Senaste tidningen från KT
  • Prenumerera

    1. Prenumerera på Karlstads Tidningen

    2. Autogiro, 55 kr/mån
      4 mån, 275 kr
      6 mån, 388 kr
      12 mån, 640 kr
    3. Loading ...
    • Vems är felet?

      Stadshuset i Åmål har fått ny reception. Nyheten stod att läsa häromdagen i lokaltidningarna. Det är inte främst moderniseringsbehov som drivit fram ombyggnaden, utan säkerhetstänk. Kommunalrådet Kurt Svensson har fått några otrevliga besök och han har även hotats.

      •••

      Den som besöker honom framöver möts av en reception och låsta dörrar. Ungefär samma händer den som vill besöka stadshuset i Karlstad. Det är inte bara att kliva in.
      – Öppna stadshus är naivt idag, tycker Åmåls säkerhetsansvarige Mats Johansson.
      Han säger det i en intervju i tidningen Dagens Samhälle.
      Där berättas också att sex av tio kommuner skärpt säkerheten i sina stadshus. Det har införts bemannade receptioner, kodlås, spärrar, grindar, kortläsare, tags, besöksregistrering, överfallslarm, väktare tjänstgör och övervakningskameror har satts upp. En enkät som tidningen gjort visar också att fler kommuner är på gång med åtgärder i den riktningen.

      •••

      Det finns en hotkultur som är allvarlig. Anställda, framförallt inom socialtjänsten, utsätts ofta för olika slags hot. Kommunalpolitiker, det vet vi också, utsätts oftare än vi tror för obehagliga påtryckningar och hot. Berit Högmans utredning visade på en större omfattning av problemet än vad många av oss tror. De flesta incidenter begås av en ”vanlig” kommunmedborgare som blivit förbannad på något beslut kommunens politiker fattat. Några tar till handgripligheter. Allt detta är givetvis oacceptabelt. Ingen som gör sitt jobb ska behöv vara rädd. Det är så grundläggande.

      •••

      Samtidigt är det allt mer stängda offentliga problematiskt. Fysisk öppenhet är en viktig del av folkstyret. ”Vanliga” människor ska kunna bli politiker och de ska kunna möta ”vanliga” människor. Öppna dörrar och tillgänglighet borde vara det normala, och det är illa om säkerhetskonsulternas världsbild blir den som gäller, att det skulle vara ”naivt” med öppna stadshus i vårt samhälle.
      Säpochefen Anders Danielsson vill gå längre. Han rekommenderar kommuner att skaffa rutiner för inspelning av anonyma samtal, ökad personkontroll av besökare, se över hur politikerna åker till och från sina jobb och kommunalråd och andra som har fönster som vetter mot öppna platser bör se över dessa, kanske med skottsäkra glas och liknande.
      Som så mycket annat ser vi förändringarna var för sig, en i Åmål, en i Karlskoga, en i Karlstad. Och tittar man på ett enskilt fall kan det finnas begripliga skäl och till och med goda varför vissa åtgärder vidtas. Men det är summan av dessa som är problematisk.

      •••

      Klyftan mellan politik och medborgare växer. Det tar sig många uttryck, som färre mötesplatser för samtal, svagare partier, starkare särintressen och en oroande medialisering av politiken. Färre människor möter någon politiker. Politikerna möter folket genom medierna. Om man som jag gillar personliga möten, föreningsliv och samtal är detta oroande. En det ser det om hopplöst gammalmodigt.
      Kommunalrådet Olle Lindström (m) i Boden är en förtroendevald som håller emot. Han säger i Dagens Samhälle att ”Vi är till för medborgarna. Vi sätter en ära i största möjliga öppenhet. Det skulle göra stor skillnad att låsa någon dörr i huset. Människor skulle tycka att vi är rädda att träffa folk”.
      Det är en hedervärd inställning.

      •••

      Till sist några ord om veckans ”mediehändelse”. Bloggaren Alex Schulman ska sluta trakassera och smäda folk. Han har hundratusentals läsare varje vecka. Hans blogg har ”blivit ett monster” enligt honom själv. Då undrar ju vän av ordning om det är någon utomjordisk kraft som styrt honom, för det är väl ändå så att allt som skrivits faktiskt är hans egna ord och egna påhitt.
      Ord är viktiga. Alla som skriver i ett medium har givetvis ett eget ansvar. Vi kan inte skylla på chefen eller gud. Och det tidningsföretag som burit upp honom och som nu tydligen fått nog, vilket är deras ansvar? Är det bara andras fel och teknikens fel? Tänk vad skönt det skulle vara att någon gång få höra från en tidningschef modell större att vi har gjort fel och beklagar. Våra misstag ska heller inte upprepas.

      •••

      Men det är väl troligare att Boltic/Göta vinner bandyallsvenskan inom två år än att – som i detta fall Aftonbladets ledning visar ödmjukhet och självkritik. Men så är också förtroendet för medierna fallande. Vems är felet?
      Tack och hej.

      Dags att börja tala och agera

      Omkring 162 000 väljare lade sin röst på sverigedemokraterna i senaste valet. Andelen röster för dem i Värmland var lägre än i riket. I Karlstad samlade partiet 1 266 röster och i riksdagsvalet gav 4 800 värmlänningar dem sin röst. På många håll saknade partiet både kandidater och program, ändå fanns det väljare som ville att det skulle representera dem.
      Det har tänkts och tyckts om hur det kunde gå som det gjorde. Av allt att döma fortsätter partiets framgångar. Runt 45 miljoner i partistöd under mandatperioden ger förstås också resurser att bygga en starkare organisation.
      Opinionsmätningar det senaste halvåret har gett partiet över tre procent, i några fall siffror nära spärren som är fyra procent. Häromdagen visade till exempel en mätning, dock inte officiell, att sverigedemokraterna är större än både miljöpartiet, vänsterpartiet, centern och kristdemokraterna bland männen. De tangerar folkpartiets stöd, alltså i närheten att vara det tredje populäraste partiet. Bland kvinnor är stödet för dem väldigt mycket lägre.

      •••

      Vad är det egentligen som håller på att hända? Vi vet inte om uppgången blir bestående. Väljarna är nyckfulla, snabbt in kan vara snabbt ut. Men det verkar som om hög frånvaro, få lagda förslag, ännu färre egna initiativ och ibland allmänt udda beteende av deras företrädare inte spelar någon större roll för sympatierna. Det är snarare en merit, konstigt nog.
      När de etablerade partierna sluter sig samman för motarbeta sverigedemokraterna så tycks sådant snarare stärka dem, än försvaga dem. En annan faktor är att ”högerflanken” i politiken är glesare, då moderaterna rört sig mot mitten. Det gör att det finns utrymme där. Är det där som sd nu biter sig fast? Men det är inte traditionella högerväljare de rekryterar.

      •••

      Vad vet vi egentligen om deras sympatisörer? Vi vet till exempel att den största andelen väljare kom från gruppen övriga partier, till exempel skånepartiet och liknande. Men vi vet också att de hämtade en stor del av sina väljare från alla riksdagspartier. De har en större andel män och ”socioekonomiskt svaga” väljare än andra partier.
      I SOM-institutets senaste bok ”Det nya Sverige” har Sören Holmberg skrivit ett kapitel om Sverigedemokraternas väljarkår som är intressant och borde studeras av fler.

      •••

      Bilden av deras väljare är motstridig. I sådant som flyktingpolitik, bistånd, kriminalvård och synen på politiker är det som de flesta av oss tror. Jämfört med väljaren i gemen avviker deras väljare markant i dessa frågor.
      Även i sådana sakfrågor som jämställdhet, EU-motstånd och tillit till andra människor avviker deras väljare jämfört med medelväljaren.
      Andra frågor där sd-väljaren sticker ut är att de mer för kärnkraft, mer för dödshjälp, mer för nato-medlemskap än väljarna i stort. Men sd-sympatisörer tycker även att republik är bättre än monarki.
      Annat som framkommer är att en sd-väljare till exempel går mindre ofta till kyrkan men är mer nöjd med sitt liv än väljaren i gemen.
      Det här med spritförsäljning i livsmedelbutiker är ingen fråga om tänder en sd-väljare. De vill faktiskt i mindre grad än hela väljarkåren tillåta sådant. Samma gäller för privata alternativ i sjukvården.
      Här finns till exempel viktiga skillnader jämfört med Ny demokrati, som hade skattesänkningar och populistiskt motstånd mot den offentliga sektorn som bränsle.

      •••

      En invändning mot att intressera sig mycket för deras väljare är att man då missar vad partiet är och står för. Parti och väljare är inte samma sak.
      En framgångsrik strategi mot missnöjespartier på högerkanten är rimligen därför att både gå i närkamp med partiet och de värderingar som det bärs av och att skaffa mer kunskaper om vart de har potential att få stöd, det vill säga studera väljarunderlaget. Det är i de miljöerna som de etablerade partierna uthålligt måste visa sig.
      Usch och fy, alternativt tystnad, duger inte. Vi i medierna har även en läxa att göra. Bevakningen av partiet och deras kandidater måste ta ett steg till.
      Så länge de etablerade partierna avvaktar och fumlar kan ingen bli överraskad om sd i nästa val passerar spärren.

      Spelar lokaltidningen roll för viljan att rösta?

      Det har hållits lokalval i Norge. Väljarna har valt ledare för sina kommuner och motsvarigheterna till våra landsting, fylkena. Valdeltagandet blev under 60 procent. Det är lågt med våra mått mätt.
      Fram till 1970 hade Sverige ett liknande valsystem. Valdagarna för riksdagsval respektive kommunalval var åtskilda. Om den ordningen ska återinföras igen är en omstridd fråga.
      Socialdemokraterna har sedan Tage Erlanders dagar hävdat ”det kommunala sambandet” att rikspolitik och kommunalpolitik hör ihop, Ett annat argument mot att dela på valet har varit riskerna för ett lågt valdeltagande.
      Argumenten för är att de lokala valfrågorna dränks i rikspolitiken. Om de fick en egen valdag skulle lokal debatt och lokala frågor bli viktigare.

      •••

      Väljarna splittrar sitt röstande. Numera är det ungefär var tredje som röstar olika i kommun respektive riksdagsval. Det är en väldig hög siffra. Till exempel här i Karlstad skilde flera procentenheter mellan flera av partiernas lokala resultat och rikstalen.
      Vad det visar är att väljarna tänker till när de lägger sina röster. Det an handla om både person och sakfrågor som gör att man röstar olika i de olika valen. Å andra sidan var det så att partier som inte ens hade lokala program och kandidater ändå fick mandat. Det är motsägelsefullt.
      Röstsplittringen kan tolkas både som ett skäl för att ha skilda valdagar, men även att behålla den gemensamma valdagen.

      •••

      Jag har inte följt den norska valkampanjen dagligen, bara då och då ögnat igenom norska tidningars hemsidor.
      Mitt intryck är att lokala frågar haft en tämligen liten roll och lokalvalen i Norge blev mätare på hur regeringen i Oslo håller sina ställningar. Rikspolitiken har dominerat debatt och rapportering.
      Det tycks också har varit ganska små röstavvikelser mellan kommun och fylkesvalen. Partierna har ungefär samma röstetal i respektive organ.
      En intressant uppgift från Norge är att kommuner där det funnits lokaltidningar hade ett högre valdeltagande än dem utan. Avvikelsen var tre procentenheter, så den är tämligen betydande.
      Den förklaras av att tidningarna tagit sitt samhällsansvar genom ett ”bredt og grundligt fokus på de sakene som virkelig betyr noe for folk i lokalpolitiken” menar Rune Hetland som företräder lokaltidningarnas organisation LLA.
      Om det verkligen är så som Hetland påstår så är det ett särdeles gott betyg till lokaltidningarna. Det finns en logisk linje från den goda, intresseväckande journalistiken till mer engagerade samhällsmedborgare. I varje fall i teorin. ”Problemet” är att Hetland företräder branschen. Är det verkligen säkert att just lokaltidningen är det som varit avgörande för det ökande röstandet? Kanske finns andra förklaringar?

      •••

      Hos oss verkar det sambandet inte vara självklart, i varje fall inte om man läser den utvärdering som Lars Nord och Gunnar Nygren gjorde av valbevakningen i lokalpressen förra valet. Deras dom över medierna var hård.
      – Den kan tyckas närmast idylliskt sömnig och välmenande i sin stelbenta redovisningsplikt, men vi menar att det samtidigt är en förrädisk journalistik. Tråkigheten har nämligen ett demokratiskt pris. När det saknas en journalistisk vilja eller förmåga att vitalisera berättelserna om lokalsamhället och engagera medborgarna i den lokala demokratin uppstår ett tomrum i den lokala offentligheten, skrev Nord och Nygren i sin granskning.
      De menade också att den ökande mediekonkurrensen ”triggar inte en utveckling där redaktionerna försöker överträffa varandra med självständig och överraskande politisk journalistik”, skrev de vidare. Ord och inga visor.
      De norska erfarenheterna är intressanta. Även vår debatt bör ta intryck av det som hänt, trots att det finns skillnader i politisk kultur och organisation.
      Ett annat problem är att partierna själva är dåliga på lokala frågor. De låter ofta rikspolitiken bära det man vill visa upp hemmavid.

      •••

      Vi i medierna beskriver gärna oss själva som viktiga spelare i det demokratiska samtalet. Lokaltidningen är en viktig arena för åsikter och debatt liksom för bevakning och granskning av makten. Men har vi någon verklig betydelse?
      Om det norska exemplet på lokaltidningens påverkan håller är det mycket löftesrikt.

      Varning för kommunal fixering på varumärke

      I början av 2000-talet bodde jag i Sundsvall. Det var precis när riksdagen beslutat att bygga ett internationellt kasino där, och de lokala politikerna jublade. Med kasinot skulle vändpunkten komma, företag och människor skulle vilja slå sig ned i Sundsvall. Sundsvall skulle hamna på kartan. Varumärket skulle stärkas. Allt för kasinots skull. Det blev absurt.
      Men alla som har någon insikt om hur beslut om företags etableringar och investeringar vet att det handlar om helt andra saker. Och människors flyttplaner smids givetvis på helt andra grunder än närvaron eller frånvaron av ett kasino. Inte ens om en stad eller kommun förekommer flitigt i medierna är något vidare skäl för att en person eller familj ska flytta. Det handlar om annat; försörjning, trivsel och framtidsmöjligheter. Till exempel.

      •••

      Kommunerna lägger ned förhållandevis stora resurser på marknadsförning. Det är tämligen svårt att veta om satsningarna har effekt eller inte. I somras presenterades till exempel en forskarapport, som återgavs i medierna, att det i princip är bortkastade pengar.
      Man kan också se saken om Karlstads kommundirektör Anna Sandborgh gjorde när hon kommenterade det faktum att Luciano Pavarotti dött och hans nära vän José Carreras då befann sig i Karlstad. Ordet Karlstad nämndes mer än vanligt.
      – Att vi förknippas med världshändelser, det stärker vårt varumärke, påstod hon i NWT i måndags.
      Hon påstod vidare att det skulle ha betydelse för Karlstad att Carreras blev intervjuad på stadshotellet här i stan.
      Det blir nog ett av årets mest ihågkomna citat. Frågan och debatten är fri. Men uttalandet luktar försvar för kommunens 750 000 kronorssatsning på konserten. Det går bortom allt förnuft och seriositet. Ska man få medborgerlig och politisk förståelse för att en kommun ska satsa på denna typ av projekt och marknadsförning måste man nog höja nivån på argumenten.
      All publicitet är inte god publicitet. En som har en mer jordnära syn på saken är centerpartisten Henrik Lander, som påpekar att Carreras projektet förvisso förekommit både på Internet och i medierna, men att det i många fall handlar om kritiska betraktelser
      – Jag tror inte det ändrar folks turist-eller flyttvanor, säger han till NWT.
      Kanske är det att göra en stor sak liten. Men det är de som drivit projektet som fört in frågan i de spår den nu hamnat. Fokuseringen på begreppet varumärke är inte rimligt. Det känns lite som lekstuga. Det blir oseriöst.

      •••

      Så till ett helt annat ämne. Det börjar dra ihop sig till avgörande i regionfrågan i Värmland. På måndag bestämmer landstinget sin hållning. Beslutet kommer inte att bli enhälligt.
      Jan-Åke Björklund besökte häromveckan länet för att prata regioner. Björklund är samordningsman och har fått regeringens uppdrag att driva på regionaliseringsarbetet utifrån lokala behov och önskningar.
      I samband med besöket presterades en konsultrapport i ämnet beställd av Region Värmland. Rekommendationen där är entydigt att det är österut (framförallt Örebro och Dalarna) som Värmland bör söka samverkan och samarbete.
      Det finns förvisso goda argument för Värmland att kopplas ihop med Västra Götaland, men avstånden och tillgängligheten gör den inriktningen orealistisk. Allt enligt konsulten.
      Det man ska komma ihåg är att rapporten mer är ett matematiskt och statistiskt underlag. Den saknar till exempel ett resonemang om vad det är för faktorer som skapar tillväxt och om/hur politiken i så fall kan påverka utgången. Det är ett ej ifrågasatt påstående i den regionala debatten att regionerna behövs både för välfärds- och tillväxtpolitiken. Då är det på sin plats att argumenten för verkligen redovisas. Det kan inte bara antas, hur högt den än påstås.
      Det tycks också vara så att ”regionfrågan” blir ett svar på alla möjliga och omöjliga utmaningar. Mats Svegfors, ansvarskommitténs ordförande, och miljöpartiets förre partisekreterare Håkan Wåhlstedt argumenterade nyligen i Dagens Samhälle för regioner med klimatfrågan som viktigaste argument.
      Det blir liksom för mycket om regioner påstås vara svaret på de flesta utmaningar som politiken står inför.

      Om profeterna Trond och Muhammed

      Den senaste veckan har det pratats mycket om journalistik och medier. Utgångspunkterna har varit väldigt olika, men att det också finns gemensamma frågor som öppenhet och förtroende. Medieföretag och medie-
      företrädare ställer krav på andras öppenhet, men hur fungerar vi själva?
      Förtroende är ett mångfacetterat begrepp. Det har många sidor och kan tolkas olika. Det finns många paradoxer i sammanhanget. Lennart Weibull, en av våra främsta medieforskare, diskuterar i boken ”Det nya Sverige” medieförtroende och medieanvändning.

      •••

      De mätningar som görs visar på ett betydande förtroende för medierna. Men tittar man närmare på siffrorna så finns stora variationer, beroende på typ av medium, hur ofta det används och användarens utbildningsnivå.
      Högst förtroende har Sveriges Television. De har balansmåttet + 69, som står för differensen mellan de som säger sig ha förtroende respektive misstroende mediet i fråga. Kvällstidningar ligger lägst. Deras balansmått är – 17. Den lokala morgontidningen ligger högt, endast passerade av SVT. Morgontidningarnas balans-
      mått är + 61.
      Förtroendet för mediet är kopplat till dess innehåll. Även hur ofta det används spelar roll. Inte så konstigt kanske, då den som har behållning av och litar på en tidning i större utsträckning läser den än den som ogillar och misstror den. Men det finns nyanser även i detta. Det är att studera kvällstidningarnas och skvallerpressens upplagor. Även om dessa faller så läses de, och köpes av, av väldigt många.
      – Ju större förväntan på nyheter och samhällsorienterat innehåll desto större förtroende, skriver Weibull.
      Men även nät- och gratistidningar har fler som litar på dem än som misstror dem. Balansmåttet för dem är + 10.

      •••

      Min gamla arbetsplats, Nerikes Allehanda, har verkligen hamnat i hetluften sedan den publicerat en bild på en av Lars Vilks teckningar tillsammans med en välformulerad krönika om yttrandefrihetens betydelse och rätten till både religionskritik och religionsfrihet.
      Jag tycker tidningen har hanterat läget väldigt ansvarsfullt och med stor öppenhet. Man har motiverat och resonerat om skälen till varför bilden publicerades, man har haft chattar med läsare och även internationellt, kröniketexten har översatts till engelska och finns även idag att läsa på arabiska på NA:s hemsida. En översättning till somaliska planeras också.
      Öppenheten och viljan att samtala har varit stor. Det är förvisso en exceptionell situation i Örebro, men av denna finns att lära för oss alla medier, nämligen att våga diskutera och samtala om publiceringsbeslut, om hur vi jobbar och tänker och skälen till att nyheter och reportage publiceras respektive inte publiceras.
      Jag tror det är en del av det som är nödvändigt för att bibehålla och förtroendet för det vi är och gör. Kom ihåg att förtroendet har vi till bara låns.

      •••

      En annan händelse som också handlar om förtroende för medierna är ”Trond Sefastsson-affären”. Den har potential att bli den största medieskandalen i vårt land i modern tid, om det som påstås ha hänt verkligen har hänt. Det går långt bortanför vad som är lagligt eller ej, utan handlar om etik och moral. Den blir en prövofråga för öppenhet och självkritik. För TV4 kan det bli väldigt obehaglig. Förlorat förtroende vinner man inte tillbaka hur lätt som helst.
      – Det finns inget absolut oberoende eller absolut frihet för någon enda journalist, skrev journalisten Christer Berglund häromdagen i ett debattinlägg i Expressen.
      Han fortsatte:
      – Du måste stå för din egen sanning. Det är därför öppenheten är den enda garantin för journalistikens roll i en demokrati.

      •••

      Många i medierna lever med ett delvis självbedrägligt ”renhetsideal”. Vi är människor, har värderingar, olika livsroller, intressen och lojaliteter. Alla människor lever det detta. Även om det inte är formaliserat i olika relationer.
      Det är värre att förneka detta, än att diskutera hur vi ska vara och klara den balansgång som behövs. Det gäller till exempel sådant som vårt omdöme och vår etik och moral. Och hur vi är och agerar som privatpersoner spelar också roll. Man kan inte ha flera helt skilda liv.
      Här är öppenhet väldigt avgörande.

      En själasörjare från Karlstad

      Den 1 november 1876 föddes Torgny Segerstedt. Drottninggatan 18 i Karlstad var familjens första adress. Några år senare flyttade de till det så kallade Ahlmarkska huset i hörnet av Tingvallagatan och Järnvägsgatan. Det huset finns inte längre i dag, utan på dess plats huserar köptemplet Mitticity.
      Torgny Segerstedt fortsätter, långt efter sin död, att väcka debatt. Han var en stridens man, på alla sätt och vis. Efter att ha läst Kenne Fants nya, och prisade, biografi över Torgny Segerstedt (Atlantis förlag) så blir inte min beundran över den mannen mindre. Han främsta livsgärning, som redaktör för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, är enastående. För oss som arbetar i pressen kan bara en sådan publicistisk linje väcka beundran. Ja visst, envis, hårdför, utmanande. Kanske träbock skulle någon säga. Men Segerstedt är ju själva andebilden av en ansvarig utgivare, som själv väljer linje och slagfält. Inga dags- eller partipolitiska hänsyn togs, utan det som Segerstedt menade var rätt skulle också framföras i spalterna. Även om det utmanade och förargade.

      •••

      Många som kom i kontakt med honom har beskrivit honom som en ”predikant” eller ”en själasörjare”, vilket jag tror är en passande beskrivning. Hans artiklar blev, som Anders Johnson beskrivit i sin lilla skrift om Segerstedt, ”en form av profana predikningar”.
      Hans storhet ligger inte i politiska eller militära bedömningar – där hade han ibland fel – men under de svåra krigsåren gav hans texter tro och hopp åt många, särskilt när det såg dystert ut på krigsfronten och nazisterna vann slagen.
      Han skrev det många ville höra. Hans tidning var inte bara skarp på ledarplats, utan den var även välinformerad på nyhetsplats. Flera av de ingripanden som presscensuren gjorde mot GHT handlade om nyhetstexter, med oönskat innehållt till exempel om tillståndet i fångläger i Norge eller nyheter från slagfälten. Även Karlstads-Tidningen åkte för övrigt med i en sådan razzia.

      •••

      Uppväxten i Karlstad hade han med sig genom livet. Fröding, Klarälven och Karlstads-Tidningen var sådant han mindes med värme. Annat, som skolgången, gav honom inte lika varma tankar. Han var en speciell liten gosse, lekte inte så mycket och ofta med kompisar. Det finns en anekdot om hans tidiga integritet, då han som sjuåring lekte på gården borta vid det Ahmarkska huset och den fruktade överste Falk kom ut på balkongen och ryade: ”Ni får inte skrika så barn!, varpå gossen Torgny svarade ”När översten skriker, så skriker jag med”.
      I skolan var han besvärlig för lärarna, inte som busfrö, utan därför att han ifrågasatte påståenden och fakta. Han satte sig upp emot det tvång som lärarna ibland utövade.
      Några lysande betyg fick han heller inte. Det han mindes bäst var ”orgelbruset, psalmsångerna och – faktiskt – den maktfullkomlige rektorn Teofron Säve”. Enligt boken fick denne Säve Segerstedt att glömma ”pennalismen, de illaluktande klassrummen och de iskalla korridorerna”. Säve var en duktig lärare i både historia, latin och svenska gav Segerstedt ”bestående intryck”. Gustaf Fröding, som gick på samma skola, har beskrivit rektor Säve som ”en av de orimligaste människor som finns. Han är servil men också entusiastiskt fanatisk”.

      •••

      KT: s redaktör Mauritz Hellberg var en förebild för honom. Pappan Albrekt läste NWT men Segerstedt gillade KT:s radikalism.
      I julnumret 1939 skrev Segerstedt att ”hela vårt land stod i tacksamhetsskuld till Karlstads-Tidningen och dess chef Mauritz Hellberg för att de med oförskräckt envetenhet fört vettets och rättens talan”. Även Fröding blev en förebild för honom.
      Segerstedt såg tidigt nazismens verkliga innebörd. Redan våren 1933, när Hiller kommit till makten, tecknade han de berömda orden”Herr Hitler är en förolämpning” och hans vrede växte mot det han såg och kände, liksom hur Europas då demokratier gav Hitler spelrum. Under åren presenterade Segerstedt texter som fortfarande ger en rysning när man läser dem: skarpa, värdeladdade och med udden riktade mot det totalitära.

      •••

      Kenne Fants bok bekräftar bilden av en mångfacetterad personlighet. Fascinationen hos mig för Segerstedt ökar efter Fants bok. Hans typ av redaktörer kommer nog dessvärre av flera skäl aldrig att finnas igen.
      Det jag inte förstår är hur Karlstad kunnat undvika att ge en av sina allra främsta söner något minnesmärke, till exempel namnet på en park eller en gata.

      Ska en kommun bilda föreningar?

      Gränserna mellan det civila samhället och myndighetslandet är inte helt enkla att dra. Det har blivit allt vanligare att politiken vill, och försöker, agera på en arena där den inte borde vara. Många gånger kan syftet vara vällovligt, men det hjälper inte.
      I de fina salongerna brukar man tala om vikten av föreningslivets självständighet och oberoende. Men när ljuset släckts och mikrofonen stängts av ger man sig i kast med att formulera mål, och planera, för vad föreningsliv och annat civilt samhälle bör göra.

      •••

      Föreningslivet ägnar sig också i allt större utsträckning åt service- och tjänsteproduktion, till exempel att driva skolor och verksamhet inom välfärdsektorn. Det har jag inga som helst problem med, eftersom dessa många gånger får till saker med högre kvalitet och större engagemang än vad offentligt drivna verksamheter gör. Den sittande regeringen har ambitionen att öka det inslaget i utbudet av tjänster och service i kommuner, landsting och stat. Många gånger knyter också sådant åter till vad som gällde tidigare. Att föreningar drev bibliotek, idrottsplats, ålderdomshem och liknande var vanligt före den offentliga sektorns expansion. För rättvisas skull ska man också säga att det offentliga övertagandet av detta ofta skedde i samförstånd med föreningarna.
      Inom statsvetenskapen finns det till och med ett utryck för det nya. Gongo ­– i motsats till NGO, ungefär ”regeringsinriktad frivilligorganisation” till skillnad mot ”icke statlig frivilligorganisation”. Föreningsliv som lever i knäna på staten. Det är inte oproblematiskt.

      •••

      De oklara gränserna finns både på lokal och nationell nivå. Jag har tidigare skrivit om saken denna spalt, till exempel när en ledande landstingspolitiker tog till orda om företeelser inom ungdomsidrotten som hon med rätta inte gillade, hets och utslagning. Ska sådant förändras är det hos föreningen det ska göras, dess ledare, medlemmar, och styrelse. Politiken har inget mandat att göra det. Detta är heller ingen petitessak. De som vill kan hitta många exempel i riksdagens frågehög, där ledamöter frågat statsråd vad de tänker göra mot dopning, fusk, svarta pengar, elitism, brist på jämställdhet, svagt miljötänkande och annat som förekommer inom exempelvis idrottsrörelsen och annat föreningsliv. Vad ska ett statsråd kunna göra åt sådant? Och är det ett statsråds mandat? Har de hört talas om föreningsstyrelse och medlemmar?

      •••

      På senaste fullmäktigemötet i Karlstad diskuterades några skrivelser från kommunfullmäktigeberedningen. Jag var inte närvarande på mötet förra torsdagen, men har inte kunnat se några spår av någon diskussion om saken i medierna, så jag antar att skrivelsen passerade utan stopp eller debatt.
      Förslagen kommer från ordföranden Magnus Persson (s) och vice ordföranden Harald Alvers (m). Ett av dem handlar om att Karlstads kommun ska vara behjälplig åt invandrare som vill bilda en förening. ”Varje förvaltning ska ha en kontaktperson, som inom ramen för sitt ordinarie arbete, även fungerar som sak- och sektorskunnigt stöd till invandrare som önskar hjälp med att starta en förening”. Syftet är gott och angeläget, men är det en kommunal fråga att ägna sig åt sådant? Finns det inte ett föreningsliv som är experter på sådant? Vilken är deras roll?

      •••

      I en annan skrivelse, som handlar om ”den representativa kommunala demokratin” vill Persson och Alvers att kommunen ska ta fram informationsmaterial om demokratiska rättigheter och skyldigheter. Är inte detta en sak som de politiska partierna borde ägna sig åt? Kommunen, genom sina medborgarkontor, har tagit över en del av det ansvaret. Det är fel väg att gå. De ordnar till exempel ”politikerträffar” och vän av ordning undrar förstås varför en kommunal förvaltning ska hålla på med sådant. Det finns ju politiska partier. De har förvisso problem; förlorar medlemmar, tappar kontakt med folk och verklighet och är extremt bidragsberoende. Men tänk för allt i världen inte bort dem. En del av problematiken är att det offentliga tagit på sig att göra sådant som de borde göra i stället.
      Många gånger handlar det som företeelser om inte är så tydliga, men när summan av dessa läggs samman så blir intrycket väldigt oroande. Finns det ingen i Karlstadspolitiken som ser vad händer?

      Är det dags för kommunala nyval?

      2001 bytte tre ledamöter i Karlstads kommunfullmäktige sida. Det ledde till maktskifte under mandatperioden. Samma sak inträffade i början på 1990-talet. Just den händelsen innebar att det bildades en oväntad blocköverskridande majoritet i kommunen.
      I Sundbybergs kommun har det rört till sig. Två moderater i fullmäktige har hoppat av sitt parti och är öppna för att samarbete med den tidigare majoriteten. Detta skulle kunna leda till ett majoritetsskifte. Det har i sin tur satt fart på de fyra borgerliga partierna i kommunledningen som häromdagen berättade att de inlett förhandlingar med miljöpartiet om att bredda och behålla majoriteten.

      •••

      Från det parti som avhopparna kommer ifrån har orden varit särskilt hårda. En namninsamling har satts igång för att förmå avhopparna att lämna sina uppdrag. Det är nämligen så att deras mandat är personliga och ingen kan frånta dem detta. Det gäller för alla fullmäktigeledamöter runt om i landet. Liknande tongångar hördes här i Karlstad i våras när två Sverigedemokrater hoppade av och anslöt sig till ett nytt parti, Ny Framtid. En liten parentes, men dock så intressant, är att moderaterna i Sörmlands landsting bildar en majoritet med två vänsterpartister som hoppat av från sitt partis vänstersamverkan. Såvitt jag vet har inga namnlistor cirkulerat bland moderater för att få dessa vänsterpolitiker avsatta och heller inte har några krav på nyval rests där. Ni vet det där, intresset ljuger aldrig…
      Det har varit stökigt hos moderaterna i Sundbyberg. År 2005 tvingades deras gruppledare avgå, sedan han misstänkts för att ringa sexsamtal för stora pengar på sin tjänstetelefon. Efter honom har partiet haft fyra gruppledare och den nuvarande hämtades från en grannkommun. Stöket har skapat starka personliga konflikter och det är sannolikt där som orsakerna till avhoppen finns. Sådana har en tendens att leva länge och djupt.

      •••

      Händelserna i Sundbyberg har också satt fart på debatten om att införa nyvalsmöjligheter också i kommunerna. I modern tid har nyval, eller snarare omval, endast skett i två kommuner Orsa samt Hallsberg. I det första fallet handlade det om försvunna valsedlar i det andra om valfusk – den enda gången i Sverige som ett val fått göras om på grund av otillbörligheter. Jag bodde på den tiden i Närke och följde händelserna på nära håll.
      Polisutredningen innehöll graverande uppgifter och flera kommunalpolitiker blev också fällda i domstolen för fusk och otillbörlig påverkan. Politiker och ombudsmän från det stora partiet hade gjort iordning ombudskuvert och slutit dessa. Gamla väljare som bodde på kommunala vårdinstitutioner visste inte vilket parti de röstat på. Till råga på allt hade partifunktionärer klätt sig förvillande likt vårdpersonalen. Nyvalet ledde till att det parti, vars ett antal ledande personer dömts för valfusk, gick framåt. Så kan det gå.

      •••

      Nåväl. Fredrik Reinfeldt liksom Göran Hägglund och folkpartiets gruppledare Johan Pehrson säger i tisdagens Svenska Dagbladet att de vill pröva frågan om kommunala nyval. Även centern är inne på samma linje. Men det ska föreligga ”särskilda omständigheter” för att saken ska komma på fråga. Det faktum att ett flera tiotals mandat i olika fullmäktige är obesatta är en sådan ”särskild omständighet” som politikerna nog tänkt på.
      Samtidigt är ju ett nyval ingen garanti för att historien inte upprepar sig. Ska sådana saker förhindras går det att reglera till exempel genom att tillåta röstning endast på partier som har kandidater på plats.

      •••

      I kommunpolitiken är det vanligare att partier hittar varandra över blockgränserna. Sedan valet finns åtminstone 20 kommuner med sådant styre i olika varianter. Det finns nog flera förklaringar till detta.
      Ofta handlar det om samsyn i sakfrågor och fungerande personkemi. Man finns så att säga närmare varandra i kommunalpolitiken och det är lättare att samverka då. ”Fiendebilden” är inte så drastisk och definitiv som i rikspolitiken. En annan faktor är de många lokala partierna, liksom Sverigedemokraternas framgångar, som fått partier och politiker att söka allianser där man tidigare inte ens tittat.
      Det är ingen svaghet eller tecken på utslätning att demokratiska partier vill samarbeta.

      Bättre att låta det vara som det är

      Yttrande- och tryckfrihet är, tror jag, två mycket viktiga orsaker till att Sverige blivit vad det blivit. När man ska skriva den ekonomiska och politiska historien är just rätten att säga sin mening, liksom rätten att kunna publicera sina ståndpunkter, väldigt avgörande. Den har bidragit till att vår horisont vidgats, obekväma sanningar har kunnat publiceras. Så sant, med följer även smörja och dåraktigheter. Men det är liksom poängen med yttrandefrihet. Och förresten, vem avgör vad som är smörja eller inte?
      Politiska beslut har kunnat granskas på ett sätt som befrämjat god hushållning och god etik. Det är också det kanske viktigaste korrigeringsmedlet. Det är inte bara frågan om arbetsvillkor för oss i medierna, utan yttrande- och tryckfrihet har ett ännu större värde. Det bidrar både till individernas och samhällets utveckling.

      •••

      Att det förhåller sig så kan man se om man tittar på samhällen där det saknas yttrandefrihet. Jag har de senaste tio åren vistats en del i både Zimbabwe och Kuba, och då haft nära kontakt med publicister och journalister. Jag har också sett hur regimen jagat dem – det för att fria ord kan vara så farliga för den som vill ha tystnad eller applåder. Det verkar vara det de mest fruktar, och det säger en del om betydelsen av pennans makt. Det tycker jag man ska ha med som bagage, även i vår egen debatt om saken här hemma. Utan jämförelser i övrigt. Medierna har en viktig roll i att se hur politikerna sköter sig i landstinget eller kommunen.
      Till tryckfriheten här hemma är också offentlighetsprincipen och ett dubbelt skydd för källor knutna. Varje medborgare, inte bara medierna, har rätt att ta del av kommunala handlingar och underlag som använts vid beslut.

      •••

      Det är vidare förbjudet för en kommun, ett landsting eller staten att efterforska vem som lämnat en viss uppgift till medierna. Och hos medieföretaget är uppgiftslämnare också garanterade skydd. Att röja en källa är ett lagbrott. I den privata sektorn finns tyvärr inte samma rättsliga skydd. Det är en brist.
      Hos oss är tryck- och yttrandefriheten grundlagsfäst. Det innebär att det är väldigt komplicerat och trögt att ändra en sådan lag. Det måste fattas två beslut och där emellan ska det hållas ett val. Dessutom kan en minoritet i riksdagen se till att ett beslut inte kan genomföras snabbt. Det är en ordning som är ovanlig i Europa och världen.
      Nu finns en utredning som vill ändra på denna. Kommande månadsskifte går remisstiden ut. Regeringen har lovat tillsätta en parlamentarisk utredning. Det är anmärkningsvärt att en sådan viktig fråga hanterats som den gjorts. Att den bereds politiskt är förvisso ingen garanti för att saken landar rätt.

      •••

      Utredaren själv, justitierådet Göran Regner, som avled tidigare i somras, verkar dock har varit av den meningen att hans förslag egentligen var överflödigt. I varje fall enligt vad ha sa i en debatt i våras:
      – Det är lika bra eller bättre att låta allt vara som det är.
      Det finns ett antal målkonflikter är yttrande- och tryckfrihet ska tillämpas. En sådan kan vara den personliga integriteten, ett annat nationell säkerhet, företagshemligheter kan röjas och så vidare. Men det finns ett sanktionssystem också för detta. Dels mediernas eget etiska regelverk och dels ordningen för hur en tryckfrihetsrättegång ska gå till. Ekonomiska, politiska och religiösa intressen kan inte tilltvinga sig skadestånd och straffa medier som publicerar för dem obehagliga saker.
      Om yttrande och tryckfriheten får en annan rättslig ställning är grundlag så kan det få långtgående följder. Kanske inte i vår vardag just nu och idag, men i ett läge där publicistiska intressen ska vägas mot andra intressen kan det leda till att möjligheten att trycka och säga sin mening blir svagare.
      Vi sätter inte alltid värde på den ordning som gäller. Pressfriheten utsätts hela tiden för tryck. Det görs försök, från delar av politiken, kyrkligheten och näringslivet att sluta leden. Det händer även på lokalplanet.
      Det är bra att vi får en debatt om våra grundlagar. Det är inga papperstigrar vi talar om. Det handlar faktiskt också om medierna i Karlstad.

      En journalists samvete

      Jag vet inte om ni noterat debatten om krönikören Alex Schulmans oortodoxa sätt att skriva krönikor i tidningen Punkt SE. Det visade sig att en signerad text av honom i själva verket var en krönika som Filip Hammar skrivit några år tidigare. En text som Schulman gillade. Alltså kopierade han den och satte sitt eget namn i stället för Hammars. I tidningen Resumé förklarar han sig. ”Varför gjorde du det?”, frågar tidningens reporter:
      – Filip var en duktig krönikör och jag är glad att jag kan låna texter av honom. Det är kul att kunna skriva en så bra krönika. Dessutom hade jag väldigt bråttom, jag hann inte skriva en krönika själv, svarar Schulman bland annat.
      Han tycker uppenbarligen heller inte att det är något problem. Krönikeskrivandet tar han på allvar:
      – Ja, det tycker jag. Ibland snor jag, ibland skriver jag själv.
      Chefredaktören på Punkt SE, Niklas Silow, hade dock synpunkter på det hela. Till Medievärlden säger han att han haft ett allvarligt samtal med Alex Schulman om textstölden:
      – Det är aldrig acceptabelt att lura läsarna, tycker chefredaktör Silow.

      •••

      Samma sak som Alex Schulman gjorde i Punkt SE gjorde förre vänsterpartiledaren Gudrun Schyman i Kristianstadsbladet. Hon rekryterades som krönikör. Tidningen avbröt samarbetet sedan det visat sig att den första texten hon levererat var ett plagiat.
      Hon hade kopierat en annan text, bytt ut namn på omskrivna personer och sedan satt dit sitt eget namn under texten. Det blev visst ståhej kring saken, väldigt mycket mer än med herr Schulmans lilla lek. Har vi olika måttstockar på våra egna och utomstående? Är det så att om en politiker slarvar är det värre än om vi själva ägnar oss åt samma sak?

      •••

      När jag bodde i Örebro hörde jag talas om en ombudsman för folkpartiets ungdomsförbund som använde Per Ahlmarks artiklar och texter som sina egna. Dessutom bifogade han ett fotografi på sig själv stående i en talarstol i agiterade posé med dessa texter. När det påpekades för honom att tillvägagångssättet inte var så lämpligt försvarande han sig med att ”bra åsikter förtjänar att upprepas”.
      Nu är det så att ombudsmannens sätt att använda andras texter är ganska vanligt i politiken. Till tidningarna kommer då och då debattinlägg av riksdagsledamöter som är cirkulärskivelser. Man bara byter namn på undertecknare, och vips så framstår det som en alldeles egen författad artikel. I själva verket har den skrivits på något partikansli. Det produceras ”stomartiklar” på löpande band. Jag tror alla partier, och även en del intresseorganisationer, håller på med sådant.
      Sedan skickas texten runt till landsortstidningarna med lokala politiker som undertecknare. Läsarna kanske inte märker det, men nog är det ett väldigt trist sätt att förhålla sig till medborgare och väljare. Jag har avvisat flera sådana texter i vår tidning.

      •••

      Internet har gjort det mycket enklare att både hitta texter och dokument och att bearbeta dessa. På gymnasier och universitet är det ett faktiskt problem med ”snodda grejer”. I Karlstad har flera studenter stängts av sedan de kopierat andras arbete och använt det som sitt eget. Samma har hänt på gymnasieskolor, där elever kopierat andras uppsatser och examensjobb. Att upptäcka sådant kräver söktid på nätet.
      Det är en fråga som också medierna måste vara väldigt uppmärksamma på. Senaste åren har det skett stora ”misstag”, exempelvis påhittade intervjuer liksom skribenter som använt andras artiklar, utan att ange källa eller sammanhang. Ofta är det läsare som upptäcker fusket.
      Förtroendet kan skadas, och sådant är väldigt mycket svårare att återställa än att behålla. Ytterst är det en sak som vi som arbetar i medierna måste förhålla oss till. Samvete och yrkesheder kan inte regleras, utan det måste växa och förankras inom oss.

      Filmer som borde visas i Karlstads skolor

      Biografen Arenan i bibliotekshuset har i sommar visat flera bra filmer. De senaste veckorna har jag sett två tankeväckande filmer, filmer som lämnat starka intryck även efter det att man gått hem. De är väldigt olika, utspelar sig i helt olika miljöer, men har samtidigt mycket gemensamt. Även om det är spelfilmer, bygger de på en verklig grund. Det man med säkerhet kan veta är att verkligheten var ännu ohyggligare än den som visar på bioduken.

      •••

      Den ena, ”The Last King of Scotland”, handlar om Idi Amins skräckvälde i Uganda under 1970-talet. Storyn bygger på en bok av filmens huvudperson som är en ung idealistisk skotsk läkare som kom att bli personlig läkare till Idi Amin. Slumpen förde dem samman. Allt mer snärjdes han in i den regimen som tog livet av 300 000 människor.
      Det som började med en slags godtrohet och idealism slutade med nära egen död och en dramatisk flykt undan den person och regim som han gett sig i lag med. Filmen handlar också om sådant som lojalitet och samvete – de mekanismer hos oss människor som antingen bär upp totalitära system, eller också kan störta dem. Ett annat sätt att formulera saken är att det handlar om vårt personliga ansvar. Vi kan välja att se och agera, men vi kan också följa med, anpassa oss, bli en i den grå massan.

      •••

      Den andra filmen, som visades sista gången i går kväll, utspelar sig i Östtyskland. Filmen heter ”De andras liv”. (Das leben der anderen) Den handlar om en officer i Stasi, den omtalade östtyska säkerhetstjänsten som var ”svärdet och spjutet” i kommunistpartiets maktutövning i det forna Östtyskland. Den bygges upp efter KGB modell, och ägnade sig åt att övervaka ”statens fiender”. Definitionen gjordes av dem själva. Med ”fiende” avsågs alla dem som av olika skäl inte gillade den regim som rådde. Men Stasi agerade också i maktkampen inom partiet.
      Stasi beräknas ha haft runt 100 000 anställda och ytterligare 200 000 informatörer och angivare.
      Den fick familjemedlemmar att spionera på varandra, vänner att rapportera om andra vänner, man buggade, snokade, läste brev, infiltrerade kyrkor, föreningsliv och opposition och förföljde och knäckte enskilda människor.

      •••

      Jag tror det är svårt för oss att föreställa sig omfattningen på den underrättelseverksamhet som bedrevs. Tentaklerna fanns i hela samhället. Det har också varit en av de mer plågsamma sakerna för Tyskland att rota i efter murens fall. Filmen har dragit masspublik. Den är omtalad och omdiskuterad.
      Hundratusentals personakter finns i arkiven. Angivare har avslöjats, och för dem har det förstås blivit väldigt jobbigt.
      I filmen får Stasi-officeren i uppdrag – givet av kulturministern själv – att övervaka en författare. Allt eftersom får officeren växande sympatier för den han övervakar. Hans lojalitet med Stasi sätts på prov, och han väljer då att skydda den man han först skulle förgöra när saken ställs på sin spets. Hans samvete gör det omöjligt att följa order. I Tyskland har den frågeställningen extra tyngd med tanke på dess förflutna.
      Filmen har kritiserats av kännare av det östtyska systemet, till exempel journalisten Timothy Garthon Ash, för att inte visa upp systemets verkliga gråhet. Garthon Ash har för övrigt själv skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet som heter ”Personakten” och handlar om hans dokument i Stasi-arkivet. Garthon Ash bevakade Östeuropas politik och samhälle och rapporterade insiktsfullt om förfallet och förändringen. Säkerhetstjänsten höll noga koll på honom. Även han uppdagar angivare i sin nära krets.

      •••

      ”De andras liv” och ”The last King of Scotland” borde vara filmer som visas på skolorna i Karlstad. De handlar om händelser och samhällen i vår egen tid, och inte minst de ställer viktiga, svåra frågor om vårt personliga ansvar. De bjuder båda på lysande skådespeleri, men det gäller att komma ihåg att det inte är på låtsas. Det filmerna handlar om har hänt, och händer fortfarande varje dag.
      Jag funderar ofta på vilken roll jag själv skulle spela om man hamnar i ett sådant läge. Följer jag samvetet, eller strömmen?
      Jag önskar jag tvärsäkert kunde säga svaret, men sanningen är väl den att vi inte på förhand vet hur vi agerar i en viss situation. Jag tror det spelar roll för utgången om vi har ett mer levande samtal i vårt samhälle om människovärdet och demokratins värden.

      Spännande nya lösningar för samhällsservice

      Precis innan riksdagen gick på sommarlov fattades beslut att lägga ned Svenska kassaservice. Det var slutet på en mer än tio år lång historia. Nu skrivs nästa kapitel, avvecklingen och uppbyggnaden av det nya. Som företag bildades Svensk kassaservice 2002. ”Avknoppningen” från Posten var ett sätt att hantera det statliga stödet till verksamheten, utan att dra på sig EU:s kritik. Även lagen om offentlig upphandling spelade roll för att välja den lösning som gjordes. Betalningstjänster var heller inget som Posten räknade med att sköta när de flyttade ut posttjänsterna till ombud i butiker och liknande.
      Skälet till att riksdagen till sist fattade beslut var att verksamheten drivs under helt andra förutsättningar nu än tidigare. Girobetalningar, och på senare tid Internet, ledde till att allt färre vill betala räkningar över disk. Knappt två av hundra räkningar betalas över disk. Trots att riksdagen varje år skjuter till 400 miljoner kronor har det blivit allt svårare att få en rimlig ekonomi på det hela.

      •••

      Behov av att betala manuellt finns, det gäller bara att lösa detta smidigt och på ett ekonomiskt försvarbart sätt. I grunden handlar det om tjänster som andra än staten sköter bättre och effektivare. Det är därför det finns banker.
      Det politiken vill se till är att ställen i Sverige där det saknas möjligheter (läs bankkontor) att betala räkningar eller ta ut pengar ska kunna göra det. Företag ska även kunna lämna ifrån sig sina dagskassor. Det är det som menas med grundläggande kassaservice. Allt enligt de olika statliga utredningar som tittat på saken ett par gånger sedan slutet av 1990-talet. Det har varit en obegripligt svårhanterad politisk fråga.

      •••

      Jag läser i kollegan VF att Nöjesbutiken på Drottninggatan i Karlstad erbjuder kassaservice, det vill säga möjligheter att betala räkningar eller lösa in avier manuellt. Detta till klart lägre avgifter än de i banker och på Svensk kassaservice. Dessutom är öppettiderna mer generösa. Servicen blir bättre. Nu kan den som behöver betala en räkning manuellt så sent som klockan nio eller kvart i tio en kväll.
      – Vi är först ut på banan och har varit i gång sedan en vecka tillbaka. Hittills har ett femtiotal kunder utnyttjat tjänsten, så nu kör vi på fullt ut, berättade Mikael Blom, butikschef på Nöjesbutiken i Karlstad i Värmlands Folkblad.
      Nöjesbutiken ingår i servicehandelskedjan Direkten, som kommer att erbjuda samma tjänster som Svensk Kassaservice i 160 butiker runt om i landet. I Värmland omfattas även Nöjesbutikerna i Karlskoga, Grums och Hagfors av nyordningen.

      •••

      Andra ställen som säkert kommer i frågan blir vissa livsmedelsaffärer, kiosker och bensinstationer. Även ställen som försäkringskassa, apotek och liknande skulle kunna komma ifråga. På ren lansbygd finns lantbrevbäringen som ett alternativ. Det ska bli spännande att se hur lösningarna blir.
      Apropå statliga företag. SJ har dragit in samtliga X 2000-tåg till och från Karlstad under sommaren. När vintertabellen börjar gälla i slutet av augusti kommer några X 2000 turer att ha dragits in.
      Det säger en del om hur Karlstad värderas, och jag håller med vår krönikör Fia Ewald som skrev om saken häromveckan, att detta är ett betydande problem för Karlstad. Några snabbförbindelser om dagen är ett måste för en stad av Karlstads storlek och betydelse.

      •••

      Karlstadsbor kan heller inte ta del av det verkliga lågprisalternativ som finns erbjuds på tåget, ” 95 kronorsbiljetterna”. Det gäller nämligen endast på X 2000 tåg.
      Kanske har någon också noterat att SJ nu ifört ett kundbonussystem för privatresenärer. Man kan ansluta sig till en ”klubb” och då får man bonuspoäng varje gång man köper en biljett. En krona köp ger en poäng bonus.
      Men som många gånger, stora ord för liten sak. Om jag reser för 2000 kronor, som motsvarar cirka tre resor tur och retur med Intercity till Stockholm från Karlstad – cirka 18 timmars restid- får man en smörgås. En sådan kostar nämligen 2000 poäng att förskaffa. Man tackar och bockar…

      Lokaltidningen som mötesplats

      Det är vanligt att rapportering i medierna leder till politiska initiativ. En del av de så kallade medborgarförslagen i Karlstad har en sådan bakgrund; en artikel i lokaltidningen, en insändare eller liknande ger upphov till en idé som skrivs ned och sänds till kommunen.
      I andra fall kan det handla om någon fullmäktigeledamot som tar ett initiativ efter att ha läst tidningen. De lokala mediernas roll som samhällsförbättrare är stark.

      •••

      Ett exempel. Häromdagen rapporterade Sveriges Radio om en egen kartläggning av brandskyddet på olika campingplatser runt om i landet. De påvisade brister, som knappast annars, skulle ha uppmärksammats. Det har lett till aktivitet bland myndigheter och campingplatser. Slutresultatet kommer garanterat att bli att brandskyddet förbättras. Kanske inte så sexigt. Men viktigt är det.
      Lokala mediers rapportering om väder, trafik och polisiärt har samma funktion. Medierna är den viktigaste kanalen för medborgarna att få nyheter och information. Samhällen med etablerade lokala medier kan rimligen hantera kriser och kristillbud på ett bättre sätt. Det finns kanaler som människor litar på. Det är betydelsefullt i fall det skulle bränna till.

      •••

      Jag tror att lokaltidningens/lokalradions roll som mötesplats är undervärderad.I lokaltidningen kan läsaren få träffa människor eller besöka platser som man aldrig annars kommer i kontakt med. Även i en stad som Karlstad finns sociala barriärer och avstånd – trots att vi bor så nära inpå varandra – som är väldigt svårt att bryta.
      Det är i tidningen vi lär oss mer om vårt eget Karlstad, och många gånger ett Karlstad som vi inte vet något om. Det finns inget alternativt forum för detta.
      Så är det förvisso också med rikstidningen eller tidskriften – vi får hjälp att besöka ställen och företeelser som vi annars aldrig skulle göra. Men i mediespecialiseringens tid är det endast lokaltidningarna numera som har täckning. Det finns en poäng i att många människor har ungefär samma referensram.

      •••

      Om man bläddrar igenom en veckas utgivning av NWT eller VF så ser man hur mycket som skrivs om närsamhället. Tänk sedan utgivning under ett helt år, kanske 250 tidningar. Förr brukade det sägas att en broadsheet-sida (stort tidningsformat) innehöll lika mycket ord som sägs under en Aktuelltsändning i TV.
      Det är inte ofta som artiklar om lokalsamhället uppmärksammas och prisgivs, men de är fyllda med viktiga berättelser om vardagslivet. Det är bara tidningen som kan erbjuda sådant. Kontinuiteten – vecka ut och vecka in – är det som skapar intrycken.
      När det står i lokaltidningen kan läsaren lättare göra bedömningen om det som berättas är sant eller inte. Närheten spelar roll, läsaren kan något enklare värdera det som skrivs mot sina egna erfarenheter.
      Man kanske känner någon som omskrivits, eller har någon bekant som känner till mer om det eller den som omskrivits.

      •••

      För oss som jobbar i den vardagen är utmaningen stor – på gott och ont. Risken/chansen att vi stöter på den/det vi skrivit om är större ju lokalare vi verkar. Varje journalist vill ju kunna se den omskrivne i ögonen utan att skämmas. Det tror jag yrkeshedern bär inom oss. Det betyder inte att vi ska fjäska eller vara ofarliga.
      Närheten innebär också risker. Det är ju i det lokala som vi har våra egna band och referenser. Detta är något som journalister måste fundera på dagligen: hur manövrera mellan livets olika roller? Hur hålla i sär dessa?
      Den lokala tidningen är faktiskt den del av medierna för vilka medborgarna har bäst förtroende. Det visar flera opinionsmätningar.
      Förtroende vinner man. Vi har det inte heller inte givet för evigt. Det är viktigt att inse.

      Drömmar om ett bättre liv

      1870 hade Värmland 260 000 invånare. Trettio år senare, år 1900, bodde det 254 000 personer i länet. Många hade dragit västerut till Amerika. Det flyttade över 100 000 värmlänningar till Amerika under loppet av några årtionden när det begav sig. Några återvände, några drog vidare men de flesta etablerade sig på plats. Tusentals värmlänningar har i dag anknytning i Amerika.

      •••

      Spåren av det svenska finns där. Omkring fem miljoner människor i Nordamerika beräknas ha svenska rötter. Det gavs ut svenska tidningar. Det trycktes böcker på svenska. Man grundade församlingar inom olika religiösa inriktningar. Svenskar startade skolor. Bland dem sex colleges, av vilka fem har verksamhet än i dag.
      Närmare 1,3 miljoner människor flyttade från Sverige under perioden 1850 till 1930. Det var en femtedel av vår befolkning. Av dessa återvände runt 200 000.
      Mycket har skrivits om svenskarna där, men vi vet mindre om dem som återvände. Med sig hade de nya kunskaper, nya idéer, erfarenheter, uppfinningar och inte minst pengar. Till exempel många av våra stora industrier som startades runt förra sekelskiftet grundades av före detta amerikautvandrare. Det finns en bra bok om detta, skriven av Hans Lindblad och Ingvar Henricson. Den heter ”Tur och retur Amerika” och gavs ut 1995.

      •••

      För några år sedan gjorde jag en resa tillsammans med äldste sonen och min mor och besökte våra anfäders bygder ”over there”. Min mormor var ett av sju barn. Sex av dem vandrade västerut. För min mor blev det väldigt känslosamt då minnen från hennes barndom väcktes till liv.
      Vi rörde oss i svenskbygderna i mellanvästern, där det fortfarande fanns affärer med svenska namn, svenska maträtter och ett stort intresse för Sverige. Få talade dock svenska, men några barnramsor och barnsånger hade överlevt generationerna. Någon gammal släkting vi träffade kallade min mor för ”din gamla lutfisk”. Och potatiskorv fanns att köpa på plats. Mums.

      •••

      Utvandringen slår nya rekord. Inte sedan 1892 har så många människor lämnat Sverige. Nyheten stod att läsa häromveckan.
      Fortfarande är det USA som drar mest. Det är en annan typ av människor som åker nu, ofta de välutbildade, men även många yngre som vill ha äventyr och erfarenheter.
      – Svenskar flyttar för att göra karriär och utbilda sig, säger professor Bo Malmberg som är kulturgeograf vid Stockholms Universitet i Svenska Dagbladet.
      I statistiken kan man också se att en stor del av dem som ger sig av är invandrade svenskar, som flyttar hem.
      De flesta som utvandrade drömde om ett bättre liv. Sverige och Värmland hade väldigt lite att erbjuda. Vi var bland de fattigaste länderna då. För en del fanns det även politiska och religiösa motiv flytta. Den som sett eller läst Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” vet varför. Statskyrkan var exempelvis hårdför och intolerant.

      •••

      I vår tid har världen krympt. Drivkrafterna för migration är i grunden de samma. De handlar om frihet och drömmar om ett bättre liv.
      Sverige är inte längre ett utvandringsland. Bara i Karlstad finns över 110 nationaliteter boende. Vi har varit ett invandrarland i så där 60-70 år.
      De långsiktiga ekonomiska effekterna av invandringen är positiva. När vi diskuterar dess kostnader är ofta perspektivet så kort, att vi endast mäter kostnadssidan här och nu, medan de ekonomiska förtjänsterna är mindre synliga och mer långsiktiga. Men de finns där. Det finns ingen principiell skillnad på arbetskraftsinvandring eller flyktinginvandring i det hänseendet. Det som betyder något är hur lång tid det tar innan en invandrad person etablerat sig på arbetsmarknaden. Här har vi mycket att förbättra.

      •••

      Invandring och utvandring har givetvis många fler konsekvenser än ekonomiska. Dynamiken som uppstår när olika kulturer och människor möts kan inte underskattas. Sedan finns ju andra viktiga skäl för att ha öppna gränser, till exempel att människor på flykt behöver en fristad.

      Vår rädsla för det avvikande

      Förra veckan sköts en polis till döds och en ytterligare skadades. Händelsen ägde rum i Nyköping. Upprinnelsen var att polisen skulle göra en hämtning av en psykiskt sjuk eller stöds person. Säkerhetsåtgärder hade vidtagits. Trots det slutade uppdraget i en tragedi. Den har satt ny fart på diskussionen om tillståndet inom den psykiatriska vården.
      Framför allt kvällstidningarna har bevakat fallet. Kriminaljournalistik, i stort och smått, är det som till stor del bär upp det redaktionella arbetet. Kommersialism och cynism möts. Brottslingar och brottsoffer blir allas egendom. Genomslaget blir stort. Tonläget är brutalt. Sådant påverkar samhällsklimatet. Det påverkar också vardagen för utsatta människor. Det får betydelse för vår uppfattning om hur vårt samhälle ser ut. Vi borde prata mer om det i vår bransch.

      •••

      Nyligen publicerade Vetenskapsrådet en väldigt angelägen och intressant bok om psyke, missbruk, våld och rädsla. Den har legat oläst på mitt skrivbord en tid, men efter ”Nyköpingsfallet” tog jag mig tid att läsa den. Boken heter Bakom vansinnet och är en genomgång av vad forskningssamhället vet.
      Som så mycket annat, tyvärr, är det svårt med sans och måtta i en diskussion om otrevliga och skrämmande saker som våld och rädsla. Det vi tror, känner och upplever är en sak. Verkligheten kan se annorlunda ut.
      Jag vet inte hur många gånger jag stött på folk i olika sammanhang – på jobbet och på fritiden – som har tvärsäkra uppfattningar både om ”hur det är” och vad som borde göras. Ett sådant påstående är att gator och torg skulle ha blivit väldigt mycket osäkrare sedan mentalsjukhusen avvecklades under 1980- och 1990-talet.

      •••

      Något sådant går nämligen inte att hitta i rullorna. Det är till och med så att personer med psykisk sjukdom begår färre brott än befolkningen i sin helhet. Den mest omfattande studien i världen kring ämnet våld och psykisk sjukdom har gjort hos oss. Brottsförebyggande rådets statistik, tillsammans med socialstyrelsens register, har samkörts. Definitionen av våldsbrott utvidgades till att omfatta sexualbrott och olaga hot, utöver ”vanligt” våld som misshandel, dråp och mord.

      •••

      Underlaget är tämligen stort, över 440 000 personer, varav närmare hundra tusen någon gång mellan 1988 och år 2000 hade varit inlagda för en psykossjukdom.
      Jämförelsen visade att antalet våldsbrott per tusen invånare bland hela befolkningen var 45,2 våldsbrott. 2,4 våldsbrott per tusen invånare begicks av personer med en svår psykisk sjukdom. Det finns en viss överrepresentation av personer med psykisk sjukdom, men den är tämligen liten.
      Den vanligaste våldsbrottslingen är en ung man mellan 15-24 år, Oftast finns alkohol och droger med i bilden. Om man verkligen vill göra något åt våldsbrottsligheten så är det i den änden man behöver nysta. Under drygt ett årtionde satt jag i en övervakningsnämnd och fick ta del av personakter och utredningar. Jag kan inte när jag rannsakar minnet komma på ett enda ärende där inte missbruk fanns med i bilden.
      Ett annat problem är att våra kunskaper om, och i ännu högre grad våra allt mindre förekommande möten med avvikande eller svaga människor, leder till att vi vet väldigt lite om dessa människor. Det är klart att sådant också bidrar till att klyftorna mellan det ”normala” Sverige och det ”onormala” växer. Vi möter dem inte i bostadsmiljön, inte på jobbet och inte i vårt föreningsliv. Vi blir överdrivet rädda och försiktiga. Människor stigmatiseras. Varför är vi så rädda för det avvikande?

      •••

      Det som vidare har hänt, om man ser till samhällsutvecklingen de senaste tio-femton åren är att tillgången på droger och vår alkoholkonsumtion stigit markant. Det är busenkelt att få tag på knark, till allt lägre priser. Det återspeglar balansen mellan tillgång och efterfrågan.
      I en stad som Karlstad har detta också hänt. Vi ser, i varje fall är det mitt intryck från några landsortstäder där jag bott, fler utslagna och ”udda” människor. Några är obehagliga, till och med våldsamma och det är heller inte så lätt att etikettera dessa personers problem. Kanske är det när allt kommer omkring mindre betydelsefullt vad namnet på sjukdomsbilden är.
      Det finns många och goda skäl varför den psykiatriska vården och omsorgen behöver en uppryckning. Men just argumentet att det skulle påverka förekomsten av våld i samhället är bland de sämre.