• Just nu!

    Prenumerera på Karlstads-Tidningen för halva priset.

    199 kr / 6 månader

  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 57 kr/mån
      4 mån, 284 kr
      6 mån, 398 kr
      12 mån, 684 kr
    3. Loading ...
    • Vi törstar efter medier

      En genomsnittlig dag 1979 använde en genomsnittsperson i Sverige 321 minuter per år att konsumera medier. Radio och tv tog mest tid i anspråk. 22 minuter per dag ägnas åt att läsa dagstidningen.
      Samma mätning, gjord 2006, visar att konsumtionen av medier ökat. Nu är den 368 minuter per dag, det vill säga lite mer än sex timmar ögnar vi åt att läsa, lyssna och titta.
      Ytligt sett är mycket sig likt. 1979 läste vi morgontidning i 24 minuter, nu i 22 minuter. Vi läser kvällstidning i sju minuter, vilket är nästan hälften av den tid vi la ned 1979 på samma nöje.
      1979 tittade vi på tv i 109 minuter, nu i 101. Radiolyssnandet har minskat något. Sådant som att lyssna på kassettband har i princip upphört. I stället finns mp3 och cd, så det handlar om ett teknikskifte snarare än om förändrade vanor. Det nya som tillkommit är internet. I fjol ägnade vi 53 minuter åt Internet, och det är vanor som växer i takt med att kraften i och tillgängligheten till bredband ökar. Siffrorna ovan kommer från Mediebarometern 2006.

      •••

      Under ytan sker stora förändringar. Ökad konkurrens och ny teknik påverkar våra vanor och inte minst påverkar det medieföretagens ekonomi.
      När det gäller tidningar är utbudet större och upplagorna högre än någonsin. Stora upplagor med gratistidningar har tillkommit. Vi läser som aldrig förr. Allt fler läser sin tidning på nätet och där finns hela världen tillgänglig för den som vill.
      Själv ögnar jag i en handfull utländska tidningar på nätet varje dag, tittar efter sådant jag är särskilt intresserad av. Jag läser texter av kubanska oberoende journalister, nyheter från tidningen Mmegi Gaborone i Botswana, The Mail & Guardian i Johannesburg, nyheter från Zimbabwe, senaste nytt om favoritlaget Chelsea med mera. Vid sidan av det kan jag läsa tidningar som tidigare levt med på de ställen jag tidigare bott.

      •••

      Allt är inte enbart tillgängligare. Det går snabbare också. Nu pågår nyhetspulsen i 24 timmar, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. För politikens förhållande till medierna har detta inneburit en stor förändring. En följd är bland annat att mediespecialister, spindoktorer och pressekreterare snart är den största gruppen rådgivare till våra politiker. När Tage Elander satt i kanslihuset bestod hela statsrådsberedningen av ett par medarbetare. Fredrik Reinfeldt har tre pressekreterare, ytterligare några ”sakkunniga” som svarar på brev och liknande. Till det kommer att hans tidigare presschef är statsekreterare.

      •••

      Pressläggning som begrepp existerar knappt längre. Det som är nytt på morgonen är gammalt redan på förmiddagen. Lokalt kan vi läsa nyheter på både NWT:s och VF hemsidor som redan är gamla när tidningarna ska tryckas.
      Skillnaderna mellan så kallade kvalitetsmedier och andra mer uttalat kommersiella minskar. Tittare eller läsare ska fångas och behållas. Det funderar alla tidningsföretag över.
      Vi blir väldigt intresserade av ytan, händelser, skandaler, konflikter, det som sticker ut i stället för analys. Krönikörer kastar ur sig spektakulära åsikter på löpande band. I bland går det så långt att medier endast återger åsikter om sådant som hänt, utan att berätta om själva händelsen.

      •••

      Ett annat fenomen är bloggarna som gör att information blir spritt som aldrig förr. Och den blir allt mer fragmentariserad. Det blir allt svårare att synas och få genomslag. Sådant påverkar tonläget och beteendet.
      Varje sekund startas det tre nya bloggar. Jag sökte på Googles bloggsök på orden Karlstad och politik och fick 154 träffar. Det funderas, tänks och formuleras i många kammare. Enbart ordet Karlstad ger 380 000 träffar.

      •••

      En ny rapport om bloggarna i Sverige som publicerades i veckan visar att 15 av de 20 största bloggarna har politik och samhälle som tema. Carl Bildts blogg har till exempel passerat en miljon besök. Innehållet i den är tämligen enkelt, men drar till sig intresse.
      Det är intressant tycker jag. Frågan är vilka slutsatser vi i tidningsbranschen ska dra. En kan vara att satsa mer på politik- och samhällsbevakning, tvärtemot den trend som gäller. Vi kan ta vid där bloggar och webbar slutar. Intresset finns uppenbarligen.
      Men det stora intresset för politik kan också leda till den motsatta slutsatsen att behoven tillfredställs på andra sätt och att vi därför får ha en måttlig nivå på den typen av ämnen i våra tidningar.
      Den som vet det rätta svaret blir en framgångsrik redaktör.

      Tvärstopp i regionfrågan?

      Den moderata partisekreteraren Per Schlingmanns utspel häromdagen har kommenterats flitigt. I morgon fredag möts den moderaternas partistyrelse för att ta slutlig ställning. Sedan ska frågan vidare till partistämman.
      Hur ska det moderata ställningstagandet egentligen tolkas? Det är inte så självklart. Att de inte gillar Ansvarskommitténs tankar är knappast någon nyhet. Men är det å andra sidan realistiskt att kommitténs förslag bara så där skulle ha passerat regering och riksdag utan några justeringar. Det är naivt att tro, mera jag.

      •••

      Regionaliseringssträvandena upphör inte för att moderaterna intar en viss ståndpunkt. Moderaterna bejakar dessutom en viss form av regional samverkan. Ta till exempel regionala samverkansorgan, där det var moderaternas svängning i riksdagen förra mandatperioden som banade väg för beslutet. Tidigare hade de tvekat.
      Positivt tolkat kan den ”nya” moderata positionen innebära att de som driver saken ser till att erbjuda ännu bättre och mer genomtänka argument för sin åsikt.
      Utredningen har ett antal svaga punkter och ytterst är det en fråga om bedömningar hur man ska göra. Utredningen i sig är ju ett politiskt dokument. Vi talar inte om vetenskap eller någon historieprocess som är naturbunden. Att till exempel som tidningen Dagens Samhälle påstår på ledarplats i sitt senaste nummer: ”Framtiden kräver handling nu” och att ”nuvarande ordning klarar inte de krav framtiden ställer” är bara floskler.

      •••

      Den ledaren är för övrigt häpnadsväckande ur en annan aspekt, då tidningen mer eller mindre tycks köpa en framtidsbild som går ut på att kommuner i princip kan ersättas av en dataserver. Morsning?!
      Är det den linjen som Sveriges kommuner och landsting kommer att driva så kommer få att ta dem på allvar. Dagens Samhälle är inte vilken tidning som helst.
      – Ett jättebra beslut, säger moderaternas ordförande i länet om Schlingmanns utspel. Han tolkar det som att vägen mot storregioner nu är stängd. Lyssnar man på vad Anders Knape, Karlstads förre moderatledare och nu tungviktare som ordförande för SKL, säger så är tolkningen en annan. Nyanser förvisso, men de är viktiga.
      I gårdagens DN menar Knape att det ändå är ett steg framåt för moderaterna att över huvud taget öppna för att de kommuner som vill ska få byta län mot storregioner. Till samma slutsats kommer Carl Cederschiöld, en av två moderata ledamöter i Ansvarskommittén. Men Cederschiöld anser att moderaternas linje inte är ”färdigtänkt”.

      •••

      En annan moderat regionpolitiker, Jan-Owe Larsson i Östergötland lovar debatt i sitt parti och motstånd mot partiledningens linje.
      Kommunminister Mats Odell ser öppningar i moderaternas utspel. Han välkomnar att moderaterna skaffar sig en ståndpunkt i frågan. Nu kan den politiska processen fördjupas.
      Värmlands Folkblad tolkar saken helt annorlunda.
      – De kan sluta skriva ner sina synpunkter. Ett parti har dödat debatten och frågan för lång tid framöver, skriver Peter Franke på ledarplats i gårdagens VF.
      I ledaren pekar Franke på en annan sak, nämligen det ringa intresse som regionfrågan möter hos människor. Sammankomsterna i Värmland har oftast samlat endast en handfull medborgare och politiker. Kan det bli annat när perspektiven så ofta är innåtvända?

      •••

      Efter att ha följt frågan, periodvis ganska intensivt, fram och tillbaka under några årtionden är jag benägen att påstå att ”regionfrågan” är ett av de mest överskattade politiska tvisteämnena i vårt land.
      Till den har knutits sådana förhoppningar, eller faror, som att samtiden och framtiden står och faller med en viss utgång på saken. Om någon på allvar till exempel tror att Värmlands möjligheter och framtid beror på vilken eventuell region man hamnar eller inte hamnar i så är det dags att vakna upp. Sjukvårdens resurser och utveckling bestäms av andra faktorer än regioner, må de vara stor eller små.
      Lite mindre bokstäver och lite mer nyanser, tack!

      Den sanna bilden av skolan

      Är medierna bild av verkligheten korrekt? Det är en omdiskuterad fråga. Medierna kritiseras ofta för att ge en för negativ bild av olika företeelser. Ofta är det något intresse som hävdar denna ståndpunkt. Ett företag, en kommun eller en organisation. Jag har själv jobbat på en informationsavdelning på ett av större företagen i landet och fick ofta höra suckar, frustration och kritik från den verkställande ledningen mot att tidningarna bara ”skriver skit om oss”.
      Men dissekerade man innehållet så fanns det nästan alltid en rimlig grund för att artikeln publicerats. Det fanns däremot svårigheter att skilja på budbäraren och verklighetsbilden. Sedan fanns det också problem att förstå en tidnings roll kontra andra intressen.
      Egentligen är den inledande frågan omöjlig att svara på, för vad som är ”positivt” eller ”negativt” beror till stor del på betraktarens ögon.

      •••

      Att en tidning eller radio/tv skulle kunna göra anspråk på att skildra hela verkligheten är en omöjlig tanke. Det vi gör är besök i verkligheten. Vi väljer källor och perspektiv beroende på en rad omständigheter. Det är bara medier i totalitära samhällen som medier påstår sig stå för den enda och sanna sanningen.
      Ibland, tyvärr för ofta, går vi i samma spår. Men en utveckling som går mot mer av mer samkör av nyhetsmaterial och reportage i medierna så minskar utrymmet för lokala bedömningar och initiativ.

      •••

      Intresseorganisationerna är aktiva. De gör undersökningar och utspel, allt för att försöka påverka opinionen. Den viktigaste arenan är medierna. Förra veckan samlade Lärarförbundet till aktion mot mediernas bild av skolan. Det hölls presskonferenser på ett tiotal platser, bland annat i Karlstad.
      – Mediernas bild av vad som händer i skolan är felaktig, den är alldeles för mörk, menade Kerstin Kohlström och är vice ordförande för lärarförbundet i Karlstads kommun.

      •••

      Kritiken är väldigt oprecis. Lärarförbundets bild av verkligheten är heller inte någon objektivt sann bild. Tror de det, så har de helt missuppfattat begreppet verklighet. Det väljer sitt perspektiv.
      Om skolan skrivs det väldigt mycket. Den är bland de mest omskrivna områdena. Jag har bläddrat och ögnat i de lokala tidningarnas utgåvor under ungefär en vecka.
      Utan att ha gjort någon systematisk genomgång så är mitt intryck att det mesta som skrivs kan placeras i facket positivt. Kritisk granskning förekommer det ganska lite av. Kanske är det här som är det verkliga problemet finns.

      •••

      Lärarförbundet verkar också ha en korporativ syn på vad politiken får göra och inte göra. De gillar inte nuvarande regeringens politik. Mot den ställer de vad deras medlemmar på skolorna vill. Även här finns ju ingen ”objektivt” rätt politik, utan det beror på värderingar, problemval och fokus. Skulle man fråga Lärarförbundets konkurrent Sveriges lärarförbund har de sina egna svar på vad som är bra respektive dålig skolpolitik. Kommunpolitikerna har sina käpphästar. Skolledarna sina. Elever och föräldrar sina.
      Skolan är Sveriges största arbetsplats. Där finns lärare, elever, annan personal och föräldrar som direkta intressenter. Vi har olika erfarenheter av skolan. En del bär vi med oss som minnen och upplevelser. Just min syn i inte den sanna, men den är därför inte falsk. Den är en del av det som utgör verkligheten.

      •••

      Det är både viktigt och angeläget att diskutera det som skrivs eller sägs i medierna. Vi, inom medierna, får akta oss för att inte hamna i försvarsställning och inte tåla när någon säger att vi gör fel eller ett dåligt jobb.
      Medborgarna konsumerar medier som aldrig förr. Förutom den egna verkligheten är medier den viktigaste källan när vi bildar oss en uppfattning om sakernas tillstånd. Det är självklart att den bilden behövs synas.

      •••

      En utgångspunkt i det samtalet är att vi reder upp begreppen, så att ingen tror på fullt allvar att hela och enda verkligheten kan fångas i ord och bilder. Verkligheten kan vara söt och vacker, men också grym och ful.
      Skolan kan vara det bästa som finns. Men skolan kan också ge rädsla och ångest. Ingen av dessa bilder är den objektivt rätta. Men ingen av dem är falsk.
      Det pågår en fight därute om att vinna kampen om verklighetsbilden. Det är därför Lärarförbundet agerar som de gör.

      En väldigt lugn kväll?

      Lugn är ett relativt begrepp. Betydelsen är glidande. Det inser jag när jag läser om det som skedde i anslutning till två fotbollsmatcher i veckan. Ja, det handlar faktiskt om fotboll, fast det är svårt att tro.
      ”Det var ett av de lugnaste derbyna på länge”, berättade en supporterpolis som intervjuades i Dagens Nyheter.
      Det var så lugnt, hör bara:
      • Redan klockan två på dagen började polisen samlas. Matchen började klockan 20 på kvällen.
      • På dagen blev det lite ”småbråk” inne i stan. En Djurgårdare slog sönder bilar och en T-banevagn som fick tas ur drift.
      • En timma före matchstart försökte 40 AIK: are ta sig in till Djurgårdssektionen för att slåss.
      – Men det var inte särskilt avancerat. Några knytnävar delades väl ut, men det blev inga allvarliga personskador, berättade polisen.

      •••

      Så höll det på även under matchen. Oro och stök. Polisen var på helspänn. De hade kallat in extra folk. De är kravallutrustade, med benskydd, hjälmar och andra skyddsanordningar.
      Piketstyrkor fanns på plats. Hundpoliser lika så. Efter matchen rapporterades även om ”mindre incidenter”. Längs T-banans blå linje blev en man nedslagen så allvarligt att ambulans krävdes och på T-centralen uppstod ett mindre bråk.

      •••

      Med det mått som gäller förflöt aftonen ”klanderfritt”. Visst känns beskrivningen ”lugnaste på länge” träffande?
      Lugnt var det för övrigt också i Göteborg, enligt rapporterna. Där spelades det också derby. IFK mot GAIS.
      Där berättar Göteborgs-Posten att ”ett hundratal blåvita och grönsvarta supporters omhändertogs i samband med derbyt på Ullevi i går. Många var berusade eller drogpåverkade. Fyra greps för misshandel”.
      De berättar vidare att en större insatsstyrka följde stora och små supportergäng från uppladdningen på stan till arenan. När matchen startade klockan sju hade små-gruffet börjat och ett par bråkstakar blev omhändertagna. Två män greps för slagsmål på läktarna. Sammantaget greps tio för störande av ordning och lika många för berusning i samband med matchen. 49 personer plockades ut bland muckande gäng direkt utanför Ullevi.
      Polisen samlade dem i en buss för snabbt förhör. Bråk fortsatte sedan ute på stan där olika gäng rusade utefter Avenyn och Vasagatan. Där omhändertogs 36 personer.

      •••

      När GP gick ut på stan vid 22-tiden hade polisen fått kontroll på situationen. Stämningen var lugn, men spänd. Kända tillhåll för de olika supporterlägren hölls under bevakning av piketstyrkor.
      Det man också ska veta i sammanhanget är att toleransnivån är vida högre än en som normalt gäller. Det som i vanliga fall föranleder gripande eller insats, ser man mellan fingrarna på.
      Lugnt, eller hur?
      Polisen brukar ogärna berätta hur många som sätts in under sådana kvällar, men jag gissar att det handlar om ett par hundra personer om man summerar insatserna i Stockholm och Göteborg i måndags.
      De omedelbara polisinsatserna för att bevaka fotbollen i allsvenskan i år kostar någonstans mellan 50 till 55 miljoner. De indirekta kostnaderna är högre. Till det kommer klubbarnas egna säkerhetsarrangemang. Till och med en bandymatch på Tingvalla drar 10-20 poliser numera. Ibland också hundpatruller. Snart är väl idrottsarenor de enda ställen där man kan se livs levande poliser.
      Dessutom finns en alternativ användning av polisernas tid. De skulle till exempel kunna ägna sig åt att lösa andra brott, som på grund av tidsbrist inte löses. Det är också en slags kostnad.

      •••

      I samband med matcher sups det enormt och öppet. Men polisen kan inget göra, än att titta på, inringa och smyga. Att det behövs kanske hundra extra särskilt utrustade poliser för att kunna spela en vanlig fotbollsmatch borde få oss att fundera och reagera.
      Det som är mest tankeväckande, och skrämmande, är hur pass ”normalt” bus och stök blivit kring fotbollen. Vi har blivit så tillvanda att begrepp som ”lugn” används när det egentligen handlar om det som kan beskrivas som upplopp och våldsamheter.
      Medierna spelar med. Vi är en del av normaliseringsprocessen. Det som förr skulle ha fått stora rubriker, får idag notiser eller ens det.
      Det är tveksamt om det spelades bättre fotboll på Gunnar Nordahls tid. Tveklöst är att det inte behövdes specialutrustade poliser för spela en vanlig match i allsvenskan.
      Sådant gör ont i själen på en idrottsvän.

      Grovheter och hot ger ett tystare land

      Jag fick ett samtal från tidningens reception. Någon person hade ringt dit och meddelat att jag – ”Den där jävla Götell” – skulle avrättas när jag kliver ut från jobbet. De skulle vänta på mig. Skälet till hotet var att jag skrivit saker om den lokala hockeyklubbens vanstyre och deras krav på en kommunal räddningsinsats. För det borde jag skjutas.
      Ibland kom det anonyma brev eller vykort, att jag borde ”se mig om” när jag rör mig ute och liknande. Förutom hälsningar med sådana tillmälen som ”judeälskare” och liknande. Genom åren handlar det om flera tiotals brev och vykort och ett antal telefonpåringningar. Jag har skrivit om detta tidigare i dessa spalter.

      •••

      Så ser en del av vardagen ut på en vanlig tidningsredaktion. Hot, grova tillmälen, ofta i anonymitetens form, är tyvärr vardagsmat. Men det inte bara tidningar och journalister som råkar ut för sådant.
      Degerfors fotbollstränare Mark Selmer har mottagit både hot och någon/några har till och med försökt skada honom.
      – Så dåligt som jag mår nu har jag aldrig gjort tidigare, berättade han i VF i tisdags. Att leva i sådan korseld påverkar hela tillvaron.
      – Jag har dessutom blivit paranoid och lite folkskygg måste jag säga. Jag undviker folk känns det som och kollar bilen ett par gånger innan jag sätter mig i den. Det som gör mig mest ledsen och förbannad är att de blandar in min familj. De ska fan inte behöva lida för att jag håller på med fotboll, säger han in intervjun.

      •••

      Politiskt förtroendevalda utsätts för samma saker. Oftast när någon är förbannad på ett beslut som gått i fel riktning. Den utredning som Berit Högman basade för härom året visade på ett växande samhällsproblem.
      Anställda inom rättsväsende, socialtjänst och vård lever i samma verklighet. Förra veckan genomförde landstinget i Värmland en utbildningsdag kring våld och hot. Den riktades till de anställda.

      •••

      Hoten leder till mer slutenhet. Det skapas barriärer. För den som vill prata med sin politiker eller gå in på stadshuset, en tidningsredaktion eller socialbyrå möts av stängda och låsta dörrar. På det följer ökade säkerhetsinsatser, kameraövervakning, närvaro av bevakningsföretag och liknade. Värst är det förstås för dem som drabbas personligen av hot, men alla i samhället påverkas. Samhällsklimatet förråas.
      Nyligen meddelade Linda Skugge att hon stänger sin blogg. Skälet var alla de anonyma olustigheter och hot som hon mötts av.
      Just på Internet florerar tyvärr mycket sådant. Vi får en del också, men det hamnar i papperskorgen och når inte offentligheten.

      •••

      Samtalstonen förråas, kanske på grund av att anonymiteten triggar sådana känslor. En annan sak är vilket tonläge man själv använder. Grovheter får ofta grovheter till svar. Hur hotkulturen ska bemötas har jag inga svar på. Mer offentlighet åt sådana problem kan vara en väg, men mot det kan vägas att just offentlighet är en slags belöning för dem som sysslar med sådant. Etikdiskussion och samtal är förstås också viktigt, både bland dem som ansvarar för bloggar och webbsidor, men också bland andra som skribenter och läsare. Där gäller inte samma regelverk som för tryckta skrifter eller radio och tv. Bloggaren själv har till exempel själv, också för de kommentarer som skrivs av andra på bloggen. Det finns det rättsfall på.
      Vi har alla ett ansvar för en anständig samtalston. Linda Skugge är en uppburen och beundrad skribent, som dock inte alltid är nyansernas mästarinna.
      Torbjörn von Krogh, tidigare chefredaktör på Pressens Tidning, gjorde för ett par år sedan en genomgång av en veckas bloggande där bland annat nämnda Skugge förekom:

      •••

      Så här skrev hon om Göran Persson: ”Göran och hans pack är som vilket lumpargäng som helst som sitter och runkar bulle i bastun.” Dåvarande familjeminister Berit Andnor fick också del av nyanserna och den politiska analysen:
      ”Byt jobb, Andnor, säg upp dig, du borde fan skämmas, ingen gillar dig, du är skitkass, har noll koll, jävla Perssons lilla nickedocka.”
      Ett grovt språk skrämmer också andra människor att försöka delta i samhällsdebatten. Möts man av grovheter, hån och förlöjligande försvinner listen snabbt. Det bör alla dem tänka på som spyr på sin nästa.

      Allt fler medier i Karlstad

      Det konsumeras medier som aldrig förr. Fler läser tidningar, vi ser mycket på tv, lyssnar på radio och är ute på nätet och surfar, köper och läser böcker i en omfattning som aldrig tidigare. I detta ska man också veta att det finns väldiga skillnader i läsvanor, i huvudsak sådana som handlar om ekonomi och social ställning.
      Höginkomsttagare läser mer och annat än låginkomsttagare. Högutbildade har andra vanor än lågutbildade. Låg nivå på tidningsläsning betyder ofta också lågt deltagande i samhället i övrigt, till exempel när det gäller att rösta eller delta i föreningslivet.

      •••

      Medier har en helt annan närvaro i vår vardag nu än tidigare. Tänk bara vilket utbud det finns i vår stad. Det här är vad jag kommer på direkt: Två regionala dagstidningar, NWT och VF (båda har webbtidning också), två veckotidningar Värmlandsbygden och Karlstads-Tidningen. Sex så kallade annonstidningar ges ut, Metro/Insticket, Karlstad-Hammarö Aktuellt, Newz, Tryck, Värmlands Affärer samt Värmlands-Börsen. Det finns fyra radiostationer, Sveriges Radio Värmland, Radio Solsta, Radio Rix samt Mix Megapol. Tre TV-stationer är igång, SVT Värmland, TV 4 Värmland samt kanal 12.
      Expressen och Aftonbladet har öppnat lokala sajter med nyheter och annat. Nyhetskanalen, en annan webbtidning, håller på att etablera sig lokalt. Till det kommer allt annat av nationella eller internationella medier. Snacka om utbud.

      •••

      Några litar vi mer på, andra mindre. Förtroendet för branschen som helhet sviktar, och vi ”drabbas” alla av vissa mediers förlöpningar, övertramp eller slarv. I fjol gjordes över 400 anmälningar till allmänhetens pressombudsman. Det är rekordmånga. Om det är ett tecken på att vi slarvat mer än vanligt med etiken är dock svårt att säga. Det kan också vara så att den allt intensivare debatten om pressetik gjort att fler vågar anmäla en tidning eller ett TV-inslag.
      Det vi definitivt vet är att förtroendet för medier sjunker. Det finns det siffror på. Dagspressen som helhet har fallande värden, inte några dramatiska steg, utan rörelseriktningen är ihållande nedåt. En annan detalj i sammanhanget är att synen på journalisters moral uppvisar en anmärkningsvärd nedgång.

      •••

      I veckan utsågs Yrsa Stenius till ny pressombudsman efter Olle Stenholm. Hon är en erfaren och klok journalist. Ofta lågmäld och resonerande. Det gillar jag. Jag tror att hon har goda förutsättningar bli en stark röst för anständigheten och trigga vårt eget ansvar att vara goda yrkesmän och kvinnor.
      Mitt intryck efter några årtionden i branschen är att det pratas en hel del om detta på redaktionerna, men att väldigt lite av den diskussionen blir känd utanför huset. Vi kanske oftare borde offentligt ventilera avvägningsfrågor i vardagen. I varje fall skulle det kunna bidra till att öka förståelsen för hur medier tänker och den miljö vi jobbar i.
      Förtroendet för oss själva som individer kan vi bara upprätthålla genom att bete oss någorlunda rimligt också utanför professionen. Bindningar och intressen har vi alla, men det gäller att ha problematiken i medvetande. Hos vissa finns en slag renhetstanke, att en journalist aldrig får ha några som helt bindningar. Ja, jag begriper att betraktarens ögon är det som är det viktigast. Men ändå, inget föreningsengagemang, inte uppdrag och inga medlemskap. Renhetstanken är förrädisk, eftersom vi faktisk – vare sig vi vill eller inte – har intressen, värderingar och roller. Sedan finns det en annan aspekt på saken också. Renhetstanken leder till journalister blir socialt och samhälleligt isolerade. Att möta andra verkligheter än den egna är utvecklande. Journalistkåren är som bekant väldig socialt ensidig.

      •••

      Ansvarig utgivare har det fulla ansvaret, men visst måste också enskilda medarbetare fundera över vad som är rätt eller fel när det gäller källor eller metoder. Vi kan alltså inte skylla ifrån oss om vi gör ett dåligt jobb. Inte så att misstag aldrig får ske. Ord kan stå mot ord, verkligheten kan förändras och nya källor kan dyka upp.
      Det är i varje fall så för en dagstidning, att det man trycker är det man vet när tidningen går i tryck. Självklart kan tyckas, men det glöms bort när man sitter med facit i handen. Om saker händer dagen efter eller en vecka senare går givetvis inte att förutse.

      När Göran P byter sida

      Tidningen Resumé brukar varje vecka publicera en lista över de mest förekommande orden och namnen på Internet. Källorna är i huvudsak olika medier. Denna veckas ord lär bli lobbying och det mest förekommande namnet lär nog vara Göran Persson. Det törs jag sätta min lugg på.
      Perssons snabba enrollering till PR-konsult har vållat häftig debatt. Hos de egna och hos statsvetare och andra som tycker om eller bevakar politik. Jag tycker det finns viktiga frågor att diskutera i sammanhanget, men det finns också väldigt mycket överdrifter och principlöshet i kritiken.

      •••

      Lobbyist är ett sådant där laddat ord. Kring det finns en slags mytologi, ungefär som hos frimurarna. I vissa förtroendemätningar brukar pr-konsulter hamna i botten, tillsammans med politiker, journalister och EU:s institutioner.
      Jag har genom åren, i olika roller, mött många PR-konsulter och närvarat på projektupplägg eller stött på dem i min roll som journalist. De är ganska vanliga, är vanliga människor och ger vanliga råd. Många kan mycket, andra kan mindre. Det man kan förvånas över är hur mycket betalt de tar för att säga självklarheter. Men det är upp till köparen att sålla.

      •••

      Kommunikation, lika lite som politik, är någon exakt vetenskap. Det finns förvisso sämre eller bättre tekniker och färdigheter, men inget påklistrat kan i längden dölja om någon bara har ett tomt budskap eller tomma löften.
      Att en organisation eller ett företag har professionell hjälp i sin kommunikation är naturligt. Förslag som man får ska värderas och det är viktigt att man har haft en etisk genomgång med sig själv, så att man kan och vill sätta gränser. Det händer att det ges dumma förslag, men det är ingen plikt att acceptera sådant.
      PR-branschen odlar gärna egna myter om sin förträfflighet. Det faktum att något beslut gått någon påtryckares väg tas till intäkt för att lobby- och påverkansarbetet lyckats. Det är en väldigt ytlig syn. PR-branschen skulle dock må bra av att få lite distans till sin egen gärning.

      •••

      Påverkan på politiken kommer från många håll. Att olika intressen, kommersiella och ideella, lobbar för sina ståndpunkter är inget konstigt. Hur skulle det gå till att förhindra sådant?
      Det är ju själva essensen i det öppna samhället. Det har med yttrandefrihet att göra. Och vad är vårt system med remissförfarande? Det går ut på att samla in olika intressens ståndpunkter. Ta till exempel den aktuella frågan om lokalisering av den nya krishanteringsmyndighet som ska skapas. Ska huvudkontoret ligga i Karlstad eller Stockholm? Var ska de olika verksamheterna ligga? Ett utredningsförslag är lagt och om fyra månader går remisstiden ut. Räkna med att det kommer att lobbas! Redan nu slipas argumenten. Hos oss är det Karlstad, Karlstad och Karlstad som ska inpräntas. Hos andra har orterna andra namn.
      Räkna även med att PR-konsulter kommer att göra goda affärer. Här finns en dubbelmoral. En del av dem som hånar Göran Persson anlitar själva sådana konsulttjänster.

      •••

      Ett problem med Görans Persson nya jobb, som han tillträder senare i höst, är den korta tid som gått mellan avgången från regeringskansliet till det nya uppdraget. I flera länder finns en karenstid för sådant, vilket är klokt.
      Det faktum att någon politiker, förvisso i den allra högsta toppen, byter arbete och ”bransch” tycker jag inte är något att förfasas över. Att man kan hamna i intressekonflikter är självklart, men för detta finns offentlighet och debatt som ett korrigeringsmedel. Förtroende och trovärdighet är viktigt att granska.
      Debatten om exempelvis Carl Bildts tidigare lojaliteter har varit viktig och klargörande. Men det är för enkelt att tro att en människa bara har en lojalitet och ett perspektiv. Det är klart att vi har intressen och lojaliteter genom hela livet. Alla har det, men det flesta förstår och kan skilja på sina olika roller.

      •••

      Persson har många likar, både i regeringen, riksdagen och bland tidigare tjänstemän i regeringskanslierna. Det finns också det omvända. En ledamot eller minister som kommer från en intresseorganisation – sådana finns det ganska många av – är de oförvitliga medan en som kommer från näringslivet eller PR-branschen är misstänkt?
      Det stora problemet är nog att det är för liten rörlighet mellan näringsliv och politik. Sådant skapar falska bilder av hur politiken fungerar. Och hos politiken odlas föreställningar om hur det går till på ”andra sidan”. Sådant är inte bra för samhällsklimatet.

      Argument för det fria ordet

      I dag är det pressfrihetsdagen. Den uppmärksammas på olika sätt i olika länder. Pressfrihet är en viktig sak, inte främst för att journalisters arbetsmiljö och vardag ska fungera, utan för att yttrandefrihet, och möjligheter att göra sina ståndpunkter/rön kända för allmänheten, är viktiga förutsättningar för framåtskridande och utveckling. Själv tror jag att den faktorn är underskattad när samhällets ekonomiska och politiska historia skrivs. Offentlighet är ett kraftfullt korrigeringsmedel.
      •Det kan gälla företag som beter sig illa, till exempel genom att förstöra miljön, ägna sig åt bestickning eller erbjuda usla och farliga arbetsvillkor. När sådant beskrivs eller debatteras i medier leder det ofta till förändringar. Även i samhällen där riskerna för dem som berättar eller skriver är mycket stora. I kampen mot korruption är offentlighet ett effektivt medel.
      •Det kan gälla konsekvenser av politiska beslut eller vanlig granskning av politik och politiker. Här hemma vet vi att flertalet av det som kan kallas ”politiska affärer” de senaste 10-15 åren har upptäckts av och offentliggjorts i medierna. Detta trots att beslut och handlingar passerat den offentliga revisionen i stat, landsting eller kommuner. Offentligheten har lett till att makthavare måste avgå. Problemet är inte att det förekommer för mycket granskade journalistik, utan problemet är det omvända.
      •Det har betydelse att det finns olika medier med olika ägare och olika publiceringspolicy. Drivkrafterna är olika. Värderingarna är olika. Det är bra och önskvärt. Vad som är bra journalistik är oftast en bedömningsfråga. Det är nämligen själva innebörden av det ansvariga utgivarskapet. En nyhet eller uppgift kan anses oviktig av en tidning eller radiostation, medan samma uppgift kan vara förstasidesstoff hos någon annan. Ett ökande problem är att medierna är för lika och att nyhetsfömedlingen är likartad. Detta trots att det till antalet finns fler medier nu än tidigare.

      •••

      Debatten om yttrandefrihet är gammal. En som formulerat skarpa argument för denna är liberalen John Stuart Mill. Det mest klasiska verket av honom är ”Om friheten” som kom ut 1859. Boken är skriven i en annan miljö och verklighet, så dess viktigaste behållning idag är de principiella ståndpunkterna.
      Vi borde oftare fundera på ”nyttan” med yttrandefrihet. Mill ger goda och fortfarande mycket giltiga argument för yttrandefrihet.
      – Om en åsikt tystas ned har man skäl att fråga sig varför så skedde. Detta faller tillbaka på den som sätter munkavle på andra. Om inte samhället har rätt, vad har det då att frukta från dem som opponerar sig?
      – Även om en åsikt är falsk i sin helhet innehåller den nästan alltid ett uns av sanning, vilken kan visa sig vara värdefull i en debatt mot maktens doktrin, som verkligen inte alltid står för den absoluta sanningen.
      – Även om de rådande idéerna skulle omfatta hela sanningen, så skulle folk inte inse dess värde som sanning om inte argumenten för teorin fick användas mot konkurrerande teorier. En värdefull sanning skulle bli till slentrianmässig norm. Den sanna doktrinens mening för folket går förlorad om de inte får uppleva dess motsats eller möta invändningar och argumentera för den.

      •••

      Mill diskuterar också annat av betydelse för debatten idag. Att majoriteten är mot en åsikt eller att en myndighet är demokratisk ger den inget skäl att förbjuda yttrandet av åsikten. Förenklat och fritt tolkat; tusen människor har ingen rätt att tysta en viss åsikt även om den omfattas endast av en enda person, lika lite som den enda personen har rätt att tysta tusen andras åsikter.
      Detta även om den åsikten är uppenbart falsk eller absurd.
      Här finns svåra avvägningar till exempel sådant som hets mot folkgrupp och liknande. Gränserna för detta är en diskussion som behöver föras i minst två riktningar; internt hos oss i medierna men givetvis också av samhället utanför. Det farligt om ”infall” eller ”tidsandan” får sätta gränserna.
      Yttrandefriheten är inte given. Inte här och inte där. Hoten kommer inte bara från politiken, utan det finns även kommersiella intressen som avskyr fri nyhetsförmedling och fri debatt.

      •••

      Karlstadssonen Torgny Segerstedt har formulerat saken kraftfullt:
      ”Pressfrihet är en god sak i lugna och idylliska förhållanden. I stormiga tider är dess förefintlighet en fråga på liv och död.”
      Det är så vi ska se det.

      Tjänster både långt borta och nära

      I höst ska Swedbank stänga två av sina kontor som finns på mindre orter i länet. Det handlar om Ekshärad och Molkom. Det har vållat debatt, inte minst på insändarsidorna i de två länstidningarna. Detta är ett exempel av många där lokala kontor stängs och fysisk närvaro av företag och myndigheter försvinner i glesbygd, eller det man kallar tätortsnära landsbygd, som det finns mycket av i Värmland.
      Bankchefen Johan Engström har berättat i intervjuer om ilska och besvikelse mot hans bank, men han och banken framhärdar i beslutet. Argumentet är att kunna erbjuda ett som han kallar ”starkt bankkontor med bra öppettider och hög kompetens” i varje kommun. Då går det inte att ha ”halvbra” kontor här och var.
      Just banktjänster är ett område där datakommunikation och Internet påverkar våra vanor kraftigt. Allt fler sköter sina bankaffärer på nätet, inte minst betalas räkningarna den vägen. Post och telestyrelsen (PTS) som brukar kartlägga betalvanorna hos svenskarna har till exempel visat att mellan en och två räkningar av hundra betalas manuellt över disk.

      •••

      Det är giro och Internet som gäller. Fördelarna är så uppenbara. Man kan sitta hemmavid och göra tjänsterna när man vill. Det är ganska enkelt. Att en sådan utveckling leder till att en verksamhet som Svensk Kassaservice nu kommer att läggas ned är kanske inte så konstigt. Om väldigt få använder dess tjänster är möjligheterna att finnas kvar små.
      Data och Internet gör att vi som medborgare och kunder får tillgång till ett enormt utbud av tjänster och erbjudanden. Mer och mer av flyttas också över dit. Försäkringskassan är på gång med en stor omorganisation där den fysiska närvaron minskas och det är tänkt att vi ska kunna göra mer på telefon eller Internet. Hos SJ är det likadant. Bemannade kontor stängs och vi får klara oss med maskiner eller handla biljetterna på nätet.

      •••

      Fler och fler tippar och spelar på lotterier och liknande genom nätet. Traditionella musikaffärer är snart ett minne blott, när vanorna är att ladda ned musik hemma i datorn, dessutom med ett utbud som är närmast obegränsat. Laddas musiken inte ned så köps fler och fler skivor via nätet.
      Också när det gäller annan handel håller nätet på att slå igenom bland konsumenterna. För affärer mellan företag är redan Internet en storspelare. Mellanled försvinner och företag som inte har affärssystem som hänger med har heller ingen chans att få göra nya affärer. Drivkraften till att hänga med blir stark.

      •••

      Vi är med om en slags revolution, även om vi själva inte kanske ser den så tydligt. Små steg här och små steg där, men summan av dessa är dramatisk. Hur det ser ut om tio eller tjugo år, är förstås svårt att gissa men det är nog ingen som tror att det slutar här. Trots allt är datorernas genombrott ungefär bara 25 år gammalt. Tillgång till bredband och starkare uppkopplingar blir en viktigare fråga. Utan sådan blir det svårt för medborgare som finns i glesbygd att till exempel kunna använda skatteverkets och försäkringskassans tjänster. Glesbygdsverket har pekat på detta som ”ett demokratiskt problem”. Där finns en ny glesbygdsproblematik som behöver hanteras.
      Vad detta, och liknande, betyder för samhällsutvecklingen är dock inte så svårt att gissa. Stora tekniska språng i historien har haft en centraliserande verkan. En motsägelse kan tyckas när det handlar om Internet, då det går att befinna sig i utkanten och ändå ha tillgång till centrum. Men dragkraften till centrum är så stark. Det kan man enkelt se på befolkningsförändringarna. De senaste åren har till exempel tätorterna/städerna ökat sin befolkning i vårt län med närmare tusen personer, medan glesbygd och tätortsnära landsbygd tappat folkmängd. Det är den underström i befolkningssiffrorna som inte syns.

      •••

      Kanske inte så överraskande, men poängen är centraliseringen av befolkning fortgår dag för dag. Underlaget för kommersiell och annan service tunnas ut. De som bor kvar är oftast äldre människor, med svagare kunskap om dataanvändning. Samtidigt får dessa människor längre till affärer, myndighetskontor och annan service.
      Att få myndigheter och affärsliv att samverka är en del av lösningen. Men det räcker inte långt. Glesbygdsproblematiken berör måhända allt färre människor, men jag tror att den kommer att växa som politisk fråga.

      Klart besked av granskningsnämnden

      Kommer ni ihåg Sveriges televisions temakväll om Fidel Castro som sändes den 2 december i vintras? Helst kanske man vill förtränga eländet, men det är svårt. Den kubanska revolutionens glitter tycks av någon outgrundlig anledning kletat sig kvar hos televisionens planerare och ansvariga. Det blev en kväll utan nyanser och koppling till verkligheten.

      •••

      Programmen anmäldes av flera tittare till granskningsnämnden för radio och tv. Häromdagen kom utlåtandet. Som väntat får upplägget kritik. Det faktum att Fidel ägnades en helkväll är inte saken, utan den är på vilket sätt Kuba, Castro och det samhället skildrades. Till exempel så missade man helt att presentera hur de mänskliga fri- och rättigheterna respekteras. Det har också nämnden noteras i sitt beslut.
      ”Ett programupplägg där en kontroversiell politisk ledare får föra fram sitt budskap i två långa program under en och samma kväll kräver dock enligt nämndens mening någon form av balanserande inslag. Vissa kritiska synpunkter på Fidel Castro och hans regim kom i och för sig fram i temakvällens studiodel, men frågan om exempelvis mänskliga rättigheter på Kuba berördes varken i denna del eller på något annat sätt under sändningen. Granskningsnämnden anser därför att sändningen strider mot kravet på opartiskhet.”. Klarare än så kan det inte sägas. Det är bra.
      Redan i inledningen på kvällen sattes ribban då studioledaren presenterade vad som komma skulle: ”Folkhjälte eller diktator eller möjligen både och – det beror helt på vem man frågar”.
      ”Småsaker” i ett samhälle, som yttrandefrihet, mötesfrihet, politisk frihet, förekomst av politiska fångar, enpartistat, massiv övervakning av medborgarna, avsaknad av fria medier och fri debatt är tydligen en smaksak. Skulle sådant bero på ”vem man frågar”. Kan det bli grumligare? Det är nedslående att frågan ens behöver ställas.

      •••

      Relationerna mellan Kuba och Sverige är ansträngda. Detta sedan vår utrikesminister Carl Bild i ett tal inför FN:s råd för de mänskliga rättigheterna pekade på att förhållandens ibland annat Kuba behöver diskuteras och granskas av människorättsrådet.
      Med diplomatiska mått mätt kanske kritiken var tydlig, men läser man vad Bildt verkligen sa så var det hovsamt. Alls icke så fränt som ryktet gett anförandet. Ändå tog det eld. Det fick den kubanske representanten Rodolfo Reyes Rodriguez att gå i taket: ”Med bestörtning, sa ambassadören, har vi lyssnat till Kungariket Sveriges representant. Hans stridslystna och mästrande inlägg påminner om den svenska imperialismens alls icke ärorika dagar, som drabbade grannfolk med blod, tårar och kolonialt slaveri under härskarstöveln.”

      •••

      Rodriguez sa vidare ”att det vore bättre om den svenske representanten stannade hemma i sin huvudstad i stället för att komma till denna sal med dessa stridslystna och hatfyllda ord.”
      Vad som hände efter Bildts anförande har inte uppmärksammats så mycket i medierna. Han fick nämligen ett tackbrev från Havanna. Avsändare var ”Las damas blancos” (De vita damerna)
      De är en grupp kvinnor som är anhöriga till politiska fångar. 2005 tilldelades de Europaparlamentets Sacharovpris för sitt engagemang för försoning och demokrati. Varje söndag dyker de upp i vita kläder vid S:t Rita kyrkan i centrala Havanna. De agerar för att få sina nära och kära fria ur fångenskap. Jag har mött flera av dem. I brevet skriver de bland annat:
      – Dagen kommer när vi kan motta Er med den heder Ni förtjänar i ett demokratiskt Kuba, och överensstämmelse i respekten för de mänskliga rättigheterna och folkens frihet kommer att råda i relationerna mellan våra två länder.
      Brevet slutar:
      – Ni, liksom kungariket Sveriges regering, har vår djupaste respekt och tacksamhet.

      •••

      Det finns även andra som haft synpunkter på Bildts tal. Eva Björklund, vänsterpartist tillhörande partistyrelsen och mångårig ledande aktivist inom den så kallade Svensk-kubanska vänskapsföreningen. På dess hemsida skriver hon att Carl Bildts tal är ”en grov förolämpning inte bara mot Kuba utan mot alla mänskliga värden” och vidare att ”Svenska medias ryggmärgsreaktion mot Kubas kritik och deras självklara uppslutning på Carl Bildts högdragna översitteri är förfärande.”
      Nu är det sagt och ni vet vem som sa vad. Det är bra att veta.

      En påsksmällare från landstinget

      Den 31 januari i år sände landstinget i Värmland ut ett pressmeddelande där man stolt berättade om 2006-års resultat. Bättre än budget hade det gått och man kunde redovisa ett litet överskott. Saken är ju den att landstinget har en plågsam historia när det gäller ekonomin. Stora delar av 1990-talet och de första åren på det nya århundradet var en kamp för att få inkomster och utgifter att vara lika stora. Staten sköt till pengar och tuffa sparprogram har genomförts.
      Till saken hör också att svensk ekonomi i allmänhet går bra. Kommuner och landsting har fått ökade skattintäkter, medan kostnaderna kunnat hållas på en lägre nivå än den inkomsterna vuxit med. Bäst har det gått för kommunerna, men även landstingen har uppvisat kraftiga förbättringar av sin ekonomi.

      •••

      För första gången på många år ökar till exempel antalet anställda hos dem. Det sensationella hade varit om det inte blivit så. Av allt att döma väntar också några hyfsade år till.
      – För att klara de närmaste årens utmaningar med investeringar och pensionsskuld behöver vi ha ett årligt överskott på 100 miljoner kronor, sa landstingsdirektören Tore Olsson i pressmeddelandet och pekade även på att det behövs en buffert för ha att ta av när ekonomin vänder.
      Det är svårt att i längden leva ur hand i mun. Kommuner och landsting behöver överskott i sina finanser för att klara det som följer av demografi och samhällsförändring, oaktat att politiska mål och ambitioner ökas. Målet, som riksdag och regering, satt är att den offentliga sektorn ska ha två procents överskott under en konjunkturcykel.

      •••

      Många gånger lever landstingen i nuet. Ett exempel är den märkliga hanteringen av skulden för anställdas avtalspensioner. Skulle den redovisas som skulder normalt redovisas skulle bilden av deras ekonomi vara annan. Vi bländas av utfallen, men det är inte på riktigt.
      Efter 2005-års bokslut var skulden 107 miljarder och den har räknats upp med nio procent under 2006. Det gäller pensionsrätter som intjänats före 1998. Det är pengar som borde ha reserverats när kostnaden uppstått, såsom företag och organisationer gör rutinmässigt. Att, som kommuner och landsting gjort, låtsas om som om det regnar är ingen ansvarsfull hållning.

      •••

      Den innebär att den kommande generationen får pröjsa, utöver att betala sina egna pensioner och andra kostnader ska de betala sina föregångares misstag. Allt tas på marginalen. Det är inte så att någon katastrof väntar, men för ett landsting som Värmland handlar det om fyra miljarder som ska betalas utöver det är som är normal verksamhet och vård. Det påverkar förmågan att till exempel klara investeringar. Möjligheterna att själv bestämma dagordning blir också mindre.
      I början av påskveckan kom ett nytt meddelande från landstinget. Där släpper man en riktig smällare. Årets första prognos pekar på att det på nytt blir underskott i finanserna. Den visar på närmare 70 miljoner sämre än budget. Röda siffror igen. Förklaringen är högre utgifter och lägre inkomster än förväntat.
      – Jag ser ingen anledning till panik, säger landstingsdirektören.

      •••

      Om det inte vore för historien och att faktiskt ekonomin i landet nu går på högvarv skulle man kunna tro honom utan större reservationer. Inte ens när vi har rekordår i ekonomin vill det sig. Hur ska det gå när läget blir normalt?
      Den strukturella förändringen som sker på befolkningsfronten är att länets befolkning blir äldre. Yngre flyttar ut. Äldre bor kvar. Till det kommer skattekraftens försvagning.
      Behoven av vård och omsorg växer, där ansvaret visserligen faller olika på kommunerna och landstinget. Detta handlar inte om någon omedelbar dramatik, men dras trenderna ut kommer det inte att hålla.

      •••

      Det finns områden i landet som har en ännu sämre utveckling än den som antyds hos oss.
      Annan regional organisation påstås vara ett svar på detta. Men då tror jag att man lurar sig själv. Strukturerna består, och även om nivåer och omfång för en annan utformning, så är det på lokalplanet som sakerna ska göras. Det kommer man aldrig ifrån.

      En förskönande omskrivning av verkligheten

      Eufemism är ett finare ord för förskönande omskrivning av en företeelse. Mogen ungdom brukar jag själv kalla mig trots att jag passerat ett halvt sekel i ålder. Det är ett exempel. Inom politik och näringsliv är eufemismer vanliga. Vanliga saker kallas för fina saker. Kodorden är många, allt efter tidsanda och politisk stämning.

      •••

      Häromdagen sände landstinget ut ett pressmeddelande om att de fått beröm i en rapport som gjorts av företaget Health Consumers powerhouse. De sysslar med att samla information om, analysera och betygsätta hälso- och vård och vårdorganisationer här hemma och utomlands. Kombinerat med fler möjligheter för människor att välja kan sådan information vara ett kraftfullt medel för att förändra maktrelationerna i vården.

      •••

      Landstinget i Värmland är ett av endast två landsting i Sverige som har uppgifter på sin hemsida om tillgängliga familjeläkare. Informationschefen Olle Mannberg kommenterade att det ”är roligt att vårt arbete med att utveckla landstingets tillgänglighet ur ett patient och medborgarperspektiv får uppmärksamhet”.
      Den rapport som han talar om är en vidräkning med hur landstingen ger information via webben till medborgarna. Informationen är som regel, rörig, svårbegriplig, användarovänlig och svårttillgänglig, enligt rapportens författare.

      •••

      Information är främst ingen teknisk fråga. När det gäller Värmland kan man fundera över vad som informationen som ges står för.
      Alla familjeläkare i Forshaga, Deje, Grums, Hammarö, Lövnäs, Kil samt på alla vårdcentraler i Karlstad är fullbokade. Den som vill lista sig hos någon allmänläkare har inget att välja på.
      När jag själv flyttade till stan, och skulle ha kontakt med vården första gången, var det som i anekdoten om Henry Ford – ni får köpa vilken bil ni vill, bara det är en Ford och den är svart.
      Jag hänvisades till en viss läkare. Något verklig val var det aldrig fråga om.

      •••

      Tillgänglighet är ett sådant där kodord som ofta används. Det är positivt laddat. När lands-tinget talar ”storsatsning på tillgänglighet” betyder att någon ska svara i telefon när en patient ringer. Det är förstås bra, men är inte kraven lite lågt ställda då?
      Möjligheten att välja förutsätter att det finns erbjudanden. Det behöver heller inte vara så att alla, eller nästan alla, måste välja för valfriheten ska vara meningsfull. Tunga vårdforskare har visat att det kan räcka med att fem eller tio procent av en patientgrupp gör ett medvetet val av vårdgivare, eller är beredda att skippa den som de är missnöjda med, för att makten ska förskjutas från producent till patient. Insikten hos en organisation/företag om att man kan förlora patienter om man inte sköter sina kort väl är omskakande.
      Men det förutsätter att det går att göra verkliga val. Som vårdmottagare vill man förstås ha bästa möjliga vård – men det utesluter inte möjligheterna/erbjudandet att välja, särskilt sådant som har med mera långvariga och livsviktiga relationer att göra. Dit hör definitivt hälso- och sjukvård. Att vifta bort sådant som marknadskrameri är bara dumt.

      •••

      Sjukvården har fortfarande ett gammaldags sätt att kalla patienter. För det är just kallelse man får. Det är svårt att förstå varför den inte tar intryck av hur andra tjänsteområden funkar. Om man till exempel vill klippa sig så går det inte till så att frisören skickar en kallelse och begär att man ska infinna sig vid en viss tidpunkt. Man får frågan när man kan/vill komma och så hittar man en lämplig tid. Det borde vara regel i vården.
      Att ändra en kallad tid i vården är inte enkelt. Det är svårt att komma fram på telefon. På några vårdcentraler i länet har det införts ett webb-baserat tidsbokningssystem. Man kan knappa in sig och ange ungefär när man vill träffa en läkare. Det funkar för en del. Men även där är det knepigt att ändra en tid.
      Jag vet ett exempel när en patient besökte vårdcentralen för att ändra den tid hon fått, men det gick inte. Det var tvunget att göras på webben. Suck.
      Begrepp som ökad tillgänglighet och medborgarfokus blir då mest provocerande när de vägs mot verkligheten. Det är inget bra sätt att kommunicera med medborgarna.

      En svordom i hockeykyrkan

      Löfbergs Lila Arena och FBK är mycket starkt förknippade med Karlstad. Jag ska erkänna att jag inte varit där så många gånger. Sammanlagt har det väl blivit någon konsert och en handfull matcher sedan jag blev Karlstadsbo för ett och ett halvt år sedan. Men visst är det en imponerande anläggning. Att FBK är en välskött förening både sportsligt och ekonomiskt behöver man heller inte tvivla på.
      Nu läser jag i NWT häromdagen om en så kallad undersökning som gjorts av de ekonomiska flödena från och till arenan och hur kommunen påverkas. Rubriken är ”En guldgruva för Karlstads kommun”.

      •••

      FBK har omsatt närmare 600 miljoner de senaste fem åren. Många personer finns på avlöningslistorna. Som varje arbetsgivare gör, genererar denna skattekraft. 20 miljoner påstås det ha blivit i intäkter till kommunen och tio miljoner till landstinget.
      Kanske är det som att svära i kyrkan, men lite större krav på en samhällsekonomisk analys måste väl ställas. Det är som om ett företag enbart skulle räkna intäkter i sin bokföring och tänka bort kostnaderna.
      Det är mycket av det goda. Årligen sänder Karlstads kommun ut flera pressmeddelanden om evenemangs ekonomiska effekter på lokalsamhället och varje gång används en mycket grov metod, så grov att den saknar värde att kunna bedöma de verkliga flödena. Läser man det finstilta om hur mätningarna görs framgår att det är mer eller mindre kvalificerade gissningar. Vad är egentligen syftet med sådana utspel?

      •••

      Centrum för forskning om regional utveckling vid Karlstads universitet ägnar sig bland annat åt att studera arenors betydelse. I det senaste nyhetsbrevet skriver föreståndaren professor Sune Berger att det är ”angeläget att bidra med beräkningsmodeller för att mäta lokala och regionala effekter av olika attraktioner och evenemang”. Det antyder att något saknas.
      Karlstads kommun bidrar med sex miljoner i årligt driftbidrag till arenan.
      – Vi behöver inte skämmas över avtalet med kommunen. Det är lite orättvist att vi får en massa skit, tycker FBK: s klubbdirektör Kjell Glennert i NWT den 27 mars.

      •••

      Hur stort det kommunala engagemanget egentligen är har jag inte sett några siffror på. Den som är på plats i arenan kan se att flera kommunala bolag har framträdande reklam-platser. Om det är av marknadsskäl eller andra skäl kan nog diskuteras, men det är inte min
      huvudpoäng.
      Den är att ett antal kommunala slantar finner sin väg till FBK: s kassa. Om man ska göra en rättvisande bild av de ekonomiska flödena från kommunen till klubben så bör även detta finnas med. Om kommunen vill stödja laget så är det bättre i så fall att detta görs öppet, i stället för på omvägar och utan diskussion och beslut av folkvalda
      En annan del, som inte heller är synlig, är värdet på de byggrätter som följde med på köpet när den gamla ishallen skänktes bort till FBK. Ofta är dessa mycket större än vi anar.
      Jag minns för några år sedan, när debatten om Globenarenan i Stockholm var som intensivast, så hävdades det att den inte kostat skattebetalarna någonting – men då hade man glömt bort att räkna in de byggrätter som var värda flera hundratals miljoner kronor.

      •••

      Det är mycket möjligt att ge bort byggrätter är en försvarlig och fullt rimlig ordning, men dess ekonomi borde redovisas offentligt för att den ska vara möjligt att värdera och prioritera.
      I den kommunala världen är intressekonflikterna många. Mer till någon, blir mindre till en annan. Olika behov står emot varandra. Detta oavsett om man talar investeringsbudget eller driftsbudget.
      Man kan heller inte som kommunen gjort bara räkna på inkomsterna av evenemang. Att till exempel spela en hockeymatch kräver stora polisresurser. Under ett år finns det troligen ingen verksamhet i länet som behöver så mycket polisiärt engagemang som LLA.

      •••

      Elitidrott är underhållning och business. En debatt som förs allt intensivare är vilken ekonomiskt ansvar för bevakningen som ska utkrävas av arrangören. Den visar att nuvarande ordning faktiskt har konsekvenser som samhället inte förutsett.
      Sanningen är att vi egentligen vet ganska lite om ekonomiska flöden, intäkter och kostnader, för den stora arean och laget som huserar där.
      FBK är en klenod. Det betyder inte att den ska friskrivas från vanlig granskning.

      Kommunal redovisning visar inte hela bilden

      Jag har en vän som jobbar i finansbranschen på ganska hög nivå som brukar säga att redovisning inte är någon exakt vetenskap när vi diskuterar ekonomi. Allt är inte vad det synes vara. Det trixas och trollas.
      Ett av de mera uppseendeväckande exemplen på denna insikt är hur kommunerna redovisar sin ekonomiska ställning. Häromdagen damp det ned ett pressmeddelande från Sveriges kommuner och landsting. Den organisation där Anders Knape ska svinga ordförandeklubban. De ville berätta om ett starkt 2006. Det är färre än tio kommuner som inte klarar balans mellan inkomster och utgifter och de flesta kommuner har ett överskott som är tillräckligt för att möta framtida behov.
      Det som bör observeras är att tre fjärdedelar av överskottet kommer från det som kallas extraordinära intäkter, en kommun kan har sålt tillgångar, mark och liknande. Under 2000-talet är just extra ordinära intäkter en viktig förklaring till att kommunerna haft överskott i sina bokslut.
      Kommunerna lever inte bara i nuet.
      Skillnaderna mellan kommunernas förutsättningar varierar. Befolkningsutveckling, jobb och arbetslöshet och hälsostal och skiljer sig åt markant beroende på viken del av Sverige vi talar om.

      •••

      I Värmland har samtliga kommuner gjort plus 2006. Största överskottet mätt per invånare finns i Säffle(2981 kronor per invånare). Det minsta i Årjäng (336 kronor per invånare)
      Om det är bra eller dåligt går inte att säga utifrån själva resultatet. Överskott kan bero på att kommunerna inte gjort det ska, och att enbart se till det kamerala är ingen bra analysmetod. Men det är en annan fråga.
      I en bisats i SCB:s material nämns det som ingen vill tala om, nämligen pensionsskulden.
      Den skulden, som för kommunernas del handlar om 172 miljarder kronor, har de tänkt bort när boksluten gjorts. Jag har träffat flera personer som jobbar med revision som mår dåligt när ämnet kommer på tal. Idén att tänka bort en stor skuld, för att få det att gå ihop, stadfästes när riksdagen fattade beslut om krav på balans i kommunernas ekonomi. Nästan alla kommuner och landsting gör så, med statens goda minne.

      •••

      Det är en gammal försyndelse som uppstod i mitten av 1970-talet när anställda i kommuner och landsting fick ett nytt pensionsavtal. I detta har det bestämts att en viss procent av slutlönen ska utgå som avtalspension. Det är inget märkligt i sig, det märkliga är att kommuner och landsting år efter år struntat i att avsätta de pengar som behövs när pensionerna ska utbetalas. I klartext är systemet sådant att de framtida skattebetalarna får fixa notan. Vi skickar räkningen till våra barn. Vi har skrivit om ämnet på nyhetsplats i Karlstads-Tidningen nyligen.
      Genomsnittsvärdet för samtliga Värmlands kommuner drygt 21 000 kronor per invånare i skuld inklusive skatter.
      De senaste avrundade siffrorna på pensionsskulden för 1998 i några av länets kommuner:
      Karlstad, 18 600 kronor per invånare
      Hammarö, 17 600 kronor per invånare
      Kil, 19 700 kronor per invånare
      Grums, 20 200 kronor per invånare
      Forshaga, 23 600 kronor per invånare

      Resultatet för 2006 i samma kommuner var:
      Karlstad, 1 986 kronor per invånare
      Hammarö, 981 kronor per invånare
      Kil, 1 296 kronor per invånare
      Grums, 810 kronor per invånare
      Forshaga, 1 322 kronor per invånare

      Förenklat kan man säga att det behövs tio års resultat som 2006 för att finansiera pensionsskulden. Till detta kommer en lika stor skuld till landstingsanställda.
      Min lilla undran är om det verkligen finns underlag för att hävda att kommunernas ekonomi är så god. Det är sant att kommunerna förvisso också har tillgångar, men det är väl inte meningen att kommunerna ska sälja hus, mark och vägar för att betala sin skuld. En ytterligare försvårande faktor är att pensionsbetalningarna ska ske samtidigt som mycket annat händer i kommunerna, generationsväxling, äldrebehov och liknande. Kulmen når mellan 2010-2015, men håller på i minst ett årtionde till.
      Ingen länskommun har gjort några extra avsättningar för framtiden. Resultatet medger detta. I Karlstad har man till och med upplöst den avsättning som funnits.
      Frågan är långt större än kameral. I politiken möts den med tystnad.
      Varför?

      Hur ska den ideella kraften hanteras?

      I det föreningsregister som finns på Karlstads kommuns hemsida finns 350 föreningar noterade. Det handlar om allt ifrån idrottsklubbar, pensionärsföreningar, kyrkor, kulturföreningar till nykterhetsorganisationer. Varje dag genomförs hundratals aktiviteter runt om i stan. Flera tusen människor deltar. Alla åldersgrupper finns med.
      Mycket av detta syns inte, utan det bara finns där.
      Svenskar är ett väldigt aktivt föreningsfolk. Så mycket som halva Sverige deltar i ideellt arbete i genomsnitt 12 timmar per månad, enligt en rapport från Sköndalsinstitutet. I landet finns runt 200 000 föreningar. Omsätter man små och stora ideella insatser till helårsarbeten (vilken man egentligen inte kan göra) så motsvarar dessa cirka 350 000 jobb. Siffran är intressant som en bild för att få ett grepp på omfattningen av det ideella arbetet.

      •••

      Om Karlstads andel är som de själva brukar räkna i andra sammanhang, cirka en hundradel av nationella tal, så skulle det betyda runt 3 000 jobb i vår stad. Det finns ingen enskild verksamhet som kommer är närheten av detta.
      Om man räknar på antalet timmar som läggs ned, och andelen aktiva i Karlstad är som i landet i övrigt, blir det svindlande tal. Den Röda Korset förening som vi besökt i dagens tidning drar runt cirka 150 till 160 frivilligarbetare, i princip samtliga inom den sociala sektorn.
      Vilket förhållningssätt har stat och kommuner till allt detta? Jag har tidigare i dessa spalter diskuterat detta, senast då en politiker i länet krävde att idrottsföreningarna skulle bete sig på ett visst sätt för att få bidrag från stat och kommun.

      •••

      Allt fler kommuner engagerar sig i rekrytering av frivilligarbetare. Det skapas frivilligcentraler och medborgarkontor som ägnar sig åt sådant som ligger i gränslandet för vad som är en kommunal uppgift.
      Avsikten är god, men här finns en problematik som bör diskuteras. Kommunerna riskerar att hamna i avvägningsproblem när det gäller vad som ska utföras av anställda respektive frivilliga.
      Flera ledande inom frivilligsektorn har vittnat om hur kommuner och landsting skjuter över ansvar på dem.
      Exempel är när en socialjour bett den ideella kvinnojouren att ta över ett ärende eller att landstinget lämpar av en sjuk människa på ett härbärge i stället för på ett sjukhus. Vi vet att Frälsis eller Röda Korset får ägna sig åt akut psykvård därför att den offentliga psykiatriska verksamheten är så bristfällig.

      •••

      Många personer med förankring i välgörenhetsarbete var de som hårdast kämpade för en offentlig socialpolitik under 1900-talet. De såg att ideella arbetet har begränsningar. Även i vår tid lyfter de fram viktiga sociala behov och brister i välfärden. Sentida studier har visat att ideellt arbete fortfarande har en större bredd och ibland en större betydelse, speciellt för vissa utsatta gruppers ”välfärd”, än vad många av oss tror.
      På en del av detta har politiken inte något svar och kanske heller inte ska ha det. Samtidigt är det väldigt angeläget att stat, landsting och kommuner klarar ut sin hållning till frivilligarbetet.
      Här och var finns det bristande insikt om skillnaden mellan frivilligt arbete och det ansvar som en kommun har. Både politiker och tjänstemän har fått för sig att föreningslivet tillhör deras värld och att de ägnar sig åt att formulera mål och verksamhet åt dem.

      •••

      Det är grundläggande att inse att frivilliga insatser bygger på en annan drivkraft än den avlönade. Det går inte att ”beställa” sådana tjänster eller engagemang, utan det är människors tid och vilja som avgör.
      Jag tror att frivilliginsatser blir att viktigare för att våra liv ska fungera bra. Inom äldresektorn kanske detta är tydligast, inte minst mot bakgrund av hur demografin ser ut. Ett annat område är invandring och integration.
      Jag tror också att frivilligkrafter är bra av andra skäl, som demokratiska motorer, det samlar människor och bygger broar – sådant som är viktigt för att vårt samhälle ska hålla ihop.
      Men kommun och stat får inte tro att detta är deras ”styrkor”. Föreningar ska ägna sig åt sådant som medlemmar och styrelse bestämmer.

    • Nyhetsinfo

      Har du en nyhet? Stor, liten, allvarlig, glad? Vi vill gärna ha den – först! Tipsa oss på
      telefon: 054-22 14 20,
      e-post: redaktion@kt.se