Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Kära läsare

      Det är ganska så exakt fem år sedan vi lärde känna varandra.
      Jag blev uppringd av tidningen i november 2011 och blev tillfrågad om jag ville skriva krönikor. Jag hade aldrig tidigare gjort det, så min första reaktion var att tacka nej.
      Det är lättare att säga nej, än ja till saker som känns svårt eller farligt. Men jag gjorde en riskanalys och kom fram till att det absolut värsta som skulle kunna hända var att krönikan skulle bli dålig och att jag inte skulle få fortsatt förtroende. Det är illa i sig, men jag visste att ingen skulle skada mig, eller rent av döda mig om den inte blev bra.
      Min första krönika som publicerades i slutet på december 2011 handlade om att summera året som gått. Jag gjorde liknelsen med det jobbet man gör i tvättstugan:
      ”Man sorterar upp smutstvätten i olika grader och färger. Slänger sådant som är uttjänt och missfärgat. Resår som mist sin elasticitet och udda strumpor som aldrig lyckats hitta tillbaka till sin maka.
      Det nya året är som att öppna luckan på tvättmaskinen och mötas av en ny fräsch doft. Allt är rent och redo för att möta nya dagar. Åter smutsas, svettas, gråtas och skrattas i, tills det är dags för en ny tvätt och ett nytt år.
      Nu är det väl inte fullt så enkelt. Varken det nya året eller det som kommer ut den rena tvätten. Vissa plagg behåller sin lilla fläck, den slappa resåren och den missfärgade nyansen. Men så är livet också. Du bär fjolåret i dig. Du bär alla dina år som gått, med dig, men lever förhoppningsvis i nuet.
      Lika enkelt som att man inte kastar hela sin gamla garderob, behåller man även en del av sina vanor och ovanor, med någon söm som skaver och någon vän som gnager. Släng de udda strumporna som tär på din mentala energi. Skänk bort det du inte använder och behöver. Unna dig något nytt, men återanvänd det gamla och sköna, det du trivs med. Stryk den tvätt som nöden kräver. Försök att ägna den tid du kan styra över till det du verkligen vill.”
      Den krönikan blev jag ganska nöjd med. Jag tycker även att den håller att upprepa inför 2017. Oftast har tema och text kommit till mig lätt och det har varit lustfyllt att skriva. Ibland har det varit riktigt svårt och ångestladdat och jag har fått tvinga fram orden.
      Nu har fem år gått och jag har skrivit över 60 krönikor. Jag tycker att det är dags för mig att ta lite semester. Eller, rättare sagt, att du ska få lite semester från mig. Det har varit fantastiska fem år. Jag har inte bara överlevt, jag har fått enormt mycket glädje och kärlek av dig som läser mina krönikor. Det vill jag tacka dig för. Kanske just du ska bli min ”semestervikarie”? Riskanalysen är redan gjord.
      God Jul och Gott Nytt År!
      På återhörande!

      Farsdag

      På söndag är det dags. I Sverige infaller farsdag alltid den andra söndagen i november.
      Både mors och farsdag är en import från USA. Just farsdag var det en kvinna som hette Sonora Dod som införde. Hon ville fira sin far som blivit änkeman och ensam uppfostrat sina sex barn. Första gången det firades stort var 1910, och vi i Sverige hängde på 1931. Först 1949 var det en kommitté av köpmän som gick samman för att fars dag skulle få större spridning. Visst är det en handelns dag, likaväl som halloween och alla hjärtansdag.
      Men hur mycket det ska kosta eller hur man väljer att fira är ju faktiskt upp till var och en. Själv har jag inget minne av att vi firade speciellt mycket när jag och mina syskon var små. Däremot när vi kom i tonåren brukade vi skramla till något som vi tyckte vår pappa behövde. Det kunde vara godis och en Fantomentidning, eller snus och en häftapparat. Det var först när jag och min man fick barn som firandet tog lite mer fart. Frukost på sängen, paket och gärna tårta.
      I min familj har vi tyvärr ingen att fira nu på söndag. Både min far och mina barns far lever inte längre, så just denna dag tjänar inte handeln några pengar på oss. Däremot finns de med oss i våra tankar.
      Min pappa var kanske inte alltid så närvarande när jag var liten. Han var familjeförsörjare och dubbelarbetande, men var en bra pappa när han väl tog sig tid. På senare år, innan han dog, kom vi varandra närmre och jag tänker på pappa med glädje och stolthet. Mina barns far lever tyvärr inte heller. Han var en mer modern pappa och var ständigt närvarande för barnen. En riktigt bra pappa.
      Det är med sorg jag tänker på att inte mina barn får möjlighet att uppmärksamma honom och fira dagen med honom. Jag vet inte om du firar, eller hur du firar. Alla har inte ens en relation till sin far, eller kanske rent av en jättedålig relation. Det finns ingen självskriven regel att man ska bli uppskattad och firad. Har man inte gjort ett gott jobb som far, kan detta vara en tung dag.
      Med risk för att trampa på onda tår, eller sticka ut hakan för långt, hävdar jag att det måste vara bättre att ha en god far i himlen än en riktigt dålig far i livet. Du som är en god pappa vet säkert med dig det.
      Ni pappor som inte har nått riktigt ända fram, ta gärna en funderare på om det trots allt inte går att förändra. Du som har eller haft oturen att ha en dålig pappa. Se till att inte arvet går vidare utan bli den där fina pappan som du själv hade velat ha.
      Och du som har en far i livet som du tycker om, glöm inte att skämma bort honom lite nu på söndag.

      Tack du goda människa!

      Alldeles för ofta undrar man vart världen är på väg.
      Just nu pågår fruktansvärda bombattacker i Aleppo. Orkanen Matthew har skövlat över tusen människoliv på Haiti. Cirkusen i det Amerikanska valet ska vi inte ens prata om. Det är lätt att känna maktlöshet och oro över utvecklingen. Även hopplöshet och misstro till andra människor i vår egen närhet.
      Jag och dottern var i Stockholm förra helgen och glömde kvar en shoppingkasse på en bänk i tunnelbanan. Vi åkte en station, vände och åkte tillbaka. Kassen borta och inget inlämnat på hittegods. Suck! Sannolikheten att den som tog kassen har nytta av innehållet är inte stort. Ponera ändå att det var en tjej i samma ålder som tog kassen och hade turen att ha samma storlek som min dotter. Hur kan man trots det, ens vilja sätta på sig dessa toppar och jeans och måla sig med en mascara som man stulit från någon annan?
      Eller när Färjestad spelade sin senaste hemmamatch och sonen löst parkeringsbiljett och ändå åkt på en bot för att lappen vänd sig fel av vinddraget när han stängt bildörren. Trots att han ringde upp parkeringsbolaget och har biljettbevis, går detta inte att reglera.
      Nu tänker du att jag har satt fel rubrik på krönikan? Nej, för det finns hopp!
      I förra veckan lyckades jag med konststycket att glömma mitt kontokort i en parkeringsautomat (inte första gången). En för mig okänd människa gjorde sig besväret att ta reda på mitt mobilnummer och meddela att kortet fanns i trygga händer. När vi träffades kramades vi och skrattade. Tack du goda människa!
      Jag lyckades också med bedriften att åka iväg med min bilnyckel liggande på biltaket (första gången)!? Efter ihärdigt sökande och pratande med grannar hade jag gett upp hoppet. Vad gör man om man hittar en bilnyckel? 1. Hänger den på en gren längst vägen. X. Lämnar in den till polisen. 2. Bryr sig inte alls? Dagen därpå gick jag tips om en lapp på anslagstavlan där det stod att en bilnyckel var upphittad. Mannen ifråga hade lämnat in den till en märkesverkstad i hopp om att de kunde få fram koden till ägaren. Vilket engagemang!
      Tack du goda människa!
      Nu kan man inte jämföra en krigshärd mot en stulen shoppingkasse, men man kan tänka till ett extra varv kring sitt eget beteende. Det är när jag gör en god gärning eller får ta del av andra människors goda gärningar som jag känner att det finns hopp för mänskligheten.
      Vi kan faktiskt själva göra skillnad med hjälp av våra små val i vardagen. Lämna in saker som du hittar eller lägg ett par minuter på att försöka hitta den som du vet tappat något. Och framför allt gå inte omkring i stulna jeans…

      Transithallen i Alster

      Hur blev det så, och vad hände egentligen? I år är mina barn, förlåt ungdomar, 18 och 20 år. Jag vet inte riktigt när det skedde, men helt plötsligt så är jag inte lika behövd.
      Förvisso skönt ibland, men ändå lite tomt på något sätt.
      – Kommer du hem ikväll?
      – Jag får se, svara sonen. Han har flickvännen Sanna, körkort och egen bil.
      Kommer du hem i kväll?
      – Nej jag sover nog hos Anton, svarar dottern. Anton är pojkvännen sedan två år.
      Jaha, lika bra att lägga det halvtinade kycklingfilen i kylen och krypa upp i soffan med en skål fil och flingor. Zapp, zapp med fjärrkontrollen och så är det dags att gå och lägga sig.
      Nästa kväll står jag åter ensam med en filskål i handen när båda ungdomarna kommer in med sina respektive och undrar om det finns någon mat?
      Transit Alster. Kan man säga så? På Wikipedia stå det:
      ”Transit – genomresa genom ett land eller varutransport utan tull genom ett land”
      Nu ska jag inte klaga för oftast meddelar ungdomarna sig innan hur de ska göra, vart de sover eller hur många som kommer hem, men lite som en mellanlandning känns det ändå här hemma. Väskor och tvätt lite här och där. Ena veckan ligger en stor limpa och möglar i brödkorgen. Nästa vecka, är den slut på en dag.
      Det är en ny fas i livet som vi alla som har barn, eller varit barn, ska igenom.
      Det gäller att hitta balans. Ställa lite krav och inse att de faktiskt inte är barn utan unga vuxna.
      – Vad blir det för mat i kväll?
      – Vad vill du äta, svarar jag.
      – Spagetti och köttfärssås vore gott.
      – Bra, säger jag, då köper jag det, så kan du laga.
      Ibland funkar det och ibland inte.
      En annan omställning är att alla måsten man haft med barnen är i princip över. Hämta och lämna på dagis, skola och träningar. Alla cuper och läger på helger. Alla kioskpass och försäljning både för lagkassa och klasskassa. Allt det är slut. Ganska skönt men ändå lite sorgligt. Tänk på det du som just nu far och flänger som curlandet förälder. Det kan kännas som ett helvete nu när du är mitt uppe i det, men det kommer en dag när det tar slut.
      Mitt största problem är inte mina fina ungdomarna i transithallen, utan vad jag ska hitta på för ursäkter till mig själv och resten av världen. Jag kan inte använd barnen som alibi längre! Allt som inte fungerat tidigare, den där träningen som aldrig blev av. Kvällskurserna som inte gick att boka och att inte kunna bjuda hem gäster eftersom det var cuper varje helg. Allt detta har jag haft en giltig anledning till att avstå ifrån.
      Att skaffa en sladdis som alibi, är uteslutet. Det kanske får bli en hund, det är väl en bra ursäkt? Zapp, zapp i filmjölksskålen.

      Jag vill också brinna!

      Jag avundas människor som brinner för något.
      Det blir extra tydligt nu i OS-tider, när man ser alla som vigt sitt liv åt idrott.
      Nu menar jag inte att alla ska sträva efter att bli världsmästare, eller ens ägna sig åt sport. Det räcker med ett starkt engagemang eller fritidsintresse.
      Tänk att få vara genuint intresserad av något som gör dig både glad och lite av en specialist på en sak eller ett ämne. Du kanske är en av dem? Ni är många, så det är inte unikt eller ovanligt, men jag vill också vara en av er.
      Jag minns att jag läste för länge sedan om en man som samlade på kyrkdamm.
      Ja visst, det låter inte klokt. Mannen åkte runt och besökte kyrkor och samlade lite damm i påsar som han märkte upp i ett register. Hur kommer man på att det är just kyrkdamm som man är intresserad av? Då – skrattade jag – idag – är jag avundsjuk.
      Varför är jag så där lagom. Lite intresserad av mycket, men varken med spets eller djup i något. Suck!
      För 20 år sedan köpte vi huset vi bor i. Den gamla farbrorn som tidigare ägt det, hade samlat ett helt rum med gamla tv och radioapparater. Till yrket hade han varit tv och radiohandlare och säkerligen var det även hans största hobby. Märkvärdigare än så behöver det inte vara. Lite knep och knåp som fyller tiden när man blir gammal.
      Det kan vara sport, hantverk, djur, musik, ja egentligen vad som helst. Jag börjar känna stressen av att jag borde hitta något som jag kan luta mig tillbaka mot på ålderns höst. De som är gamla idag har oftast ett aktivt sportigt liv, eller ägnar sig åt stillsamma saker som släktforskning och handarbeten.
      Den generation som är tonåringar idag, kommer säkert att sitta med sina telefoner, datorer, spela spel och roa sig med att leta Pokémon när de blir gamla.
      Men vad ska jag göra? Jag är generationen mitt emellan. Jag är inte helt bekväm med all ny teknik som kommit senaste tiden och jag kan varken handarbeta eller spela dataspel. Jag kanske ska göra som huset förra ägare och samla ett rum med saker som jag är bekväm med. Ett rum fyllt av till exempel freestyles, transistorradios, skivspelare, VHS-bandare, CD och DVD -skivor. Men frågan är vad som händer när sakerna slutar att fungera? Fastnar bandet i VHS-bandaren, så sitter jag bokstavligen med skägget i brevlådan. Förmodligen kan varken jag eller någon då levande person laga den typen av uråldrig teknik.
      Skit också, vad ska det bli av mig när jag blir pensionär!
      Jag kan inte ens klappa katt – för jag är allergisk.

      Läs inte det här!

      Hoppa över denna krönika. Bläddra vidare. Kanske du rent av ska lägga hela tidningen åt sidan. Men så kan jag väl inte skriva. Johanna Skoglund, som är chefredaktör och ansvarig utgivare, kommer inte att släppa igenom den här texten. Tidningen görs ju för din skull och för att just du ska läsa.
      Nu har jag och många med mig semester. Men tar vi semester ifrån nyhetsflödet? Unnar vi oss lite ledigt ifrån alla sociala medier? Klarar vi att släppa taget lite extra för att kunna gå ner i varv?
      Jag kan inte påstå att jag är storkonsument av nyheter, men jag läser papperstidningen varje morgon och ser på morgonnyheter. Brukar oftast även bläddra lite i flödet på facebook medan jag äter frukost och hinner även med en nyhetssändning i radion på väg in till jobbet. Sedan är det en lång paus under arbetsdagen. Eftersom jag sitter i ett öppet kontorslandskap har vi ingen radio eller tv som står och skvalar.
      Oftast får jag en liten dos vare sig jag vill eller ej, då jag har kollegor som ständigt ligger uppkopplade mot alla världens nyhetskanaler. När jag kommer hem på kvällen så blir det i regel två nyhetssändningar, en från public service och en från en reklamfinansierad kanal. Man vill ju vara rättvis och nyanserad.
      Slutligen en liten snabbscroll på facebook innan läggdags. Men nu är det semester och med semester menas att man ska vila upp sig. Jag tror att jag och fler med mig skulle må gott av att minimera nyhetsflödet under dessa veckor. Vi konsumerar nyheter idag på ett sätt som jag inte tror är nyttigt. Förr fick man jobba lite för att hitta information och kunskap. Idag behöver vi snarare värja oss för all information.
      Tacka nej och välja bort. Det är svårare än man tror. Bara att gå in på en väderapp flera gånger om dagen är i sig stressande, och vädret blir som det blir ändå. Likaså finns det en uppsjö av information som tas för sanna. Att vara källkritisk är också något som vi behöver bli bättre på. Väldigt mycket som skrivs är skit och har ingen substans.
      När jag skriver ”Läs inte det här”, så menar jag att du ska välja lite mer med omsorg, Speciellt under semestern. Var inte din egen slav dessa veckor, utan bryt mönstret och våga välja bort. Nu tycker jag (för att fjäska lite för chefredaktören) att om du är och bor i och kring Karlstad i sommar, så räcker det att du läser Karlstads-Tidningen. Den kommer på torsdagar och är en perfekt sammanfattning på vad som skett under veckan som gått och även blickar framåt mot det som är på gång.
      Så till sist, fortsatt trevlig sommar och glöm inte unna dig lite semester från både mina krönikor och ditt eget nyhetsslaveri.

      På´t igen!

      Vips så är vi redan i slutet av juni.
      Vart tog dessa juniveckor vägen?
      I slutet av maj hängde täckjackan fortfarande framme i hallen och syrenerna hade knappast knopp.
      Först kom Nationaldagsfirandet och alla flaggor ska hissas. Sedan var det studenternas tur att glädjas och firas. Först balerna i början av veckan, och utspring med uppvaktningar i slutet av den samma. De är så fina, så unga, fulla av energi och med stora förväntningar på framtiden. Jag minns tillbaka och kan komma ihåg den där känslan av odödlighet och kraft. Inte utan att jag blir sentimental, men även lite tråkigt realistisk och bekymrad över alla grusade drömmar som förr eller senare kommer att dyka upp i livet.
      På lördag efter studenternas framfart, då var det bara att kavla upp ärmarna igen och ladda för 70-årsfest. Nu tänds åter hoppet, och trots att mamma börjar bli till åren och varit med om det där gruset längst livets väg, så finns all anledning att fira. Min mamma har inte undanbett sig eller valt att gömma sig. Nej nu jäklar är det fest! Eftersom pappa inte lever längre, så är det vi tre döttrar som hållit i taktpinnen vad gäller hemliga upptåg och annat. En otroligt lyckad kväll med nära vänner, tillika musiker, som körde spontana framträdanden till långt in på nattkröken.
      Och barnbarn som inte rädes att ta micken och ta till orda. Allt ifrån yngst på 8 år ända upp till den äldsta på 20. Och som grädde på moset kom en inspelad hälsning från New York med självaste Rolf Porseryd som avsändare. På söndag var jag glad men mycket trött. Men hoppsan, dottern fyller 18! På´t igen! Hurra hurra hurra hurra!
      Mitt i min familjs firande börjar en annan stor fest. Fotbolls-EM! Hela Sverige firar och festar, trots motgångar. Mitt i veckan lyckades det slinka in en sommarfest med jobbet också… Äntligen helg, men nu ska dottern ha ny fest med sina vänner. Mamma hade 50 gäster på sitt kalas, och dottern var inte mycket sämre. 45 ungdomar hem till oss i Alster! Även denna fest blev lyckad och ingen av mina värsta farhågor behövde besannas.
      I morgon är det midsommar. Nu ska jag bara pusta ut. En ut och en inandning hinns med innan midsommarfirandet sätter fart. Partyljus och långbord får stå kvar, det är bara att slänga vissna blommor och plocka nya, men vilka blommor? Hägg och syren som stod i blom för två veckor sedan är redan bruna och torra. Även jag börjar känna mig lite vissen.
      Men som sagt, på´t igen! Som en fin (ej brun) men något överblommad rallaros kommer jag inte vika mig för varken vind eller regn i morgon.
      Glad Midsommar på er!

      Glad, ledsen eller tummen upp

      De skrivs i sms, på facebook, instagram, snapchat och kik.
      Inte som ord, men som symboler. Det mest vanliga är de där gula runda figurerna som är glada, ledsna eller rädda. De kallas Emojis.
      De flesta av er har säkert full koll, men jag hör till skaran med medelmåttig kunskap.
      Jag använder dem varje dag, men har förstått att jag kanske inte använder dem på rätt sätt, eller ännu värre, inte riktigt förstått vad de har för betydelse. Jag gjorde nyss ett test på nätet och fick endast 13 rätt av 20 möjliga. Dåligt, men ändå fler rätt än många andra enligt testets statistik.
      Denna krönika är för mig och för dig som är noviser. Ni andra som är emoijis-proffs säger jag hej då till ;-)
      :-) Emojin slog igenom i Sverige någon gång under 2012. Det var året som många av oss skaffade en smart telefon. Själva ordet Emoji kommer från japan och dök upp i slutet av 90-talet.
      Först ut var den så kallade smilis, som uppfanns 1982 av en man som heter Scott Fahlman. Han skrev i ett mail ”Jag föreslår att den följande teckensekvensen betecknar ett skämt :-)
      Efter det spred sig smilisarna och lade grunden till dagens Emojis. Och idag 2016 finns det över 800 olika symboler som vi kan välja mellan. Emoji utsågs 2015 till årets ord. Men vad betyder egentligen alla emojis? Den lilla, gula gubben smyger sig in överrallt. Vi förmedlar ständigt våra känslor genom dessa små bilder. Hur många ”gilla tummar” har du själv lagt ut på facebook, bara idag? Jag läste en artikel i DN om att den gråtskrattande- emojin användes hela 6.6 miljarder gånger förra året.
      6.6 miljarder! Kuriosa: Edvard Munch är en av få som fått en egen emoji.
      A-KKrönika
      Själv har jag blandat dessa symboler vilt. Jag skickar ständigt röda hjärtan till både nära, kära och ytligt bekanta. En morgon i förra veckan hörde jag på radion att det diskuterades vad som var ok och inte gällande hjärtan. Då fick jag klart för mig, att röda hjärtan ska man inte skicka till (som i mitt fall) kill-kompisar, utan då ska man välja andra färger på hjärtat, så att det inte ska missförstås.
      Nu har jag skickat röda hjärtan till både släkt, barn, sambo, och kompisar, helt utan inbördes värdering. Ett rött hjärta för mig betyder så mycket. Allt från” Älskar dig”, till, ”jag är glad att du är min vän”, eller ”tänker på dig i din svåra stund” Om det nu mot förmodan har uppfattats som att jag stöter på min mamma, eller mina manliga vänner, så må det vara hänt. Jag kommer fortsätta med mina röda hjärtan, så det så!

      Skvalborg, Valborg, Kvalborg och Finalborg

      I övermorgon är det Valborgsmässoafton, det står det i kalendern, så det kan vi enas om. Men betydelsen eller upphovet till denna dag finns det olika förklaringar till. Historien säger att Valborg, eller rättare sagt, Walpurgis var en engelsk prinsessa som blev kallad till Tyskland för att hjälpa till med kristnandet i landet. När Walpurgis dog 799 som abbedissa, flyttades hennes kvarlevor till Eichstätt för gravsättning den 1 maj.
      Nu börjar ni förstå vartåt det lutar. Under medeltiden utvecklades en kult kring hennes minne där även motverkandet av häxor hade stor betydelse. Man började tända stora bål som skydd mot det onda. Man sköt skott och blåste i horn för att hålla spökeri och trolldom borta. Om du har tyskt påbrå kanske du firar minnet av Walgpurgis. Men om du som mig är född i Sverige (Grums) med svenska föräldrar (från Grums) så tänker du kanske inte just på Walgpurgis denna dag. Vi svenskar firar genom att tända eldar, sjunga och ibland avfyra raketer. Valborgsfesten för oss är mer en symbol för våren och ljuset.
      Traditionen sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden än kristendomen. Eldar tändes för att bränna det gamla och ge plats för det nya och hade ingenting med trolldom att göra. Visst sköts det skott och blåstes i horn, men det var för att hålla rovdjuren borta när djuren släpptes ut på bete. Tillsammans med kristendomens traditioner kring påsken gällande liv och död, har detta smält samman till en högtid när vi tänder eldar på Valborg. Vi sjunger och hälsar våren välkommen med tal om framtidstro.
      Det är nu Skvalborg, Kvalborg kommer in i bilden, och som grädde på moset även Finalborg.
      Vilka är vårt hopp och vår framtid? Jo, studenterna såklart! På Valborg tas studentmössor på och det är stort firande runt om i våra studentstäder. Förutom min gymnasiestudent har jag bara lite ströpoäng från universitetet. Men i början på 1990-talet fick jag känna på feststämningen i Uppsala. Min väninna var nybakad farmaceut och vi firade hårt med champagnefrukost, forsränning i Fyrisån och mösspåtagning.
      Dessvärre var jag bättre rustad än min väninna så vårt firande slutade runt åtta på kvällen då hon fick bäddas ned i sitt studentrum medan jag satt i fönsterkarmen och såg firandet fortsätta på avstånd. Till hennes försvar kan jag nämna att hon festat i hela två dagar innan. Skvalborg den 28 april och Kvalborg den 29 april. Och för de som inte fått nog efter Valborgsmässoafton finns även Finalborg som är den 1 maj.
      Hur och vad du än firar denna eller dessa dagar, ta det lugnt med både eld och alkohol så att den ljusnande framtiden även är din efter helgen. Glad Valborg på dig!

      April april din dumma sill…

      I morgon är det första april och det sägs att traditionen kom till Sverige under 1600-talet. Skämtet gick ut på att få någon att gå dumma ärende.
      Stora delar av världen har den här traditionen.
      I Finland säger man ”April april, ät sill och drick lervatten till. I Danmark och Norge kallas det ”aprilnarr” och i Frankrike är man en ”aprilfisk” om man blir lurad. I länder som USA, Kanada och Storbritannien, kallas dagen för All Fools ’Day eller April Fools.
      Här följer några av världens bästa aprilskämt genom tiderna.
      1950 Gick Göteborgs Posten ut med att Öland lossnat från havsbotten och var på väg att driva in mot den svenska kusen.
      1957 sände BBC-News ut att spagetti växte på träd och att det odlades i Schweiz. Många hörde av sig och ville ha frön för att kunna börja odla själva.
      1962 meddelade Sveriges Television att man installerat ny utrustning som gjorde att man med hjälp av en nylonstrumpa framför tv:n kunde få färg-TV.
      1982 kom skrällen via DN att man infört sommartid i smyg och att alla klockor gick fel.
      1998 lanserade en känd amerikansk hamburgerkedja en ny burgare gjord för vänsterhänta. Ingredienserna var det samma men man hade roterat innehållet 180 grader för att underlätta för alla vänsterhänta.
      Samma år meddelade New Mexicans for Science and Reason att delstaten Alabama hade lagstiftat om att ändra Pi från 3,141592… till det bibliska värdet 3.0.
      2007 lanserade Google en tjänst som hette Gmail Paper. Tjänsten innebar att Google skulle skriva ut dina mail och lägga dem i en låda som levererades till din dörr.
      Här i Värmland skojas det också friskt.
      2015 Karlstad Universitet upptäckte ett slukhål som gjorde att hus 11 måste flyttas på grund av utgrävning.
      Och alla minns vi väl det indragna alkoholtillståndet på alla uteserveringar förra sommaren som NWT skrev om. I VF var det en stor bild över vindkraftverken vid Gässlingegrundet där ett av verken mystiskt försvunnit.
      Karlstad Kommun lät meddela att Fredsgudinnan på Stora torget skulle målas röd och gul eftersom så många klagat på att hon var grå och tråkig.
      Ett aprilskämt ska engagera folk. Man ska bli glad eller förbannad. Aprilskämtet ska beröra, gärna driva till handling så att man aktivt måste göra något. Men ibland går det över styr. För några år sedan ringde en kvinna till sin man och sa att hon tappat bort deras barn på tåget. Han försökte ringa henne flera gånger men hon hade stängt av telefonen för att luras. Det ”lilla skämtet” höll på att sluta med ett stort polispådrag. Regel nr 1. Det får inte skada eller göra någon ledsen. 2. Man ska skratta med och inte åt. Och till sist, innan du utsätter någon, tänk efter om du själv skulle uppskatta skämtet om du vore den ”drabbade”
      Håll ögonen och öronen öppna i morgon. Mitt tips är: Luras på ett roligt sätt och låt dig bli lurad. Bjud dig själv och andra på ett gott skratt.

      Gött eller bara jobbigt?

      Vecka 9 är ingen vecka som passerar obemärkt för en förälder med barn i skolåldern. Den årliga sportlovsveckan kan erbjuda både skönt umgänge och sport med familjen. Eller en stressig vecka med dåligt samvete både för jobb och barn.
      När jag var liten så var mamma hemmafru och pappa jobbade, så någon större skillnad var det sällan för mig, mer än att det var skönt att vara ledig. Solsemester var inget som fanns i vår världsbild. Kanske att jag tillsammans med mina systrar och farfar drog en repa på längdskidorna ute på ett gärde, eller åkte pulka i närliggande backar. I bland kunde vi kanske åka till Hovfjället över en weekend och trycka in oss i en husvagn.
      Just i Hovfjället, i en husvagn var jag tillsammans med mamma och mina systrar när beskedet nådde oss via radion att Palme var skjuten. Jag minns att jag hade tjatat till mig mina första egna slalompjäxor, ett par vita Salomon som var fruktansvärt obekväma. Till det hade jag en matchande vit mössa med en jättetofs som mamma hade stickat. Detta var långt innan skidhjälmens intåg.
      Varmchoklad, Håwelimpa och lukten av blöta lovikavantar sitter fortfarande kvar i minnet, tillsammans med den hemska nyheten om Palme. Bortsett från just det tillfället så var sportloven ganska anspråkslöst men sköna!
      I dag är det dyrare att ta en vecka i Sälen, än att åka på charter. Föräldrar kämpar för att få semesterdagarna och pengarna att räcka till. En väninna som ganska nyligen skolat in sitt barn på dagis undrade om det verkligen är så att alla barn är hemma på sportlovet, då dagispersonalen uttryckt att just hennes barn i stort sett skulle vara själv större delen av veckan.
      Som förälder måste man välja sina ledigheter med omsorg, men kan omöjligt ha dåligt samvete för att man inte kan vara ledig alla lov. Väldigt få av oss har ett jobb eller en inkomst som tillåter att man tar ca 14-15 veckors semester per år.
      Som tur är finns det en hel del aktiviteter även här hemma, som inte nödvändigt handlar om sport och dessutom är gratis. Jag kollade agendan för vecka 9 och såg att det var många saker jag själv skulle vilja ta del av (trots att jag är vuxen) Att aktiviteterna ofta är åldersanpassade, säger jag inget om. Men en liten pekpinne vill jag ändå rikta till de saker som bara vänder sig till tjejer till exempel ”Vi syr enkla kjolar tillsammans. Både för nybörjare och proffs. För tjejer 13-25 år” I dag, 2016, finns det även killar som kanske vill sy både kjolar och annat.
      På tisdag är det Internationella kvinnodagen, en dag som bland annat ska belysa jämställdhet. Så till nästa skollov, se till att även killar är välkomna in i syjuntorna. Ordspråket ”Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli” får avsluta krönikan.

      Torsdag den 4 februari – en dag som angår oss alla

      Idag är det Världscancerdagen. Det är sjunde året som dagen arrangeras, och syftet är att öka kunskapen om patienter och närståendes situation. Dagen är även till för att få beslutsfattare att satsa mer pengar på bättre och ökad cancervård. Bara i Sverige drabbas över 60 0000 människor varje år. Cancern finns närvarande för väldigt många av oss varje dag. Till dig som tänker vända blad nu säger jag grattis. Om inte det här angår dig så är du mycket lyckligt lottad. De allra flesta är tyvärr drabbade på något sätt. Har vi den inte i oss, så har vi den bredvid oss.
      Jag ska inte förstöra din torsdag genom att ge dig dåligt samvete eller försöka få dig deprimerad. Nej, jag vill bara att du stannar upp och tänker på hur cancern påverkat dig. Är du, eller har du själv varit drabbad? Hur bemöter du andra och hur skulle du själv vilja bli bemött? Du som är drabbad, tala om hur just du vill ha det.
      Att stå vid sidan av är inte heller alltid så lätt. Jag personligen har inte fått någon cancerdiagnos och skriver med utgångspunkt från att vara anhörig till nära och kära som drabbats. Ibland har cancern tyvärr segrat, men det finns också gånger som den har gett vika. Hur jag skulle agera om jag fick ett eget cancerbesked är omöjligt att förutse. Men jag vet hur jag lärt mig att agera på de som är drabbade i min närhet. Ett enkelt råd som kan vara oerhört svårt är: Var dig själv!
      Det absolut lättaste men sämsta alternativt är att köra huvudet i sanden.
      Idag tänker jag lite extra på mina kära som fått gett upp kampen. Visst, cancern vann den gången, men den vinner inte över mina fina minnen och glädjen jag har över att ha haft dem hos mig. Jag vill även hylla alla er som kämpar emot. Alla starka, men också alla svaga. Hurra för er! Hurrar gör jag även för dem som skänker pengar till forskning och till alla de som ägnar sitt liv åt att försöka lösa gåtan. Gåtan med cancerhelvetesskiten.
      Idag ska jag ringa det där samtalet som inte blivit av på länge. En vän som är under behandling och som jag inte pratat med på flera veckor. Bättre att ringa och störa, än att inte ringa alls, tänk på det.
      Om du tycker att Världscancerdagen är alldeles för tung, så kan jag trösta dig med att i morgon fredag får du frossa i choklad för då är det internationella Nutella-dagen. Jösses vilket påhitt!

      Anna-Karin 2.0

      Jag tror på ett nytt år med nya möjligheter. Det är så jag väljer att se det, det är så jag hoppas och tror att du också vill ha det. 2015 har varit ett år med mycket mörker.

      Nyårsklockan – vers 2
      ”Ring in det nya och ring ut det gamla
      i årets första, skälvande minut.
      Ring lögnens makt från världens gränser ut,
      och ring in sanningens till oss som famla”

      Jag famlar, och jag törs säga att jag inte famlar ensam. Vindarna har svängt kraftigt hit och dit. Hur ska jag förhålla mig till alla EU immigranter, alla flyktingar alla terrordåd, klimathot och naturkatastrofer? Vad kan lilla jag göra och vad kan hela Sverige göra. Vad bör resten av Europa och världen göra. Det är svåra frågor utan lätta svar.
      2016 ska jag uppgradera mig själv. Anna-Karin 2.0, det är jag det. Jag kan inte bara förvänta mig att allt runt omkring mig ska bli lite bättre, utan att ställa krav på mig själv. De flesta av oss har mål med våra arbeten. Vi har medarbetarsamtal där vi tittar både bakåt och framåt. Vad har vi uppnått och vad förväntas vi uppnå framåt.
      2015 ska jag avsluta med att ha mitt eget personliga samtal med mig själv. Ställa mig frågor som, hur har jag levt mitt liv hittills och hur vill jag leva framgent? Vilka egenskaper hos mig själv är jag missnöjd med och hur kan jag jobba med att göra dessa svagare? Vilka sidor har jag som är bra och som jag är nöjd med, och hur kan dessa bli ännu bättre och starkare?
      Likväl som vi uppgraderar våra datorer och telefoner, lika självklart borde det vara att försöka uppgradera och förbättra oss själva.
      Mitt nyårslöfte till mig själv (2.0) får bli med ord som VARFÖR och HUR. Om löftet är att träna mer, behöver jag ställa mig frågan VARFÖR? Vad vill jag uppnå? Bli smalare, få bättre kondition eller bli starkare? När jag vet det, blir det såklart mycket enklare att veta HUR jag ska träna. Likadant gäller för stora frågor som tiggeri eller flyktingpolitik. Här är det dags för många av oss att ta en riktig funderare. Alla tycker något, men vet vi varför vi tycker som vi gör och vad har vi för fakta bakom våra åsikter. Vi är alldeles för många som uttalar oss om saker, utan att först ha ställt oss frågan, VARFÖR tycker jag som jag gör och HUR kan jag bidra till en lösning på problemet.
      Jag säger inte att det är lätt och jag lovar inte att jag lyckas med min egen uppgradering, men jag ska ge den ett försök. All positiv förändring måste trots allt börja med mig själv.

      Nyårsklockan – vers 7
      Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
      det dagas, släktet fram i styrka går!
      Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
      ring in den tusenåra fredens rike!
      Den där sista raden tycker jag om.
      Gott Nytt 2016 till mig, till dig och till hela vår jord!

      Förlåt!

      Det har inte hänt förut och kommer absolut inte att hända igen.
      Jag höll på att glömma bort dig kära läsare. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det och hoppas att du inte tar det personligt.
      Jag skriver min krönika var fjärde vecka och brukar leverera i tid. Oftast i god tid.
      Sent i tisdag kväll, precis när jag skulle stänga av datorn läste jag ett påminnelsemail från Mats som jobbar på tidningen du just läser.
      Det stod bara kort och koncist ”Hej Anna-Karin! Här kommer en påminnelse om att det är din tur att göra krönikan denna vecka” Whoooops, kalldusch!!!. Eller snarare varmdusch. Ni vet den där känslan när adrenalinet rinner till och pulsen ökar. En känsla av overklighet, lite som en utanför kroppen upplevelse. Klockan var 22.34 på kvällen och jag hade sekunden innan ställt in min hjärna och kropp på att precis klara av att släcka alla ljus, stänga av tv:n och göra de allra nödvändigaste toalettbestyren.
      Jag skulle sedan precis uppbringa mina sista krafter på att ta mig med staplande steg till min säng. Likt ett målfoto på Usain Bolt, när han i slowmotion sätter foten över mållinjen, skulle mitt huvud landa mjukt på min kudde. Du känner säkert igen känslan. Och jag inbillar mig att äventyrerskan Renata Chlumska hade det lättare att hitta kraft i sina sista steg upp på toppen av Mount Everest än vad jag hade i tisdags kväll, när insikten nådde mig att min krönika var oskriven och försenad.
      Inte för att varje krönika behöver en förberedelse likt en expedition till Mount Everest. Men, till mitt och alla andra krönikörers försvar, vill jag ändå påpeka att det krävs vissa förberedelser. Jag brukar först gå och våndas i en vecka, sedan går jag och värper ett par dagar innan jag sätter mig tillrätta och låter fingrarna dansa över tangenterna. Dansa och dansa, det var en liten överdrift. Det tar alltid ett par timmar att klämma ut det där ägget jag gått och värpt på. Nu blev inte den här krönikan som alla andra krönikor jag skrivit.
      Jag brukar, trots mina vedermödor, se fram emot att skriva, och gillar det där värpandet och det lilla ägget som kommer till sist. Nu blev det inte så. Istället för en efterlängtad graviditet och en normal förlossning, visste jag inte ens om att jag var ”gravid” och som grädde på moset blev det ett ”akut kejsarsnitt”. Natt till onsdag, klockan 00.16 föddes denna krönika. Så slutligen, förlåt Mats på Karlstad-Tidningen, för att du fått vänta på min sena krönika. Förlåt också till Renata Chlumska och Usain Bolt som jag gjort mig lustig över i mina krystvärkar. God jul och ett riktigt Gott Nytt År önskar jag dig, så hörs vi igen vecka 1. Jag har redan börjat ruva…

      Höstspaning

      Vi svenskar är ett fantastiskt folk på många sätt.
      Inte minst när det gäller att haka på nya trender.
      Ena dagen är det snabbmat, nästa dag är långkok på allas läppar för att sedan puttas undan av rawfood eller streetfood.
      På dryckessidan dyker det upp små microbryggerier i varje hörn och det dröjer nog inte förrän jag har en egen humlesats i garaget. Nu lanseras värmlandsmjölken och de värmländska bönderna ska börja premieras. Bra tycker jag! Heja Värmland!
      På dansfronten så har bugg, linedans och streetdance hamnat i skuggan av poledans. Även på träningssidan är det friska vindar som gäller. Precis när skämskudden kunde plockas bort från stavgången – ja, då är det helt ute.
      Nu är det cykel som gäller. Jättebra tycker jag!
      Jag försöker cykla till jobbet när tid och väder tillåter, men jag har noterat att cyklandet har ändrats markant bara på det senaste året.
      Det vanliga hederliga, opretentiösa cyklandet har försvunnit.
      Fler och fler bär cykelhjälm. Jättebra! Ge cykelhjälmen några år till, så kommer vi stirra lika oförstående på dem som inte använder hjälm, så som dem som inte bär hjälm i skidbacken.
      Att åka alpint barhuvad, eller i enbart mössa idag, det är bara idioter eller amatörer som gör. När jag cyklar, blir det oftast från Alster in till centrala Karlstad. En behaglig tur som tar cirka 30 minuter.
      Skillnaden nu och för ett år sedan är att jag nästan varje gång funderar på om jag hamnat mitt i en cykeltävling… Vad gäller outfiten så är det endast nummerlappen på bröstet som skiljer den vanlige cyklisten från tävlingscyklisten.
      Allt från cykelskor till vadderade byxor och speciella cykeltröjor. Slimmade glasögon, handskar och vattenflaskor och för att inte tala om den spejsade tävlingscykeln.
      Mer än hälften av alla jag möter på cykel, ligger bakom, framför, kör om eller blir omtrampad av, ser ut som en cyklande tandkrämstub. Strömlinjeformade kläder i starka färger med stora mönster och texter. Alla ser ut som jordgetingar i attackställning.
      Ärligt talat, är jag bara gammal och grinig, eller är det en befogad fråga när jag undrar om man verkligen behöver alla dessa attiraljer för att cykla till sitt jobb? Och till sist: Bara för att man klär sig som ett cykelproffs så är inte cykelbanor och bilvägar avspärrade som under ett tävlingslopp.
      Man kan inte komma i klunga på två till fem cyklister och ligga i bred på bilvägen, speciellt inte när det finns en vanlig cykelbana vid sidan av.
      I centrum är det totalkaos. Vissa gator är markerade med gång/cykelvägar, men på vissa ställen kring torget är det total anarki. Skärpning till alla och till gatukontoret.
      Med eller utan Stomatoldräkt – använd reflex och ha en fortsatt skön november!