• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Val till vad?

      På söndag är det dags för ett kärt återbesök i min gamla skola Herrhagsskolan. Då skall jag, förhoppningsvis tillsammans med väldigt många andra röstberättigade medborgare försöka påverka det svenska samhället! Är det inte så man säger? Röstar man inte så kan man sedan heller inte komma och gnälla. Det anses helt enkelt vara ens plikt att rösta. Punkt slut!
      Politiska ideologier som det talas så ofta om, finns dom verkligen idag och, framför allt, är dom lika tydliga idag som tidigare? När man försöker sätta sig in i de olika partiernas program eller valmanifest som det så vackert heter, så infinner sig en känsla av att de politiska partierna allt mera ser sig om uppdragstagare av väljarna. Det tycks som att man är beredd att dagtinga om det mesta bara det gagnar röstfiskandet.

      •••

      Visst finns fortfarande ideologiska skillnader mellan ytterligheterna men allt mer tycks man ge efter när det gäller traditionellt starka åsikter som man tidigare förknippats med. Som väljare känns det svårt att få exakt klarhet i vad konsekvenserna av olika mer eller mindre luddiga vallöften, kommer att innebära i praktiken.
      Det mesta låter så fint och övertygande men begreppet ”från ord till handling” har visat sig vara det svåraste av allt som politiska makthavare har visat sig kunna leva upp till. För mig förefaller det som att de största olikheterna partierna emellan står att finna i miljöfrågorna. De politiker som ännu inte insett digniteten av dessa frågor har nog missat det mesta. Det som inte görs idag, inom miljöområdet blir mångfaldigt svårare att göra (eller reparera) i morgon om det ens är möjligt?
      Vi kan inte bara överlåta till kommande generationer att försöka reda ut, återställa och reparera effekterna av en vettlös miljöpolitik idag.

      •••

      En annan intressant utgångspunkt för politiskt ställningstagande är partiledarnas personligheter. Många röstar på det partiet som har den, som man tycker mest sympatiske, charmige och trovärdiga ledaren. Detta tycks mera viktigt än själva innehållet i politiken.
      Trovärdigheten tycker jag personligen blivit ett begrepp som, i princip saknar värde. Det har nu visat sig så många gånger att politiker inte är annorlunda än vanliga människor och det är väl kanske bra det. Politiker skall ju utgöra ett tvärsnitt av samhällets medborgare och i det samhället är det ytterst ovanligt med fläckfria människor.
      Alltså ingen anledning att jaga upp sig när politiker figurerar i rent olagliga eller ”gråzonssammanhang”. Då skulle man få gå omkring och vara uppjagad för jämnan. Vi har de politiker vi förtjänar helt enkelt och sanningen är att det inte finns bättre alternativ att tillgå. Sannolikt finns det massor av, minst lika kloka, presumtiva politikerämnen lite varstans i vårt land men man är inte intresserad.

      •••

      Nåväl, oavsett vad valutgången kommer att visa på söndag kväll så har vi det trots allt rätt bra i det här landet. Visst kan mycket göras ännu bättre men om vi höjer blicken till et globalt perspektiv så kan vi nog känna oss rätt så privilegierade.
      Så bli nu inte allt för upphetsad och förbaskad om det inte blir som du hade hoppats på söndag.
      Om ett tag inträder vardagen igen och snart har vi, liksom våra politiker, glömt alla vackra ord och löften som sagts den senaste månaden.
      Vi hörs.

      Kantarellerna sviker oss

      Så kom då till slut det regn som vi aldrig ville ha under sommaren. För sent för vissa och helt oönskat för andra.
      Så är det alltid med vädret, alltid är det någon som njuter av det väder som andra bara vill vara utan. Regn är bra för mycket och inte minst för svampen.
      Experterna påstår att det inte spelar någon roll att sommaren varit torr. Kommer bara regnet så kommer också svampen, bara det är tillräckligt varmt, vilket det ju är. Dags att att leta fram stövlarna, svampkorgen och dra iväg alltså.
      Dra iväg, vart då? Jo, det är konstigt det där med de egna specialställena som alla har. Ställen där det alltid lyser gult av stora, saftiga kantareller så långt ögat når och dit ingen annan hittar. Det kvittar nästan vem man pratar med, så har de sina ställen.

      Med stor entusiasm och övertygelse berättas det om gula mattor i skogen och hur man burit hem sprängfyllda bärkassar och dessutom tvingats ta tröjor och jackor till hjälp för att få med sig läckerheterna hem. Jag och hustrun älskar att plocka (förlåt leta) svamp och vi har faktiskt ett par skapliga ställen men jag kan knappast påstå att vi är ensamma om dem och än mindre att vi kommit därifrån bärandes på rågade kassar och korgar.
      Troligen skulle vi tjäna på att köpa våra kantareller istället för att göra alla bilresor till Värmskog utan svampfångst, men ett visst mått av motion får man ju alltid.
      Allt för ofta kommer vi för sent och favoritstället är avplockat varför man mest går omkring och förbannar sig för att man inte åkte någon dag tidigare. Vid de tillfällena undrar jag över hur många, utöver oss som också anser just denna plats vara det egna favoritstället? Kanske mer än femtio? Vad vet väl jag.

      Det tråkigaste är när man kommer dit på en tid som man själv tycker är listig, bara för att konstatera att det redan står två tre bilar just där vi själva brukar parkera.
      Då brukar vi åka till något annat ställe där vi tidigare fått ihop några liter, men ofta finns även där avtryck av nitiska svampletare, som återigen lyckats nosa reda på just vårt ställe. De senaste åren känns det nästan som att svampen gått samman och bildat någon slags pakt mot oss.
      Att dom sviker oss helt enkelt och låter sig plockas av andra. I höst skall vi dock försöka överlista såväl svampar som plockare och vara ute i tid. Ja, jag vet att det finns dom som redan plockat frysen full och att det regnat kopiöst, lokalt i sommar men på våra ställen är det nykomna regnet svamparnas första törstsläckare, så nu ligger vi i startgroparna.

      När svampsäsongen går igång som mest, går båtsäsongen mot slutet även om det säkert återstår flera vackra dagar ännu innan båten skall upp på land. Det kanske är lika bra att båten tas upp så snart som möjligt så vi får en översyn av både det ena och andra. Vår båt kan faktiskt liknas vid en svamp. Den slukar mer bensin än vad en kamel som skall korsa Sahara förmår tanka i sig före karavanstarten.
      Tio liter bensin per landmil krävs för att kämpa sig fram i Vänerns vatten och en söndagsutflykt kan kosta upp till femtonhundra spänn. Även om sjölivet ger mycket glädje och rekreation så har allt sitt pris.

      En av anledningarna kan ju vara att propellern inte längre påminner om just en propeller, utan snarare ser ut som en förstamajblomma modell större, just uttagen ur en centrifug.
      Propellerbladen har böjts inåt som om de vill skydda själva centrumpartiet. Kan inte förstå vad detta kan bero på?

      Skaffar man sig en GPS för dyra pengar så hoppas man ju på att den skall överensstämma någorlunda med sjökortet eller ännu hellre med hur det faktiskt ser ut i sjön. Hur kul är det att konstatera att man kör på land när man faktiskt är i vattnet eller att man kör på babord sida om ett sjömärke när man i verkligheten är på styrbord sida.
      En trolig orsak till allt detta kan kanske vara att skepparens orutin och brister är större än han själv vill erkänna men Rom byggdes ju inte på en dag…

      Karlstad för och emot

      Efter att ha bott, verkat och levat i Karlstad i mitt hittills 59-åriga liv, är det ganska självklart att man tillåter sig att tycka till om saker som har med just Karlstad att göra. Jag har alltid hävdat att Karlstad är precis lagom i allt. Här finns det mesta finns som behövs och lite till och det är en hög trivselfaktor med en allmän känsla av positiv image.
      Ju mer jag tycker om och älskar Karlstad, ju mer börjar jag också se kritiskt på saker som kanske skulle kunna vara eller bli bättre. Utan att uppfattas som gnällig eller felsökare tycker jag, framför allt att två saker ändå behöver påpekas. Det kanske kan uppfattas som små saker i det hela, men som jag ändå tror har ganska stor betydelse för det helhetsintryck som en turist snabbt bildar sig.

      •••

      Låt mig börja med den västra infarten till Karlstad, väg 45, på Sörmonskogen, en knapp kilometer före avfarten till Skutberget och Bomstad, där en av landets kanske finaste naturreservat finns. Detta är platsen där Karlstads första ansikte mot inkommande turister visar upp sig i form av informationstavlorna om Karlstad. I jämförelse med andra kommuner är detta en ren skandal! Avkörningsfickorna på båda sidor om vägen är rena rama soptippen. Där finns, i bästa fall, en ynka papperskorg som alltid är överfylld med påföljd att sopberg blir väl utspridda av kråkor och måsar. Där finns inga sittmöjligheter, inga toaletter, inga turistvänliga informationstavlor, ingen plats att parkera så man kan komma bort ifrån vägen, ingen känsla av att Karlstad välkomnar dig. Sammanfattningsvis i princip en soptipp! Titta på Hammarö som ett gott exempel och deras informationstavlor när du kommer från Karlstad. Trevligt anordnat med en härlig rastplats med blomsterarrangemang, flaggor, bord och sittplatser såväl vid själva informationsplatsen som nere vid Klarälven. I en jämförelse kan man tala om uttrycket ”spel mot ett mål”.
      Tänk vad fint man skulle kunna arrangera det vid Sörmon genom en avfartsväg en liten bit in i skogsområdet med sittplatser i naturreservatet med sittplatser och rikligt med papperskorgar. Därtill snygga Karlstadsflaggor med Sandbergssolen och information om vad som händer i staden. Ett arrangemang som kostar förhållandevis lite, men skulle ge så mycket.

      •••

      En annan anskrämlig betraktelse är restaurang Pråmen, vilken redan kritiserats genom många insändare och jag måste erkänna att jag ansluter mig direkt till denna skara. Jag har faktiskt tagit mig rejält med tid att betrakta denna skapelse från alla håll och kan bara konstatera att den är en skamfläck i den miljö den befinner sig. Att där serveras otroligt god mat (åtminstone innan ombyggnaden), är inte skäl nog för dess placering i nuvarande skick.
      Jag kan hålla med om att detta kanske kan verka småaktigt och att Karlstad har så mycket i övrigt att glädjas över. Vi har gratis utlåning av cyklar, vi har en uppsjö av uteserveringar och vi har en vacker stad med blomsterarrangemang på broar och torg. Ja, man kan faktiskt känna sig stolt som Karlstadsbo många gånger så varför inte också försöka fixa till de små ”skavanker” som jag här beskrivit så skulle i alla fall jag bli nöjd..

      •••

      Å andra sidan känns det både konstigt och betydelselöst att skriva om sådana banala saker som turisttavlor och pråmar i en tid, där risken för ett storkrig lurar precis runt hörnet. Dessutom har en ny tsunamivåg nyligen åstadkommit stor förödelse och Nordkorea envisas med att gå emot övriga världen i sina provskjutningar med långdistansmessiler. Så vad är väl egentligen en parkeringsplats med Karlstadsinformation och en sketen pråm att bry sig om kan man ju undra…

      Det tar sig i Karlstad…

      Äntligen verkar det som att beslutande myndigheter har insett att man faktiskt måste förtjäna att få turisterna till sig. Det håller inte bara att vi värmlänningar är ”goe å glae” och att vår kulturhistoria och vår framgångsrika idrott placerat Karlstad på kartan. Det är hård dragkamp om turismen och även om Värmland och Karlstad har en positiv klang i de flestas öron så måste man hänga med i utvecklingen.
      Jag cyklar ofta genom centrala Karlstad och noterar med glädje den explosion som skett när det gäller nyetablerade uteserveringar. Varje liten restaurang, oavsett hur stort disponibelt utrymme man förfogar över, har ställt ut bord, stolar, parasoller och gjort det mysigt.

      •••

      Karlstad börjar allt mer likna de riktiga turistländerna runt Medelhavet och ett restaurangbesök vid Löfbergskajen kan nästan kännas som att man sitter vid gamla hamnen i Chania eller på Rodhos. Potentialen är dock än större då jag fortfarande saknar turistobjekt som är mera kopplade till Klarälven.
      När jag ser allt detta tänker jag tillbaka till 1983, som var året innan Karlstad skulle fira sitt 400 årsjubileum. Jubileumsåret skulle sätta Karlstad på kartan en gång för alla var det tänkt och utöver alla festliga arrangemang som löpte över hela året, fanns också en önskan och vilja hos stadens krögare att få öppna just uteserveringar.
      Trots att det var jubileumsår och trots enhällig tillstyrkan från stadens jubileumskommitté, beviljades minsann inte några uteserveringstillstånd!
      När man idag ser vad som hänt på drygt 20 år så kan man ju undra vad det var som gjorde allt så omöjligt då. Idag lyser stora arrangemangsskyltar i neon vid stadens infarter där ankommande turister kan se vad som händer i stan. Även detta var något vi tyckte skulle vara lämpligt inför jubileumsåret, men icke sa Nicke!
      Det krävdes tillstånd av gatukontoret, vägverket, naturvårdsverket och gud vet allt. Och skyltarna i målad masonit, som så småningom kom upp och förkunnade att Karlstad fyllde 400 år, blev placerade så långt från vägen att ingen kunde läsa vad där stod.

      •••

      I år kommer äntligen Skutbergets campingplats att drivas av en privat arrendator. Jag kan inte uttala mig om hur driftig eller turistmedveten just denna arrendator är, men jag föreställer mig att man har en ambition att vilja utveckla verksamheten och att Skutberget därmed kan återta förlorad mark i fråga om popularitet. Under 80-talets början tillhörde Skutbergets camping de 15 mest besökta campingplatserna i hela landet. Det var när det räckte med en vacker natur och ett vänligt bemötande och när norrmännen fick dubbelt så mycket i Sverige för sin norska krona.
      Därefter började dragkampen om camparna bli allt hårdare och de flesta campingplatser började investera för att anpassa sig till de allt modernare kraven. Dock inte på Skutbergets campingplats. Förståelsen, inställningen och viljan till att exploatera och förnya Skutberget fanns inte alls hos beslutande politiker. Man förlitade sig helt och hållet till det som varit och i takt med detta har också besökssiffrorna på Skutbergets camping sjunkit till bottennivåer.

      •••

      Vi var några unga, framåt killar som hade stora visioner och idéer om hur Skutberget skulle kunna förnyas och hänga med i utvecklingen i början av åttiotalet. Vi fick banken med oss i ett stort projekt där bland annat Skutbergsgården skulle byggas om till kurs- och konferensanläggning med fiskerestaurang. Campingen skulle moderniseras med bilbanor, spelhall, stugor, vattenattraktioner, pub, med mera.
      Hela idén kändes rätt från början till slut. När vi så, fulla av entusiasm, presenterade vår idé för de tre dåvarande socialdemokratiska kommunalråden fick vi följande svar: ”Dä ä nog bra att ni har ideèr pöjker, men Skutberget ska inte få exploateras, utan förbli ett närrekreationsområde för Karlstadsborna”

      •••

      Det tycks ha tagit drygt 20 år att inse att man måste hänga med i utvecklingen för att locka turisterna för dom kommer liksom inte av sig själva. Man skulle faktiskt kunna tro att beslutsfattarna inspirerats av Albert Einstein, som väl av flertalet anses varit ganska klok . Han lär vid något tillfälle ha sagt följande:
      ”Den värld vi idag har skapat genom vårt tänkande hittills har problem som inte kan lösas genom att tänka på det sätt vi gjorde när vi åstadkom den”

      Vi hörs

      Det är mycket nu…

      Inte nog med att man skall hinna njuta av den vackra årstiden och grönskan som blir allt fylligare, det är ishockey VM, schlager EM, födelsedagskalas (barn-barn som fyller ett och tre!) tävlingssäsongen börjar för de aktiva, sjösättning av båten, egen motion, umgås med polarna, skriva manus till diverse skrifter, tjänstgöra i Göteborgsamt flänga runt och hålla föredrag. Tänk om man dessutom hade haft huset kvar!
      Allt oftare börjar jag fundera över om det är så tillvaron verkligen skall vara?
      I mina föredrag står jag ofta och säger till människor att det är viktigt att prioritera sig själv och att ställa sig frågan: ”vad vill jag med mitt liv?” Kanske dags att ställa den frågan till sig själv nu och inte nöja sig med att ”dä ordner sej”.

      •••

      Människan är otrolig på att anpassa sig till förändringar och jag inbillar mig att jag har vant mig med att gå på ett ganska så högt varv.
      Jag tycks dessutom tro att jag behärskar denna konst och att jag heller inte påverkas nämnvärt av stressen. Jag kan säga att hustrun inte alltid delar denna min egen bedömning. Det har nästan blivit som en livsstil och ibland kan jag känna tomhet om jag upptäcker att agendan skulle vara blank en halv dag.
      Vad tyder det på månntro? Är det bra eller dåligt? Troligen dåligt. Mitt i den egna, fulltecknade världen borde man kanske också engagera sig och ta ställning till olika företeelser och händelser i samhället. Tyvärr känner jag att orken helt inte räcker till att längre bli förbannad över allt som man tidigare reagerade över. Politiker som ljuger och myglar liksom maktmissbruk av höga tjänstemän leder numera bara till en resignerad axelryckning och ett konstaterande över det faktum att det är så det är! Punkt slut.
      Vi får finna oss i att etik och moral inte längre är några honnörsord utan acceptera att samhället tyvärr är, och troligen också alltid varit, ganska korrupt. Man får inte ge upp, heter det ju och om alla helt sonika resignerade så skulle myglet bara bli än värre. Därför är det bra att media verkligen dyker ner i skiten och fiskar upp ett och annat som annars aldrig skulle ha kommit upp till ytan.
      Det är bra att skattebetalarna får se vad hälften av deras löner går till. Att Lars Danielsson åker i regeringsplanet till Bryssel för 99 000 kronor istället för att ta reguljärflyg för 900 kronor visar att maktmissbruket nu nått sitt absoluta tak. Han klarar tydligen heller inte av att promenera genom flygterminalen och ta flygbuss eller taxi från Arlanda utan skall hämtas vid flygplansdörren med egen privatchaufför till en kostnad av 5 000 kronor.

      •••

      Hybris kallas denna, hos Danielsson nyupptäckta, personlighetsegenskap vilken kan läggas till tidigare, redan konstaterade kvalitéer som despotisk, arrogant, narcissistisk, egocentrisk och streber.
      Göran Persson ser naturligtvis inget konstigt i denna reseplanering utan har snarare varit förebild i konsten att leva på stor fot. Alla dessa maktmissbrukare och politikerpampar skulle behöva få en lektion i hur man förvaltar och tar ekonomiskt ansvar av Ingvar Kamprad, mannen som själv alltid åker kommunalt trots att han skulle kunna köpa hela SJ och alla Stockholms taxibilar om han så ville.

      •••

      Nej, kära politiker, visst är ni bara ”vanliga människor” som ni själva så gärna vill framhålla, men försök då också att leva någorlunda som en vanlig människa gör.
      Jag känner väldigt många människor som är rätt så vanliga och det är faktiskt ingen av dem som inte orkar gå igenom en terminalbyggnad och än färre som åker privatflygplan till jobbet.

      Vi hörs

      Sen vår och hockeyguld igen!

      Nyss hemkommen från träningsläger i Portugal konstaterar jag att våren inte tagit det där riktiga greppet om Värmland ännu men den som väntar på något gott…
      Staden Lieria säger er förmodligen ingenting men det är en medelstor stad cirka 15 mil norr om Lissabon där människor verkar harmoniska och där Portugals stöd från EU satt rejäla avtryck.
      Lieria är långt ifrån någon turistort utan en helt vanlig Portugisisk stad.
      Rent, vackert och standardmässigt en mycket stor överraskning. Inget påminde om hur det var när jag senast var i Portugal på träningsläger 1988. Vänliga bilister som alltid, säger alltid stannar vid övergångsställen och människor som verkar må bra och ha tid för varandra visar stor gästfrihet och generositet mot oss svenskar.
      Kändes som att det finns mycket som saknas i bingolottolandet lagom!

      •••

      Genom medhavd lap-top kunde vi, följa Färjestads framfart i finalmatcherna mot Frölunda. Ingen TV alltså så det fick bli sportradion med Lasse Granqvist. Herregud vilken kommentator!
      Jag minns väl Lennart Hyland och hans förmåga till snabbprat men vad är väl det mot Lasse Granqvist. Att identifiera alla spelare, förstå spelet, använda de rätta nyanserna, orden och artikulationen i den hastighet mannen talar är obegripligt. Om Jörgen Jönsson är rinkens kung så är Lasse Granqvist, hittills alla kategoriers radiopratarkung.
      Att Färjestad vann var ingen stor överraskning för mig personligen. Färjestad har ett lag fyllt med rutin och spelare som förmår att differentiera sin arbetsinsats. Grundserien är och förblir en lång transportsträcka där motivationen inte alltid kan vara på topp. Killarna har ishockey som yrke och måste ha rätt att göra sämre dagar på jobbet precis som vem som helst.
      Det finns statsvetare som hävdar att den svenske medelarbetaren ger ungefär 80 procent av sin kapacitet på jobbet. Så långt sjunker inte FBK-killarna! Lite självrannsakan från kritikerskaran vore kanske på sin plats?

      •••

      Nästan roligare än själva hockeyn är faktiskt att följa alla experter i media och hur de hela tiden ändrar uppfattning och vänder kappan efter vinden. Det räcker i princip att man vid något enstaka tillfälle, lite i förbiseende, nämnt FBK som en av flera tänkbara SM-vinnare så kan man luta sig mot just det uttalandet. Det har handlat mycket om tränarbytet och dess inverkan för lagets resultat och visst har det haft betydelse.
      Spelarna märker tydligt när ledare och tränare inte längre förmår ge de rätta signalerna och när kemin inte stämmer fullt ut. Ledarnas sätt att agera och deras förhållningssätt smittar av sig inom laget. Så funkar det bara. Kulon och Leffes jobb låg som en stark grund när tränarbytet gjordes och det gällde nu att förädla detta arbete. En ny regim med ny glöd, lite nya spelidéer och lite annorlunda ledarstil var vad som behövdes, så små kan de så kallade marginalerna vara.
      De närmaste månaderna lär det bli svårt att undvika att märka av att det stundar ett fotbolls-VM. Personligen känner jag mig inte speciellt upphetsad. Visst är det kul att se riktigt bra fotboll och visst är det lite extra när Sverige spelar men det finns saker som är bra mycket trevligare. Dessförinnan skall vi också genomlida ett ishockey VM och till skillnad från min son, som är krönikör på TV-sporten och som hävdar att intresset visst kommer att finnas där när det väl är dags, trots uteblivna NHL proffs, så tycker jag precis tvärtemot.

      •••

      Inte tänker jag sätta mig framför TV:n i maj månad om jag kan ta en cykeltur i skogen eller åka ut med båten. Nej, det var länge sedan idrotten hade så stor betydelse för mig.
      Jag kan till och med ibland känna att det blir för mycket friidrott, den sport jag älskar mest. Kanske ett begynnande tecken på att allvarligt fundera över vad man skall ägna sig åt framöver ?

      Naturen gör största intrycket

      ”Vet du om att det är din tur att skriva krönika denna vecka?” Det är hustrun, som lite försiktigt försöker göra mig uppmärksam på mitt ansvar som krönikör.
      Vi befinner oss i Vålådalen på några dagars skidsemester med barn och barnbarn och jag har precis tagit mig över tröskeln till rummet efter en skidtur på två och en halv timma. Ensam ute i den jämtländska fjällvärlden har jag avverkat 17-kilometersspåret, där den täta nysnön fullständigt ödelagt spåret, och med mina vallningsfria skidor kan jag lova att det krävde sin man.
      Konditionen är inte vad den borde eller en gång varit, men just denna vistelse skall, som alltid, bli nystarten till en bättre period! Som tur är har sonen med sig sin bärbara dator så jag kan fullgöra min krönikörsplikt.

      •••

      Vad skriver man då om i Vålådalen om inte just om Vålådalen? Inom idrottsvärlden gjorde sig Vålådalen tidigt känt som ett eldorado för idrottare av allehanda slag. Hit kom världsstjärnor för att vässa formen och komma i harmoni men sig själva.
      Gösta Olander hette legenden som gjorde att Vålådalen blev känt världen över. Gösta var en naturmänniska som förstod att man som idrottare inte presterar bättre än man mår. Han gav idrottare inom alla grenar tips och råd utan någon egentlig tränarutbildning, men full av entusiasm och sunt förnuft. Troligen var det Gösta Olander som var det stora dragplåstret till att just Vålådalen blev valet för så många framgångsrika idrottare.

      •••

      Egentligen känns valet av just Vålådalen lite märkligt eftersom här inte finns några egentliga faciliteter för träning utan, i princip, bara den jämtländska naturen. Sannolikt är det just naturen som är den i särklass största tillgången med Vålådalen.
      Någon kilometer efter Fjällstationen slutar allmän väg vid det klassiska Nulltjärn. En nostalgisk miljö, vid vars strandkant Gunder Hägg lekte fram sitt avspända vinnande löpsteg. Även myrar och mossar blev kända världen över som undergörare för världslöpare, förutom Gunder, Lennart Strand, Henry Kälarne, Dan Waern med flera.
      Förutom Gunder vallfärdade idrottare från hela världen till Vålådalen och namn som Sigge Eriksson, Dan Waern, Mora-Nisse, Floyd Patterson, Gert Fredriksson är endast ett axplock ur mängden. Den franske medeldistansaren Michael Jazy lär ha sagt att Vålådalen var världens bästa ställe för en löpare och han tillbringade många somrar där för att förbereda sig för de stora mästerskapen.
      Idrottsmännen i all ära, och även om jag själv är idrottsfreak av värsta sorten, så är det ändå naturen här som gör det största intrycket. Orörd snö där spår av ripor och järv korsar skidspåren som böljar upp och ner längs fjällryggen och som varieras mellan vidsträckta myrar och vattendrag.

      •••

      Pulsen är hög, men ensam med egna tankar och i öde fjällnatur bildas snabbt ny energi och de mest urladdade batterier laddas till maxinivåer. Fem dagars vistelse låter kanske inte så mycket men jag kan lova att för mig räcker det mer än väl…
      Vi hörs!

      Ytterligare ett OS till ända

      OS i Turin är nu avslutat och vardagen har återtagit sitt grepp om svenskarna igen. Sjukskrivningarna minskade visst med cirka 20 procent dagen efter att OS avslutades. Tänk vad frisk man kan bli av att konsumera lite idrott på TV:n. Rena hälsokuren tycks det, trots att man är så otroligt dålig vid själva insjuknandet. Tittarsiffrorna vittnar verkligen om hur viktig idrotten har blivit. Man MÅSTE bara titta när damerna spelar sin finalmatch eller när Anja gör sitt andra åk!
      Det påminner faktiskt lite om 70-talet då hela Sverige stannade upp när Ingemar Stenmark gjorde en helt vanlig världscuptävling. Idrotten har visat sig ha någon slags magisk kraft att ena och samla nationen när vi har ”chansen” och en unison stolthet och samkänsla infinner sig hos medborgarna.

      •••

      Vi fick se Sverige göra den bästa insatsen i olympiska vinterspelens historia där facit blev sju guld, två silver och fem brons. Totalt, alltså hela 14 medaljer och dessutom placerade vi oss klart före Norge i både medalj, poäng och nationstävlingen. Senvinterns skidsemester i norska fjällen kan nog bli riktigt angenäm!
      Visst måste man låta sig imponeras av de fantastiska framgångarna men låt oss inte tappa perspektivet helt. Utan att på något sätt förringa damkronornas silvermedalj så bör vi ha klart för oss att det i princip är tre till fyra nationer som idag har en damhockeyverksamhet, värt namnet. Man kan mycket väl likna konkurrenssituationen med ett bandy-VM där, i princip tre nationer har möjlighet att vinna.
      Man måste ha lite flyt och tur i idrott om det skall gå hela vägen och det hade sannerligen tjejerna i semifinalen mot USA. USA ägde pucken 80 procent av matchtiden men lyckades inte göra mål och så blev det som det blev. Uppståndelsen kanske blev i största laget när damkronorna hyllades som om de skulle ha gjort tidernas bragd. Visst är det kul att det blev silver och visst visade tjejerna en fantastisk kämpaglöd men kanske är det ändå läge för lite distans?
      De manliga kollegorna lyckades, som bekant, ännu bättre och vann guld i en knallhård konkurrens och där kan man faktiskt tala om en bragd. Laget spelade oerhört taktiskt och visade upp en laganda och spirit som man sällan skådat. Bara att lyfta på hatten och gratulera.

      •••

      Man kan ju undra om Tre Kronors guld är mera värt än de andra sex guldmedaljerna. Man kan inte göra någon annan tolkning eftersom det endast var ishockeyspelarna (även dom kvinnliga!) som hyllades av nationen på medborgarplatsen. Nog hade det väl varit trevligt med alla guldmedaljörerna på plats samtidigt eller var det hela ett specialarrangemang av ishockeyförbundet? Varför gjorde i så fall inte SOK något gemensamt arrangemang?
      Nåväl idrott är ju bara idrott, eller? Ja, man börjar faktiskt undra om idrott bara är en lek längre. Idrotten har idag blivit så viktig att man undrar om den verkligen lever upp till sina ideal. Idrottsledare sätts i fängelse för ekonomiska oegentligheter, spelare fälls i rättegångar för undanhållande av skatter, idrottsledare dopar systematiskt sina aktiva och bedriver handel med dopingpreparat och tränare sparkas från sina jobb när lagen förlorat sju-åtta matcher.
      Idrottare hamnar i konflikter med media, förbund och sponsorer, tränare och ledare kastar skit på varandra och hamnar på tidningarnas löpsedlar. Idrottsjournalister kritiserar andra idrottsjournalister för deras jobb och delade synsätt, förbundspampar uttalar sig i frågor de inte har den ringaste kunskap om, svarta pengar florerar inom hela idrottsrörelsen på alla nivåer, supportrar avtalar tider och mötesplatser för organiserade gängslagsmål, tränare som inte lyckas utsätts för personligt hot och mot familj och anhöriga.

      •••

      Ja, listan kan göras ännu längre men det känns bara deprimerande att förlänga den. Visst skall vi glädjas åt det vi fått uppleva i OS i Turin men vi måste också ha klart för oss att idrotten har många problem att ta tag i för att kunna fortsätta att – eller möjligen återskapa den trovärdighet den en gång haft.

      Vi hörs.

      Dags för rally igen

      Till helgen avgörs Svenska rallyt med start i Karlstad. Värmländska vägar kommer att invaderas av människor som pulsar ut i snön för att under några sekunder se färgen på några rallybilar. Många i publiken söker upp platser längs banan där det finns stor risk för avåkningar. Allt för spänningen och dramatiken.
      Rallyt är, utan tvekan, en stor folkfest och de flesta anser också att det sätter Värmland och Karlstad på kartan. God PR, ökad kommers och ”drag” i största allmänhet. Fler internationella medierepresentanter än vid något annat tillfälle lär bevaka rallyt och Värmland lever verkligen upp under några dagar.

      •••

      Enbart positivt? Nja, jag tillhör en av dom som faktiskt inte bara ser fördelar med rallyt och rallysporten. Visst har jag full respekt för de skickliga förarna som iskallt manövrerar bilen i 200 knyck med tjocka trädstammar susandes förbi tätt utanför dörrhandtagen. Jag har än större respekt för killar som Kenny Bräck som sitter maximalt fokuserade i flera timmar i en hastighet kring 300 km/h. Naturligtvis är detta otroligt duktiga yrkesutövare och det de gör imponerar verkligen.
      Varför då så skeptisk? Nyligen avgjordes Paris-Dakar rallyt. Ett arrangemang som får uppmärksamhet världen över. I år omkom ”bara” tre människor; en av tävlingsförarna i MC-klassen samt två, totalt oskyldiga små barn! Under rallyts 28-åriga historia har totalt 48 människor fått sätta livet till!
      Vilken annan sport skulle ha fått fortsatt med tävlandet med en liknande statistik? Hur skulle vi ha reagerat här hemma i Sverige om några barn kördes ihjäl varje år när Svenska Rallyt går av stapeln? Nu råkade det bara vara några små färgade barn från tredje världen som miste sina liv, så vem bryr sig?
      Naturligtvis finns det många olika sporter som kan ifrågasättas utifrån flera olika perspektiv. Boxningen är en ständigt het potatis där skaderiskerna diskuteras åter och återigen. Är det bara tillfälligheter att boxare som Muhamed Ali, Ingemar Johansson, Joe Frazer, med flera, drabbats av neurologiska hjärnsjukdomar? Naturligtvis är det svårt att ge några entydiga svar på detta.

      •••

      Någon kontrar då direkt med att exempelvis ishockeyn har fler hjärnskakningar än boxningen och så rullar debatten vidare med argument för och emot. Personligen tycker jag att rallysporten starkt borde ifrågasättas. Speciellt under de former som säkerhetsaspekterna tillämpas, främst i utlandet. Jag vet att man gör allt som går för att öka säkerheten och att sporten dessutom har en stor anhängarskara men för mig hjälper det inte.
      Folk omkommer de facto, miljön förstörs och de idrottsliga förutsättningarna är helt olika eftersom det är en extrem materialsport. Det är inte riktigt samma förutsättningar att sätta sig i en bil som har 50 hästkrafter mer än motståndaren och med ett serviceteam som har mer än dubbelt så mycket resurser som övriga medtävlare.
      Man kan ju också fråga sig hur svår konkurrensen egentligen är när Luc Alphand vinner Paris-Dakarrallyt och kör för första gången mer eller mindre som nybörjare!

      •••

      Mycket gnäll kan tyckas? Jo, visst och här kommer mer: Även om Svenska rallyt förvisso är en mycket stor händelse så undrar jag om alla värmländska radiolyssnare BARA vill höra brummande rallymotorer, tider, kommentarer och intervjuer i nästan 30 timmar. Dessutom under den enda tid i veckan när man är ledig och kanske ville koppla av med lite soft musik och en normal programtablå.
      Men i det sammanhanget kan jag passa på att ge ett tips jag gett tidigare: Lyssna på P1 istället ! Ett fantastiskt program.
      Ha en god Rallyhelg alla ni som älskar sporten.
      Vi hörs

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se