Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Min fyrfota träningskompis

      Få gånger känner jag mig så avslappnad som när jag sitter på hästryggen. När all koncentration läggs på att kommunicera med hästen. När muskler som jag knappt trodde fanns, spänns för att hålla balansen och driva hästen framåt. Eller när jag flyger genom luften över ett hinder och adrenalinet pumpar. För att sedan svettig komma in i ett hödoftande stall – det är lycka!

      Jag är knappast ensam om att njuta av hästars sällskap. Ungefär en halv miljon svenskar ägnar sig åt ridsport som fritidssyssla eller på tävlingsnivå. Ridning är faktiskt den näst största ungdomsidrotten, bara fotboll är större. Ändå har ridsporten en undanskymd plats i förhållande till antalet utövare. Ett exempel på det är att ridsporten inte räknas som avdragsgill friskvård. Ett annat exempel är det medieutrymme som ges, eller inte ges ska man snarare säga.

      Många gånger ses inte ridning som en sport. ”Att rida är väl inte att träna?” är en vanlig kommentar och brukar följas upp med: ”Det är ju att köra havremoppe”. För det mesta har personer som kommer med en sådan kommentar knappt suttit på hästryggen, möjligtvis ridit ponnyridning på ett zoo eller tivoli. Slutsatsen blir då att det inte är så jobbigt att rida. Särskilt inte när hästen leds runt på en bana i fem minuter. Och följaktligen kan det då inte vara så jobbigt att rida på en ridskola eller tävla i dressyr heller. Ungefär som att jämföra solbadande med att tävlingssimma, en jämförelse som få skulle tycka vara relevant. Nej, det är de gångerna man får bita sig i tungan och lugnt och försiktigt förklara att rida är faktiskt träning och precis som all annan träning så kan man göra det lätt eller svårt. För mig finns det ingen bättre träningsform eller avslappning än att sitta upp i hästsadeln. Att inte det ses som friskvård har jag svårt att förstå.

      Ridning har lärt mig så otroligt mycket. Sedan jag var fyra år och blev kär i en Shetlandsponny som hette Killen har hästar haft en betydande del av mitt liv. Genom ridning har jag lärt mig vikten av att ta ansvar för andra och att känna samspel och respekt för djur. Vikten av att visa ledarskap och vinna hästens förtroende. Genom sporten har jag lärt mig mer än bara själva utövandet. Därför anser jag att ridskolor runt om i landet bidrar till att utveckla ungdomars ansvarstagande och ledaregenskaper.

      Ridsporten är en av få OS grenar där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Jag tycker att en sådan sport borde få ta större plats i vårt samhälle. Jag kan inte låta bli att fundera över om anledningen till ridningens undanskymda plats beror på att majoriteten av utövarna är kvinnor. Är ridsportens undanskymda plats ett tecken på ojämställdhet eller beror det helt enkelt på ointresse?