Senaste nytt från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 660 kr
    3. Loading ...
    • Med andan i halsen

      Alltid är jag ute i sista stund. Jag brukar tänka att i dag, den här gången, så ska jag minsann börja i tid. Men det händer nästan aldrig. Ska vi ha gäster hemma åker dammsugaren in i städskåpet i samma sekund som dörrklockan ljuder. Ska jag träffa vänner kommer jag ofta några minuter för sent med andan i halsen. Detta har blivit till en dålig ovana. Och tro mig, jag vet att jag borde skärpa mig. Men det är som om jag måste ha den där extra pressen för att få saker gjorda.
      När det är dags för släktkalas springer jag runt som en skållad iller och letar halsband och presenter tills dess att klockan runnit iväg alldeles för mycket. Speciellt den sista kvarten verkar gå dubbelt så fort som resten av tiden i mitt liv. I ett virrvarr av kläder som inte passar och håruppsättningar som inte blir bra, upptäcker jag snart att det som jag trodde tagit en kvart i själva verket har tagit en halvtimme. Detta gör att jag känner mig ännu mera stressad och irriterad. Allra helst slänger jag ur mig några elaka kommentarer till min kära sambo som får stå i skottlinjen för min frustration. Varför kunde jag inte ha börjat i tid denna gång?
      Inte har det blivit bättre av att min sambo är tidsoptimist han med. Ibland till och med än värre än mig. Hans syster säger alltid ett klockslag till oss en halvtimme före resten av släkten ska komma till släktkalasen. Hon har lärt sig att den felmarginalen behövs. Sist, när vi sist dök upp på utsatt tid, var det förvånade blickar som mötte oss i dörröppningen. Och vi fick vänta 30 minuter innan resten av släkten dök upp. En halvtimmes försening var som sagt beräknad på vår inbjudan.
      De gånger som vi får långväga besök är det alltid fullt kaos när telefonen ringer och gästerna frågar efter vägbeskrivningen för den sista biten till lägenheten. Med panik i rösten ropar jag till min sambo, ”de är här NU”. Det rörs i grytor samtidigt som det sista sminket kastas på. När dörrklockan ringer pustar vi ut – vi hann (i alla fall det mesta) denna gång också.
      Av någon underlig anledning är det alltid när man har tidsbrist som saker och ting går fel. Det är en maska på strumpbyxan, en fläck på tröjan man tänkt ha på sig eller så råkar man hälla för mycket salt i maten. Den här helgen lyckades jag med bedriften att mixa pajdeg i en matberedare med plastskyddet till kniven på. Detta resulterade i att pajdegen blev full med plastbitar och att det inte fanns någon färdig paj att bjuda på när syster med familj stod i dörren. Den redan sena middagen blev än senare.
      Som ni förstår är det där med att börja i tid inte min grej. Nej, det verkar som att jag får fortsätta springa runt med andan i halsen och hoppas på att gäster ska vara sena i stället. Till dess att jag bättrar mig så passar jag på att be om ursäkt för sen ankomst.