Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Vildsvin och våldtäktsmän

      Jag går genom den mörkgröna gran- och tallskogen på jakt efter svamp. Njuter av doften av den våta mossan och den friska skogsluften. Så kommer jag till en sönderrotad stubbe med stora spår runt omkring. Det slår mig att det inte vore så trevligt att stöta på vildsvinen som min mamma har varnat mig för. Lite nervöst börjat jag se mig omkring efter ett lämpligt träd att klättra upp i om det nu skulle vara så att jag fick påhälsning av något av de argsinta vildsvinen under mitt svampletande. Samtidigt blir jag arg – ska man verkligen behöva gå runt och vara rädd vart man än befinner sig?

      När jag å andra sidan är i Karlstad och går hem till min lägenhet på kvällen så är det inte några vildsvin som jag spanar efter. Nej, då är det i stället potentiella våldtäktsmän som jag aktar mig för och ibland gör jag mig bered att slåss emot dem. Går en man efter mig för länge tar jag upp mobilen och ringer någon. Står en man utanför min port när jag ska gå in går jag igenom punkterna som man enligt självförsvarstekniker ska slå emot om man blir överfallen. Nyckeln har jag så klart beredd i handen, samtidigt som jag försöker att inte se rädd ut. Jag tänker på tjejen som blev våldtagen bara några meter från min lägenhet och att det lika gärna kunde ha varit jag. Jag önskar att varken tjejers eller killars livsutrymme begränsades på grund av rädslan för att bli ett offer.

      Tillbaka i skogen igen så tänker jag på mina största rädslor. Det finns så mycket i livet som man kan vara rädd för. Jag bestämmer mig för att det inte går att begränsa livet på grund av rädslan för olika saker, vi kan ändå inte skydda oss mot allt. Samtidigt tänker jag att även om man inte kan skydda sig mot allt så kan man vara smart nog i sitt handlande att man inte utsätter sig för onödiga risker. Plötsligt hör jag något som prasslar bland träden och rädslan för vildsvinen är snabbt tillbaka – jo jag blir begränsad av mina rädslor trots allt.
      Om man ser till statistiken över våldsbrott så är det större risk att råka ut för något som ung, störst risk löper killar i 20-årsåldern. Det är också då som man är minst rädd för att något ska hända, man är ung och odödlig. Räddast är kvinnor i 60-årsåldern. Kanske för att man har insett vilka faror det finns med att leva – kanske för att man överdriver de faror som finns.

      Hur som helst, vare sig det handlar om statistik om att bli utsatt eller mina egna rädslor för vildsvin och våldtäktsmän så tror jag att rädslor utgör en naturlig del av varje människa. Det är helt enkelt mänskligt att vara rädd. Felet är när man låter rädslorna styra så att rädslor begränsar ens livsutrymme. Därför har jag ett motto i livet som någon okänd klok person har sagt – ”Våga mer än du törs”.

      Det finns ingen bra ursäkt – bara dåliga

      Om bara några dagar är det val i Sverige. Vart fjärde år har vi möjlighet att påverka hur vårt land ska styras. Trots att fyra år har gått sedan förra gången vi röstade så är det många som inte har bestämt sig för om de ens ska rösta. Att utnyttja den rösträtten är en självklarhet för mig, jag hoppas att det är det för dig också! Över hela världen finns det människor som dör för rätten att få uttrycka sina åsikter. Som riskerar sina liv för allmän och lika rösträtt och andra möjligheter att påverka. När jag skrev min examensuppsats åkte jag till Colombia och intervjuade en grupp kvinnor som kämpade för rätten att organisera sig fackligt och uttrycka sina åsikter. Nästan alla hade blivit hotade till livet, en del hade blivit misshandlade, andra hade fått vänner mördade. Ändå vägrade de att ge upp kampen för sina rättigheter. I Sverige är det inte ens alla som bryr sig om att gå och rösta.
      Ett annat tillfälle som jag fick bevittna hur ett politiskt styrelseskick var uppbyggt och utformat i ett icke demokratiskt land var när jag pluggade som utbytesstudent i Vietnam. Även om Vietnam har öppnat sig så är det ett land där yttrandefrihet och tryckfrihet är starkt begränsade. Det är ett land där endast kommunistpartiet är tillåtet att verka och oppositionspartier är förbjudna. Varje dag när jag cyklade till lektionssalen kunde jag höra ”nyheter” skrikas ut i högtalarsystemet i den lilla byn. Nyheter som i själva verket var propaganda för det enda partiet. I Sverige klagas det i stället på att man inte vet vad man ska välja och att partierna är allt för lika.
      Ytterligare ett exempel kommer från när jag praktiserade på en pakistansk människorättsorganisation. Organisationen arbetade för minoriteters rätt i det pakistanska samhället. En av ledarna för organisationen var hotad till livet. Han kunde inte resa tillbaka till Pakistan och hans pappa blev misshandlad på grund av sin sons arbete för minoriteters rättigheter. I Sverige har vi en grundlag som skyddar våra medborgerliga fri- och rättigheter.
      Att ha möjlighet att rösta och uttrycka våra åsikter är som sagt inte alla förunnat världen över. Som världsmedborgare ser jag det som en skyldighet att utnyttja och skydda våra medborgerliga rättigheter. Självklart ska man inte tvingas att rösta men har du inte bestämt dig för vad du ska rösta på, så använd åtminstone din rätt till en blankröst.
      Vi är förunnade att ha en lång tradition av demokrati och medborgerliga rättigheter i Sverige. Men det är en tradition och ett arv som vi inte ska ta för givet, utan värna om så att det fortsätter att förbli starkt även i framtiden. Vi har rätt att rösta, vi har olika partier att rösta på och vi kan uttrycka våra åsikter fritt. Detta kan vi fira på söndag genom att rösta!

      Är jag vuxen nu?

      När jag var 15 år så gifte sig min då 27-åriga storasyster. Det är inte mindre än tolv år emellan oss, alltså är jag ett riktigt sladdbarn. Jag tyckte då att det var ren tur att min storasyster över huvud taget blev gift och inte för evigt hamnade på glasberget – så gammal som hon var! När min andra storasyster var 27 år blev hon gravid med sitt första barn. Jag tyckte då att det var självklart att hon både var tillräckligt gammal och mogen nog att ta hand om ett barn. Och så för en vecka sedan så kom den dagen då jag själv fyllde 27 år, och jag känner mig inte på långa vägar lika vuxen som jag en gång i tiden tyckte att mina två storasystrar var.

      När jag var 15 trodde jag att när man var 27 så skulle man känna sig riktigt vuxen. Då skulle man vara gift, ha barn och för det mesta stanna hemma i huset. När man var så gammal som 27 skulle livet vara utstakat och det mesta roliga vara över. Resor och äventyr tillhörde dem som var yngre. När jag var 15 kunde jag över huvud taget inte förstå varför man hade 25-årsgräns på krogen. Vid den åldern skulle man ju ha stadgat sig och varför skulle man då vilja vara ute och festa? Då tyckte jag att det vore mycket bättre om de lät de yngre som ville ut och festa och svira på krogen få komma in i stället.

      Min bild som femtonåring av hur det var att vara 27 stämde inte alls överens med den syn som jag har i dag. Att gifta sig och skaffa barn, det känns ganska långt borta. Visst vill jag fortfarande uppleva äventyr och ha roligt på krogen ibland, nej riktigt vuxen känner jag mig inte än. Kanske är det rent av så att den enda gång i livet som man tror att man verkligen är vuxen, det är när man är tonåring. Resten av livet är man bara vuxen nog att inse att man inte alltid är så himla vuxen.

      Helt vuxen är jag alltså inte. Detta fick jag också bekräftat häromsistens när ett av mina syskonbarn hade kalas. Jag fick då välja mellan att sitta vid barnbordet eller vuxenbordet (enligt syskonbarnen så är jag något mitt emellan, inte vuxen och inte barn). Givetvis valde jag att sitta vid barnbordet och tilldelades en hedersplats invid födelsedagsbarnet. För även om jag nu har fyllt 27 så kommer jag alltid ta det som en komplimang att få sitta med syskonbarnen på deras kalas. Men jag kunde ändå inte undgå att slås av tanken hur mina syskonbarn såg på mig. Var jag för dem en ogift gammal släkting som för evigt var dömd att hamna på glasberget? Eller bara en vuxen med barnasinnet i behåll – redo för nya äventyr? Jag frågade dem aldrig och kan inte svara i deras ställe. Men för mig så känns det riktigt bra att vara mitt emellan. För 27 år är faktiskt inte så hemskt som jag en gång trodde att det skulle vara – tvärtom det är riktigt bra.

      En släng av diagnos duktig

      Jag är inte särskilt pedantisk av mig. Visst jag tycker att det är skönt när det är hyfsat städat hemma, men själva städandet ser jag mer som något nödvändigt ont. Men så fort som någon ska komma på besök – då händer något inom mig. ’Nej men inte kan väl folk få komma hem och se att det faktiskt är lite småsmutsigt och rörigt?’ Plötsligt ska det dammas och putsas på ställen där gäster förmodligen aldrig skulle få för sig att titta.När gästerna sedan kommer så möter de ett nystädat hem, men en värdinna som är helt slut efter att ha stannat uppe alldeles för länge dagen innan för att få allt i ordning, eller som stressat som en liten blå innan dörrklockan ringde, för att allt ska vara tipptopp. Om någon dyker upp oanmäld eller om jag inser att sambon har vänner hemma och jag vet att det inte är städat, då får jag något panikartat i blicken och börjar bete mig märkligt.
      jag inser att mitt beteende ibland blir ganska knäppt och att det kan gå över styr. Min sambo brukar fråga mig vad det är som är så farligt med att det är lite smårörigt hemma när någon av våra nära och kära kommer på besök. ”Din mamma kommer nog inte att ta på sig en vit handske och kontrollera damningen” kan han säga. Jag vet att han har rätt och att de allra flesta inte bryr sig ett dugg om hur det ser ut när de kommer på besök. Ändå blir det precis på samma sätt nästa gång som någon knackar på dörren.
      Jag har nu insett att jag har en släng av ”diagnos duktig”. Det vill säga att jag likt många andra (speciellt tjejer i min ålder) vill visa att man klarar av det mesta själv – helst jobba heltid (och gärna lite till), vara engagerad i en massa viktiga organisationer, träna och äta rätt, samt hålla hemmet i tipp topp.
      Att ha ett hem med damråttor i hörnen det går inte för sig om man lider av denna diagnos. Nej, istället så ber man om ursäkt för att man inte har hunnit baka efterrätten själv utan fått svänga förbi närmaste fik. Det värsta med denna ”diagnos” är att personer som lider av den gärna trissar upp varandra. Maträtter och engagemang jämförs och ska ständigt överträffa varandra.
      Ibland lyckas jag trappa ner på tempot och sänka ambitionerna, men så möter man en medsyster och vips så börjar man med nya träningsmetoder eller kurser. Det bästa vore om vi alla kunde sänka våra krav, så slipper vi att trissa igång varandra. För visst vill ni hellre spendera kvällen i en småstökig lägenhet med piggt och glatt sällskap, än i en pedantiskt städad lägenhet med en helt slutkörd vän? Så därför lovar jag att inte städa lika noga nästa gång besök vankas – så får du lova att inte ha med dig hemmalagat godis i present.

      Skylta med er kärlek!

      Under hela våren har det rådigt mer eller mindre kärleksyra i Sverige. I var och varannan tidning och tv-kanal har vi kunnat se reportage om bröllop och kärlek. Men mitt ibland alla tidningsrubriker om det kungliga och alla andra bröllop är det en rubrik som fått mig att läsa en extra gång, ”Dödshot mot ordförande för RSFL:s ungdomsdistrikt i Värmland”. Personer från RFSL i Värmland har alltså blivit hotade till livet för att man planerar en Pridefestival i Karlstad. Uppenbarligen är det inte all kärlek som vi firar 2010.

      Jag har svårt att förstå att en festival som Pride kan vara upprörande. Att en festival där man firar och manifesterar kärlek, oavsett mellan vilka kön den uppstår, gör någon så arg att man till och med hotar att döda en annan människa. Vad är det som är så upprörande med att vuxna människor visar sin kärlek och attraktion till varandra?
      När diskussioner om Pridetåg och festivaler förs i fikarum och soffor framför tv:n är det en kommentar jag ofta får höra. ”Jag förstår inte varför de (läs homo-, bi och transsexuella) behöver skylta med sin sexualitet. De får göra vad de vill för mig, men behöver de verkligen ha en festival?” Nej, hade vi accepterat alla människor och deras sexualitet i dagens samhälle då hade dessa festivaler inte behövts. Men så länge som personer dödshotas på grund av sin sexualitet och hatbrott fortfarande begås, behövs alla Pridefestivaler världen över.

      När jag kysser min partner på stan är det ingen som bryr sig eller tar någon större notis av det. Om min vän, vars partner är av samma kön, gör samma sak då väcker det desto mer uppmärksamhet. En vanlig kyss förvandlas i mångas ögon från att vara ett vackert uttryck för kärleken mellan två människor, till att bli en manifestation, eller i vissa fall en provokation. Det är inte längre något fint, vackert och tilltalande i den kärlek man visar, utan istället ses det som att man skyltar med sin sexuella läggning.
      Faktum är att varje dag är som en enda stor festival för heterosexuella. Vi kan hålla i handen och kyssa varandra utan problem. Jag hade önskat att vi inte hade behövt ha Pridefestivaler som mer än ett glatt och festigt firande. Men bakom musiken och karnevalskläderna finns ett mycket viktigare och djupare budskap. Att man oavsett sexualitet ska få ta plats i samhället, få synas och få samma rättigheter och möjligheter. Att man blir dödshotad för att man planerar Pride, det visar vilken lång väg vi har kvar innan Pride bara kan vara ett festligt inslag i Karlstad och resten av världen.

      Jag hoppas att vi alla kan fortsätta att skylta med vår kärlek, oavsett vem det är man har kär. Men framförallt hoppas jag att du hejar glatt och visar att all kärlek är lika mycket värd nästa gång som du ser ett Pridefirande.

      Typiskt svenskt eller inte?

      Jag är på tjänsteresa i Reykjavik tillsammans med representanter från olika universitet runt om i norden. Som ofta på tjänsteresor är det ett fullspäckat schema som gäller. En av programpunkterna är en föreläsning om Isländsk kultur och språkbruk. Enligt förläsaren är det typiskt isländskt att tycka att de bästa produkterna kommer från Island, att man har det godaste vattnet, potatisen och lammköttet. Man har också den bästa vodkan och ölen. Men vänta lite nu, det är väl i Sverige som vi har det godaste vattnet, den godaste potatisen och det bästa köttet?

      Den sista kvällen går vi ut för att äta en bit mat tillsammans. Gruppen splittras snart i mindre grupper och en kollega vänder sig mot mig och säger:
      –Vilket trevligt gäng vi blev. Detta får mig att plötsligt inse att vi bara är svenskar som går tillsammans mot restaurangen. Vart tog alla norrmän, danskar, finnar och islänningar vägen? Det hela blir än mer pinsamt av att vi har träffats för att diskutera internationalisering.
      Föreläsningen och middagen får mig att reflektera över om det är konstigt att vi tycker att de bästa produkterna kommer från vårt eget land och om var det var en slump att vi bara blev svenskar på middagen? Det får mig också att fundera över hur ofta vi klandrar andra personer som klumpar ihop sig utifrån nationalitet.

      Det är inte ovanligt att man får höra att det är förfärligt att personer som invandrar till Sverige väljer att bosätta sig på samma ställe som sina landsmän. Det heter att de inte anpassar sig och att de behåller för mycket av sin egen kultur. Men är det så konstigt att man väljer att bo på ett ställe där man har något gemensamt med sina grannar? Där man kan hitta personer som har en förståelse för ens bakgrund? Personer som kan dela ens minnen och som kan hjälpa en att förstå sig på världens mest individualistiska land. Hur många svenskar har aldrig känt sig lyckliga och stolta när de kommit in på ett IKEA- varuhus efter en längre tid utomlands? Eller blivit glada av att till exempel hitta en svensk restaurang i Laos. Trots att man från början reste iväg för att uppleva och utforska nya saker, så kan det också kännas skönt att få känna sig hemma en stund.

      Sångerskan Katie Melua sjunger i en av sina låtar The piano keys are black and white but they sound like million colors in your mind. Dessa rader påminner mig om att vi många gånger har lätt för att generalisera och tillskriva andra personer egenskaper utifrån deras utseende. Men att det i själva verket är blandningen av olika personer och personligheter som skapar det vackra och unika i vårt samhälle. Så mitt råd till dig: nästa gång du möter en människa med en annan bakgrund du själv, försök att bemöta personen med fördomsfria ögon och se bakom allt vad utseende och kulturella olikheter heter.