Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Från främmande länder

      Hör du till dem som följde serien Rötter i början på 1980-talet? Och sedan läste Alex Haleys bok med samma namn? Jag är en av dem. Gambiern Kunta Kinte som rövades bort av slavhandlare och hans öde som slav i USA följdes av många TV-tittare. Nu har jag läst ghanesiska Yaa Gyasis bok Vända hem med samma förtjusning. Underligt egentligen för det är ingen munter läsning.
      Men så välskriven! Gyasi går tillbaka till 1700-talet när britterna byggde sin första fästning vid Cape Coast och började handla med slavar. Slaveriet var inte någon ny företeelse. Krigsfångar som överlevde klankrigen togs till slavar av segrarna men britterna kunde erbjuda gods och pengar som utbyte och det gjorde att handeln fick ett helt nytt förlopp. I berättelsen får vi följa två systrar och deras ättlingar ända till våra dagar och se att deras liv utvecklas på helt olika sätt. Gyasi skonar inte läsaren från de orättvisor och grymheter som drabbar hennes huvudpersoner men hon bygger hela tiden på historiska fakta och berättar på ett så spännande sätt att boken är svår att lägga ifrån sig.
      Jag kan ha lite synpunkter på att de flesta kvinnorna i hennes historia (och släkt?) uppmärksammas för sin skönhet, men det kanske verkligen var så. Seder och bruk i Asanteland och bland Fante-folket som samarbetade med britterna beskrivs på ett målande och sensuellt sätt. Likaså vidskepelse och trosfrågor. När boken slutar har båda grenarna av familjen skapat sig ett liv i USA. Det har gått bra för dem i motsats till många andra afroamerikaner. Klass- och rasmotsättningarna i dagens USA får stort utrymme i bokens slutkapitel.
      Jane Gardems engelske gentleman kommer inte så långt ifrån men visst känns det som att hon skriver om ett främmande land! Jag slukade hennes bok En engelsk gentleman och väntar ivrigt på del två i hennes utlovade trilogi. Boken handlar om Old Filth (Failed in London try Honkong) Advokater som misslyckades i London kunde med fördel söka sig till Honkong på den tiden staden ingick i det brittiska imperiet.
      Old Filth, eller Edward Feathers föddes i Malaysia i början av seklet och sköttes av en ung malaysiska under de första fyra åren. Modern hade dött i barnsäng och fadern, en känslomässigt störd engelsk tjänsteman förmådde inte knyta an till honom. Som många andra imperiebarn skickades han till Storbritannien för att gå i skola, bara fyra år gammal och återsåg aldrig sin älskade barnflicka.
      När vi möter Teddy Feathers är han en gammal förmögen änkling, en ryktbar pensionerad domare i högsta domstolen. Sakta rullas hans historia upp i form av tillbakablickar. Vi möter ett barn och en ung man som överges flera gånger om, som drabbas av smärtsamma förluster och som märkligt nog lyckats gå vidare.
      Men till vilket pris!! Garman berättar med ett lakoniskt, osentimentalt språk om hans öde och lyckas just därför väcka läsarens varma medkänsla. Mycket står mellan raderna i denna enastående roman. Som dessutom är rolig!

      Nu är det äntligen dags för läsning!

      I sommar gick en av våra finaste barnboksförfattare bort. Det var oväntat för oss läsare och en stor förlust. Jag menar förstås Ulf Stark. Ulf Stark fick sitt stora genombrott med ungdomsboken Dårfinkar och Dönickar på åttiotalet. Därefter har han skrivit många böcker för olika åldrar. Flera av hans böcker har filmats. Vem älskar inte ”Kan du vissla, Johanna?” som visas i TV varje jul? Jag skulle vilja rekommendera en bok av honom som kom för ett par år sedan, En liten bok om kärlek. I den berättar Stark om pojken Fred under några veckor före jul på 1940-talet. Freds pappa är inkallad. Både mamma som arbetar som spårvagnskonduktör och Fred som hjälper till att sälja julgranar längtar intensivt efter pappa. Stark fångar skickligt stämningar och miljön i Stockholm på den tiden och indirekt den oro svenskarna kände inför det pågående kriget i grannländerna. Boken passar som högläsning för barn från åtta år och jag tror att vuxna också skulle uppskatta Starks fina språk och den humoristiska handlingen.
      För tonåringarna vill jag föreslå två fantastiska böcker. Och bra tonårsböcker passar även för vuxna läsare. Prova gärna!
      Författaren Arnar Már Arngrímsson är isländare och för sin bok Noll Koll fick han Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2016. Den handlar om 16-årige Hannes under en lång sommar. Hannes är fast i ett internetmissbruk, kan man säga, han skolkar och låser in sig på sitt rum. Nu ska han tvingas att byta miljö och skickas till farmor långt ute på landsorten. Han installerar sig ytterst motvilligt i sina pappas gamla rum på den nedgångna gården. Farmor kräver att han ska hjälpa till att röja bland allt bråte som samlat sig sedan farfadern dött och anslutning till internet saknas. Hannes avreagerar sig i rapptexterna han i hemlighet skriver och småningom tar livet nya vändor, inte minst sedan han lärt känna granntjejen Marta.
      Den andra ungdomsboken heter Lögnernas träd och är skriven av engelska Frances Hardinge som också hon belönats med flera priser. Detta är en viktoriansk roman. Den tilldrar sig alltså i mitten på artonhundratalet. Faith är en begåvad 14-årig flicka med stor nyfikenhet och lust att lära men det är bara pojkar som räknas den här tiden. Allt ska satsas på lillebror, sexårige Howard. Familjen har hastigt packat det nödvändigaste i Kent och begett sig till Vane Island där viktiga utgrävningar pågår. Pappa är både pastor och vetenskapsman och han flyr för att undkomma en vetenskaplig skandal som orsakats av en av hans artiklar. Man diskuterar Darwins evolutionsteori om arternas uppkomst, tro och vetande. På Vane omkommer Faiths pappa och trots att allt tyder på självmord vet Faith att hennes pappa blivit mördad. Den spännande handlingen till trots njöt jag framför allt av den skickligt gestaltade tidsmiljön och beskrivningen av kvinnors situation i drottning Victorias konservativa Storbritannien.

      Ingen sommar utan en deckare (eller flera!)! I sommar har jag läst Eva Dolan. Jag började med andra delen i hennes serie om poliserna Zigic och Ferreira, Döda talar inte. Zigic är fjärde generationens invandrare från forna Jugoslavien och Ferreira andra generationens portugisiska. Båda väl anpassade till det brittiska samhället och samtidigt exempel på hur lång tid det kan ta att assimileras och godtas av ursprungsbefolkningen. Dolan beskriver just invandrarproblematiken i sina böcker, intoleransen, okunskapen och inte minst misären som de nyanlända tvingas leva i. Lantarbetarnas långa dagar på fälten dit de hämtas tidiga morgnar med bussar som också lämnar av dem som jobbat kvällsskift. Dolans böcker är fränare än de engelska deckare jag hittills tyckt om att läsa men välskrivna och aktuella. Roligt att läsa om spelet och skillnaden mellan den eftertänksamme kommissarien Zigic och den mer explosiva inspektören Ferreira. Dolan har hittills kommit ut med tre böcker på svenska, Den långa vägen, Döda talar inte och Efter din död.

      Avslutningsvis har jag läst Agneta Pleijels bok Doften av en man, som är en fortsättning på självbiografiska Spådomen som kom härom året. Jag läste Spådomen utan entusiasm, tyckte att hon ältade föräldrarnas relation lite väl mycket. Så råkade jag fastna för hennes egen uppläsning av boken i radio och fick en helt annan relation till texten. Nu levde den. Doften av en man behandlar tiden mellan 1960 och 1970, med lite blickar både framåt och bakåt. Det är tiden då hon studerar litteraturhistoria i Göteborg och så småningom börjar skriva, framför allt litteraturkritik. En utvecklande men inte lycklig tid. Hon tvivlar på sig själv, går in i den ena relationen efter den andra och upplever stor kärlekssorg. Det är en omtumlande tid också i Sverige med studentrevolter och politisk omvälvning inte minst i tidningsvärlden. Agneta avslutar med att beskriva sin tid som kulturjournalist på Aftonbladet och den manschauvinism som rådde där på 1970-talet. Och så föder hon sitt efterlängtade barn! Jag ser fram emot att få lyssna på hennes inläsning även av denna bok!

      Den främste författaren?

      På omslaget till min senast lästa bok, Komedi i moll, står det: ”Hans Keilson kan mycket väl vara den främste författaren du aldrig hört talas om”. Visst kan det vara så!
      Komedi i moll är en kort, finstämd roman. Man läser den fort. Man kan se den som en allegori över vårt liv här i väst. Var författaren verkligen så medveten när boken publicerades i Nederländerna 1947? Han hade då överlevt kriget och börjat arbeta som terapeut för krigstraumatiserade barn. Hans Keilson, som var av judisk börd föddes i Tyskland men tog sin tillflykt i Nederländerna 1936 och levde under en tid gömd hos en holländsk familj.
      Den tiden ligger säkert till grund för berättelsen om det unga paret, Wim och Marie, som med risk för sina liv, åtar sig att gömma flyktingen Nico. Sakta skapas rutiner för umgänget dem emellan och särkilt hemmafrun Marie månar om den tystlåtne och diskrete mannen. Så sker det som inte får ske. Nico drabbas av lunginflammation och avlider. Vad ska de göra av kroppen? Iklädd en av Wims pyjamasar viras Nico in i en filt och bärs ut i en park i närheten. Ingen ska kunna avgöra varifrån den anonyme mannen kommer.
      Lättnaden är stor innan Marie kommer på att deras tvättmärke sitter kvar på pyjamasen. Vad ska de göra? De måste fly innan polisen kommer dem på spåren. Det blir ombytta roller, men inte ens när de sitter instängda och sysslolösa i en annan stad kommer dessa unga välmenande människor i närheten av den ångest och fasa som red Nico under månaderna de bodde tillsammans.
      Keilmans bok översattes till engelska 2010 och sågs då som en litterär sensation, en stor upplevelse för den då hundraårige författaren!
      Igiaba Scegos roman Adua berör bara delvis samma problem, som Komedi i moll. Här skiftar perspektivet mellan en somalisk far, Zoppe, och hans dotter Adua. Vi får först följa den språkbegåvade Zoppes liv som tolk i Rom på 1930-talet för att ganska snart bekanta oss med hans vuxna dotter Adua många år senare i samma stad.
      Jag visste mycket lite om Somalia innan jag läste denna mustiga och välskrivna roman som också är historiskt intressant eftersom den berör Italiens kolonisering av Abessinien, nutidens Etiopien. Historien berättas med hoppande kronologi. Än är det Aduas liv som skildras, än är det Zoppe som är huvudpersonen.
      Grundtonen i berättelsen är sagoaktig och sorglig men det finns galghumor mitt i eländet. Dofter och färger i kombination med en sorts österländsk pragmatism gör berättelsen levande. Livet går vidare, trots allt. Svåra att läsa är de korta stycken som beskriver Aduas omskärelse och dess konsekvenser senare i livet.
      Intressant för oss är också den inställning till välfärden i Norra Europa som enligt boken faktiskt lockar unga somalier att söka sig hit i hopp om ett lättsamt liv.

      När kärleken tar slut

      Jag har dragit mig för att läsa de här två böckerna. Den ena, Århundradets kärlekskrig, av Ebba Witt Brattström, för att jag inte ville ta del av ett par kändisars privata konflikter – ville inte kika in genom nyckelhålet. Nu tyckte en väninna att jag borde läsa den. Den andra boken hade jag börjat läsa och sedan lagt ifrån mig flera gånger, för att åter igen öppna den efter några veckor. Äntligen har jag till slut också läst ut Geir Gulliksens omtalade bok, Berättelse om ett äktenskap och nu är det Din tur, kära läsare, att avgöra om vi delar samma känslor.
      Århundradets kärlekskrig är uppbyggd på samma sätt som Märta Tikkanens berömda bok, Århundradets kärlekssaga. Små korta stycken i dialogform blandas med citat ur kända författares verk. Detta är ett krig mellan två jämlika parter. Båda har orden i sin makt. Kvinnan känner sig trots det undervärderad och mannen är, enligt henne, en uppblåst, tillgjord översittare. Han kontrar med att hon har misslyckats, inte är tillräckligt bra och lider av karriäravund.
      Korta stunder anar man en möjlig försoning mellan dessa två, som älskat varandra trots allt, är möjlig, men den omintetgörs av kvinnans ständigt upprepade anklagelser. Och kanske har hon rätt. Han kanske är en hopplös mansgris, innesluten i sin upphöjda roll som bildningsikon. Kanske är hon avundsjuk, men det rättfärdigar inte det dussintal örfilar han utdelat. De kan aldrig rättfärdigas, tycker jag.
      Läs och tyck till! Boken är snabbläst och svår att lägga ifrån sig.
      Gulliksens bok, Berättelse om ett äktenskap väcker samma känslor hos mig som jag hade efter att ha läst Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande. Hur kan man, i det här fallet, vara så dum att man praktiskt taget uppmanar sin partner till en otrohetsaffär? För det är ju det som händer när man ger varandra full frihet och dessutom hela tiden ber partnern berätta om sina känslor för den nya bekantskapen. I början triggar Timmis förtroenden de äkta makarnas erotiska samliv och Jon och Timmi lever verkligen i ett varmt, kärleksfullt förhållande. De har två söner tillsammans och har redan tidigare brutit upp från var sitt förhållande när de förälskat sig i varandra. Timmi är läkare, men arbetar som utredare på ett departement och Jon är barnboksförfattare och hemmapappa. Hon är hans viktigaste kontakt med omvärlden men börjar alltmer tröttna på den rollen och söker omedvetet nya kontakter. En tillfällig bekantskap med en idrottsintresserad granne utvecklar sig till en oemotståndlig attraktion. Ett år senare krackelerar äktenskapet.
      Det är den smärtsamma vägen dit som Gulliksen så ingående skildrar. Vi får följa förloppet nästan dag för dag och som läsare ser du från början åt vilket håll det barkar. Samma frustrerande känslor hade jag för Anderssons bok, Egenmäktigt förfarande. Hur korkad får man vara?
      Samtidigt är det ju så att enbart skickliga författare kan väcka sådan frustration! Gulliksens bok är fint översatt av Urban Andersson.

      Två annorlunda deckare!

      Ja, man kan egentligen fråga sig om debutanten Joanna Cannons originella roman över huvudtaget är en deckare. Problemet med får och getter utspelar sig i en engelsk förort på 1970-talet, en sluten miljö där alla känner alla. Berättelsen börjar i juni 1976 då en oerhörd värmebölja lamslår England och boken slutar i augusti samma år då regnet äntligen kommer som en förlossare. Och med regnet återkommer Mrs Creasy, som varit försvunnen i nästan två månader, för att ställa saker och ting till rätta. Tror vi, för där slutar boken och vi får inte veta hur det går med den rättskipningen.
      Allt berättas ur småflickorna Grace och Tillys synvinkel på ett humoristiskt språk, späckat av metaforer.
      Det är Grace som är bokens berättare:
      ”Lukten av uppvärmd asfalt stack i näsan och jag rättade till benen mot det varma teglet. Det gick inte att komma undan hettan. Den var där varje morgon när vi vaknade, efterhängsen och obesegrad hängde den i luften som ett oavslutat gräl”
      Flickorna beslutar sig för att ta reda på vad som har hänt Mrs. Creasy. Genom deras oskyldiga ögon beskrivs en trångsynt småstadsmentalitet och uppdagas hemligheter som kan driva människor att begå grymma handlingar.
      Det är inga vackra själar som avslöjas under flickornas sökande. Samtidigt finns där något försonande i grannarnas täta band till varandra. En katharsis kanske sker i och med Mrs Creasys återkomst?
      Författaren till Lewis-trilogin är tillbaka! Peter Mays nya bok Entry Island (boken har behållit sin engelska titel) tilldrar sig i två miljöer. Dels återvänder han till Yttre Hebriderna där Lewis-trilogin utspelar sig, dels får vi bekanta oss med Magdalenöarna i St. Lawrenceviken i Canada. Trakterna har en hel del gemensamt. De är vindpinade, karga och ganska otillgängliga öar som bildar en utmärkt bakgrund till de romantiska dramer författaren målar upp. För det är två parallella berättelser vi får följa. Den ena utspelar sig i nuet. En förmögen hummeruppköpare mördas i sitt hem på Entry Island och hans hustru häktas på sannolika skäl. Märkligt är att kriminalpolisen Sime Mackenzie från Süreté i Montréal bestämt påstår sig känna igen den misstänkta.
      En omöjlighet, för de har aldrig träffats. Sime Mackenzie, som polisen heter, är sliten efter en smärtsam skilsmässa och hemsöks av drömmar de få stunder han lyckas slumra till. Den andra berättelsen utspelar sig i drömmarna då Sime möter sig själv som fattig torparpojke på Hebriderna på artonhundratalet. Livet är tufft för torparfamiljerna, det råder hungersnöd i Scottland och på Irland. I många byar har familjerna tvingats utvandra till Amerika då potatisskörden under många år slagit fel.
      Nu kräver godsägaren torparna på arrenden de inte är i stånd att betala. När torparna vägrar slås de obarmhärtigt ner, byarna bränns och invånarna tvingas fly under hugg och slag. Hemlösa drivs de iväg eller körs till närmaste hamn för att skeppas över till den nya världen. I en tumult på kajen skiljs Sime och hans älskade, godsägardottern Ciorstaidh åt och Sime hamnar på tremastaren Eliza som just lägger ut mot Canada.
      De två berättelserna vävs samman på slutet, givetvis. Och trots att alla trådar inte riktigt knyts ihop är detta en fantasieggande historia, oupphörligen spännande, och som sagt, mycket romantisk.

      Hela vägen från Wien till Östberlin

      Den österrikiske författaren Franz Werfel (1890-1945) betraktas som en av de mest betydande tyskspråkiga författarna av sin tid. I hans umgängeskrets rörde sig storheter som Frans Kafka, Rilke och Martin Buber. Werfel, som var född i Prag men uppvuxen i Wien, flydde från Österrike 1938 och bosatte sig i Paris innan han och makan Alma (Gropius-Mahler) efter två år tvingades att fly vidare till USA. Redan 1934 hade alla hans böcker utom tre titlar bränts på bål i Tyskland. Hans bok En kvinnas blekblå handskrift är en kortroman, nästan en novell, som översatts till svenska först 2016. Handlingen utspelas 1936 i Wien, två år före den tyska annekteringen av Österrike. I det skenbart idylliska Wien finns redan då strömningar som föregriper det tyska maktövertagandet. Det politiska språket i ämbetsmannakretsar andas anpassning. Man pratar om de judar som söker statliga tjänster som ”intellektuella israeliter”.
      Läsningen går fort i Ola Wallins smidiga översättning av ett språk som på kornet fångar 1940-talets stil och atmosfär i det hierarkiska och skiktade samhället. Det är mycket skickligt gjort och boken känns oroväckande aktuell trots att det gått nästan åttio år sedan den skrevs.
      Huvudpersonen, sektionschefen för ministeriet för kultur och utbildning, Leonidas Tachezys, har gjort en enastående karriär och klassresa. Tack vare en ärvd frack hade han som fattig student fått tillträde till de finaste salongerna. Genom sin danstalang charmerade han de unga societetsdamerna i Wien och gifte sig småningom med Amelie, arvtagerska till familjen Paradinis stora förmögenhet. Nu står han på sin karriärs höjd och har just firat sin femtioårsdag när livet plötsligt ställs på sin spets. Bland de tolv gratulationsbreven på frukostbordet ligger ett med blekblå handskrift och den cyniske opportunisten Leonidas står inför ett moraliskt dilemma som helt kan kullkasta hans bekväma liv.
      Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge utspelar sig lite längre fram i tiden. Den tar avstamp i 1950-talet då paret Wilhelm och Charlotte Powileit kallas hem till Östberlin från Mexiko, dit de rest i frivillig exil på fyrtiotalet. Samtidigt hade Charlottes båda söner Werner och Kurt förvisats till Sovjet på grund av familjens kommunistiska sympatier. Liksom de ryska soldaterna som överlevt fånglägren i väst deporterades Kurt till i Gulag och tvingades stanna ytterligare några år i Sovjet som evigt förvisad. Han benådades på 50-talet och fick återvända till Berlin för att bygga upp den östtyska staten. Och det är DDR:s uppgång och fall som vi får följa genom de olika familjemedlemmarnas öden.
      Detta är en fantastisk roman, tycker jag. Någon har kallat den för en östtysk Buddenbrook. Jag har ännu inte läst Thomas Manns berömda roman men kan varmt rekommendera denna variant.
      Eugen Ruge är själv född i Sovjetunionen och uppvuxen i DDR och jag kan tänka mig att mycket av det han skriver är självupplevt.
      Berättelsen når sin kulmen på patriarken Wilhelms 90-årsdag, där alla familjemedlemmarna och partidignitärerna i förorten Neuendorf samlas för att hylla den demente gamlingen. I kapitlen mot denna kulmen får vi lära känna många originella gestalter och familjemedlemmar: historikern Kurt, motsträvigt lojal mot ett parti som han egentligen föraktar, hans ryska fru Irina som sakta med säkert håller på att supa ihjäl sig och hennes älskade son Alexander, bokens egentliga huvudperson, som just hoppat av till Väst. Efter födelsedagen går familjen, liksom DDR, obönhörligen mot sin upplösning men gestalterna kommer att stanna länge i mitt medvetande.

      Mödrar som sviker

      Många har klagat på att böckerna blivit så tjocka på senare tid. Det är inget man kan anklaga Alex Schulmans bok Glöm mig för. Man läser den med ett styng i hjärtat på ett par dagar, ja kanske på ett dygn, för den är svår att släppa och mycket gripande. Alex Schulman skriver bra. Han har ett förpliktande påbrå.
      Hans mamma, Lisette Schulman, var dotter till författaren Sven Stolpe och duktig skribent. Hon var i många år en uppskattad informatör för stora företag och känd för sin vassa penna (och tunga). Alex berättar dock om en annan sida av sin mamma. Hon drack. I över 30 år drack hon regelbundet, ibland oavbrutet. Mamma var sjuk, sa pappa Allan Schulman till sina tre pojkar, när mamma låg veckovis i det mörklagda sovrummet och inte fick bli störd.
      Alex berättar episoder ur familjens liv och inleder i nutid med de tre brödernas resa till torpet utanför Hagfors för att hämta hem mamma. Alex har ordnat plats på ett behandlingshem och nu gällde det att förmå mamma att acceptera erbjudandet. Under flera månader har Lisette vägrat att tala med sin son sedan han för första gången konfronterat henne med hennes beroende.
      Boken är dedikerad till bröderna Niklas och Calle och Alex betonar att det är hans egna minnen han skriver om. Syskon i en familj har ofta olika bilder av händelser under uppväxttiden.
      Lisette accepterade behandlingserbjudandet och försonades med sin son några år före sin död.
      Många barn får idag ta samma ansvar för en förälder som Alex tidigt fick ta. Att lära sig att läsa minsta tecken, att avstyra störande moment, att sopa undan spår. Att tassa på tå för att inte utlösa utbrott av vrede. Det är inte rimligt att barn ska ha det så! Alex Schulman beskriver det på ett så drabbande sätt, i korta kapitel utan kronologisk ordning. Nu måste jag läsa boken han skrivit om sin far, Skynda att älska, från 2009!
      Tove Alsterdal skriver inte om en mor som sviker men om ett dåligt förhållande mellan mor och son i sin senaste roman, Vänd dig inte om. Jag tycker mycket om Tove Alsterdals böcker. De har en ton av vemod som gör hennes spänningsromaner till mer än vanliga thrillers. Hennes gestalter är varken goda eller onda, helt lyckade eller lyckliga, även om böckerna, som genren föreskriver, slutar på ett förhållandevis lyckligt sätt. Författaren ger sig ofta ut i världen på jakt efter bevis eller saknade personer. I förra boken, Låt mig ta din hand, reser huvudpersonen till Argentina för att försöka finna en förklaring till sin systers självmord.
      I den här boken hamnar sjukgymnasten Eva och hennes son i Rumänien i sökandet efter en romsk tiggerska. Kanske kan Dunya rentvå Eva från anklagelsen att ha dödat sin före detta man. Hon möter människor som lever i ohyggliga förhållanden.
      Boken tar upp tiggarproblematiken i Europa på ett tänkvärt sätt men erbjuder inga färdiga lösningar. Vi får själva ta ställning, och visst är det svårt!
      Författaren griper sig an ännu ett svårlöst problem. I ett sidospår berättas om följderna av nedmonteringen av den psykiatriska sjukvården i Sverige. Historien tilldrar sig delvis på ett radhusområde som byggts upp vid Beckomberga, en gång Sveriges största mentalsjukhus.

      Snart är det jul!

      Detta har varit ett år fyllt av fina läsupplevelser och just nu är jag alldeles uppfylld av Linn Ullmanns bok om sina föräldrar, De oroliga. Boken är en otroligt kärleksfull skildring av Ingmar Bergmans sista tid. Mellan kapitlen som inte alltid kommer i kronologisk följd, spränger Ullmann in utskrifter av fragment ur de ljudinspelningar hon gjorde sista året fadern levde. De hade bestämt att skriva en bok tillsammans men tiden gick och när de äntligen kom igång var det nästan för sent. Det är en mycket gammal man som svarar och en älskande journalistdotter som frågar.
      Skildringen av författarens uppväxt är mycket öppenhjärtig. Linn Ullmann är skoningslös mot sig själv. Hon var inget lätt barn, ja rentav elak många gånger och man kan förstå om hennes mamma, Liv Ullmann, blivit väldigt sårad av den bild Linn ger av henne.
      Hon beskriver sina föräldrar som ständigt sökande efter trygghet, efter kärlek. Ingmar Bergman kom till ro när han gifte sig med Ingrid von Rosen men om Liv Ullmanns senare liv får vi inte veta mycket, i alla fall inte sedan Linn flyttat hemifrån. Under barndomen var Linn oerhört bunden till sin kringflackande mamma som filmade runt omkring i världen. Linn blev hysterisk om inte mamman ringde hem till Oslo eller New York på det klockslag hon lovat. Frigörelsen kom under tonåren – som för så många.
      Ullmanns språk är vackert, poetiskt och Urban Anderssons översättning gör det full rättvisa.
      En annan bok som gjorde stort intryck på mig i somras var arvikabon Maja Hjertzells Vad gör man inte, en kortroman för ungdomar som passar lika bra för vuxna. Maja Hjertzell behärskar konsten att skapa spänning från första till sista sidan trots att detta inte alls är en spänningsroman, utan en realistisk skildring av en dystopisk familj, i alla fall sedd med omgivningens kritiska ögon. Vi gör bekantskap med familjens fyra ungdomar, en efter en, tills de sammanstrålar en het sommardag för att fira mammans födelsedag. Miljön är en mindre stad i landsorten där alla vet allt om alla.
      Hur ska det gå för dessa ungdomar? Boken slutar med ett bad, kanske början på något nytt, bättre? Maja Hjertzell fick Region Värmlands kulturstipendium för sin bok. Välförtjänt!
      Peter Wohllebens bok, Trädens hemliga liv, handlar också om relationer, relationer mellan träd. Det fascinerande att läsa om träds extraordinära förmågor. Inte visste jag att träd kommunicerar med varandra, att de samverkar med varandra för att rädda sina mest utsatta fränder, att de knyter vänskapsband med varandra. Peter Wohlleben är skogvaktare och vetenskapsman och har mångårig erfarenhet av skogarna i norra Europa.
      Vi får veta hur träd ger sig ut på vandring, hur de tar emot nykomlingar och hur de åldras.
      Man behöver inte läsa Wohllebens bok i ett svep, utan ta ett kapitel då och då, i lugn och ro framför brasan kanske…
      En mysig deckare att gotta sig åt under julhelgen – det vill i alla fall jag ha. Frågan är om Malin Persson Giolitos bok, Störst av allt, är en deckare. Den hör nog snarare till genren thrillers, dessutom kan man nog diskutera mysfaktorn, för detta är en ganska otäck bok. Jag måste erkänna att den kändes lite trög i början. Man svävar ganska länge i okunskap om vad som hänt Maja, den unga kvinnan som uppenbarligen sitter häktad, och det är naturligtvis avsiktligt. Småningom klarnar bilden och boken blir mer och mer spännande. Huvudpersonen är en privilegierad och duktig tonåring från Djursholm som går sista året i gymnasiet.
      Till Majas förvåning och förtjusning börjar rikemanssonen Daniel i samma klass. Med honom dras hon in i en karusell av festande, fylla och droger, en karusell som slutar i tragedi. Det intressanta i skildringen är den rättegång som vi får följa från första huvudförhandlingen till det omskakande och, i det längsta, oförutsägbara domslutet. Detta behärskar juristen Malin Persson Giolito till fullo, dotter till Leif G.W. Persson som hon är. Sedan kan man ha synpunkter på den lite slarviga ungdomliga jargongen som Maja uttrycker sig på. Jag tror att boken även passar ungdomar i övre tonåren.
      Ann-Helén Laestadius bok Tio över ett, fick årets Augustpris i barn- och ungdomsboksklassen och den tror jag att många ungdomar kommer att sluka. Det gjorde jag också fast målgruppen nog är tolv-trettonåringar. Och jag fick en sådan lust att resa till Kiruna för att titta på denna stad som nu som bäst håller på att flyttas till säkrare trakter öster om den gamla kärnan. Om detta och den oro denna flytt orsakar berättar Ann-Helén målande.
      Hennes unga huvudperson Maja sätter mobilens väckarklocka på tio över ett varje natt. Hon måste vara redo att rädda sin familj om huset skulle rasa på grund av sprängningen som regelbundet sker i gruvan precis vid detta klockslag. Dessutom dokumenterar Maja allt som sker runt omkring med sin mobil. Annars är det mest tankarna på Albin, hockeykillen hon är förälskad i och bästa vännens flytt till Luleå som upptar henne. Detta är en fräsch och fängslande bok om förälskelse och vänskap som också berör frågan om eget ansvar och politik, något ganska ovanligt i ungdomsböcker idag.
      God jul och härlig läsning önskar

      Härlig läsning i höstmörkret

      Det var inte bara jag som blev förtjust i norrmannen Roy Jacobsens bok De osynliga som kom 2015. Nu har han skrivit en uppföljare, Vitt hav, och den är lika bra. Vanligen tycker jag inte att författare ska skriva uppföljare till succéböcker. Jag tycker att det är bättre att låta läsaren fantisera om fortsättningen, att låta läsarens leva i ovisshet om personernas öden. Här såg jag emellertid fram mot en fortsättning.
      I Vitt hav pågår nu andra världskriget. Norge är invaderat av tyskarna. De små städerna och byarna längs kusten utsetts för bränder, människor förflyttas, tyska skepp bombas av de allierade, maktförhållandena förändras allt eftersom kriget framskrider.
      Ingrid är under slutet av 1944 ensam på Barröy och drabbas av en omstörtande erfarenhet som för alltid förändrar hennes liv. Jacobsen skriver sinnligt. Man känner vinterstormarna som hotfullt växer till, värmen i köket medan de tjocka kläderna ångar torra, glöden på varmt skinn som skrubbas rent, kölden i fingrarna som drar in näten.
      Detta är en berättelse om kärlek, men inte bara om kärlek mellan man och kvinna utan också en ömsint kärlek till ett land och ett strävsamt folk, om nödvändigheten att värna de minsta och samtidigt fostra dem till ansvarstagande, ett credo för Roy Jacobsen. Här pjoskas inte!
      Jacobsens språk är både poetiskt och realistiskt. Han kan fläka torsk, han kan salta in sill, han kan ro i stormigt vatten. Han vet vad redskapen heter och hur de används. Det känns trovärdigt. Och Ingrid kommer man sent att glömma.
      Människorna i Anne Enrights bok Den gröna vägen är kanske inte lika lätta att älska. Kanske är de också lite mer verklighetstrogna än den urstarka Ingrid. Anne Enright skildrar en irländsk familj av idag men tar avstamp i 1980-talet när barnen är i tonåren, för att avsluta med ett julfirande i nutid när alla motvilligt är samlade igen. De samlas för att den krävande, manipulerande mamman förväntar sig det. Alla fyra barnen känner igen mekanismerna men kan inte värja sig mot moderns krav.
      Boken handlar om äldste sonen Dan, moderns älskling, som i det längsta kämpar emot sin läggning. Dan är homosexuell och sviker många partners innan han inser att den nuvarande sambon är den människa han verkligen vill leva med – bara det inte är för sent.
      Constance, den ansvarstagande äldsta dottern lever i ett lyckligt äktenskap där hon fortfarande är den självuppoffrande parten. Jag uppfattar ändå att hon är en lycklig människa, men det kanske beror på att jag har lättare att identifiera mig med henne. Emmet är världsförbättraren som ger sig ut i världen och inte slår rot någonstans. Slutligen porträtteras Hanna, nybliven mamma, alkoholiserad skådespelare.
      Anne Enrights språk anpassas till de olika individernas personligheter på ett suveränt sätt. Så här pratar de, så här tänker de. Det moderna Irland är ett europeiskt land vi kan känna igen oss i medan det på 1980-talet ännu visar tecken på det armod och de religiösa motsättningar det lidit av i århundraden.
      Till slut måste jag berömma båda översättarna. De har gjort ett fint arbete!

      Vägen ut och Välkommen hem!

      Alkohol är en gemensam nämnare för månadens två i övrigt mycket olika böcker.
      Vägen ut har undertiteln: en loggbok om alkoholism och medberoende och är skriven av Kjell-Olof Feldt och hans fru Birgitta von Otter. Välkommen hem är Ninni Schulmans senaste deckare.
      Det är välkänt att Kjell-Olof Feldt en längre tid har haft en alltför hög konsumtion av alkohol, och att den tilltagit sedan han 1990 lämnade rikspolitiken. Vi möter i boken en snart 85-årig vital man med intakt intellektuell kapacitet som vill lära sig att kontrollera sitt alkoholintag, inte bli helnykterist. Feldt har naturligtvis genvägar till sina specialistläkare och vi får delta i de överläggningar som förs och de tankar Feldt har kring tidigare vanor och ovanor.
      Birgitta von Otter bekänner i sin del av boken, att tiden före beslutet att söka hjälp varit jobbig. Även om hon varit mycket lojal mot sin man hade hon tagit på sig rollen som överslätande, ursäktande medberoende. Oron för att maken ska falla tillbaka till sitt tidigare beteende finns där, men hon inser under behandlingen att det inte är hennes roll att kontrollera och hålla efter. Det är hans ansvar. Medan Birgitta tycks vara en ganska trygg, lugn person, är Kjell-Olof en hypokondriker.
      Det är spännande att läsa loggboken Kjell Olof Feldt och hans fru Birgitta skriver under det halvår han är under behandling. Mitt intryck är att de är uppriktiga. Det är också givande att läsa om hur två ekonomiskt oberoende människor i deras ålder och position lever i Sverige idag.
      Jag vet inte hur det har gått för Kjell-Olof Feldt. Boken slutar med ett efterord skrivet av Birgitta von Otter våren 2016. Personligen hoppas jag att han har lyckats med sitt uppsåt. Själva boken ser jag som ett slags kontrakt som Kjell-Olof skrivit med sig själv och genom att göra det offentligt kanske det också blir lättare att hålla.
      Välkommen hem är Ninni Schulmans femte deckare om journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund i Hagfors.
      I denna volym möter vi en plågad Magdalena. Det är inte överkonsumtion av sprit som är problemet, utan det näthat som drabbat henne sedan hon börjat skriva om de anlagda bränderna på asylboendet i staden. Hon är dessutom ensam med sin ångest eftersom sambon Petter tagit ett jobb i Norge för att bättra på familjens ekonomi.
      Jag skulle vilja kalla den här boken för en pusseldeckare. En årskurs högstadieelever träffas igen efter tjugofem år. Festen urartar, någon har spetsat välkomstdrinken med hembränt och Ted som är nykter alkoholist trillar dit igen. Men är det verkligen Ted med sina minnesluckor som har mördat två av sina gamla klasskamrater under spökvandringen på kvällen? Är det kanske någon av kvinnorna i gruppen som vill hämnas för mobbningen de utsattes för som femtonåringar?
      Spännande är det i vilket fall som helst. Ninni Schulmans text är mycket lättläst och hon fångar fint stämningen i avfolkningsbygden Hagfors och vardagsliv i dagens Sverige.

      Om överklass, övergrepp, överdoser och kanske överlevnad

      Jag läste precis de sista raderna i Edward St Aubyns bok Romanerna om Patrick Melrose, en bok som består av de tre första kortromaner i en svit på fem. Nästa år kommer de två sista delarna. Romanerna har höjts till skyarna av en enig kritikerkår och jag stämmer in.
      Den första delen kom ut i Storbritannien redan 1992 men jag hade aldrig hört talas om författaren. Nu har Albert Bonniers tagit sig an böckerna och låtit en av Sveriges skickligaste översättare, Erik Andersson, ta sig an uppgiften att översätta en fullkomligt bländande engelska, och han lyckas!
      Böckerna, som är uttalat självbiografiska, handlar om pojken Patrick som vi först får möta i femårsåldern på moderns vingård i Provence. Han är enda barnet till ett synnerligen olyckligt men välbärgat par och har kommit till genom en våldtäkt – ett oönskat, ensamt barn hänvisat till barnflickor. Hans mor är alkoholiserad och undertyckt av maken, en sadistisk tyrann som en gång drömt om att bli pianist. Denna dag i september kommer att märka Patrick för all framtid – i alla fall så långt jag kommit i läsningen.
      Detta låter väl inte bra? Och ändå är det berättat på ett så fascinerande sätt att man inte kan lägga boken ifrån sig. Första delen, Glöm det, tilldrar sig under en enda dag. Paret Melrose har bjudit några vänner på middag. Författaren låter oss lära känna dem och deras tankar innan samtliga sammanstrålar till middagen. Det är engelsk högdragen överklass som här träffas och baktalar varandra och gisslar de inte närvarande. David Melrose är infernaliskt elak i sina kommentarer och hans vänner faller in i samma snobbiga jargong, oförmögna att frigöra sig från hans karismatiska dominans. Det är så kvickt, så elakt och så roligt!
      Del nummer två som har titeln Dåliga nyheter tilldrar sig under endast två dygn. Patrick är nu en fullfjädrad heroinist, en totalt drogberoende tjugotvååring som kommit till New York för att hämta askan efter sin pappa. Under dessa två dygn gör han av med tvåtusenetthundrafemtiotre dollar bara i hotellutgifter. ”Han var hemligt nöjd med det. Kapitalförstörelse var ett annat sätt att slösa bort sitt väsen, att bli lika tunn och ihålig som han kände sig, att lätta bördan av en oförtjänt stor förmögenhet och begå ett symboliskt självmord medan han ännu tvekade om det faktiska”.
      Jag måste erkänna att jag hoppade över flera sidor av denna del. Det blev för smärtsamt att läsa om missbruket, hur kvickt det än var formulerat. Det finns gränser!
      Så mycket bättre då att ge sig i kast med del tre, Visst hopp, där händelseförloppet också sker under ett dygn. Här får vi följa en utvald skara gäster vid en födelsedagsfest på godset Cheatley. Nästan samtliga skildras som ytliga hycklare som ägnar sig åt elakt baktaleri av varandra, människor som lever fullkomligt meningslösa liv Här finns obetalt roliga scener som när den franske ambassadören råkar spilla några droppar sås på prinsessan Margarets klänning. Samtidigt sker en klar vändning i Patrick Melroses liv – man anar ett visst hopp!
      Fortsättning följer, kanske nästa år!

      Joyce Carol Oates och Kim Thúy – om klassresor och kulturkrockar

      Har de något gemensamt dessa två författare? Jo, en hel del. Båda delar erfarenheten av att tvingas anpassa sig till nya miljöer. Oates gör en klassresa och Thúy möter en helt ny kultur som krockar med familjens traditioner, en verklighet många av våra flyktingar får uppleva. Medan Oates är otroligt produktiv och mångordig är Thúy sparsmakad och kortfattad. Den första har skrivit många böcker medan den andra precis kommit ut med sin tredje bok på svenska. Jag vill varmt rekommendera båda till läsning.
      Jag kände bara till Oates ungdomsböcker innan jag råkade läsa en mycket positiv recension av hennes nyutkomna självbiografi – Det förlorade landskapet; en författares uppväxt, och blev nyfiken.
      Vad kunde hon ha för bakgrund?
      Oates är född i staten New York, i det lilla samhället Millersport. Hon växte upp på morföräldrarnas lilla gård. De var ungrare och pratade knappt någon engelska alls. Fadern med judiskt påbrå, en stilig, begåvad man, tillverkade verktyg på en fabrik och modern hjälpte till att sköta gården. Den lilla Joyce var ett älskat barn och sällan har jag läst en författare som så lovsjunger sina föräldrar.
      Livet på gården innebar hårt arbete, inkomsterna var knappa. Alla fick hjälpa till. Man pratade inte mycket i familjen och det är först i vuxen ålder som Joyce får ta del av hemligheterna man så omsorgsfullt hållit dolda för henne. Men ett vaket barn ser ju och undrar över mycket. Den lilla flickan visade sig vara studiebegåvad och genom föräldrarnas hårda arbete och ett stipendium lyckas hon ta sig till sitt första college och därefter vidare fram till en doktorsexamen i litteratur.
      Det var ingen dans på rosor för en blyg flicka från underklassen att dela studentkorridor med de mer välbeställda, självsäkra kamraterna. Ett stort problem var också sömnlösheten som förföljt henne sedan barndomen. Och aldrig trodde hon att hon skulle bli gift, något de flesta bland kamraterna hade som mål i livet.
      Oates tycks ha oerhört lätt för att skriva. Hennes prosa bara löper över sidorna, lättflytande!
      Och det hon berättar är så intressant och gripande att jag nu får stor lust att läsa hennes romaner för att se vilka spår av hennes erfarenheter jag kan känna igen från memoarerna.
      Kim Thúys bok Vi är ljuvlig rent grafiskt liksom de två föregående Ru och Man och mycket välskriven, en utsökt prosa. Kanske känner jag ändå att författaren upprepar sig något från de tidigare böckerna. Ännu en gång rör det sig om en vietnamesisk kvinna som i tjänsten återvänder till sitt hemland. Även denna gång återfinns detaljer från familjens flykt, som hon berättat om i första boken. Hon beskriver de fruktansvärda förhållandena i flyktinglägret i Malaysia där båtflyktingarna väntade på sina asyltillstånd. Familjen välkomnas i Kanada och om första tiden där skriver Thúy mycket i Ru, som är uttalat självbiografisk.
      Intressant är att läsa om könsskillnaderna i den vietnamesiska kulturen och de krockar som uppstår när en kvinna vågar bryta med konventionerna. Här finns fantastiska porträtt av starka kvinnor medan de uppburna männen gör ett blekare intryck.
      Trots mina små invändningar är boken mycket läsvärd, framför allt för dem som ännu inte upptäckt Kim Thúy.

      Läsning för lata sommardagar

      För ett tag sedan läste jag Marilynne Robinsons bok Lila. Den gjorde djupt intryck på mig. Marilynne Robinson lär vara Barak Obamas favoritförfattare, en djupt troende litteraturlärare från Iowa, mellanvästern i USA.
      Detta är Marilynne Robinsons tredje roman om den fiktiva lilla staden Gilead och dess människor. Berättelsens huvudperson är Lila Dahl, en vinddriven kvinna som bosätter sig i ett övergivet skjul i utkanten av staden. En regnig dag tar hon sin tillflykt i kyrkan. Den gamle prästen John Ames lägger märke till henne och de byter några ord. Lila återkommer till kyrkan och finner ro i prästens predikningar. Tack vare honom får hon ströjobb i stan.
      Förloppet i boken är inte kronologiskt. När vi först möter Lila har det gått över ett år sedan hon kom vandrande. Mycket oväntat har hänt. Långsamt får vi lära känna huvudpersonen och denna del av USA. Jag läser en stillsam, ljuvlig berättelse om försoning och nåd och jag skulle önska att jag kunde min bibel bättre. Lila ”lånar” en bibel under en gudstjänst. Hon måste försöka förstå vad prästen menar i sina predikningar. De passager hon oavsiktligt väljer gestaltas sen av författaren i Lilas eget liv. Så tolkar i alla fall jag boken. Har jag berättat att det är en kärlekshistoria?
      Alldeles nyutkommen är Negra Efendics Jag var precis som du. Negra är journalist på SvD där hon bevakar invandring och integration. Sällan har någon varit mer lämpad för uppgiften. Här berättar hon sin egen historia. Hon beskriver uppväxten i en liten stad i nordöstra Bosnien, Brezovo Polje, och börjar sin berättelse med krigsutbrottet 1992 efter en inledning om familjens bakgrund. 1993 lyckas familjen ta sig till Sverige tillsammans med tiotusentals andra flyktingar från det forna Jugoslavien. Negra berättar ärligt och utan försköningar om hur livet sedan blev. Detta är en nyttig bok att läsa för alla oss som inte upplevt utanförskapet, som inte behövt lämna allt kärt och hemvant. Framför allt borde alla politiker läsa boken och reflektera över de processer nykomlingarna måste genomgå.
      Mycket kunde ha gjorts bättre och smidigare. Man kunde ha tagit tillvara flyktingarnas kompetens på ett mycket bättre sätt. Låta dem medverka i matlagningen på förläggningarna, satt in svenskundervisning mycket tidigare. Tagit tillvara deras kunskaper mycket bättre. Det är smärtsamt att läsa om hennes dugliga föräldrar som aldrig lyckas få ett betalt arbete i Sverige utan tvingas leva på socialbidrag i resten av sina liv. För att inte tala om mobbningen i skolan som Negra tvingas utstå. Det är en bladvändare Efedic har skrivit. Missa inte den!
      ALMA-pristagaren i år heter Meg Rosoff (ni minns väl att ALMA står för Astrid Lindgren Memorial Award och är ett pris som Svenska Staten instiftat till Astrid Lindgrens minne) och hon blev fem miljoner kronor rikare i slutet av maj. Hennes namn var bekant för mig men först i år har jag läst några av hennes böcker. Hon har ett vidunderligt vackert språk och jag skulle rekommendera att läsa henne på engelska – läs till ex. The Bride´s Farewell – men hon tål väl att läsas på svenska också. Hennes första bok som heter Så har jag det nu, prisbelönad i flera länder, handlar om en inte så avlägsen tid i framtiden när ett tredje världskrig utbrutit.
      Tonåringen Daisy har kommit till England för att bo en tid med sina kusiner. När oroligheterna eskalerar hänvisas ungdomarna till sig själva innan de evakueras och konfronteras med krigets fasor. Boken är en märklig blandning av fem-böckernas idyll och australiensaren Marsdens spännande ungdomsböcker. Jag var tveksam till idyllen i början men fastnade obönhörligt i allvaret på slutet. Den har kommit i ny utgåva i pocket i år. I berättelsen I begynnelsen var Bob, leker författaren med vår gudsuppfattning. Hur vore det om Gud istället för en vithårig gammal man vore en testosteronstinn, lat tjugoårig kille? Översättaren till den boken, Molle Kanmert Sjölander, har gjort ett fantastiskt arbete.
      Mats Strandberg, som tillsammans med Sara Elfgren Bergmark skrivit den populära ungdomstrilogin Cirkeln, har utkommit med en spännande kapitelbok för barn, Monstret i natten. Boken handlar om Frank som blir ett monster på sin nionde födelsedag. Det var när grannens hund Uffe råkade bita honom i fingret. På natten förvandlas Frank till en katt, en liten mjuk vänlig, men ylande katt, ett märkligt ofarligt litet monster som inbjuder till flera tolkningar. Boken är den första i en serie på tre, mycket lättlästa, och samtliga illustrerade av värmlänningen Sofia Falkenhem.
      Lättläst är också Gunilla Lundgrens bok Askungen i Rinkeby som hon skrivit i samarbete med en grupp romska barn. Deras Askunge är den fjortonåriga Felicia som har en fosterpappa med två tonåriga söner. Familjen lever ett ganska typiskt förortsliv men Felicia är mer påpassad än vanliga svenska tonåringar. Hon är duktig i musik i skolan men hänger inte riktigt med i de andra ämnena eftersom hon hjälper till så mycket i hemmet. Nu ska det bli maskerad i skolan och Felicia och hennes nya kompis Sandra vill absolut gå. Detta är en riktigt trevlig och finurlig variant på den gamla folksagan och den passar väldigt bra att läsa i klasser med många invandrarbarn, där flera säkert känner igen sig i Felicias situation.
      Trevlig sommarläsning!

      Min fantastiska väninna

      Nu har jag äntligen läst klart Min fantastiska väninna av pseudonymen Elena Ferrante. Jag glömde mitt exemplar på flyget och fick lov att köpa ett nytt när de inte hörde av sig från SAS hittegodsavdelning. Hoppas att den som hittade boken har fått en lika fin läsupplevelse som jag. Ferrantes bok har ju fått en enorm uppmärksamhet och höjts till skyarna av de flesta recensenterna och jag måste hålla med.
      Sällan har jag läst en så inträngande, naken, skildring av en uppväxt. Här förskönas ingenting. Berättelsen börjar på 1950-talet i fattiga kvarter i Neapel när Elena och Lila plötsligt blir vänner. Plötsligt, trots att de känt varandra sedan första klass och tävlat i alla sammanhang utan att någonsin ha pratats vid. Det är när de smyger uppför trappan till Don Achilles våning högst upp i hyreshuset som Lila tar Elenas hand och de blir oskiljaktiga. De ska kräva tillbaka dockorna som de, av elakhet, själva kastat ner i källaren. Och nu har den fasansfulle Don Achille tagit dem.
      Så här beskriver Elena Ferrante sin barndom ”Jag blir inte nostalgisk när jag tänker på vår barndom, den var full av våld. Allt möjligt hände i hemmen och utomhus, varenda dag, men jag minns inte att jag någonsin tänkte att det liv som vi fått på vår lott skulle vara särskilt dåligt. Det var som det var, och vi växte upp med vetskapen om att vi måste göra livet surt för andra innan de gjorde livet surt för oss”.
      Kring dessa två flickor myllrar det av människor och det är bra att boken inleds med en förteckning över alla de familjer och barn som figurerar i berättelsen.
      Flickorna följs åt i de lägre skolklasserna och Lila är den briljanta av de två. Deras lärare, fröken Oliviero, förmår Elenas föräldrar att låta henne fortsätta i läroverket, men hon lyckas inte övertyga Lilas pappa, skomakaren, om att Lila har läshuvud och borde få fortsätta att studera.
      I stället studerar Lila i smyg och läser vad hon kommer över i det lilla lokala biblioteket. Länge är hon Elena överlägsen i samtliga ämnen.
      Flickorna växer. Elena utvecklas tidigare och drar till sig pojkarnas blickar, medan Lila länge behåller sin spinkiga figur. När hon äntligen börjar utvecklas är det som en ros som slår ut och Elena kommer ohjälpligt i bakgrunden.
      När boken slutar är de båda sexton år och Lila har just firat bröllop med charkuterihandlarens son Stefano och Elena har börjat på gymnasiet.
      Vad är det då som gör denna bok så fascinerande? Är det att författaren låter allt som händer flickorna ta tid? Deras tankar och samtal får ta tid. Elenas avundsjuka på den fantastiska väninnan beskrivs – det är ju hon som är berättaren. Lila ses ju hela tiden med Elenas ögon. Jag tror att detta tävlande mellan nära väninnor är mycket vanligare än man vill erkänna för sig själv. Här avslöjas det. Så här övar sig flickor i nära relationer. De prövar varandra. Allt som sker runt omkring får mindre proportioner. Våldet, eländet, festerna, förälskelserna finns där som bakgrund men det är relationerna mellan flickorna som är navet och nerven i berättelsen.
      Och detta är bara första delen i en serie på fyra!

      Om osannolik vänskap

      Efter ett par bokprat om ganska krävande böcker föreslår jag nu ett par lite lättare.
      Den första, Tom Michells Pingvinlektionerna, är en lite pärla som man bör unna sig för att bli på gott humör. Den andra, som jag återkommer till, är ungdomsboksförfattaren Emmy Abrahamsons första vuxenbok, Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske.
      Den 23-årige Tom, uppvuxen i en intellektuell, välbärgad familj i Sussex, i England, ville utforska världen. Han sökte och fick tjänst som lärare på ett engelskt internat i Argentina. Detta var i mitten på 70-talet, en tid av politisk oro i Argentina (och när är det inte det?). Skolan i utkanten av Buenos Aires var dock en liten trygg enklav, dit förmögna argentinare och andra sydamerikaner skickade sina pojkar för att få en gedigen engelsk utbildning. På loven utforskar Tom landet. Han är just på väg att återvända till Argentina efter en utflykt till fashionabla Punta del Este i Uruguay då han får sitt livs chock!
      Under en sista promenad längst ut i hamnen, finner han hundratals oljeindränkta pingviner döda i sanden. Han är på väg att vända tillbaka när han skymtar en rörelse i ögonvrån. En tapper fågel är vid liv. Tom fångar den med ett trasigt fisknät och bär den aggressiva fågeln hem till den flotta våning han fått låna under sitt lov. Där vidtar en kamp. Hur tvättar man bort tjära? Och vad gör man när fågeln vägrar att återvända till sina fränder i havet?
      Jo, man smugglar den över gränsen till Argentina och installerar den på en takterrass på internatet, till allas förtjusning. Så inleds en fantastisk och osannolik vänskap. En alldeles sann historia om pingvinen Juan Salvador, som på köpet ger oss en intressant inblick i argentinsk historia och natur. Jag visste att engelsmännen spelade en stor roll i byggandet av infrastrukturen i Sydamerika i början av 1900-talet, men inte att de hade ett sådant inflytande på grundutbildningen i Argentina.
      Detta är en både rolig och gripande berättelse och faktiskt tankeväckande. Michell återvänder till Argentina efter mer än 40 år och besöker sina gamla trakter men också räddningsstationen Mundo Marino, där man räddar djur från våra förorenade och nedsmutsade hav. Där får han också förklaringen till varför Juan Salvador vägrade att återvända till havet sedan han rengjorts.
      Jag tycker att Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske väger lite lättare än Pingvinlektionerna. Jag skulle vilja påstå att den är ännu mindre trovärdig. Det är väl inte så vanligt att en välartad ung svenska på trettio förälskar sig en kanadensisk uteliggare på tjugofyra, i Wien? Men vad vet jag?
      Emmy Abrahamson har skrivit några roliga ungdomsböcker som varmt kan rekommenderas till teaterintresserade unga människor. Jag skulle tro att hennes upplevelser från teaterskolan i London är baserade på egna erfarenheter. Kan denna berättelse också vara självupplevd? I vilket fall som helst roar den för stunden och Wien skymtar mellan de dråpliga replikerna och tidsmarkörerna. Jag tror man ska vara yngre än jag för att riktigt hänga med i svängarna.