenter. Men var?
      Mycket nöje och glad jul!

      Starkt och gripande av Svetlana Aleksijevitj

      Det är inte alltid jag läser nobelpristagarna. Ett slags motvallsbeteende, vad vet jag? Jag har ännu inte lyckats hitta någon av Modianos böcker som jag har lust att sätta tänderna i efter misslyckandet med Place de l’Étoile. Men nu, nu har jag läst två böcker av Svetlana Aleksijevitj, De sista vittnena och Kriget har inget kvinnligt ansikte, och jag kan intyga att hon inte är svårläst. Böckerna är starka och gripande och jag har försökt läsa dem dagtid för att undvika att påverkas i sömnen.
      Man undrar hur många av de vuxna berättarna hon intervjuat som har fått psykologhjälp med att bearbeta de traumatiska händelserna som drabbade dem i barndomen. Inte många, gissar jag och det var barndomsskildringarna i De sista vittnena som drabbade mig djupast.
      Aleksijevitj började sina intervjuer under Sovjettiden och man märker att vittnena är präglade av sin sovjetiska uppväxt. De hade vuxit upp med högstämd fosterlandskärlek och invaggats i tron att den inhemska armén var oövervinnerlig liksom ledarna i Kreml. De var pionjärer, de drömde om hjältedåd. Så blev det inte!
      Aleksijevitj lyckas få människorna att berätta sådant som de aldrig berättat för sina egna barn. Vittnesmålen har hon fått under oräkneliga intervjuer. Hon återvände till vittnena flera gånger och vann så småningom deras förtroende och fick ta del av deras hårresande berättelser.
      Hon fick dem att minnas med sina barnsinnen. Det är uppenbart att tyskarna gick fram i Sovjet med en ofattbar grymhet. En del barn togs till Tyskland för slavarbete. Det förekom tortyr av barn, experiment på barn. I byarna var ofta små barn de enda överlevande, ensamma, vilsna, hungrande. Allt brändes ner och de vuxna slaktades.
      Att få börja skolan efter krigets slut var en stor glädje även om flera vittnar om att man fick samsas om en enda ABC-bok…
      I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte har Aleksijevitj samlat kvinnornas erfarenheter, också de djupt begravda men inte glömda. Somliga ville inte minnas, ville inte berätta. Det var på något sätt oanständigt att ha deltagit i striderna vid fronten, omgivna av män. Många kvinnor blev förtalade när de återvände efter kriget och har därför inte berättat om sina upplevelser annat än för några få medsystrar.
      De var så unga när de tog värvning, bara sexton, sjutton år, oskyldiga och segervissa. Många, de flesta, ville strida vid fronten och ljög som sin ålder. Flera utbildades till prickskyttar, men de var också sjukvårdare, bagare, tvätterskor. Man tvättade med tårar och sköljde med tårar vittnar en kvinna om. De tvättade för hand tunga vadderade jackor där blodfläckarna hade frusit fast. Man sov i jordkojor tillsammans med männen. En del förälskade sig, en del utnyttjades av bataljonscheferna men sådana berättelser är få. Sådant berättar man inte.
      Det är ett oersättligt arbete Aleksijevitj har utfört och det är viktigt att så många som möjligt tar del av hennes samlade vittnesmål.

      På slavarnas tid!

      Sue Monk Kidds roman En handfull vingar bygger på kvinnorättskämpen Sarah Grimkés fantastiska liv. Sarah föddes 1792 i en förmögen plantageägarefamilj i South Carolina som ett av fjorton barn. Dagen då hon fyllde elva år fick Sarah en egen slavflicka i present och Sue Monk bygger sin roman kring dessa två kvinnogestalter. Vad jag förstår håller sig författaren väldigt nära sina historiska förebilder, åtminstone beträffande Sarah.
      I verkligheten vet vi inte hur länge slavflicka Hetty levde. Redan tidigt revolterade Sarah mot slaveriet. Hon ville frige Hetty redan dagen efter födelsedagen men det tillät inte hennes far, domaren. Sedan 1740 var det förbjudet att lära slavar att läsa men Sarah trotsade förbudet och på kvällarna låg bägge flickorna intill eldstaden på Sarahs rum och övade. När det upptäcktes att Hetty kunde läsa förbjöd fadern Sarah att läsa böckerna i hans bibliotek – ett straff som nästan krossade den begåvade flickans livsvilja.
      Så småningom får Sarah möjlighet att resa och med tiden flyttar hon norröver till Philadelfia där hon lämnar den episkopala kyrkan föräldrarna tillhörde och blir kväkare och berömd aktivist mot slaveriet. Hon blev också en av USA:s tidigaste kämpar för kvinnors rättigheter.
      Som kontrast till Sarahs liv berättar Monk om flickan Hetty, också kallad Trubble. Kvinnorna skildras i alternerande kapitel och har, trots så olika uppväxtvillkor, mycket gemensamt i sin frihetslängtan.
      Man får en skrämmande inblick i slaveriets villkor i södra USA på den tiden och likaså i det kringskurna liv som även kvinnorna i de högre samhällsklasserna levde under på 1800-talet.
      Sue Monk Kidd fick sitt genombrott 2002 med boken Honungsbiets hemliga liv.
      En doft av död av Andrew Taylor är en välskriven och, som jag tror, högst trovärdig historisk deckare som tilldrar sig lite före Sarah Grimkés födelse.
      Den korrekte, men inte särskilt karismatiske Mr. Edward Savill, anländer till New York den 2 augusti 1778 som representant för Amerikadepartementet i London. Savill skulle hjälpa strandsatta lojalister att kräva kompensation för förluster av egendom, alltså sådana som förblivit lojala mot britterna under det amerikanska frihetskriget. Vi som följer serien Poldark på TV fick se en skymt av detta krig i inledningsavsnittet av serien!
      Det är en spännande bild av åren närmast frigörelsen Taylor ger. Han beskriver målande kaoset som rådde i det belägrade och förslummade New York, slavarnas situation och seder och bruk. Mordgåtan, vars upplösning till sist avslöjas, är nästan av underordnad betydelse.

      Trippel i deckare

      När jag skriver detta är det fortfarande härligt varmt. Kanske några lyckliga har kvar lite semester. För er och alla andra som behöver en mjukstart på hösten kommer här lite underhållning!
      Nu har jag läst israelen Dror Mishanis första bok som kom 2013, Utsuddade spår. Jag recenserade bok nummer två, Okänt hot, för något år sedan. Här har vi en mycket annorlunda deckarförfattare. Hans polisinspektör, Avraham Avrahem, Avi, som han kallas, är en noggrann utredare, samvetsgrann, men han kommer fel, och vad värre är, han har svårt att byta spår. Han påminner lite om Kurt Wallander men är stillsammare, lite osäker. När Ofers mamma söker upp honom för att anmäla att den sextonårige sonen försvunnit, blir Avi övertygad om att Ofer rymt. Spaning sätts in, man efterlyser pojken. Grannar och skolkamrater intervjuas. Grannen Zéev påstår att han har något att berätta men Avi lyssnar inte riktigt på honom. Det får allvarliga konsekvenser, men bidrar slutligen till fallets lösning. Men är det rätt lösning? Mishanis bok är ett psykologiskt drama och en högintressant skildring av Israel idag.
      Kvinnan på tåget av Paula Hawkins är en spännande debutroman, en bladvändare, som det står på omslaget!
      Rachel sitter på pendeltåget till London. Varje dag åker hon förbi sitt gamla hem där hon var stormande lycklig några år tidigare, innan hennes äktenskap havererade. Nu koncentrerar hon sig på ett likadant radhus lite längre ner på gatan och fantiserar kring det attraktiva och lyckliga paret som hon ofta ser på terrassen. Hon till och med döper dem till Jason och Jess. Själv är hon på god väg att supa ner sig. Hon har inte berättat för sin hyresvärdinna att hon blivit sparkad från jobbet och att hon bara tar tåget på ordinarie arbetstid för att hålla skenet uppe.
      Så en dag upptäcker hon en spricka i sin fantasivärld. Hon skymtar Jess i armarna på en okänd man i trädgården och några dagar senare efterlyses Jess som försvunnen. Rachel känner att hon måste ingripa och berätta för Jason vad hon sett men vem tror på en försupen, förvirrad kvinna?
      En tysk journalist blir brutalt knivhuggen vid Ramsundsberget i Södermanland. Så inleder den historiska arkeologen Anna Lihammer sin andra deckare, Än skyddar natten. Liksom i den första förlägger hon sin historia till 1930-talet, denna gång 1935, då nazistisk ideologi infiltrerar olika myndigheter och institutioner i Sverige. Det känns som om vi var en hårsmån från en invasion. Fornnordisk mytologi spelade stor roll i byggandet av en arisk identitet i Tyskland. Man studerade och gjorde avgjutningar av runristningar i vårt land. Det finns mycket från 30-talet som vi kan känna igen, tyvärr. Den spännande historien och dess hemlighetsfulla huvudpersoner fick mig att läsa även hennes debutdeckare Medan mörkret faller, som faktiskt är ännu bättre. Nu vill jag absolut veta hur det kommer sig att kommissarie Erik Hell inte minns något från sin första barndom.

      Moderskärlek och stark vänskap i sommarens lästips

      I Hönan som drömde om att flyga av Sun Mi Hwang berättar författaren om Hönan Knopp. Knopp vill inte vara en anonym höna i ett hönshus med hundratals andra värphönor som bara ska lägga ägg. Ägg som de inte får behålla och ruva på. Knopp vill så gärna ruva på ett ägg och få en kyckling. Genom nätväggarna i hönshuset kan hon se en akacia och följa dess skiftningar månad för månad. På gårdsplanen ser hon den stiliga tuppen promenera omkring och sprätta i komposthögen med sin höna. Knopp längtar ut. Hon vantrivs och slutar äta och värpa. Då lever man farligt!
      Knopp hamnar i dödsgropen på gården och hade det inte varit för gräsanden hade hon blivit tagen av vesslan.
      Nu börjar ett nytt liv för Knopp. Ett svårt liv, ett liv i frihet där många beslut måste tas, där hennes liv ständigt är i fara, men ett liv som också innebär stor lycka och fullkomning.
      Denna lilla pärla till allegori är lättläst och enkel som en kapitelbok för barn men den tar också upp livets stora frågor på ett alldeles underbart sätt. Den sydkoreanska författaren är professor i litteratur och har vunnit flera priser för sin roman.
      Av en händelse kom jag strax efteråt att läsa ytterligare en koreansk författare, som gavs ut i Sverige redan 2012 och vars tema påminner om den ovannämnda. Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin handlar om en försvunnen mamma. När hon och hennes gamle make skulle stiga på tunnelbanetåget i Seoul kom de ifrån varandra och kvinnan blev kvar på stationen. Under tiden de vuxna barnen söker efter sin dementa mor låter berättaren var och en ge sin version av modern och det visar sig att ingen av dem riktigt kände henne. Fram träder ett porträtt av en fantastisk kvinna och en uppoffrande mor. Romanen är så intressant uppbyggd och gripande att den är väl värd att uppmärksammas på nytt.
      Moderskärlek är i högsta grad ett tema i Ninni Schulmans fjärde deckare, Vår egen lilla hemlighet. Liksom i de tidigare böckerna har författaren orten Hagfors som centrum för sin berättelse och ännu en gång blir journalisten Magdalena Hansson indragen i händelseförloppet. Magdalena misstänker att en kompis till hennes son Nils blir misshandlad i hemmet och gör en orosanmälan. Strax efteråt försvinner socialsekreteraren som ska handlägga fallet. Ninni Schulman bygger upp en ständigt ökande spänning. Samtidigt skapar hon hinder i form av sjukdom, svartsjuka och missförstånd som försenar polisens arbete. Följderna blir katastrofala. Precis så kan det vara i verkligheten och här fick jag verkligen hjärtat i halsgropen. Jag hoppas att nästa bok, för det blir säkert flera böcker om Magdalena Hansson, blir lite mindre dramatisk!
      Mördarens apa av Jacob Wegelius vann förra årets Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok. Det är en annorlunda äventyrsbok som kommer att kunna läsas i generationer och säkert roa även vuxna läsare. Gorillan Sally Jones kan nästan allt som en människa kan utom att tala. Hon är chiefen Henry Koskelas bästa vän och assistent på hans båt och när Koskela blir oskyldigt dömd och fängslad för mord i Lissabon gör hon allt för att rentvå sin vän. Under tiden får hon bo hos fadosångerskan Anna och som ersättning för kost och logi lär hon sig att laga instrument. På nätterna ger gorillan sig ut i Lissabon för att söka efter det påstådda mordoffret som hon skymtat i en mörk gränd. Ja, Sally Jones iver att få Koskela frikänd för henne ända till Indien. Det är spännande och lärorikt och så välskrivet – en tjock bok att frossa i under ett långt sommarlov.
      Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman är en bok som klassas som vuxenroman men också passar ungdomar. Säkert har många läst hans fantasyböcker Coraline och Kyrkogårdsboken och vet att de kan läsas och tolkas på flera nivåer. I Oceanen vid vägens slut återvänder en författare till sina barndomstrakter och medan han sitter och vilar sig vid en damm kommer minnena tillbaka. Minnet av den fyra år äldre flickan Lettie som offrade sitt liv för honom när han hotades av avgrundsmonster. Dog hon verkligen eller finns Lettie i en annan dimension? Och tänkte verkligen pappa dränka honom i badkaret den där gången? Barndomen är ingen skyddad värld hos Gaiman och om detta berättar han på en förtätad prosa som håller läsaren i ett skruvstäd.
      För flera år sedan läste jag en ungdomsbok som gjorde ett outplånligt intryck på mig. Det var Lois Lowrys Den utvalde. Nu har ytterligare en bok av Lowry översatts och den är väl värd att läsas, även om jag inte tycker att den når upp till Den utvalde. Blå tråd handlar också om ett samhälle som överlevt stora katastrofer. Folket lever på näst intill stenåldersnivå. Där finns ingen plats för handikappade och sjuka. De sätts ut på Fältet för att dö. Den handikappade flickan Kira får överleva för att hon har en värdefull talang hon kan brodera. Därför ska hon få laga de utsökta mönstren på Sångarens klädnad, den han bär när han årligen framför Sången om Undergången. Därför är hon lika viktig för de mäktiga i Väktarnas råd som Thomas snidaren som kan snida de tecken på Sångarens stav som hjälper honom att komma ihåg historien om Undergången.

      Han gör De osynliga synliga!

      Man skulle kunna kalla Roy Jacobsens roman De osynliga för en bygderoman men det vore en oerhörd förenkling. Visserligen ingår i norsk litteraturhistoria en aldrig sinande ström av just bygderomaner, men det här är mycket mer. Det är en fantastisk episk roman skriven på ett vidunderligt vackert språk. Jag vill också framhålla den fina översättningen till svenska.
      På en liten ö vid kusten i Nordnorge lever sedan generationer familjen Barröy. Det är familjefadern Hans, hans hustru Maria och deras dotter Ingrid, romanens huvudperson. Där finns också Hans något utvecklingsstörda syster Barbro och deras far Martin.
      Klimatet är hårt och hela familjen deltar i det strävsamma arbetet som en självklarhet. Hans och Martin fiskar och plöjer de karga åkerlapparna. Kvinnorna knyter nät, skördar potatis, samlar och rensar ejderdun. Kvinnorna får knäböja i sina sysslor, männen jobbar stående. Traditioner är till för att följas. Alla möbler tillverkas på ön och det dröjer innan Barbro får en egen stol. Den drar hon sedan med sig utomhus för att sitta i solen och knyta och laga nät.
      Med sakkunnighet beskriver Roy Jacobsen de olika arbetsmomenten på ön och det är fascinerande att följa årstidernas sysslor. Allt tas tillvara, spillveden som drivit i land, tången som skördas. För att dryga ut inkomsterna fiskar Hans på Lofoten under de kallaste månaderna.
      När Ingrid är sju år början hon i skolan på en närliggande ö. En både plågsam och lärorik erfarenhet för det älskade ensambarnet. Ensambarn förblir hon dock inte så länge, för Barbro blir gravid med en vandrande stenarbetare från Sverige och föder en pojke, Lars.
      Historien utspelar sig mellan 1913 och 1928. Krigsåren är inte speciellt märkbara på ön. Livet är lika kämpigt och stormarna lika häftiga i krigstid som fredstid men lite nymodigheter tränger sig på. De svenska stenarbetarna bygger en rejäl kaj på ön och den kommer väl till pass när mjölkbåten börjar lägga till två gånger i veckan.
      Så småningom utökas befolkningen på ön med två barn. Ingrid har fått arbete som barnflicka hos fabriksägarens son på fastlandet. När fabriken går i konkurs försvinner plötsligt barnens föräldrar och Ingrid står ensam med ansvaret för två bortklemade rikemansbarn. Hon ser ingen annan lösning än att återvända hem till ön med barnen. Felix och Susanne inlemmas snabbt i familjen och får lära sig att delta i vardagsbestyren. Kanske sker övergången lite väl lättvindigt. Här framträder tydligt författarens klassperspektiv.
      Jag skulle länge kunna beskriva relationerna mellan dessa öbor som kommunicerar så sparsamt med ord men ändå känner och förstår varandra. Författaren beskriver dem så levande: den ordkarge och duglige Hans och hans kärlek till Maria, den retlige men kärleksfulle Martin som leker med sina barnbarn, den jordnära och starka Barbro som trots sitt handikapp finns där för barnen under det fasansfulla år då döden drabbar familjen.
      Jacobsen gestaltar detta på ett poetiskt språk som är så precist att inget ord känns överflödigt.
      Jag kan bara varmt rekommendera denna storartade roman och hoppas att Jacobsen kan tänka sig en fortsättning.

      Kvinnlig list i Mexiko och manligt mod i Pakistan

      En bön för de stulna av Jennifer Clement handlar om fattiga kvinnors extremt utsatta situation i delar av Mexiko idag.
      Det är nog inte många som skulle kalla Ladydis mamma för hjältinna. Hon som tillbringar dagarna framför TV och livnär sig i på öl sedan maken lämnat familjen. Det enda Ladydis mamma tittar på är historieprogram och Oprah Winfrey. Maken som försörjde familjen har försvunnit till USA liksom de övriga männen på bergssluttningen i delstaten Guerrero. Ladydi berättar att på deras berg föds bara pojkar och att vissa av dem blir flickor när de fyller elva. Då är dessa flickor tvungna att förvandlas till fula flickor som ibland får gömma sig i hålor i marken för att inte stjälas av knarkligorna.
      När Ladidy är fjorton år får hon jobb som barnflicka i Acapulco. Det är Mike, Marias knarklangare till bror som har fixat jobbet. Under bilfärden till Acapulco stannar Mike till vid ett skjul och när han kommer tillbaka luktar han som rosor, men det är inte rosor som slår ut på hans jeansklädda ben när de kör vidare. Det är blod. I plastpåsen han ber Ladydi ta hand om ligger en stor kaka heroin.
      Jennifer Clement beskriver en fasansfull verklighet på ett märkligt sakligt och poetiskt sätt. Berättaren Ladydi är en naiv fjortonåring som längtar efter sin pappa och det hon beskriver är det liv hon känner till. Hon blir glad när hon får erbjudandet om det fina jobbet i Acapulco, inte minst för att slippa sin dominerande och beskyddande mamma. Samtidigt vet hon att hon i mamma har sin trognaste stöttepelare, någon som älskar henne villkorslöst, som kommer att göra allt för att rädda henne om hon hamnar i fara. Och det gör hon! Clements bok är som Ladydi själv: rörande och försåtligt naiv. Mycket står mellan raderna i hennes till synes lättlästa berättelse.
      Tåg till Pakistan av Khushwant Singh publicerades redan 1956 men utges först nu på svenska.
      Singhs berättelse tilldrar sig sommaren 1947, det år då staten Pakistan bildades. Delningen kom att innebära stora omflyttningar av människor. Hinduer och sikher flydde österut till Indien, muslimer västerut till Pakistan. Urskillningslösa massakrer skedde på båda sidor.
      I byn Mano Majra, en järnvägsknut vid gränsen, hade dessa grupper levt sida vid sida i århundraden. Gästfriheten var en självklarhet och den unge socialarbetaren Iqbal Singh blir väl mottagen när han stiger av tåget och får nattkvarter i gurdwarans gästrum. Utanför byn, i sanden längs floden, har sikhen Juggut Singh ett kärleksmöte med imanens dotter.
      Enväldig, bestämmer domaren Hukum Chand över invånarnas öden.
      Kring dessa tre huvudpersoner har författaren, en av Indiens största kulturpersonligheter, vävt sin historia, en berättelse som är lika aktuell idag som när den skrevs. Jag önskar att den får många läsare. Birgitta Wallins översättning gör den välskrivna texten rättvisa. Hon har även skrivit det intressanta förordet. Detta är en riktig klassiker. Läs den!

      De våra, värmländsk nostalgi av Lars Andersson

      De våra är en ovanlig titel på en deckare, tycker jag. Visserligen kallar Lars Andersson sin bok för en kriminalistisk roman men nog rör det sig om en deckare! Förklaringen till titeln fick jag av två bekanta som var för sig berättade att de våra är vad resandefolket eller tattarna i Sverige benämner eller benämnde sig själva.
      Anderssons lustfyllda roman är mycket mer än en vanlig deckare även om det här finns ett mordfall och en kriminolog som får uppdraget av Harry Söderman på SKA, Statens Kriminaltekniska Anstalt, att utreda fallet.
      Året är 1944, alltså i slutskedet av andra världskriget, och romanen utspelar sig huvudsakligen i Karlstad och Östmark och för oss värmlänningar är det en fröjd att följa i den unge kriminologen Leonard Ringers fotspår. Förutom Harry Söderman som i verkligheten var en berömd svensk kriminolog och chef för SKA förekommer flera verkliga personer i boken. Revolver-Harry, som Söderman kallades, anställde 1937 Astrid Lindgren som sin sekreterare. På polisstationen i Karlstad möter vi bland andra Massa Lind, den legendariske släggkastaren.
      Det är vårvinter när boken inleds och en fågelskådare upptäcker liket av en mördad ung norska i gränstrakten mellan Norge och Sverige. Man kommer snabbt fram till att kvinnan insmugglats under falsk identitet från Tyskland och fått tjänst som hembiträde hos ett överstepar i Karlstad. Varför har hon mördats? Var det en hämnd för att hon avslöjat en lettisk agents identitet? Var det ett straff för att hon förrått sitt land och samarbetat med tyskarna?
      Söderman sätter biträdande kriminalöverkonstapel Leonard Ringer att utreda fallet. Ringer kommer ju från Östmark och kan sitt Värmland. Dessutom har han en speciell intuition.
      Ringer åker till Karlstad och tar in på ett hotell mitt emot Biskopsgården, alldeles intill biografen Roxy. Han intar sin frukost på Hollandia, lunch på Örnen och ger sig av till Norra Klaragatan där översten och hans fru bor.
      Lars Andersson har gjort en grundlig research. 40-tals atmosfären känns genuin och korrekt och han berör så mycket mer än mordfallet i sin skildring. I Sverige och speciellt i Dalarna fanns på den tiden läger för tillfångatagna tyskar och läger för flyktingar av olika nationaliteter. I Bergslagen tränades blivande norska poliser, i Värmlandsskogarna fanns lotsar som hjälpte flyktingar över gränsen till och från Norge.
      Det som gör boken till mycket mer än en deckare är emellertid Anderssons val av huvudperson.
      Det visar sig att Leonard Ringer kommer från en resandesläkt i Östmarkstrakten. Andersson beskriver gripande familjens livsvillkor och den klassresa som den unge läsbegåvade pojken lyckats göra. Han möter kränkande hinder på vägen och försakelser i form av ensamhet och främlingskap som en sådan klassresa innebär.
      Boken är mycket fängslande, men inte helt lättläst på grund av de historiska tillbakablickarna och de sidospår Andersson spränger in i texten.
      Detta är en randanmärkning. Njut av den övertygande miljöskildringen och det typiskt Anderssonska språket, vackert, friskt och överrumplande!

      En iransk Flyga drake

      Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani börjar oerhört dramatiskt. Azar sitter på det korrugerade plåtgolvet i en skåpbil på väg till ett sjukhus. Födslovärkarna har satt igång. Hon har en bindel för ögonen. I framsätet sitter Syster, som regeringens kvinnliga funktionärer kallades, och flörtar med den mycket yngre chauffören. Året är 1983, några år efter Shahens fall i Iran och revolutionens barn har berövats sin seger. Mullorna har tagit över och Azar och hennes man sitter skilda åt i Evinfängelset tillsammans med tusentals andra unga revolutionärer. Detta första kapitel är oerhört starkt liksom flera andra i boken som skildrar vad som hände i Iran de åren. Kriget mellan Iran och Irak pågick sedan 1980, allmän oro rådde.
      I samma fängelse beslutar sig en annan fånge, Amir, för att försöka tillverka ett armband till den nyfödda dottern han ännu inte fått träffa.
      Han samlar på dadelkärnor som han lägger i vatten för att de ska mjukna och kunna genom- borras med den lilla borr han tillverkat av en upphittad spik. Kärnorna trär han på den tråd han tvinnat av upprepat garn från en medfånges strumpa. Armbandet gömmer han under dotterns kläder när han får träffa henne under ett kort besök i fängelset.
      Boken handlar om dessa fångar och deras föräldrar. Vi får läsa om en enastående sammanhållning som sträcker sig över tre generationer. Om Leila som offrar sitt livs kärlek för att ta han om sina systrars barn. Barnen som föds i fängelse tas nämligen efter kort tid ifrån sina föräldrar och lämnas till släktingar. Berättelsen handlar om mormor Zinat som orkar älska alla dessa barnbarn, om morfar Aghajaan som i nattens mörker kör familjen ut ur stan i sin skrangliga bil för att undgå Iraks bombningar. Vid en vägren lägger de sig under bar himmel inrullade i filtar och sovsäckar medan barnen räknar stjärnor tills de somnar.
      Historien pendlar mellan dessa krigsår och 2000-talet. Vi får följa de vuxna barnbarnens liv som immigranter och flyktingar i Tyskland och Italien eller kvar i det Iran som fortfarande lider under samma förtryck.
      Någon recensent har jämfört Jakarandaträdets barn med Khaled Hosseinis Flyga drake och jag tycker det är en bra jämförelse. Liksom i den boken får vi inblick i vardagslivet. Vi känner igen den stora respekten för den äldre generationen och kvinnornas makt i hemmet, där matlagning tar stor plats och gästfriheten är gränslös.
      Språket är målande med många färgstarka metaforer och översättningen utan anmärkning.
      Vill man läsa om liknande öden föreslår jag Sara Moslehs bok När klockan klämtade 7 gånger från 2013. Boken som är utgiven på eget förlag skulle ha behövt en kraftig redigering och ytterligare korrekturläsning och kan absolut inte jämföras med Delijanis, men glöden och berättarglädjen finns där. Hon har potential! Här finns samma stormande känslor och dramatiska metaforer som i Jakarandaträdets barn, ett språk som är mycket olikt vårt nedtonade berättande. Sara flydde från Iran och kom till Sverige 1985. Nu bor hon och arbetar i Karlstad.

      Den goda sovjetiska maten

      Nu har jag ägnat en vecka åt denna oerhört fängslande bok som är allt annat än en kokbok.
      Författaren Anya von Bremzen, prisad matskribent från USA, utvandrade från Sovjet som tioåring 1973 tillsammans med sin mamma. Att få utresetillstånd tog lång tid och under tiden avlägsnade sig familjens vänner från dem för att inte själva råka i onåd hos myndigheterna. Anyas morfar som varit hög underrättelseofficer för Östersjöflottan höll på att arresteras när myndigheterna fick veta att hans dotter var dissident. Detta bara som ett smakprov ur innehållet.
      Inspirerad av sin mammas matdrömmar kom Anya på att de tillsammans skulle skildra Sovjettiden, årtionde för årtionde, utifrån den matkultur som rådde de åren, den mat man längtade efter eller den mat man fick hålla tillgodo med. Enligt Anja präglades sovjet-människan av ständig jakt på mat. Man umgicks i matköer där vitsar om matbrist och överhetens tillkortakommanden gjorde köandet kortare och roligare. Överhuvudtaget är detta en mycket humoristisk bok trots allt elände som skildras. Den är också trots allt en kärlekshyllning till det forna hemlandet och dess seder och dofter.
      Tillsammans börjar de forska och får god hjälp av en klassisk sovjetisk kokbok som kom i första upplaga 1939, med titeln En bok om god och sund mat. Boken fick mamma Larisa i present av en högt uppsatt marinofficer när hon var flicka. Dess fantastiska bilder väckte drömmar hos den unga dissidenten som aldrig accepterade föräldrarnas solidaritet mot regimen.
      De börjar med tsartidens sista år på tio-talet och lagar en fantastisk fiskpirog i flera lager för att sedan fortsätta med tjugotalets äppelkaka, Lenins favoriträtt. Trettiotalet var en tid av deportationer, skenrättegångar och utrensningar men också av en viss islossning gentemot omvärlden. Stalin föreslog att en av hans ministrar, Anastas Mikoyan, skulle åka till USA och studera den amerikanske matproduktionen. Mikoyan lät sig inspireras och kom tillbaka med Hamburgaren som till en början gjorde stor succé i Sovjet. Under andra världskrigets ransoneringar försvann dock brödet från den karakteristiska malda biffen. Denna levde dock vidare under beteckningen kotleti, en ganska torr och smaklös produkt.
      Samtidigt som hon skriver om mat berättar von Bremzen sin familjs historia. Om livet i de kollektiva lägenheterna, kommunalkorna, där upp till arton familjer kunde få dela på kök och badrum, om daghemmet för Centralkommitténs privilegierade där barnen matades med en sked kaviar varje morgon i stället för fiskleverolja. Om Leninmausoleet som hon aldrig fick besöka som barn, och i vars laboratorium hennes pappa, fysikern var anställd.
      De många ryska orden som finns insprängda i texten ger färg och must åt denna memoarbok som samtidigt är en högintressant kulturhistoria över en tid som många ryssar av idag tycks ha glömt eller förträngt och de två översättarna har gjort ett storverk.

      Hårda paket

      Det lackar mot jul. Här kommer förslag på hårda paket till hela familjen. Läs och njut!
      För romanälskaren: Ett par romaner som inte uppmärksammats så mycket i dagspressen.
      Precis som att börja om är en tjock bok. Ninni Holmqvists roman handlar om den unga kvinnan Pia-Lisa – en egensinnig och ganska humorbefriad sanningssägare. Pia-Lisa är dotter till konsertpianisten Stig Boklund och hans migränplågade hustru. Båda föräldrarna jobbar ständigt och det är barnflickan Ulla som blir Pia-Lisas ankare i barndomen. Berättelsen är skriven i jag-form. Man kommer berättaren och hennes familj under huden. Allt skildras i lugn takt, ingående, även den bisexuella Pia-Lisas kärleksmöten. Långsamt avslöjas familjehemligheter som jag inte förutse i början. Skickligt luras både läsaren och själva berättaren. Den omständliga redogörelsen skulle kunna bli tråkig, men inte! Jag lovar att du hänger med. På köpet får du en mycket fin och välskriven berättelse om växande, trofast vänskap och kärleken till en katt
      De andras hus av britten Rhidian Brook utspelar sig i Hamburg 1946, ett år efter krigsslutet då Tyskland delats mellan Sovjet, Usa, Frankrike och Storbritannien. Större delen av Hamburg, som tillhörde britternas ansvarsområde, låg i ruiner. Dit flyttar överste Morgan Lewis familj för att äntligen återförenas efter kriget. De får sig tilldelade en praktfull villa vid floden Elbe. Det enda problemet är att ägarna till villan fortfarande bor kvar. Översten klarar inte av att avhysa dem utan föreslår att de ska dela på det stora huset. Det råder stor misär i staden. Alla jagar efter mat, inte minst de föräldralösa barnen, ruinbarnen, vars uppfinningsrikedom får stor roll i boken. Detta är en lättläst, välskriven och gripande berättelse som har verklighetsbakgrund. Den får mig att tänka på Stig Dagermans klassiska Tysk vår som skildrar samma tid.
      För deckarälskaren:
      Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal var lite seg i början – lite smådyster. Helenes syster Charlie tar sitt liv.
      När Helene börjar rota i systerns kvarlämnade papper dyker tecken upp som tyder på att Charlies död kanske inte var ett självmord i alla fall. Vad var det Charlie hade upptäckt alldeles innan hon dog? Helenes efterforskningar för henne ända till Argentina dit hennes mamma i slutet på 1970-talet följt sin nya kärlek för att kämpa mot militärjuntan.
      Tove Alsterdal har gjort ett gediget researcharbete om den tiden och boken blir oerhört spännande och gripande när hon beskriver den hemska jakt som juntageneralerna bedrev på oliktänkande. Vi var ju många som läste om den försvunna svenska flickan Dagmar Hagelin på den tiden – ett fall som aldrig blivit helt uppklarat. Denna Tove Alsterdals tredje thriller kan varmt rekommenderas, så har den också utnämnts till årets bästa svenska deckare
      7 dagar. Sydafrikanen Deon Meyers sjunde thriller har just kommit på svenska. Som i de tidigare romanerna utspelas boken huvudsakligen i Kapstaden under den korta perioden av sju dagar. En galning hotar att skjuta en polis om dagen tills polismyndigheten tagit fast den unga advokaten Hanneke Sloets mördare. Precis som i de tidigare böckerna gestaltar Meyer det komplicerade sydafrikanska samhället på ett spännande sätt och här tycker jag man kan skönja en utveckling mot större förståelse mellan raserna. Detta är kanske inte Meyers allra bästa bok men borde ändå locka alla deckarfantaster och speciellt dem som är intresserade av affärsjuridik.
      För den läsvana tonåringen:
      Blandband. Det var ett tag sedan vi använde våra kassettbandspelare! När den trettonåriga Ameliah går igenom sin döda mammas kvarlämnade saker stöter hon på skokartonger fulla med kassetter. På en av dem har en ung pojke spelat in delar av sin dagbok omväxlande med sin favoritmusik. Vem är han? Och vad har hänt Ameliahs föräldrar? Och vem är mannen som påstår att han varit pappas gode vän? Steven Camdens debutbok Blandband utvecklar sig till en spännande ungdomsbok om sorgarbete och stor kärlek. Den är lite väl gåtfull i början men jag tror att belöningen blir stor för de ungdomar som tar sig igenom de första femtio sidorna.
      För 10-åringen som måste lockas till läsning:
      Nidstången. Flera vuxenförfattare har försökt sig på att skriva barnböcker och enstaka har lyckats. Det är inte alls lätt. Nu har deckarförfattaren Åsa Larsson tagit sig an genren tillsammans med Ingela Korsell . Har de lyckats? Jag har lite svårt att bedöma det. De har satsat på spännande, lättlästa böcker för barn i 9-11 årsåldern i en serie de kallat Pax. Jag har läst den första i serien, Nid- stången, där bröderna Alrik och Viggo ska hjälpa biblioteksväktarna Estrid och Magnar att försvara den hemliga boksamlingen i Mariefreds underjordiska gångar mot mörkrets makter. Böckerna är rikligt illustrerade av Henrik Jonsson i seriestil. Vi får se vad barnen tycker. Ruskigt spännande var den första boken i alla fall.
      För 6-8 åringen:
      Ett väldigt bra litet djur. Perfekt för barnet som hett önskar sig ett eget djur är årets bokbryggebok, av debutanten Emi Gunér. Detta är en vänlig, rolig bok om åttaåringen Simon som länge, utan framgång, önskat sig ett djur – helst en hund. Men nej, födelsedagen går utan skymten av ett perforerat paket. Den besvikne Simon och hans bästa kompis Ville lyckas ändå hitta ett oväntat alternativ till ett litet djur. Det vore synd att berätta mer om det men jag kan avslöja att Simon faktiskt lyckas få ett litet djur till slut i denna trevliga högläsningsbok.